The Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.net Title: Eros' begravning Author: Hjalmar Bergman Release Date: June 14, 2004 [EBook #12613] Language: Swedish Character set encoding: ASCII *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING *** Produced by PG Distributed Proofreaders Eros' begravning av Hjalmar Bergman --hoppas ni foerstar att det haer aer en tragisk skildring ur det verkliga livet. _Ludwig v. Battwyhl_ 1922 Fru Olga Janselius satt vid sitt halvoeppna saengkammarfoenster och betraktade nagonting, som skulle giva upphov till atskilliga samtal, aen flera historier samt en del foervecklingar. Den unga fruns morgontoalett var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta haret lag i en taemligen tjock flaeta utmed ryggen. Just da denna flaeta skulle upploesas, hade kammarjungfrun pa sin matmors hals strax nedanfoer hoegra oerat upptaeckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna akomma orsakas enligt kammarjungfruns foermenande av en liten men energisk mask, som borrar sig in i den maenskliga huden, varvid den visar tydlig foerkaerlek foer ung och mjaell hud. Han aer mer foerarglig aen farlig men boer i alla fall utrotas och haertill ha de vise funnit ett utmaerkt medel i grodspott. Grodan lever naemligen av mask och hennes spott, som man finner oeverallt pa graes och oerter, aer foer masken ett doedligt gift. Sa langt kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillfaellet att sprida en smula upplysning. Den sa kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan aer en slemmig vaetska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig. Haertill genmaelte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, sa skulle hon daermed foerjaga den elaendiga masken. Och hon begav sig astad, i flygande flaeng och trallande en hjaertslitande visa om en mycket olycklig kaerlek. Satillvida var allting gott och vael. Men naer flickan sprungit oever gardsplanen och just skulle vika om flygelbyggnadens hoern, moette hon en ung karl, och moetet gjorde slut pa hennes beskaeftiga bradska. Fru Janselius kaende icke karlen men antog, att han var en saesongarbetare, anstaelld vid torvupptagningen. Vidare antog hon att Bolla stannat foer att inhaemta nagra upplysningar roerande grodspotten. Det foerra antagandet var riktigt, det senare hoell ej streck. Vissa utmanande roerelser fran den unge mannens sida, vissa mjuka slingringar hos flickan oevertygade henne om, att samtalet tagit en galant vaendning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och bestroek daerefter med sin egen saliv revormen--ty aeven det ska vara bra--varpa hon loeste upp sin flaeta, kammade sitt har, satte upp det. Hon suckade aen en gang och atervaende till foenstret. Paret hade foersvunnit, men en flik av Bollans blarandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och da och da kom en hullig, brunbraend armbage till synes. Samtalet fortsatte. Hade fru Janselius varit en pa handling inriktad natur, skulle hon givetvis ha slagit upp foenstret pa vid gavel och med fa, kraftiga ord tillraettavisat den foersumliga. Tyvaerr var hon en maenniska med vetenskaplig laeggning. Passionerad statistiker foell det henne genast in att ett stort faelt foer vetenskapliga undersoekningar haer lag obrukat. Hur mycken tid offrar maenniskan pa sitt kaerleksliv? Snabbt uppdelade hon arbetsfaeltet i trenne rutor: 1) tid foer kaerlekshandlingar (dans, smek, coitus), 2) tid foer kaerleksreflexioner och foerberedelser (utsmyckning, "droemmerier", erotiska boecker och skadespel), 3) kaerlekssamtal ("flirt" till graensen av giftermalsanbud, daer man rakar in pa socialt omrade). Fru Janselius besloet att genast ploeja en foersta fara pa det stora faeltets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det lilla damuret ur dess laederetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade upp mot frontespisklockan oever doerren. Stod. Hon vaende sig mot Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru Janselius fick ett allmaent intryck av bristande noggrannhet, av slarv, av laettsinne--vetenskapens loemskaste fiende. Sa erinrade hon sig vaeckarklockan. Aeven den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon ater plats vid foenstret. Fru Olga Janselius, dotter till den kaenda professorskan Anna-Lisa Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman och foerfattarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var sjaelv som naemnts av vetenskaplig laeggning och hade icke saknat vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta haenseenden olyckligt aektenskap hade upploest denna fasta ambition i nycker och infall, som nagon gang kunde fa en viss praegel av foerryckthet, sa fraemmande foer vetenskapen. Och likvael hade hennes aektenskap gagnat om icke vetenskapen direkt sa atminstone nagra av dess utoevare. Vid en tidpunkt, da professorskan Willmans stora representationskostnader hotade att oeverstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter Janselius rakat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens- eller njurstensoperation infoerts i professorskans umgaengeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig. Han var yngste son till en foermoegen bergsman, haeradsdomaren Erik Jansson pa Lilla Klockeberga. Medlemmar av slaekten hade skrivit sig Janselius, och da Jan-Petter bestaemts foer den laerda vaegen, upptog han det laerda namnet. Efter ettariga studier vid universitetet for Jan-Petter till Paris. Fadern hade doett och efterlaemnat en betydande foermoegenhet att delas pa fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och da atta ar foerflutit hade kontanterna tagit slut. Han atervaende hem, foervandlad. Han hade rest ut som en ilsket roedharig, fraeknig, uppnaest bondpojke; han atervaende som en blek, mager, medelalders man med en kolsvart harkrans kring den kala hjaessan, kolsvarta bryn, boejd naesa, kolsvarta mustascher och dito pipskaegg. En aen stoerre foervandling foerestod. I naerheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det aegdes av greve Henrik Brenners barnloesa aenka, ett fruntimmer i svart. De sista aren av sitt liv aegnade hon med nit at religionen och uppraettade en missionsskola i en av gardens flyglar. En lada upplaets till vaeckelsemoeten. Den syssloloese och uttrakade vivoeren, som at nadabroed hos sin aeldste bror, upptraedde pa dessa moeten, foerst som ahoerare, sedan som vaeckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han foerestandare foer missionsskolan. Aenkegrevinnan besvarade alla invaendningar mot utnaemningen med de orden: han aer en man, som aelskat mycket och lidit mycket. Pa sin doedsbaedd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och oeverlaemnade gods och skola i hans vard. Skolan foersvann foere sorgearets utgang. Jan-Petter hade ater foervandlats. Hans religiositet hade blivit hoegkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och uppraettade med nagra yrkesgenealogers bistand slaekten Janses stamtavla, varvid han papekade den egendomliga omstaendigheten att huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde tyda pa en haerstamning fran den Erikska kungaaetten. En hypotes, som han dock ej ville foerfaekta, endast framkasta. Foer resten var hans huvudintresse under dessa ar konst. Hans smak var icke dalig och han hade foervaervat en viss sakkunskap i fraga om kuriositeter. Han samlade och faeste sig i valet mera vid innehallet aen vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjaerna; den stralade lika klart fran en grekisk vas som fran ett forainskt blad. Vid nagra och femtio ars alder gifte han sig med den tjuguariga Olga Willman. Han var foeraelskad. Flickan var mager men taemligen kraftigt byggd, hon hade stora haender och foetter, ansiktets oval var fullaendad, naesan vackert boejd, oegonen moerka och spelande, en liten smula kisande, pannan taemligen lag men prydd av en mycket ostyrig och lustig moerk lock. De stora haenderna, de gaengliga, kantiga roerelserna, de spelande oegonen och framfoer allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som boerjat troettna pa det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville pa inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som oenskade partiet, behoevde likvael ej anvaenda vare sig maktsprak eller oevertalningsfoermaga. Foer att raett foersta hennes taktik maste man vara mor, och vi noeja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med Jan-Petter pa Larsbo. Foere aektenskapets ingaende uppraettade Jan-Petter ett gavobrev, som oeverfoerde aeganderaetten till Larsbo pa hans foersta hustrus, aenkegrevinnan Brenners, brorson, den da knappt tioarige greve Ludwig Battwyhl. Avkastning och nyttjanderaett foerbehoell sig Jan-Petter foer livstid och skulle efter hans doed tillkomma aenkan, sa laenge hon ej traett i nytt aektenskap. Haeremot reste professorskan invaendningar, men bemoettes med en foerklaring av sa cynisk oeppenhjaertighet att hon foer foersta gangen i sitt liv retirerade i hopploes oordning. I trots haerav fick Willmanska slaekten icke nagon orsak att beklaga giftermalet. Larsbo var givande, dess foervaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter sjaelv visserligen snal men medgoerlig. Denna medgoerlighet var helt och hallet professorskans foertjaenst. Svaermor och svaerson aegnade varandra en svaermisk och nagot sliskig tillgivenhet. De foerenades i en fullstaendig sympati, de hyste bada samma aktning foer allt, som aegde officiell glans eller som hade utsikt att en gang na denna glans; de hade bada besvarat livets stora fragor och kunde med lugn aegna sig at de smaerre; de voro bada tandloesa och koenloesa och behoevde icke doelja nagonting foer varandra; de hyllade samma etiska och estetiska asikter utom i fraga om viner, daer Jan-Petter visade prov pa en mera kaenslig smak; de aelskade bada det skoena och goda saerskilt i dess pikanta former; de svaermade bada foer genialisk och vaelformad ungdom av bada koenen. Studenter och studentskor, unga konstnaerer och litterater, som tillhoerde den Willmanska slaekt- eller vaenskapskretsen, behoevde icke taga haensyn till offentliga stipendieutdelare. Professorskan, som gaerna fronderade en smula, beloenade tvaertom den ungdomliga oppositionslustan, saerskilt om den kom nagon liten skandal astad. Hon hade ett foertjusande muntert lynne. Under ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens gagn och dessutom som ett rekreationshem foer unga vetenskapare. Man har saledes anledning foermoda, att det Janselius-Willmanska aektenskapet vaesentligt befordrat den fria forskningen i vart land. Den unga eller halvunga kvinna, som nu med vaeckarklocka i hand soekte bestaemma normaltiden foer ett kaerlekssamtal, torde daeremot haft mindre skael att rosa foerbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dalig aekta man. De aektenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets omrade, skola icke haer beroeras, allra helst Jan-Petter redan foere broellopet uttryckligen foerklarade sin ovillighet i naemnda haenseende. Men brist pa ett hall kan ju i viss man motvaegas av oeverfloed pa ett annat. Larsbofrun kunde ha gjort raekning pa ett komfortabelt liv, noejen, smycken, resor. Hennes ansprak--om de framstaelldes--blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snalhet ut sin raett. Hon ville icke tigga slantar och klaeder och fick heller inga. De unga, fattiga laerdomsljus, som under sommaren voro hennes gaester, pralade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sjaelv gick i sina slitna, urblekta, soendertvaettade bomullsklaenningar. Om vintern, da makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt om maten. Jan-Petters svaga haelsa kraevde en saerskild diet, och den matfriska unga frun fick suga pa ramarna. Ocksa foerblev hon mager och gaenglig aenda till mannens doed foer att under sorgearet fetma pa ett naestan orovaeckande saett. Och att hon aennu tva ar efter mannens doed gick klaedd i svart, berodde mindre pa pietet aen pa den omstaendigheten, att sorggarderoben var den foersta, som hon skaffade sig pa egen fri hand och med fri boers. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och naestan outslitlig. En egendomlig slump eller mahaenda en hoegre tillskyndelse fogade sa, att Jan-Petter och hans svaermor laemnade det jordiska pa en och samma dag med endast ett par timmars mellantid. Man vagar kanske antaga att det band, som foerenat dessa bada sjaelar, varit starkt nog att trotsa den store Foerstoerarens skiljande hugg. Hur som helst sa hade fru Olga i ett slag blivit kvitt ett dubbelt foermynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind foer denna foerdel och hon sade sig sjaelv att hon skulle boerja ett nytt liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya friheten. Hennes kaerlek till boecker hade varit Jan-Petter en nagel i oegat och foer att i nagon man haevda sin sjaelvstaendighet hade hon laest som en tentand; naetter igenom hade hon legat pa magen med huvudet inpressat mellan haenderna, boken under naesan, pluggat. Nu foerefoell henne laesningen meningsloes. Oedet hade gjort henne till fru pa ett storgods och hon ville helt aegna sig at dess skoetsel, ett mangsidigt och ansvarsfullt arbete. Men stopp! Daer stod Casimir Brut pa vakt. Han var en man, som man moejligen kunde hoppa oever men svarligen komma foerbi. Axelbredden var foerbluffande, naestan vanskaplig, laengden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke saerdeles hoeg men bred och slaet som en hyvlad planka. Oegonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes saega: Na, jag aer ju inte sa farlig--men akta er! Skaegget var ett praktstycke, moerkbrunt, armslangt, svaellande och vaelvardat. Ibland doppade han det i soppan, vred da langsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga sag till, att dropparna foello tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och naer fru Olga kom med sina allehanda foerslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina foerslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se daerpa, att hon hoell bada pekfingrarna uppstraeckta alldeles som en geisha i en operett. Naer hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut--dock icke till samfoerstand. Casimir Brut svarade: Gaerna foer mig. Men da gar jag. Och det kunde ju inte komma i fraga. Fru Olga maste soeka sig nagot annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft nagon liten foerargelse i bakfickan, vanligen bemaengd med en viss del spaenning och en viss del oeverraskning. Knappt en kvaell under det tioariga aektenskapet hade hon gatt till saengs utan att saega at sin spegelbild: Taenk i alla fall! Och detta lilla "Taenk i alla fall" hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista foerargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna: Som naemnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det foersta skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, traesnitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt oever trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens vaeggytor. Ungefaer haelften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet gaerna kunde lata se sig; hos den andra haelften oeverskred--om uttrycket tillaetes--det oanstaendiga anstaendighetens graenser. Jan-Petter foersvarade sin skatt med det bibelord, som lasten gaerna foer pa tungan: Den renom aer allting rent. Tyvaerr maste Olga erkaenna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och da Jan-Petter gloemt att i sitt testamente--som eljest var spaeckat med foerargliga punkter och klausuler--vaerna den kaera skatten, besloet hon att skaffa den ur huset. Braenna den kunde hon icke med gott samvete, daertill var dess materiella vaerde foer stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars slutna portfoeljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Foeljaktligen gjorde hon med glatt och haemndgirigt mod en utgallring, skilde farena fran getterna, de oanstaendiga fran de oanstaendigaste, tog de senare fran vaeggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en upptaeckt. Pa baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhaent men laeslig stil skrivit: Till min aelskade hustru Olga Janselius, foedd Willman. Haer och var med ett tillaegg: Pa hennes tjugutredje foedelsedag. Pa hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel foergaeves soekte doelja en aennu dunklare last, bar paskriften: Till minne av var broellopsnatt! Naer hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet! Kanske efter sin doed. Ett foersoek att radera bort dedikationerna, misslyckades och bladen goemdes pa ett vindskontor. Fru Janselius hade icke mod att genom ett braennoffer tillfoga den konsthistoriska forskningen en om aen ringa foerlust. Eftervaerlden skulle fa en besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig i. Tyvaerr skulle redan samtidens omdoeme foervillas av Jan-Petters sataniska pahitt. En dag upptaeckte Ludwig Battwyhl goemstaellet och underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem foerr eller atminstone ej lagt maerke till dem. Ty vem laegger maerke till det som haenger pa vaeggarna? Han visade dem foer sin vaen Casimir Brut. Sa foell det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas under huvudkudden, ansag han henne vara ovanligt okunnig och tillika dum. Han slaepade den tjocka flickan upp pa vindskontoret, satte henne pa det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter. Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig docerade. Efter en knapp timmes undervisning oeverraskades laerare och laerjunge av fru Olga. Hon sag sin hemlighet foerradd, hennes hjaerta stannade, hennes pulsar upphoerde att sla, hennes pekfingrar reste sig och pekade mot taket. Hon ville ljudloest draga sig tillbaka, men sinnesroerelsen broet ut i en hel serie kraftiga nysningar. Da rusade hon in pa vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, slaepade ut honom pa vinden och oerfilade upp honom. Senare tog hon honom i foerhoer. Hade han visat bladen foer nagon mer aen Lotten? Ja, foer Casimir. Nu foell hon i grat, gick till saengs och visade sig icke mera den dagen. Men foeljande dag tog hon honom ater i foerhoer. Ludwig bekaende ytterligare ett brott: han hade visat bladen foer Brita Djurling. Brita Djurling--en sjutton ars flicka! Varfoer hade han gjort det? Haerpa kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det foer att pigga upp flickan, som var en smula dasig av naturen. Vid denna bekaennelse vaende sig fru Olga ploetsligt om, icke av blygsel utan daerfoer att hon alldeles tydligt hoert Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg. En hoerselvilla. Alltjaemt med bortvaent ansikte fragade hon, om han ocksa visat dem dedikationerna. Vilka dedikationer? Dedikationerna pa baksidan! Nej. Han hade inte tittat pa baksidan. Han tog ett steg mot doerren, antagligen foer att ga upp och titta, men fru Olga hoell honom tillbaka. Hon tog honom i famn och kysste honom pa kinden. Han var nitton ar och en stor odaga, som tre ganger rullat i studenten. Men han hade en foertjaenst: han var otroligt sanningskaer. I skolan hade han genom sin uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och laerarkollegiet hade vid ett par celebra tillfaellen allvarligt dryftat fragan, om icke gossen borde haenvisas till en anstalt foer sinnessvaga. Denna omutliga sanningskaerlek var foer oegonblicket och foer fru Olga av stort moraliskt vaerde. Pojken hade icke sett dedikationerna och foeljaktligen vagade hon hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och fran den dagen blev hon aen mera kaenslig foer alla anspelningar och tvetydigheter, som kunde taenkas anga hennes sexuella moral. Eller raettare sagt--aen mera benaegen att i de oskyldigaste ord finna anspelningar och tvetydigheter. Bakom denna kaenslighet och misstaenksamhet, som kunna foerefalla en smula loejliga, lag ett tioarigt lidande, en vael goemd men levande kaensla av skam. En libertins hustru blir ofta utsatt foer medlidande, alltid foer misstankar. Den Willmanska slaekten, som till ej ringa del levde av fru Olgas aektenskap, skulle ha foernekat sin egen moraliska grundsyn, om den gillat detta aektenskap. En hoegt uttalad foerkastelse hade varit en ofoersynthet, men det moraliska samvetet aer hos maenniskan (och hos vaeluppfostrade hundar) sa starkt, att det aldrig later sig helt undertryckas av haensyn till materiella foerdelar. Daer oppositionen mot det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. Foer att raett skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters broellop och hans begravning, foer att tillfyllest foerklara hennes foerhallande till sin omgivning och hennes sjaelstillstand, skulle man behoeva aterge nagra hundratal pikanta situationer, citera nagra tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande anmaerkningar. Det lag visst icke nagon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Slaekten hade nu engang svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade hoegre sedlig halt. Gentemot detta leende vemod staellde fru Olga envisa och foerbittrade foersoek att upptraeda som en fanatiskt straeng och noggrann husfru av gamla skolan. Foersoeken misslyckades jaemmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej saellan lika loejliga uttryck som nu, da hon med vaeckarklockan i handen lurade pa sin kammarjungfru. Den daer vaeckarklockan hade foer resten aennu en uppgift: den var en symbol foer vetenskapen. Slaektens ringaktning foer hennes lilla person baserade sig ej blott pa en underskattning av hennes moral utan kanske i aennu hoegre grad pa ett underkaennande av hennes vetenskapliga laeggning. Daer begicks saekerligen en stor och svidande ofoerraett. Hon hade redan och med en viss glans avlagt sin fil. kand., da det Willmanska husets befarade ruin och Jan-Petters upptraedande inom raeckhall foermadde professorskan att i egenskap av slaektens oeverhuvud utfaerda ett uppseendevaeckande dekret: yngsta dottern saknade laeshuvud. Bestoertningen blev utomordentligt stor. Kalven med tva huvuden aer en mindre saellsynt naturens lek aen en Willman utan laeshuvud. Naiva medlemmar av slaekten kaende sig skandaliserade och protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och oemt leende: Olga har fatt nagonting, som aer baettre aen ett gott huvud. Vad i helsicke nu da! Baettre aen ett gott huvud? De grubblade. Ploetsligt gick det upp ett ljus foer dem. Ett gott hjaerta! Ett gott hjaerta aer baettre aen ett gott huvud. Atminstone foer omgivningen. Det blev loesen och den vetenskapliga foerklaringen av det nagot gatfulla och generande fallet Olga Janselius, foedd Willman. Hon hade ett gott hjaerta. Som alltid, da en stor upptaeckt gjorts, infunno sig bevisen sjaelvmant och i legio. 1) I spaed alder hade hon, ehuruvael flaskbarn, aldrig kinkat utan sovit som en Guds aengel (vilket visserligen berodde pa, att den straengt upptagna professorskan haellt nagra droppar braennvin i mjoelken), 2) som minderarig hade hon a) oemt vardat en sjuk krakunge, b) sjaelvmant laest hoegt foer tante Sara, c) gratit pa julafton och i det laengsta vaegrat att mottaga sina klappar, daerfoer att hon moett ett fattigt barn pa gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt daliga huvud(?) kaempat sig till sina examina (som om nagon skulle vagat underkaenna Anna-Lisa Willmans dotter!) blott foer att glaedja sina foeraeldrar, 4) som ungmoe hade hon skaenkt sin kaerlek at en sjuk och olycklig(?) man, 5) som matmor visade hon sina tjaenare alltfoer mycken flathet (sant! men hindrar ej att hon dagligen oenskade dem tandvaerk och andra olyckor), 6) aeven mot fattiga slaektingar visade hon nagon godhet (med i runt tal 30,000 kronor om aret!), 7) hon skaenkte den olycklige och foeraeldraloese ynglingen Ludwig von Battwyhl den oemmaste omvardnad. Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var ingalunda olycklig; tvaertom maste han betraktas som urtypen foer en lycklig pojke. Ingen far hade foertryckt honom, ingen mor hade foerdaervat hans mage eller hans sjaelsstyrka. Han hade levat stoerre delen av sitt liv i ett skolhushall, som han helt och hallet behaerskade genom sina talanger, sin naevstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en skraeckblandad beundran och sina laerare en fasa, som stundom stegrades till panik. Han hade relegerats fran tvenne laeroverk och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ars alder var han en oever hela landet kaend fotbollspelare, men laemnade i sitt ryktes blomning fotbollsplatsen till foeljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom obetydligt halt och hoegst intressant. Han var kanske alltfoer maett pa aera men alls icke pa mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya njutningar. Han aegde landets finaste pointer med meterlang stamtavla och dessutom ett vaelfoersett stall som visserligen icke var hans. Oeverhuvudtaget kan man saega, att han aegde allt, som icke var hans, och haeri lag grunden till hans otroliga bekymmersloeshet och hans storartade frikostighet. Ur hans vaest- och byxfickor rullade staendigt mynt, oever vilkas haerkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktaer ansags vara god men misskaend och daerfoer dubbelt god. Hans omutliga sanningskaerlek aer redan beroerd. Hans flaerdfrihet graensade till oartighet och hans artighet till naergangenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen aegde han en stark och saellan motad benaegenhet att haenga och slaenga med armarna hart knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska slaekten med dess djupa psykologiska insikter tydde denna benaegenhet som ett utslag av barnslig laengtan efter modersoemhet. Det kan vara sant; men i sa fall visade han en utpraeglad foerkaerlek foer unga moedrar, aeven sadana som voro yngre aen han sjaelv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han med en passion, som paminde om kattens passion foer rattan. Hennes vaelsvarvade lilla person kramades i de langa pojkarmarna, tills hon kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade asett dessa oemhetsanfall med fnittrande vaelbehag. Damerna Willman torkade gaerna en tar ur oegonvran. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en hoena i regn. Hon skaemde verkligen bort honom, men det berodde mindre pa det goda hjaertat aen pa en fullstaendig ofoermaga att halla honom stangen. Emellertid var det fastslaget, att hon aegde ett gott hjaerta eller--tydligare formulerat--baettre hjaerta aen huvud. Vidare: att man av henne, Jan-Petters aenka, ej kunde vaenta en allvarlig syn pa livet och enkannerligen ej pa dess erotiska sida. Kort sagt: hon var aelskvaerd men en smula undermalig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon besloet att komma den pa skam. Hon ville visa, att erotiken foer henne var en livsyttring av underordnad betydelse, medan den foer de flesta maenniskor aer det centrala i livet. Hon ville pavisa, vilken oproportionerligt stor plats den sa kallade kaerleken tar ej blott i individens utan aeven i samhaellets liv. Hon ville laegga denna sociala parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlaegga de haerjade omradena, uppdraga graensen mellan socialt beraettigad och oberaettigad erotik--i fa ord: hon ville grunda en ny pragmatisk vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade pa siffror, iakttagelser, hypoteser, statistik, framfoer allt statistik. I manader hade hon soekt bekaempa detta utslag av aerftlig belastning. Hon var raedd. Hon var fullt medveten om att en maenniska, som vill grunda en ny vetenskap, aer en loejlig maenniska. Hon vaentade varken lager eller rosor, hon vaentade toerne och halm. Och daer satt hon nu med sin vaeckarklocka. * * * * * Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Da det till en boerjan endast kunde bli fraga om approximativa beraekningar, stroek hon genast sekunderna och rundade efter kort betaenkande minutsiffran till 40, som aer en synnerligen bekvaem multiplikator. Hon staellde klockan i foenstret och grep till papper och penna. Larsbo huvudgard aegde 26 kvinnliga tjaenare, av vilka sju foello foer aldersstrecket, som hon nagot godtyckligt drog vid de klimakteriska aren. Av aterstoden voro nio gifta. Som en foersta arbetshypotes antog hon nu att gift kvinna aeger haelften sa stort behov av erotiska samtal som ogift. Hennes arbetsmaterial blev saledes 14-1/2 eller 29/2 kvinnoenheter. Mangariga iakttagelser hade laert henne, att en medelstarkt erotiskt betonad, arbetande kvinna i regel noejer sig med ett laengre erotiskt samtal (vulg. moete, traeff, "taetataet") om dagen. En enkel multiplikation gav saledes vid handen, att Larsbo kvinnliga tjaenare foer erotiska syften dagligen bortsloesade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett materiellt vaerde av cirka 4,85 kr. Ett "moete" kraever emellertid aeven en manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en garden icke tillhoerig arbetare; men da import och export gardarna emellan haervidlag torde vaega jaemnt, ansag hon sig kunna raekna med 29/2 mansenheter, varvid hon naturligtvis foerbehoell sig att senare goera en saerskild beraekning foer gardens oevertaliga maen. Den bortpratade manliga arbetstiden representerade efter en medeltimpenning beraeknad 12,55 kr. Summa manlig och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om aret! Givetvis maste denna siffra nagelfaras och kanske avsevaert korrigeras med haensyn till atskilliga felkaellor: arstidens inverkan pa det erotiska livet (stickprovet togs pa Saradagen, alltsa mitt i hoegsommaren); den stoerre eller mindre tillgangen pa saesongarbetare; gardens moraliska atmosfaer (en ej oviktig omstaendighet vad Larsbo betraeffar); och sist men icke minst experimentators nagot uppjagade sinnesstaemning. Sistnaemnda felkaella hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir Brut. Foervaltaren hade foeregaende afton pa ett taemligen ohyfsat saett gjort henne foerebraelser, saegande: Det gar inte att uppraetthalla disciplin pa den haer garden. Frun haller sina flickor foer mycket i huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvaellarna, men frun haller dem i flygeln och later dem sy och laesa och sjunga som i himlen. Da gar mina karlar till andra gardar och om mornarna far jag springa omkring och dra fram dem ur lador och hoevolmar. Hur ska det kunna bli nagon disciplin? Framstaellningen var ej blott cynisk utan aeven sakligt oriktig. Ett foersta bevis haerfoer hade hon redan i handom och hon var fast besluten att fortsaetta sina forskningar. De Willmanska taenderna hade blodats, hon erfor en slaektaervd sa att saega vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om aret! Allenast pa Larsbo huvudgard! Hur manga motsvarande gardar aeger Sverige? Hur manga tjaenarinnor oeverhuvudtaget? Huru manga arbetande kvinnor? Hur manga kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa fragor, statistiken skulle foerse henne med siffror ad libitum. Hon skulle traeda ut ur den ljumma, fadda, sliskiga atmosfaer, som omgav Jan-Petter Janselius' aenka, och sla sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon sag framfoer sig raeckor av bokhyllor, laespulpeter, biblioteksdiskar, folianter, bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som foerr i vaerlden aegnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid Riksbiblioteket och skulle bli mycket foervanad oever att se henne; aennu mer, da han fick veta hennes aerende och planer. Hon kom att taenka pa att hon alltid borde baera en enkel svart draekt; den skulle framhaeva savael hennes anspraksloeshet som hennes allvar. Det var endast en liten bitanke, som snabbt foerbleknade. Framfoer henne lag ett