The Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Eros' begravning

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: June 14, 2004 [EBook #12613]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***




Produced by PG Distributed Proofreaders




Eros' begravning

av

Hjalmar Bergman

    --hoppas ni förstår att det
    här är en tragisk skildring ur
    det verkliga livet.

    _Ludwig v. Battwyhl_

1922




Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och
betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än
flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett
var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen
tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade
kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat upptäckt
ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt
kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig
in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek för ung och
mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall utrotas
och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott. Grodan
lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner överallt på gräs
och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt kammarjungfrun. Fru
Janselius begagnade tillfället att sprida en smula upplysning. Den så
kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan är en
slemmig vätska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig.
Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en
slarv spottat klysan, så skulle hon därmed förjaga den eländiga masken.
Och hon begav sig åstad, i flygande fläng och trallande en hjärtslitande
visa om en mycket olycklig kärlek. Såtillvida var allting gott och väl.

Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om
flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på
hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog,
att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare
antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande
grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej
streck. Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka
slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en
galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och
beströk därefter med sin egen saliv revormen--ty även det ska vara
bra--varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon
suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit,
men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och
då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet
fortsatte.

Hade fru Janselius varit en på handling inriktad natur, skulle hon
givetvis ha slagit upp fönstret på vid gavel och med få, kraftiga ord
tillrättavisat den försumliga. Tyvärr var hon en människa med
vetenskaplig läggning. Passionerad statistiker föll det henne genast in
att ett stort fält för vetenskapliga undersökningar här låg obrukat. Hur
mycken tid offrar människan på sitt kärleksliv? Snabbt uppdelade hon
arbetsfältet i trenne rutor: 1) tid för kärlekshandlingar (dans, smek,
coitus), 2) tid för kärleksreflexioner och förberedelser (utsmyckning,
"drömmerier", erotiska böcker och skådespel), 3) kärlekssamtal ("flirt"
till gränsen av giftermålsanbud, där man råkar in på socialt område).
Fru Janselius beslöt att genast plöja en första fåra på det stora
fältets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det
lilla damuret ur dess läderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade
upp mot frontespisklockan över dörren. Stod. Hon vände sig mot
Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru
Janselius fick ett allmänt intryck av bristande noggrannhet, av slarv,
av lättsinne--vetenskapens lömskaste fiende. Så erinrade hon sig
väckarklockan. Även den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta
blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon åter plats vid
fönstret.

Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa
Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman
och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty
Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var själv som
nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat vetenskaplig
ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade
upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde
få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och
likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så
åtminstone några av dess utövare. Vid en tidpunkt, då professorskan
Willmans stora representationskostnader hotade att överstiga
professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter
Janselius råkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens-
eller njurstensoperation införts i professorskans umgängeskrets. Hans
historia kan icke kallas alldaglig.

Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik Jansson
på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig Janselius,
och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han det lärda
namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter till
Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet att
delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år
förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad.
Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke; han
återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart hårkrans
kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta mustascher
och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I närheten av
Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ägdes av
greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i svart. De sista
åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och upprättade en
missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till
väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd hos
sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan som
väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare för
missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot
utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit
mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och
överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före sorgeårets
utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet hade blivit
högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprättade med några
yrkesgenealogers bistånd släkten Janses stamtavla, varvid han påpekade
den egendomliga omständigheten att huvudmannen i varannan generation
burit namnet Erik, vilket kunde tyda på en härstamning från den Erikska
kungaätten. En hypotes, som han dock ej ville förfäkta, endast
framkasta. För resten var hans huvudintresse under dessa år konst. Hans
smak var icke dålig och han hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om
kuriositeter. Han samlade och fäste sig i valet mera vid innehållet än
vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjärna; den strålade lika
klart från en grekisk vas som från ett forainskt blad.

Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga
Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt
byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad,
näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande,
pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk lock.
De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen
och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och
Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne
behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet
ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet,
behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller övertalningsförmåga.
För att rätt förstå hennes taktik måste man vara mor, och vi nöja oss
med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med
Jan-Petter på Larsbo.

Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som
överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus, änkegrevinnan
Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig Battwyhl.
Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för livstid och
skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i nytt
äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men bemöttes med en
förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för första gången i sitt
liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick Willmanska släkten
icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo var givande, dess
förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter
själv visserligen snål men medgörlig. Denna medgörlighet var helt och
hållet professorskans förtjänst. Svärmor och svärson ägnade varandra en
svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De förenades i en fullständig
sympati, de hyste båda samma aktning för allt, som ägde officiell glans
eller som hade utsikt att en gång nå denna glans; de hade båda besvarat
livets stora frågor och kunde med lugn ägna sig åt de smärre; de voro
båda tandlösa och könlösa och behövde icke dölja någonting för varandra;
de hyllade samma etiska och estetiska åsikter utom i fråga om viner, där
Jan-Petter visade prov på en mera känslig smak; de älskade båda det
sköna och goda särskilt i dess pikanta former; de svärmade båda för
genialisk och välformad ungdom av båda könen. Studenter och studentskor,
unga konstnärer och litterater, som tillhörde den Willmanska släkt-
eller vänskapskretsen, behövde icke taga hänsyn till offentliga
stipendieutdelare. Professorskan, som gärna fronderade en smula,
belönade tvärtom den ungdomliga oppositionslustan, särskilt om den kom
någon liten skandal åstad. Hon hade ett förtjusande muntert lynne. Under
ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens
gagn och dessutom som ett rekreationshem för unga vetenskapare. Man har
således anledning förmoda, att det Janselius-Willmanska äktenskapet
väsentligt befordrat den fria forskningen i vårt land.

Den unga eller halvunga kvinna, som nu med väckarklocka i hand sökte
bestämma normaltiden för ett kärlekssamtal, torde däremot haft mindre
skäl att rosa förbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dålig äkta
man. De äktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets
område, skola icke här beröras, allra helst Jan-Petter redan före
bröllopet uttryckligen förklarade sin ovillighet i nämnda hänseende. Men
brist på ett håll kan ju i viss mån motvägas av överflöd på ett annat.
Larsbofrun kunde ha gjort räkning på ett komfortabelt liv, nöjen,
smycken, resor. Hennes anspråk--om de framställdes--blevo icke fyllda.
Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snålhet ut sin rätt. Hon
ville icke tigga slantar och kläder och fick heller inga. De unga,
fattiga lärdomsljus, som under sommaren voro hennes gäster, prålade i
den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun själv
gick i sina slitna, urblekta, söndertvättade bomullsklänningar. Om
vintern, då makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt
om maten. Jan-Petters svaga hälsa krävde en särskild diet, och den
matfriska unga frun fick suga på ramarna. Också förblev hon mager och
gänglig ända till mannens död för att under sorgeåret fetma på ett
nästan oroväckande sätt. Och att hon ännu två år efter mannens död gick
klädd i svart, berodde mindre på pietet än på den omständigheten, att
sorggarderoben var den första, som hon skaffade sig på egen fri hand och
med fri börs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och nästan
outslitlig.

En egendomlig slump eller måhända en högre tillskyndelse fogade så, att
Jan-Petter och hans svärmor lämnade det jordiska på en och samma dag med
endast ett par timmars mellantid. Man vågar kanske antaga att det band,
som förenat dessa båda själar, varit starkt nog att trotsa den store
Förstörarens skiljande hugg. Hur som helst så hade fru Olga i ett slag
blivit kvitt ett dubbelt förmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind
för denna fördel och hon sade sig själv att hon skulle börja ett nytt
liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den
nya friheten. Hennes kärlek till böcker hade varit Jan-Petter en nagel i
ögat och för att i någon mån hävda sin självständighet hade hon läst som
en tentand; nätter igenom hade hon legat på magen med huvudet inpressat
mellan händerna, boken under näsan, pluggat. Nu föreföll henne läsningen
meningslös. Ödet hade gjort henne till fru på ett storgods och hon ville
helt ägna sig åt dess skötsel, ett mångsidigt och ansvarsfullt arbete.
Men stopp! Där stod Casimir Brut på vakt.

Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma
förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och
slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är
ju inte så farlig--men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt,
armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan,
vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att
dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles
som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut--dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:

Gärna för mig. Men då går jag.

Och det kunde ju inte komma i fråga.

Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en
viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under
det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin
spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla "Tänk i alla fall" hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:

Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig;
hos den andra hälften överskred--om uttrycket tillätes--det oanständiga
anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent.
Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i
sitt testamente--som eljest var späckat med förargliga punkter och
klausuler--värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset.
Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella
värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen
gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena
från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från
väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en
upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt
men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född
Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag.
På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte
dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår
bröllopsnatt!

När hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!
Kanske efter sin död. Ett försök att radera bort dedikationerna,
misslyckades och bladen gömdes på ett vindskontor. Fru Janselius hade
icke mod att genom ett brännoffer tillfoga den konsthistoriska
forskningen en om än ringa förlust. Eftervärlden skulle få en
besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig
i. Tyvärr skulle redan samtidens omdöme förvillas av Jan-Petters
sataniska påhitt. En dag upptäckte Ludwig Battwyhl gömstället och
underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem
förr eller åtminstone ej lagt märke till dem. Ty vem lägger märke till
det som hänger på väggarna? Han visade dem för sin vän Casimir Brut. Så
föll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes
docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas
under huvudkudden, ansåg han henne vara ovanligt okunnig och tillika
dum. Han släpade den tjocka flickan upp på vindskontoret, satte henne på
det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.
Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig
docerade. Efter en knapp timmes undervisning överraskades lärare och
lärjunge av fru Olga. Hon såg sin hemlighet förrådd, hennes hjärta
stannade, hennes pulsar upphörde att slå, hennes pekfingrar reste sig
och pekade mot taket. Hon ville ljudlöst draga sig tillbaka, men
sinnesrörelsen bröt ut i en hel serie kraftiga nysningar. Då rusade hon
in på vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, släpade ut honom på vinden
och örfilade upp honom.

Senare tog hon honom i förhör. Hade han visat bladen för någon mer än
Lotten? Ja, för Casimir. Nu föll hon i gråt, gick till sängs och visade
sig icke mera den dagen. Men följande dag tog hon honom åter i förhör.
Ludwig bekände ytterligare ett brott: han hade visat bladen för Brita
Djurling. Brita Djurling--en sjutton års flicka! Varför hade han gjort
det? Härpå kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort
det för att pigga upp flickan, som var en smula dåsig av naturen. Vid
denna bekännelse vände sig fru Olga plötsligt om, icke av blygsel utan
därför att hon alldeles tydligt hört Jan-Petters fnittriga skratt bakom
sin rygg. En hörselvilla. Alltjämt med bortvänt ansikte frågade hon, om
han också visat dem dedikationerna.

Vilka dedikationer?

Dedikationerna på baksidan!

Nej. Han hade inte tittat på baksidan. Han tog ett steg mot dörren,
antagligen för att gå upp och titta, men fru Olga höll honom tillbaka.
Hon tog honom i famn och kysste honom på kinden. Han var nitton år och
en stor odåga, som tre gånger rullat i studenten. Men han hade en
förtjänst: han var otroligt sanningskär. I skolan hade han genom sin
uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och lärarkollegiet hade
vid ett par celebra tillfällen allvarligt dryftat frågan, om icke gossen
borde hänvisas till en anstalt för sinnessvaga. Denna omutliga
sanningskärlek var för ögonblicket och för fru Olga av stort moraliskt
värde. Pojken hade icke sett dedikationerna och följaktligen vågade hon
hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och
från den dagen blev hon än mera känslig för alla anspelningar och
tvetydigheter, som kunde tänkas angå hennes sexuella moral. Eller
rättare sagt--än mera benägen att i de oskyldigaste ord finna
anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna känslighet och misstänksamhet, som kunna förefalla en smula
löjliga, låg ett tioårigt lidande, en väl gömd men levande känsla av
skam. En libertins hustru blir ofta utsatt för medlidande, alltid för
misstankar. Den Willmanska släkten, som till ej ringa del levde av fru
Olgas äktenskap, skulle ha förnekat sin egen moraliska grundsyn, om den
gillat detta äktenskap. En högt uttalad förkastelse hade varit en
oförsynthet, men det moraliska samvetet är hos människan (och hos
väluppfostrade hundar) så starkt, att det aldrig låter sig helt
undertryckas av hänsyn till materiella fördelar. Där oppositionen mot
det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. För att rätt
skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters bröllop och hans begravning,
för att tillfyllest förklara hennes förhållande till sin omgivning och
hennes själstillstånd, skulle man behöva återge några hundratal pikanta
situationer, citera några tusental ordlekar, kvicka infall,
skrattretande anmärkningar. Det låg visst icke någon bitterhet eller
elakhet i detta raljeri. Släkten hade nu engång svalt den moraliska
mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med
leende vemod att en av dess medlemmar saknade högre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod ställde fru Olga envisa och förbittrade
försök att uppträda som en fanatiskt sträng och noggrann husfru av gamla
skolan. Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke utdela den
minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes
noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon med
väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där
väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för
vetenskapen. Släktens ringaktning för hennes lilla person baserade sig
ej blott på en underskattning av hennes moral utan kanske i ännu högre
grad på ett underkännande av hennes vetenskapliga läggning. Där begicks
säkerligen en stor och svidande oförrätt. Hon hade redan och med en viss
glans avlagt sin fil. kand., då det Willmanska husets befarade ruin och
Jan-Petters uppträdande inom räckhåll förmådde professorskan att i
egenskap av släktens överhuvud utfärda ett uppseendeväckande dekret:
yngsta dottern saknade läshuvud. Bestörtningen blev utomordentligt stor.
Kalven med två huvuden är en mindre sällsynt naturens lek än en Willman
utan läshuvud. Naiva medlemmar av släkten kände sig skandaliserade och
protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ömt
leende:

Olga har fått någonting, som är bättre än ett gott huvud.

Vad i helsicke nu då! Bättre än ett gott huvud? De grubblade.

Plötsligt gick det upp ett ljus för dem.

Ett gott hjärta! Ett gott hjärta är bättre än ett gott huvud. Åtminstone
för omgivningen.

