The Project Gutenberg EBook of Folkungaträdet, by Verner von Heidenstam

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Folkungaträdet

Author: Verner von Heidenstam

Release Date: September 4, 2004 [EBook #13371]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRÄDET ***




Produced by PG Distributed Proofreaders.




VERNER VON HEIDENSTAM

FOLKUNGATRÄDET





_Folke Filbyter_




1.


Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i
mullen, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrivas. Här
skall berättas om en släkt, som vann högsta ära och sedan spårlöst
sopades från jorden. Vad de mäktiga av denna ätt tänkte om sina
guldkronor, när deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och ömkade om sina
fjättrar, det skall också bli sagt. Må de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli förtegat. Oöverskådliga avstånd breda sig mellan dem
och oss, men alla människoöden susa under fingrarna på samma
spinnerskor.

På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt
från yttersjön till ett märke för de seglande.

Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt
till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några
spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i
snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad,
när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig
verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som
reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några
veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och
tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.

En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna.
Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan
den första stjärnbilden.

På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på
ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt
landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i
högen:

--Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på
Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde
jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.

En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina
gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver.
Förbarmande, förbarmande över allt levande!

Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och
svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen
föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.

De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina
mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att
före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig
ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig
offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned
till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar
från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt
detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i
nödhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl
slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar,
att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet
under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var
namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor
tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där
satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta
utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon
böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han
skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under
stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga
honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från
den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde
de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan
hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna
till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en
hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste
hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att
bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter,
hövdingen, sjökonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå
föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade
plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa
linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande
om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög
i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han såg bort över skären, där själarna knuffades om det bästa
sovstället eller stodo upprätta i bränningen och spejade efter ett
isflak, som kunde bära dem till havs för vintern. När han hörde deras
hemska stön och svordomar, skakades han av ett drygt löje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hörsel, fast han satt tyst.

Stambon låg nu nästan framstupa i stäven för att hålla utkik på alla
grund, och han var en vild och ärrig bärsärk. Han stack handen bakom
ryggen, och den träffade med flatan rätt över hjässan på en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du träl! sade stambon. Du har varit med för att koka vår mat
och vakta över vattenkaret, och du har skött dig väl. Knappt mer än två
eller tre gånger har du fått stryk. Men ännu ha vi inte hört, vad du
tänker om hövdingen. Var nu frispråkig, du träl. Kan du likna honom vid
något bättre än en so, då är du målsnällare än jag.

Trälen började genast lydigt att härma en skeppsskald genom att knäppa
med fingrarna på mastrepet liksom på en harpsträng. Hans näsa med de
rödsprängda ådrorna var mjukt och vackert böjd som på allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, när
hon äter lingon. Sjungande i näsan vände han sig inåt skeppet och stämde
upp.

--Fager var snäckan, när hon speglade sitt freyjahuvud i Niörva sund. Vi
sågo Blålands berg, men ingenting såg vår hövding. Han såg ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
berömda kämpar till envig. Och då vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
beläte i munnen, stötte han undan oss för att få rycka till sig hennes
fingerguld. Han trätte bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den första gången, då han värvade oss, ty han kom från avlägsna
trakter. Men så ofta han höll träta, skröt han av sin härkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondeträtan går aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gård, om han får några barn. Men jag tror inte han
duger därtill.

--Vi ha en skickligare skald ombord, än någon kunde ana, sade stambon.

Trälen blev då ännu modigare och sjöng:

--Så blevo vi då vinddrivna ända till Jorsalalands ovänliga kuster. Där
slutligen fick vår hövding stora ögon. Där steg han i land och stod och
stirrade intill kvällen. Han såg, att kvarnarna där drevos av vinden, så
att mjölnarna bara behövde hålla fram säcken för att få den fylld.
Aldrig hade han hört om ett större under. Därom talade han sedan under
hela färden, när vi andra ville ha nattro. Hövding, har du förstått mig?
Nu är du hemma! Mjölkonung, gack nu och hissa mjölsegel!

--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu först hade han rätt
att svara.--Äro ni kanske inte alla från mjöldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag ända hit tro mig höra kornsuset från
Östergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten är mer snartalig
än du.

Männen tystnade med ett undertryckt mummel, och två av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och säkra steg gick
han upp på högen utan att stort giva akt på dvärgen, som ännu stod kvar
och lyddes inåt landet. Ur ficksäcken på den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i gräset. Därvid böjde han sig framåt
och talade till sköldmön nere i stenkammaren, som det var återkomna
vikingars sed.

--När jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hög, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag då
jag for, bortjagad från fädernegården, där alltför många söner trängdes
på bänken. Hemlös var jag som den klagande lommen under hösthimmeln. Ej
har jag sedan dess tömt hornet under sotad ås, ej sovit på bäddad dyna,
men sju borgar brände jag i Frankland. Nu är jag rik nog att köpa egen
mark, och jag är trött och led vid det hav, som mitt knotande folk så
ogärna vill lämna. Havets tjänare äro trälar åt en nyckfull husbonde.
Trälar äro också de, som vrida sig under längtan efter berömmelse eller
som i var dröm se en kvinna. Därför äro mina män trälar, men jag ensam
är fri, ty jag har ingen längtan och jag älskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Högkvinna, när talade någonsin till dig en så fri
man? När stod en så lycklig människa på din grav? Här offrar jag åt dig
mina trältecken: hjälmen och svärdet. För mig må världen gå, som den
vill. I ro skall jag njuta mina år. Tidigt var morgon skall jag gå till
min varggrop för att hämta, vad den fångat under natten. Sedan skall jag
på min torvbänk blunda i solskenet och höra kornet växa.

Han stötte fast svärdet i gräset och hängde hövdingahjälmen över
knappen, så att han sedan stod barhuvad.

--Och jag säger dig, att bättre gjorde du, om du åter stege på ditt
skepp, svarade dvärgen med ett gällt anskri. Jag säger dig, du hövding,
du bonde, att är det frid du söker, då skall du fly. I oräkneliga
mansåldrars tal har ingen skådat sådana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet för att uppsöka ett växtkraftigt frö, och ingen
vet, vilket de välja. Icke välja de det skönaste och ädlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta frö skall det växa
ett lummigt träd med oväder och stilla stjärnor i sin krona. Så högt
skall det trädet stiga, att det skall överskugga allt, som här är
levande, icke bara människorna utan stridshästarna i spiltorna och öken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola känna, när
det droppar solregn eller blod från grenarna. Och alla skola såras, då
stammen rämnar och faller. Så tala i natt genom mig de höga asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvärgen och knöt händerna över
hans luva.

--Öva din trolldom på de döda under högarna, du dvärg, och sörj ej för
de levande! På inga gudar tror jag men väl på egen kraft. Lång är vägen
till de mäktiga på Föresvall, och i deras åker ämnar jag icke gräva. Och
nu, skeppsfolk! Hitåt med säcken och tärningar och våg, så att vi få
dela bytet, innan det blir ännu mörkare. Stora vagnen och Freyjas
spånten brinna redan på himmelen.

Viken glittrade i den sista kvällsstrimman som ett nät av otaliga våta
maskor, och männen stodo till knät i vattnet för att bära i land lasten.
De hörde honom icke för det dön, som rullade utefter marken, men de
förstodo honom på hans vinkande. På andra färder hade deras skepp blivit
fyllda ända till relingen med vapen, tygbalar, vinsäckar och påsar med
valnötter och kryddor. Här fanns det bara en enda säck, men den innehöll
myntat eller nedbränt guld och silver. De måste vara många om den för
att få upp den på högen.

Folke Filbyter löste förseglingen och rörde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar säden mellan fingrarna för att pröva,
att den är god. Noga och varsamt mätte han sedan ut på vågen åt var och
en den utlovade andelen. Det förband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stöttade. I stambons hjälm kastades
allra sist lott om nornornas vängåva. Var karl, som slog upp minst fem
ögon på tärningen, fick taga så mycket, som kunde läggas i öppna handen.
Men då de framsträckta händerna blivit fyllda, strök Folke Filbyter
girigt tillbaka i säcken så många mynt, som han i en hast kunde nå.

--God hövding kräver offergärd, sade han och knöt fort igen säcken.

Med stor svårighet lyfte han upp den på sin rygg. Han såg ut som en
stavkarl med påse, där han vandrade bort över gravfältet. Säcken var så
tung, att han ofta måste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Högbor! ropade dvärgen och vände sig återigen inåt landet. Jag hör
blotbrudarna öppna porten till Uppsala tempel, och på tunet vid
kungsgården springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskäggig gubbe
ligga inne i lucksängen med öppna och orörliga ögon. Nu dör den sista
drotten av Ivar Vidfamnes ätt.




2.


