The Project Gutenberg EBook of Den siste atenaren, by Viktor Rydberg This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.net Title: Den siste atenaren Author: Viktor Rydberg Release Date: November 18, 2003 [EBook #10117] Language: Swedish Character set encoding: ASCII *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN SISTE ATENAREN *** This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition "Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828-1895). It was first published in the daily newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning", starting in February 1859. It also appeared as a book later the same year, with the fifth edition in 1892. An English translation by W. W. Thomas Jr, "The last Athenian", appeared in 1869. The 6th through 14th Swedish editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes). "Skrifter" also has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918). This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914, available at http://runeberg.org/atenaren/ This is a plain text ASCII file converted mechanically from the ISO-8859-1 (Latin-1) character set. For the correct text with accents, please see 10117-8.txt. Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ _________________________________________________________________ Skrifter av Viktor Rydberg V och VI Den siste atenaren av Viktor Rydberg Nionde upplagan Stockholm Albert Bonniers foerlag Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1914 _________________________________________________________________ Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund tillaegnas detta arbete av hans vaen Foerfattaren. _________________________________________________________________ Innehall / Table of Contents Foerord till de tva foersta upplagorna Foersta Boken. 1. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan 2. Moeten pa torget 3. Delfi. Orakelspoerjarne 4. Krysanteus 5. Hermiones natt i templet 6. Prokonsuln i foerlaegenhet. I biskopliga palatset 7. Petros 8. Pelarhelgonet 9. Filosofens hem 10. Filosofens hem (forts.) 11. Rakel 12. Boerjan till ett sorgespel 13. Sorgespelet 14. En orgie 15. En uppstandelse fran de doeda 16. Under den nye kejsaren Andra Boken. 1. Ett ar daerefter 2. Petros och Baruk 3. Teodoros 4. Moetet 5. Skeptikern 6. Karmides och Rakel 7. Klemens och Eusebia 8. Krysanteus aterfinner sin son 9. Anden och Koettet 10. Hos Myro 11. Likhuset 12. Broellopet 13. Dagen daerefter 14. I Sunion 15. Kriget i Sunion 16. Slutet Utgivarens tillaegg och anmaerkningar Foerord till de tva foersta upplagorna.[1] Broder Hedlund! Da jag aegnar efterfoeljande arbete at dig, sa pryder jag det med namnet pa en riddare "sans peur et sans reproche", en man, vars kaernfasta karaktaer, klara huvud och varma hjaerta jag under flerarigt umgaenge i gemensamma publicistiska straevanden laert kaenna, akta och aelska. Det aer foer oevrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du foerutsag, att de langa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros, Annaeus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer aero uppkallade, redan vid foersta anblicken skulle foerskraecka de foeljetonglaesande damerna, sa tvekade du ej att giva "Den siste atenaren" plats under linjen i din tidning, och det aer ytterligare du, som astadkommit den metamorfos, genom vilken samme "Atenare" nu i bokform oeverlaemnas at allmaenheten. Jag foerutspar, att du icke skall skoerda guld pa detta foeretag--lika litet som jag foerfattarerykte. Mitt opus aer icke av den art, att det kan vinna manga laesare. Och bland dem, som det lyckas erhalla, skall det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag kaent mig som stridsman under de ideers fana, foer vilka jag lever och andas, och mitt arbete aer ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsat att sara och doeda. Man kan icke baera en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en allmaen fraga utan att medvetet eller omedvetet kaempa foer den ena eller den andra av de vaerldsaskadningar, i vilka den civiliserade vaerlden aer delad, och vilken strid utgoer den vaerldshistoriska processen. Finnas ej tva grundtyper, till vilka alla maenskliga varelser kunna haenfoeras --en orientalisk och en vaesterlaendsk? Jag foerestaeller mig, att sjaelva naturen bestaemmer fanan, under vilken vi staella oss i denna ofoersonliga kamp. Naturen, den goda modern, soerjer lika foer sina barn och saender med straeng opartiskhet foerstaerkningar till baegge laegren. Hon fyller lika gaerna jesuiternas seminarier med laerjungar, som hon skaenker kaempar at barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen kaenna sig naturligt dragna till det reaktionaera laegret, den tillbakaskadande vaerldsasikten, vars paradis blomstrade vid maenniskoslaektets vagga; de av den hellenisk-vaesterlaendska typen vaelja lika ovillkorligt det progressistiska laegret, den framatskadande vaerldsasikten, vars paradis aer ett tillkommande Guds rike, foer vilket civilisationen skall roedja rent. En neutral massa av obestaemd praegel staeller sig slutligen pa den plats, till vilken de sjaelviska intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene tronerna och de glittrande tiarerna, ty ideerna aero nakna, hava icke guld till att koepa en klaedning och aen mindre att koepa anhaengare. Grunddraget i den orientaliska typen aer den fromma undergivenheten under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den vaerld, det foerefinner utom sig, vilken det uppfattar som det ofoeraenderliga uttrycket av den gudomliga viljan. Stoepta i samma form vandra slaektena i en aendloes rad mot graven och hava uppfyllt sin bestaemmelse, "fullgjort lagen", naer de under vaegen offrat i templen och knaeboejt foer Herrans smorda. Uttroettad av ett sa enformigt skadespel, nedlade Hindostans Klio foer mer aen tre tusen ar sedan foer alltid sin diamantgriffel. Men orientaler foedas icke blott vid Ganges, utan aeven vid Seine och Maelaren. Den hellenisk-vaesterlaendska andan har daeremot upptaeckt, att religionen och raetten och sanningen och skoenheten stroemma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter traeda maenniskan till moete, aero koett av hennes koett och anda av hennes anda, aero formade efter de oklara, men klarnande moensterbilder, som aero nedlagda i subjektet sjaelvt och utgoera dess ideer; att saledes dessa yttre makter aero behaeftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets dom och aemne foer dess omgestaltningsfoermaga. Den hellenisk-vaesterlaendska vaerldsaskadningen aer saledes utvecklingens. Fran det minnesvaerda 1789, da hellenismen framtraedde oeppet pa arenan, foeres kampen a oemse sidor fullt medvetet om avsikterna och malet. Reaktionen vill lyckliggoera maenniskoslaektet genom att aterfoera det till en omyndig barndom. Hellenismen vill goera slaektet myndigt, emedan detta aer dess bestaemmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat aen uppfyllandet av denna bestaemmelse. Vi leva, andas och hava var varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar. Det arbete, jag tillaegnat dig, min vaen H., aer en aterblick pa en tid, som i manga haenseenden var lik var egen--som hon, framstaellande en tragisk kamp mellan tvenne vaerldsaskadningar, vilka vi igenkaenna desamma som nutidens, om aen till vapendraekt och loesen dem olika. Jag foerestaellde mig, att en aterblick pa antikens undergang och kyrkans foersta stora triumf skulle kunna varda laerorik i en tid, da striden mellan de stora partierna aer icke minst livlig pa det kyrkliga omradet. De tecken, som daer foer vara blickar uppenbara sig, aero i sanning foertjaenta av all uppmaerksamhet. A ena sidan den subjektiva riktningen, vilken aer densamma som den hellenisk-vaesterlaendska, foereteende sig i kampen mot auktoritet och samvetstvang; i ett straevande till ren andlighet, vilket avskyr formelvaesendet som en avgudatjaenst; i ett bemoedande att foerverkliga i levernet det religioesa idealet. A andra sidan ett foertvivlat foersoek att med foertvivlade medel raedda, betrygga och staerka kyrkans myndighet. Man slar den otrogna vaerlden i ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflaeckade avlelse, man upphoejer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som haerflutit ur en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de protestantiska landen med oekad tonvikt om "den rena laeran", om en "stark bekaennelse", man vill skapa ett heligt praesterskap, ett medlareaembete mellan Gud och maenniskan, och man foersoeker med hokus-pokus att uppfriska tron pa djaevulen. Alla nya ideer foedas med smaerta till vaerlden, och det vore lika oraett att foerebra ideen detta, som att foerebra barnet de plagor det kostat sin moder. Man ma saledes icke foerdoema kyrkan, om man far se, att hon ofta segrat genom avskyvaerda medel, att hon vaermt sina blodbestaenkta haender vid kaettarebal, och att hennes malsmaen ofta varit samvetsloesa, vederstyggliga personligheter. Men man ma ej heller foerebra de ideer, som genom franska revolutionen blivit vaerldsmakter, vad atskilliga revolutionens heroer brutit. Sjaelve Marat aer dock en plastisk gestalt, en pa den besegrade Pyton hanfullt trampande Apollon, naer man jaemfoer honom med atskilliga av kyrkans helgon. Om nagon av mina laesare tror, att jag efterfoeljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter i nog moerk faergton, sa vet du, att jag tryggt kan haenvisa honom till den opartiska vaerldshistorien, som i fraga om dessa aemnen begagnat ett lika svart tusch som jag. Goeteborg den 8 september 1859. Din tillgivne vaen Viktor Rydberg. [1] Detta foeretal, som jag skrivit calidus juventa, men vars grundstaemning aldrig foersvunnit inom mig, har varit uteslutet ur foeljande upplagor, men meddelas med nagra fa ovaesentliga aendringar haer pa nytt, om ej foer annat aendamal, sa som bidrag till en sjaels inre historia.--Foerf:s not till femte upplagan. FOeRSTA KAPITLET. I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan. - Hur aer det, Karmides: har druvans gud nagon son? - I sanning, Olympiodoros, det aer laettare att utreda de atenska hundarnes aettartavlor aen de olympiska gudarnes. Varfoer da denna fraga? Aemnar du sysselsaetta dig med mytologien? - Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det oeverlaemnar jag at Krysanteus och hans skoena dotter. Jag menar blott, att om en sadan son gives, skall jag aennu i dag dikta en sang. till hans aera. Hans binamn har jag redan faerdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och angerguden, den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, aer han aennu icke foedd, denne bedroevlige gud, sa torde han snart skada dagsljuset, eller behagar det honom att, i likhet med sin fader, lata sig foeda pa nytt; ty mitt huvud, jag kaenner det, aer havande med honom. - Vael moejligt. Zeus foedde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfoer skulle da icke Olympiodoros.... - Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon, traeder fullrustad ut och oeverraskar vaerlden med staedet under armen och hammaren i handen. - Troesta dig, min vaen! Morgonluften skall foerjaga dessa mytologiska fantasier. Hur frisk vinden blaser fran havet! Det aer ljuvligt att inandas honom. - Ah!... Du har raett. Morgonstunden aer haerlig--en naturhistorisk upptaeckt, som jag skall meddela mina vaenner. Huru lang aer skuggan? - Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med vant oega maette solens hoejd oever det avlaegsna, stelt uppstigande Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vaegen ga in till Lysis och toemma en baegare lesbiskt med is. - Ett gott infall. Det skall lindra mina foedslovandor. Halla, Karmides! Stroe da ditt guld i nagon Danaes skoete hellre aen pa gatan! Daer tappade du en ring. Han ligger vid dina foetter. - Ah! Rakels ring! Underpanten pa min lilla judinnas flamma! sade Karmides till sig sjaelv, i det han fran gatan upptog ringen och faeste honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen, Olympiodoros! Jag ville icke foerlorat denna klenod foer min kappadokiske Akilleus. - Jag foerstar dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vaen! Du drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet aer foer dig vad daggdroppen aer foer rosen: du haelsar din morgon dess mera frisk och stralande. Hur var det? Foell icke var gode vaerd, prokonsuln, falernsaecken, slutligen under bordet? Mina minnen fran i natt aero som skuggor, vankande vid Letes strand. - Du minnes raett vael. Men smaeda icke var Annaeus Domitius! Han aer en maerkvaerdig man.... - Ja, han har en maerkvaerdig lycka med taerningen. - Jag menar nu icke den egenskapen.... - Vann han aeven i natt? - En obetydlighet. Min speljakt stroek segel foer nagra caniculae[1] sasom han kallar dem. [1] Laegsta taerningkastet kallades sa av romerska rafflare. - En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjaelsstyrka aer beundransvaerd, min Karmides; men sa har du ocksa en guldfoerande Paktolos att oesa ur. (Olympiodoros tillade foer sig: Guldfloden maste snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag naesta ar finna en annan Karmides?) - Vad jag hos var prokonsul beundrar, fortfor Karmides, aer hans foermaga av sjaelvbehaerskning. De bojor, som vinguden palaegger en sadan man, aero blomsterkedjor, dem han sliter, naer han vill. Han lag i natt pa sin soffa, baegaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned emot hans naesa, hans oegon voro halvslutna och hans tunga lallade slappt efter tonerna av den lydiska floejten under de mest loejliga foersoek att foelja dess loepningar, da doerrvaktaren laet anmaela, att en kejserlig brevbaerare vaentade honom. Var Annaeus Domitius sprang upp som en fjaeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med majestaetiska steg ut i aulan, daer han emottog brevet, laeste det vid skenet av altarlampan och avfaerdade budbaeraren foer att atervaenda och fortsaetta dryckeslaget.... - Navael, och brevets innehall? - Bah, vilken fraga! Ga till Egyptens sfinx och utforska, om du kan, naturens gata! - Jag foermodar, att Julianus.... - Tyst! Naemn icke det namnet! infoell Karmides och sag sig omkring. - Foerdoemde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: aer jag ej i dag utbjuden till din lantgard? Det foeresvaevar mig nagra ord ur din gudomliga mun om groena traed och britanniska ostron. - Alldeles. - Men Myro och Praxinoa? - De foelja med. - Haerligt! - Och med nagra andra av dina vaenner har jag staemt moete, en timme efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis. - Gott! - Du far ej bereda dig pa nagot oeverdrivet, Olympiodoros. Allt kommer att tillga enkelt och lantligt. - Foertraeffligt! jag laengtar just efter natur och oskuld. Jag skall med noeje valla dina oxar och klippa dina far och dricka vatten ur samma kaella som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah, foerdoemde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptaecker i detta oegonblick min sanna bestaemmelse. Jag skall varda en herde--en ny Dafnis. Du maste lata nagon Testylis eller Amaryllis inviga mig i ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag foeraktar kulturen och ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris likasa; herde var "Gossen, som Kypris sjaelv i de frygiske skogarne foeljde, skogen sag hennes froejd, och skogen sag hennes tarar: herde Endymion var, och hos hjorden han sov, da Selene steg fran himmelen ned att kyssa hans rosiga laeppar: Rhea begrater en herde, och Ljungarn sjaelv har i oernham kretsande flugit kring Idas topp foer en vallande gosse!"[2] [2] Teokritos. - Varfoer skulle da icke Olympiodoros kunna nedlata sig till krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar, stridstuppar och raffellador i ditt Arkadien? - Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar. - Vet du, vid naesta kapploepning later jag min Bellerofon upptraeda. Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du vael? Jag vagar honom mot prokonsulns trakiske hingst. - Det kan du goera tryggt. - Jag hoppas det. De bada ynglingarne befunno sig nu utanfoer Lysis' samtalssal, ett av dessa foer atenarne sa kaera, med malningar smyckade tillhall, av vilka staden aegde flera aen aret har dagar. En maengd kunder hade redan infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto daerutanfoer, i skuggan av ett fran bjaelklaget nedfaellt soltaelt, njutande sin frukost: broed doppat i vin. Sedan Karmides och Olympiodoros foerfriskat sig med en baegare lesbiskt, kylt med is, styrde de sin kosa till torget. Haer radde livlig traengsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som det tempelprydda Akropolis kastade, paminde koepare och saeljare, att timmen nalkades, da de maste utrymma torget. Fiskare i roeda moessor och korta tuniker upphavade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar och paminde med hoega rop, att det nu var fullmane och deras vara baest. Smahandlare lupo omkring med prov pa sina varor; unga flickor, utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de langa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska klippare, betade bakom dem--faengslade oegat med anblicken av citroner, persikor, fikon, loek och groensaker. Fran andra vagnar stoertade i stralar de pressade vinsaeckarnes innehall i haemtningskaerlen. Ett stycke daerifran, just omkring Torg-Hermes' kolossala bildstod, saledes pa samma plats som i Aristofanes' dagar, utbjoedo koett- och korvmanglarne sina i form av pelare och festoner ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar voro mest hoegljudda, ty haer om nagonstaedes bestaemde pungens vikt personens. Under det slaven efter slutat koep avlaegsnade sig med den fulla korgen pa huvudet, smoeg daeremot den fattige borgaren undan med sin njuggt tillmaetta bit under manteln, lycklig, om ej ett hal i denna foerradde en fullblodig atenares foernedring. Laengre bort, daer traengseln var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare mellan lederna av sina ofta konstnaerligt fullaendade arbeten; och aen fjaermare fran det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande maenniskor--kring aereporten, som skulle paminna om kassanderska rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger fran oearna och Asien, roekverk och salvor fran Arabien och Indien, juvelerarearbeten och oeverfloedsvaror av allehanda slag lockade vaelklaedda avnaemare av bada koenen. Karmides och Olympiodoros, som, innan vi traeffade dem, redan hade hunnit besoeka baden och harfrisoeren, gingo nu att oeka antalet av de unga spraettar, som genom nagon maerkvaerdig oedets skickelse kommit ut sa tidigt pa foermiddagen och utan annat aerende aen att oeka traengseln och tillfredsstaella sin nyfikenhet armbagade sig genom de koepslaende grupperna, aen nickande at nagon fager taerna fran kvarteret Skambonide, aen granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit fran olika land, laeto oegat fritt skada alla skiftningar av kvinnliga behag, fran den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De fraemmande koepmaennen foertjaente aeven, atminstone av det ovana oegat, att skadas: man sag bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige, livlige alexandrinen, som, ehuru foedd ej langt fran pyramiderna, med sin gammalhelleniska draekt ville haevda ursprunget fran jordens mest bildade folk och som, tillfragad om sin boerd, skulle svarat, att han var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspraksloes yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria boerd vittnande roeda kanten; mannen fran det persiska graenslandet, igenkaennlig pa sin ludna, kaegelformiga moessa, sin blommiga rock och de vid smalbenet hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjaerta mantel (vaevd svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmaens tycke foer det prunkande; den langskaeggige juden i moerk kaftan, fodrad med skinn; samt, foer att aentligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen fran Asien med parfymerade lockar, guldringar i oeronen och fotsid tunik. Kommande fran Piraeiska gatan syntes en man taga sin vaeg oever torget. Folkmassan oeppnade sig villigt foer honom, och alla naerstaendes oegon faestes pa hans hoega, majestaetiska skepnad, kring vilken manteln foell i plastiska veck, under det han skred foerbi, haelsad av manga i hopen. - Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte moerknade. - Vem aer han? viskade fraemlingarne och foeljde honom med blicken, tills han foersvunnit i vimlet. Svaren ljoedo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. -- Filosofen Krysanteus, aerkehedningen. Det sista av dessa svar kom fran en kristian. Nu ljoed torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och fa minuter daerefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar foerspaenda, och den brokiga maengden uppslukades efter hand i mynningarna av Piraeiska gatan, Kerameikos och de gator, som gingo at oemse sidor om Akropolis. Straxt daerefter voro ett antal stadsslavars armar i roerelse, foer att feja torgets stenlaeggning, och vattenkaerror korsade varandra, utdelande, foer att laegga dammet, ett fint duggregn, som hastigt uppsoegs av de friska flaektarna fran havet. Torget, nyss i deshabille --och idenna draekt sa gott som okaent och oigenkaennligt foer de manga atenare, som aelskade morgondroemmar--atervann sasom genom ett trollslag sitt vanliga utseende, som baettre oeverensstaemde med dess minnen och vaerdighet av hjaerta i vishetsgudinnans stad. En askadare, som valt sin standpunkt framfoer Zeus Eleuterios' tempel eller den kungliga pelarhallen, vilka at soeder begraensade torget, skulle da till hoeger sett radhuset, Raettvisans tempel, Metroon och Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vaenster solen lyste pa malningsgalleriets blavita pelare och i tavlans bakgrund goet sin stralflod oever Areopagens kulle och det vid hans fot belaegna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens aedla skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek foer den doriskas majestaet och detta foer den joniskas luftiga behag, ingav det vidstraeckta, nu naestan tomma, av en djupbla, vid synranden groenskimrande himmel oevervaelvda torget en obeskrivlig kaensla av vemodsfull storhet, maektigt stegrad genom de brons- och marmorbilder, som efter maenniskomassans foersvinnande ensamma befolkade och i tysta hoegtidliga linjer, fotstaell vid fotstaell, omgavo det. Daer de nu stodo, med anletsdragen staemplade av olympiskt lugn, genomandat (sasom alltid hos antikerna) av en vemodsflaekt, syntes dessa valnader av forntidens vaeldiga andar, hoejda oever tidens vaexlingar och saliga i sig sjaelva, droemmande ase solstralarnes lek och skuggans sparloesa skridande pa den minnesrika platsen. Smaningom livades denna tavla. Fran den statliga gatan Kerameikos nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plaegade samlas a torget foer att tala om dagens nyheter och stadens aerenden; och hos dessa atenare kunde fraemlingen, om han hade oega foer sadant, aennu beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits utanfoer Atens murar, den smakfulla och flaerdloesa enkelhet i draekt, som aeven hade funnits annorstaedes, men nu var uttraengd fran den oevriga vaerlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertag skred tyst och obemaerkt, sa obemaerkt, att det kunde ingiva medlidande, mellan dessa grupper haen emot marmortrapporna, som foerde upp till Propyleerna. I malningsgalleriets pelargang samlade en maestare i stoiska filosofien ett antal ahoerare, som till stoerre delen voro romerska senatorssoener och andra foernaema ynglingar, komna till Aten foer att inhaemta hellenisk visdom. Ty denna stad var aennu, vid sidan av Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet foer romerska vaerldsriket, och oeverglaenste sin medtaevlarinna med minnena av tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles, Zenon, Epikuros. Aennu, sedan kristna kyrkan laenge varit en triumferande, sedan i sjaelva Rom det sista hedniska altaret, Segerns, nedbrutits,--aennu laenge efter detta brann i den stilla, undangoemda staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av heliga minnen, naerd av forskningens sista olja, till dess hon aentligen, faerdig att slockna av sig sjaelv, slaecktes av ett nytt vinddrag fran despotismen, och den fromma vaerlden lydigt, utan gensaegelse av en enda roest, anammade de orden: credo quia absurdum[3]. Dessfoerinnan och vid tidpunkten foer denna beraettelse foerelaestes Epikuros' laera aennu i hans ryktbara traedgardar; utlades Platons aennu, daer han sjaelv, "den gudomlige", sju arhundraden foerut hade foerkunnat henne: under Akademias popplar; lustvandrade aennu Zenons laerjungar bland maesterverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma pelargang, som fran boerjan gav namn at deras skola, den glest, men av hoega, oevermaenskliga skepnader befolkade! [3] "Jag tror, emedan det aer orimligt"--ett uttryck, som tillskrives kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form aterfinnes i hans skrifter. Fran nordoestra delen av staden boerjade klockorna ringa i en kristen kyrka. Luften, ren och spaenstig, fortplantade de maektiga, dallrande ljuden vida oever nejden. De genljoedo i portikerna, broetos mot Akropolis' kalkbranter och foernummos, studsande fran dessa, som djupa aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, daer hon, jaettestor, skinande i solen och skoenjbar foer seglaren langt bortom Sunions udde, reste sig fran klippans spets och med hjaelmtaeckt huvud, oever Partenons gavel, nedblickade pa sin skyddsling, staden under hennes foetter. ANDRA KAPITLET. Moeten pa torget. Klockorna ringde aennu, da Karmides och hans vaenner voro samlade vid marmortrappan till Propyleerna. Dagen var kristianernas glaedje- och vilodag; man sag dem familjevis skrida oever torget pa vaeg till kyrkan. Skaran var talrik: hon laet ana, att sjaelva Aten, hedendomens balverk, kanske snart skulle tillhoera en fiende, som uppvaext inom foerskansningen, ej intraengt utifran. I Rom vid Tibern och Rom vid Bosporen, i alla det stora vaerldsrikets folkvimlande staeder voro kristianerna redan de till antalet oeverlaegsne; daer hade, med kejsaren och hovet till foeredoeme, flertalet av de rike och foernaeme smaningom samlat sig omkring korset; daer hade envar, som kaende en gnista aeregirighet i sin barm, skyndat att bekaenna en laera, som var enda villkoret foer en av despotismen mindre fjaettrad verksamhet; daer hade aentligen oraekneliga noedens barn ej foermatt tillbakavisa gavan av en klaedning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed Konstantinus, en ny maenniskofiskare, uppdrog sjaelar ur hedendomens djup. I Aten var foerhallandet ett annat. Aten lag utanfoer omradet foer det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna sin moderjord de starkaste roetterna och bar aen i denna stund blommor. Atenaren var bunden vid sina faeders tro av aerofulla historiska minnen, av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hart att foerdoema Perikles och Aristeides, att taenka sig Sokrates och Platon som verktyg foer onda demoner: han ville ogaerna nedbryta sina tempel, byggnadskonstens maesterverk, och soendersla sina bildstoder, mejselns under. Daerfoer var maengden av bildade atenare aennu tillgiven den gamla religionen, sadan hon laenge varit: foeraedlad av klarare gudsmedvetande, genomtraengd av filosofien. Manga bekaende henne med stoerre haenfoerelse aen nagonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sago den maenskliga vaerdighetens, tankefrihetens, den undergaende kulturens enda raeddning. Men alla de, foer vilka forskning, konstnjutning och historiska minnen voro sasom icke tillvarande, alla de, som taerdes av en hemlig smaerta, av anger oever synder, foer vilka de ej sago nagon foersoning, av grymma samvetsagg eller fruktan foer foerintelsen, alla dessa oraekneliga hade skyndat att mot vissheten om foersoning och evigt liv utbyta en laera, som endast laempade sig foer de sjaelsstore, foer glada, lyckliga och harmoniska eller foer mycket tankloesa och laettsinniga maenniskor, men erbjoed foega troest at de svage, som kaende sig duka under i livets strid, at de fattige och elaendige, den brottslige och angerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt oevervaegande delen av maenniskoslaektet i denna harda, olyckliga, soenderslitna tid. Vi atervaenda till torget, som i denna stund foeretedde en tavla av gripande motsatser. Templens haerliga kolonnader, gudarnes, taenkarnes, skaldernas, hjaeltarnes bildstoder, bestralade av en mild sol, oeverspaenda av en leende himmel, och inom denna ram, flaetad av naturens och konstens glada skoenhet, de till kyrkan vandrande kristianernas skara, som nedstroemmade fran stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna osloejade, de flesta maennen hoeljda i grova mantlar, fraemmande foer sin omgivning, med skriande motsatser inom sig sjaelv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga aembetsmaennen i asiatiskt prunkande draekter; bredvid svaermare, hoeljda av smuts, bloedande ur sjaelvslagna sar, de lysande av slavar burna palankiner, i vilka foernaema kristinnor vilade--allt detta, skridande foerbi oegat, medan luften skaelvde av den vigda malmens manande rop. Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla, antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikureerna stodo skaemtande kring en baerstol, mellan vars gardiner man varsnade aen blott en flik av det koiska tyg, som foer sin genomskinlighet kallades byssosdimma, aen en mjaellvit guldsmyckad arm, aen och i baesta eller vaersta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhoerde ingen mindre person aen Praxinoa, Atens taeckaste hetaer. Medan man aennu vaentade pa Myro, hennes vaeninna eller kanske medtaevlarinna, framleddes av slavar tessaliska gangare, smyckade med lysande taecken. Karmides, huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knaeet raeckande, veckrik kiton, kring livet sammanhallen av en med gyllene meandrar stickad goerdel, och oever livrocken en vid tyrisk mantel, vardsloest kastad oever den ena skuldran. Kring halsen haengde en guldkedja, vid vilken signetringen var faestad. Benen, blottade fran knaeet till den av en sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast kroppsoevningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och pimsten kunna astadkomma. Karmides' vaenner voro klaedda naestan som han. Det hela erbjoed en lysande, men foer de foerbiskridande kristianerna ingalunda uppbygglig anblick. - Hu, dessa maenniskor, sade Praxinoa om kristianerna, deras asyn skraemmer mig. Vackre Karmides, drag foer gardinen. Jag blir sjuk, om jag maste se dessa olyckliga ansikten. Da Praxinoa kallade Karmides vacker, sa var denna foer oevrigt vanliga artighet haer oeverensstaemmande med verkliga foerhallandet. Hans gestalt, som aegde den grekiska typens naturliga aedelhet, var genom gymniska oevningar utbildad till en formfullaendning, vaerdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln haemmade sjaelslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning av laettsinne med beslutsamhet, hardhet och hoegmod, och hela hans varelse, fran oegats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, langsamt troettnande, men aennu segerrik, bekaempar verkningarna av ihaerdiga utsvaevningar. - Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gangares betseltyg och kastade en blick oever torget, daer ha vi ju prokonsuln. - Var? - Vid Torg-Hermes bild. Han star bredvid en baerstol och samtalar med damen i densamma. - Riktigt. Jag ser honom. - Det aer Eusebias baerstol, sade Karmides. Jag igenkaenner den. - Aha!... Men se pa var Annaeus Domitius! Jag tror, vid Here, att han pa oeppet torg emottager en sparlakanslaexa av sin skoena hustru, infoell en av ynglingarne. - Det vore icke underligt, anmaerkte en annan. - Jag inbillar mig likvael, att de oemsesidigt hava skael att foerlata varandra. Eller huru, Karmides? Fortsaetter den fromma Eusebia sina foersoek att omvaenda dig? - Nej, svarade Karmides, vi ledsnade baegge pa foersoeket. Eusebia aer mycket ombytlig.... - Och du aer sjaelva troheten! - Och hon har foermodligen, tillade Karmides, en aelskvaerdare proselyt i sikte. - Se haer aer Myro! Na aentligen!... Vaelkommen, du fjaerde bland Behagens gudinnor! - "Vaelkommen, dagens strale, som aldrig lyste klarare foer var stad!" deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjaeder, som hotande kretsade i grannskapet av hans mun: "Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga band oss loes! Fullkomna den boen, som hjaertats oemma tranad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid var sida!"