Det blev lösen och den vetenskapliga förklaringen av det något gåtfulla
och generande fallet Olga Janselius, född Willman. Hon hade ett gott
hjärta. Som alltid, då en stor upptäckt gjorts, infunno sig bevisen
självmant och i legio. 1) I späd ålder hade hon, ehuruväl flaskbarn,
aldrig kinkat utan sovit som en Guds ängel (vilket visserligen berodde
på, att den strängt upptagna professorskan hällt några droppar brännvin
i mjölken), 2) som minderårig hade hon a) ömt vårdat en sjuk kråkunge,
b) självmant läst högt för tante Sara, c) gråtit på julafton och i det
längsta vägrat att mottaga sina klappar, därför att hon mött ett fattigt
barn på gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt dåliga huvud(?)
kämpat sig till sina examina (som om någon skulle vågat underkänna
Anna-Lisa Willmans dotter!) blott för att glädja sina föräldrar, 4) som
ungmö hade hon skänkt sin kärlek åt en sjuk och olycklig(?) man, 5) som
matmor visade hon sina tjänare alltför mycken flathet (sant! men hindrar
ej att hon dagligen önskade dem tandvärk och andra olyckor), 6) även mot
fattiga släktingar visade hon någon godhet (med i runt tal 30,000 kronor
om året!), 7) hon skänkte den olycklige och föräldralöse ynglingen
Ludwig von Battwyhl den ömmaste omvårdnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var
ingalunda olycklig; tvärtom måste han betraktas som urtypen för en
lycklig pojke. Ingen far hade förtryckt honom, ingen mor hade fördärvat
hans mage eller hans själsstyrka. Han hade levat större delen av sitt
liv i ett skolhushåll, som han helt och hållet behärskade genom sina
talanger, sin nävstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en
skräckblandad beundran och sina lärare en fasa, som stundom stegrades
till panik. Han hade relegerats från tvenne läroverk och slagit en massa
rekord i diverse idrotter. Vid sjutton års ålder var han en över hela
landet känd fotbollspelare, men lämnade i sitt ryktes blomning
fotbollsplatsen till följd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom
obetydligt halt och högst intressant. Han var kanske alltför mätt på ära
men alls icke på mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya
njutningar. Han ägde landets finaste pointer med meterlång stamtavla och
dessutom ett välförsett stall som visserligen icke var hans.
Överhuvudtaget kan man säga, att han ägde allt, som icke var hans, och
häri låg grunden till hans otroliga bekymmerslöshet och hans storartade
frikostighet. Ur hans väst- och byxfickor rullade ständigt mynt, över
vilkas härkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktär ansågs vara god
men misskänd och därför dubbelt god. Hans omutliga sanningskärlek är
redan berörd. Hans flärdfrihet gränsade till oartighet och hans artighet
till närgångenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen ägde han en
stark och sällan motad benägenhet att hänga och slänga med armarna hårt
knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska släkten med dess
djupa psykologiska insikter tydde denna benägenhet som ett utslag av
barnslig längtan efter modersömhet. Det kan vara sant; men i så fall
visade han en utpräglad förkärlek för unga mödrar, även sådana som voro
yngre än han själv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han
med en passion, som påminde om kattens passion för råttan. Hennes
välsvarvade lilla person kramades i de långa pojkarmarna, tills hon
kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade åsett dessa ömhetsanfall
med fnittrande välbehag. Damerna Willman torkade gärna en tår ur
ögonvrån. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en höna i regn. Hon
skämde verkligen bort honom, men det berodde mindre på det goda hjärtat
än på en fullständig oförmåga att hålla honom stången.

Emellertid var det fastslaget, att hon ägde ett gott hjärta
eller--tydligare formulerat--bättre hjärta än huvud. Vidare: att man av
henne, Jan-Petters änka, ej kunde vänta en allvarlig syn på livet och
enkannerligen ej på dess erotiska sida. Kort sagt: hon var älskvärd men
en smula undermålig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon
beslöt att komma den på skam. Hon ville visa, att erotiken för henne var
en livsyttring av underordnad betydelse, medan den för de flesta
människor är det centrala i livet. Hon ville påvisa, vilken
oproportionerligt stor plats den så kallade kärleken tar ej blott i
individens utan även i samhällets liv. Hon ville lägga denna sociala
parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlägga de
härjade områdena, uppdraga gränsen mellan socialt berättigad och
oberättigad erotik--i få ord: hon ville grunda en ny pragmatisk
vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade på siffror,
iakttagelser, hypoteser, statistik, framför allt statistik. I månader
hade hon sökt bekämpa detta utslag av ärftlig belastning. Hon var rädd.
Hon var fullt medveten om att en människa, som vill grunda en ny
vetenskap, är en löjlig människa. Hon väntade varken lager eller rosor,
hon väntade törne och halm. Och där satt hon nu med sin väckarklocka.

       *       *       *       *       *

Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Då det
till en början endast kunde bli fråga om approximativa beräkningar,
strök hon genast sekunderna och rundade efter kort betänkande
minutsiffran till 40, som är en synnerligen bekväm multiplikator. Hon
ställde klockan i fönstret och grep till papper och penna. Larsbo
huvudgård ägde 26 kvinnliga tjänare, av vilka sju föllo för
åldersstrecket, som hon något godtyckligt drog vid de klimakteriska
åren. Av återstoden voro nio gifta. Som en första arbetshypotes antog
hon nu att gift kvinna äger hälften så stort behov av erotiska samtal
som ogift. Hennes arbetsmaterial blev således 14-1/2 eller 29/2
kvinnoenheter.

Mångåriga iakttagelser hade lärt henne, att en medelstarkt erotiskt
betonad, arbetande kvinna i regel nöjer sig med ett längre erotiskt
samtal (vulg. möte, träff, "tätatät") om dagen. En enkel multiplikation
gav således vid handen, att Larsbo kvinnliga tjänare för erotiska syften
dagligen bortslösade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett
materiellt värde av cirka 4,85 kr. Ett "möte" kräver emellertid även en
manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en gården icke tillhörig
arbetare; men då import och export gårdarna emellan härvidlag torde väga
jämnt, ansåg hon sig kunna räkna med 29/2 mansenheter, varvid hon
naturligtvis förbehöll sig att senare göra en särskild beräkning för
gårdens övertaliga män. Den bortpratade manliga arbetstiden
representerade efter en medeltimpenning beräknad 12,55 kr. Summa manlig
och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om
året!

Givetvis måste denna siffra nagelfaras och kanske avsevärt korrigeras
med hänsyn till åtskilliga felkällor: årstidens inverkan på det erotiska
livet (stickprovet togs på Saradagen, alltså mitt i högsommaren); den
större eller mindre tillgången på säsongarbetare; gårdens moraliska
atmosfär (en ej oviktig omständighet vad Larsbo beträffar); och sist men
icke minst experimentators något uppjagade sinnesstämning. Sistnämnda
felkälla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir
Brut. Förvaltaren hade föregående afton på ett tämligen ohyfsat sätt
gjort henne förebråelser, sägande: Det går inte att upprätthålla
disciplin på den här gården. Frun håller sina flickor för mycket i
huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvällarna, men frun
håller dem i flygeln och låter dem sy och läsa och sjunga som i himlen.
Då går mina karlar till andra gårdar och om mornarna får jag springa
omkring och dra fram dem ur lador och hövolmar. Hur ska det kunna bli
någon disciplin?

Framställningen var ej blott cynisk utan även sakligt oriktig. Ett
första bevis härför hade hon redan i handom och hon var fast besluten
att fortsätta sina forskningar. De Willmanska tänderna hade blodats, hon
erfor en släktärvd så att säga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om året!
Allenast på Larsbo huvudgård! Hur många motsvarande gårdar äger Sverige?
Hur många tjänarinnor överhuvudtaget? Huru många arbetande kvinnor? Hur
många kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa frågor, statistiken
skulle förse henne med siffror ad libitum. Hon skulle träda ut ur den
ljumma, fadda, sliskiga atmosfär, som omgav Jan-Petter Janselius' änka,
och slå sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon såg framför
sig räckor av bokhyllor, läspulpeter, biblioteksdiskar, folianter,
bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som
förr i världen ägnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid
Riksbiblioteket och skulle bli mycket förvånad över att se henne; ännu
mer, då han fick veta hennes ärende och planer. Hon kom att tänka på att
hon alltid borde bära en enkel svart dräkt; den skulle framhäva såväl
hennes anspråkslöshet som hennes allvar. Det var endast en liten
bitanke, som snabbt förbleknade. Framför henne låg ett arbetsfält, vars
omfattning och betydelse ej kunde överskattas. Hon beslöt att uppdraga
riktlinjerna för sitt förstlingsarbete och började med titeln. En väl
vald titel verkar på en gång inspirerande och koncentrerande. "Det
erotiska livet i social belysning." En redbar och flärdlös titel men
kanske alltför fantasifattig. Fantasien spelar större roll i det
vetenskapliga tänkandet än man i allmänhet antar. "Kärlekens ekonomi"?
Bättre, mycket bättre! På en gång allvarligt och en liten smula
pikant--för dem, som prompt ville finna någonting pikant i detta ämne.
Som boktitel utmärkt men kanske lämpligare för ett arbete n:r 2, ett
standardwork i 2 à 3 delar. Broschyren är ett vigare redskap för den
unga vetenskapen, som ej kan ställa sig förnämt avvisande till alla
popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare
frågande än besvarande meditativ, riktad som en sprängkil mot problemets
kärna--

Nu hade hon den!

"Har den moderna människan social rätt till kärlek?"

Nej. Nej det var inte bra. Inte rätt, inte! Det är ett tråkigt
banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt
ovetenskapligt.

Men så här:

Har den moderna människan råd att älska?

Förträffligt!

Hon såg upp från papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220
kronorna och råkade rent tillfälligtvis se sig i spegeln. Det föreföll
henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula härjade men ej
alldeles osköna ansikte skulle ha en särskild rätt att slunga fram en
fråga som denna: Har den moderna människan råd att älska? Hon smålog för
att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle förflyktigas; men
nej, de snarare framhävdes, och över pannans kanske väl ungdomliga
klarhet ringlade den svarta locken som ett frågetecken. Har den moderna
människan råd att älska? Hon kom att tänka på, att om hennes arbeten
engång skulle utges i en samlad upplaga, borde författarinnans porträtt
just vara sådant som spegelbilden nu: huvudet lätt böjt, läpparna skilda
i ett nästan omärkligt svårmodigt leende, blicken silad genom ögonhåren,
locken på sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga
Willman eller ännu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk
konstellation ovan orden: Har den moderna människan råd att älska? Var
det kanske en slump att just hon skulle bryta en av mänsklighetens
färdvägar genom den erotiska urskogen? Ett tioårigt lidande är icke en
slump, det är ett öde. Hon stod inför Eros skyddad av erfarenhetens
pansar, känslolös, rättvis, vetenskaplig. Hon kände sig segerviss, hon
kände att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beröva
honom en provins. Hon kunde ännu ej ha någon klar föreställning om, hur
det skulle gå till, men hennes hjärta darrade av glädje och allvar, ty
hon anade någonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,
bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle lära sig inse, att
hon icke var det lilla giftasdjur, de höll henne för; kohandeln mellan
professorskan och Jan-Petter skulle hämnas. Samtidigt som hon sovrade
och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin
matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och åter siffror är det
sprängämne, som röjer årtusendens avlagrade fördomar ur vägen. Och
Casimir Brut skulle få en välförtjänt läxa! Kall och nykter skred hon
till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser även de
mest omvälvande, de mest ödeläggande--kanske framför allt dem. Hon
skänkte sin spegelbild ännu en blick och upptäckte en ny, blek, kylig
glans påminnande om marmorns och rätt klädsam. Men hon fäste sig icke
vid dylikt, utan röck med ett raskt grepp det första redan nedklottrade
arket ur notesboken och skrev på det blanka bladet i pärlrunda bokstäver
orden:

Har den moderna människan råd att älska?

       *       *       *       *       *

I detsamma ringde väckarklockan. Den fungerade utmärkt som dessa
väckarklockor till fem och femtio vanligen göra. Dess slagverk var
ställt på sju, dess visare pekade på sju och soluret på gårdsplanen hade
ungefär samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit
plats i skrivkabinettet innanför sängkammaren; ett tiotal meter skilde
henne från klockan. Hon var lika yrvaken och bestört som om hon väckts
ur den sötaste slummer. Hon grep i blindo framför sig och fick tag i en
ljusbärande, dansande silverne faun, vars ljus hon knäckte. Hon störtade
upp, snurrade runt och knuffade till något; hon sprang ut i sängkammaren
och förnam bakom sig en skräll och ett vekt och sorgset krasande. Men
framför henne arbetade klockan gäll och oförtruten; med utsträckta
händer rusade hon bort till fönstret och skulle just gripa tingesten, då
pekfingrarna plötsligt sköto fram som fällknivsblad och gåvo klockan en
gemensam knuff. Den vacklade, den föll, den krossade sitt glas mot
sanden; det glänsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade
oklanderligt. Fru Olga skrek till och hävde sig ut genom fönstret.
Klockan låg i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring
linden; svalor skuro genom luften och snärtade den med sina vingar;
korna bölade efter mjölkpigorna; katten satt på solurets häll och tvådde
sig efter nattens jakt; hunden såg på; gåsflocken betade i parkens gräs.
Lat och lurig, tung av söta dofter drog vinden från västan till östan
motande framför sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var
högsommar, det var Saradagen.