I två nätter vandrade Folke Filbyter inåt skogarna, där ett tunt hölje
av snö redan låg över marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan för stigmän, och till och med under sömnen höll han om
säcken.

När tredje dagen var till hälften liden, kastade han sig på en låg kulle
i skogen. Den var så tätt bevuxen med unggranar, att ingen snö trängt
ned. Endast på ett ställe glesnade det mellan topparna, så att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
färg. Hans huvud sjönk viljelöst åt sidan, så att örat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att förtära, och den snö, som han ibland lade
på tungan, brände mer än den vederkvickte. Han stred mot sömnen genom
att tvinga sina öron att lyssna och sina ögon att se på den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans ögon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt längre än under ett par andedrag.
Men hörseln, som därigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skärpts.
Han var säker på, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
öra. Sedan han väl en gång börjat att lyssna, kunde han höra det, också
när han satt upprätt. Det lät närmast som en springdans, men det var
icke något stampande av skor eller smällande av bara fötter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Någon slog takten på ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det påminde om när en fågel hoppar med sina klor på ett
nävertak. En sur röklukt stack honom i näsan, och som han ännu icke
öppnat ögonen, var det nära att han på fulla allvaret somnat in i en
dröm om svedjefält och hjälpsamma människors boningar. Men så kom han
ihåg säcken, och med ett nytt tag om den såg han upp.

Han kröp försiktigt framåt för att pröva om ljudet på något ställe lät
fylligare och närmare. När han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
märkte han, att röken blev tätare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram ännu en armslängd genom riset,
och då upphörde de stickande barren under fingrarna, och det kändes lent
och mjukt, som hade han strukit över ryggen på en hund. Det var en
skinnfäll. När han rörde vid den, gled den litet åt sidan från en trång
öppning, som ledde in i den upplysta högen. Den var så full av rök, att
han i början icke urskilde annat än ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och några ludna sockor, som dansade runt på jordgolvet. Småningom
upptäckte han längre bort i vrån, ovanför några jaktdon och avgnagda
ben, två händer, som med naglarna knackade på ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invånare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, så att de tisslade fram vart ord på en gång och liksom med en
röst. Det var beständigt samma återkommande besvärjelse:--Stenöga,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjälp oss!

Han lät fällen glida igen över ingången och grep åter om säcken, fullt
besluten att icke längre än nödigt dröja hos så hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likväl upp bördan på sin värkande rygg, innan
han hörde hur en dvärgkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flämtade fram:--Far, far, jag hör månhunden skälla. Månegarms runda gap
vill nu sluka själva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes från en kruka och det plaskade och bubblade, när
drycken rann i hornet. Då kunde han icke längre bemanna sin törst utan
ryckte häftigt undan fällen. Röken störtade ut med ens, och han fann,
att det var två dvärgdöttrar, som höllo varann i händerna och utan
uppehåll svängde om på samma ställe. När de fingo se honom, släppte de
varann och vacklade baklänges mot väggarna, och deras yra ögon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
små utstående bröst. Det enda, som de buro på sina gulaktiga kroppar,
var några slängande länkar av glaspärlor. Om fötterna hade de sina mjuka
rävskinnssockor, som ändå icke kunde förtaga skakningen i marken. En
dvärgman, som tycktes till åren, fast det flätade håret var ramsvart,
reste sig förskräckt ur benhögen i vrån. Han sköt ifrån sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Lönnvandrare, asadyrkare, sade han, och hans ögon fylldes av falska
tårar. Du gör mycket illa, som smyger dig över dvärgen i hans kula.

Röken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det dröjde en
stund, innan han kunde svara. Därför fortsatte dvärgen:

--Mycket illa gör du, ty detta rum är inte för oheliga blickar. Vet du
inte, främling, att när vi dvärgar dansa, sluta vi först, då vi falla.
Då springer hjärtat upp i huvudet, så att det känns, hur det bultar
under tinningen. Och då hänga vi över kanten på jorden och hisna. Vi
tala då med Den enögde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som råder över oss. Han berättar oss allt, som händer och skall hända.
Mycket har han också redan sagt oss denna morgon. Men vad söker du här?
Vill du köpa dvärgasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i högen, så snart han återfick målet. Är detta ett heligt
rum, så vanhelgas det inte genom en god gärning. Den hungriga och
törstiga, som skakar av vinterkyla, begär bara en stärkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i stället att rycka dig i håret och kvida,
och döm själv, om en vapenlös man med en säck på ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Också på kummel och jordkulor växer det nytt gräs var sommar, svarade
dvärgen. Men vad som nu skall växa, därom må vi väl med dans spörja Den
enögde. Mina döttrar, om vi också skulle fråga honom, vad denne vandrare
bär i sin säck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula åt sidan.

--I säcken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obeväpnad man
går säkrast för fridstörare. Säg mig nu, om det är långt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvärgen med gnistrande ögon, men
utan att låtsas märka hans oro. Andras svettdroppar har du i säcken, men
de ha blivit så hårda, att de klinga mot varann. Rovgods är tung börda,
och ännu har du långt till gårdarna. Där gårdsfolk sätter rå och rör,
får dvärgen flytta. Dvärgen minns varken mor eller far, vet inte
varifrån han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina döttrar. Vart
järtecken förskräcker honom, och hela hösten har det stått hotande
stjärnbilder på himmelen. En god konung har länge härskat över landet.
Fager, fager var han till att hälsa, då han red till tings i sin
ålderdoms vita krona. Djupt i skogarna hördes skölddundret och de fria
odalmännens rop, när de delgåvo honom sin vilja. Emund, han som var av
långfedgaätt och härstammade från gudarna, förtryckte ingen. Lugnt steg
röken från dvärgens kula, och de, som blotade åt Tor och Frey, hade hans
skydd. Därför nämnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen är han nu död, och jag säger dig,
lönnvandrare, han är död utan son.

--Ni dvärgar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu känner jag
igen, att det var du, som stod på sköldmöns hög. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mången omväg. Men vad angår det
mig, vem som råder över Uppsala öd? En konung är en matfriare, som
låtsas husbonde vid det bord, där andra bestå kosten. Mina fäder voro
stormodiga odalmän, och ingen av dem sålde sig till hirdtjänst. Räck mig
nu hornet, pyssling!

Dvärgen utstötte ett hånfullt väsande mellan framtänderna och tryckte
båda tummarna mot bröstet.

--Har du aldrig hört talas om den största klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hört om ulvhunden Månegarm, som tjutande och skällande
jagar efter månen för att sluka honom? En urtidskonstnär tog en gång ett
tjurhorn och satte det på fötter och sjöng runor över det. Han tvådde
det med sötaktig odört, som gör människorna galna, och lejkingräs, som
gör dem stela och hårda. Det hornet namnfäste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker därur, grips av en så vild segerkänsla, att han vill
svälja både månen och stjärnorna och allt som är synligt. Till sist
förskräcktes konstnären för sitt eget verk och gömde det i en ihålig
trädstam högt uppe på ett berg. Bina byggde sina vaxkakor över hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog råd av sina gudar och
hittade klenoden. Är det ur hornet Månegarm du vill stilla din törst?
Det är mycket begärt.

--Jag tror lika litet på dina ulvhundar som på dina gudar.

Jorgrimme kom långsamt till ingången med krukan i den ena handen och det
våta hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn på två
klumpiga järnfötter med en grov ring av järn omkring den öppna rundelen
och en träplugg i spetsen.

--Du skall aldrig förneka några gudar, sade han. Vi dvärgar veta så
mycket mer om dem än du. Ju längre bort vi flytta från människorna, dess
oftare kunna vi överraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var källa, vart träd, var mistel i de höga ekarna. Det bor gudar i
mjödet, i hanen, som ropar på soluppgången, och i fisken, som står i
vattnet nedanför forsen. Herdarna kunna berätta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. När han får se oss,
slår han vredsint hammaren i klippan, så att stenviggarna stänka efter
oss, men vi plocka upp dem och gömma dem i vårt bälte till försvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och tänka på att göra dem nöjda och
glada, då bleve aldrig tid till annat. Därför valde vi dvärgar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi älska mest: guldet och silvret.
Det är stenens ädlaste inälvor. Och nu frågar jag dig, främling: är det
inte skönt att gå fram i en värld, där allt sjunger av gudom? Ler du
ännu åt Jorgrimmes visdom?

--Jag ler åt Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret är det, som du älskar mest, är jag kanske man att gälda en
vederkvickande dryck efter värde. Säg ut, vad du begär.