[1] [1] Sapfo. Sedan nu Myro anlaent, var saellskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade upp pa sina haestar, slavarne lyfte Praxinoas baerstol pa sina skuldror, och taget satte sig i gang. Vi laemna det och begiva oss till Annaeus Domitius foer att hoera, huru det foerhoell sig med sparlakanslaexan, om vilken nagon av Karmides' vaenner varit elak nog att framkasta en foermodan. Vi nalkas Annaeus Domitius med den aktning hans samhaellsstaellning och personlighet boera ingiva. Han aer prokonsul oever Akaja och den foerste i andra rangklassen av romerska rikets storvaerdighetsmaen, med raettighet att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla raeknar filosofen Senekas bland sina yngre namn och styrker hans haerkomst fran en redan i republikens dagar ansedd slaekt. Annaeus Domitius' mantel aer stickad med palmloev och stjaernor; stoevletterna, som utmaerka hans radsherrevaerdighet, lysa i purpurglans och prydas, sasom bruket aer hos nobiles, av gyllene halvmanar, vilka skola antingen utmaerka hans hoega boerd, som beraettigar hans ande efter doeden till en plats ovan manen, i grannskapet av stjaernorna, eller (eftersom Annaeus Domitius aer kristian och dylika foerestaellningar honom ovaerdiga) snarare innebaera en haelsosam varning daerom, att "under manen, den omvaexlingsrike, bodde ingen fri fran oedets kast". Nog av, halvmanarne finnas daer, deras betydelse ma vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat med roekelse i prokonsulns spar, sta nu pa voerdnadsfullt avstand, samtalande med Eusebias palankinbaerare. Annaeus Domitius aer en man om fyratio ar, lagom lang, men mer aen lagom fet. Hans mage skulle ansta varken Hermes eller Apollon, men daeremot icke misspryda en bedagad faun. Prokonsulns hjaessa aer kal, hans ansikte uppbaer godlynt oeverfloedet av en dubbelhaka, oegonen aero livliga och kloka. Roueen, gurmanden, den beraeknande vaerldsmannen, se daer Annaeus Domitius, savida icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna aennu noejet av den sista lukulliska supeen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier, eller (om man far tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om nattliga studier (vilka enligt samma kaella skulle omfatta teologien och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annaeus' profil aer kraftig, och oegonen, vi naemnde dem nyss, aero ensamma i stand att foerlaena liv och uttryck at denna fettmassa. Men nu ett oegonkast pa hans gemal, Eusebia, kallad den skoena, aen oftare den fromma. Hon aer romarinna, mahaenda 27 ar gammal, med oernnaesa, stora moerka oegon och rubinroeda sma svaellande laeppar. Eusebia aer pa vaeg till kyrkan, som hon aldrig foersummar, naer Petros, de raettrognes, det vill vid denna tidpunkt saega homoiusianernas[2] biskop, den hjaertgripande foermanaren, den ljungande bestraffaren skall predika. Hennes draekt aer botgoererskans--och vad den klaeder henne vael, ehuru den icke bestar av en trad mer aen den svarta klaedningen, som ogoerdlad och fotsid faller sa mjukt om de yppiga formerna! Icke ens en linnetunik under denna klaedning! Dess faerg brytes, som bartaeckets pa en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika junoniska armarnes alabaster, foer att nu icke tala om en sadan liten foertjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, da hon vaender sig pa baerstolens kuddar. Diademet, oeronhaengena, halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fafaengliga grannlater, aenda till den juvelprydda solfjaedern, aero laemnade hemma pa nattduksbordet. Eusebias moerka lockar svalla, utan att haemmas av en enda harnal, i fria vagor kring axlarne, och hennes fingrar, beroevade sina diamanter, hava ingen annan prydnad aen sin naturliga skoenhet och den laetta rosenfaerg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind, annars livligt faergad av haelsa och ungdom, aer i dag nagot blek, ty blekhet klaeder botgoererskan. Konsten har haer, med nagra laetta drag av en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en oenskan, som naturen, laemnad at sig sjaelv, foer oegonblicket icke kunde tillfredsstaella. [2] Kristna kyrkan aer vid tidpunkten foer denna beraettelse delad i tvenne huvudsakliga partier, som bekaempa varandra: homousianernas och homoiusianernas. Det aer icke romanfoerfattarens skuld, att dessa flockar foer oegat endast skiljas genom ett litet i, men det aer under sadana foerhallanden en ursaektlig pedantism, om han ber laesaren laegga vikt pa denna annars laett foerbigangna skiljaktighet, sa att de icke, till harm foer dem baegge, foerblandas med varandra. Jag kunde visserligen kallat de foerre de raettrogne, ett namn, varpa de ha segrarens ansprak, och da naemnt de senare halv-arianer. Men segerns altare aer till all lycka nedbrutet, och det aer ingens skyldighet att offra pa dess spillror. - Annaeus, saeger Eusebia i milt foerebraende ton, och hennes blick svaevar mellan baerstolens gardiner haen mot gruppen vid marmortrappan (som da aennu vaentade pa Myro), du var saledes aeven denna natt upptagen av viktiga sysselsaettningar. Var det med statssaker eller med teologien? - Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles, bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt foertvivlad ton:--Dessa statssaker jaekta mig till doeds. Prokonsuln uppdrog ur goerdeln en purpurkantad duk och torkade sin hjaessa, liksom om blotta tanken pa dessa anstraengningar kom honom att svettas. Under tiden skickade han ett foerstulet oegonkast till sina hedniska vaenner, epikureerna, daer saerskilt de bada baerstolarne adrogo sig hans uppmaerksamhet. - Annaeus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har aennu det rysliga oskicket att svaera vid de hedniska gudarne, och likvael aer du katekumen. - O, foerlat mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid helgonens relikskrin, haedanefter vakta min tunga foer denna synd. Ack, naer fa vi atervaenda till vart Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i vilket kejsarens vilja kvarhaller mig, denna stad, som skenbart aer sa lugn, sa stilla, sa avlaegsen fran haendelserna,--ah, du anar icke vad som jaeser i hans barm. Min sjael aer i oupphoerlig spaenning. - Stackars Annaeus! ... Han aer dock aennu vacker, den arme i moerkret vandrande ynglingen. Dessa sista ord, som Eusebia endast taenkte, icke uttalade, gaellde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till haest. - Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla raettrogna, och Petros tvekar ej att uttala det pa predikstolen. Det aer Krysanteus, den hedniske arkonten, som aer den ena roten till det onda. Att du icke faengslar Krysanteus, som dock aer den rebelliske Julianus' foerklarade anhaengare. Vi alla i foersamlingen undra daeroever. - Ah, min vackra maka, infoell Annaeus Domitius leende och hotade i sin ordning med fingret. Nu bryter du var oeverenskommelse. Inga statssaker oss emellan! Du minnes det? - Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, aero homousianerna, dessa foerskraeckliga kaettare, som pasta, att Sonen aer av samma eviga gudomsvaesende med Fadern. Aer det icke en blindhet utan like? - Ah, en obegriplig blindhet ... och ett laettsinne sedan! instaemde prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag aer foertjusande! Prokonsuln fattade och kysste hennes hand. - Annaeus, fortfor Eusebia, aer det sant, att kaetteriets huvud, Atanasios, varit sedd i dessa nejder? - Vad vet jag mer aen ryktet? Vad kan jag goera mer aen skicka befallning till alla aembetsmaen i Akaja att efterspana och gripa honom? O, dessa statssaker, de utmaergla mig ... smaningom. - Arme, arme Annaeus! ... Men saeg dock, viskade Eusebia och lutade sitt huvud naermare hans, har du i natt emottagit nagot budskap fran Konstantinopel? - Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret pa sin mun. Eusebia visste det foerut, ty budbaeraren hade soekt prokonsuln i dennes hem, innan han genom en foertrogen kammarslav visades till det hus, daer prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetaererna. Men vad Eusebia icke visste och noedvaendigt ville kaenna, var brevets innehall. - Navael? fragade hon i yttersta spaenning. - Julianus ... Men tyst foer himlens skull, Eusebia! - Na, skynda dig! Hur aer det med den gudloese troninkraektaren? - Uppror inom hans trupper! Tva galliska legioner hava gatt oever till kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvaer dig, Eusebia, goem denna hemlighet i djupet av din sjael! Den skoena botgoererskan sammanknaeppte haenderna och hoejde en tacksam blick till himmelen. Da prokonsuln gav sin maka foertroende av denna underraettelse, visste han, att den inom nagra timmar skulle vara biktad foer biskop Petros. Meddelandet var ocksa avpassat daerefter. - Och nu, min Annaeus, foermodar jag, att du aer pa vaeg till kyrkan, foer att lova Herran och bedja om fortsatt framgang foer kejsarens vapen? - Eusebia, jag kaenner detta bade som plikt och laengtan. Men statsgoeromalen, ve mig, statsgoeromalen! Prokonsuln sag sig om och gav ett tecken at en man, som stannat i hans grannskap. - Stackars Annaeus! Jag vill icke uppehalla dig. - Skoena! Din asyn aer min lycka, men det aer sant, att jag foer tillfaellet har brattom ... och aeven du boer skynda, ty daer ser jag redan biskopen och klerkerna. Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon soekte nagon i skaran av de praester, som i hoegtidligt tag foeljde biskopen till kyrkan. Foermodligen fann hon aeven den hon soekte, ty blixten i hennes moerka oega upploeste sig ploetsligt i tranfullt skimmer, hennes barm haevdes av en suck, och droemmande sjoenk hon ned pa baerstolens kuddar. Ett oegonblick daerefter gav hennes ringklocka tecknet till baerarne att saetta sig i gang. Sa snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som vaentade i hans grannskap. Denne smoeg ett brev i hans hand. - Var? fragade prokonsuln. - Mitt emellan Aten och Korintos. - Ga! Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpa sigillet var tryckt, och genomoegnade hastigt oeverskriften. " ... till Petros, biskop i Aten, broderlig haelsning och frid av Fadern sasom ock av Sonen, av lika men ej samma vaesende som Fadern!" Daerefter stack han brevet i goerdeln under sin mantel, ordnade denna och aemnade ga, da biskop Petros, som red pa en mula i spetsen foer sina praester, nickade och hoejde korset, som han bar i handen, till tecken att han oenskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spaenstiga steg och de baegge roekelsebraennarne i fjaeten att moeta prelaten pa halva vaegen. Petros, den homoiusianske biskopen, var aennu i sina kraftigaste ar, en bredskuldrad, mager och muskuloes man med hoegburet huvud, som i varje drag bar viljestyrka praeglad. Stridshaesten hade baettre aen mulan anstatt en sadan gestalt. Petros' panna var lag och rak, blicken skarp och letande, oegonbrynen langa och starkt vaelvda, naesan kroekt och vael danad, munnen stor, men skoent bildad. Vilken motsats mellan denne man, ur folkets laegsta klass uppstigen till sin vaerdighet, och den patriciske Annaeus Domitius! Prokonsuln oever Akaja syntes liten och loejlig, daer han i sin praliga statsdraekt, med kal hjaessa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga vador stod framfoer Petros, biskop av Aten. Men foerhallandet jaemnades, naer man iakttog romarens lugna vaerldsmannahallning, hans spelande sjaelvmedvetna blick, det fina leendet pa hans laeppar. - Lysande och aedle herre, sade Petros i en ton, vars oeverlaegsenhet motvaegde ordalagens oedmjukhet, far jag den aeran att i morgon se dig under mitt tak, eller tillater du din ringe tjaenare att vid samma tid besoeka dig? Tiderna aero onda. Julianus' ursinniga foeretag har till fruktansvaerd hoejd stegrat modet hos kaettarne likasom hos hedningarne. Haer finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma oeverlaeggningar. Prokonsuln medgav detta under en betaenklig skakning pa huvudet och skyndade foersaekra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta haelsningar satte Petros ater sin mula i gang, foeljd av klerkerna. Prokonsuln vandrade i motsatt riktning oever torget. Epikureerna, som vi nyss laemnat, haelsades pa sin faerd genom den langa gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men manga voro aeven de, som korsade sig och valde en annan gata, naer de varseblevo det laettfaerdiga taget. - Idel aekta atenare! Det goer mitt hjaerta gott att se dem, sade en gammal utsvulten atlet. - Jag kaenner dem! Hellener av gamla stammen, som aelska konsten och faedernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade haenderna. - Den daer pa gra skymmeln, han, som skrattar sa gott och skaemtar med hetaeren, gissa vem han aer! sade en bokhandlare, i det han vaende sig till en romersk yngling, som tillfaelligtvis var hans granne. Jo, ingen mindre aen Olympiodoros, den odoedlige skalden. Det var jag, som foerlade hans foersta epigram. De hade dalig avsaettning, ty vaerlden aer i sin nedgang och litteraturen foeraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst icke. Aennu finna muserna hoega gynnare ... Och som jag tillfaelligtvis har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen (bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), sa avstar jag det med noeje at en aedel fraemling ... Romaren sade intet, men vinkade at en slav, som mottog och betalte rullen, varefter han avlaegsnade sig ur den naergangne pratmakarens grannskap. - De praektiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i det hon lyfte pa sloejan och blickade efter ryttarne, sag du Karmides, min vaen? Sag du honom? - Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet oever Teseustemplet? - Jag ser intet moln, min vaen. Himmelen aer ju alldeles klar. - Sa hoer da! Med en boejning av huvudet faeste borgaren sin vaens uppmaerksamhet pa tva personer i deras naerhet. Den ene var en gubbe, som med en korg pa ena armen hade satt sig att vila pa trappan till portiken, den andre en kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den foerre med foeljande ord: - Du aer Batyllos, olivhandlaren? - Ja. - Du gaeller foer en from man, men i kyrkan sag jag dig likvael aldrig. Varav kommer detta? - Jag aer en raettrogen. Guds hus vanhelgas sedan laenge av dem, som halta mellan ordets sanning och Arios' loegn. - Du aer da en av dem, som splittra den enda kyrkan och soenderdela Herrans lemmar. Foerutsen I icke vedergaellningens dag? - Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben sa hoegljutt, att han adrog sig alla omkringstaendes uppmaerksamhet. Homoiusianen avlaegsnade sig. - Demofilos, ser du molnet nu? - Ja. Det aer kvalmigt i luften. Det liknar sig till aska. - O, hon aer vaelkommen, om hon blott rensar luften. - Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet gar, att Julianus.... - Tyst, maenniska! avbroet honom Klinias i samma ton och sag sig omkring med en aengslig blick. Naemn ej hans namn, om huvudet aer dig kaert. Kejsaren underhaller hundra tusen spejare. Murarna hava oeron, vassen skvallra, likasom pa Midas' tid, sjaelva manen later nedbesvaerja sig foer att yppa vad han laeser genom dina oegon. Tala icke, hoppas icke, taenk icke, sa framt du aennu aelskar det rosiga ljuset! TREDJE KAPITLET. Delfi. Orakelspoerjarne. Apollons ryktbara orakeltempel var belaeget i en dal, pa tre sidor omsluten av berget Parnassos. Nejden aer vild och skraeckinjagande --och maste varit det aen mer foer en pilgrim, som betraedde henne foersta gangen, baevande i kaenslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig eller demonisk makt och oviss, hur angan ur den pytiska halan skulle gestalta hans framtid. Till en sadan fraemling var sjaelva naturen ett varnande rop att icke laettsinnigt soeka utleta de oeden, som bidade naermare hans grav. Oeppen mot soeder smalnar dalen, varda klipporna hoegre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man naermar sig den punkt, daer dalvaeggarna i spetsig vinkel sammanstoeta. Haer, i skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre kaelladror ur klippan. Denna mangbesjungna kaella fostrar en baeck, som efter enslig vandring genom dalen foerenar sitt oede med an Pleistos och samfaellt med henne finner sin grav i Korintiska viken. Laengs denna baeck gick vaegen till orakeltemplet. En hoestafton, aret 361 efter var tidraekning, vandrade pa tempelvaegen en aeldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan inat dalen. Bada voro vitklaedda, och man kunde ansett dem foer pilgrimer, om ej oraklet mer aen trettio ar foerut hade tystnat vid ett maktsprak av den foerste kristne kejsaren och vallfaerderna till Delfi sedan dess upphoert. Fraemlingar voro de aenda i denna nejd, att doema av blickar och atboerder, som roejde, att foeremalen de haer moette voro foer dem nya eller atminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med haepnad de moerka klipporna, som a oemse sidor upptornade sig emot himmelen, och ryste mahaenda foer den djupa tystnaden, som snarare hoejdes aen stoerdes av baeckens sorl och cikadans klagande sang. De oevriga sinnena voro doemda till vila, medan oegat maettade sjaelen med bilder av en skraeckfull natur. Vaegen, som fordom vimlat av saendebud fran staeder och konungar, av offertag och pilgrimer, huru oedslig nu! Graes och mossa taeckte honom; myrten spirade i raemnor emellan hans stenar. Han skyddes aeven av dalens invanare; de valde hellre en annan, naermare staden Delfi, emedan nejden vid denna tid oroades av roevare, som hade tillhall i Parnassens otillgaengliga klyftor. Detta visste de bada fraemlingarne, men de voro upptagna med tankar, som uttraengde farhagan foer deras saekerhet. Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i ar, en pafallande yttre likhet. Foer baegge var den grekiska profilen gemensam, och hos baegge mildrades han, ehuru i olika man, av samma individuella avvikelser. Det var svart att av mannens utseende bestaemma hans alder. Hans lemmar tecknades aennu av en haerlig mannakraft, men kindernas linjer voro foerdjupade av aren och--vad som tydligast roejde den oeverskridna medelaldern, men tillika gav ett maerkvaerdigt uttryck at hans anlete--valken under oegonbrynens yttre bagdel framtraedde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan pannans allvar och det naestan svaermiska i blicken. Man aterfinner detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans har var nagot glesnat oever pannan; hans skaegg (vid denna tid en saellsynt prydnad), moerkbrunt och krusigt som haret, omgav laeppar och kinder. Hans gestalt var hoeg och full av vaerdighet. Flickans ansikte var regelbundnare aen hans, regelbundet aenda till typisk straenghet, och denna oekades av den klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en marmorbild; men marmorn vaermdes av de stora moerkbla oegonens milda ljus och livades av munnens ljuvt boejda linjer, som foer en Lavater skulle gaellt som osvikligt tecken foer hjaertats godhet. - Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som hoejer sig daerborta, iklaedd avstandets bla mantel, aer Lykoreia. Pa henne och hennes syskonhoejder lustvandrade, innan tvivlet foerjagade dem, Apollon och sanggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro da farkoster fran Lycksalighetens oear, landsaettande saella andar, som kommo att i de olympiskes sanger hoera och i deras danser symboliskt skada vaerldsalltets mysterier. Dessa sanger, sa beraettar sagan, foernummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och pa deras toner saenkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjaertan.... Och nu, sade mannen foer sig sjaelv, kringdriva pa samma hoejder olyckliga maenniskobarn, blodsmaen och kristianska svaermare, utstoetta ur ett religionssamfund, som aer dem vaerdigt. Roevare pa Parnassen! Sadana laera funnits daer foere dessa, men de plundrade endast skalderna. Ett leende spelade vid denna tanke pa mannens laeppar. - Fader, sade flickan, dessa klippor skulle foerskraecka mig, om jag vandrade ensam. De aero sa hoega och gruvligt soendersplittrade. Men oegat uppfriskas av Lykoreia, ty pa henne gjuter solen sitt sken, och himmelen aer klar och ren kring hennes hjaessa. - Sa aer det. Naer var omgivning aer moerk och dyster, soeker oegat gaerna ett ljusare fjaerran ... Hermione, fortfor han och pekade till vaenster, daer nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under namnet Pyto. Nu aero dess tusental av stoder soenderslagna, dess skatter roevade, dess glans foersvunnen. Teatern, stadiet, laerosalarne, gymnasierna sta tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens hoega lek likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skoevla vara tempel, om oedmjukhet och trampa vara nackar. Fordom genljoedo dess gator av paeaner, vimlade de av hoegtidsklaedda fraemlingar och vitmantlade offerpraester. Nu vandrar ett tungsint folk oever dess torg. Det faelt, du ser daerborta, med tvinande groenska, tecken av sparsam odling, till vars fullfoeljande saknas armar och hag, detta faelt aer det Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets, styrkans och skoenhetens segrar. Hammarslag ljoedo fran staden. Man broet sten ur en pelarhall till en under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska pelarhallen, pa vars vaeggar Polygnotos, penselns Homeros, hade malat det vapentagna Troja, grekernas avfaerd och Odysseus' besoek i underjorden. Foerstoerelsen kunde ses fran den punkt, pa vilken de bada fraemlingarne befunno sig. De sago det: flickan hoeljde sitt ansikte i sloejan; mannen fattade hennes hand och paskyndade sin gang. Sa intraedde de i en lund av aldriga lagrar, som skilde staden fran orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens branter och oekade med sin moerka groenska skymningen. Han var helgad Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska segervinnarne hade laemnats av honom. Hans aldriga stammar lutade oever baecken, samlade sig till viskande flockar, flaetade sina kronor till dunkla valv, i vilkas skuggor man anade hoega minnen. Och konsten hade kommit aningen till moetes. Daer en strale av dagen nedskoet under traeden, daer lyste han stundom pa marmorpannan av en Homeros, som gripen av ingivelsen slog upp de tomma oegonen mot hoejden, eller pa en grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes lunden av mangen som en hednisk demons tillhall, och de friska blad, han arligen skoet, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade sina oljade kaempar, och daer ingivelsen aennu vidgade en skaldebarm, ljoedo hymner till Honom, "den okaende Guden", om vilken Paulus en gang talat till folket i Aten. Daer var sa tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade igenom honom. Daer var tyst, sedan de oevergivit honom--tyst genom arhundraden, medan Delfi sakta haentvinade och byn Kastris lerhyddor soekte stoed emot dess fallna pelare. Men en dag, tolv hundra ar oss naermare aen tidpunkten foer denna beraettelse, sago Kastris kvinnor, medan de skoeljde klaeder i kaellan Kastalia, nagra fraemlingar i den glesnade lunden. Vad soekte de i denna gloemda vra emellan bergen? De sade pa ett foer kvinnorna obegripligt sprak, att Kastalia var vanhelgad, och broeto fran ett gammalt lagertraed nagra kvistar, kysste dem och vandrade bort. De fraemmande maennen voro fran Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid namn Tasso skulle lagerkroenas pa Kapitolium, och fastaen lager vaexte i deras egna lundar, foeredrogo de att haemta den fran Parnassos. Var da den brutna kedjan mellan foerr och nu aterknuten? Ja, en stor foeraendring hade intraett, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri anade intet daerav. Hellas var ateruppstandet i frihetsanden, konsten och vetenskapen. Vetenskapen och konsten aero av naturen hellener och oomvaendeliga hedningar. De voerda Golgatas oliv, men Parnassens lager aer symbolen foer deras strider och segrar. De vitklaedda vandrarne--fadern och hans dotter--stego pa en foerfallen stentrappa uppfoer en klippa vid foten av den ena dalvaeggen och sago nu orakeltemplet vilande under de moerka fjaellbranterna. En alderstigen Apollonpraest, den ende oevervordne av hundra, bevakade dess bleknade prakt. Han traeffades, vilande under en cypress och stirrande pa det hemlighetsfulla E, som nagon av forntidens maen hade tecknat oever ingangen till templet. Det haendoeende livets aftonrodnad genomskimrade hans infallna kinder, och skaegget foell i vita boeljor oever hans broest. Pilgrimerna, ty sadana voro de likvael, haelsade honom med voerdnad. - Jag heter Krysanteus, sade fraemlingen, och aer en man fran Aten. Denna flicka aer min dotter Hermione och sedan sexton ar tillbaka mitt enda barn. - Jag haelsar er vaelkomna, sade Apollonpraesten Herakleon. Aer edert aerende att se helgedomen? - Nej, svarade Krysanteus, vart aerende aer ett annat aen skadelystnadens, som endast skulle maetta oss med graemelse. Vi hava kommit foer att radfraga oraklet. Den gamle praestens ansikte uttryckte foervaning.--Vet du icke, sade han, att pytians roest aer foerstummad och de profetiska angornas kaella sinad? Den sista praestinnan aer laengesedan doed. - Tyvaerr, jag vet det alltfoer vael, svarade Krysanteus. Men fast pytian aer doed, lever den siande guden evigt. - Apollon aer doed! genmaelde Herakleon och faeste pa Krysanteus en blick, vars mystiska uttryck hoejde det ovaentade och besynnerliga i dessa med oevertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens oegon uppenbarade en sjael, som helst dvaeljes i sig sjaelv, men naer hon fran sjaelvbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en enda bild aen faester sig vid de saerskilda foereteelserna. En sadan blick aer egen foer teosofer och mystici; han har nagot hemskt och andligt foer vaerldens barn: han siar om doeden och noedgar till tro pa ofoergaengligheten. Han uppenbarar tillika ett nagot, som ligger utanfoer foerstandets krets, pa graensen till vanvettet. Mahaenda var det just detta, som Krysanteus fann i gubbens oegon--varur han foerklarade det svar, som denne givit. Arkonten av Aten kaende en rysning genomila sig. Han teg ett oegonblick och sade daerefter i en mild, av medlidande genomtraengd ton: - Jag laemnar din tro pa sina grunder. Men manne ej vi alla, som Sokrates, baera ett orakel i var egen barm? - Om sa aer, vi kom du hit att radfraga det foerstummade? - Den som vill droemma soeker ju tystnaden, ensamheten och moerkret, icke bullret, maenniskovimlet och dagsljuset. Sa aeven den, som vill tala med Gud i boenen och foernimma hans svar i ingivelsen. Honom aer icke tystnaden foer det yttre oerat nog, icke moerkret foer det yttre oegat. Varje jordiskt ljud maste hava foertonat i kaenslan, och varje jordisk bild utplanats i fantasien, ty kaenslan aer ju sasom sjaelens oera, och fantasien som hennes oega, varmed hon foernimmer det gudomliga. Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar kaenslan med majestaetet av tusenarig helgd och griper fantasien med sin enslighet och den hoega symboliken i sin natur? Se daerfoer, Herakleon, kommo vi hit, jag och min dotter. - Navael, vari kan jag nu ga din oenskan till moetes? - Min dotter aer en from ungmoe. Lat henne underga reningar, som kroppsligt stoedja sjaelens anstraengning att frigoera sig fran jordiska tankar och varda emottaglig foer himmelska! Och sedan detta skett, led Hermione till den heliga trefoten och lat henne en natt foerbliva i templet! Hermione, som uppmaerksamt lyssnat till Apollonpraestens och hennes faders samtal, sade nu:--Voerdnadsvaerde man, uppfyll min faders oenskan! Apollonpraesten besinnade sig ett oegonblick och svarade: - Om det aer ditt uppsat, atenare, att din dotter sjaelv skall vara pa en gang den fragande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens mening uppfattande, sa aer mitt aembete haer oeverfloedigt, och jag bryter ej mot kejsarens pabud, om jag foer er, likasom foer varje skadelysten besoekare, oeppnar tempeldoerren. Du sjaelv, Krysanteus, ma leda din dotter till trefoten. Foer det orakel, som du vill tillfraga, aer det likgiltigt vem som foerraettar en sadan handling. Och vad reningarna vidkommer, ma din dotter, om hon vill foelja de foereskrivna bruken, bada i kaellan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser och, naer hon kommit till trefoten, dricka en skal av Kastlias vatten. Min tjaenarinna skall undervisa och hjaelpa henne i dessa foerberedelser. Men under tiden skolen I vara mina gaester. Jag har ej under langa manader skadat ett fraemmande ansikte: jag lever haer som i en vaerld foer mig och bidar doeden i skuggan av mitt tempel. Men dess kaerare aer mig asynen av en man, som du, och en ungmoe, sadan som din dotter. Foeljen mig! Jag vill haelsa er vaelkomna oever min troeskel. Den gamle Herakleon raeckte Hermione handen och foerde sina gaester till ett rum i en byggnad naera templet. Hans alderstigna tjaenarinna, den enda maenniska, som delade hans enslighet, baeddade vilosoffor at Krysanteus och Hermione, tvaettade deras foetter och dukade dem ett bord med broed, mjoelk, frukt och druvor. Hon gloemde ej heller att av friska blommor flaeta kransar, varmed gaesterna till den enkla maltiden skulle smycka sig. Det boerjade redan skymma i kammaren, vars enda foenster vette at den naerstaende klippvaeggen. Samtalet kom under maltiden att falla pa det roevarband, som oroade trakten. Den gamle praesten visste icke mer daerom, aen att dessa roevare voro kristianer av nagon viss, utav de oevriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infoedingar, utan ditkommit, man visste icke huru eller varifran, samt att de en dag under den sistfoerflutna varen hade till betydligt antal infunnit sig haer och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat honom och hans tjaenarinna nagot ont som skadat nagot i templet, vilket foer oevrigt icke aegde nagonting mer, som kunde tillfredsstaella rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall laengesedan foerekommit dem, i det han latit bortfoera de sista dyrbarheter den fordom omaetligt rika helgedomen aegde. Gubben vidroerde denna sista omstaendighet i en ton, som ej foerradde nagon bitterhet. Alderdomen hade kanske iskylt hans hjaerta. Men den atenske mannens ansikte moerknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjaenarinnan, som nu tog till ordet och foertalde, att roevarbandet hade flera ganger gjort nattliga infall i den naerlaegna staden Delfi, plundrat mycket och ihjaelslagit manga maenniskor. Men nu hade fran Korintos anlaent en trupp soldater till Delfis haegn. Detta visste tjaenarinnan att beraetta, ty hon plaegade besoeka staden i hushallsaerenden, men hennes herre gjorde det aldrig. Sedan maltiden var intagen, laemnade man kammaren, foer att i det fria njuta kvaellens bleknande skoenhet. Herakleon foerde sina gaester till en grotta, som fanns ett stycke fran templet. Baecken sorlade i hennes grannskap. Hon var oeppen mot vaester, och aftonsolen, som lyste genom ett trangt pass daer mitt emot, goet sitt rosenskimmer i hennes skymning. Cypresser, myrten och rosenhaeckar vaexte runt omkring, murgroen och kaprifolium slingrade sig kring hennes vaeggar. Haer pa en mossbaenk vid grottans ingang satte sig Apollonpraesten, arkonten av Aten och hans dotter. Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, naer det aennu talade, nagonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit sitt namn? Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fraga varit honom kaer att besvara. Han genmaelde:--Hoeren foeljande orakelsprak, givna en man, som foer mer aen hundra ar sedan anlaende hit och fragade oraklet just om Jesus: Kaent av de vise aer, att ur kroppens foergaengliga boja svingar sig ofoergaenglig den maensklige anden, men ingens sjael i olympisk flykt sig lyft pa vitare vingar. Da spoerjaren undrade, att en sa aedel man maste lida missdadarens doed, svarades genom pytian: Icke av kroppsligt ve beflaeckas odoedlige anden: lida aer allas del, att himmelen vinna den frommes. - Jag kaenner dessa orakelsprak, sade Krysanteus, Porfyrios anfoer dem i sin bok emot kristianerna. - Aer detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetslaeraren? fragade Hermione. - Nej, vi hava aeven en utsaga fran en mycket senare tid: Stunget av mask, av sol foertorkat eller i frostnatt gulnat eller alltren i knoppen danat till vanvaext ser jag pa vaerldens traed vart blad; men ett aer fullkomligt. - Apollon, fortfor Herakleon, var skoen till dragen, men sasom siare kallades han likvael den snedmunte, emedan han hade sina skael att aen med allmaenna, aen med tvetydiga ordalag tillbakavisa den naergangna nyfikenheten. Sa mycket aer dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit sa prisad, som den vise fran Judalandet. - Han var, sade Krysanteus, en religioes ande, genomvaermd av det gudomliga, en praktisk vishetslaerare och en stor teurg. Porfyrios beraettar om sin maestare Plotinos, att denne har fyra ganger, i haenfoerelsens tillstand, skadat ur-enheten, den ende och sanne Guden. Detta skedde pa hans alderdom emot slutet av en levnad, vars hela traktan var sjaelens rening och ideernas vaerld. Jag foerestaeller mig, att vad Plotinos uppnadde genom att saenka sin ande i det begrepps- och formloesas hav,--det aegde Josefs son mer av naturen, och sasom nagot stadigvarande, sa att han kunde vandra bland maenniskorna och verka i det yttre, utan att hans skadning i det gudomliga vart grumlad. Vad han aegde i hoegsta man, det aega vi alla, atminstone till moejligheten, i en laegre. Lotosblomman synes gunga fritt pa vagen, men hennes staengel ringlar genom djupet och aer rotfast i dess botten. Sa svaevar maenniskoanden med begraensad frihet pa vaerldsflodens yta, och hans foernuft aer som blomsterkalken, vilken oeppnar sig foer solen och vaender sig efter henne, men han aer med tvenne roetter, kaenslan och fantasien, rotfast i vaerldsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom. Genom dem intraenger Gud oss; genom dem, som genom ett sprakroer, talar han i vara sjaelar och later sig foernimma i manga former: som samvetets roest, som konstnaerens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden till dessa foernimmelser ej aer i den enskilda maenniskan sjaelv, utan aer en allmaen och gemensam, naemligen Gud i sin uppenbarelse som vaerldsande, det skoenjes daerav att grunddragen i samvetets lag aero hos alla folk och maenniskor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika fullkomlighet och fran olika sidor, spegla samma ide. Da Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som smaleende lyssnat, ej syntes benaegen att genmaela nagot, tog Hermione blygsamt ordet och sade: - Det roejer sig ock av den himmelska vaerme, som sprider sig i sjaelen, naer hon fattas av nagot skoent, sant och gott. Men olikheterna kunna foerklaras av maenniskornas olika sjaelsanlag. Tva blommor, som vaexa bredvid varandra i samma jordman och ur honom haemta samma naering, omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer och avyttra henne sasom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vaellukter. Aer det ej sa, min fader? Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste hennes panna. Da solen gatt ned, atervaende Herakleon med gaesterna till sin boning. Haer laemnade dem Hermione och foeljde den gamla tjaenarinnan, ty flickan skulle samma kvaell bada i Kassotis och goera andra foerberedelser till den foerestaende natten, som borde tillbringas under betraktelser och boener. Den foeljande dagen skulle vidare aegnas at fortsatt badande, fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Da skulle Hermione ledas av sin fader till pytians oever de profetiska angornas hala staende trefot och foerbliva under natten ensam i templet, avvaktande uppenbarelse. Naer maennen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande pa sina soffor, med den taenda lampan emellan sig, aeskade Krysanteus en foerklaring av de besynnerliga ord hans vaerd yttrat om Apollons doed. Herakleon var villig att giva foerklaringen, och det visade sig nu, att den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt system, i vilket han fann den troest han behoevde foer den laeras undergang, som han fran sin barndom hade tjaenat och med religioes vaerme omfattat. Han aelskade sina minnen, voerdade den fallna storheten, i vars tjaenst han verkat, och kunde likvael, emedan denna laera foersonade honom med oedet, doe noejd och lugn, den siste Apollonpraesten med blicken pa sitt oevergivna tempel. Herakleon sade: - I andevaerlden, av vilken den synliga, sasom Platon saeger, aer en skugga, har redan laengesedan, naemligen vid tidpunkten foer Jesu leverne, en stor foeraendring timat. Om denna foeraendring veta vi dock endast foega, ty naer det skuggande foeremalet lider en omvaexling, da skiftar vael aeven skuggan, men hon atergiver dock endast, och aeven detta ofullkomligt, foeremalets utlinjer. Det, varpa jag syftar, skall varda dig klarare av vad jag nu vill beraetta. Jag har uppsparat och antecknat manga hemlighetsfulla tilldragelser, som baera vittnesboerd om den i andevaerlden timade foeraendringen, men skall bland dem endast anfoera foeljande: [1] [1] Beraettelsen aterfinnes hos Plutarkos. Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gang till Italien pa ett skepp, som hade manga resande och mycket handelsgods ombord. Da skeppet hunnit utanfoer Ekinadiska oearna, uppstod vindstilla. Det var kvaell, men de fleste av skeppsbesaettningen och de resande voro aennu vakna, da ploetsligen alla foernummo en roest, kommande, sasom det tycktes, fran Paxaeoearna och ropande styrmannens namn. (Han var en egyptier och hette Tasus.) En allmaen undran uppstod, och Tasus sjaelv greps av skraeck. Foerst sedan roesten tre ganger latit hoera sig, foermadde han svara, varefter den ropande med aen hoegre roest laet foernimma foeljande befallning: Naer du hunnit till orten Palodes, sa tillkaennagiv, att den store Pan aer doed! Allas undran oekades och man oeverlade, vad som vore att goera. Tasus sjaelv besloet att i haendelse av god vind utan vidare atgoeranden segla foerbi Palodes, men intraeffade vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hoert. Naer skeppet nu anlaent utanfoer Palodes, var det ater vindstilla och havet lugnt, varfoer Tasus, i enlighet med sin foeresats, ropade, fran aktern av sitt fartyg och vaend mot land, de ord han hoert: Den store Pan aer doed! Knappt voro dessa ord uttalade, foerraen luften fylldes av ett med undran blandat suckande. I Rom vart denna haendelse snart kaend genom de manga, som varit vittne till henne, och kejsar Tiberius laet kalla Tasus till sig och anstaellde en naermare undersoekning av haendelsens foerlopp, moejliga grunder och betydelse. En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern Demetrios pa sin upptaecktsresa kring de britanniska oearna. Med detta staeller jag i foerbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring vaerlden och gjorde mycket uppseende i Rom, att naemligen fageln Fenix anyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omstaendighet, att fran samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel kraevt foer sitt arliga underhall ett mindre matt av olja aen fordom[3]. Ty sma ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor foeraendring. Men vittnesboerd, aen klarare aen dessa, finnas ju aeven. Sadana ser jag daeri, att den profetiska kraften mer och mer foersvann fran detta orakel, langt innan kristianerna vordo en maektig sekt, och att alla de otaliga andra oraklen efter hand foerstummades av sig sjaelva; vidare daeri, att tron pa gudarne slocknat i allt flera hjaertan, att skalder och konstnaerer icke undfa den ingivelse som fordom, och att rysliga olyckor, foeljande varandra taett i sparen, ga oever vaerlden, minskande maenniskoslaektet. Hela vart Hellas kan nu, sasom jag finner det skrivet, icke uppstaella sa manga tungt vaepnade krigare, som fordom det lilla Megara skickade emot perserna. Maerker du ej, att nagot saknas, som fordom varit, att nagon hand, som fordom var oeppen, nu knutit sig oever vaerlden? Kan du saega, vilka de murar voro, som fordom hoello den okaenda oesterns skaror inom sina landamaeren, och varfoer dessa murar pa en gang fallit? Varifran den tranad, som fattat oeknens soener och driver dem, vag pa vag, att krossas mot vara legioners jaern? Skola de icke slutligen bryta hindret och oeversvaemma oss? Kan du saega, varfoer vara skogar och kaellor icke susa som fordom, varfoer naturens symboler ploetsligt stelnat till andeloesa tecken, i vilka inga gudakrafter uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades genom tingen, detta nagot, som vi kallade den store Pan, vilket likasom med floejters ljud livade naturens enslighet, detta aer borta. Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt hoegre och foersvann i rymden. Jag har sparat dess vaeg. Naer det oevergav Gaea, vart roesten ur den pytiska halan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den obeskrivliga kraften hade laemnat jordens djup och likasom svaevade nu oever jordytan, intraengande i maenniskoandarne. Daerav foerklarar jag den foereteelse, att vaerlden pa en gang uppfylldes av spamaen, sibyllor, magi, teurger, goeter och undergoerare, bland vilka Apollonios av Tyana var den stoerste. De voro foerut sa gott som okaenda, men alltid enstaka; nu oeversvaemmade de landen. Fran Ktesifon till Herakles' stoder vittnade folken deras undergaerningar, tills slutligen aeven hos maenniskorna den obeskrivliga kraften var foersvunnen. Dessa aero de tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en stor foeraendring hos det skuggande. Men varuti bestar nu denna foeraendring och varifran har hon uppkommit? Denna fraga har sysselsatt min sjael under de langa ar jag tillbragt haer i ensamheten. Och naer jag hade forskat i tio ar, i tjugu ar och foersoekt manga olika vaegar foer att intraenga i denna hemlighet, sa maste jag dock slutligen stanna vid den foermodan, som i foersta oegonblicket av mitt taenkande i detta aemne traengde sig pa mig, men vilken jag da foerkastade sasom lag och ofilosofisk. De naturlagar (sa aer min tanke), vilka rada i maenniskovaerlden, aero skuggor av andevaerldens och finna i dem sin motsvarighet. Den lag, som bjuder, att maenniskan skall foedas, aldras och doe, aer en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade. De hava, dock i hoegre mening aen de maensklige, blivit foedda--det saeger sjaelva myten--de hava aldrats, och de aero doeda. Den store Pan aer doed, Apollon aer doed, de vaesen, som vara faeder dyrkade, aero doeda. Haepna ej, Krysanteus, oever mina ord! De innehalla intet haediskt. Dessa vaesen, goda och dyrkansvaerda, som uppfyllde vaerlden med skoenhet och glaedje, som aelskade de dygdige, vaernade samhaellena och straffade brottslingar, voro doedliga som maenniskan, deras skyddsling, och odoedliga som hon. O, lag jag ej redan som yngling framfoer min Apollons bild och skadade hela timmar i hans anlete, haenfoerd av hans lugna, oevermaenskliga skoenhet! Och likvael stroemmade mina tarar, ty ju laengre jag betraktade honom, dess mer smaeltande genomskimrades hans skoenhet av ett vemod, olympiskt och oevermaenskligt som hon, och jag undrade, om konstnaern medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det noedvaendigt, utan konstnaerens uppsat, atfoeljer den hoegsta, i former framstaellbara skoenhet. [2] Tacitus. [3] Plutarkos. Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av doedligheten. De olympiske voro ett slaekte hoegre aen vart: vara faeder kallade dem gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller demoner. Som maenniskans foersta uppfostran styrdes av dem, sa var deras egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vart slaekte i samhaellen, laera dem det raetta och vaecka dem foer det skoena. Fran denna verksamhet aero de bortkallade; de finnas ej mer foer oss, ty de hava atervaent i det skoete, som foedde dem: i mangfaldens enhet, alltets kaella, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare den tanke, att de gudar, i vilkas knaen vara fromma faeder nedlade sina boener, som de akallade i sin bedroevelse och lovsjoengo i sin lycka, voro tomma foster av deras foerestaellningar! Men att de voro doedliga, daerom fanns redan i den gra forntiden en aning, varat Hesiodos gav sinnlig form i denna utsaga av en najad: Nio slaekten av kraftige maen mangpratande krakan ser foerblomma; men tre ganger fler snabbfotade hjorten. Tre hjortaldrar aer korpens liv; korpaldrarne nio levas av Fenix, som braend vi tio ganger fa skada, vi, den egisskakande Zeus' skoenlockiga doettrar. Sa talade Apollonpraesten, medan lampans sken flaemtade pa hans vissnade ansikte. Hans gaest hade lyssnat med uppmaerksamhet, men ville nu ej med nagon framstaelld anmaerkning mot hans asikt foerlaenga samtalet, kanske foerdenskull att natten redan var langt framskriden och den gamle tarvade vila. FJAeRDE KAPITLET. Krysanteus. Laesaren torde fran foersta kapitlet av denna beraettelse paminna sig en man, som en vacker morgonstund gick oever torget i Aten, medan handelsvimlet daer var som livligast, och som da av olika personer utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus aerkehedningen. Det aer samme man, som laesaren nu ser upptraeda i Delfi, stoerande den siste Apollonpraestens ensamhet. De tre ovannaemnda tillaeggen till hans namn voro alla beraettigade, icke minst det sista. Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid icke sa mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtaevlarinna vid Bosporen och daer utvecklat ett levnadssaett, oeverensstaemmande med hans tillgangar och tidens skick, skulle han i sloesande yppighet svarligen kunnat foerdunklas av andra aen kejsarens gunstlingar och de kristna biskoparne, ty vi tala ej om hovet sjaelv och dess kolossala prakt, som naturligtvis stod oever jaemfoerelse med vad en enskild man i den vaegen kunde astadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgaenglig foer en aeregirighet av sadant slag. Han foerblev i sitt Aten, och grunden haerfoer lag icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den foerste i en by aen den andre i Rom. I sjaelva Aten oeverglaenste honom mangen i prakt och vaellevnad. Men vartill anvaende da Krysanteus sin rikedom, da man i hans hus sag ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens foermoegne omgavo sig? Varje atenare kunde besvara denna fraga. De visste, att hans skarpsinne hade utletat tusen andra saett att foerstoera penningar. Hans sloeseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit ryktbart foer sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro da klaedda med skogar av detta haerliga och nyttiga traed, helgat, som man vet, at Pallas Atena. Pa Krysanteus' tid voro dessa skogar i det naermaste foersvunna, och Attika hade foerlorat den foernaemsta av sina inkomstkaellor. Krysanteus ville komma henne att floeda med ny ymnighet, och han kaempade, utan att troettna, en jaettekamp mot natur, maenniskor och tidsfoerhallanden foer att aterskaenka de nakna bergen deras prydnad och deras elaendiga bebyggare vaelmaga. Striden hade nu fortgatt i tjugu ar och Krysanteus aennu icke slappats, uppmuntrad, i staellet foer nedslagen, av den jaemfoerelsevis obetydliga framgangen av sina anstraengningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens sjaelvstaendiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lago de till stor del oede. Krysanteus koepte sadana oedeliggande faelt, insatte sina frigivna slavar till foerpaktare och hade den glaedjen att se skoerdar vaja, daer foerr knappt fanns farbete. Men denna glaedje var i det naermaste hans enda jordraenta, ty prokonsuln Annaeus Domitius kaende visserligen a ena sidan den sanningen, att "daer ingenting aer att taga, daer har kejsaren foerlorat sin raett", men drog a andra sidan haerav den foeljdriktiga slutsats, att daer nagonting aer att taga, daer har kejsaren icke foerlorat sin raett. Den praktiska tillaempning han gav haerat var lika foeljdriktig som slutsatsen sjaelv och ledde i en cirkel tillbaka till premissen: den foerstnaemnda sanningen. Endast den personliga avgiften--"naesskatten"--steg under kejsar Konstantius' tid till 26 guldstycken. Vad skulle da Krysanteus goera? Han fann sig i sin lott och troestade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten aennu bar skoerdar, medan i det haerliga Kampanien 400,000 tunnland--en attondedel av landskapet!--lago oede till foeljd av de kejserliga aembetsmaennens utpressningar. Men Krysanteus' sloeseri hade icke inskraenkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han pa torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en trasig mantel, anhoell han denne dagdrivare med fragan: vad nyttigt kan du goera? Nu fanns i Aten en hel maengd trashankar, vilkas aedla stolthet sarades av denna fraga, fast hon var given i vaenligaste avsikt, och naer de pa langt hall sago Krysanteus, smoego de, hellre aen att moeta honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men manga voro aeven de, vilka ett uppriktigt svar pa hans fraga hade skaenkt vaelstand. Krysanteus gav inga allmosor, utan at alderstigna och orkesloesa --kristianerna tadlade den rike mannen foer denna hjaertloeshet--men han aegde en beundransvaerd foermaga att upptaecka, vartill maenniskor dugde, och anvaenda dem pa deras raetta plats. Kanske var det ena dagen en avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stand att driva ett garveri; kanske andra dagen en aettling av Hyperbolos, som fick lana penningar att inraetta en lampfabrik. Nog av att yrken, foer vilka det forna Aten var frejdat, anyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide genljoed anyo av staedens klang i vapen- och metallverkstaeder, i Kolyttos tillverkades ater klaeden och tyger, i Piraeus byggdes ater skepp. Sedan Krysanteus givit foersta stoeten, fortfor roerelsen av sig sjaelv och tillvaexte utan hans atgoeranden. De summor, han nedlagt pa naeringsflitens uppmuntran, stroemmade tillbaka i kassakistan i hans aula. Om framgangen saledes oeverskylde hans sloeseri i denna riktning, sa framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lang tid den vurmen att vilja se de skoena konsterna aterlivade i deras egen foedelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser foervandlat konstnaern i folkets oegon fran en vanlig hantverkare till en det skoenas praest, ingiven av Apollon, helig som sadan. Men Hellas' konst hade gatt under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu foerde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna ansprak, foer vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och faergstrykare. Felet lag hos dem sjaelva, som gjorde konsten foeraktad, och hos tiden, som laet foerleda sig att foerakta konsten och hennes utoevare. En yngling av aedel boerd kunde icke laengre taga penseln eller mejseln i hand, om aen den raecktes honom av sjaelva Pallas Atena. Hedningarne foergudade sina gamla konstnaerer och missaktade sina unga: kristianerna hatade bade de gamla och de unga. Under sadana foerhallanden var den uppgift, Krysanteus haer ville loesa, en mycket svar. Ocksa misslyckades foersoeket alldeles, savida man naemligen antager, att malet icke var att foerstoera penningar, utan att upphjaelpa konsten. De malningar, Krysanteus koept av unga konstnaerer och frikostigt gaeldat, prydde nu vaeggarna hos hans foerpaktare; de bildstoder, vilka samma vurm foermatt honom tillaegna sig, voro allesammans foerda till hans lanthus och uppstaellda i en lund, daer deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga rosenbuskar. Tyvaerr hava vi aennu icke slutat foerteckningen pa den atenske arkontens penningoedande darskaper. Vi noedgas tillaegga, att han aelskade litteraturen. Sjaelv aegde han en bokfabrik, som oeversvaemmade vaerlden med skrifter, icke blott av de gamla klassiska foerfattarne, utan aeven av atskilliga nya, sadana som Hierokles, Porfyrios och Jamblikos. Han hade icke laenge sedan i sin egenskap av bokhandlare lidit en ansenlig foerlust genom kejsar Konstantius' pabud, att alla skrifter av Porfyrios skulle braennas. Porfyrios hade naemligen skrivit emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av sadana boecker var ensam tillraecklig grund foer det namn av aerkehedning, som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det ringaste sarad. Fraende med hans kaerlek till litteraturen var den foer teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala, blott foer att lata atenarne aen en gang skada ett sorgespel av Sofokles, uppfoert med samma glans som fordom. Han sjaelv hade avloenat skadespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han sjaelv inoevat koererna, till vilka Aten pa hans uppmaning laemnat sin foernaemsta ungdom. Ocksa beloenade honom staden med en lagerkrans och en bildstod. Men den senare var som konstverk ovaerdig en plats vid sidan av de forntida koragernas, och lagerkransen--foertjaente han verkligen sa stora offer? Vi laemna denna fraga daerhaen och fortsaetta med oblidkelig straenghet var foerteckning oever arkontens svagheter. Hans kaerlek foer teatern hoell sig icke straengt inom sorgespelets graenser: den lade stundom bort koturnen och stroevade in pa komediens omrade. Krysanteus hade funnit en ung komedifoerfattare, den ende talangfulle konstnaer i hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stand att uppfoera sina komedier. De vunno askadare i tusental. I boerjan voro de harmloesa eller gjorde pa sin hoejd maskerade, tokroliga utfall mot prokonsuln Annaeus Domitius. Men foerfattarens djaervhet vaexte med hans lycka. Krysanteus var i Pergamos som gaest hos sin gamle laerare i filosofien, Aedesios, da hans skyddsling, under stormande bifallsrop av fem tusen atenare, laet ett lustspel ga oever tiljan, vilket i grova drag foerloejligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta bemoedanden att loeskoepa sjaelar ur hedendomen, till ett pris av en hoegtidsklaedning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme foerfattare ett annat, som framhoell, huru de kristianska biskoparne i stora skaror rastloest kringflackade Europas och Asiens landsvaegar, fran det ena sa kallade kyrkomoetet till det andra, oedelaeggande postverket, medan de reste efter den enda saliggoerande tron. Petros, biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i Konstantinopel underraettelse om vad som skett, utpekande filosofen Krysanteus sasom det djaerva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning om hela ovaesendet, foerraen han aterkom till Aten, och han ogillade de bada lustspelen, sa snart han laert kaenna deras innehall--icke av omtanke foer egen saekerhet eller med haenseende till deras anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att se foerhallanden, som ingavo honom smaerta, handfarna med loeje och ytligt laettsinne. I hans vaesen lag mycket av den romerska vaerdighet, detta honestum och decorum, som ej vill saenka sig till gycklet; men det foermaeldes hos Krysanteus med helleniskt behag och haerfloet ur en envaeldigt radande kaensla foer det andligt skoena. Foeljden av hans skyddslings, komedifoerfattarens, laettsinne vart kaennbar foer hela romerska vaerlden i formen av ett edikt, som staengde alla teatrar. Krysanteus sjaelv oeverraskades med ett handbrev fran kejsaren, pa en gang en varning och ett nadevedermaele. Dominus Augustus nedlaet sig till att infoer den atenske medborgaren raettfaerdiga sitt straenga pabud och inbjoed honom till sitt hov i Konstantinopel. "Makedonios," skrev kejsaren bland annat, "brinner av otalighet att se dig. Han vill tvista med dig, sasom den ene filosofen tvistar med den andre, och hoppas kunna omvaenda dig."--Krysanteus besvarade det kejserliga nadebeviset i uttryck av djup, men kylig voerdnad, och kom icke, laemnande fritt att tyda uteblivandet som raedsla foer Makedonios' oevertygande vaeltalighet. I redogoerelsen foer det saett, varpa Krysanteus anvaende sin rikedom, boer icke gloemmas den frikostighet, varmed han soerjde foer offrens prakt och de oevriga bruk, som tillhoerde den gamla folkreligionen, ej heller den vard han aegnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var mahaenda Krysanteus' foertjaenst, att ungdomen aennu icke alldeles hade oevergivit dessa senare. Hans blotta asyn, naer han genomvandrade Herodes Attikos' yppiga termer, var en levande foerebraelse till ungdomen, som haer oeverlaemnade sig at de varma badens slappande njutning, och mangen yngling, som roent hans vaelvilja, fann det obehagligt att daer oeverraskas av den straenge vishetslaeraren. Naer vi nu till allt detta laegga hans verksamhet som en av stadens foernaemsta aembetsmaen, sa maste det synas, att en man som han, foersaenkt i sa mangfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne foer filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags maenniskor, som alltid hava ont om tid och aldrig utraetta nagot. Det finns ett annat slags maenniskor, vilkas tid aer tillraecklig till allt, utan att de nagonsin bradska. Till dessa senare hoerde Krysanteus. Det maste, sedan vi nu kaenna hans yttre verksamhet, foerundra, att Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inatvaend, foer betraktelser danad, ja, svaermiskt staemd ande. Han aervde sin stora foermoegenhet som yngling, aennu sittande vid nyplatonikern Aedesios' foetter under Akademias popplar. Med motvilja inskraenkte han da sina at studier aegnade timmar, foer att uppfylla de nya plikter han ansag foerbundna med sin nya staellning. Men denna motvilja upphoerde snart. Han fann, att mycket gott och stort, manga av hans varmaste oenskningsmal, da han redan som gosse fick oegonen oeppna foer och sjaelen uppfylld av den smaertsamma jaemfoerelsen mellan foerr och nu, kunde foerverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en faktor i hans andes samklang. Hon skaenkte honom mangen ljuv tillfredsstaellelse och gav genom omvaexlingen oekad spaenstighet at hans spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den helgande dagern av ett praesterligt kall, med syfte att foerverkliga det skoena i maenniskolivet, och som ett sjaelens proevningsmedel, som, om hon segrade i proevningen, laete henne luttrad framga till sitt yttersta mal: vilan i Gud. Hon bidrog aeven i sin man att laeka de sar, som oedet slog hans husliga lycka, naer det genom doeden avhaende honom en aelskad maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid tva ars alder foersvunnit tillika med tva kristianer av hans husfolk. Detta hade skett foer sexton ar sedan. Hans enda barn var nu den tjuguariga dottern Hermione. Hon var hans glaedje och stolthet, medhjaelparinnan i hans arbeten, troestarinnan i hans moerka oegonblick. Han hade sjaelv med foerkaerlek aegnat sig at hennes uppfostran, och mahaenda var det detta, som i flickans jungfruliga sjael inlade det drag av manligt allvar, som hon aegde. En syn av lugnt, antikt behag skulle det varit, om nagon vid intraedet i arkontens aula, i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestaetiske mannen, lutad oever flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till nagon byggnad, nagon plantering, eller lyssnande till den allegoriska utlaeggning, som hon gjort av nagon bland de heliga myterna. Ty hon, som han, var svaermiskt tillgiven faedernas tro, och filosofens dotter aelskade tankelekar, som till filosofien foerhoello sig som skaldens tolkning av en blommas natur foerhaller sig till vetenskapsmannens. Efter Aedesios, som tidigt laemnade Aten, vart Krysanteus den "gyllene laenken i platonismens kedja". Krysanteus foerelaeste naestan dagligen i Akademias traedgard foer ett aennu taemligen talrikt antal laerjungar, dels atenare, dels fraemlingar fran skilda delar av vaerlden. Hans filosofiska system, som avsoendrat mycket av Jamblikos' teurgiska tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknoet till en tankefoeljd av denne en riktning pa den yttre vaerlden, som annars var fraemmande foer nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus sjaelv tycktes erkaenna denna stridighet genom ett yttrande, som han ofta faellde:--Naer jag blir sextio ar gammal, vill jag draga mig tillbaka inom mig sjaelv och foersaenka mig i askadningen av Gud. Krysanteus' filosofiska system aterfinnes ej i nagon bok, ty han utgav aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans laera och undervisning bar en vaerldshistorisk frukt i en av hans laerjungar --Julianus. Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv atnjutit hans undervisning. Den gamle filosofen Aedesios skrev en dag till Krysanteus: "Laemna ditt Aten och kom till mig! Intet far hindra dig att uppfylla min boen! Jag aer sjaelv foer gammal, och min jord har foerlorat sin alstringskraft, men i din vill jag nedlaegga ett aedelt froe, som skall uppspira till ett traed och oeverskygga jorden. Jag vart i dag icke litet foervanad, naer den unge Julianus steg oever min troeskel. Du kaenner huru han blivit uppfostrad av sin faders moerdare. Biskopen Eusebios av Nikomedia har velat goera honom och hans broder icke till furstar, cesarer och hjaeltar, icke heller till maenniskor, utan till kristianska helgon. Macillums faestningsmurar, inom vilka de stackars barnen tillbragt sitt liv, understoedde hans bemoedanden. Och vem anade annat aen att de lyckades? Julianus savael som Gallus knaeboejde ju foer munkar, kysste eremiters trasor och foerelaeste evangeliet infoer den kristianska foersamlingen i Nikomedias storkyrka! Navael, Gallus aer sadan man velat goera honom. Han aer kristian--av samma halt som Konstantius och Konstantinus. Men da Julianus i dag intraedde under mitt tak, omfamnade han mig med tarar i oegonen och sade, att han laengtat efter mig, ty mitt namn hade genom Macillums murar traengt till hans oera. Han framtog bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med haenfoerelse deras foerfattares namn. Jag foerstod honom icke i boerjan. Du vet, att Eusebios understoedde kejsaren, naer denne utrotade sin slaekt, endast skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var foer Julianus okaend. Sa var det icke. Det erfor jag, naer Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras laera, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina foetter den mask, som dolt min avsky foer honom och dem alla. Han ville intvinga min sjael i de formler, som han och hans likar panoedga vaerlden. Nu aer jag fri. Aedesios, jag kaenner dessa praester, som pa sina kyrkomoeten foereskriva aen pa det ena, aen pa det andra saettet, vad kristianerna skola tro. Det aer en graeslig samling av blodsmaen, raenksmidare, hycklare och dumhuvuden. De soenderslita vaerlden och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla oeverensstaemma aer det jag mest avskyr: alla bannlysa de foernuftets frihet, alla laera de, att haerskarens makt och folkets traeldom aero av Gud. Friheten aer foersvunnen ur verkligheten, men dessa maenniskor foerneka henne aeven i tanken. Aedesios, nu aer jag herre oever min tid. Jag aelskar mina faeders tro och republikens aerofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag aer fader- och moderloes?"