Och ett efter ett öppnades fasadens fönster. Först ett i nedersta raden,
det andra från vänster, och ut stack ett slätkammat huvud med bena över
hjässan, flätsnäckor över öronen, med ovalt ansikte, ovala ögon, krum
liten näsa, bågformiga läppar och mellan läpparna en stor polkagris. Det
var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Därpå öppnades fönstret i
andra raden längst till höger, öppnades med en skräll och ut vällde två
starka skuldror, nakna, feta, brunbrända av solen och som knoppen på en
soppterrin så vilade på den breda kroppen ett alltför litet huvud,
bukkindat och trint, rött och omgivet av röda testar. Över näsans
köttiga rygg red på sned en skraltig och vinglig pincené med
morgonimmiga glas och i vänstra mungipan hängde en helt liten snugga,
syrlig att döma av den bruna såsen på hakan. Det var Lotten Brenner,
värdinnans syssling på mödernet och kusin till den näst siste ägaren av
Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade långt ut på gårdsplan. Härnäst
öppnades ett fönster i tredje raden den högsta och ett vackert och
själfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastän mera
förfinat, även mera åldrat och med blekare färger, ögonlocken höjdes
aldrig helt och munnen log ett förteget, tankfullt, roat och medlidsamt
löje, som om hon ständigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i
sin dagliga gärning lyssnade hon säkert till annat, doktor Karolina
Willman, den berömda magspecialisten. Här på Larsbo bodde hon alltid
högst upp under taket och i en tämligen torftigt möblerad kammare, ty
från dess fönster hade hon fri blick över Mosjön och kunde med kikarens
hjälp se svanorna simma i vassen. Ännu ett fönster slogs upp, ljudlöst
men snabbt, i andra våningens mitt, just tätt bredvid Olgas. Med
sokratisk näsa mellan djupblå, närsynta ögon och skära, finhyllta kinder
visade Betty Willman sin nätta person, drog munnen sidleds som flundran,
då hon såg den i gruset troget ringande klockan, sände en snedblick mot
himlen och en annan mot Olga, nös åt solen som stack henne rakt i
uppnäsan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blåådriga händer. Det
sjätte fönstret slogs upp i nedersta raden ej långt ifrån Britas. Här
bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ägt en trolovad
fästman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,
sedan fakultetsindelningen befunnits mindre lämplig, lät professurernas
antal bestämma kavaljerernas, designerande var gång med sitt val en
papabilis. Förtal, givetvis, men värdigt de svartaste, rikaste
knollrigaste lockar, som någonsin skyddat stora och djupa kunskaper i
fornnordiska språk. Hon hälsade dagen med en susande gäspning följd av
ett dovt och mullrande ljud ej olikt åskan; hon sträckte de fylliga
armarna till en gest à la Müllers system men avbröt sin övning för att
krafsa sig hårt kring ögon och näsa och här och var på den halvnakna
kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt
till höger och vänster åt sömndruckna vänner. Men över det vänstra örat
svävade lätt som en fjäril, fast intrasslad i håret, en glömd papiljott,
brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och för att fylla
sjutalet, öppnades långsamt, försiktigt, med något darrande händer det
lilla fyrkantiga fönstret mittöver själva portalen. Och hon, som nu kom
till synes, var om ej ställets så dagens genius: fröken Sara Schönthal,
en fattig judinna, till skillnad från alla de andra utan ringaste
blodsband med gårdens värdinna. Om hon kommit i släkten som guvernant
eller sällskapsdam eller hushållsmamsell, det är numera okänt. Säkert
är, att hon varit förtrogen med den saliga professorskans
flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmör av tvenne
generationer anförtrott åt tante Sara allt, som kan komma ett hjärta att
brista av fröjd eller smärta, och lite därtill. Icke förty var hon tunn
och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,
skrynklat och sprucket till oläslighet redan innan det präntats. Näsan
höjde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspröt stagat av
kraftiga rynkor, som löpte tvärsöver kinderna och hade sitt fäste vid
öronens bas; men öronen själva hängde som slaka segel. Ögonen täcktes
av svällande svartblå kuddar, fyllda av gammal, mörknad gråt, kunde
tyckas. Ansiktet var stelt som trä men med rörliga, läderaktiga läppar,
som än sögos in, än blåstes ut, än drogs isär och blottade en jämn och
bländande tandrad i övre käken, tre gulnade betar i undre. Det var tante
Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ömhet, försynthet kan ingen värdigt
beskriva. Och när nu den gamla, bländad av solen och oveten om alla de
andra, sträckte sig ut för att skaka en meterlång fläta, hopsnodd av
under ett halvsekel avkammat hår, svart, grånat och vitt, samt rullade
den till en praktfull korg och ett behövligt skydd för hjässan, ropade
alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke på en gång och taktfast utan
ropen höjdes än här och än där och kilade kors och tvärs över fasaden.
Det lät som då skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman
förlorade ej sin hållning, blygsam och värdig, utan neg till tack för
varje nytt hurra och fäste under tiden sin fläta.

Äntligen tystnade klockan i gruset.

Och äntligen öppnades det åttonde fönstret, beläget rakt ovan fru Olgas.
Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag
och sleifer, hävde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, så att det
rufsiga håret daskade ned i pannan. Fönsterkarmen träffade honom hårt i
magen. Herregud, tänkte han, det måste bli en ändring! Han satte knogen
med kraft i ögonvrån och borrade långsamt ut sömnen; han gäspade stort
men ljudlöst, betänkte sig, gäspade än en gång och nu med ett illvrål.
Han tuktade sin mun med ett hårt slag. Vad jag är rå! tänkte han. Det
måste bli en ändring! En röst ropade:

Ludwig! Gratulera tante Sara! Det är hennes namnsdag.

Han spärrade upp ögonen, och i det han tog ett stadigt tag om
fönsterstolpen, hoppade han upp på karmen och steg ut på blecket. Sex
damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot
gratulationen. Och han sa:

Kära tante Sara! Det är din namnsdag i dag och du är så söt. Ja, det är
min uppriktiga mening, fast andra tycker att du är ful. Hade jag råd,
skulle jag ge dig löständer till underkäken. Men jag är en fattig gosse
och jag önskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.

Ludwig! skrek Lizzy.

Lizzy? parerade han prompt och tjänstvilligt. Och bekymrad tillade han:
Var det klumpigt sagt? Jag kom att tänka på bibeln och den risk, som
vidlåder mångåriga Saror. Andra äro vid den åldern förskonade. Men det
ska bli en ändring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante
Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron
lilla söta Brita. Och tack för i natt! Jag drömde att vi låg i
syskonbädd--

Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till så att blecket knakade, och
stirrade förskräckt ned på henne.

Jaså, det är du Olle, sa han. Gomorron.

Olle var hennes smeknamn, ett påhitt av Jan-Petter.

Du är rå! sa fru Olga.

Ja, medgav han, det är jag, men det ska bli en ändring. Jag har haft en
gemen dröm--

Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han
svalt ricinolja.

Om mig? frågade Brita, tog polkagrisen ur mun.

Nej, inte om dig. Det sa jag för att retas. Jag drömde om ett annat
kvinns. Det var inte någon av er. Jag tror inte, att jag kände henne. Vi
gingo på myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid
vasskanten och gnabbades lite. Rätt vad det var, ville hon knuffa mig i
brunn. Jaså du, sa jag, tog henne i håret och böjde henne bakåt. Jag
tänkte att jag skulle kyssa henne på halsen; men i stället tog jag upp
min jaktkniv och skar av henne strupen--

Å hu! skreko damerna. Å hu, vad du är rå!

Han hörde dem knappt; drömmen satt ännu kvar i honom. Han knep hårt ihop
ögonen och hela kroppen riste av vämjelse. Han mumlade:

Jag blev alldeles blodig. Ända upp i ansiktet--

Plötsligt ropade Brita:

Där kommer Casimir Brut!

Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts närvaro uppförde han sig
alltid som en ung gentleman och tillät sig inga pojkstreck. Han hyste en
fanatisk tillgivenhet för schweizaren, delvis beroende på den
omständigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.

Förvaltaren kom från parken och gick tvärsöver gårdsplanen mot högra
flygeln. I ena handen höll han sin ridkäpp, i den andra någonting som
liknade en rödprickig snusnäsduk. När nu damerna och Ludwig i korus
ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron förvaltaren! knycklade
han hastigt ihop näsduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite på
mössan och fortsatte sin väg. Fru Olga hejdade honom.

Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan?

Han stannade men vände sig inte om. Fru Olga fortfor:

Jag skickade ut henne ett ärende och vips kom en av era torvupptagare
och la beslag på henne. Där ser ni!

Han vände sig långsamt om, tog några steg mot huvudbyggnaden, stannade.

Hur vet hennes nåd, att det var en torvupptagare?

Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla händelser
var det inte någon av gårdens folk.

Hur dags ungefär var det? frågade förvaltaren. Fru Olga smålog. Ungefär!
Hon svarade:

Mötet ägde rum därborta vid husknuten. Det började klockan 6,43 och
varade i trettioåtta minuter och fjorton sekunder.

Förvaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:

Kors i jissi namn! Tog du tid?

Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon tänkte: Det är så gott att jag
förbereder dem.

Jag tog tid, upprepade hon och pekade på det krossade väckaruret, och
jag tänker hädanefter ta tid, så ofta jag blir i tillfälle. Det
förefaller mig nämligen vara av stort intresse att taga reda på, hur
mycken betald arbetstid som pratas bort--

Vartåt gick de? frågade förvaltaren.

Det visste hon inte så noga. Karlen hade möjligen gått nedåt parken,
flickan hade helt enkelt försvunnit. Frågan saknade för resten betydelse
och hon fortfor:

Jag tror, att jag med en smula påpasslighet och noggrannhet skall kunna
komma till en visserligen endast approximativ men ganska pålitlig
uppskattning av den förslösade tiden och dess ekonomiska betydelse. De
forskningar (hon sög på ordet) jag redan gjort, har givit förbluffande
resultat--

Hon sökte förgäves någon förbluffelse i åhörarnas ansikten.
Vetenskapares likgiltighet för forskningar på andra områden än deras
eget är otrolig. Och den fullständigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:

Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.

Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svängde om på klacken och
stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke för honom hon
tänkte avslöja sina planer. Han kunde gärna gå sin väg. Hon undrade, hur
hon borde lägga sina ord. Det är inte så lätt att annonsera en ny
vetenskaps födelse på ett trovärdigt och icke löjeväckande sätt.

Under tiden försjönk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig
kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och följde med beväpnat öga
svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan
pustade rök ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg
sin rika barm för solen. Brita kastade en lång och lömsk blick upp mot
Ludwig, fnös och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara räknade
någonting på fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stödd i handen,
munnen dragen på sned, tittade i kors över nästippen och såg allting
dubbelt.

Och fru Olga hostade lätt; hon rätade upp sig, hon grep med båda händer
i fönsterkarmen och stod där som en föreläsare i talarstolen. Blodet
sköt plötsligt upp i huvudet, glödde i kinderna och gjorde henne
vackrare och yngre, än vad hon önskade vara just nu. Men hon klarade
strupen och yttrade med dämpad, allvarlig, behärskad röst:

Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om någonting för er?

I detsamma ropade Ludwig:

Olle! Var snäll och böj dig lite mera bakåt.

Hon lydde, ofrivilligt.

Stå nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men
sneglade upp mot honom, halvt förskräckt. Han nickade och log och
strålade av oskyldigt nöje.

Han sa:

Som du nu står, ser jag dig långt ned på din vita rygg. Ända ned till
stjärten.

Willmännerna brusto i skratt.

Fru Olga brast i gråt, drog sig hastigt tillbaka och stängde fönstret
med en smäll.

       *       *       *       *       *

Ludwig gick ned för att bedja om förlåtelse. Fru Olga satt vid fönstret
och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:

Du är en drulle, men det är inte för din skull jag gråter. Här har hänt
en olycka.

Hennes röst sjönk en oktav, i det hon förkunnade olyckan:

Eros är sönderslagen.

Och hon snöt sig kraftigt för att hejda gråten.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Är det Bollan?

Hon betänkte sig ett ögonblick, kastade sig därpå beslutsamt mitt in i
eländet och yttrade:

Nej. Det är jag. Men var snäll och inte åbäka dig. Jag är ledsen nog
ändå. Jag visste hela tiden, att det hänt en olycka. Jag kände mig så
beklämd. Men jag visste inte, vad det var. Förrän jag kom tillbaka in i
skrivrummet.

Ludwig gick mot skrivkabinettets dörr; fru Olga reste sig hastigt och
följde honom. Förödelsen var fullständig, hela golvet översållat med små
fina lerskärvor. Att åter sammanfoga dem var otänkbart.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig på huk och rörde om
bland skärvorna.

Hur gick det till?

Hon förklarade:

Jag satt där vid skrivbordet och tänkte på någonting allvarligt. Då
började väckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervös. Jag sprang upp
och rusade ut i sängkammarn. Jag hörde att någonting föll och krasade
bakom om mig och jag kände att det hade hänt en olycka. Men jag hade
inte en tanke på Eros.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig för tredje gången; tillade:

Det här skulle Jan-Petter ha sett!

Bet sig i tungan, ty fru Olga brast åter i gråt.

Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade
köpt den av en parisisk antikvitetshandlare för 10,000 frs. Kännare, som
besökt Larsbo, hade kallat den sällsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej
förekomma på dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med
oläsliga bokstäver. Jan-Petter påstod sig dock tydligt urskilja namnet
Hieron, och det stod också mycket riktigt Hieron, om man antog att
bokstäverna voro latinska, vilket åter illa stämde med den uppgivna
fyndorten, Kreta. Hur som helst så var det en egendomlig och dyrbar vas
och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjäsen i
sin hustrus skrivkabinett och just framför den dörr, som ledde till hans
eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville
kanske därmed betona, att dörren var den enda dörr i huset, som aldrig
öppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade således
stått där i fred och intet ont hade hänt den. Men nu var den krossad.

Och fru Olga grät.

Ludwig sa:

Det var ju en dyrbar vas, men jag förstår inte, varför du ska ta det så
hårt.

Nej, svarade hon, det förstår du inte, därför att du är en osnuten
pojke. Om du vore matmor, skulle du förstå mig. Senast i går eller
förrgår sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, får du
flytta. Och nu har jag gjort det själv.

Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig för överord. För resten begriper jag
inte, hur du bar dig åt. Du skulle springa ut i sängkammaren och då
rusar du först till Jan-Petters dörr. Det är idiotiskt.

Han gick mot Jan-Petters dörr men Olga ställde sig plötsligt i vägen för
honom; hon lade händerna på hans axlar och stirrade honom eftertänksamt
in i ögonen.

Jag tänker på en sak, sa hon. Det finns kanske en förklaring. Antagligen
hade Bollan börjat städa i skrivrummet och flyttat på Eros. Ja, nu minns
jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte fäste mig vid
det.

Alltså är det Bollans fel, dekreterade Ludwig.

Fru Olga funderade.

Hon sa:

Det blir inte mindre förargligt för det. Jag skulle önska, att hon
aldrig finge reda på det. Jag kunde naturligtvis säga, att jag ställt
undan vasen. Men skärvorna!

Skärvorna? upprepade Ludwig. Det är ju en smal sak. Dem tar jag och
gräver ner dem. En mörk natt.

Så att ingen ser det?

Så att ingen ser det!

Och du skvallrar inte?

Å hut! sa Ludwig.

Då fick han två kyssar. Och uppmuntrad härav, krängde han av sig
pyjamasrocken, bredde ut den på golvet och började fylla den med
skärvor.

I detsamma knackade det på sängkammardörren. Å, herregud! viskade fru
Olga. Det är Bollan!

Hon frågade:

Vem där?

En grov röst svarade kort och snävt: Förvaltarn.

Hon vände sig hastigt om. Ludwig såg upp, frågade:

Vad är det med dig?

Hon svarade:

Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skärvorna nu. Jag ska lägga dem
där i nedre skåpet, så kan du hämta dem vid tillfälle.

Plötsligt och till synes tämligen omotiverat stampade hon ursinnig i
golvet och fräste:

Sätt åtminstone på dig rocken, din drummel!

Ludwig reste sig, storögd, tog sin rock.