--Vi dvärgar begära ingenting, ty vi få ändå aldrig så mycket, som vi
önska. I tysthet bestämma vi själva, vad vi anse rättvist, och ställa så
att det sedan blir vårt. Redan på ättehögen band jag dig genom att rita
tecken i gräset, så att du skulle gå vilse och ändå slutligen stanna
just framför min kula. Jag kände, att dina och mina öden sökte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vågsammare för dig än för
oss, efter du inte är kristen. Och nu säger jag dig något, som du skall
lägga på minnet. Det är en sägen, att om en kristen dricker ur Månegarm,
då kommer han inte bara att längta efter stjärnorna och månen utan också
efter det osynliga därbakom. Och en sådan människa blir fruktansvärd.

Folke Filbyter tog hornet och tömde den sura drycken med välbehag. Under
tiden drog dvärgen en torsvigg ur bältet och skar oförmärkt en rispa i
hörnet under säcken.

--Ditt enbärsöl är gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag känner
mig styrkt. Efter du ingen lön begär, så tack och lev väl!

Han makade säcken bättre upp på ryggen och fortsatte sin färd.

Mellan granarna framskymtade till sist öppna ängsmarker och en
vasskantad sjö. Ännu längre bort i fjärran bredde sig odlade fält med
enstaka gårdar, och han inbillade sig, att säcken blev lättare att bära.

På en sluttning bevuxen med avlövade ekar upptäckte han en övergiven
fäbod utan dörr. Där satte han sig till en stunds vila på tröskeln, som
var lika hög som en bänk.

När han skulle ställa ifrån sig säcken, stannade hans ögon alldeles
orörliga och han bleknade under solbrännan, skakad av en frossbrytning.
Han såg, att säcken hade sjunkit ihop något i ena hörnet som en vissnad
frukt. Med fingret kände han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehållet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
följde sina spår tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
på golvet visade, var elden hade brunnit. Med ännu tyngre steg, än då
han bar den fullastade säcken, kom han efter en stund åter till fäboden.
Några mynt hade han hittat, men många voro de icke, och snön låg djup
nog att gömma de förlorade åt dvärgarna ända till nästa tö.

Han satt på tröskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
själ började småningom att återgiva honom hans vanliga lugn.

--Varför skulle hemlös viking längre ströva omkring och söka efter jord!
utropade han slutligen så högt, som ville han, att var ek och var buske
skulle höra honom. Här är kulligt och vänt. Har jag sått mark med
myntat guld och silver, får jag också stanna och själv bärga skörden.
Här skall jag bygga mig en gård, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvärgar, ni skola bli mina trälar.




3.


Innan Folke Filbyter hämtade eld från gårdarna och begynte svedja och
röja, tog han laga fasta på sitt köp. Fem goda minnesmän följde honom
genom skogarna och uppsatte råmärkena. Han var så lysten efter mark, att
han icke försmådde det värdelösaste kärr. Allt betalade han i vittnens
närvaro, och Ulv Ulvsson, som var säljare, nedsmälte genast köpsilvret i
små stänger och grävde ned dem på ett obekant ställe.

På den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting ägde, sutto hos de rikare och
voro nöjda. I en trakt, där det mest bodde vilda jägare, som tillbådo
stridsguden Ti, fortlevde därför en gammal lag. Det hette där, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle få behålla det; den, som stal,
skulle återbära hälften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen rådde också bland de bofasta bönderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och särskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Nästan genast fick han därför fullt upp med folk.
Några blevo bodsätar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gåvoträlar, och om nätterna vankade en talrik vakt kring eldarna på
sveden.

Folketunas väldiga stuga stod snart under ås, sammanokad av friskt
ektimmer och tätad med ännu grönskande mossa. Starka smällar hördes i
väggarna, när virket började torka i sommarsolen. Där funnos inga
högsätesstolpar eller lucksängar, inga fällar eller hyenden. Husbonden
kände sig nöjd med en långbänk vid härden och en halmkärve på det
tilltrampade golvet. Det första, som han skaffade sig, var varken
väggbonader eller prydliga skålar utan tolv vita höns med en röd hane.
Sedan köpte han getter och får. Åt alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hörnet, så att de fritt kunde gå ut
och in genom stugan. Dörren till förstugan vid gaveln stod nästan
beständigt halvöppen. Den var så låg, att den inträdande måste buga. Och
var det en fiende, väntade honom banehugget från den masurklubba, som
alltid låg på bänken.

Småningom fyllde han också bodar och fållor med brandig boskap och små
lurviga hästar. Ingen satte heller en mjölkstäva till munnen med en så
skinande hälsa och belåtenhet som han. Kinderna voro rundare än på en
husfreyja, som har vanan att alltför länge dröja bland sina bunkar.
Rösten var djup och mörk som en jättes, och hans händer sågo ut att
kunna bräcka upp käftarna på en slagbjörn. Var morgon, när den röda
hanen gol på avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsövd ur
halmen. Hans första steg gällde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till trälarna på åkern. Storplogen höll han i en
sådan heder, att ingen träl någonsin fick sätta den i jorden eller hålla
om styret. Han mjölkade själv sina kor och ryktade sina oxar och hästar,
och han förde med sig en lukt av herde, då han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hård mot sina trälar, ty de voro som hår på hans egen
hjässa och hud på hans egen arm. Det var tvärtom hans stolthet att kläda
och föda dem väl. Fast de knappt kunnat hitta en bättre husbonde, skulle
de dock gärna ha förlåtit honom, om han slagit och svält dem, bara han
hållit sig högre och förnämligare, så att avståndet mellan honom och dem
blivit större. De önskade, att han skulle ha hängt bjällror på hästarna,
blådragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk på det bord,
som de icke själva fingo sitta vid. Därmed hade det kommit mer glans och
anseende över gården. När nu en främmande steg in, började han sin
hälsning med att dra på munnen åt husets herre och åt all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta förgrymmade till den grad trälarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men då höll han bondeträta och
blev seg som bast och omöjlig att flytta som en sten.

Vägfärdande köpmän kommo ibland med halländskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Hände det, att de klövjade genom skogarna
med ännu större dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och lät plundra
dem. På det sättet växte beständigt hans rikedom. De ihjälslagna blevo
sänkta i ett kärr, som han sedan aldrig själv tordes rida förbi annat än
i stort följe och vid full dager. Både Tor och Frey och Oden och Kristus
hädade han av hjärtans lust och trodde på ingendera. En torsvigg, som
hittades i åkern, högg han ändå fast i dörrträt, för att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, så att ej trälarna skulle se det, lät han en
kristen man läsa över storplogen. Han trodde lika litet på mannen som på
torsviggen, men han ansåg, att i så allvarliga ting var en god bonde i
sin rätt att försöka alla medel. Varken regn eller snö kunde heller
avhålla honom från att på Tors dag tåga åstad med sitt husfolk för att
blota. Han begav sig då till något av de små skurdtempel, som byggda av
pålar och alldeles runda stodo under ekarna vid vägen med insjunkna
nävertak och mossiga beläten. Visade sig hotande järtecken i
offerdjurets inälvor, greps han av så vidskeplig ångest, att han hela
natten lät bränna facklor och utsätta vakter. Knappt tändes likväl den
första ljusningen på skyn ovan vindögat, innan han åter blev lika
stormodig och trygg för sju dygn.

Allt detta genomskådade trälarna och de försökte att ödmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, när han gick sin vanliga gång till varggropen, kastade han
spaden över axeln. Trälarna höllo på att skära gräs och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt är mitt Folketuna, fet och lucker är jorden, och
allt här är till nytta. Varggropen är det enda, som aldrig givit mig
något, varken en päls för vintern eller ett villebråd för spettet.
Därför tänker jag nu så, att det är lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var trälarnas förman, att det vore oklokt
arbete. På tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var trälkvinnornas förestyre och bar nycklarna till skämman,
ville också säga något, men hon tvekade. Först då hon märkte, att han
enkom vände sig till henne, sade hon:

--Ända hit kan du själv se, att grankvistarna som äro lagda över
varggropen, blivit rubbade. I dag får du byte. Men jag säger dig,
husbonde, är det en grann mussla, så akta dig att den inte skär dig i
fingrarna.

Det hade han icke väntat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

Så snart han böjt sig över gropen och makat kvistarna åt sidan, lät han
åter spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans själ susade upp som
jäsande vin, ända till dess hela ansiktet blev blodrött.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. När hittade en bonde en
sådan fångst i sin varggrop!