--Sa talade Julianus. Han stannade intill aftonen i mitt hus. Han aer en eldsjael, men hans eld brinner med jaemn laga, som lovar varaktighet. Han aer en yngling, uppfylld av stora krafter. Hans natur aer mild, aelskvaerd och glad, men av hans oede blandad med fraemmande bestandsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och rena hans sjael fran hat och bitterhet! Laer honom gloemma vad han lidit, men aelska med foerstand och hjaerta, vad han nu endast aelskar med hjaertat! Jag passar icke foer honom. Jag kunde foerdaerva ett sa haerligt verk, om jag fattade det med mina darrande haender. Min tunga aer kylig och vanmaektig av alder. Men till honom maste man tala med en eldtunga. Boer icke han, som aelskar sanningen, hoera henne i hennes segerkraft? Boera icke dessa minnen, som han aelskar, upplivas foer honom i deras haerlighet? Ve, om min alders koeld skulle daempa hans laga! Nej, jag passar ej mer foer honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag oeverlaemnar honom at dig, och vi vaenta bada, att du skall komma." Krysanteus hoersammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, daer Julianus nu pa kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades av spejare. Kejsaren hoell kunskapare i hans omgivning, och Eusebios var man, att hans laerjunge icke skulle raka i umgaenge med nyplatonska filosofer. Tva sadana--de mest fruktade foer sin vaeltalighet och glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro foervisade fran Efesos. Endast loenligen och nattetid kunde foerdenskull Julianus och Krysanteus halla sina moeten. Men dess oemotstandligare lockade de ynglingen. Han jaemfoerde Eusebios, Konstantius' onde ande, sjaelen i hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand droep av blod och vars tunga av hyckleriets salvelse, han jaemfoerde denne sin laerare i kristna religionen med den hedniske filosofen, vars vaesen bar den klara praegeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt straevade till skoenhetens och sanningens urkaella. Den luft, han andades i Krysanteus' naerhet, var en rusande: det var de hoega minnenas, skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar aterfann han haer, men icke som enstaka tankar, utan noedvaendiga lemmar i en foernuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstaellet, varpa de vilade, arkitraven, som de buro. Krysanteus laerde ynglingen foerakta vaellusten och glaedjas oever sin doedlighet som villkoret foer en hoegre tillvaro. Julianus var pa en gang skarpsinnig och svaermisk. Bada dessa riktningar voro aeven nyplatonska filosofiens--den antika forskningens sista titaniska anstraengning att storma himmelen. Allt foerenade sig att oeka Julianus' haenfoerelse: laerarens personlighet, laerans skaplynne, som ur dialektikens klarhet foerde genom mystikens haenfoerande halvdager in i teurgiens aningsfulla moerker, ja aeven det saett, varpa hon framstaelldes, da hon endast med sin kraft ville oevertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre manader. Daerefter atervaende Krysanteus till Aten, kvarlaemnande hos sin laerjunge outplanliga kaenslor av voerdnad och kaerlek. Tva ar daerefter timade, att Gallus, som av Konstantius fatt vaerdigheten av Cesar, foell offer foer sin gynnares vilda misstaenksamhet, oekande hekatomben av fraender, som denne slaktat. Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid foer att hinna foervaerva ett rykte vaerdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den foer statssaker alldeles fraemmande Julianus, vart endast pa Konstantius' gemals foerboen raeddad och skickad fran hovet till Aten. Han hoerde sin foervisningsdom med hemlig glaedje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gaest och foer andra gangen hans laerjunge. Sex manader, de lyckligaste i Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och Akademias lund, da en kejserlig befallning noedgade honom atervaenda till hovet, som da vistades i Milano. Fran den tiden hade Krysanteus icke atersett sin aelskade laerjunge, men vaerlden uppfylldes snart med danet av hans bragder. Julianus i spetsen foer Galliens legioner hade slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans aera hade vaeckt Konstantius' avund. Hovet gycklade foergaeves oever "den skaeggiga apan, som laert krigskonsten av Krysanteus i Atens traedgardar". Hanet foerstummades av nya stordad. Pa slagfaeltet vid Strassburg knaeboejde sju germaniska konungar och tio furstar foer sin besegrare, den skaeggige filosofen. Nagra dagar daerefter slog samme filosof frankernas konungar och raeddade Gallien foer denna gang fran oeversvaemningen av deras vilda skaror. Under de tva foeljande aren foertalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkaempat sig i hjaertat av barbarernas eget land. Nu var mattet av Konstantius' avund och farhagor ragat. Han besloet att avhaenda den unge hjaelten hans haer och Gallien dess foersvarare. Julianus' legioner fingo uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljoed av ett samfaellt angestrop, ty barbarerna stormade ater mot dess graenser, och kejsarens befallning bortryckte dess haegn och vaern. Legionerna gjorde uppror och utropade sin aelskade faeltherre till kejsare. Historien, da hon foertaeljer dessa dagars tilldragelser, laemnar Julianus fri fran varje flaeck. Konstantius tillbakavisade varje boen om foersoning. Da var beraettelse boerjar, aer Julianus i spetsen foer sina fataliga, men segervana trupper pa tag emot Konstantinopel. Konstantius samlar oesterlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som foerestar, aer ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det innebaer langt mer. Vaerlden skaelver av hopp och fruktan. Julianus har oeverlaemnat sig "i de odoedliga gudarnes haegn". Han har offentligt avsagt sig kristendomen. Den saed, Krysanteus sadde, har skjutit upp i dagen. Kriget star mellan den antika bildningen och kristendomen. Tva tidsaldrar skola sammanstoeta med vapen i hand. Och fragan, som Krysanteus vill foerelaegga oraklet, aer denna: Skall Julianus eller Konstantius segra? FEMTE KAPITLET. Hermiones natt i templet. En kulen dag foeljde pa den, som sett atenaren och hans dotter anlaenda till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvaellen foell regn i strida skurar, och fran Korintiska viken blaste en haeftig sunnan in i dalen, som oeppen mot soeder fangade och i allt smalare svaengrum mellan sina vaeggar inpressade vindstoetarne, tills ett lodraett fjaell staengde deras vaeg och tvang dem till kamp mot sina patraengande efterfoeljare. Salunda danad till tummelplats foer vindarne, aer den delfiska nejden ryktbar foer de stormar, som icke saellan under hoest- och vintertiden rasa daer. En sadan storm, foertaelja haevderna, tillintetgjorde en gang en svaerm av galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade skatter. Orakeltemplet vilade pa en fjaelltrappa, som skyddades av hoega klippor mot sunnanvinden. Utanfoer stridens vaersta tummel hoerde man daer hans vilda dan, naer vindarne brottades emellan de staengande bergen och instormade i de tranga skrevor, som oeppnade dem en utflykt mellan branterna. Sadan var kvaellen, da Hermione, efter fullaendade reningsceremonier, leddes av sin fader till Apollons tempel att daer tillbringa natten. Hon var lagerkransad och iklaedd en pytisk praestinnas draekt. Krysanteus kaende hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:-- Lat oss atervaenda! Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Lat oss atervaenda! Hermione sag upp mot templets, av kvaellens moerker omlaegrade kolonnad, varoever de jagande molnens jaetteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men da Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en roerelse foer att vaenda om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla kaensla, som dagens botoevningar och boener laemnat i hennes barm, och segrade, i foerening med tanken pa deras aerende, oever en aennu icke fullrustad raedsla. Hon svarade: - Den gudamakt vi nalkas aer ljusets, som aelskar maenniskorna. Och du, min fader, vakar ju i natt, taenker pa mig och kommer vid foersta morgongryningen att haemta mig? Nej, ma det ske vad vi beslutit! Naer jag oevervunnit intrycket av det ovanliga, aer jag lugn. De fortsatte sin vaeg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid sin faders hand steg upp foer tempeltrappan och genomskred den med doriska pelarrader smyckade foersalen. Haer skimrade dem till moetes ett svagt ljus genom den halvoeppna doerren, som foerde till helgedomens inre. Ett helleniskt tempels naos--det inom foersalen belaegna rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av murar utan foenster, och i de flesta fall oevertaeckt, i synnerhet daer de religioesa bruken sasom haer buro en hemlighetsfull praegel. Rummets enda oeppning var saledes doerren, som alltid vette mot oester, foer att mellan foersalens pelare inslaeppa den uppgaende solens stralar. Daer man ej foeredrog den mystiska skymning, som maste rada pa ett sadant staelle, brunno kandelabrar dag och natt pa gudens eller gudinnans altar. Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i tva delar med ett gyllene galler, framfoer vilket de fragande, naer de, kransade, under trumpeters klang intraedde i helgedomen, skulle avvakta pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska halan med den oever henne staellda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. Nu var gallret laengesedan borttaget av roylystna haender. Naer Hermione uppslog sin blick, sag hon, i det matta skenet fran en enda taklampa, en pelarsal, vars bakgrund foerlorade sig i moerkret. Skymningen oekades av vaelluktande dimmor, som uppstego ur roekelsekar mot pelarnes kapitaeler och svaevade som ljusbla skyar under taket. Lampans sken samlade sig pa Apollons drag och visade dem i en mild, foerklarad skoenhet. Krysanteus foerde Hermione till trefoten. Halan taecktes av en marmorhaell, i vars mitt var en oeppning. Flickan ryste, ty hon nalkades verkstaden foer en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians bild, profetiskt rasande, med skaelvande lemmar, rullande oegon, skummande laeppar. I detta oegonblick troestade det Hermione, att de profetiska angornas kaella var foersinad. Hon satte sig pa trefoten. Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotstaell hennes huvud dignade tillbaka. Krysanteus raeckte henne skalen, som Herakleon fyllt med Kastalias vatten och staellt pa altaret. Hon drack den kyliga, ingivelsebringande drycken. Naer Krysanteus emottog skalen, moettes deras blickar. Hermiones var matt och glansloes. Fadern upprepade: Lat oss atervaenda! Men flickans laeppar krusades av ett anstraengt smaleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin beslutsamhet. Daerefter lade hon armarne korsvis i sitt skoete och sloet sina oegon. Hon hoerde faderns steg, da han avlaegsnade sig oever marmorgolvet. Hon hoerde doerren staengas och nyckeln omvridas i laset. Hon var ensam. Da Ideen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons sjael, lades grunden till en maektig och genomgripande omvaelvning i den maenskliga tankevaerlden. Maenniskan upphoerde att vara stoft och vaerlden blott en byggnad av atomer. Materien foervisades ur verkligheten till moejlighetens skuggrike. Allt foerandligades: naturen, maenniskan, gudarne. Allt dallrade som etervagor kring den foer medvetandet uppgangna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och sinnevaerlden, var snarare en siaretanke aen frukten av den straenga forskningen. Ideernas vaerld, den sanna, fastaen funnen, lag i ett oupphinneligt fjaerran--och tvivlet, forskningens negativa element, helt naera. Huru varda foervissade om var kunskaps sanning? Aero vara satser sanna, sa var finnes proevostenen, varmed det kan adagalaeggas? Tvivlet foedde oro, oron en laengtan att frigoera sig daerifran. Man ville en sanning, oatkomlig foer tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig oupphinnelig foer den blotta foerstandskunskapens slutledningar. Hon finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevaerldens foervirrande sken, ovan foerstandskunskapen, ovan foernuftet och alla begreppsbestaemningar, i det begrepps- och formloesa, daer vaerldsanden instroemmar i den enskilde maenniskoanden. Vill du tillaegna dig det gudomliga, vill du skada sanningen anlete mot anlete, sa undertryck allt vad som aer sinnligt, allt vad som aer ditt egna och foer dig egendomliga, allt vad som goer dig till ett enskilt vaesen, skilt fran det ena och allmaenna, utplana ur din sjael varje tanke, varje kaensla, varje bild, varje viljeyttring! Da, endast da kommer du till askadningen av det ena, oeversinnliga, obegripliga. Intet star da emellan den skadande sjaelen och det skadade gudomliga. Den skadande och det skadade aero ett. Sanningsletaren aer vorden ett med sanningen. Detta tillstand, vari sjaelen icke laengre lever sitt eget liv, utan vaerldsandens, vaerldsfoernuftets, och i sig upptager dess vishet, dess foerutseende, dess obundenhet av tid och rum, pa samma saett som magneten genomstroemmas icke av egen, utan en allmaen kosmisk kraft --detta tillstand aer ett av hoegsta haenfoerelse: extasens. Extasen, sade nyplatonikerna, aer formen foer det hoegsta vetandet: den omedelbara askadningen. Musiken, boenen och kaerleken aero krafter, som foerhjaelpa den sannings- och renhetsaelskande sjaelen till grannskapet av det himmelska; det oevriga maste hon sjaelv goera genom att foersaenka sig i fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det gudomliga rent och omaengt av maensklig sinnlighet instroemmar. Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen genom medeltidens byggmaestare. Platons tanketempel med dess ljusa pelargangar vart genom en kedja av foervandlingar till en byggnad med genombrutna foenster, malade av mystiken, och spetsbagar, spaenda av himmelsk laengtan. Da under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det hemlighetsfulla templet, nedsjunken pa pytians trefot, sloet sina oegon, vilande armarne i sitt skoete och huvudet mot siaregudens fotstaell, avvaktade hon det profetiska mattet av extasen, det laegre, foer vanliga maenniskor upphinneliga haenfoerelsens tillstand, i vilket sjaelen, svaevande oever det medvetsloesas hav, men aennu ej foersaenkt i dess djup, skadar med vaerldsharmoniens foerutseende oega det hon vill roena. Man skall en gang kunna redogoera foer de lekamliga foereteelser, som ledsaga det extatiska tillstandet: foer vissa nervflaetors oeverretning, andras foerslappning. Men extasen sjaelv--vem foerklarar honom och hans haepnadsvaeckande andliga fenomener? Huru maerkvaerdigt! Femton arhundraden hava vandrat oever den siste helleniske filosofens grav och slaektets forskande ande har haerunder kaempat mangen vaeldig strid, men den dag, som i dag aer, star taenkaren ater framfoer samma foereteelse, och nittonde arhundradets teistiske filosof, mannen pa hoejden av sitt tidevarvs vetande, noedgas i extasens vaesen se naestan detsamma, som de gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus foere honom! Skall Julianus eller Konstantius segra? Var aer Filippos, min foersvunne broder? Inom dessa fragor--den senare av flickans hjaerta, utan foeregangen oeverlaeggning, saellad till den foerra--soekte Hermione samla sitt medvetande. Om nagon i denna stund intraett i orakeltemplet, skulle han vid foten av Apollons bild skadat en annan, blek, oroerlig och skoen som han. Vinden suckade mellan foersalens pelare. Stormens brus foernams som en daempad klagan genom de tjocka murarne. Hermione ville icke hoera det. Hon bjoed sitt oeras nerver doe. Hon sag i tanken aennu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande roekelsen, och lampskenet smoeg som ett matt, moerkroett skimmer genom hennes oegonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjoed synens kaenseltradar och den haermande inbillningen domna. Sa under viljans kamp med sinnena samlade sig oraeknad minut till minut. Da genomfloeg henne bradsnabb en tanke pa ansiktet, som skadade oever hennes, Apollons ansikte, detta ofoeraenderliga, som i arhundraden stirrat sasom nu. I denna tanke kom nagot rysligt, foerenad som han var med minnet av staellets demoniska natur och ensamhetens kaensla. I och foer sig kan ensamheten, djupt och ploetsligt kaend, verka oevervaeldigande pa maenniskan. Hermione floeg upp fran pytians trefot. Hon darrade och goemde oegonen i sina haender. Fantasien foeregycklade henne, att marmorbilden laemnat sitt fotstaell och stod med de oroerliga oegonen riktade mot hennes. Hon vagade ej se. Tystnaden skraemde henne, men varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Sa stod hon, vaentande pa styrka att kaempa mot sin raedsla. Och denna styrka vann hon i tanken pa sin far. Hon oeppnade oegonen. Allt var ju som foerr: gudens bild hade ej laemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken, roekelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter foerebradde sig sin kvinnliga raeddhaga. Foer att haerda sig mot dess aterkomst betraktade hon laenge Apollons drag och vandrade daerefter med fasta steg igenom tempelsalen. Hon besag de votivtavlor och trofeer, som aennu smyckade vaeggarna, de altaren och trefoetter, som aennu stodo mellan pelarne. (Konstantius' och hans gunstlingars nit hade naemligen hittills skonat sadana templets tillhoerigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon trevade pa doerrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till opistodomen och de sma sanktuarierna pa var sin sida om denna. Daerefter atervaende hon lugnad, satte sig pa trefoten och sloet anyo oegonen. Timmar foerfloeto, medan Hermiones vilja kaempade en ny, aentligen segerrik strid med sinnena. Stormen ven som foerut kring den gamla byggnaden, men hon hoerde det icke mer. Oegonlocken med sina moerka fransar lago stelnade, blavita och ogenomskinliga oever sina ljus. Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen doed foer den yttre vaerlden. Men inom det foerstenade skalet levde ett medvetande, som troget och eftertaenksamt foeljde skiftena inom sig sjaelv. Detta aer eget foer det tillstand, som foeregar extasen, sasom Jamblikos[1] skildrar det och sadant det uppenbarar sig i den naerskylda magnetiska soemnen, likasom nagon gang i skendoeden. [1] I ett verk, bevarat at eftervaerlden. Den foersta kaensla, som efter viljans slutliga seger instaellde sig, var en smaertsam. Hermione kaende sitt huvud sammantryckt som med ett jaernband. Men smaertan upphoerde oegonblickligt och eftertraeddes av ett underbart faergspel. Hjaernan var foervandlad till en eldfontaen, som kastade stjaernkaskader av blaendande prakt, i vilka alla faerger sammanfloedade eller blixtsnabbt avloeste varandra. Smaningom bleknade faergspelet och efterlaemnade aengslande moerker. Detta varade laenge, men genomskimrades slutligen av ett milt sken fran trakten under hjaertat. Tankar och kaenslor stroemmade ur den foermoerkade, dovt arbetande hjaernan ned till denna punkt, och sedan medvetandet daer samlat sig, utvidgades dess graenser oever en vaerld. Hermione tyckte sig svaeva pa en dimma genom oaendliga rymder. Himmelen vaelvde bla och ren omkring henne, luften, som hon andades, var rusande. Dimman saenkte sig och laemnade Hermione pa smaragdgroena aengar. Klippor, pa vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestaetisk genomfloet dalen. Alla foeremal, aeven de mest avlaegsna, begraensades av klara linjer. Pa floden svaevade en bat, som hastigt nalkades. En yngling satt lutad oever relingen och blickade ned i vattnet. Hermione sag hans anletsdrag, och hennes hjaerta igenkaende den aelskade brodern. Hon ville ropa honom, men roesten bortdog klangloes, som om luften haer varit foer eterisk att baera tyngden av ett maenskligt ord. Hon ville straecka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna fruktloesa anstraengning inverkat pa tavlan omkring henne. Faergerna bleknade, foeremalen upploestes i dirnmor. - Filippos, var aer du? O, kom, kom till din fader och syster! Var det denna boen som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var foerflyttad utanfoer sin faders hus. Gatan vimlade av maenniskor. Hermione spanade i folkmaengden efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Da sag hon nalkas ett tag av kristianska praester. I spetsen pa en mula red biskopen av Aten. Denne man gjorde i droemmens som i verklighetens vaerld ett obehagligt intryck pa Krysanteus' dotter, och hellre aen att foerlaenga det, vaende hon sig om och gick in. Men da hon genomskridit vestibulen, stod hon icke i den vaelbekanta aulan--hon sag ett gult sandfaelt, som utstraeckte sig till synranden. Solen gloedde daeroever med odraeglig hetta. Helt naera flickan lag en purpurmantel, vars veck foerradde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira, halvt jordad i sanden. Pa avstand spraengde en skara ryttare bort pa snabba haestar. De buro hoega moessor och ringbrynjor, och bagen hang oever deras axlar. Aeven denna tavla upploestes i dimmor. Hermione foernam genom dem ett buller och sorl av roester, som foerskraeckte henne och aterkallade henne naermare verkligheten. Hon sag sig ater pa pytians trefot. Apollons bild lutade sig ned och omsloet henne med sina kalla armar. Men bildens anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione laenge velat gloemma. - Karmides! ropade hon och floeg upp fran stolen. Hennes oegon oeppnades. Allt var i sitt foerra skick. Men var det ett genljud fran den vaerld hon laemnat?--utanfoer tempelporten hoerdes ett buller, blandat med maenniskoroester. Var det stormen, som brusade daerutanfoer? Nej, doerren skakades av tunga, avmaetta slag, roesterna talade som vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen oever sin panna, sina lockar, sin draekt. Hon sag lagerkransen, som smyckat henne, ligga vid sin fot. Hon oevertygade sig, att hon icke droemde. Foerskraeckelsen fattade beslut foer henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde sig bakom ett altar. Doerren oeppnades, flera skepnader intraedde. Hermione sag det och pressade haenderna mot sin skaelvande barm. - Fort, maenniska! In! Ha, jag tror du aer moerkraedd, hoerdes en roest bakom den foerste, som tveksamt intraedde med en lykta i handen. - Haer brinner en lampa, haer brinner roekelse, fortfor samma roest, vars aegare vid sidan av en bland foeljeslagarne tog nagra steg framat i salen, medan flera andra skockade sig vid doerren. - Tillat mig upplysa, svarade denne, att haer aennu laer finnas en gammal praest. Det aer foermodligen han, som med iakttagande av gamla vanor.... - Navael. Taend en fackla! Det aer skumt i djaevlanaestet. Mer ljus! Kort efter att denna befallning var given, oekades belysningen med det roeda, roekiga och flaemtande skenet fran en hartsfackla. Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare. Flickans blick var med obeskrivlig angest fastnaglad vid upptraedet framfoer henne. De fraemmande maennen voro alla hoeljda i kapuschonger och vaepnade. Naer en mantel foell tillbaka, broets fackelskenet mot ett svaerdfaeste. Han, som nyss talat, var synbarligen den foernaemste. Han var av medelmattig hoejd, hans roerelser haeftiga och befallande. Hans ansikte och vapenskrud doldes av kappan. - Ha, ha! skrattade han, och hans roest ljoed ihalig och ohygglig, vi vilja se, hur det foerhaller sig. Apodemius och Eusebius, I han pa skaendligt saett plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar jag. Han sjaelv! Vi skola se, om han finnes. - Rask gaerning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen! Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de aero loegner, alla dessa saegner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en praest aennu lever haer? - Ja, domine, svarade den tillfragade med en djup bugning. - Vi skola vid tillfaelle laegga honom pa straeckbaenk. Haer maste aennu finnas goemda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, sa att vi icke gloemma honom! ... Vad? Aeren I foerlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta en sa usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjaelp dem att oeppna porten till underjorden! Sedan mannen, som naemndes Osius, foerenat sina krafter med de andres, lyckades de skjuta at sidan den haell, som taeckte den pytiska halan. - Osius, fortfor han, som kallats dominus, du aer en Stentor och din roest en rycktrad genom tio tusen palatiner, uppstaellda i slagordning. Navael, vaeck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller aer han doed! - Herre, vad aer din vilja? - Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det aer ett infall? Ett haerligt infall, vid alla aenglar! Sa, bort till halan, laegg dig vid randen och ropa ned i helvetet: Apollon! - Du skaemtar vael icke, herre? - Ve dig, om jag skaemtade! Skynda! Osius nalkades ater halan, som nu gapade med bredare svalg. De oevriga maennen makade sig mot doerren, likasom raedda foer vad komma skulle. Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske foer att hoera baettre, och laet fackelskenet fritt falla pa sitt dystra, gulbleka, skarpt praeglade ansikte. Osius sag ned i det svarta djupet och sade snarare aen ropade: Apollon! - Hoegre! roet den gulbleke. Skurk, var aer din roest? - Apollon!! Ropet, som denna gang gjorde heder at den nye Stentor, vart, vad mahaenda ingen av de naervarande vaentat--besvarat. Ur jordens innandoemen uppstego ljud, dova som bullret av en avlaegsen aska. Det var som om en haer av demoner, bundna i grottorna daer nere, hade vaknat till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som stoerde deras vila. Naer det underjordiska bullret upphoert, radde djupaste tystnad i templet. Skepnaderna stodo som foerstenade. Endast Osius visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka fran djupet, vid vars rand han stod. - Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din roest, Osius, och ingenting annat. Man saeger, att det finns milslanga gangar och salar daer nere. Den roesten siar icke. Halla, fortfor han och steg intill halan, halla, du daer nere, vem aen du aer, vad saeger du om foerraedaren Julianus? Svara! Samma dova, underjordiska buller rullade aen en gang under deras foetter. - I hoeren! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, aeven da det gaeller avgrundens baeste vaen. Foerst talade han floedande hexametrar, denne Apollon, sa vordo hans verser nagot knaggliga, sa nedlaet han sig till prosan, skaldeguden, och nu--mummel! - Hur hans tunga floedar av haedelse, taenkte Osius och kanske flera av de naervarande. Vi aero kristianer, men boera dock icke reta de hedniska makterna. - Apodemius, vad synes dig om det haer skaemtet? fragade den gulbleke skrattande. - Renaste attiska salt, o herre! - Foertjaenar det icke fortsaettas? - Din nad bereder oss ett graensloest noeje. - Orakelboken, var aer hon? - Foermodligen i nagot av sanktuarierna. - Fort dit! Foeljen mig! - Vid Gud, han roerde oegonen och vinkade med handen, viskade en av de vaepnade till en annan. - Vem, vem? - Apollon ... bilden menar jag. - Ah! Detta aendar icke vael. Och jag ... jag sag nagot vitt skymta daer borta vid pelaren. Ma Gud och hans aenglaskaror bevara oss! Han nickade at den punkt, daer Krysanteus' dotter, mer doed aen levande, lag nedsjunken bakom det skyddande altaret. De maen, som viskande foert detta samtal, medan de foeljde de oevrige bort mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande vapendraekt. Man stod framfoer det ena sanktuariet. Med tillhjaelp av sitt korta romerska svaerd lyckades det Osius baenda upp den murkna doerren, innan den gulbleke hunnit mer aen en gang stampa i golvet av otalighet. - Naermare med facklan! ljoed den bjudande roesten inifran sanktuariet. Skatter finnas haer inga. Eusebius och Apodemius, jag saeger er aen en gang, I han plundrat skamloest.... - Herre, haer aer fyndet! - Ha, lat se! Idel loesa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har hunnit hopa flera loegner aen jag trodde pa sitt samvete. Tag handen full, Eusebius. Det aer nog foer det skaemt vi vilja anstaella. Maennen uttraedde ater ur sanktuariet. En av dem bar i handen en maengd blad, pa vilka forntida orakelsprak, givna av den delfiske Apollon, voro upptecknade. Man hade foervarat dem med samma omsorg som de sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller kodexform. I oeverensstaemmelse med ett uraldrigt, foer heliga skrifter gaellande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle paminna om deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske aeven om de mytiska sibyllornas sed att skriva sina spadomar pa loev, som de enligt skaldernas skildring kastade i floden eller spredo foer vinden. Naer gruppen ater stod under lampan, vars sken var stadigare aen det flaemtande blossets, avtogo pa befallning tva av maennen de hjaelmar, de buro under kapuschongen, och framraeckte dem att fyllas med de ur sanktuariet roevade papperen. - Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihaligt skratt. Vi skola fuska i klaeromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjaelm foer Julianus. - Anatema oever hans namn! Mumlades i korus. - Och jag drager ur Osius' foer mig sjaelv. Apollon, varhelst du aer, i Olympen eller helvetet, sa manar jag dig nu att styra vara haender till det raetta! Har du nagonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt skoete, sa goer det nu! Den gulblekes ton foerradde i detta oegonblick allt annat aen skaemt. Han mumlade mellan taenderna en besvaerjelseformel, stack daerefter handen i Osius' hjaelm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma ur Marcellus' och raeckte det pa slump fangade papperet at sin herre. Den gulbleke genomoegnade foerst det foer Julianus av lottningen bestaemda orakelspraket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna --daerefter det, som skulle gaella foer honom sjaelv. Hans omgivning betraktade honom med yttersta oro. Det droejde nagra oegonblick, innan han oeppnade sin mun och sade med matt roest: - Eusebius, din arm! Eusebius skyndade att stoedja den vacklande. - Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han. - Det aer ingenting. En ploetslig matthet. Den haeftiga ritten har medtagit mina krafter. Vaenner, lat oss ga, tillade han efter en paus. Ingen doedlig ma veta, att jag varit haer! Innan jag nedlaegger mitt huvud, skall detta djaevlanaeste vara rivet till sina grundvalar. Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus' son, laemnade templet, stoedd pa sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven av sin svit. I Apollons lund vaentade deras haestar. En halv timme daerefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Nagra dagar senare moenstrade han i Antiokia den haer, med vilken han dragit fran persiska graensen foer att moeta Julianus. Med undantag av hans naermaste foertrogne visste ingen, att han under dessa dagar laemnat sitt palats. Naer Krysanteus vid pass en timme ef