Hon fortsatte viskande:

För resten behöver du inte gå genom sängkammaren. Du kan lika gärna gå
genom Jan-Petters rum. Skynda dig!

Och vänd mot sängkammaren ropade hon:

Jag kommer. Jag ska bara snöra skon--

Äsch vad du är fånig! sa Ludwig och gav henne en förbittrad och sorgsen
blick. Ljuga! Fy fan!

Men hon hade redan gått in i sängkammaren och stängt dörren. Ludwig
gjorde en grimas och lydde. Först då han passerat Jan-Petters rum och
kommit ut i stora salen, stannade han ett ögonblick eftertänksam. Dörren
mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade för ovanlighetens skull
och kanske för första gången på ett decennium stått oreglad.




Frampå förmiddagen anlände tante Saras gäster. Först kommo i förhyrd
stadslandå damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras
förbindelse med dessa damer bestod endast däri att hon två eller tre
gånger om året gjorde några små inköp i deras kortvaruaffär. Men gamla
fruntimmer förstå att uppskatta varandra, de flocka sig gärna samman,
sitta i ring och säga varandra barnsliga artigheter eller elakheter,
giva varandra smeknamn och öknamn. De göra lustiga och oartiga miner,
fnittra åt ingenting, råka ibland i gräl och gråta då bittert. Man
säger, att de blivit barn på nytt; ack så väl är det inte. Men de önska,
att de vore barn och att någon mycket, mycket gammal och stor och
mildhänt och förståndig komme och toge hand om dem. Ty de känna sig
trötta och griniga.

Damerna Theander medförde gåvor; den ena en luktvattenflaska den andra
ett par silkevantar, den tredje ett krås. De voro inte rika, men de
funno vänskapen skön och ville gärna kosta på den något. Landån var den
finaste hyrlandån i stan, kusken hade livré, hög hatt med kokard, gula
handskar och en skär ros i knapphålet. Röda och gula och blå
pappersblommor sutto instuckna i hästarnas manar, i munderingen och här
och var i vagnen. Det hela var festligt. Då flickorna Willman blevo
damerna Theander varse, kände de sig plötsligt modfällda och förstämda;
de smögo sig ut i parken och gömde sig. Men damerna Theander stego ur
vagnen, ställde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg
fram mot trappan i det de räknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras
vanliga sätt att uppträda, men de hade kommit överens om att slå sig
lösa, ha roligt och roa. Och de kunde inte tänka sig annat än att
gårdens folk mangrant såg på, höll sig i sidorna för skratt och viskade
till varandra: Titta på gummorna Theander! Så kavata! Det är ändå roliga
gummor!

Men ingen såg dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan
blevo de plötsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt åt.
Mittibland dem dök då upp, som fallen från skyarna eller stigen ur
jorden, en liten gammal herre med långt vitt bockskägg och stora,
svärmiskt lysande svarta ögon. På huvudet bar han en grå cylinder och
den spensliga lilla kroppen var höljd i en alltför vid svart redingote,
som räckte nästan ända ned till fötterna. Det var generalagenten herr
Moritz Schönthal, en släkting, och en man, som lånade ut pengar mot
oskälig ränta. Eftersom han var ockrare ansågs han äga en stor
förmögenhet; men i själva verket skulle han ej kunnat leva på sitt
kapital, om han tagit en skälig ränta. Han levde sparsamt men hade en
dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all
synnerhet konstgjorda sjungande fåglar. Den dyrbaraste i hela samlingen,
en gyllene näktergal i en silverne liten bur, förde han med sig till
kusin Sara, ehuru visserligen ej som gåva. Så dum var han inte. Men hon
skulle få lyssna till dess sång och de övriga ärade människorna skulle
få lyssna och generalagenten skulle således väsentligt bidraga till att
höja stämningen utan att egentligen själv göra någon förlust. Han var
viss om att vara välkommen och säker på sin framgång, och för resten var
han inte så dum, att han tänkte låta någon människa fördärva hans goda
humör. Han slöt sig till de väntande tre damerna, underhöll dem på bästa
sätt och lättade lite på pappaskens lock så att de en i sänder fingo
kasta en blick på den underbara fågeln.

Till dessa fyra kom nu en femte, en viss fröken Alexander, som alltid
gick till fots, därför att det var nyttigare för henne. Hon bar på en
stor tårta och var starkt upphettad efter den halvmillånga vägen. Om
denna fröken vet man egentligen endast att hon ägde en stor vänkrets.
För cirka tjugu år sedan hade hon träffat tante Sara på en
järnvägsstation och hjälpt henne att bära en kappsäck över spåret, mitt
framför nosen på ett visserligen stillastående men ilsket frustande
lokomotiv. Denna äventyrliga händelse hade de båda damerna aldrig kunnat
glömma, och då de träffades endast engång om året, nämligen just på
Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och ägde ännu efter
tjugu års förlopp en oförsvagad stämning av spänning, dristighet och
fasa.

Sedan hennes vänner sålunda samlats och väntat en stund vid trappans
fot, trädde tante Sara ut, tämligen hastigt och sanningen att säga
utknuffad. Ludwig, som kände den gamla damens otroliga blyghet och som
funnit henne ängsligt lyssnande vid dörren, hade gjort processen kort,
och i det han sa: Det hjälps inte! Fan själv är hövlig på sin
namnsdag!--öppnade han dörren och makade ut den gamla. Tante Sara neg,
stum och högtidlig, åt höger och vänster, varpå hon pekade nedåt parken.
Den lilla gruppen, följd av tante Sara, satte sig i rörelse.
Gratulanterna behöllo tillsvidare sina gåvor, väl vetande att tante Sara
först efter ett försiktigt men ihärdigt trug skulle taga emot dem.
Dessutom smittades de av hennes dystra högtidlighet till den grad att de
inte vågade gå i bredd över den krattade grusplanen, utan smögo sig fram
i varandras spår med den lille generalagenten i täten.

Knappt hade de vänt ryggen till, förrän Ludwig och Brita Djurling
smögo sig ut, satte sig på trappan, omfamnade sina knän och
fnissade--ungdomens ofrånkomliga grin bakom ålderdomens rygg. Men uppför
allén kom en lövad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och
ynglingar. Körsvennen, en slätrakad, grovskuren man, satt mjukt och
bekvämt i en hövolm. Vid avvägen till stallbacken höll han inne och
yttrade:

Stig av kära barn och se er omkring. Det är en präktig och välskött
gård och ni kan alltid lära er något.

Genast sprutto alla barnen till som fiskar, då man kastar en sten i
vassen, och de kullrade och de tullrade över skrindans kanter. Några
kommo på fötterna, andra på händerna, andra på huvut eller baken. Men i
ett nu voro de alla på benen och kilade tysta och snabba i skilda
riktningar och spridde sig över gården. Än ströko de genom hallonhäcken,
än fastnade de i krusbärsbuskarna, än klängde de i körsbärsträden, än
kastade de sig över de söta ärterna, än smeto de in i mejeriet och
klunkade ur mjölkfaten, än dristade de sig långt in i köket. Mannen med
det slätrakade ansiktet log milt och förnöjt.

Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:

Här sitta vi och skratta, som om ingen olycka hänt. Men när jag ser, vad
jag ser och hör, vad jag hör, så anar det mig, att prästens ha kommit.

Och prästen och hans äldste son, som redan var en lång räkel och jur.
stud., spände hästarna från skrindan, ledde dem till stallet och försåg
dem rikligt med Larsbo präktiga havre. Därpå slog sonen bosset av
faderns rock, kammade hans hår med fingrarna, jämkade på hans krage,
knäppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom
slutligen med berättigad stolthet.

Vet du vad? sa han. När du är ren och hel, så behöver man sannerligen
inte skämmas för dig. Kom så gå vi upp till gumman.

Prästen log ännu mera förnöjd, lade finger på mun och viskade:

Ingen brådska, min gosse. Låt hjorden beta. Tids nog blir den upptäckt.

Han skrockade belåtet och gladde sig åt de många munnarna och magarna,
som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade så många barn i sitt hus
berodde icke på något klandervärt lättsinne utan helt enkelt därpå, att
han råkat gifta sig tre gånger och varje gång med en barnrik änka. Av
hela kullen voro endast sju eller åtta helsyskon, återstoden halvsyskon
och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannamån mellan egna barn
och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja
mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna beträffade icke
ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankön Lasse och allt
kvinnkön Lisa. Rörande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade
vid olika tillfällen räknat dem och för varje gång kommit till olika
resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den
senare uppgiften en påtaglig överdrift. Han sa emellertid till Brita
Djurling:

Låt oss varna Olle. Kanske kan någonting räddas.

       *       *       *       *       *

Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun,
som utsänts i ett kortvarigt ärende klockan 6,43, hade ännu ej låtit
höra av sig. Det var i och för sig besynnerligt och det besynnerliga
underströks genom förvaltarens egendomliga uppträdande. Han var tydligen
bekymrad och lika tydligt var, att han försökte bagatellisera saken. Han
förklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda.
Tillfrågad, vad han hade för orsak att tro det, svarade han högst
svävande. Någon hade sett henne på väg ditåt, men han kunde icke uppgiva
sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. För resten--om flickan
verkligen begivit sig till Spilleboda, så var det tråkigt och allvarligt
nog.

Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lång tid tillbaka befriat
från alla skyldigheter mot huvudgården. Torparen, en sjuttioårig gubbe,
åtnjöt dessutom ett jämförelsevis stort underhåll från Larsbo i pengar
och produkter. Orsaken till dessa förmåner var den, att gubben på sin
tid hört till missionsskolans och böneladans förnämsta apostlar. Just
hans vältalighet hade omvänt Jan-Petter, visserligen endast för några få
år. Godsherrn övergick till en tamare och världsligare religiositet,
hans undersåtar följde honom så småningom; den lilla sekten smalt raskt
samman och räknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och
ytterligare fyra eller fem åldringar samt en pojke, som var en smula
sinnessvag. Den lilla surdegen fanns där emellertid, och vid flera
tillfällen hade den helt plötsligt genomsyrat hela församlingen. Då
gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, män och kvinnor en efter
en den smala stigen över myren till Spilleboda. Här lägrade de sig kring
torpet och väntade tålmodigt, att predikanten skulle utträda. Ibland
stack hans gumma ut huvudet och ropade:

Gån er väg, fän och svin, hedna avföda, Larsbodjävulens undersåtar, gån
er väg! Si Kalle sitter därinne med bibeln i hand, men själen är hos
Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!

Halleluja! svarade folkhopen. De djärvaste smögo sig fram till fönstret
och tittade på torparen, som mycket riktigt satt där med bibeln på knät
men med blicken stelt riktad framför sig. Ibland åter kom den
sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i högsta hugg
och gick lös på menigheten, som vördnadsfullt vek eller lät sig slås.
Till sist och då väntan framkallat en ångestfull spänning, öppnades
dörren och torparens röst lät höra sig utan att han själv kom till
synes. Han läste eller predikade på ett entonigt, sjungande sätt och med
en ytterst långsam men stadig stegring av rytm och röstens styrka. Denna
stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna
började buga framåt och bakåt, männen följde. Plötsligt stod predikanten
mittibland dem; den vidöppna munnen tjöt fram en ström av ord eller
ljud; både ansikte och kropp voro otroligt förvridna och efter
samstämmigt vittnesbörd av troende och otrogna, svävade hela gestalten
minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, över marken.
Då extasen var över, föll han i en hög och bars hastigt in i stugan av
gumman och pojken.

Men även då torparen icke predikade och då ingen allmän väckelse kom
folk att förvandla myrstigen till bred och upptrampad väg, hände det som
oftast att en och annan syndare sökte skydd i Spilleboda. Vanligen var
det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en
eller annan gestalt och känt sin svaghet. Torparen spillde inte många
ord på dem, men hans gumma satte dem till hårt arbete, och detta jämte
sång och bön fördrev den lede. Såtillvida var allting gott och väl, men
förtalet hade också något att säga om Spilleboda och påstod att de unga
kvinnorna där ej blott funno skydd mot synden utan även befrielse från
dess följder. Uttrycket "att gå till Spilleboda" hade inom vissa
lättsinniga kretsar fått en alldeles särskild betydelse och nästan
blivit en fackterm.

När förvaltaren framkastade den förmodan, att Bollan gått till
Spilleboda, blev således fru Janselius i högsta grad upprörd och
beskyllde Casimir Brut för att fördärva gårdens moral och anseende genom
att draga dit en massa löst folk. Förvaltaren svarade med ovanligt
saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda för att undersöka
saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, då Ludwig anmälde
gratulanternas ankomst. Fru Olga fräste:

Har jag lust att sitta och sladdra med käringarna! Gå du och håll dem
sällskap.

Tack så hjärtligt, sa Ludwig och återvände till Brita.

Fru Olga satte emellertid på sig sin tjockaste och svartaste klänning,
knäppt ända upp till hakan och försedd med ett vitt krås. Hon ville göra
sitt yttre så dystert som möjligt och i full överensstämmelse med hennes
själstillstånd. Helst skulle hon ha satt på sig änkehatten med slöjan
men fann det överdrivet. Hon begav sig till köket för att giva order om
förfriskningar. I skänkrummet hejdades hon av ett kacklande från köket;
hon smög sig bort till fönstret mellan de båda rummen. På en stol mittpå
golvet satt en av prästens söner eller styvsöner, en sextonårig yngling,
och i hans knä köksflickan. De åto växelvis av samma kaka och framför
dem stod den gamla häxan till köksa med händerna i sidorna och log
saligt. Fru Olga hostade och snöt sig kraftigt, hon gick med tunga,
långsamma steg fram till dörren, som öppnades av köksan. De båda
ungdomarna hade försvunnit och hon kunde ge sina order.

På var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna,
grinande mot solen men orörliga och allvarliga som indianer i rådslag.
Ludwig sa:

Jag tycker i alla fall det. Men du är en lerkruka.

Tror du, jag är rädd? sa Brita. För dig kanske?

Vad käbblar ni om? frågade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och
allvarlig, med magen något framputande och händerna korslagda däröver. I
vänstra handen höll hon en klumpig och vördnadsvärd gammal nyckelring
fullsatt med stora nycklar, som inte hörde någon vart. De brukbara
nycklarna voro nämligen i hushållsmamsellens vård och lånades icke ut.
Hon frågade alltså: Vad käbblar ni om? Och Brita svarade:

Han vill lura mig upp på sitt rum.

Jag skulle visa henne något, förklarade Ludwig.

Fru Olga sa med hårda läppar och skarp stämma:

Är detta något fastspikat på ditt rum, Ludwig? Eljest föreslår jag, att
du visar det här.