En så lång stund stod han sedan orörlig och tyst, att trälarna varken
förr eller sedan hade sett honom försjunken i så djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbrå och Friggas
öga blommade på tunet, och på åkervallarna gulnade länge sedan kornet.
Borta på sjön vickade en fiskare sin ekstock, och den var ännu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Trälarna kommo efter hand också fram till gropen och ställde sig i en
ring. Endast dejan, som förut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
höll sig ett stycke bakom de andra. På botten i gropen satt en liten
späd finnmö och lyfte skrämt och bedjande sina händer. Fast hon ända upp
under kinderna var gömd i sin pösiga rävpäls, igenkände han henne
genast. Därom misstog han sig ej. Hon var en av dvärgdöttrarna, som
dansade i högen, fast hon då icke hade annat på sig än skinnsockorna och
de slängande länkarna av glaskulor. Länkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i rävhåret som regn. Ögonen, som då voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som två bruna vildsjöar, men
de voro ändå desamma. En gång sedan dess hade han drömt om henne. Då i
drömmen hade hon suttit och brutit sönder glaskulorna som nötter, och ur
alla kröp det små svarta larver med horn.

--När jag ser rätt efter, sade han, upptäcker jag på ditt bälte en hel
rad av de mynt, som jag förlorade i snön. Du kan inte skylla mig för att
ha brådskat med att taga hämnd på er, dvärgar. Säg nu, hur har du kommit
hit?

--Ensam och vilse gick jag i nattmörkret, kvidde hon och smällde med
tungan och talade med tummarna på finnvis. Ingen hade öra när
vildmannens dotter ropade. Ingen hjälpte henne, när hon stupade genom
gillret, och hon var för liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet närmare.

--Hon är nog frid och väl danad, den lilla, men du skall inte höra på
henne, husbonde. När en av hennes folk ser en röd räv, kallar han den
vit, bara därför att en dvärg aldrig kan säga något sant. Var du säker,
att här är något försåt med i detta. Jag har hört mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han ärligt i sinnet, komme han själv till
gårdsgrinden med sina döttrar och bad dig att köpa dem. Upptar du henne
bland husfolket, så kan därav komma mycket ont.

Han stötte fast spaden i marken och började tänka.--Tror ni då, frågade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan ögonfägnad än era sotiga huvud?

--Vad oss trälfolk angår, svarade hon, känner jag mer högättade odalmän
än du, som inte hållit sig för goda att sätta trälkvinnorna bredvid sig
på dynorna. Jag har varit i gårdar, där var trälinna hade en påse på
ryggen, och i var påse skrek det ett barn. Så brukar det gå till här
sunnanskogs.

--I min stuga får trälkvinnorna nöja sig med halmen.

--Vi menade också bara, att du skall låta henne sitta kvar i gropen, så
att ingen behöver röra vid henne. Vill hon taga sig upp, känner hon nog
runor, som hjälpa henne lika bra som någon stege. Och så menade vi, att
du borde tänka på att skaffa mer heder åt gården. Du är redan över din
medelålder, och en så rik bonde som du behöver väl bara åka till
närmaste granne för att göra ett gott brudköp.

Han vände henne ryggen och begynte gå utåt åkern. När trälarna sågo det,
följde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

--Jag har nog hört om de stormodiga bondedöttrarna, som draga sina
bröder med sig in på bänken och slå efter husbonden med nyckelknippan.

När det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han tänkte på dvärgdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i drömmen och den gången hon dansade. Men på samma
gång tänkte han på något helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att trälarna begynte tredskas och ville giva honom
råd. Det var då lönen för att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalskläder varannan höst. Därför teg han envist och blev återigen seg
som bast. Då han emellertid såg, att trälarna icke genast följde med in
utan togo spadarna med sig och i en grå flock linkade bort till
varggropen, ropade han på bryten.

--Vi tycka att det är bäst att skotta igen gropen, så får hon bli där,
sade bryten och hejdade ett ögonblick sin gång. Det enda är med allt
guldet och silvret, som hon har på bältet, men det kunna vi taga upp
sedan till nästa sommar och lämna dig då.

Folke Filbyter satte sig på bänken, där grötfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blåste på den, och genom dörren såg han hur
trälarna ställde sig kring gropen. De väntade på bryten, och när han
utan att göra sig någon brådska slutligen hade hunnit fram, rådgjorde de
en stund. De gingo än till den ena sidan, än till den andra och sågo ned
i gropen. Bryten tycktes vilja övertala dem att först giva sig en stunds
ro och icke låta maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otåliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig så illa? klagade
dvärginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver för mitt liv. Stenöga, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjälp oss!

--Nu kan ingen stengud längre skydda dig, hånade bryten nästan
godmodigt. Men blunda och böj dig litet framåt, så går det fortare för
dig.

Trälarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
förut, böjdes ännu mer och förskinnen smällde. En sakta gråt var annars
det enda, som hördes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var ämnad åt vildmarkens vargar och rävar men ej åt hennes olyckliga
dotter.




4.


Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han för att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Först när han hade ätit sig mätt, sköt han
ifrån sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen för vår egen skull, men ändå mer för din, husbonde,
sade bryten och makade på piskan i bältet. Du kommer att bli nöjd med
oss sedan efteråt.

Folke Filbyter gav honom icke något svar. När han böjde sig fram, såg
han, att hon ännu hade huvudet fritt och bart. Hon höll den ena handen
sträckt uppåt liksom för att i det sista räcka sig efter hjälp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
så het, att han kände, hur det sved inne i handen på honom. Utan att
släppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka ända in i salen och
satte henne i halmen.

Därefter gick han bort i hörnet och öppnade kistan. Den hade många
hänglås och bommar och var dessutom kantad med fastlänkade gråstenar, så
att den skulle bli ännu tyngre och tarva många mäns kraft för att
flyttas ur stället. Det klingade och rasslade, när han rörde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han något och
tycktes tveksam. Så tog han upp en guldkedja och kastade den över
takbjälken mitt i salen, två steg från härden. Det var en kedja av fina
ringar och med många små och stora pärlor. Knäppet glänste på långt håll
med blåaktigt och stilla sken som en aftonstjärna.

--Vad heter du? frågade han.

--Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne på luvan.

--Sörj ej, du lilla dvärgmö, sade han, ty nu skall du stanna hos mig på
Folketuna och aldrig mer behöva skrapa ett rävskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, när du går i dina sysslor. Den
skall vara det sista för dina bruna ögon, då du somnar, och det första,
när du vaknar. Och när jag blir nöjd med dig, skall du få hämta den
kedjan från bjälken och behålla den som din.

Då torkade dvärginnan bort sina tårar och begynte trivas i gården, så
att hon sedan nästan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjärnväder smög hon sig ibland undan till sin syster för att
dansa och spå. Med svek eller fagert tal ställde hon det då alltid så,
att hon på återfärden hade med sig några av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters säck och som dvärgarna sedan plockat upp efter
snösmältningen. Gårdsfolket begynte därför småningom förlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framför stugan var omgärdat med en skidgård, och slutligen hände det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smögo sig fram till
grinden. Där stodo de med luvorna ända innanför grindstolpen och bådo
att få låna en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot något
fällt villebråd. Hon lade då ut det begärda i gräset och gick sedan in i
stugan med alla trälarna och slöt dörren. Dvärgarna skyndade sig att
verkställa utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, när Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindögat och sköt efter dem med
pilar.

Nästa sommar födde hon honom en son. Då lyfte Folke Filbyter henne från
golvet och bar henne bort till guldkedjan, så att hon själv kunde lösa
den från bjälken. Sedan låg hon i halmen och lekte både med pilten och
smycket, och redan nästa dag stod hon vid härden igen och skötte
kitteln. Hennes plats var bland trälarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagköpt odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack då och då litet djurmärg i hans mun och lät honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan födde hon Hallsten och på tredje
sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i
skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp
vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de
in för fadern, där han satt på bänken. Han frågade då om de ville kasta
lott om sin arvsrätt till Folketuna eller gå till hirdgårds som andra
rika bondesöner. Det gjorde han endast för att pröva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skäftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvärs igenom salen ända ut i gräset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att
visa honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som
helst.

--Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst
och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan
ärver du också ensam hela Folketuna. Åt er båda andra skänker jag
däremot genast så mycket ur kistan, att ni kunna värva femtio män och
skaffa er själva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Menglöd och två
andra skepp, som också voro mina, stå ännu på havsstranden vid sköldmöns
hög. Dem skola ni taga. De äro av ek och väl övertjällade, och ni skola
medföra verktyg och timmer för att sätta dem i stånd. Några råd för
livet kan jag inte giva er, ty jag är en fåkunnig man och har långt till
ord. Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och
alla svika de er, när er egen arm sviker. Men sitter jag i högen, när ni
återvända, blygens att beträda den, om ni komma för att tigga.

Ingemund och Hallsten drogo nu i österviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos trälarna. Han var moderns kelpilt. Hon klädde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvärgfolkets tycke, men han följde trälarna i
arbetet och högg störar och repade vidjor som de andra. Om kvällen kröp
han in mellan dem, när de sutto kring härden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han lärde sig att härma deras tungsinta och släpande
tal. En träl förblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om världen än vad trälarna visste.