arbetsfaelt, vars omfattning och betydelse ej kunde oeverskattas. Hon besloet att uppdraga riktlinjerna foer sitt foerstlingsarbete och boerjade med titeln. En vael vald titel verkar pa en gang inspirerande och koncentrerande. "Det erotiska livet i social belysning." En redbar och flaerdloes titel men kanske alltfoer fantasifattig. Fantasien spelar stoerre roll i det vetenskapliga taenkandet aen man i allmaenhet antar. "Kaerlekens ekonomi"? Baettre, mycket baettre! Pa en gang allvarligt och en liten smula pikant--foer dem, som prompt ville finna nagonting pikant i detta aemne. Som boktitel utmaerkt men kanske laempligare foer ett arbete n:r 2, ett standardwork i 2 a 3 delar. Broschyren aer ett vigare redskap foer den unga vetenskapen, som ej kan staella sig foernaemt avvisande till alla popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare fragande aen besvarande meditativ, riktad som en spraengkil mot problemets kaerna-- Nu hade hon den! "Har den moderna maenniskan social raett till kaerlek?" Nej. Nej det var inte bra. Inte raett, inte! Det aer ett trakigt banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt ovetenskapligt. Men sa haer: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Foertraeffligt! Hon sag upp fran papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220 kronorna och rakade rent tillfaelligtvis se sig i spegeln. Det foerefoell henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula haerjade men ej alldeles oskoena ansikte skulle ha en saerskild raett att slunga fram en fraga som denna: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Hon smalog foer att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle foerflyktigas; men nej, de snarare framhaevdes, och oever pannans kanske vael ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett fragetecken. Har den moderna maenniskan rad att aelska? Hon kom att taenka pa, att om hennes arbeten engang skulle utges i en samlad upplaga, borde foerfattarinnans portraett just vara sadant som spegelbilden nu: huvudet laett boejt, laepparna skilda i ett naestan omaerkligt svarmodigt leende, blicken silad genom oegonharen, locken pa sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga Willman eller aennu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk konstellation ovan orden: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Var det kanske en slump att just hon skulle bryta en av maensklighetens faerdvaegar genom den erotiska urskogen? Ett tioarigt lidande aer icke en slump, det aer ett oede. Hon stod infoer Eros skyddad av erfarenhetens pansar, kaensloloes, raettvis, vetenskaplig. Hon kaende sig segerviss, hon kaende att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beroeva honom en provins. Hon kunde aennu ej ha nagon klar foerestaellning om, hur det skulle ga till, men hennes hjaerta darrade av glaedje och allvar, ty hon anade nagonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle laera sig inse, att hon icke var det lilla giftasdjur, de hoell henne foer; kohandeln mellan professorskan och Jan-Petter skulle haemnas. Samtidigt som hon sovrade och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och ater siffror aer det spraengaemne, som roejer artusendens avlagrade foerdomar ur vaegen. Och Casimir Brut skulle fa en vaelfoertjaent laexa! Kall och nykter skred hon till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser aeven de mest omvaelvande, de mest oedelaeggande--kanske framfoer allt dem. Hon skaenkte sin spegelbild aennu en blick och upptaeckte en ny, blek, kylig glans paminnande om marmorns och raett klaedsam. Men hon faeste sig icke vid dylikt, utan roeck med ett raskt grepp det foersta redan nedklottrade arket ur notesboken och skrev pa det blanka bladet i paerlrunda bokstaever orden: Har den moderna maenniskan rad att aelska? * * * * * I detsamma ringde vaeckarklockan. Den fungerade utmaerkt som dessa vaeckarklockor till fem och femtio vanligen goera. Dess slagverk var staellt pa sju, dess visare pekade pa sju och soluret pa gardsplanen hade ungefaer samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit plats i skrivkabinettet innanfoer saengkammaren; ett tiotal meter skilde henne fran klockan. Hon var lika yrvaken och bestoert som om hon vaeckts ur den soetaste slummer. Hon grep i blindo framfoer sig och fick tag i en ljusbaerande, dansande silverne faun, vars ljus hon knaeckte. Hon stoertade upp, snurrade runt och knuffade till nagot; hon sprang ut i saengkammaren och foernam bakom sig en skraell och ett vekt och sorgset krasande. Men framfoer henne arbetade klockan gaell och ofoertruten; med utstraeckta haender rusade hon bort till foenstret och skulle just gripa tingesten, da pekfingrarna ploetsligt skoeto fram som faellknivsblad och gavo klockan en gemensam knuff. Den vacklade, den foell, den krossade sitt glas mot sanden; det glaensande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade oklanderligt. Fru Olga skrek till och haevde sig ut genom foenstret. Klockan lag i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring linden; svalor skuro genom luften och snaertade den med sina vingar; korna boelade efter mjoelkpigorna; katten satt pa solurets haell och tvadde sig efter nattens jakt; hunden sag pa; gasflocken betade i parkens graes. Lat och lurig, tung av soeta dofter drog vinden fran vaestan till oestan motande framfoer sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var hoegsommar, det var Saradagen. Och ett efter ett oeppnades fasadens foenster. Foerst ett i nedersta raden, det andra fran vaenster, och ut stack ett slaetkammat huvud med bena oever hjaessan, flaetsnaeckor oever oeronen, med ovalt ansikte, ovala oegon, krum liten naesa, bagformiga laeppar och mellan laepparna en stor polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Daerpa oeppnades foenstret i andra raden laengst till hoeger, oeppnades med en skraell och ut vaellde tva starka skuldror, nakna, feta, brunbraenda av solen och som knoppen pa en soppterrin sa vilade pa den breda kroppen ett alltfoer litet huvud, bukkindat och trint, roett och omgivet av roeda testar. Oever naesans koettiga rygg red pa sned en skraltig och vinglig pincene med morgonimmiga glas och i vaenstra mungipan haengde en helt liten snugga, syrlig att doema av den bruna sasen pa hakan. Det var Lotten Brenner, vaerdinnans syssling pa moedernet och kusin till den naest siste aegaren av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade langt ut pa gardsplan. Haernaest oeppnades ett foenster i tredje raden den hoegsta och ett vackert och sjaelfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastaen mera foerfinat, aeven mera aldrat och med blekare faerger, oegonlocken hoejdes aldrig helt och munnen log ett foerteget, tankfullt, roat och medlidsamt loeje, som om hon staendigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i sin dagliga gaerning lyssnade hon saekert till annat, doktor Karolina Willman, den beroemda magspecialisten. Haer pa Larsbo bodde hon alltid hoegst upp under taket och i en taemligen torftigt moeblerad kammare, ty fran dess foenster hade hon fri blick oever Mosjoen och kunde med kikarens hjaelp se svanorna simma i vassen. Aennu ett foenster slogs upp, ljudloest men snabbt, i andra vaningens mitt, just taett bredvid Olgas. Med sokratisk naesa mellan djupbla, naersynta oegon och skaera, finhyllta kinder visade Betty Willman sin naetta person, drog munnen sidleds som flundran, da hon sag den i gruset troget ringande klockan, saende en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, noes at solen som stack henne rakt i uppnaesan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blaadriga haender. Det sjaette foenstret slogs upp i nedersta raden ej langt ifran Britas. Haer bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon aegt en trolovad faestman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre laemplig, laet professurernas antal bestaemma kavaljerernas, designerande var gang med sitt val en papabilis. Foertal, givetvis, men vaerdigt de svartaste, rikaste knollrigaste lockar, som nagonsin skyddat stora och djupa kunskaper i fornnordiska sprak. Hon haelsade dagen med en susande gaespning foeljd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt askan; hon straeckte de fylliga armarna till en gest a la Muellers system men avbroet sin oevning foer att krafsa sig hart kring oegon och naesa och haer och var pa den halvnakna kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt till hoeger och vaenster at soemndruckna vaenner. Men oever det vaenstra oerat svaevade laett som en fjaeril, fast intrasslad i haret, en gloemd papiljott, brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och foer att fylla sjutalet, oeppnades langsamt, foersiktigt, med nagot darrande haender det lilla fyrkantiga foenstret mittoever sjaelva portalen. Och hon, som nu kom till synes, var om ej staellets sa dagens genius: froeken Sara Schoenthal, en fattig judinna, till skillnad fran alla de andra utan ringaste blodsband med gardens vaerdinna. Om hon kommit i slaekten som guvernant eller saellskapsdam eller hushallsmamsell, det aer numera okaent. Saekert aer, att hon varit foertrogen med den saliga professorskans flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmoer av tvenne generationer anfoertrott at tante Sara allt, som kan komma ett hjaerta att brista av froejd eller smaerta, och lite daertill. Icke foerty var hon tunn och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat, skrynklat och sprucket till olaeslighet redan innan det praentats. Naesan hoejde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogsproet stagat av kraftiga rynkor, som loepte tvaersoever kinderna och hade sitt faeste vid oeronens bas; men oeronen sjaelva haengde som slaka segel. Oegonen taecktes av svaellande svartbla kuddar, fyllda av gammal, moerknad grat, kunde tyckas. Ansiktet var stelt som trae men med roerliga, laederaktiga laeppar, som aen soegos in, aen blastes ut, aen drogs isaer och blottade en jaemn och blaendande tandrad i oevre kaeken, tre gulnade betar i undre. Det var tante Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, oemhet, foersynthet kan ingen vaerdigt beskriva. Och naer nu den gamla, blaendad av solen och oveten om alla de andra, straeckte sig ut foer att skaka en meterlang flaeta, hopsnodd av under ett halvsekel avkammat har, svart, granat och vitt, samt rullade den till en praktfull korg och ett behoevligt skydd foer hjaessan, ropade alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke pa en gang och taktfast utan ropen hoejdes aen haer och aen daer och kilade kors och tvaers oever fasaden. Det laet som da skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman foerlorade ej sin hallning, blygsam och vaerdig, utan neg till tack foer varje nytt hurra och faeste under tiden sin flaeta. Aentligen tystnade klockan i gruset. Och aentligen oeppnades det attonde foenstret, belaeget rakt ovan fru Olgas. Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag och sleifer, haevde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, sa att det rufsiga haret daskade ned i pannan. Foensterkarmen traeffade honom hart i magen. Herregud, taenkte han, det maste bli en aendring! Han satte knogen med kraft i oegonvran och borrade langsamt ut soemnen; han gaespade stort men ljudloest, betaenkte sig, gaespade aen en gang och nu med ett illvral. Han tuktade sin mun med ett hart slag. Vad jag aer ra! taenkte han. Det maste bli en aendring! En roest ropade: Ludwig! Gratulera tante Sara! Det aer hennes namnsdag. Han spaerrade upp oegonen, och i det han tog ett stadigt tag om foensterstolpen, hoppade han upp pa karmen och steg ut pa blecket. Sex damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot gratulationen. Och han sa: Kaera tante Sara! Det aer din namnsdag i dag och du aer sa soet. Ja, det aer min uppriktiga mening, fast andra tycker att du aer ful. Hade jag rad, skulle jag ge dig loestaender till underkaeken. Men jag aer en fattig gosse och jag oenskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma. Ludwig! skrek Lizzy. Lizzy? parerade han prompt och tjaenstvilligt. Och bekymrad tillade han: Var det klumpigt sagt? Jag kom att taenka pa bibeln och den risk, som vidlader mangariga Saror. Andra aero vid den aldern foerskonade. Men det ska bli en aendring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron lilla soeta Brita. Och tack foer i natt! Jag droemde att vi lag i syskonbaedd-- Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till sa att blecket knakade, och stirrade foerskraeckt ned pa henne. Jasa, det aer du Olle, sa han. Gomorron. Olle var hennes smeknamn, ett pahitt av Jan-Petter. Du aer ra! sa fru Olga. Ja, medgav han, det aer jag, men det ska bli en aendring. Jag har haft en gemen droem-- Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han svalt ricinolja. Om mig? fragade Brita, tog polkagrisen ur mun. Nej, inte om dig. Det sa jag foer att retas. Jag droemde om ett annat kvinns. Det var inte nagon av er. Jag tror inte, att jag kaende henne. Vi gingo pa myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid vasskanten och gnabbades lite. Raett vad det var, ville hon knuffa mig i brunn. Jasa du, sa jag, tog henne i haret och boejde henne bakat. Jag taenkte att jag skulle kyssa henne pa halsen; men i staellet tog jag upp min jaktkniv och skar av henne strupen-- A hu! skreko damerna. A hu, vad du aer ra! Han hoerde dem knappt; droemmen satt aennu kvar i honom. Han knep hart ihop oegonen och hela kroppen riste av vaemjelse. Han mumlade: Jag blev alldeles blodig. Aenda upp i ansiktet-- Ploetsligt ropade Brita: Daer kommer Casimir Brut! Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts naervaro uppfoerde han sig alltid som en ung gentleman och tillaet sig inga pojkstreck. Han hyste en fanatisk tillgivenhet foer schweizaren, delvis beroende pa den omstaendigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom. Foervaltaren kom fran parken och gick tvaersoever gardsplanen mot hoegra flygeln. I ena handen hoell han sin ridkaepp, i den andra nagonting som liknade en roedprickig snusnaesduk. Naer nu damerna och Ludwig i korus ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron foervaltaren! knycklade han hastigt ihop naesduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite pa moessan och fortsatte sin vaeg. Fru Olga hejdade honom. Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan? Han stannade men vaende sig inte om. Fru Olga fortfor: Jag skickade ut henne ett aerende och vips kom en av era torvupptagare och la beslag pa henne. Daer ser ni! Han vaende sig langsamt om, tog nagra steg mot huvudbyggnaden, stannade. Hur vet hennes nad, att det var en torvupptagare? Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla haendelser var det inte nagon av gardens folk. Hur dags ungefaer var det? fragade foervaltaren. Fru Olga smalog. Ungefaer! Hon svarade: Moetet aegde rum daerborta vid husknuten. Det boerjade klockan 6,43 och varade i trettioatta minuter och fjorton sekunder. Foervaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek: Kors i jissi namn! Tog du tid? Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon taenkte: Det aer sa gott att jag foerbereder dem. Jag tog tid, upprepade hon och pekade pa det krossade vaeckaruret, och jag taenker haedanefter ta tid, sa ofta jag blir i tillfaelle. Det foerefaller mig naemligen vara av stort intresse att taga reda pa, hur mycken betald arbetstid som pratas bort-- Vartat gick de? fragade foervaltaren. Det visste hon inte sa noga. Karlen hade moejligen gatt nedat parken, flickan hade helt enkelt foersvunnit. Fragan saknade foer resten betydelse och hon fortfor: Jag tror, att jag med en smula papasslighet och noggrannhet skall kunna komma till en visserligen endast approximativ men ganska palitlig uppskattning av den foersloesade tiden och dess ekonomiska betydelse. De forskningar (hon soeg pa ordet) jag redan gjort, har givit foerbluffande resultat-- Hon soekte foergaeves nagon foerbluffelse i ahoerarnas ansikten. Vetenskapares likgiltighet foer forskningar pa andra omraden aen deras eget aer otrolig. Och den fullstaendigt ovetenskaplige Casimir Brut sa: Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan. Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svaengde om pa klacken och stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke foer honom hon taenkte avsloeja sina planer. Han kunde gaerna ga sin vaeg. Hon undrade, hur hon borde laegga sina ord. Det aer inte sa laett att annonsera en ny vetenskaps foedelse pa ett trovaerdigt och icke loejevaeckande saett. Under tiden foersjoenk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och foeljde med bevaepnat oega svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan pustade roek ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg sin rika barm foer solen. Brita kastade en lang och loemsk blick upp mot Ludwig, fnoes och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara raeknade nagonting pa fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stoedd i handen, munnen dragen pa sned, tittade i kors oever naestippen och sag allting dubbelt. Och fru Olga hostade laett; hon raetade upp sig, hon grep med bada haender i foensterkarmen och stod daer som en foerelaesare i talarstolen. Blodet skoet ploetsligt upp i huvudet, gloedde i kinderna och gjorde henne vackrare och yngre, aen vad hon oenskade vara just nu. Men hon klarade strupen och yttrade med daempad, allvarlig, behaerskad roest: Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om nagonting foer er? I detsamma ropade Ludwig: Olle! Var snaell och boej dig lite mera bakat. Hon lydde, ofrivilligt. Sta nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men sneglade upp mot honom, halvt foerskraeckt. Han nickade och log och stralade av oskyldigt noeje. Han sa: Som du nu star, ser jag dig langt ned pa din vita rygg. Aenda ned till stjaerten. Willmaennerna brusto i skratt. Fru Olga brast i grat, drog sig hastigt tillbaka och staengde foenstret med en smaell. * * * * * Ludwig gick ned foer att bedja om foerlatelse. Fru Olga satt vid foenstret och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa: Du aer en drulle, men det aer inte foer din skull jag grater. Haer har haent en olycka. Hennes roest sjoenk en oktav, i det hon foerkunnade olyckan: Eros aer soenderslagen. Och hon snoet sig kraftigt foer att hejda graten. Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Aer det Bollan? Hon betaenkte sig ett oegonblick, kastade sig daerpa beslutsamt mitt in i elaendet och yttrade: Nej. Det aer jag. Men var snaell och inte abaeka dig. Jag aer ledsen nog aenda. Jag visste hela tiden, att det haent en olycka. Jag kaende mig sa beklaemd. Men jag visste inte, vad det var. Foerraen jag kom tillbaka in i skrivrummet. Ludwig gick mot skrivkabinettets doerr; fru Olga reste sig hastigt och foeljde honom. Foeroedelsen var fullstaendig, hela golvet oeversallat med sma fina lerskaervor. Att ater sammanfoga dem var otaenkbart. Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig pa huk och roerde om bland skaervorna. Hur gick det till? Hon foerklarade: Jag satt daer vid skrivbordet och taenkte pa nagonting allvarligt. Da boerjade vaeckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervoes. Jag sprang upp och rusade ut i saengkammarn. Jag hoerde att nagonting foell och krasade bakom om mig och jag kaende att det hade haent en olycka. Men jag hade inte en tanke pa Eros. Kors i jissi namn! upprepade Ludwig foer tredje gangen; tillade: Det haer skulle Jan-Petter ha sett! Bet sig i tungan, ty fru Olga brast ater i grat. Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade koept den av en parisisk antikvitetshandlare foer 10,000 frs. Kaennare, som besoekt Larsbo, hade kallat den saellsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej foerekomma pa dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med olaesliga bokstaever. Jan-Petter pastod sig dock tydligt urskilja namnet Hieron, och det stod ocksa mycket riktigt Hieron, om man antog att bokstaeverna voro latinska, vilket ater illa staemde med den uppgivna fyndorten, Kreta. Hur som helst sa var det en egendomlig och dyrbar vas och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjaesen i sin hustrus skrivkabinett och just framfoer den doerr, som ledde till hans eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville kanske daermed betona, att doerren var den enda doerr i huset, som aldrig oeppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade saledes statt daer i fred och intet ont hade haent den. Men nu var den krossad. Och fru Olga graet. Ludwig sa: Det var ju en dyrbar vas, men jag foerstar inte, varfoer du ska ta det sa hart. Nej, svarade hon, det foerstar du inte, daerfoer att du aer en osnuten pojke. Om du vore matmor, skulle du foersta mig. Senast i gar eller foerrgar sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, far du flytta. Och nu har jag gjort det sjaelv. Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig foer oeverord. Foer resten begriper jag inte, hur du bar dig at. Du skulle springa ut i saengkammaren och da rusar du foerst till Jan-Petters doerr. Det aer idiotiskt. Han gick mot Jan-Petters doerr men Olga staellde sig ploetsligt i vaegen foer honom; hon lade haenderna pa hans axlar och stirrade honom eftertaenksamt in i oegonen. Jag taenker pa en sak, sa hon. Det finns kanske en foerklaring. Antagligen hade Bollan boerjat staeda i skrivrummet och flyttat pa Eros. Ja, nu minns jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte faeste mig vid det. Alltsa aer det Bollans fel, dekreterade Ludwig. Fru Olga funderade. Hon sa: Det blir inte mindre foerargligt foer det. Jag skulle oenska, att hon aldrig finge reda pa det. Jag kunde naturligtvis saega, att jag staellt undan vasen. Men skaervorna! Skaervorna? upprepade Ludwig. Det aer ju en smal sak. Dem tar jag och graever ner dem. En moerk natt. Sa att ingen ser det? Sa att ingen ser det! Och du skvallrar inte? A hut! sa Ludwig. Da fick han tva kyssar. Och uppmuntrad haerav, kraengde han av sig pyjamasrocken, bredde ut den pa golvet och boerjade fylla den med skaervor. I detsamma knackade det pa saengkammardoerren. A, herregud! viskade fru Olga. Det aer Bollan! Hon fragade: Vem daer? En grov roest svarade kort och snaevt: Foervaltarn. Hon vaende sig hastigt om. Ludwig sag upp, fragade: Vad aer det med dig? Hon svarade: Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skaervorna nu. Jag ska laegga dem daer i nedre skapet, sa kan du haemta dem vid tillfaelle. Ploetsligt och till synes taemligen omotiverat stampade hon ursinnig i golvet och fraeste: Saett atminstone pa dig rocken, din drummel! Ludwig reste sig, storoegd, tog sin rock. Hon fortsatte viskande: Foer resten behoever du inte ga genom saengkammaren. Du kan lika gaerna ga genom Jan-Petters rum. Skynda dig! Och vaend mot saengkammaren ropade hon: Jag kommer. Jag ska bara snoera skon-- Aesch vad du aer fanig! sa Ludwig och gav henne en foerbittrad och sorgsen blick. Ljuga! Fy fan! Men hon hade redan gatt in i saengkammaren och staengt doerren. Ludwig gjorde en grimas och lydde. Foerst da han passerat Jan-Petters rum och kommit ut i stora salen, stannade han ett oegonblick eftertaenksam. Doerren mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade foer ovanlighetens skull och kanske foer foersta gangen pa ett decennium statt oreglad. Frampa foermiddagen anlaende tante Saras gaester. Foerst kommo i foerhyrd stadslanda damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras foerbindelse med dessa damer bestod endast daeri att hon tva eller tre ganger om aret gjorde nagra sma inkoep i deras kortvaruaffaer. Men gamla fruntimmer foersta att uppskatta varandra, de flocka sig gaerna samman, sitta i ring och saega varandra barnsliga artigheter eller elakheter, giva varandra smeknamn och oeknamn. De goera lustiga och oartiga miner, fnittra at ingenting, raka ibland i grael och grata da bittert. Man saeger, att de blivit barn pa nytt; ack sa vael aer det inte. Men de oenska, att de vore barn och att nagon mycket, mycket gammal och stor och mildhaent och foerstandig komme och toge hand om dem. Ty de kaenna sig troetta och griniga. Damerna Theander medfoerde gavor; den ena en luktvattenflaska den andra ett par silkevantar, den tredje ett kras. De voro inte rika, men de funno vaenskapen skoen och ville gaerna kosta pa den nagot. Landan var den finaste hyrlandan i stan, kusken hade livre, hoeg hatt med kokard, gula handskar och en skaer ros i knapphalet. Roeda och gula och bla pappersblommor sutto instuckna i haestarnas manar, i munderingen och haer och var i vagnen. Det hela var festligt. Da flickorna Willman blevo damerna Theander varse, kaende de sig ploetsligt modfaellda och foerstaemda; de smoego sig ut i parken och goemde sig. Men damerna Theander stego ur vagnen, staellde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg fram mot trappan i det de raeknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras vanliga saett att upptraeda, men de hade kommit oeverens om att sla sig loesa, ha roligt och roa. Och de kunde inte taenka sig annat aen att gardens folk mangrant sag pa, hoell sig i sidorna foer skratt och viskade till varandra: Titta pa gummorna Theander! Sa kavata! Det aer aenda roliga gummor! Men ingen sag dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan blevo de ploetsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt at. Mittibland dem doek da upp, som fallen fran skyarna eller stigen ur jorden, en liten gammal herre med langt vitt bockskaegg och stora, svaermiskt lysande svarta oegon. Pa huvudet bar han en gra cylinder och den spensliga lilla kroppen var hoeljd i en alltfoer vid svart redingote, som raeckte naestan aenda ned till foetterna. Det var generalagenten herr Moritz Schoenthal, en slaekting, och en man, som lanade ut pengar mot oskaelig raenta. Eftersom han var ockrare ansags han aega en stor foermoegenhet; men i sjaelva verket skulle han ej kunnat leva pa sitt kapital, om han tagit en skaelig raenta. Han levde sparsamt men hade en dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all synnerhet konstgjorda sjungande faglar. Den dyrbaraste i hela samlingen, en gyllene naektergal i en silverne liten bur, foerde han med sig till kusin Sara, ehuru visserligen ej som gava. Sa dum var han inte. Men hon skulle fa lyssna till dess sang och de oevriga aerade maenniskorna skulle fa lyssna och generalagenten skulle saledes vaesentligt bidraga till att hoeja staemningen utan att egentligen sjaelv goera nagon foerlust. Han var viss om att vara vaelkommen och saeker pa sin framgang, och foer resten var han inte sa dum, att han taenkte lata nagon maenniska foerdaerva hans goda humoer. Han sloet sig till de vaentande tre damerna, underhoell dem pa baesta saett och laettade lite pa pappaskens lock sa att de en i saender fingo kasta en blick pa den underbara fageln. Till dessa fyra kom nu en femte, en viss froeken Alexander, som alltid gick till fots, daerfoer att det var nyttigare foer henne. Hon bar pa en stor tarta och var starkt upphettad efter den halvmillanga vaegen. Om denna froeken vet man egentligen endast att hon aegde en stor vaenkrets. Foer cirka tjugu ar sedan hade hon traeffat tante Sara pa en jaernvaegsstation och hjaelpt henne att baera en kappsaeck oever sparet, mitt framfoer nosen pa ett visserligen stillastaende men ilsket frustande lokomotiv. Denna aeventyrliga haendelse hade de bada damerna aldrig kunnat gloemma, och da de traeffades endast engang om aret, naemligen just pa Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och aegde aennu efter tjugu ars foerlopp en ofoersvagad staemning av spaenning, dristighet och fasa. Sedan hennes vaenner salunda samlats och vaentat en stund vid trappans fot, traedde tante Sara ut, taemligen hastigt och sanningen att saega utknuffad. Ludwig, som kaende den gamla damens otroliga blyghet och som funnit henne aengsligt lyssnande vid doerren, hade gjort processen kort, och i det han sa: Det hjaelps inte! Fan sjaelv aer hoevlig pa sin namnsdag!--oeppnade han doerren och makade ut den gamla. Tante Sara neg, stum och hoegtidlig, at hoeger och vaenster, varpa hon pekade nedat parken. Den lilla gruppen, foeljd av tante Sara, satte sig i roerelse. Gratulanterna behoello tillsvidare sina gavor, vael vetande att tante Sara foerst efter ett foersiktigt men ihaerdigt trug skulle taga emot dem. Dessutom smittades de av hennes dystra hoegtidlighet till den grad att de inte vagade ga i bredd oever den krattade grusplanen, utan smoego sig fram i varandras spar med den lille generalagenten i taeten. Knappt hade de vaent ryggen till, foerraen Ludwig och Brita Djurling smoego sig ut, satte sig pa trappan, omfamnade sina knaen och fnissade--ungdomens ofrankomliga grin bakom alderdomens rygg. Men uppfoer allen kom en loevad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och ynglingar. Koersvennen, en slaetrakad, grovskuren man, satt mjukt och bekvaemt i en hoevolm. Vid avvaegen till stallbacken hoell han inne och yttrade: Stig av kaera barn och se er omkring. Det aer en praektig och vaelskoett gard och ni kan alltid laera er nagot. Genast sprutto alla barnen till som fiskar, da man kastar en sten i vassen, och de kullrade och de tullrade oever skrindans kanter. Nagra kommo pa foetterna, andra pa haenderna, andra pa huvut eller baken. Men i ett nu voro de alla pa benen och kilade tysta och snabba i skilda riktningar och spridde sig oever garden. Aen stroeko de genom hallonhaecken, aen fastnade de i krusbaersbuskarna, aen klaengde de i koersbaerstraeden, aen kastade de sig oever de soeta aerterna, aen smeto de in i mejeriet och klunkade ur mjoelkfaten, aen dristade de sig langt in i koeket. Mannen med det slaetrakade ansiktet log milt och foernoejt. Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita: Haer sitta vi och skratta, som om ingen olycka haent. Men naer jag ser, vad jag ser och hoer, vad jag hoer, sa anar det mig, att praestens ha kommit. Och praesten och hans aeldste son, som redan var en lang raekel och jur. stud., spaende haestarna fran skrindan, ledde dem till stallet och foersag dem rikligt med Larsbo praektiga havre. Daerpa slog sonen bosset av faderns rock, kammade hans har med fingrarna, jaemkade pa hans krage, knaeppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom slutligen med beraettigad stolthet. Vet du vad? sa han. Naer du aer ren och hel, sa behoever man sannerligen inte skaemmas foer dig. Kom sa ga vi upp till gumman. Praesten log aennu mera foernoejd, lade finger pa mun och viskade: Ingen bradska, min gosse. Lat hjorden beta. Tids nog blir den upptaeckt. Han skrockade belatet och gladde sig at de manga munnarna och magarna, som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade sa manga barn i sitt hus berodde icke pa nagot klandervaert laettsinne utan helt enkelt daerpa, att han rakat gifta sig tre ganger och varje gang med en barnrik aenka. Av hela kullen voro endast sju eller atta helsyskon, aterstoden halvsyskon och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannaman mellan egna barn och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna betraeffade icke ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankoen Lasse och allt kvinnkoen Lisa. Roerande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade vid olika tillfaellen raeknat dem och foer varje gang kommit till olika resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den senare uppgiften en pataglig oeverdrift. Han sa emellertid till Brita Djurling: Lat oss varna Olle. Kanske kan nagonting raeddas. * * * * * Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun, som utsaents i ett kortvarigt aerende klockan 6,43, hade aennu ej latit hoera av sig. Det var i och foer sig besynnerligt och det besynnerliga understroeks genom foervaltarens egendomliga upptraedande. Han var tydligen bekymrad och lika tydligt var, att han foersoekte bagatellisera saken. Han foerklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda. Tillfragad, vad han hade foer orsak att tro det, svarade han hoegst svaevande. Nagon hade sett henne pa vaeg ditat, men han kunde icke uppgiva sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. Foer resten--om flickan verkligen begivit sig till Spilleboda, sa var det trakigt och allvarligt nog. Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lang tid tillbaka befriat fran alla skyldigheter mot huvudgarden. Torparen, en sjuttioarig gubbe, atnjoet dessutom ett jaemfoerelsevis stort underhall fran Larsbo i pengar och produkter. Orsaken till dessa foermaner var den, att gubben pa sin tid hoert till missionsskolans och boeneladans foernaemsta apostlar. Just hans vaeltalighet hade omvaent Jan-Petter, visserligen endast foer nagra fa ar. Godsherrn oevergick till en tamare och vaerldsligare religiositet, hans undersatar foeljde honom sa smaningom; den lilla sekten smalt raskt samman och raeknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och ytterligare fyra eller fem aldringar samt en pojke, som var en smula sinnessvag. Den lilla surdegen fanns daer emellertid, och vid flera tillfaellen hade den helt ploetsligt genomsyrat hela foersamlingen. Da gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, maen och kvinnor en efter en den smala stigen oever myren till Spilleboda. Haer laegrade de sig kring torpet och vaentade talmodigt, att predikanten skulle uttraeda. Ibland stack hans gumma ut huvudet och ropade: Gan er vaeg, faen och svin, hedna avfoeda, Larsbodjaevulens undersatar, gan er vaeg! Si Kalle sitter daerinne med bibeln i hand, men sjaelen aer hos Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja! Halleluja! svarade folkhopen. De djaervaste smoego sig fram till foenstret och tittade pa torparen, som mycket riktigt satt daer med bibeln pa knaet men med blicken stelt riktad framfoer sig. Ibland ater kom den sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i hoegsta hugg och gick loes pa menigheten, som voerdnadsfullt vek eller laet sig slas. Till sist och da vaentan framkallat en angestfull spaenning, oeppnades doerren och torparens roest laet hoera sig utan att han sjaelv kom till synes. Han laeste eller predikade pa ett entonigt, sjungande saett och med en ytterst langsam men stadig stegring av rytm och roestens styrka. Denna stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna boerjade buga framat och bakat, maennen foeljde. Ploetsligt stod predikanten mittibland dem; den vidoeppna munnen tjoet fram en stroem av ord eller ljud; bade ansikte och kropp voro otroligt foervridna och efter samstaemmigt vittnesboerd av troende och otrogna, svaevade hela gestalten minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, oever marken. Da extasen var oever, foell han i en hoeg och bars hastigt in i stugan av gumman och pojken. Men aeven da torparen icke predikade och da ingen allmaen vaeckelse kom folk att foervandla myrstigen till bred och upptrampad vaeg, haende det som oftast att en och annan syndare soekte skydd i Spilleboda. Vanligen var det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en eller annan gestalt och kaent sin svaghet. Torparen spillde inte manga ord pa dem, men hans gumma satte dem till hart arbete, och detta jaemte sang och boen foerdrev den lede. Satillvida var allting gott och vael, men foertalet hade ocksa nagot att saega om Spilleboda och pastod att de unga kvinnorna daer ej blott funno skydd mot synden utan aeven befrielse fran dess foeljder. Uttrycket "att ga till Spilleboda" hade inom vissa laettsinniga kretsar fatt en alldeles saerskild betydelse och naestan blivit en fackterm. Naer foervaltaren framkastade den foermodan, att Bollan gatt till Spilleboda, blev saledes fru Janselius i hoegsta grad upproerd och beskyllde Casimir Brut foer att foerdaerva gardens moral och anseende genom att draga dit en massa loest folk. Foervaltaren svarade med ovanligt saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda foer att undersoeka saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, da Ludwig anmaelde gratulanternas ankomst. Fru Olga fraeste: Har jag lust att sitta och sladdra med kaeringarna! Ga du och hall dem saellskap. Tack sa hjaertligt, sa Ludwig och atervaende till Brita. Fru Olga satte emellertid pa sig sin tjockaste och svartaste klaenning, knaeppt aenda upp till hakan och foersedd med ett vitt kras. Hon ville goera sitt yttre sa dystert som moejligt och i full oeverensstaemmelse med hennes sjaelstillstand. Helst skulle hon ha satt pa sig aenkehatten med sloejan men fann det oeverdrivet. Hon begav sig till koeket foer att giva order om foerfriskningar. I skaenkrummet hejdades hon av ett kacklande fran koeket; hon smoeg sig bort till foenstret mellan de bada rummen. Pa en stol mittpa golvet satt en av praestens soener eller styvsoener, en sextonarig yngling, och i hans knae koeksflickan. De ato vaexelvis av samma kaka och framfoer dem stod den gamla haexan till koeksa med haenderna i sidorna och log saligt. Fru Olga hostade och snoet sig kraftigt, hon gick med tunga, langsamma steg fram till doerren, som oeppnades av koeksan. De bada ungdomarna hade foersvunnit och hon kunde ge sina order. Pa var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna, grinande mot solen men oroerliga och allvarliga som indianer i radslag. Ludwig sa: Jag tycker i alla fall det. Men du aer en lerkruka. Tror du, jag aer raedd? sa Brita. Foer dig kanske? Vad kaebblar ni om? fragade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och allvarlig, med magen nagot framputande och haenderna korslagda daeroever. I vaenstra handen hoell hon en klumpig och voerdnadsvaerd gammal nyckelring fullsatt med stora nycklar, som inte hoerde nagon vart. De brukbara nycklarna voro naemligen i hushallsmamsellens vard och lanades icke ut. Hon fragade alltsa: Vad kaebblar ni om? Och Brita svarade: Han vill lura mig upp pa sitt rum. Jag skulle visa henne nagot, foerklarade Ludwig. Fru Olga sa med harda laeppar och skarp staemma: Aer detta nagot fastspikat pa ditt rum, Ludwig? Eljest foereslar jag, att du visar det haer. Ludwig betraktade henne med grubbel och oro. Kors i jissi namn vad du aer dum i dag! sa han. Brita sa: Hon aer inte dum. Men hon aer naiv. Och de fortsatte sina underhandlingar, i det han sa: Om du inte vore en lerkruka, skulle du inte vara raedd-- Hon genmaelte: Vad skulle jag egentligen goera pa ditt rum? Skulle jag ta handduken och torka dig bakom oeronen? Fru Olga ringde helt laett med nycklarna och gick. Pa ett gungbraede i en vra av parken sutto Lotten Brenner och Lizzy Willman. Da fru Olga kom fram till dem, hoerde hon Lotten kvaeka: Ljuvligt! Vad aer det, som aer ljuvligt? fragade hon. Lizzy svarade: Det vore ljuvligt att vara kvinna till sitt fyrtionde ar och daerefter man. Vad skulle det vara bra foer? fragade fru Olga. Lotten rev sig i de roeda testarna, tryckte sin pincene djupare in i den koettiga, sargade naesryggen och laet kindernas massor sjunka i ett sorgens minspel. Hon svarade: Jag sitter och tittar pa gummorna och da maste jag fraga mig sjaelv: Vad ska jag ta mig till, naer jag engang upphoert att behaga? Jag blir drinkare. Saekert. Lizzy sloet oegonen och mumlade: Jag kaenner bara ett rus--det erotiska. Fru Olga ringde med nycklarna och gick. Pa en annan baenk sutto doktor Karolina och Betty Willman med den sokratiska naesan. Naer fru Olga nalkades denna baenk hoerde hon doktor Karolina i ganska upphetsad ton saega: Det aer sant, att jag lyfter hoegt, men det goer jag, daerfoer att jag aer renlig. Jag aer hygieniker jag, min lilla vaen. Jag vill inte ga omkring med kjolar doppade i smuts. Jag aer fanatiskt renlig. Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa staemma svarade Betty: Oeverdriven renlighet later alltid foermoda tillvaron av en eller annan perversitet. Jag aer en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst matt smuts. Icke foerty gar jag alltid i korta kjolar och da det inte hjaelper, lyfter jag sa pass, att varje foerstandig man maste finna det anmaerkningsvaert. Naturligtvis foeljer han mig och jag saetter i vaeg, bestaemmande takten pa ett ungefaer efter hans alder, vigoer och karaktaer. Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika maens olika foermaga. De lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det aer en kvinnlig instinkt och jag aer kvinna. Doktor Karolina log, blitt och droemmande; hon sa: Man skulle ocksa kunna saega, att du aer en slyna. Nej, genmaelte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i staellet foer att jagas och hennes skenbara flykt aer endast ett foersoek att locka bytet i bakhall. Jag flyr pa allvar. Jag aer vanligen alldeles foerbaskat raedd. Jag laegger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och goer mig till en baettre och mera sedesam kvinna, staendigt beredd att skydda sin dygd. Och genom oevning har jag natt en avsevaerd faerdighet. Jag skulle vilja se den, som ens kommer sa langt att han kan knipa mig i laret. Blott engang har jag verkligen varit naera att fastna. Jag kom en afton fran Dramaten och skulle ga hem till Valhallavaegen. En herre foeljde mig. Jag kunde inte se, hur han sag ut, men av vissa tecken att doema var det en aeldre och nagot sjuklig man. Jag tog saledes saken med ro och han gjorde sig inte heller nagon bradska. Vi larvade en stund gatan framat, men ploetsligt stod han framfoer mig i ett gathoern. Han hade rockkragen uppslagen och hatten nedtryckt, sa att jag endast sag ett par satans glittrande oegon. Jag gick tvaersoever gatan foer att vika om det hoernet; da stod han daer ocksa. Jag begrep inte vad han hade tagit foer ett skutt, den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig loes och fortsatte i straeckt trav. I naesta gathoern stod han ater framfoer mig med utstraeckta armar som en fagelskraemma. Da vaende jag och sprang i kort galopp nedfoer gatan; jag moette en tom bil, den tog jag, stod pa trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kroep in och kom rakt i famnen pa honom. Da foerstod jag, att fan var loes och gav mig godvilligt. Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Sa boerjade han tyvaerr viska kaerlekens heta ord och jag kaende igen honom. Det var Jan-Petter. Jag presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty! sa han, Betty! Du med din uppnaesa och dina smala ben! Var hade jag mina oegon? Fru Olga, som lyssnat bakom de bada damernas rygg, fann ingen orsak att ringa med nycklarna utan gick tyst daerifran. Tante Sara och hennes gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som fran sin taemligen hoega kulle behaerskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och praesten; hon bar sin tjocka, lilafaergade sidenklaenning, som tack vare det gedigna, stela och poesande stoffet, gav henne junoniska former. Pa hjaessan hade hon foerutom flaetan en moessa med manga lilafaergade band, vilka haengde aen haer och aen daer beroende pa det gamla huvudets sa smaningom allt livligare roerelser. Pa hennes knae stod buren med den sjungande guldfageln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de bada maennen hyllade tante Sara. Naer nu staellets vaerdinna nalkades, reste sig alla gaesterna och gingo henne till moetes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fageln pa nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med tarfylld blick dess naturliga, naetta och livliga roerelser. Men generalagenten sa: Lilla hennes nad kommer alldeles lagom foer att slita en tvist mellan mig och de kaera maenniskorna--han pekade pa damerna Theander och Alexander--som pasta, att man i deras och Saras alder aer alldeles ur leken. Men jag pastar, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin Sara, aldrig gar saeker sa laenge det finns aemabla och kuranta aenklingar som herr kyrkoherden och jag. Och saerskilt haller jag foere, att kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig foer lite var. Jaha! sa praesten och spaende ut broestet. Men fru Olga sa kort och torrt: Jag taenker, att tante Sara betackar sig. Ja, visst betackar hon sig! skreko damerna Theander i livlig koer. Foer mig? sporde praesten och betraktade sin slitna kaftan. En aenkling och praest, sa froeken Alexander, aer som en ryttare utan haest. Sa oanstaendigt! skrek yngsta damen Theander men angrade sig och pastod att hon taenkt pa nagonting annat. Praesten slog sig ned bredvid tante Sara och sag ganska snopen ut. Den gamla roerdes till medlidande, klappade honom pa handen och sa: Ja, ja, kaera kyrkoherden, vem vet vad jag hade sagt, om jag varit tjugufem ar yngre. Jasa! infoell fru Olga foerbittrad. Vill du nu pasta, att du ocksa varit giftassjuk? Du! Som inte vagat se pa en karl genom sotat glas-- Jag? fraeste tante Sara och riste pa huvudet med de lilafaergade banden. Nej nu gar det foer langt! Vagar jag inte se pa en karl? Och hon hoell andan och spaende oegonen i praesten. Aeldsta damen Theander jublade: Se pa Sara! Sa kavat! Men tante Sara tog ater till sig blicken och goemde den under tarkuddarna. Helt foerlaegen oever sin dristighet sa hon: Jag behoever vael inte vara manhatare, daerfoer att jag varken varit foerlovad eller gift. Den som aer ful och fattig far sitta pa glasberget. Men jag har aldrig foersummat att njuta av manligt saellskap, naer det har bjudits. Och vaendande sig till praesten, tillade hon: Det har jag heller aldrig angrat; foer jag ska saega kyrkoherden en sak: jag har funnit, att manligt umgaenge verkar befruktande. Da brast den olycksalige praesten i ett foerfaerligt skratt och sedan han skakat av sig den vaersta munterheten och torkat oegon och mun med en tvivelaktigt ren naesduk, sa han: Det aer sa sant som det aer sagt, froeken Sara! Och dessutom ett allmaent kaent faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade tillfaellen och understundom till deras stora foerargelse. Men haer kommer, gudskepris, kaffetaren! Tre naetta flickor med blaendvita foerklaeden och spetsmoessor samt baerande var och en sin oeverfyllda bricka, kommo i foersiktig gasmarsch tagande upp mot sommartemplet. Efter dem foeljde Ludwig och Brita och pa nagot avstand damerna Willman och Brenner, lockade savael av brickorna som av praestens rungande skratt. Men pa sidogangar, genom buskage och bakom dungar framsmoego praestabarnen fran skilda hall och slogo en ring kring kullen. Aeldste sonen var redan i templet, en gaest bland de andra, under det att syskon och halvsyskon taligt vaentade med blickarna oavlatligt faestade vid den aelskade, kloke och givmilde fadern. Praesten haelsade foerst pa de nyanlaenda, vaende sig daerpa med vael spelad harm och foervaning mot barnen och ropade barskt: Hoer ni bytingar, vem har givit er lov att komma sa langt? Skingras! Ja, kaera pappa! skreko de alla pa engang, foersvunno. Och praesten sa till staellets vaerdinna: Jag vet inte, hur det gick till, att nagra rakade slinka med i skrindan. Men bry sig inte ont dem, hennes nad; de fingo sin goda fast torftiga frukost, innan vi foro. Noejd att salunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen pa orden, slog han sig ned och tog foer sig. Generalagenten foeljde med glittrande och tarad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt bockskaegg och vaende sig till praesten med orden: Vad man i kaerlek sar, far man i kaerlek uppskaera. Foer en gammal man som herrn maste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik avkomma. Naja, svarade praesten och laet en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara flera, och de kunde vara faerre. Vaerst aer det med skomakaren och skraeddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske sjaelv vet, om han eljest fatt nagot dussin pa halsen. Juden suckade: Nej, jag aer barnloes. Aenda borde jag haft flickor fagra som Judit och en hel liten skara driftiga agenter, om det naemligen gatt som jag droemde i min svaermiska ungdom. Det var som katten! sa praesten. Vad kom emellan? Beraetta! Och juden foertalde foeljande om RABBINEN OCH SKRAeDDARAeNKAN. Min far var skraeddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid var gata bodde en annan skraeddare, en anfoervant till oss men en mycket dalig man bade som skraeddare och maenniska. Genom konster och knep lockade han till sig vara kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort daerpa; jag kan saega av smaelek. Ty sadana maen fanns pa den tiden. Jag var da vid pass tolv ar och sannerligen skulle jag inte fatt tigga mitt broed, om inte min goda mor slaepat och slitit foer min skull. Hon knypplade de vackraste, finaste, spetsar, jag nagonsin sett och jag gick omkring i husen och salde dem. Till en boerjan fick jag daligt betalt, och fast jag graet och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro naera att doe av svaelt, fick jag just inte mera foer det utan snarare mindre. Men sa hittade jag pa att baera omkring spetsarna i en gammal pappask, pa vars lock det fanns nagra venetianska poststaemplar. Da trodde folk pa min uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade daerefter. Pa sa saett uppehoello vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Sa smaningom boerjade jag saelja andra smaartiklar och det gick mig vael. Men att jag undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors straenga tuktan och vaksamma blick att tacka foer. Ty hon gav mig sannerligen inte mycken frihet. Pa min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus at gatan; bakom huset lag en liten traedgard, som genom en mur skildes fran den egentliga bakgarden. Efter fars olycka maste vi hysa in oss i byggnaden vid bakgarden, och i var forna bostad och var kaera traedgard inflyttade en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och daertill ganska foermoegen. Sjaelv var han mycket anspraksloes och foersynt, men han hade i sin tjaenst ett par flickor, som sannerligen voro fraecka och oevermodiga och snart rakade de i tvist med min mor. Engang, da de bada flickorna piskade mattor i traedgarden och da jag stod i vart foenster och nickade och grimaserade at dem pa barnsligt maner, kom min mor ploetsligt oever mig, drog mig i haret daerifran och ropade: Titta inte at de daer maenniskorna! De aero foerdaervade! Och jag blev sa raedd, att jag pa langliga tider inte vagade kasta en blick oever traedgardsmuren. Jag visste naemligen att min kaera mor hade oegonen med sig, var hon gick och stod. Med aren blev jag ju mindre raedd och mera sjaelvstaendig, och snart boerjade jag kasta ganska langa blickar oever muren, ty det visade sig att rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars namn hon ocksa bar. Jag tittade alltsa och efter hand boerjade hon titta tillbaka men i stoersta hemlighet, ty pa den tiden var en dylik tittning en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka latit en fraemling tilltala sig, sa hade hon blivit lika utskaemd, som om hon i vara dagar laet foerste baeste kyssa sig pa oeppet torg; kanske aennu mera. Vi gingo saledes mycket foersiktigt tillvaega och det droejde raett laenge, innan vi vagade byta nagra ord oever muren. Men snart fingo vi stort foertroende foer varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vagade gang pa gang motsaega min mor, som av lutter haepnad blev mig svaret skyldig. Dock tog hon snart skadan igen och aterfoerde mig till ordningen. En dag, da mor var ute foer att goera inkoep, kommo Judit och jag oeverens om att traeffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu ar och affaersman; jag hade flera ganska loenande agenturer och om jag ville ga ut en afton behoevde jag endast saega till min mor: Den och den oenskar presentera mig foer den och den; det aer fraga om en affaer. Da svarade hon: Ga du, men kom hem i tid. Senare aen nio, da gardsporten staengdes, fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och taett foer att tillsammans med Judit njuta nagra saliga timmar i Pratern eller annorstaedes. Mina inkomster laemnade jag regelbundet till mor men hade dock lagt en liten penning at sidan, varmed jag kunde bestrida omkostnaderna foer vara enkla noejen. Vad som mest roade oss, var att iakttaga andra maenniskors foerlustelser och hur laettsinnigt de stroedde pengar omkring sig. Vi bedoemde deras karaktaer och staellning och gissade och tvistade och gnabbades. Och fastaen dessa utflykter upprepades flera ganger i veckan i tva ars tid och fastaen vi bada hade roligare aen nagon annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig oever fem gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste aren i mitt liv! Min mor anade ingenting; men engang var hon naera att upptaecka var hemlighet. Foer att underlaetta vara moeten hade vi skaffat oss ett helt system av olika visslingar, med vilka vi fragade och svarade, bestaemde tid och plats. Ploetsligt en dag, da jag stod pa garden och visslade, kom min mor utfarande och fragade i vred ton, vad jag hade foer mig och varfoer jag sa ofta visslade pa garden. Antagligen trodde hon, att jag hade nagon foerbindelse med rabbinens pigor; sa hoegt upp som till hans dotter gingo saekerligen hennes misstankar ej. Helt foerskraeckt svarade jag: Kaera mor, jag visslar sa gaerna; men inomhus vill jag inte goera det foer att ej visa dig vanvoerdnad. Jasa pa det viset, sade min mor allt annat aen oevertygad. Men vem aer det da, som svarar dig? Aennu mera skraemd soekte jag foerklara foer henne, att vad hon hoert, endast varit ekot fran husvaeggen. Det ekot vill jag hoera sade min mor och befallde mig att vissla. Med skaelvande laeppar formade jag en vissling. Och hoer! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmaett och alldeles lagom. Men ekot var ingen annan aen min flicka, som statt bakom muren och hoert alltsammans. Da sa min mor: Fa nu se, om ekot svarar mig. Och hon ropade: Gemena slyna! Slyna--svarade ekot och med en sa god haermning av min mors grova och hesa roest, att hon kaende sig oevertygad och gick in igen. Dock foerbjoed hon mig att vidare vissla pa garden. Men jag fann rad. Jag var da som nu agent foer en stor leksaksfabrik i Nuernberg och hade ett litet lager av speldosor, sjungande faglar och dylikt. En av dessa faglar foeraerade jag min kaeraste och en annan tog jag till eget bruk. Naer vi nu skulle staemma moete, laet jag min fagel sjunga pa ena sidan av muren och hennes svarade pa den andra. Det gick foertraeffligt och laet dessutom mycket vackert och sen dess har jag alltid haft en viss svaghet foer dessa sma faglar. Min mor satt ofta i foenstret och lyssnade med vaelbehag till faglalaten. Och hon sa: Det aer en artig fagel, du har. Och det later alldeles, som om den hade tva roester, en manlig och en kvinnlig. Ja, svarade jag, det aer alldeles sa som du saeger. Din hoersel aer lika skarp som din syn. Sa smaningom blevo vara kaenslor djupare och allvarligare; min flicka blev helt eftertaenksam och jag foerstod att hon funderade pa aektenskapet. Det gjorde mig bekymrad och da hon sag det, sa hon: Var inte orolig foer min far. Han goer allt, vad jag vill och jag har redan talat med honom. Jag blev blott aennu mera bekymrad, i det jag taenkte pa min mor. Ty hon brukade saega: Da jag laegger mina oegon samman, aer det tids nog foer dig att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett foerslag, skulle hon strax saega nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma fran henne. Dessutom skulle hon fraga mig, hur jag gjort Judits bekantskap och jag skulle fa svart att foerklara saken. Jag anfoertrodde mina bekymmer at Judit och hon sa: Aer din mor sa beskaffad, maste vi anvaenda list. Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag: Aerlighet varar laengst och med sanningen kommer man langt, om man anvaender den raett. Jag utvecklade min plan foer Judit och den vann hennes gillande. Men den kvaellen droejde jag med flit ute oever staengningstiden och kom inte hem foerraen klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av angest foer min skull och i staellet foer att mottaga mig med bannor, som jag vaentat, tryckte hon mig hart i sin famn och graet vid mitt broest. Da skaemdes jag; men jag sa: Kaera mor, du roer mig till tarar och jag vill inte bedraga dig med undanflykter utan jag vill saega dig hela sanningen. Jag aelskar en flicka och med henne har jag foerlustat mig i Pratern fast pa oskyldigaste saett. Vad vi gjort i kvaell, det ha vi gjort manga kvaellar; men olyckan ville, att vi foersenade oss. Da stoette min mor mig tillbaka och kastade sig daerpa oever mig och drog mig i haret. Hon fragade mig efter flickans namn och da jag standaktigt foerteg det, ropade hon: Det aer saekert nagon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska sla ut min slask i hans traedgard och da han fragar, vad det ska betyda, ska jag saega honom sanningen! Jag soekte lugna henne och draga hennes misstankar fran rabbins hus, men hon vandrade av och an med utslaget har och var i hoegsta grad upproerd. Foeljande morgon, da hon lugnat sig litet, sa hon: Jag ser, att min tuktan och mina boener ingenting foermatt, och nu boerjar du bli foer stor foer aga. Men hellre aen att du skall foerdaerva dig med slinkor, vill jag se till att fa dig gift. Daermed hade jag natt mitt foersta mal och jag foerradde min glaedje i det jag ropade: Ack, kaera mor, om du sa aentligen vill! Och jag har en praektig flicka pa foerslag. Det tror jag nog, svarade min mor helt torrt. Men den saken angar mig och inte dig. Och lat du mig hallas. Da foerstod jag, att hon aemnade uppsoeka en aektenskapsfoermedlare, och aeven det hade jag foerutsett. Pa var gata fanns det tvenne och den ene var ingen annan aen den daer skraeddaren, var falske anfoervant, som med sina konster och knep ruinerat min stackars far. Den andre var en aktad koepman och var granne. Till honom gick jag och sa: Om min mor kommer foer att radgoera med er i aektenskapsfragan, sa goer mig den tjaensten att foeresla rabbi Schamils dotter. Han svarade: Aer du galen? Eller vem tror du dig vara? Det vore en skymf mot rabbi Schamil! Jag anfoertrodde honom var hemlighet och foerklarade alltsammans och da den gode koepmannen oenskade koepa nagra av mina artiklar, lovade jag att skaffa honom en foerdelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han vika foer mina boener. Sedan vakade jag oever min mor och manga dagar hade inte gatt, foerraen jag fick se henne saetta pa sig sin baesta draekt och laemna vart hem. Jag staellde mig i porten och hoell utkik. Hon stannade utanfoer koepmannens doerr och stod daer raett laenge, men ploetsligt gick hon tvaersoever gatan och bort till skraeddarens hus. Antagligen hade hon i sista stund bestaemt sig foer honom, daerfoer att han var var anfoervant. Da greps jag av den svartaste foertvivlan; jag stoertade in i min kammare, kastade mig pa baedden och upphaevde boener och foerbannelser om vartannat. Naer jag efter en stund hoerde min mor atervaenda sansade jag mig foer att inte vaecka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa: Nu har jag gatt i dina aerenden och gjort mitt baesta. Jag taenker, att du skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon aer fem ar aeldre aen du, men i oevrigt aer det inte nagot fel med henne. Foer resten stod det inte baettre att fa. Jag vred mig i angest men behaerskade mig; och raett vad det var, fick jag en god ide. Jag sa: Kaera mor, naer du talade med maeklaren om mina foermoegenhetsvillkor, hur stor arlig inkomst naemnde du da? Hon svarade: Ett tusen gulden. Jag sa: Det ar sant att jag foertjaenat sjuhundra gulden i ar, men varfoer skulle jag inte naesta ar foertjaena det dubbla eller mera? Om du hade naemnt en hoegre siffra, sa hade maeklaren gjort sig mera besvaer och kanske funnit ett baettre gifte. Naer min mor det hoerde, rodnade hon aenda upp till harfaestet, och jag trodde att hon skulle ge mig en oerfil. Men hon svalde sin vrede och muttrade: Har du nagon gang raett, din odaga, sa ska du ha raett. Jag gar genast tillbaka till den skaelmen. Hon atervaende alltsa till maeklaren och efter vad hon sedan beraettade, hade hon sagt: Kaera vaen, naer jag talade om min sons foermoegenhetsvillkor, hur stor arlig inkomst naemnde jag da? Men han var henne foer slug och svarade: Eftersom jag kunde foeresla Speibachs dygdiga dotter sa maste du ha sagt minst tva tusen gulden. Da blev min kaera mor alldeles rasande och ropade: Jag minns mycket vael, att jag sa ett tusen gulden. Men du aer en skaelm och jag vill inte ha med dig att goera. Och hon gick raka vaegen till den andre maeklaren. Jag stod pa lur i porten och jag kunde icke styra min aengslan utan smoeg mig fram till koepmannens hus. Han blev mig varse och oeppnade foenstret pa glaent, sa att jag kunde hoera, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor alla mina egenskaper i sadana ordalag, att mina oegon fylldes med tarar och jag skaemdes. Men naer maeklaren till sist foereslog rabbi Schamils dotter, svarade hon alldeles som han sjaelv hade svarat: Vem aer jag och vem aer min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil! Lat det bli min sak, sa maeklaren. Min mor satt laenge i sina funderingar; slutligen sa hon: Eller skulle det vara nagot fel med flickan? Kanske att den gamle snaljapen inte taenker ge henne nagon hemgift? Tvaertom, svarade maeklaren och klippte med oegonen at mig, tvaertom tror jag att hon far en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon aer enda dottern. Inte heller kaenner jag till nagot annat fel om inte det, att hon har en helt liten varta pa oeverlaeppen. Strunt i vartan, muttrade min mor, jag oenskar att hon hade hela huden full, sa hade vi stoerre utsikter. Da foerstod jag, att vi vunnit var sak och jag lopp hem och hoppade upp pa muren och beraettade alltsammans foer Judit. Men naer mor atervaende, satt jag i min kammare och sag maekta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men aeven hon sag bekymrad eller atminstone fundersam ut. Baest som vi sutto vid middagsbordet, kom maeklaren till oss och ropade: Glaed er, kaera fru, och du unge vaen! Jag har redan talat med rabbi Schamil och han tog vaenligt emot mitt foerslag. I kvaell skall han goera er ett besoek. Min mor sprang upp och sloet mig i sin famn. Vad saeger du nu om din mor? fragade hon med oemhet och stolthet. Taenk om jag skaffar dig rabbi Schamils dotter! Jag var naera att kvaevas av froejd, men jag behaerskade mig och svarade: Jag har sett henne nagon gang i foerbifarten och hon foerefaller mig att vara ganska taeck. Men har hon inte en varta pa oeverlaeppen? Da fick jag en oerfil foer min ofoernoejsamhets skull och mor for omkring foer att pynta vara fattiga rum efter baesta foermaga och goera dem vaerdiga det fina besoeket. Men ju laengre det led, desto mera stillsam och eftertaenksam blev hon, och naer rabbi Schamil slutligen kom, tog hon visserligen emot honom pa det hoevligaste saett fast utan att krusa alltfoer mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil gick rakt pa sak men foerteg, vad han visste om var kaerlek. Sedan de avhandlat saken en stund, sa min mor: Ja det haer aer en stor aera och lycka foer min son och matte det laenda till deras fromma. Jag hoppas, att er kaera froeken dotter aer baettre nu och att hon inte laengre hostar blod, som jag hoerde saegas foer nagon tid sedan. Vad aer det foer prat? genmaelde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har sa visst aldrig hoert min dotter hosta. Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hoerde haer foer leden nagon saega, att unga froeken satte pa sig en ny klaenning foer varje dag och att det aldrig tog aenda pa hennes eleganta toaletter. Nu blev rabbi Schamil smatt ond och svarade: Min baesta fru, min dotter aer en enkel och allvarlig flicka och i mitt hus rader inga dyrbara vanor. Just vad jag taenkte! sa min mor. Ocksa tog jag hennes foersvar och sa: Rabbi Schamils dotter hoer inte till den nymodiga ungdomen, som saetter sig oever foereskrifterna och haenger sig at dans och flaerd, teater och dylikt. Men maenniskorna aer ju elaka och vips var det nagon som sa: Nej tacka foer det--den stackarn aer ju lomhoerd. Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu gar det foer langt. Ja, vad vet vael jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade en vacker och dygdig dotter och om jag taenkte ge henne en god hemgift, sa skulle jag inte vara raedd att tala om hennes fel. Nu gingo de ut i foerstugan och jag hoerde ej, vad som vidare sades. Hela kvaellen foerblev min mor tyst och tankfull, och da hon sag min aengslan sa hon: Var du glad, att du har en mor med oegon och oeron. I morgon aer det jag, som goer rabbi Schamil den aeran. Mycket riktigt satte hon foeljande morgon pa sig det baesta hon hade och begav sig till vara grannar. Vad hon daer sa, vet jag inte sa noga; men slutligen blev rabbi Schamil ond och ville koera ut henne. Han besinnade sig emellertid och gick foerst in till dottern foer att hoera hennes tanke om den besynnerliga gumman. Och han sa: Haer sitter din vaens mor och dyvlar pa dig det ena felet vaerre aen det andra och jag vet inte, vad jag skall goera med henne. Judit, den lilla skaelmen, brast i skratt. Ack, kaera far, sa hon, gumman vagar inte tro pa sin lycka, med mindre aen att hon far veta att jag har nagot fel. Men aerlighet varar laengst och daerfoer ska du saega sa haer: Kaera fru Schoenthal, ni aer mig foer slug och daerfoer aer det baest att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har obetaenksamt nog promenerat i Pratern och foerlustat sig daer och annorstaedes i manligt saellskap. I tukt och aera, det foersaekrar jag, men ni vet ju baest, hur folk pratar. Och daerfoer har jag sa bratt att fa henne gift. Det roade rabbi Schamil och han froejdade sig at att fa skaemta en smula med min kaera mor. Alltsa sa han henne ungefaer detsamma, som Judit laert honom, och tillade: Aer ni nu noejd, fru Schoenthal? Ja, svarade min mor, nu aer jag noejd och det kaenns som om en sten vaeltrats fran mitt broest. Hon tog avsked pa det hoevligaste saett och lovade att snart lata hoera av sig. Men jag laet min fagel sjunga pa sin sida och Judit laet sin fagel sjunga pa sin sida och om kvaellen moettes vi i Pratern och togo avsked, ty jag skulle goera en affaersresa och vara borta i sex veckor. Bada voro vi vissa pa var sak och prisade var list och en lyckligare kvaell har jag aldrig upplevat. Till min mor sa jag: Matte nu saken ha kommit sa langt, naer jag atervaender, att jag snart kan fira broellop. Jag kaenner att jag boerjar bli giftaslysten. Var du lugn, sa min mor. Och lat mig hallas! Mycket riktigt! Da jag atervaende fran min resa, sag jag genast att vart enkla hem foervandlats och pyntats foer att mottaga ett brudpar. Jag slog armarna kring min mors hals, kysste henne haeftigt och bad henne, att hon genast matte ledsaga mig till rabbi Schamil. Hon svarade: Till rabbi Schamil kan jag inte foera dig, ty bade han och hans otuktiga dotter ha laemnat staden, foeljda av skam och smaelek. Men med Nathan Speibach aer allting klart och uppgjort. Jag blev sa haepen att jag i foerstone ej foerstod min olyckas vidd. Min mor beraettade helt lugnt foer mig, att hon skrivit ett brev till rabbi Schamil och skarpt klandrat bade honom och hans dotter. Vidare hade hon gatt omkring till grannarna och beraettat, vad fadern bekaent om sin dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det angenaemast att atminstone foer nagon tid laemna staden. Aentligen fick jag klart foer mig, vad som haent. Jag var naera att kvaevas av foertvivlan och i en vanvettig stroem av ord och foerebraelser bekaende jag foer min mor hela sanningen. Hon blev till en boerjan ganska foerbluffad och nedslagen. Men hon sa: Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes vandel varit baettre, daerfoer att hon drivit omkring med dig din odaga. Tvaertom! Jag trodde aenda att det var med nagon rik och foernaem ung herre hon foerlustat sig. Sa firade jag broellop med Speibachs dotter och ingen skall saega annat aen att hon blev mig en god maka. Men vart aektenskap blev ej vaelsignat med livsfrukt. Min mor, som soerjde mycket haeroever, brukade saega: Det aer straffet, daerfoer att du i din ungdom inlaet dig med rabbi Schamils otuktiga dotter. Jag ater var mera boejd att skjuta skulden pa hennes alltfoer stora klokhet och min darskap att vilja oeverlista henne. Da en favitsk son vill leda sin kloka mor vid naesan--ack, da skrattar satan! * * * * * Det aer sant, bekraeftade praesten, som sa smaningom oevergatt fran veteskorporna till finare bakverk. Men, fortsatte han, sadant ska man i vara dagar hoera av en jude. De halla alltjaemt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjaerde, under det att den kristna ungdomen tror sig kunna maestra bade religionen och dess foerkunnare. Sa blir den ocksa daerefter och man kan aeven i bildat saellskap traeffa pa fraecka unga personer, som pa sin manschett anteckna, vad en gammal praestman rakar doppa i sitt kaffe. Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles oberaettigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck foer varje skorpa och en kraka foer varje smabroed, som praesten doppat. Emellertid hade han gjort det pa uppmaning av Brita Djurling, som saledes bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in manschetten i aermen; foer att blanda bort korten ropade han: Ack, sa synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med henne nu, sedan ni blivit aenkling? Jag foer min del, infoell froeken Alexander, maste alldeles bestaemt klandra herr generalagentens fru mor och beklaga froeken Judit. Efter allt att doema voro ni bada bestaemda foer varandra och enligt min oevertygelse har varje maenniska sin utvalda motpart, som hon foerr eller senare finner, om hon inte ger tappt. Det aer ocksa min asikt, sa Ludwig. Man far inte ge tappt om det ska bli nagon baettring, och jag har hoert en vacker beraettelse om en kvinna, som fann den raette foerst i sitt sjaette aektenskap och vid mycket hoeg alder. Hon hade som sagt varit gift fem ganger och alla hennes maen hade varit foertraeffliga karlar var och en i sitt slag. Och bade under och mellan sina aektenskap tog hon stickprov till hoeger och vaenster och samlade en mycket stor erfarenhet, sa att hon till sist kaent maen av alla sorters temperament, aldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestaemd foernimmelse av, att hon aldrig rakat den raette. Naer hon blivit aenka foer femte gangen och fyllt sjuttio ar, sa hon till sig sjaelv: Kommer han inte snart, sa far jag uppgiva allt hopp och foersoeka att vara noejd aenda. Men just vid det laget kom han. Hon traeffade honom vid en badort, och eftersom han var en mycket fin och angenaem gammal herre, fick hon genast stor sympati foer honom och han foer henne naturligtvis. Snart foerstodo de att de voro foer varandra utvalda och sa gifte de sig och levde lyckliga, fast de givetvis maste beklaga att de inte rakats foerr, och en dag sa mannen till sin hustru: Inte foer det att jag aer svartsjuk pa mina foeretraedare, ty jag vet ju, att du ej aelskat dem sa som du aelskar mig. Men saeg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din sjael hallit av nagon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun rannsakade samvetsgrant sitt hjaerta och kunde snart meddela att hon icke aelskat nagon av sina maen med verklig kaerlek. Hon tog daerefter sina mera tillfaelliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till forntiden, och ploetsligt blev hon roed och vit om vartannat och hon tog sig foer sitt broest och sa: Du gjorde oraett i att fraga mig. Nu har du vaeckt ett ungdomsminne och jag kaenner mig livligt upproerd. Jag har verkligen aelskat en man lika hoegt som jag aelskar dig eller kanske aennu hoegre, ty vi voro bada unga. Denna bekaennelse nedstaemde mannens lynne och gjorde honom missnoejd med sin lott. Naer han nu i alla fall inte var den raette, sa tyckte han att det hela foerlorat sitt vaerde och lika gaerna kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smagraelade och ville prompt ha alla moejliga upplysningar om den daer personen, som kommit honom i foervaeg och varit den raetta. Slutligen sa den utpinade hustrun: Foer att stilla din svartsjuka vill jag beraetta dig allt. Den daer personen, vars namn jag foer laenge sen gloemt men vars drag strala ofoergaengligt i mitt minne, traeffade jag pa en sjoeresa mellan Stockholm och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade pa daeck och bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag foerstod att han aelskade mig och jag honom. En storm broet loes och vi tydde oss samman; men senare pa kvaellen blev det ater lugnt och vi sutto pa den lugnt framglidande batens daeck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Naer anstaendigheten sa fordrade broeto vi upp och skildes. Han foeljde mig till min hyttdoerr och tryckte en kyss pa min panna; det var ett avsked foer livet. Och nu vet du allt. Men den gamle aekta mannen hade lyssnat med stigande foervaning och nu sa han: Du ser nog, att jag aer foervanad, men egentligen vet jag inte, vad som foervanar mig mest. Ty ett alldeles liknande aeventyr har jag upplevat och vid samma tidpunkt och pa en resa mellan Stockholm och Visby. Likasa blaste det upp en storm och vi tydde oss samman och efterat blev det ater vackert. Vad vi talade om, kan jag ocksa saega dig, ty vi talade om det och det. Och vad talade ni om?--Just om detsamma, ropade den gamla damen och hon sloet honom i sin famn och sa: Vagar vi tro pa var lycka? Han sa: Min flicka var sa och sa klaedd. Och hon ropade: Du beskriver mig till punkt och pricka sadan jag var. Intet tvivel mer! Du aer den ende man, jag verkligen aelskat!--Men han skoet henne lite ifran sig och sa: Allting aer inte klart aennu. Jag foeljde visserligen min flicka till hennes hytt och kysste henne pa pannan till avsked, men sen angrade jag mig och foereslog att hon skulle foelja mig till min hytt, daer vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag ocksa saega dig-- Haer avbroets beraettaren av damerna Willmans samfaellda skri. Han gav dem en foeraktfull blick. Hur aer det fatt? Om er fantasi skenar i vaeg, sa behall det foer er sjaelva och oroa er inte foer mig. Naer jag nagon gang har lyckan att vistas i fina och bildade damers saellskap, vet jag nog att skicka mig. Han bugade foer damerna Theander och Alexander, som nagot foerlaegna besvarade artigheten; daerpa fortsatte han: Den aekta mannen sa alltsa: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan jag lugnt beraetta, ty det var det oskyldigaste i vaerlden. Vi sutto sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men raett vad det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Taenk om det haer far trakiga foeljder! Och hon rusade upp pa daeck. Jag foeljde henne sa snabbt jag foermadde, ty jag fruktade att hon i sin foertvivlan skulle kasta sig oever bord. Men det var mycket vaerre aen sa, ty daeruppe vaentade oss hennes anhoeriga och baten hade foer laenge sedan lagt till och vi hade foersovit oss. Om ditt aeventyr var identiskt med mitt aeventyr, hur vill du da foerklara denna olikhet?--Det foerklarar jag sa, svarade den gamla damen, att nagon av oss missminner sig, vilket ater kan bero pa slump eller foervaexling med nagot annat liknande tillfaelle. Att du aer den ende man, som jag verkligen aelskat, daerom aer jag nu oevertygad. Och deras kaerlek tog ny fart och livet hade liksom fatt en mening foer dem. Men jag har hoert en annan sann och bra historia om tva tvillingar, som aelskade samma flicka. Av den kan man laera sig aennu mera-- Foerskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hoert och den aer foerfaerlig! Ludwig foersvarade sig, saegande: Det aer i och foer sig en laerorik och oskyldig historia fast jag noedgats peppra den foer att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelaerande historier beraettar jag foer stalldraengarna, som ta emot dem med tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, foerraen jag sagt nagot, som kommer mig att skaemmas. Men det ska bli en aendring. Och det paminner mig om en praest, som hette Kalle Mager. Han aegde all den laerdom en praest ska ha och dessutom var han spraengfylld med aedla taenkesaett och allvarliga foermaningar. Och det var nog gott och vael, om han bara haft avsaettning foer dem. Men han lyckades inte vinna allmaenhetens foertroende och det sag moerkt ut foer honom. Da kom han pa den iden att laegga en liten livad och naett historia haer och var i sina mastiga gamla predikningar och den baesta goemde han till strax foere vaelsignelsen, sa att publiken skulle ga med glada hjaertan och laengta efter naesta soendag. Det tog skruv, omsaettningen oekades med manga hundra procent, och praesten fick mera smoer och aegg och stekar, aen hans draeng hann saelja pa torget. Han kunde anvaenda alla sina gamla predikningar och behoevde varken oemsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han behoevde bara se till, att han var vael foersedd med trevliga historier. Sa en dag da han talat om de eviga straffen och hallit en riktig tungviktspredikan i tre omgangar, sa han till sig sjaelv: Det haer gar aldrig vael om du inte tar en riktigt glad bit ovanpa. Det var loegn! Han kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten broet fram pa hans panna; men sa ilsknade han till och taenkte: Aer jag praest eller gyckelmakare? Foer engangs skull kan ocksa jag fa halla pa min vaerdighet! Och han grep sig raskt och barskt an med vaelsignelsen. Vad haende? Menigheten log. Tyst och anstaendigt som den brukade men brett och foernoejt. Var och en trodde att praesten beraettat en rolighet, fast han eller hon sovit oever den eller kanske inte foerstatt det fina i kraksangen. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och da de kommo ut, sa de till varandra: Det var naestan sa att jag inte fattade, vad han sa, foer sa rolig var han i dag! Fran den dagen behoevde praesten inte laengre besvaera sig med nagra roliga historier. Hans rykte som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde vara hur trakig som helst utan att riskera nagot. Da Ludwig slutat uppstod en tystnad; alla anade ovaeder men ingen vagade upptraeda som askledare. Slutligen satte praesten kaffekoppen ifran sig, torkade sig omstaendligt om mun och haka, kramade naesduken hart i handen och sa: Om den ouppfostrade och vanartige ynglingen oenskat foerarga mig med sin beraettelse, sa har han jaemmerligen misslyckats. Jag kaenner mig verkligen inte traeffad. Dels har jag aeran heta Sven Lager och inte Kalle Mager, dels aer det visserligen sant, att jag da och da upplivar min predikan med en och annan oskyldig anekdot, men det sker sannerligen inte foer att vaecka loeje utan blott foer att halla nagra gamla stackare vakna, som eljest har det svart med soemnen. Och att jag skulle ha anseende att vara en trevlig praest, det bestrider jag. Vad slutligen aegg och smoer angar, sa har jag aldrig fatt foer mycket av de varorna, atminstone ej fran Larsbo. Hur olyckligt, infoell Ludwig, att herr kyrkoherden skulle kaenna igen sitt portraett! Men eftersom det aer sagt, sa aer det sagt, och jag haller styft pa, att herr kyrkoherden aer en trevlig praest. Nu blev praestens son blossande roed och utbroet: Star du fast vid vad du saeger om far, sa foelj mig bakom lagarn. Jag tror att jag pa fem minuter ska laera dig atskilligt. Praesten ropade: Bra, bra, Hans! Kla upp honom! Ludwig svarade hoevligt: Det ska bli mig ett noeje; men foerst vill jag hoera om Casimir funnit Bollan. * * * * * Nej, sade Casimir Brut sedan han som hastigast haelsat de foersamlade, jag har inte funnit henne. Jag har letat genom hela Spilleboda och kommer antagligen att fa obehag av det, ty gubben blev rasande. Sa mycket vet jag emellertid, att pa Spilleboda finns hon inte, fast hon varit synlig pa myren. Ensam? fragade fru Olga. Foervaltaren svarade undvikande: Det vet jag inte. Ludwig sa: Har hon varit synlig pa myren och i naerheten av Spilleboda brunn, sa behoeva vi inte fundera oever den stackars flickans oede. Nagon har lockat henne in i smaskogen, skurit halsen av henne och stoppat henne i brunnen. Varfoer skulle jag eljest ha droemt, som jag gjorde i natt? Jag har varit sanndroemmare foerr, sa att den saken aer klar. Vad har du droemt? fragade Brut, och Ludwig beraettade, men det var egentligen endast damerna Theander, som faeste nagon vikt daervid. Fru Olga sa: Jag antar, att foervaltaren vet eller anar, var flickan befinner sig. Fast han inte vill erkaenna det. Har man sett henne pa myren, sa maste hon ha varit pa vaeg till arbetarbarackerna. Jag har foerbjudit torvupptagarna att komma fram till garden och sla sig i slang med dess flickor, men foervaltaren har tillatit att man ogenerat oevertraett mitt foerbud. Haer se vi en av foeljderna. Flickan har gjort daliga bekantskaper, hon har latit locka sig dit, hon har foerdroejt sig och nu skaems hon och haller sig undan. Men jag ska genast avskeda henne-- Casimir Brut anmaerkte, att hennes nad foerst maste ha tag pa flickan. Damerna Willman protesterade; doktor Karolina sa: Det aer en nymodig straenghet; den skulle Jan-Petter inte foerstatt. Fru Olga rodnade och hennes pekfingrar reste sig till anfall. Hennes stund var kommen, och bekaempande en olycklig benaegenhet att stamma, yttrade hon: Jag vet, att man nufoertiden betraktar ungdomens laettsinne med ett visst oeverseende och till och med uppmuntrar det. Jag har inte heller lust att laegga mig till med nagra moraliska glasoegon. En dag skall man upptaecka, att saken ocksa har en ekonomisk sida, och da skall man taga den allvarligare. Jag har redan gjort den upptaeckten. Ett misstroget mummel fran damerna Willman eggade henne att fortsaetta, blind foer alla faror: Jag har samlat ett material, som jag laengre fram taenker bearbeta. Men redan nu kan jag meddela, att mina fjorton kvinnliga tjaenare pa huvudgarden arligen bortsloesa foer 5,520 kronor betald arbetstid. Siffran imponerade och hon fortsatte: Detta allenast pa Larsbo huvudgard. Ni boerjar kanske ana att saken har en ekonomisk sida? Om vi betaenka att landets kvinnliga legohjon i aldern 15-40 ar uppga till 67,890-- Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Vem har gatt omkring och raeknat alla de toeserna? Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst loefte att med det snaraste soeka den verkliga siffran i nagon uppslagsbok; foer oegonblicket maste hon operera med en hypotetisk. Hon fortsatte: Mina beraekningar aero langtifran avslutade, men jag kan redan nu naemna att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte bortsloesa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om aret. En enkel multiplikation skall oevertyga er om att det redan haer aer fraga om stora vaerden. Ludwig mumlade: 198 timmar 40 minuter 24 sekunder ganger 67,890 kvinnliga legohjon, det aer langtifran nagon enkel multiplikation. Men jag ska goera mitt baesta. Fru Olga fortsatte: Detta om den tjaenande klassen. Utstraecka vi vara undersoekningar i beroerda haenseende till de bildade klassernas uppvaexande ungdom tror jag att vi ska komma till aennu mera foerbluffande och nedslaende siffror. Det vill jag ocksa foermena, medgav praesten, men vad vill lilla hennes nad goera at den saken? Fru Olga svarade beslutsamt och malmedvetet: Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning. Jag foerbereder till en boerjan en broschyr med titeln: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Den lille generalagenten, som med en viss voerdnad lyssnat till de stora siffrorna, brast ploetsligt i ett ytterst vanvoerdigt skratt, som ej ens vaerdinnans foerbittrade blickar kunde tysta. Aentligen foermadde han framstamma: Rad att aelska? Fraga damerna Theander! Fraga damerna Theander! De tre sma damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen hallning och da och da nickat uppmuntrande at varandra, pa det att inte blygheten helt och hallet skulle taga oeverhanden, satte sig ploetsligt i foersvarsstaellning, burrade upp sig och straeckte pa halsarna. Och samfaellt ropade de: Vad menar generalagenten med det? Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman straeckte pa sin vackra lekamen och smalog och smagaespade och kraengde lite av och an pa stolen i det hon sa: Du aer en liten toka! Kaerleken har inte rad att vara ekonomisk. Och inte heller nagon anledning. Den aer sjaelvaendamal och alltings innersta syfte. Alla maenskliga straevanden drivas av lusten att tjaena kaerleken. Samhaellet aer till foer dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella framatskridandet. Sjaelva uppehallelsedriften kapitulerar infoer kaerleken, men du fragar, om man har rad att aelska. Du aer vaeldigt loejlig. Kaerleken aer det enda, som maenniskan aldrig skall kunna organisera. Och aektenskapet? inskoet praestens juridiske son. Lizzy svarade: Aektenskapet har inte organiserat kaerleken, men vael organiserar kaerleken aektenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker. Later det pa det viset? sa Ludwig. Och sadant ska man fa hoera av Lizzy Willman, som aer den duktigaste och slaengdaste flicka jag kaenner just i fraga om att foernuftigt organisera och utnyttja kaerleken. Jag kan beraetta ett exempel. Da hon aennu var ung och skulle taga studentexamen, hade hon tva faestmaen. Den ene hette Karl-August och var en mycket laerd yngling, som hjaelpte henne med laexor och uppgifter, men den andre hette Karl-Herman och var en odaga, som hon bara hade foer ro skull. Ju naermre det led mot examen, desto innerligare faeste hon sig vid Karl-August, sa att han blev sa gott som hennes erkaende faestman och fick raett att ge henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne kyssar. Nagra veckor foere examen insjuknade hon i en svar tandvaerk, och da den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och graet och kunde inte fortsaetta sina studier. Under sadana foerhallanden hade hon mindre nytta av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans. Ur ren foerstroeelsesynpunkt var Karl-Herman att foeredraga och han satt hos henne och troestade henne sa gott han foerstod. Men raett vad det var, floeg vaerken sin kos, ty det var flygvaerk, och vad den betraeffar, sa later den inte organisera sig. Da taenkte den kloka flickan: Ska jag sitta haer och foersloesa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade hennes samvete och hon sa: Kaera Karl-Herman, ga in i min garderob och sitt daer tills jag ropar pa dig. Han fragade varfoer och hon svarade: Karl-August kunde komma och som du vet, aer vi tillsvidare trolovade. Han kunde taga illa upp, ifall han funne dig haer. Men naer faran aer oever, ska jag ropa pa dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad han gjorde daer i moerkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en tupplur. Na, efter en kort stund var ju vaerken daer och hon ropade ut honom igen. Och sa fortsatte de manga dagar i straeck under en lang tid, aenda till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och den gangen vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de foersjoenko bada i djupa studier, men vips satte tandvaerken i och upp floeg flickan som en galning och skrek: Mina taender! Jag doer! Och ut stoertade den yrvakne Karl-Herman och daer stodo de bada rivalerna framfoer varandra, frustande av foerakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig fram Karl-Herman annat aen da jag har tandvaerk. Och det var sant. Men nog blir jag ledsen, naer jag hoer den flickan pasta, att man inte kan organisera kaerleken. * * * * * Haerat skrattade alla undantagandes froeknarna Theander, som alltjaemt hoello sig uppraett i foersvarsstaellning och fordrade att fa veta orsaken till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade: Jag vill bara ha sagt, att om hennes nad oenskar organisera kaerleken pa ett ekonomiskt saett, sa boer hon ej foersumma att inhaemta damerna Theanders rad, ty aeven de ha gjort sina roen i den fragan. De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes faerdiga att taga till flykten. Slutligen sade den aeldsta: Vi fa hoppas att herr generalagenten syftar pa en sak av ringa betydelse och i sa fall aero vi beredda att meddela vara erfarenheter. Men skulle han verkligen syfta pa nagonting annat, da sitta vi haer malloesa. Daeremot kan min yngsta syster beraetta, vad som haent oss med var springflicka. Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillraetta pa stolen, och i det hon vaende ryggen at den tyst flinande gubben foertalde hon: Vi ha i var lilla affaer en springflicka och froeken Sara kaenner henne. Hon aer renlig och aerlig, god och ordningsaelskande, uppriktig och trovaerdig, gudfruktig och dygdig, snabbtaenkt och flitig, gladlynt och behaglig samt har ett mycket gott saett mot kunderna, sa att vi taenka behalla henne, om vissa personer laemna henne i fred. Foer nagon tid sedan upptaeckte vi, att hon har en sa kallad faestman, en ung person, som ofta besoekte var butik utan att koepa nagot. Likasa lade vi maerke till, att hon foerdroejde sig pa gatorna och foersloesade tiden antagligen i den unga personens saellskap. Da fick jag en ide, ty av oss tre aer det vanligen jag som far ideerna, under det att min aeldsta syster aer firmans chef och min naest aeldsta kassoerska. Och jag taenkte alldeles som hennes nad och gjorde ett oeverslag och fann att det daer pratandet och fjantandet vallade firman en raett stor foerlust. Jag oeverlade med mina systrar och vi blevo eniga. Och min aeldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte traeffar din faestman skall vi betala dig tjugufem oere, ifall du om kvaellen kan taga oss i hand pa att du varken sett eller talat med honom under dagens lopp. Hon betaenkte sig men samtyckte. Det visade sig genast, att iden varit god. Den unge mannen upptraedde icke mera i var butik, flickan utraettade snabbt sina aerenden, och minst sex kvaellar i veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem oerena, som vi lade i en sparboessa foer att ej fresta henne till onoediga utgifter. Pa sa saett skaerptes hennes sinne foer sparsamhet, hennes karaktaer staerktes och vi gladde oss mycket at det goda resultatet. Ty om vi ocksa icke aero mera moraliska aen andra maenniskor utan snarare tvaertom--vilket herr generalagenten kan intyga, om han vill--sa maste det i alla fall glaedja oss att se en ung maenniska oeva sig i sjaelvbehaerskning i staellet foer att ge sig haen at nycker och passioner. Flera manader foergingo, sparpenningen vaexte oavlatligt och vi boerjade redan smatt fundera pa, hur den baest borde anvaendas foer att laenda flickan till fromma. Men en dag uppenbarade sig den unge mannen ater i var butik. Utan att ens se at flickan, som foer resten vaende sig bort, begaerde han att fa tala med firmans chef. Min syster kaende sig ganska orolig, men styrkt av sitt goda samvete, tog hon emot honom pa kontoret. Han fragade helt hoevligt, om det aegde sin riktighet att vi betalade hans faestmoe tjugufem oere foer varje dag, de inte traeffades. Min syster svarade med fasthet: Det goera vi och aemna sa fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge mannen, ty min faestmoe sparar pa sitt hall och jag pa mitt. Och ju mer vi fa, desto baettre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss grundligt och faesta upp pengarna. Man kan taenka sig min systers kaenslor; men innan hon hunnit fatta nagot beslut eller radgoera med oss yttrade personen: Jag har ett foerslag att goera froeken Theander. Betala min faestmoe femtio oere i staellet foer tjugufem, sa kommer hon att arbeta tio ganger mera aen nu och ni vinner i alla fall pa affaeren.--Varfoer skulle jag goera det? fragade min syster. Och varfoer skulle hon arbeta tio ganger mera?--Daerfoer, svarade personen, att vi i sa fall skulle foerbinda oss att inte heller traeffas om naetterna, vilket nu aer fallet. Hon skulle komma utsoevd till sitt arbete, och vad vara noejen betraeffar, sa kunde vi taga igen skadan i pingst. Pa sa saett, sloet froeken Theander, blevo vi lurade, och vart lilla foersoek misslyckades, fastaen iden var god. Vi anfoertrodde oss at var granne, herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi vilja innerligen hoppas, att det aer at denna obetydliga sak, han skrattar och inte at nagonting annat. Det vore foer hjaertloest! Det vore det! bekraeftade aeldsta och naest aeldsta damen Theander, men generalagenten sa: Hjaertloest eller ej, sa aer det just at det daer andra jag skrattar. En historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och aer det sa, att damerna Theander inte vill beraetta den, sa kan jag goera det sjaelv. Med ett gemensamt skri floego de tre damerna upp fran sina stolar men satte sig ater; och daer sutto de ehuru ingalunda malloesa, som de befarat, utan tvaertom pratande varandra i mun, sa att ingen foerstod ett ord. Slutligen fick den yngsta ater oevertaget och yttrade: Hellre aen att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste haendelsen i vart liv, vill min aeldsta syster goera det. Och om det ocksa laender till var skam, sa tror jag inte, att nagon ska ha hjaerta att skratta at oss mer aen en enda och just den, som hellre borde grata. Men foerst och fraemst maste vi be den unga damen avlaegsna sig, ty det aer ingenting foer hennes oeron. Om damerna syfta pa sjuttonariga Brita Djurling, infoell nu Ludwig, sa ber jag dem foerr oroa sig foer mig. Hon beraettar historien om de bada tvillingarna, som aelskade samma flicka, mycket baettre aen jag, i varje fall med mera saft och klaem. Tro ni mig inte, sa ska jag gaerna draga upp henne och saetta henne i gang, men ni far sjaelva svara foer foeljderna. Det staemmer! sa Brita. Aeldsta damen Theander bemannade sig och satte sig tillraetta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke laengre nagon haensyn utan beraettade historien om UPPLYSNINGENS FRUKTER. Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde vael ana att det skulle haenda oss, som haende oss. Var lilla affaer ha vi aervt efter var far; vi ha skoett den sa gott vi foerstatt och den har givit oss var baergning. Andra aega rikedomar och manga vaenner och noejen och stora intressen av skilda slag; men vi ha vart hem, daer allting paminner oss om vara foeraeldrar och synnerligast om var kaere far, som var en straeng och allvarlig, gudfruktig och raettsinnad man. Vi aelskade honom mycket hoegt och vi ha alltid ansett det vara var plikt och uppgift i livet att halla hans hem prydligt och rent och liksom helgat at hans minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot vara fa manliga bekanta i vart hem; det har naestan foerefallit oss som en otrohet mot fars minne. Men lat vara, att vi daervidlag kanske gatt foer langt i pietet, sa kan man atminstone ej foertaenka att vi velat foerskona vart hem fran besoek av ett visst slag--besoek, som naturligtvis ej gaellt oss. Det har gjort, att vi synnerligen noga betaenkt oss varje gang vi tagit en flicka i var tjaenst. Ty sannerligen kan inte en sadan, om hon aer av raetta sorten, foerpesta och vanhelga ett helt hus. Trots vara efterforskningar och undersoekningar ha vi inte undgatt en hel del trakigheter av den arten; och jag kan naestan saega, att dessa flickor varit vart livs kors. Varfoer skall i flickornas noejen alltid inga en manlig individ? Sa aer det, saeger man, och sa mast