Ludwig betraktade henne med grubbel och oro.

Kors i jissi namn vad du är dum i dag! sa han.

Brita sa:

Hon är inte dum. Men hon är naiv.

Och de fortsatte sina underhandlingar, i det han sa:

Om du inte vore en lerkruka, skulle du inte vara rädd--

Hon genmälte:

Vad skulle jag egentligen göra på ditt rum? Skulle jag ta handduken och
torka dig bakom öronen?

Fru Olga ringde helt lätt med nycklarna och gick.

På ett gungbräde i en vrå av parken sutto Lotten Brenner och Lizzy
Willman. Då fru Olga kom fram till dem, hörde hon Lotten kväka:

Ljuvligt!

Vad är det, som är ljuvligt? frågade hon.

Lizzy svarade:

Det vore ljuvligt att vara kvinna till sitt fyrtionde år och därefter
man.

Vad skulle det vara bra för? frågade fru Olga.

Lotten rev sig i de röda testarna, tryckte sin pincené djupare in i den
köttiga, sargade näsryggen och lät kindernas massor sjunka i ett sorgens
minspel. Hon svarade:

Jag sitter och tittar på gummorna och då måste jag fråga mig själv: Vad
ska jag ta mig till, när jag engång upphört att behaga? Jag blir
drinkare. Säkert.

Lizzy slöt ögonen och mumlade:

Jag känner bara ett rus--det erotiska.

Fru Olga ringde med nycklarna och gick.

På en annan bänk sutto doktor Karolina och Betty Willman med den
sokratiska näsan. När fru Olga nalkades denna bänk hörde hon doktor
Karolina i ganska upphetsad ton säga:

Det är sant, att jag lyfter högt, men det gör jag, därför att jag är
renlig. Jag är hygieniker jag, min lilla vän. Jag vill inte gå omkring
med kjolar doppade i smuts. Jag är fanatiskt renlig.

Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa stämma svarade Betty:

Överdriven renlighet låter alltid förmoda tillvaron av en eller annan
perversitet. Jag är en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst mått
smuts. Icke förty går jag alltid i korta kjolar och då det inte hjälper,
lyfter jag så pass, att varje förståndig man måste finna det
anmärkningsvärt. Naturligtvis följer han mig och jag sätter i väg,
bestämmande takten på ett ungefär efter hans ålder, vigör och karaktär.
Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika mäns olika förmåga. De
lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det är en kvinnlig
instinkt och jag är kvinna.

Doktor Karolina log, blitt och drömmande; hon sa:

Man skulle också kunna säga, att du är en slyna.

Nej, genmälte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i stället för
att jagas och hennes skenbara flykt är endast ett försök att locka bytet
i bakhåll. Jag flyr på allvar. Jag är vanligen alldeles förbaskat rädd.
Jag lägger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag
tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och gör mig
till en bättre och mera sedesam kvinna, ständigt beredd att skydda sin
dygd. Och genom övning har jag nått en avsevärd färdighet. Jag skulle
vilja se den, som ens kommer så långt att han kan knipa mig i låret.
Blott engång har jag verkligen varit nära att fastna. Jag kom en afton
från Dramaten och skulle gå hem till Valhallavägen. En herre följde mig.
Jag kunde inte se, hur han såg ut, men av vissa tecken att döma var det
en äldre och något sjuklig man. Jag tog således saken med ro och han
gjorde sig inte heller någon brådska. Vi larvade en stund gatan framåt,
men plötsligt stod han framför mig i ett gathörn. Han hade rockkragen
uppslagen och hatten nedtryckt, så att jag endast såg ett par satans
glittrande ögon. Jag gick tvärsöver gatan för att vika om det hörnet; då
stod han där också. Jag begrep inte vad han hade tagit för ett skutt,
den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig lös och
fortsatte i sträckt trav. I nästa gathörn stod han åter framför mig med
utsträckta armar som en fågelskrämma. Då vände jag och sprang i kort
galopp nedför gatan; jag mötte en tom bil, den tog jag, stod på
trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kröp in och kom rakt i
famnen på honom. Då förstod jag, att fan var lös och gav mig godvilligt.
Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Så började han tyvärr viska
kärlekens heta ord och jag kände igen honom. Det var Jan-Petter. Jag
presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty!
sa han, Betty! Du med din uppnäsa och dina smala ben! Var hade jag mina
ögon?

Fru Olga, som lyssnat bakom de båda damernas rygg, fann ingen orsak att
ringa med nycklarna utan gick tyst därifrån. Tante Sara och hennes
gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som från sin tämligen höga
kulle behärskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och
prästen; hon bar sin tjocka, lilafärgade sidenklänning, som tack vare
det gedigna, stela och pösande stoffet, gav henne junoniska former. På
hjässan hade hon förutom flätan en mössa med många lilafärgade band,
vilka hängde än här och än där beroende på det gamla huvudets så
småningom allt livligare rörelser. På hennes knä stod buren med den
sjungande guldfågeln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och
Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de båda
männen hyllade tante Sara.

När nu ställets värdinna nalkades, reste sig alla gästerna och gingo
henne till mötes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fågeln på
nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med tårfylld blick
dess naturliga, nätta och livliga rörelser. Men generalagenten sa:

Lilla hennes nåd kommer alldeles lagom för att slita en tvist mellan mig
och de kära människorna--han pekade på damerna Theander och
Alexander--som påstå, att man i deras och Saras ålder är alldeles ur
leken. Men jag påstår, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin
Sara, aldrig går säker så länge det finns ämabla och kuranta änklingar
som herr kyrkoherden och jag. Och särskilt håller jag före, att
kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig för lite
var.

Jaha! sa prästen och spände ut bröstet.

Men fru Olga sa kort och torrt:

Jag tänker, att tante Sara betackar sig.

Ja, visst betackar hon sig! skreko damerna Theander i livlig kör. För
mig? sporde prästen och betraktade sin slitna kaftan.

En änkling och präst, sa fröken Alexander, är som en ryttare utan häst.

Så oanständigt! skrek yngsta damen Theander men ångrade sig och påstod
att hon tänkt på någonting annat. Prästen slog sig ned bredvid tante
Sara och såg ganska snopen ut. Den gamla rördes till medlidande,
klappade honom på handen och sa:

Ja, ja, kära kyrkoherden, vem vet vad jag hade sagt, om jag varit
tjugufem år yngre.

Jaså! inföll fru Olga förbittrad. Vill du nu påstå, att du också varit
giftassjuk? Du! Som inte vågat se på en karl genom sotat glas--

Jag? fräste tante Sara och riste på huvudet med de lilafärgade banden.
Nej nu går det för långt! Vågar jag inte se på en karl?

Och hon höll andan och spände ögonen i prästen.

Äldsta damen Theander jublade:

Se på Sara! Så kavat!

Men tante Sara tog åter till sig blicken och gömde den under
tårkuddarna. Helt förlägen över sin dristighet sa hon:

Jag behöver väl inte vara manhatare, därför att jag varken varit
förlovad eller gift. Den som är ful och fattig får sitta på glasberget.
Men jag har aldrig försummat att njuta av manligt sällskap, när det har
bjudits.

Och vändande sig till prästen, tillade hon:

Det har jag heller aldrig ångrat; för jag ska säga kyrkoherden en sak:
jag har funnit, att manligt umgänge verkar befruktande.

Då brast den olycksalige prästen i ett förfärligt skratt och sedan han
skakat av sig den värsta munterheten och torkat ögon och mun med en
tvivelaktigt ren näsduk, sa han:

Det är så sant som det är sagt, fröken Sara! Och dessutom ett allmänt
känt faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade
tillfällen och understundom till deras stora förargelse. Men här kommer,
gudskepris, kaffetåren!

Tre nätta flickor med bländvita förkläden och spetsmössor samt bärande
var och en sin överfyllda bricka, kommo i försiktig gåsmarsch tågande
upp mot sommartemplet. Efter dem följde Ludwig och Brita och på något
avstånd damerna Willman och Brenner, lockade såväl av brickorna som av
prästens rungande skratt. Men på sidogångar, genom buskage och bakom
dungar framsmögo prästabarnen från skilda håll och slogo en ring kring
kullen. Äldste sonen var redan i templet, en gäst bland de andra, under
det att syskon och halvsyskon tåligt väntade med blickarna oavlåtligt
fästade vid den älskade, kloke och givmilde fadern.

Prästen hälsade först på de nyanlända, vände sig därpå med väl spelad
harm och förvåning mot barnen och ropade barskt:

Hör ni bytingar, vem har givit er lov att komma så långt? Skingras!

Ja, kära pappa! skreko de alla på engång, försvunno. Och prästen sa
till ställets värdinna:

Jag vet inte, hur det gick till, att några råkade slinka med i skrindan.
Men bry sig inte ont dem, hennes nåd; de fingo sin goda fast torftiga
frukost, innan vi foro.

Nöjd att sålunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen
på orden, slog han sig ned och tog för sig. Generalagenten följde med
glittrande och tårad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt
bockskägg och vände sig till prästen med orden:

Vad man i kärlek sår, får man i kärlek uppskära. För en gammal man som
herrn måste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik
avkomma.

Nåja, svarade prästen och lät en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara
flera, och de kunde vara färre. Värst är det med skomakaren och
skräddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske själv vet, om han
eljest fått något dussin på halsen.

Juden suckade:

Nej, jag är barnlös. Ändå borde jag haft flickor fagra som Judit och en
hel liten skara driftiga agenter, om det nämligen gått som jag drömde i
min svärmiska ungdom.

Det var som katten! sa prästen. Vad kom emellan? Berätta!

Och juden förtalde följande om



RABBINEN OCH SKRÄDDARÄNKAN.


Min far var skräddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid vår gata
bodde en annan skräddare, en anförvant till oss men en mycket dålig man
både som skräddare och människa. Genom konster och knep lockade han till
sig våra kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort därpå; jag
kan säga av smälek. Ty sådana män fanns på den tiden. Jag var då vid
pass tolv år och sannerligen skulle jag inte fått tigga mitt bröd, om
inte min goda mor släpat och slitit för min skull. Hon knypplade de
vackraste, finaste, spetsar, jag någonsin sett och jag gick omkring i
husen och sålde dem. Till en början fick jag dåligt betalt, och fast jag
grät och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro nära att dö av
svält, fick jag just inte mera för det utan snarare mindre. Men så
hittade jag på att bära omkring spetsarna i en gammal pappask, på vars
lock det fanns några venetianska poststämplar. Då trodde folk på min
uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade därefter. På så sätt
uppehöllo vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Så småningom
började jag sälja andra småartiklar och det gick mig väl. Men att jag
undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors
stränga tuktan och vaksamma blick att tacka för. Ty hon gav mig
sannerligen inte mycken frihet.

På min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus åt gatan;
bakom huset låg en liten trädgård, som genom en mur skildes från den
egentliga bakgården. Efter fars olycka måste vi hysa in oss i byggnaden
vid bakgården, och i vår forna bostad och vår kära trädgård inflyttade
en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och därtill
ganska förmögen. Själv var han mycket anspråkslös och försynt, men han
hade i sin tjänst ett par flickor, som sannerligen voro fräcka och
övermodiga och snart råkade de i tvist med min mor. Engång, då de båda
flickorna piskade mattor i trädgården och då jag stod i vårt fönster och
nickade och grimaserade åt dem på barnsligt maner, kom min mor plötsligt
över mig, drog mig i håret därifrån och ropade: Titta inte åt de där
människorna! De äro fördärvade! Och jag blev så rädd, att jag på
långliga tider inte vågade kasta en blick över trädgårdsmuren. Jag
visste nämligen att min kära mor hade ögonen med sig, var hon gick och
stod.

Med åren blev jag ju mindre rädd och mera självständig, och snart
började jag kasta ganska långa blickar över muren, ty det visade sig att
rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars
namn hon också bar. Jag tittade alltså och efter hand började hon titta
tillbaka men i största hemlighet, ty på den tiden var en dylik tittning
en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka låtit en främling tilltala
sig, så hade hon blivit lika utskämd, som om hon i våra dagar lät förste
bäste kyssa sig på öppet torg; kanske ännu mera. Vi gingo således
mycket försiktigt tillväga och det dröjde rätt länge, innan vi vågade
byta några ord över muren. Men snart fingo vi stort förtroende för
varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vågade gång på
gång motsäga min mor, som av lutter häpnad blev mig svaret skyldig. Dock
tog hon snart skadan igen och återförde mig till ordningen.

En dag, då mor var ute för att göra inköp, kommo Judit och jag överens
om att träffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu år och
affärsman; jag hade flera ganska lönande agenturer och om jag ville gå
ut en afton behövde jag endast säga till min mor: Den och den önskar
presentera mig för den och den; det är fråga om en affär. Då svarade
hon: Gå du, men kom hem i tid. Senare än nio, då gårdsporten stängdes,
fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och tätt
för att tillsammans med Judit njuta några saliga timmar i Pratern eller
annorstädes. Mina inkomster lämnade jag regelbundet till mor men hade
dock lagt en liten penning åt sidan, varmed jag kunde bestrida
omkostnaderna för våra enkla nöjen. Vad som mest roade oss, var att
iakttaga andra människors förlustelser och hur lättsinnigt de strödde
pengar omkring sig. Vi bedömde deras karaktär och ställning och gissade
och tvistade och gnabbades. Och fastän dessa utflykter upprepades flera
gånger i veckan i två års tid och fastän vi båda hade roligare än någon
annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig över fem
gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste åren i mitt liv! Min mor
anade ingenting; men engång var hon nära att upptäcka vår hemlighet. För
att underlätta våra möten hade vi skaffat oss ett helt system av olika
visslingar, med vilka vi frågade och svarade, bestämde tid och plats.
Plötsligt en dag, då jag stod på gården och visslade, kom min mor
utfarande och frågade i vred ton, vad jag hade för mig och varför jag så
ofta visslade på gården. Antagligen trodde hon, att jag hade någon
förbindelse med rabbinens pigor; så högt upp som till hans dotter gingo
säkerligen hennes misstankar ej. Helt förskräckt svarade jag: Kära mor,
jag visslar så gärna; men inomhus vill jag inte göra det för att ej visa
dig vanvördnad.

Jaså på det viset, sade min mor allt annat än övertygad. Men vem är det
då, som svarar dig?

Ännu mera skrämd sökte jag förklara för henne, att vad hon hört, endast
varit ekot från husväggen. Det ekot vill jag höra sade min mor och
befallde mig att vissla. Med skälvande läppar formade jag en vissling.
Och hör! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmätt och alldeles
lagom. Men ekot var ingen annan än min flicka, som stått bakom muren och
hört alltsammans. Då sa min mor: Få nu se, om ekot svarar mig. Och hon
ropade:

Gemena slyna!