Det var Folke Filbyters fröjd att hålla bröllop för sina trälar. Helst
ställde han det så, att han gifte ihop en ung träl med någon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en trälkvinna, som han
kallade Tova Halmkär, därför att hon var gammal och utsliten och mest
låg bakom avbalkningen och suckade. En dag, när tiden blev honom lång,
gjorde han bröllop för henne och en ung träl, som hette Kalv. Bryten
manade in alla trälarna och ställde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk när de skulle leka bröllopsdans. Han var miskundsam mot
dem, när de arbetade, ty han var mån att likna sin husbonde; men när de
skulle leka, voro de så tröga, att han måste taga till piskan och snärta
efter deras långa hälar och platta fötter.

--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, så att det skymde för
ögonen. Tror du, att du får ligga kvar hos baggen i fårfållan, när du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vänta litet, Tova!
Säg oss först, om det är sant, att du fordom i din ungdoms och dårskaps
dagar rövades från skepp till skepp för dina vita armars skull?

Hon strök sig över hårfästet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles förbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden ännu mer
till att fortsätta gycklet.--Du är för blyg att svara på sådant, Tova
lilla. Och du är rädd för brudgummens vrede. Han är så ung och hetsig,
brudgummen. Men säg oss då åtminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du är dotter till en stor och mäktig hövding i Frisland?

--Honom minns jag inte, svarade hon långsamt och släpande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det trånga borgfönstret
och plockade körsbär åt mig från trädtopparna.

--Trodde jag inte att det var sant! Du får en ädel brud, Kalv. Och hon
blir liggkär och stillsam. Smäll nu i med fötterna! Mana på dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om hälarna! Så skall det låta.

Ingevald höll sig gömd bland de bortersta och mest förlägna, som voro
omöjliga att få fram på golvet. Några voro så vana vid arbete, att de
leddes vid att stå och hänga med armarna. De begynte feja i vråarna och
hissa på kitteln, under det att de sågo på. Hönsen lupo kacklande
utefter väggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde högt upp. I den
täta röken vände sig de dansande. Den knappa dagern föll då och då på
trumpna och hoptryckta ansikten, men försvann sedan åter igen lika
hastigt.

Dejan hade redan hällt upp honungsgröten och satt den på bänken framför
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet för att gå till brygghuset
och hämta mungott. Sävligt och godmodigt banade sig då bryten en väg
mellan armbågarna. Genom att höja piskskaftet upp- och nedvänt gav han
trälarna ett tecken att hålla upp.

--Husbonde, sade han, det har kommit någon främmande oxe på ägorna, ty
våra oxar råma i fäboden.

--Du talar rätt, svarade Folke Filbyter och pekade mot dörren, där en
blåmålad vagn stannade.

Den var förspänd med en silkesglänsande och välryktad oxe. Tömmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och löv i alla sommarens färger och
fullsatt med oräkneliga små pinglande klockor och bjällror. Mannen, som
steg ur och kastade tömmarna, hade benen ända till knät korsvis lindade
med band. Ett grått och ärevördigt skägg bredde sig över hela bröstet,
men hans klara och kloka ögon blevo först synliga, när han böjde sig ned
utanför den låga dörren och förundrad såg in i salen. Hönsflocken mötte
honom på tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter
väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina
viskor utan förstånd att gå ur vägen. Det dröjde tydligen också en
stund, innan han vande sig så pass vid röken, att han upptäckte Folke
Filbyter, som satt kvar på bänken med grötfatet mellan knäna.

--Ulv Ulvsson, grannen, hälsar gårdsbonden, begynte han. I stället för
att därvid hånle som andra främlingar alltid brukade på Folketuna,
rynkade han ögonbrynen och stannade fientligt flera steg från
bänken.--Törhända minns du, att det till stor del var av mig du köpte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en lätt gåta att tyda, Folke Filbyter. Nämn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett på med löje.

Folke Filbyter stötte fast skeden mitt i gröten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du är ordsnäll och har din mors
huvud! Din far förstår sig inte på gåtor. Tala nu inte släpande, som när
du sitter med trälarna. Kom fram utan försagdhet, Ingevald! Nämn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjörn och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett på med löje.

Ingevald strök sig bondblygt mot väggstolparna, men så tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna ögon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i öronen. En mängd gula och röda lappar voro
fastsydda på kläderna, och mitt i sin förlägenhet kände han sig smickrad
och lycklig över att beskådas. Smal och trasgrann gick han fram ända
till härden och svarade djärvt:

--Det är Ulv Ulvsson, när han kommer obuden till bröllop just då
välfägnaden burits fram.

Ulv Ulvsson bet sig i läppen.

--En god gåta kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskämd i ditt
hus, Folke Filbyter, så får jag tåla det. Själv kommer jag inte för att
visa dig någon ära. Svårt är det också ana, att här hålles bröllop. Jag
ser inga lövruskor i vråarna, inga blommor på golvet. Men nog snavar
jag i groparna över barkbitar och spånor. Takbjälkarna äro på
undersidan sotiga och svarta men ovanpå vitkalkade av hönsens spillning.
Och nog har jag hört att bröllopsstugan brukar blådragas med bonader,
men de halvfärska kalvhudar, som du här torkar på väggarna, sprida en
sådan lukt, att den genast botar både hunger och törst. Här sitter du
och tämjer trälar utan tanke för annat, och ändå är du storrik och kunde
gälla mest i hela häradet. Det var dig jag menade med min gåta, om jag
nu skall behöva säga dig det. Det finns inte en krämare, som inte
skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet.

Folke Filbyter stirrade på honom och kände hur öronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet på botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som
syntes honom själv så misstänkta. Det vållade honom en nästan blyg
förlägenhet, om de någon gång kommo till synes. Han förstod icke annat,
än att han var den bästa bland husbönder, men han hade ändå en
förnimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans överman--och han gladdes
icke åt att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar på avstånd.

--Varför kommer du aldrig till tings som andra odalbönder? frågade han.
Vi behöva män. Eller vet du inte, att när gamle konung Emund väl blev
satt i högen, kom hans jarl Stenkil till makten? När han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
på marken och viskar med sin kristna hird.

--Stenkil klipper inte mina får, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina hästar. Här på Folketuna råder jag och ej den usla jarlaätt, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
förtälja, Ulv Ulvsson?

--Jag har.

--Säg det då fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

--Nåväl, så skall du nu höra min nyhet. I går kom till vår bygd den
första tiggaren.

--Jag förstår dig inte, Ulv Ulvsson.

--I går kom för första gången en man, som vandrar kring och ber om
nådegåvor.

Folke Filbyter reste sig, rödflammig av harm.

--Det är stor skam att höra om sådant. Låna mig den löskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut på åkern och spänna honom för kroken. Har
han då en snål och dålig herre, som inte kläder och föder honom?

--Därom får du själv fråga honom, när han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihåg: dräper någon utländsk präst, böte för
honom som för inländsk man. Det säger redan vår lag för att skona de
kristna. Han är på väg hit, och jag har åkt det fortaste jag kunde, så
att jag skulle hinna före honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det för din skull. Du lär inte stoppa många gåvor i hans
påse. Men jag vill ärligt säga dig, att i onda tider som nu få vi tänka
på att hålla ihop, vi två, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag rätt, är det han, som redan närmar sig där ute på gräsvallen.

Alla vände de sig nu igen mot dörren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick så fort och ivrigt, som
såge han en lång väg framför sig och fruktade var onödig vila. Så snart
han hade kommit fram mitt för salen, bredde han ut armarna vänligt och
utan stora åthävor och sade helt sakta:

--För Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det är inte för min skull jag
tigger utan för min gode herres skull. Ödmjukt tackar jag för det
minsta, men är du rik, bonde, så giv tiondet, och är du rättfärdig, så
skänk allt.

--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans röst stockades av
växande vrede. Här är inte sed att giva utan att taga, ty marken är min.
Tag du pungen från den gamle. Giv honom sedan två slag med hans egen
käpp, det ena för hans egen skull, det andra för hans herres, efter han
kläder och föder honom så illa, att han behöver tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lågo några mynt och
fingerringar och ett stycke torrt bröd. Brödet lät han honom behålla,
men pungen knöt han fast vid sitt eget bälte. Sedan gav han honom med
glad lust det första slaget över ryggen, så hårt han förmådde. Men
redan när han skulle utdela det andra slaget, föll det lamare och
mjukare. Han kände sig rådvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom på båda tinningarna.

--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du låter mig lida för min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och välsignar er alla, ty ingen
kan älska er mer innerligt än jag, kära, kära bröder. Jag hade tänkt att
få stanna något hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte höra mig. Jag får välja en bättre stund.

Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver,
och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den
största glädje.

--Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och
strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan
höjde bara ännu myndigare sin röst.