Slyna--svarade ekot och med en så god härmning av min mors grova och
hesa röst, att hon kände sig övertygad och gick in igen. Dock förbjöd
hon mig att vidare vissla på gården. Men jag fann råd. Jag var då som nu
agent för en stor leksaksfabrik i Nürnberg och hade ett litet lager av
speldosor, sjungande fåglar och dylikt. En av dessa fåglar förärade jag
min käraste och en annan tog jag till eget bruk. När vi nu skulle stämma
möte, lät jag min fågel sjunga på ena sidan av muren och hennes svarade
på den andra. Det gick förträffligt och lät dessutom mycket vackert och
sen dess har jag alltid haft en viss svaghet för dessa små fåglar. Min
mor satt ofta i fönstret och lyssnade med välbehag till fåglalåten. Och
hon sa:

Det är en artig fågel, du har. Och det låter alldeles, som om den hade
två röster, en manlig och en kvinnlig.

Ja, svarade jag, det är alldeles så som du säger. Din hörsel är lika
skarp som din syn.

Så småningom blevo våra känslor djupare och allvarligare; min flicka
blev helt eftertänksam och jag förstod att hon funderade på äktenskapet.
Det gjorde mig bekymrad och då hon såg det, sa hon:

Var inte orolig för min far. Han gör allt, vad jag vill och jag har
redan talat med honom.

Jag blev blott ännu mera bekymrad, i det jag tänkte på min mor. Ty hon
brukade säga: Då jag lägger mina ögon samman, är det tids nog för dig
att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett förslag,
skulle hon strax säga nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma
från henne. Dessutom skulle hon fråga mig, hur jag gjort Judits
bekantskap och jag skulle få svårt att förklara saken. Jag anförtrodde
mina bekymmer åt Judit och hon sa:

Är din mor så beskaffad, måste vi använda list.

Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag:

Ärlighet varar längst och med sanningen kommer man långt, om man
använder den rätt.

Jag utvecklade min plan för Judit och den vann hennes gillande. Men den
kvällen dröjde jag med flit ute över stängningstiden och kom inte hem
förrän klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av ångest för
min skull och i stället för att mottaga mig med bannor, som jag väntat,
tryckte hon mig hårt i sin famn och grät vid mitt bröst. Då skämdes jag;
men jag sa:

Kära mor, du rör mig till tårar och jag vill inte bedraga dig med
undanflykter utan jag vill säga dig hela sanningen. Jag älskar en flicka
och med henne har jag förlustat mig i Pratern fast på oskyldigaste sätt.
Vad vi gjort i kväll, det ha vi gjort många kvällar; men olyckan ville,
att vi försenade oss.

Då stötte min mor mig tillbaka och kastade sig därpå över mig och drog
mig i håret. Hon frågade mig efter flickans namn och då jag ståndaktigt
förteg det, ropade hon:

Det är säkert någon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska slå ut min
slask i hans trädgård och då han frågar, vad det ska betyda, ska jag
säga honom sanningen!

Jag sökte lugna henne och draga hennes misstankar från rabbins hus, men
hon vandrade av och an med utslaget hår och var i högsta grad upprörd.
Följande morgon, då hon lugnat sig litet, sa hon:

Jag ser, att min tuktan och mina böner ingenting förmått, och nu börjar
du bli för stor för aga. Men hellre än att du skall fördärva dig med
slinkor, vill jag se till att få dig gift.

Därmed hade jag nått mitt första mål och jag förrådde min glädje i det
jag ropade:

Ack, kära mor, om du så äntligen vill! Och jag har en präktig flicka på
förslag.

Det tror jag nog, svarade min mor helt torrt. Men den saken angår mig
och inte dig. Och låt du mig hållas.

Då förstod jag, att hon ämnade uppsöka en äktenskapsförmedlare, och även
det hade jag förutsett. På vår gata fanns det tvenne och den ene var
ingen annan än den där skräddaren, vår falske anförvant, som med sina
konster och knep ruinerat min stackars far. Den andre var en aktad
köpman och vår granne. Till honom gick jag och sa:

Om min mor kommer för att rådgöra med er i äktenskapsfrågan, så gör mig
den tjänsten att föreslå rabbi Schamils dotter.

Han svarade:

Är du galen? Eller vem tror du dig vara? Det vore en skymf mot rabbi
Schamil!

Jag anförtrodde honom vår hemlighet och förklarade alltsammans och då
den gode köpmannen önskade köpa några av mina artiklar, lovade jag att
skaffa honom en fördelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han
vika för mina böner. Sedan vakade jag över min mor och många dagar hade
inte gått, förrän jag fick se henne sätta på sig sin bästa dräkt och
lämna vårt hem. Jag ställde mig i porten och höll utkik. Hon stannade
utanför köpmannens dörr och stod där rätt länge, men plötsligt gick hon
tvärsöver gatan och bort till skräddarens hus. Antagligen hade hon i
sista stund bestämt sig för honom, därför att han var vår anförvant. Då
greps jag av den svartaste förtvivlan; jag störtade in i min kammare,
kastade mig på bädden och upphävde böner och förbannelser om vartannat.
När jag efter en stund hörde min mor återvända sansade jag mig för att
inte väcka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa:

Nu har jag gått i dina ärenden och gjort mitt bästa. Jag tänker, att du
skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon är fem år äldre än du,
men i övrigt är det inte något fel med henne. För resten stod det inte
bättre att få.

Jag vred mig i ångest men behärskade mig; och rätt vad det var, fick jag
en god idé. Jag sa:

Kära mor, när du talade med mäklaren om mina förmögenhetsvillkor, hur
stor årlig inkomst nämnde du då?

Hon svarade: Ett tusen gulden.

Jag sa:

Det år sant att jag förtjänat sjuhundra gulden i år, men varför skulle
jag inte nästa år förtjäna det dubbla eller mera? Om du hade nämnt en
högre siffra, så hade mäklaren gjort sig mera besvär och kanske funnit
ett bättre gifte.

När min mor det hörde, rodnade hon ända upp till hårfästet, och jag
trodde att hon skulle ge mig en örfil. Men hon svalde sin vrede och
muttrade:

Har du någon gång rätt, din odåga, så ska du ha rätt. Jag går genast
tillbaka till den skälmen.

Hon återvände alltså till mäklaren och efter vad hon sedan berättade,
hade hon sagt:

Kära vän, när jag talade om min sons förmögenhetsvillkor, hur stor årlig
inkomst nämnde jag då?

Men han var henne för slug och svarade:

Eftersom jag kunde föreslå Speibachs dygdiga dotter så måste du ha sagt
minst två tusen gulden.

Då blev min kära mor alldeles rasande och ropade:

Jag minns mycket väl, att jag sa ett tusen gulden. Men du är en skälm
och jag vill inte ha med dig att göra.

Och hon gick raka vägen till den andre mäklaren. Jag stod på lur i
porten och jag kunde icke styra min ängslan utan smög mig fram till
köpmannens hus. Han blev mig varse och öppnade fönstret på glänt, så att
jag kunde höra, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor
alla mina egenskaper i sådana ordalag, att mina ögon fylldes med tårar
och jag skämdes. Men när mäklaren till sist föreslog rabbi Schamils
dotter, svarade hon alldeles som han själv hade svarat:

Vem är jag och vem är min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!

Låt det bli min sak, sa mäklaren. Min mor satt länge i sina funderingar;
slutligen sa hon:

Eller skulle det vara något fel med flickan? Kanske att den gamle
snåljåpen inte tänker ge henne någon hemgift?

Tvärtom, svarade mäklaren och klippte med ögonen åt mig, tvärtom tror
jag att hon får en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon är
enda dottern. Inte heller känner jag till något annat fel om inte det,
att hon har en helt liten vårta på överläppen.

Strunt i vårtan, muttrade min mor, jag önskar att hon hade hela huden
full, så hade vi större utsikter.

Då förstod jag, att vi vunnit vår sak och jag lopp hem och hoppade upp
på muren och berättade alltsammans för Judit. Men när mor återvände,
satt jag i min kammare och såg mäkta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men
även hon såg bekymrad eller åtminstone fundersam ut. Bäst som vi sutto
vid middagsbordet, kom mäklaren till oss och ropade:

Gläd er, kära fru, och du unge vän! Jag har redan talat med rabbi
Schamil och han tog vänligt emot mitt förslag. I kväll skall han göra
er ett besök.

Min mor sprang upp och slöt mig i sin famn.

Vad säger du nu om din mor? frågade hon med ömhet och stolthet. Tänk om
jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!

Jag var nära att kvävas av fröjd, men jag behärskade mig och svarade:
Jag har sett henne någon gång i förbifarten och hon förefaller mig att
vara ganska täck. Men har hon inte en vårta på överläppen?

Då fick jag en örfil för min oförnöjsamhets skull och mor for omkring
för att pynta våra fattiga rum efter bästa förmåga och göra dem värdiga
det fina besöket. Men ju längre det led, desto mera stillsam och
eftertänksam blev hon, och när rabbi Schamil slutligen kom, tog hon
visserligen emot honom på det hövligaste sätt fast utan att krusa
alltför mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil
gick rakt på sak men förteg, vad han visste om vår kärlek. Sedan de
avhandlat saken en stund, sa min mor:

Ja det här är en stor ära och lycka för min son och måtte det lända till
deras fromma. Jag hoppas, att er kära fröken dotter är bättre nu och att
hon inte längre hostar blod, som jag hörde sägas för någon tid sedan.

Vad är det för prat? genmälde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har så
visst aldrig hört min dotter hosta.

Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hörde här för leden någon säga,
att unga fröken satte på sig en ny klänning för varje dag och att det
aldrig tog ända på hennes eleganta toaletter.

Nu blev rabbi Schamil smått ond och svarade:

Min bästa fru, min dotter är en enkel och allvarlig flicka och i mitt
hus råder inga dyrbara vanor.

Just vad jag tänkte! sa min mor. Också tog jag hennes försvar och sa:
Rabbi Schamils dotter hör inte till den nymodiga ungdomen, som sätter
sig över föreskrifterna och hänger sig åt dans och flärd, teater och
dylikt. Men människorna är ju elaka och vips var det någon som sa: Nej
tacka för det--den stackarn är ju lomhörd.

Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu går det för långt.

Ja, vad vet väl jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade
en vacker och dygdig dotter och om jag tänkte ge henne en god hemgift,
så skulle jag inte vara rädd att tala om hennes fel.

Nu gingo de ut i förstugan och jag hörde ej, vad som vidare sades. Hela
kvällen förblev min mor tyst och tankfull, och då hon såg min ängslan sa
hon:

Var du glad, att du har en mor med ögon och öron. I morgon är det jag,
som gör rabbi Schamil den äran.

Mycket riktigt satte hon följande morgon på sig det bästa hon hade och
begav sig till våra grannar. Vad hon där sa, vet jag inte så noga; men
slutligen blev rabbi Schamil ond och ville köra ut henne. Han besinnade
sig emellertid och gick först in till dottern för att höra hennes tanke
om den besynnerliga gumman. Och han sa:

Här sitter din väns mor och dyvlar på dig det ena felet värre än det
andra och jag vet inte, vad jag skall göra med henne.

Judit, den lilla skälmen, brast i skratt.

Ack, kära far, sa hon, gumman vågar inte tro på sin lycka, med mindre än
att hon får veta att jag har något fel. Men ärlighet varar längst och
därför ska du säga så här: Kära fru Schönthal, ni är mig för slug och
därför är det bäst att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har
obetänksamt nog promenerat i Pratern och förlustat sig där och
annorstädes i manligt sällskap. I tukt och ära, det försäkrar jag, men
ni vet ju bäst, hur folk pratar. Och därför har jag så brått att få
henne gift.

Det roade rabbi Schamil och han fröjdade sig åt att få skämta en smula
med min kära mor. Alltså sa han henne ungefär detsamma, som Judit lärt
honom, och tillade:

Är ni nu nöjd, fru Schönthal?

Ja, svarade min mor, nu är jag nöjd och det känns som om en sten
vältrats från mitt bröst.

Hon tog avsked på det hövligaste sätt och lovade att snart låta höra av
sig. Men jag lät min fågel sjunga på sin sida och Judit lät sin fågel
sjunga på sin sida och om kvällen möttes vi i Pratern och togo avsked,
ty jag skulle göra en affärsresa och vara borta i sex veckor. Båda voro
vi vissa på vår sak och prisade vår list och en lyckligare kväll har jag
aldrig upplevat.

Till min mor sa jag:

Måtte nu saken ha kommit så långt, när jag återvänder, att jag snart kan
fira bröllop. Jag känner att jag börjar bli giftaslysten.

Var du lugn, sa min mor. Och låt mig hållas!

Mycket riktigt! Då jag återvände från min resa, såg jag genast att vårt
enkla hem förvandlats och pyntats för att mottaga ett brudpar. Jag slog
armarna kring min mors hals, kysste henne häftigt och bad henne, att hon
genast måtte ledsaga mig till rabbi Schamil.

Hon svarade:

Till rabbi Schamil kan jag inte föra dig, ty både han och hans otuktiga
dotter ha lämnat staden, följda av skam och smälek. Men med Nathan
Speibach är allting klart och uppgjort.

Jag blev så häpen att jag i förstone ej förstod min olyckas vidd. Min
mor berättade helt lugnt för mig, att hon skrivit ett brev till rabbi
Schamil och skarpt klandrat både honom och hans dotter. Vidare hade hon
gått omkring till grannarna och berättat, vad fadern bekänt om sin
dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det
angenämast att åtminstone för någon tid lämna staden.

Äntligen fick jag klart för mig, vad som hänt. Jag var nära att kvävas
av förtvivlan och i en vanvettig ström av ord och förebråelser bekände
jag för min mor hela sanningen. Hon blev till en början ganska
förbluffad och nedslagen. Men hon sa:

Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag
taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes
vandel varit bättre, därför att hon drivit omkring med dig din odåga.
Tvärtom! Jag trodde ändå att det var med någon rik och förnäm ung herre
hon förlustat sig.

Så firade jag bröllop med Speibachs dotter och ingen skall säga annat än
att hon blev mig en god maka. Men vårt äktenskap blev ej välsignat med
livsfrukt. Min mor, som sörjde mycket häröver, brukade säga:

Det är straffet, därför att du i din ungdom inlät dig med rabbi Schamils
otuktiga dotter.

Jag åter var mera böjd att skjuta skulden på hennes alltför stora
klokhet och min dårskap att vilja överlista henne. Då en fåvitsk son
vill leda sin kloka mor vid näsan--ack, då skrattar satan!

       *       *       *       *       *

Det är sant, bekräftade prästen, som så småningom övergått från
veteskorporna till finare bakverk.

Men, fortsatte han, sådant ska man i våra dagar höra av en jude. De
hålla alltjämt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjärde,
under det att den kristna ungdomen tror sig kunna mästra både religionen
och dess förkunnare. Så blir den också därefter och man kan även i
bildat sällskap träffa på fräcka unga personer, som på sin manschett
anteckna, vad en gammal prästman råkar doppa i sitt kaffe.

Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles
oberättigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck för
varje skorpa och en kråka för varje småbröd, som prästen doppat.
Emellertid hade han gjort det på uppmaning av Brita Djurling, som
således bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in
manschetten i ärmen; för att blanda bort korten ropade han:

Ack, så synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med
henne nu, sedan ni blivit änkling?

Jag för min del, inföll fröken Alexander, måste alldeles bestämt klandra
herr generalagentens fru mor och beklaga fröken Judit. Efter allt att
döma voro ni båda bestämda för varandra och enligt min övertygelse har
varje människa sin utvalda motpart, som hon förr eller senare finner, om
hon inte ger tappt.

Det är också min åsikt, sa Ludwig. Man får inte ge tappt om det ska bli
någon bättring, och jag har hört en vacker berättelse om en kvinna, som
fann den rätte först i sitt sjätte äktenskap och vid mycket hög ålder.
Hon hade som sagt varit gift fem gånger och alla hennes män hade varit
förträffliga karlar var och en i sitt slag. Och både under och mellan
sina äktenskap tog hon stickprov till höger och vänster och samlade en
mycket stor erfarenhet, så att hon till sist känt män av alla sorters
temperament, åldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestämd
förnimmelse av, att hon aldrig råkat den rätte. När hon blivit änka för
femte gången och fyllt sjuttio år, sa hon till sig själv: Kommer han
inte snart, så får jag uppgiva allt hopp och försöka att vara nöjd ändå.
Men just vid det laget kom han. Hon träffade honom vid en badort, och
eftersom han var en mycket fin och angenäm gammal herre, fick hon genast
stor sympati för honom och han för henne naturligtvis. Snart förstodo de
att de voro för varandra utvalda och så gifte de sig och levde lyckliga,
fast de givetvis måste beklaga att de inte råkats förr, och en dag sa
mannen till sin hustru: Inte för det att jag är svartsjuk på mina
företrädare, ty jag vet ju, att du ej älskat dem så som du älskar mig.
Men säg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din själ
hållit av någon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun
rannsakade samvetsgrant sitt hjärta och kunde snart meddela att hon icke
älskat någon av sina män med verklig kärlek. Hon tog därefter sina mera
tillfälliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till
forntiden, och plötsligt blev hon röd och vit om vartannat och hon tog
sig för sitt bröst och sa: Du gjorde orätt i att fråga mig. Nu har du
väckt ett ungdomsminne och jag känner mig livligt upprörd. Jag har
verkligen älskat en man lika högt som jag älskar dig eller kanske ännu
högre, ty vi voro båda unga. Denna bekännelse nedstämde mannens lynne
och gjorde honom missnöjd med sin lott. När han nu i alla fall inte var
den rätte, så tyckte han att det hela förlorat sitt värde och lika gärna
kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smågrälade
och ville prompt ha alla möjliga upplysningar om den där personen, som
kommit honom i förväg och varit den rätta. Slutligen sa den utpinade
hustrun: För att stilla din svartsjuka vill jag berätta dig allt. Den
där personen, vars namn jag för länge sen glömt men vars drag stråla
oförgängligt i mitt minne, träffade jag på en sjöresa mellan Stockholm
och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade på däck och
bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag förstod att han
älskade mig och jag honom. En storm bröt lös och vi tydde oss samman;
men senare på kvällen blev det åter lugnt och vi sutto på den lugnt
framglidande båtens däck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av
vemod och lycka. När anständigheten så fordrade bröto vi upp och
skildes. Han följde mig till min hyttdörr och tryckte en kyss på min
panna; det var ett avsked för livet. Och nu vet du allt.

Men den gamle äkta mannen hade lyssnat med stigande förvåning och nu sa
han: Du ser nog, att jag är förvånad, men egentligen vet jag inte, vad
som förvånar mig mest. Ty ett alldeles liknande äventyr har jag upplevat
och vid samma tidpunkt och på en resa mellan Stockholm och Visby.
Likaså blåste det upp en storm och vi tydde oss samman och efteråt blev
det åter vackert. Vad vi talade om, kan jag också säga dig, ty vi talade
om det och det. Och vad talade ni om?--Just om detsamma, ropade den
gamla damen och hon slöt honom i sin famn och sa: Vågar vi tro på vår
lycka? Han sa: Min flicka var så och så klädd. Och hon ropade: Du
beskriver mig till punkt och pricka sådan jag var. Intet tvivel mer! Du
är den ende man, jag verkligen älskat!--Men han sköt henne lite ifrån
sig och sa: Allting är inte klart ännu. Jag följde visserligen min
flicka till hennes hytt och kysste henne på pannan till avsked, men sen
ångrade jag mig och föreslog att hon skulle följa mig till min hytt, där
vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag också säga dig--

Här avbröts berättaren av damerna Willmans samfällda skri. Han gav dem
en föraktfull blick.

Hur är det fatt? Om er fantasi skenar i väg, så behåll det för er själva
och oroa er inte för mig. När jag någon gång har lyckan att vistas i
fina och bildade damers sällskap, vet jag nog att skicka mig.

Han bugade för damerna Theander och Alexander, som något förlägna
besvarade artigheten; därpå fortsatte han:

Den äkta mannen sa alltså: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan
jag lugnt berätta, ty det var det oskyldigaste i världen. Vi sutto sida
vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men rätt vad
det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Tänk om det
här får tråkiga följder! Och hon rusade upp på däck. Jag följde henne så
snabbt jag förmådde, ty jag fruktade att hon i sin förtvivlan skulle
kasta sig över bord. Men det var mycket värre än så, ty däruppe väntade
oss hennes anhöriga och båten hade för länge sedan lagt till och vi hade
försovit oss. Om ditt äventyr var identiskt med mitt äventyr, hur vill
du då förklara denna olikhet?--Det förklarar jag så, svarade den gamla
damen, att någon av oss missminner sig, vilket åter kan bero på slump
eller förväxling med något annat liknande tillfälle. Att du är den ende
man, som jag verkligen älskat, därom är jag nu övertygad. Och deras
kärlek tog ny fart och livet hade liksom fått en mening för dem. Men jag
har hört en annan sann och bra historia om två tvillingar, som älskade
samma flicka. Av den kan man lära sig ännu mera--

Förskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hört och den är
förfärlig!

Ludwig försvarade sig, sägande:

Det är i och för sig en lärorik och oskyldig historia fast jag nödgats
peppra den för att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelärande
historier berättar jag för stalldrängarna, som ta emot dem med
tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, förrän
jag sagt något, som kommer mig att skämmas. Men det ska bli en ändring.
Och det påminner mig om en präst, som hette Kalle Mager. Han ägde all
den lärdom en präst ska ha och dessutom var han sprängfylld med ädla
tänkesätt och allvarliga förmaningar. Och det var nog gott och väl, om
han bara haft avsättning för dem. Men han lyckades inte vinna
allmänhetens förtroende och det såg mörkt ut för honom. Då kom han på
den idén att lägga en liten livad och nätt historia här och var i sina
mastiga gamla predikningar och den bästa gömde han till strax före
välsignelsen, så att publiken skulle gå med glada hjärtan och längta
efter nästa söndag. Det tog skruv, omsättningen ökades med många hundra
procent, och prästen fick mera smör och ägg och stekar, än hans dräng
hann sälja på torget. Han kunde använda alla sina gamla predikningar och
behövde varken ömsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han
behövde bara se till, att han var väl försedd med trevliga historier. Så
en dag då han talat om de eviga straffen och hållit en riktig
tungviktspredikan i tre omgångar, sa han till sig själv: Det här går
aldrig väl om du inte tar en riktigt glad bit ovanpå. Det var lögn! Han
kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten bröt fram på
hans panna; men så ilsknade han till och tänkte: Är jag präst eller
gyckelmakare? För engångs skull kan också jag få hålla på min värdighet!
Och han grep sig raskt och barskt an med välsignelsen. Vad hände?
Menigheten log. Tyst och anständigt som den brukade men brett och
förnöjt. Var och en trodde att prästen berättat en rolighet, fast han
eller hon sovit över den eller kanske inte förstått det fina i
kråksången. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och då
de kommo ut, sa de till varandra: Det var nästan så att jag inte
fattade, vad han sa, för så rolig var han i dag! Från den dagen behövde
prästen inte längre besvära sig med några roliga historier. Hans rykte
som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde
vara hur tråkig som helst utan att riskera något.

Då Ludwig slutat uppstod en tystnad; alla anade oväder men ingen vågade
uppträda som åskledare. Slutligen satte prästen kaffekoppen ifrån sig,
torkade sig omständligt om mun och haka, kramade näsduken hårt i handen
och sa:

Om den ouppfostrade och vanartige ynglingen önskat förarga mig med sin
berättelse, så har han jämmerligen misslyckats. Jag känner mig verkligen
inte träffad. Dels har jag äran heta Sven Lager och inte Kalle Mager,
dels är det visserligen sant, att jag då och då upplivar min predikan
med en och annan oskyldig anekdot, men det sker sannerligen inte för att
väcka löje utan blott för att hålla några gamla stackare vakna, som
eljest har det svårt med sömnen. Och att jag skulle ha anseende att vara
en trevlig präst, det bestrider jag. Vad slutligen ägg och smör angår,
så har jag aldrig fått för mycket av de varorna, åtminstone ej från
Larsbo.

Hur olyckligt, inföll Ludwig, att herr kyrkoherden skulle känna igen
sitt porträtt! Men eftersom det är sagt, så är det sagt, och jag håller
styft på, att herr kyrkoherden är en trevlig präst.

Nu blev prästens son blossande röd och utbröt:

Står du fast vid vad du säger om far, så följ mig bakom lagårn. Jag tror
att jag på fem minuter ska lära dig åtskilligt.

Prästen ropade: Bra, bra, Hans! Klå upp honom!

Ludwig svarade hövligt:

Det ska bli mig ett nöje; men först vill jag höra om Casimir funnit
Bollan.

       *       *       *       *       *

Nej, sade Casimir Brut sedan han som hastigast hälsat de församlade, jag
har inte funnit henne. Jag har letat genom hela Spilleboda och kommer
antagligen att få obehag av det, ty gubben blev rasande. Så mycket vet
jag emellertid, att på Spilleboda finns hon inte, fast hon varit synlig
på myren.

Ensam? frågade fru Olga. Förvaltaren svarade undvikande:

Det vet jag inte.

Ludwig sa:

Har hon varit synlig på myren och i närheten av Spilleboda brunn, så
behöva vi inte fundera över den stackars flickans öde. Någon har lockat
henne in i småskogen, skurit halsen av henne och stoppat henne i
brunnen. Varför skulle jag eljest ha drömt, som jag gjorde i natt? Jag
har varit sanndrömmare förr, så att den saken är klar.

Vad har du drömt? frågade Brut, och Ludwig berättade, men det var
egentligen endast damerna Theander, som fäste någon vikt därvid.

Fru Olga sa:

Jag antar, att förvaltaren vet eller anar, var flickan befinner sig.
Fast han inte vill erkänna det. Har man sett henne på myren, så måste
hon ha varit på väg till arbetarbarackerna. Jag har förbjudit
torvupptagarna att komma fram till gården och slå sig i slang med dess
flickor, men förvaltaren har tillåtit att man ogenerat överträtt mitt
förbud. Här se vi en av följderna. Flickan har gjort dåliga
bekantskaper, hon har låtit locka sig dit, hon har fördröjt sig och nu
skäms hon och håller sig undan. Men jag ska genast avskeda henne--

Casimir Brut anmärkte, att hennes nåd först måste ha tag på flickan.
Damerna Willman protesterade; doktor Karolina sa:

Det är en nymodig stränghet; den skulle Jan-Petter inte förstått.

Fru Olga rodnade och hennes pekfingrar reste sig till anfall. Hennes
stund var kommen, och bekämpande en olycklig benägenhet att stamma,
yttrade hon:

Jag vet, att man nuförtiden betraktar ungdomens lättsinne med ett visst
överseende och till och med uppmuntrar det. Jag har inte heller lust att
lägga mig till med några moraliska glasögon. En dag skall man upptäcka,
att saken också har en ekonomisk sida, och då skall man taga den
allvarligare. Jag har redan gjort den upptäckten.

Ett misstroget mummel från damerna Willman eggade henne att fortsätta,
blind för alla faror:

Jag har samlat ett material, som jag längre fram tänker bearbeta. Men
redan nu kan jag meddela, att mina fjorton kvinnliga tjänare på
huvudgården årligen bortslösa för 5,520 kronor betald arbetstid.

Siffran imponerade och hon fortsatte:

Detta allenast på Larsbo huvudgård. Ni börjar kanske ana att saken har
en ekonomisk sida? Om vi betänka att landets kvinnliga legohjon i åldern
15-40 år uppgå till 67,890--

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Vem har gått omkring och räknat alla de
töserna?

Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst löfte att med
det snaraste söka den verkliga siffran i någon uppslagsbok; för
ögonblicket måste hon operera med en hypotetisk.

Hon fortsatte:

Mina beräkningar äro långtifrån avslutade, men jag kan redan nu nämna
att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte
bortslösa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om året. En enkel
multiplikation skall övertyga er om att det redan här är fråga om stora
värden.

Ludwig mumlade:

198 timmar 40 minuter 24 sekunder gånger 67,890 kvinnliga legohjon, det
är långtifrån någon enkel multiplikation. Men jag ska göra mitt bästa.

Fru Olga fortsatte:

Detta om den tjänande klassen. Utsträcka vi våra undersökningar i
berörda hänseende till de bildade klassernas uppväxande ungdom tror jag
att vi ska komma till ännu mera förbluffande och nedslående siffror.

Det vill jag också förmena, medgav prästen, men vad vill lilla hennes
nåd göra åt den saken?

Fru Olga svarade beslutsamt och målmedvetet:

Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning.
Jag förbereder till en början en broschyr med titeln: Har den moderna
människan råd att älska?

Den lille generalagenten, som med en viss vördnad lyssnat till de stora
siffrorna, brast plötsligt i ett ytterst vanvördigt skratt, som ej ens
värdinnans förbittrade blickar kunde tysta. Äntligen förmådde han
framstamma: Råd att älska? Fråga damerna Theander! Fråga damerna
Theander!