--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak väl, och nu skall du ställa dig
framför Ulv Ulvsson, så att han får fästa dig med handslag. Var inte
rädd, Ingevald. Han är vår granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
så skall jag själv leda dig fram till honom. Han talade med stränga ord
som alla storbönder, men nu börjar jag ana, vad han menar. Det behövs
män på tinget. Men jag har långt till ord, och jag har suttit länge
stilla. Min brynja hänger så ihoprostad, att jag inte längre kan skaka
ut den. Du skall få vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall gå
till tinget i mitt ställe.

Han sköt fram sonen, men Ulv Ulvsson, som ännu mindes det spetsiga
svaret på gåtan, kände föraktfullt på hans sträva hästhår och gav honom
ett slag tvärs över kinden.

--Se här, sade han, din son har hästhår, och kinden är läderaktig och
kan inte rodna, inte ens för ett slag. Det är tecken på finnblod. En
finndvärg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slår honom i ansiktet
eller skämmer ut honom. Bland fria män på tinget skulle inte många
lyssna till en sådan, om du också själv ginge med och erkände honom. Det
hade varit bättre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, är
det med slik avkomma du tänker grunda gård och ätt?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sådan skymf mitt inför det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
högdragna och lugna hån förbryllade och förstummade honom. Den storrika
husbonden på Folketuna började stamma, och Ingevald viskade till honom:

--Vill du, far, så går jag och stänger dörren, medan du slår ned honom.
Bryten och jag får sedan bära honom till kärret.

--Jag har god hörsel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog också, att om
jag kärar mot dig vid tinget och låter gräva i kärret, blir du illa
fast. Därmed skulle jag heller inte dröja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi bönder och grannar nu behövde hålla samman mot de
kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och släppte hans mantel.

--Du är vapenlös, Ulv Ulvsson, och du står under mitt tak. Är det med
skymf du tänker lämna mig, då lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, när du ville, att det skulle bli
annorlunda här på Folketuna och att vi skola bli bundsförvanter, då kör
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste gården i hela häradet.
Och där blir du böneman för min son, så att han gör ett gott gifte. Jag
har nog själv länge betänkt, att allt inte kan gå som hittills. För min
del kan det vara detsamma, men Ingevald börjar bli vuxen och han får ett
stort arv. Har du förstått mitt villkor, så låna mig nu din blå mantel.
Min grå vadmal är ingen brudfägnad. Jag vill se den bonde, som kan säga
nej, när Folke Filbyter friar för sin son med dvärgkvinnan!

--Den rikaste gården i häradet, näst Folketuna, det är min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en lönndörr oväntat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han förut aldrig haft en
föreställning. Han var icke skicklig nog att förställa sig. Nya och
plötsliga tankar korsades i hans huvud. Det föreföll honom, att han
själv i en hast hade förvandlats till den överlägsne, som hade att tala
och råda. Med en sidoblick, som blev förnärmande i sin misstro, sänkte
han rösten och halvviskade:

--Granne, du bär flera ärenden på hjärtat än du låtsats.

Därmed gav han Ulv Ulvsson ett slag på skuldran, men ännu en gång ryckte
han till av förundran. Det var inför det dystra allvar, som vid hans ord
lägrade sig på gästens ansikte.

--Mitt ärende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att länge ha stått tyst, som ville han helst slippa alla
bekännelser. Likväl bör jag inte neka att under vägen hit kom jag på
många tankar. Hur du hade det inom skål och vägg visste jag inte mycket
om. När jag stod vid råmärket mellan våra ägor och vattnade oxen i
bäcken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte säkrare än annat kunde betrygga ett förbund mellan gårdarna.

--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.

--Och därmed skall jag fortsätta. När jag fick träffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblåsta. Din son är en vanbörding,
och jag håller min dotter för god att bättra upp ditt ätteblod.

--Dagarna bli långa för en mö, som sitter och väntar på friare, kära
granne, och du skall inte vara hård mot henne. Här skall din dotter få
det bra. Hon skall få bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.

--Ännu har jag inte sett någon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott där hon är, under mitt ris. På ditt Folketuna råder
varken skick eller sed. Trälarna stirra, som om de aldrig förr sett en
människa i hela kläder.

--Vet du, att jag har varit hövding och haft tre skepp på havet?

Ulv Ulvsson log.

--Det låter som en saga, men det sägs, att den skall vara sann.

--Den förste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sådana vårfåglar varsla, har du nyss sagt oss. Välj själv, om du vill ha
förbund eller strid mellan gårdarna.

Ulv Ulvsson vände sig halvt åt sidan för att gå, men betvang sig.

--Däröver bestämmer inte jag ensam, svarade han motsträvigt.

--Du har då vuxna söner?

--De bli hårda nötter att knäcka på en fästningastämma. Du skall likväl
inte tro, att jag är övermodig, därför att jag är av gammal
lagmanssläkt. Vem kan säga det förut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar bättre behaga mina barn än mig? Jag har trätt in under ditt tak,
och du är därför i din rätt att också stiga under mitt. Du kan då själv
framställa vilka frågor dig bäst lyster. Vill du utsätta dig för avslag
och kanske spe, blir det din sak. Så hotande som tiden är, skulle jag
åka hem lugnare, om jag kunde tänka mig en klok uppgörelse. Vänner bli
vi aldrig, men det är min önskan, att vi åtminstone aldrig bli fiender.
Här har du min mantel. Var det inte så, att du ville låna den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och häktade den. Han gick bort i
hörnet till sin kista och tog fram en ask av lindträ. I den låg det en
liten krona, vars gyllene eklöv voro alldeles mjuka och böjliga som på
en levande krans. Trälarna hade aldrig beskådat en sådan härlighet. De
sträckte sig över varann för att kunna se bättre, och i detta ögonblick
kände de för första gången en verklig vördnad för sin husbonde.

--Denna skall hon få, sade han. Och en silversömmad huvudbindel skall
hon få och fingerguld och ärmkappa och nyckelring... och en sadlad
mjölkvit gångare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda högt!

Ulv Ulvsson hjälpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trång för en så bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knät, och
under det att vagnen vände på gårdsvallen och åkte bort, hörde de
kringstående trälarna, hur han fortsatte att bjuda.

--Två silverskedar skall hon ha, ropade han, och två hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och åkläde och underdyna, stoppad med
fågeldun... och bänkdyna med gudväv... och femtio mark bränt silver med
flämskt stadsmärke. Och var och en av bröderna skall ha en skjorta med
silverknappar... och själv skall du ha så mycket tröskad säd, som två
par oxar kunna köra i två vännor. Jag vill se vem som säger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!




5.


Det blev tyst i huset, när vagnen hade rullat bort. Genom att ännu en
gång höja piskan omvänt lät bryten trälarna förstå, att de voro lediga
för kvällen. De linkade ut i en grå flock.

Ingevald stod kvar innanför dörren. Skymfen brände i hans sinne med en
sådan smärta, att den tycktes honom oläklig. Med ens hade den öppnat
hans ögon, så att han såg barkbitarna och smutsen i rummet. Han kände
för första gången, hur fränt det luktade från hudarna på väggen. Han såg
pinsamt klart, hur förvildad och litet vördnadsbjudande fadern tett sig,
när han med sin ask i knät skrytande och högröstad åkte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hört någon tala så stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begärligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plågade honom också, när han tänkte på den
gamle Jakob, som han hade slagit. Ännu kunde han på sina tinningar känna
de kalla läpparna.

Han sprang ut för att följa med trälarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det då de viskade om nyss, när de gingo förbi
honom? Det förundrade honom också, att Tova icke kröp tillbaka in i
fårfållan i hörnet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
släpande röst från bodarna, men när han kom dit fanns ingen människa.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma båsen, där
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan trälstämma långt borta på
andra sidan stugan, men där kunde han heller icke hitta någon. Han
började ana, att trälarna smögo sig undan och med flit sökte vilseleda
honom genom att kalla på honom från olika håll. Hade han då nu blivit så
föraktad, att till och med trälarna gömde sig för honom? Var det då hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han än letade, kunde han icke träffa någon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle ärva hela den storrika gården, stod ensam mellan
hjulspåren i det nedtrampade gräset, och på gavelhörnens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade åt det öde Folketuna.

Då drog han sig till minnes, att flera av trälarna smugit sig bort under
de sista nätterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och låtsats sova, så snart han satte sig upp i
halmen. Det var något, som de ville dölja för honom. Han ruvade därpå,
förbittrad som han nu kände sig mot alla på gården och mot sitt eget
liv.