De tre små damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen
hållning och då och då nickat uppmuntrande åt varandra, på det att inte
blygheten helt och hållet skulle taga överhanden, satte sig plötsligt i
försvarsställning, burrade upp sig och sträckte på halsarna. Och
samfällt ropade de:

Vad menar generalagenten med det?

Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman sträckte på sin vackra lekamen
och smålog och smågäspade och krängde lite av och an på stolen i det hon
sa:

Du är en liten toka! Kärleken har inte råd att vara ekonomisk. Och inte
heller någon anledning. Den är självändamål och alltings innersta syfte.
Alla mänskliga strävanden drivas av lusten att tjäna kärleken. Samhället
är till för dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella
framåtskridandet. Själva uppehållelsedriften kapitulerar inför kärleken,
men du frågar, om man har råd att älska. Du är väldigt löjlig. Kärleken
är det enda, som människan aldrig skall kunna organisera.

Och äktenskapet? insköt prästens juridiske son.

Lizzy svarade:

Äktenskapet har inte organiserat kärleken, men väl organiserar kärleken
äktenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker.

Låter det på det viset? sa Ludwig. Och sådant ska man få höra av Lizzy
Willman, som är den duktigaste och slängdaste flicka jag känner just i
fråga om att förnuftigt organisera och utnyttja kärleken. Jag kan
berätta ett exempel. Då hon ännu var ung och skulle taga studentexamen,
hade hon två fästmän. Den ene hette Karl-August och var en mycket lärd
yngling, som hjälpte henne med läxor och uppgifter, men den andre hette
Karl-Herman och var en odåga, som hon bara hade för ro skull. Ju närmre
det led mot examen, desto innerligare fäste hon sig vid Karl-August, så
att han blev så gott som hennes erkände fästman och fick rätt att ge
henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne
kyssar. Några veckor före examen insjuknade hon i en svår tandvärk, och
då den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och grät och kunde inte
fortsätta sina studier. Under sådana förhållanden hade hon mindre nytta
av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans.
Ur ren förströelsesynpunkt var Karl-Herman att föredraga och han satt
hos henne och tröstade henne så gott han förstod. Men rätt vad det var,
flög värken sin kos, ty det var flygvärk, och vad den beträffar, så
låter den inte organisera sig. Då tänkte den kloka flickan: Ska jag
sitta här och förslösa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade
hennes samvete och hon sa: Kära Karl-Herman, gå in i min garderob och
sitt där tills jag ropar på dig. Han frågade varför och hon svarade:
Karl-August kunde komma och som du vet, är vi tillsvidare trolovade. Han
kunde taga illa upp, ifall han funne dig här. Men när faran är över, ska
jag ropa på dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad
han gjorde där i mörkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en
tupplur. Nå, efter en kort stund var ju värken där och hon ropade ut
honom igen. Och så fortsatte de många dagar i sträck under en lång tid,
ända till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade
just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och
den gången vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de
försjönko båda i djupa studier, men vips satte tandvärken i och upp flög
flickan som en galning och skrek: Mina tänder! Jag dör! Och ut störtade
den yrvakne Karl-Herman och där stodo de båda rivalerna framför
varandra, frustande av förakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem
och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig
fram Karl-Herman annat än då jag har tandvärk. Och det var sant. Men nog
blir jag ledsen, när jag hör den flickan påstå, att man inte kan
organisera kärleken.

       *       *       *       *       *

Häråt skrattade alla undantagandes fröknarna Theander, som alltjämt
höllo sig upprätt i försvarsställning och fordrade att få veta orsaken
till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade:

Jag vill bara ha sagt, att om hennes nåd önskar organisera kärleken på
ett ekonomiskt sätt, så bör hon ej försumma att inhämta damerna
Theanders råd, ty även de ha gjort sina rön i den frågan.

De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes färdiga
att taga till flykten. Slutligen sade den äldsta:

Vi få hoppas att herr generalagenten syftar på en sak av ringa
betydelse och i så fall äro vi beredda att meddela våra erfarenheter.
Men skulle han verkligen syfta på någonting annat, då sitta vi här
mållösa. Däremot kan min yngsta syster berätta, vad som hänt oss med vår
springflicka.

Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillrätta på stolen,
och i det hon vände ryggen åt den tyst flinande gubben förtalde hon:

Vi ha i vår lilla affär en springflicka och fröken Sara känner henne.
Hon är renlig och ärlig, god och ordningsälskande, uppriktig och
trovärdig, gudfruktig och dygdig, snabbtänkt och flitig, gladlynt och
behaglig samt har ett mycket gott sätt mot kunderna, så att vi tänka
behålla henne, om vissa personer lämna henne i fred. För någon tid sedan
upptäckte vi, att hon har en så kallad fästman, en ung person, som ofta
besökte vår butik utan att köpa något. Likaså lade vi märke till, att
hon fördröjde sig på gatorna och förslösade tiden antagligen i den unga
personens sällskap. Då fick jag en idé, ty av oss tre är det vanligen
jag som får idéerna, under det att min äldsta syster är firmans chef och
min näst äldsta kassörska. Och jag tänkte alldeles som hennes nåd och
gjorde ett överslag och fann att det där pratandet och fjantandet
vållade firman en rätt stor förlust. Jag överlade med mina systrar och
vi blevo eniga. Och min äldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte
träffar din fästman skall vi betala dig tjugufem öre, ifall du om
kvällen kan taga oss i hand på att du varken sett eller talat med honom
under dagens lopp. Hon betänkte sig men samtyckte. Det visade sig
genast, att idén varit god. Den unge mannen uppträdde icke mera i vår
butik, flickan uträttade snabbt sina ärenden, och minst sex kvällar i
veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem örena, som vi
lade i en sparbössa för att ej fresta henne till onödiga utgifter. På så
sätt skärptes hennes sinne för sparsamhet, hennes karaktär stärktes och
vi gladde oss mycket åt det goda resultatet. Ty om vi också icke äro
mera moraliska än andra människor utan snarare tvärtom--vilket herr
generalagenten kan intyga, om han vill--så måste det i alla fall glädja
oss att se en ung människa öva sig i självbehärskning i stället för att
ge sig hän åt nycker och passioner. Flera månader förgingo,
sparpenningen växte oavlåtligt och vi började redan smått fundera på,
hur den bäst borde användas för att lända flickan till fromma. Men en
dag uppenbarade sig den unge mannen åter i vår butik. Utan att ens se åt
flickan, som för resten vände sig bort, begärde han att få tala med
firmans chef. Min syster kände sig ganska orolig, men styrkt av sitt
goda samvete, tog hon emot honom på kontoret. Han frågade helt hövligt,
om det ägde sin riktighet att vi betalade hans fästmö tjugufem öre för
varje dag, de inte träffades. Min syster svarade med fasthet: Det göra
vi och ämna så fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge
mannen, ty min fästmö sparar på sitt håll och jag på mitt. Och ju mer vi
få, desto bättre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss
grundligt och fästa upp pengarna. Man kan tänka sig min systers känslor;
men innan hon hunnit fatta något beslut eller rådgöra med oss yttrade
personen: Jag har ett förslag att göra fröken Theander. Betala min
fästmö femtio öre i stället för tjugufem, så kommer hon att arbeta tio
gånger mera än nu och ni vinner i alla fall på affären.--Varför skulle
jag göra det? frågade min syster. Och varför skulle hon arbeta tio
gånger mera?--Därför, svarade personen, att vi i så fall skulle förbinda
oss att inte heller träffas om nätterna, vilket nu är fallet. Hon skulle
komma utsövd till sitt arbete, och vad våra nöjen beträffar, så kunde vi
taga igen skadan i pingst.

På så sätt, slöt fröken Theander, blevo vi lurade, och vårt lilla försök
misslyckades, fastän idén var god. Vi anförtrodde oss åt vår granne,
herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi
vilja innerligen hoppas, att det är åt denna obetydliga sak, han
skrattar och inte åt någonting annat. Det vore för hjärtlöst!

Det vore det! bekräftade äldsta och näst äldsta damen Theander, men
generalagenten sa:

Hjärtlöst eller ej, så är det just åt det där andra jag skrattar. En
historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och
är det så, att damerna Theander inte vill berätta den, så kan jag göra
det själv.

Med ett gemensamt skri flögo de tre damerna upp från sina stolar men
satte sig åter; och där sutto de ehuru ingalunda mållösa, som de
befarat, utan tvärtom pratande varandra i mun, så att ingen förstod ett
ord. Slutligen fick den yngsta åter övertaget och yttrade:

Hellre än att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste
händelsen i vårt liv, vill min äldsta syster göra det. Och om det också
länder till vår skam, så tror jag inte, att någon ska ha hjärta att
skratta åt oss mer än en enda och just den, som hellre borde gråta. Men
först och främst måste vi be den unga damen avlägsna sig, ty det är
ingenting för hennes öron.

Om damerna syfta på sjuttonåriga Brita Djurling, inföll nu Ludwig, så
ber jag dem förr oroa sig för mig. Hon berättar historien om de båda
tvillingarna, som älskade samma flicka, mycket bättre än jag, i varje
fall med mera saft och kläm. Tro ni mig inte, så ska jag gärna draga upp
henne och sätta henne i gång, men ni får själva svara för följderna.

Det stämmer! sa Brita. Äldsta damen Theander bemannade sig och satte sig
tillrätta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke
längre någon hänsyn utan berättade historien om



UPPLYSNINGENS FRUKTER.


Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde
väl ana att det skulle hända oss, som hände oss. Vår lilla affär ha vi
ärvt efter vår far; vi ha skött den så gott vi förstått och den har
givit oss vår bärgning. Andra äga rikedomar och många vänner och nöjen
och stora intressen av skilda slag; men vi ha vårt hem, där allting
påminner oss om våra föräldrar och synnerligast om vår käre far, som var
en sträng och allvarlig, gudfruktig och rättsinnad man. Vi älskade honom
mycket högt och vi ha alltid ansett det vara vår plikt och uppgift i
livet att hålla hans hem prydligt och rent och liksom helgat åt hans
minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot våra få manliga bekanta
i vårt hem; det har nästan förefallit oss som en otrohet mot fars minne.
Men låt vara, att vi därvidlag kanske gått för långt i pietet, så kan
man åtminstone ej förtänka att vi velat förskona vårt hem från besök av
ett visst slag--besök, som naturligtvis ej gällt oss.

Det har gjort, att vi synnerligen noga betänkt oss varje gång vi tagit
en flicka i vår tjänst. Ty sannerligen kan inte en sådan, om hon är av
rätta sorten, förpesta och vanhelga ett helt hus. Trots våra
efterforskningar och undersökningar ha vi inte undgått en hel del
tråkigheter av den arten; och jag kan nästan säga, att dessa flickor
varit vårt livs kors. Varför skall i flickornas nöjen alltid ingå en
manlig individ? Så är det, säger man, och så måste det vara. Men det är
ett misstag. Ty se nu på oss tre! Om jag undantar vår kära far, som vi
aldrig ska upphöra att sakna och begråta, så ha vi sannerligen aldrig
längtat efter manligt umgänge. Och fast vi uppfostrats så att vi kunna
umgås med vem som helst, och fast vi lika glatt betjäna en manlig som en
kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de äro mera rejäla och pruta
mindre--så ha vi alltid trivts bäst bland våra väninnor. Därför ska man
inte komma till oss och säga, att den rena, sanna dygden strider mot det
naturliga och normala. Vi ha vår erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.

Nu hände det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besökte en
kvinnlig anförvant som är gift med en enkel lantman i Småland. Traktens
skönhet förtjuste oss och ännu mer befolkningens sedesamma och
strävsamma liv. Där blandade sig icke de båda könen i mer eller mindre
tvetydiga danser och andra nöjen, utan när de icke förenades i bön, gick
den kvinnliga ungdomen för sig och den manliga för sig. Glädjen var icke
mindre för det, men det var en glädje i kyskhet. Och om också äktenskap
ingingos och barn föddes, där som annorstädes, skedde det dock aldrig
utan föräldrars och målsmäns samtycke--åtminstone försåvitt jag vet.
Denna rena atmosfär verkade uppiggande på oss och min yngsta syster fick
en idé. Vår anförvant hade många barn, hon hade anförtrott oss, att
stugan började bliva dem för trång, äldsta flickan, som hette Lisbeth,
måste söka sig en plats. Var det icke en vink från ovan? Vi gingo länge
i smyg och granskade flickebarnet; en vänare, frommare och renligare
flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den
överlyckliga flickan med oss till staden.

Naturligtvis hade vi klart för oss att vi därmed påtagit oss ett ansvar
av mer än vanliga mått. Vi vidtogo också, som vi trodde, alla tänkbara
åtgärder till hennes skydd. Hennes dräkt blev enkel men ej lantlig, ty
en instinkt sade oss, att lantflickorna äro särskilt utsatta för
flickjägarnas attacker. Vi gåvo henne vår egen fars rum, som är beläget
mellan min yngsta och min näst yngsta systers; på dess tredje sida
ligger kontoret, där jag brukar sova; fönstret vetter åt gården och
försågs dessutom med tämligen täta gardiner. Vi skaffade lämplig lektyr
för hennes fristunder; vi lagade så att vår fars porträtt med de goda
men bistra dragen betraktade henne, då hon låg i hans säng. Naturligtvis
fick hon följa oss i kyrkan, och på söndagen lämnade vi henne
överhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka
förhållningsregler ansåg jag för min del, att vi borde lämna resten åt
Försynen och flickans naturliga oskuld.

Men min yngsta syster, som läst mycket och som har ett skarpt huvud,
delade icke min mening. Det är, sa hon, en modern åsikt, att ungdomen i
vissa hänseenden bör upplysas, försiktigt men grundligt. När vi nu
påtagit oss ansvaret för detta naturbarn, vore det orätt av oss att ej
lyssna till tänkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket för saken,
men min systers idéer bruka vara goda och lönande och jag gav efter. Hon
läste ytterligare några böcker i ämnet, och sedan hon förberett sig
gingo vi alla tre in till flickan. Kära Lisbeth, sa hon, den moderna
tiden har medfört ett friare umgänge mellan könen, vilket befordrar ett
välsignelsebringande tankeutbyte och andra fördelar. Men denna frihet är
en frihet under ansvar.

Jag tror inte, att flickan riktigt förstod henne, ty det gjorde inte jag
heller, varför jag bad min syster använda ett lättfattligare språk. Hon
lät då flickan förstå, att den manliga ungdomen i vår stad ingalunda har
det bästa rykte och