Han begynte gå utan mål och mening uppåt skogen, endast för att kunna
kväva den gråt, som tryckte honom om strupen. Sommarkvällen bredde sig
klar och stilla, och ekarna föreföllo ännu större i sin orörlighet.
Flitigare än bina brummade ännu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kröpo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han länge och
såg på en ekorre, som stack ut huvudet genom fönstret på sitt hus för
att undersöka vädret. Då det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den röda väderspåmannen bort stoppningen ur dörren och begynte att
kasta ut nötskal över skurdtemplet nedanför trädet. Smattrandet mot det
trasiga nävertaket väckte Ingevald, och han vände sig bort för att
slippa se belätet inne i templet. Det gjorde han halvt av rädsla men
ännu mer av blygsel. Han tyckte sig icke längre tillhöra den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vägen låg också en källa, som var berömd för sin goda och
människovänliga vattenande. Han brukade ofta sitta där och
självförälskad spegla de skrikande lapparna och öronens stora
silverringar. När han mycket länge såg i det klara vattnet, hände det,
att han till sist tyckte sig skönja källdisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men när han
nu böjde sig över källan, såg han sig själv med Ulv Ulvssons ögon.

--Se här, snyftade han, kinden är som läder. Hur hårt jag nyper och
slår, kan den inte rodna. Och håret är strävt hästhår. Aldrig får jag
stå på tingsstället bland friborna odalmän. Går jag nu dit, lär ingen
vilja höra mig. Och alla komma att le åt mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade föraktfullt på sin egen
bild i källan.

Beständigt driven framåt av sina gäckade önskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstället som han vände sin gång. Den blev allt häftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig stå där med andra,
skulle han åtminstone ensam tala till de döva domarstenarna om sina
olyckor.

Ekskogen glesnade småningom för odlade fält, som längre bort kantades av
mörka åsar. Där gärdet tog vid, reste sig tingshöjden. Till sin häpnad
fann han, att det var fullt av människor innanför ringen av de väldiga
stenarna. Därför att han vant sig att alltid känna som en träl, var hans
första tanke att gömma sig, liksom om han varit ute i olovliga ärenden.
Han böjde sig ned bakom en buske. Likväl upptäckte han snart, att det
icke fanns några blå mantlar bland de församlade utan endast trälars grå
vadmal. Han igenkände flera av de trälar, som hade smugit sig undan från
faderns gård, och vid en av stenarna satt den livströtta Tova och
suckade som alltid. Det var då för att i skymning och hemlighet hålla
träl-ting, som de varit borta de sista nätterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. När han stundvis
knäppte händerna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
gräshopporna slipade i det våta och doftfyllda gräset.

Ingevald hörde, hur den lågmälde predikaren slutligen stannade framför
Tova och frågade, vad hon trodde om döden.

--Därom tänka vi trälar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den enögde vid forsen är finndvärgarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor tröst av att höra dig.

--Bättre än du, Tova, har jag då förstått, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och ännu hade piskan i bältet. Nu ha
vi trälar också fått en gud.

--Så är det, så är det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
för att ni skola glädjas och vänta och inte sätta er upp mot era
husbönder, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte längre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
när mina bröder i Skara. Hundratals tignarmän och hövdingar samlas där
var påsk och midsommar för att taga kristnan. Tålamod, tålamod och
längtan, det var er arvedel, men hädanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, så långt saltet räcker i min påse. Jag
besvärjer dig, saltets väsende, vishetens låga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett hälsosamt botemedel till allt onts
fördrivande. Jag besvärjer dig vid den nye guden och hans sons kärlek.
Och jag går nu fram till så många av er, som jag kan nå, och blåser er
över ansiktet. Fly bort, du mörksens hövding, du djävul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar åt Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era ögonbryn, att Satan måtte förskräckas, om
han vänder sig om för att åter krypa in i ert innanmäte. Enfaldigt som
jag har lärt det, primsignar jag er alla, både de som stå närmast och de
som hålla sig gömda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds kärleks verktyg.

Jakob lade sina händer på Tova och bryten och bad länge. Sedan kysste
han de närmaste och tog upp tiggarpungen ur gräset och begynte åter sin
brådskande vandring. Trälarna kände sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmärke, som han hade tecknat mellan deras
ögonbryn. Mest förundrade det dem likväl att höra berättelsen om, hur
han på det vilda Folketuna tackat för käppslagen.

--Månne han är en träl liksom vi? frågade de och började skiljas åt för
att smyga sig hemåt.

--Jag ser röda lappar bakom enbuskarna, viskade då en kvinna. Det måste
vara sonen från Folketuna. Har han också lyssnat?

--Jag skall inte angiva någon, svarade Ingevald mellan tänderna. Nu har
jag fått veta, var min gud är att finna. Till honom skall jag gå. På
klippan vid forsen står dvärgarnas gud. Där står Den enögde, som jag kan
misshandla och slå, utan att ens en träl skall ömka honom.

Han hörde, att någon följde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vände sig icke om. Han vek av åt sidan in på ljungen under
tallarna. Några nästan igengrodda skåror i trädstammarna visade honom,
att han var på rätt stråt, men det hade blivit sent och ibland måste
han stanna för att urskilja dem. Då stannade också stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphörligt mot kvistarna. Det var honom en fröjd
att häftigt rycka den med sig, så att lapparna sletos loss och hängde
som trasor. Suset från forsen sade honom snart, att han icke längre
kunde gå vilse. Här ledde en upptrampad stig, ty här låg Jorgrimmes
kula, och längre ut bakom stenrösen yrde skummet.

Där stod guden i halvljuset på hällen utan att kasta någon skugga.
Upplyft på fyra andra mindre stenar var han föga ansenlig till sin
storlek och smalnade uppåt som en mortelstöt. Mitt ur klippstycket
stirrade ett mörkt hål som efter en jättes finger, och det var den
fruktades öga.

Ingevald lutade sig på armbågen över guden och såg ned i forsen. Han
märkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som övervuxna med mossa lågo kringströdda över berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han förstod också, vem det var.
Genast från första stunden hade han anat, att det var modern, som följde
efter honom.

När han böjde huvudet litet åt sidan, kunde han igenkänna henne. Hon
stannade ett stycke från honom vid branten och såg också ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som först i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo länge på det sättet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig förr hade han lagt märke till att hon var så liten och redan så
förhärjad och avskräckande ful. Är det hon, som har fött mig till
livet? tänkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra trälarna, och jag
hörde, vad du mumlade mellan tänderna. Därför gick jag efter dig.

--Du är rädd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod därtill. Tag du hämnd, min
son. Hämnden är lisan och fröjden i världen. Och lär dig sedan att älska
allt, som är av guld och silver. Det är det enda, som är värt en dags
mödor.

Hon gick litet närmare. När hon stod där alldeles invid honom och
tuggade stensöta och smällde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky för henne, så att han ej längre kunde kalla henne mor.

--Jag känner nog, sade hon och skälvde på rösten, det du i natt lånat
Ulv Ulvssons ögon och att det är med dem du ser på mig. Bättre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte ännu i din kind
efter slaget? Inte en stund längre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att hämnas låtit oss svälja en sådan skymf som i dag. Jag skulle då
förgiva honom eller sticka ned honom under sömnen.

--Så gå då! Gå hem till Jorgrimmes kula!

--Jorgrimme är död. Här på hällen offrade han min syster åt Den enögde
för att förlänga sitt liv. Men från den stunden blev han oglad och kände
aldrig mer någon trevnad. Då gick han in i högen och stack sig själv med
stenkniven. Och när jag kom dit och fann, att han var död, ställde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Månegarm satte jag i
hans stela händer. Sedan täckte jag över ingången med jord och torv.
Älgen betar över hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han själv ej
visste varifrån han kom. Ja, gå, gå, dvärgkvinna! Det sägs, att du
stammar från forna hövdingar, som bodde långt i norr, där kvinnorna ha
skägg och jaga uroxen med pilbåge och övervinna jotnarna med sina
besvärjelsesånger. Där voro de vida öknarna fulla av snö och villebråd,
och där härskade dvärgarna. Ack, de ha blivit fattiga och få! Nu hör man
nästan aldrig, att någon möter en dvärg i skogen, och här i bygden voro
vi de sista. Ja, gå, gå, dvärgkvinna, i dagar och nätter, du möter ändå
ingen gelike. Men när dvärgarna sluta att tala, glömma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.

--Ja, gå, gå! upprepade han bittert. Vada över strömmen nedanför det
sista fallet. Där sluta alla stigar. Där börjar ödemarken. Varför gav du
mig livet, om du inte vågar att taga det ifrån mig? En träl kan köpa sig
fri och bli lika god som någon annan, men hur skall jag någonsin kunna
köpa mig fri från allt det onda, som jag ärvde från dig. Mina bröder
visste vad de gjorde, när de gömde sig i avlägsna länder. Vad skall det
bli av Folke Filbyters gård och ätt? Varken örnar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgång. Till oss kommer man för att sälja salt, och sedan
spottar man på tröskeln. Om jag också rakar mitt huvud och färgar mina
kinder, så sitter ändå blodsarvet efter dig i mina inälvor. Kan någon
olycka vara större? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjälp
oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifrån han fick en sådan styrka. Följd av gnistor och
dunder störtade Den enögde från sin tron och rullade ned i forsen. Där
blev han liggande med ryggen uppåt och översköljd av skummet, så att
ingen mer kunde skilja honom från de andra stenarna.

--Dvärgbarn, dvärgbarn! framstötte modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu förspörjer jag, att du har hämndens eldslåga.
Varför lät jag dig aldrig dricka ur Månegarm? Varför satte jag hornet
hos den döde och otörstige? Vi skola riva upp högen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga från honom hans klenod.
Ser du, alla människor ha önskningar, men de ligga som små vackra barn i
sina hängvaggor och småle utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, så att de små barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka både stjärnor och
måne. Och vore du kristen, skulle du till och med åtrå det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina händer, så att jag får se, att du har nog
vassa naglar för att gräva. Och säg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo över ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och näverstyckena och
kröpo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i örat på den döde. Här sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma för att taga ifrån dig det bästa du
äger.

Jorgrimme var styv och torr, och när hon släppte honom, föll han mot
väggen. Där blev han sittande med knäna uppdragna och händerna om
Månegarm. Då tog hon ifrån honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan räckte hon det åt sonen. Gång på gång fyllde hon det, så
att det rann över.

--Drycken är surnad och besk, men jag är törstig, sade han.

Då fyllde hon det för sista gången med den grumlade bottenlagen i
krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. Ännu sitter du och räcker ut händerna, men de
ha ingenting att hålla om. Vi ha tagit ifrån dig hornet.

Hon rörde på läpparna för att forma flera ord, men de ville icke längre
lyda henne, och vansinne tändes i hennes ögon. Det var det vansinne, som
alltid låg på lur i dvärgarnas själ, men som icke gjorde dem slösinta
och sorgsna utan kom som en glad lättnad och oändlig lycka. Vansinnet
lät deras människohamn falla, så att de återförenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och väder och vildmark och djur.
Hennes önskningar kröpo nu ur sina små barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon längtade att bli en av de vittberömda valor, som med
långa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gårdarna. Med vördnad och förskräckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfägnade, och överst på anrättningen lades ett stekt
ormhjärta. Det visste hon. Att skrämma människorna, att bli skydd för
sin ondska och höra gråt, det var vad hon längtade till. Lätt som en
liten fågel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsåsarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdörrarna, kasta omkring kvastarna, hälla vatten över
glöden på härden och med ett ohyggligt skrik väcka de sovande utan att
någonsin bli sedd och fångad. Små spenbarn skulle hon stjäla och byta
bort. Hon skulle gå många mil för att under den heliga midvintersnatten
lägga dem hos en främmande mor eller hos en ung mö. Flera gånger
försökte hon att tala. Munnen gick oupphörligt och blev än smal och lång
och än rund och öppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes några
andra läten än de, som hon förr i tiden hade hört kring Jorgrimmes hög.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en gräshoppa. Under det att hennes
ansikte med många ryckningar förvred sig på olika sätt allt efter de
olika ljuden, härmade hon nattskärrans spinnande och surrande. Slutligen
knäppte hon händerna om nacken på sonen och med ansiktet lyft uppåt
framvisslade hon ett skärande och genomträngande vin. Då han såg på
henne, tvangs han oemotståndligt att stämma in i samma ihållande
vin--och det genskallade över skogarna.

Blodet steg upp för hans ögon så att han tyckte sig stirra på henne
genom rödaktiga hinnor. Sedan försvann för långa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han åter tog sig upp i det fria
eller hittade hemvägen. Hon framvisslade flera gånger samma stormgnyende
vin, och för var gång föll han in med vild styrka, men hon var redan
långt borta. Rösten kom från vadstället, där alla stigar upphörde och
ödemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
förundrade honom att han gick och bar något i famnen, som var halt och
glatt att hålla i men icke tungt.

Först då han blev våt om fötterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, förstod han, att han åter trampade i högt ängsgräs. Han
kände igen, att det var Folketunas mörka gavel, som äntligen kom emot
honom i skymningen och stängde vägen.

Trälarna voro redan tillbaka och snarkade på golvet i stugan. Innanför
avbalkningen låg Tova bland getterna och fåren och suckade. Utan att
släppa hornet, kastade han sig ned i halmen på första fria och lediga
ställe. Det föreföll honom att modern satt på hans bröst och
framvisslade sitt ihållande vin, men att han icke längre kunde stämma i,
därför att hon stödde armbågen på hans strupe.

--Du jämrar i sömnen, sade Tova. Vänd dig på andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vållar onda drömmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar ännu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var överstänkt med fläckar av mjöd och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra på under kittlarna.




6.


Folke Filbyter tog ut sina bästa sadeldon på gårdsvallen och lät feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson på fästningastämma.
Under det att trälarna sysslade härmed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare än någon förmådde att uppfatta, vad som var på färde,
hade de flockat sig framför dörren.

Mellan ekarna närmade sig en brunsvart hop av besynnerliga
människovarelser. Finndvärgar var det ej, därtill voro de för stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke trälars grå
vadmal utan skjortor och mantlar av alla möjliga tyg och färger. Och
mitt ur trasorna blänkte de allra präktigaste söljor och knäppen. Deras
ansikten voro otvättade och mörka som klumpar av fräknig ekved. På
männen växte skägget ända upp över kinderna. Några av kvinnorna hade
huvudkläden, som fordom varit vita och som visade, att de voro förfallna
och förvildade horgabrudar, som lupit bort från sina offerställen och
källor. Främst gick en man, som var högre än alla de andra, och på axeln
höll han en klubba av det vanliga slag, som bönderna brukade, när de
slogo pålar i jorden. Han räckte upp högra handen för att visa, att han
var god vän och att det icke var fråga om något överfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
känner igen gamla vänner? Vi ha annars ofta råkats vid kärret och hjälpt
varann med de motsträviga vägfararna. Har du blivit rädd för Älg
Klubbehövding och hans stigmän? Eller har din bekantskap med den ädle
Ulv Ulvsson gjort dig så högfärdig, att du inte längre vill kännas vid
så tarvliga strykare? Säg bara ut, så att jag får besked.

Fruktan var något, som aldrig fått rum i Folke Filbyters sinne. Så snart
han såg, vilka han hade framför sig, befallde han genast trälarna att
åter gå till sina sysslor. Men då begynte Älg Klubbehövding och alla
hans följeslagare att hälsa med de djupaste vördnadsbetygelser, och den
mest hängivna och oförställda beundran lyste ur deras ögon. Det var
första gången som någon hälsade Folketunas bonde med sådan aktning.

--I ett fall äro vi jämlikar, vi två, fortsatte Älg Klubbehövding och
böjde sig allt ödmjukare. Du har begått urbotabrott som jag. Du har
låtit överfalla badande och sovande. Du är nidingsman som jag, men
tillika vet du att hålla dig som storbonde på din rika gård, och jag är
vid din sida bara en fuskare i yrket. Därför hysa vi också alla här för
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de våra
utan att ens taga så mycket från dig som ett betande får. Det har varit
svårt nog ibland, ty vi få både frysa och svälta, men dig vilja vi inte
göra emot.

Trälarna skrattade hånfullt och Folke Filbyter slog ned ögonen.

--Det där är gott och väl, svarade han med en smula större hast, än han
annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vänskap och förbund. Jag har noga reda på vad som
sker här i bygderna. Jag vet att du tänker dig till Ulv Ulvsson på
brudköp. Slutar det besöket illa, då blir det osämja mellan dig och den
ädle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag växa
inte på samma rot. Men då skall jag hjälpa dig och taga från honom allt,
vad han för på vägarna. Han är fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behöver du en dag hjälp, kan jag komma på vakt till din gård.

--Och vad begär du för en sådan tjänst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor ära för mig och en lika stor
förnärmelse mot Ulv Ulvsson, när du friar i hans högmodiga hus för din
son. Det enda jag begär som villkor, det är, att du nu på stället ingår
fostbrödralag med mig.

Ådrorna reste sig på Folke Filbyters korta hals. Men när han så hörde
husfolkets skratt och betänkte, hur gärna han ville utmana sin granne,
på samma gång som han sökte att vinna honom, steg ett blint trots i hans
sinne. Han kände sig nog rik att icke fråga efter de lagkära bönderna,
som timvis stodo och trätte vid tingsstaden i stället att slå till.

--Husbonde, du vill inte förnedra gården ännu mer än du redan gjort,
sade bryten. Låt oss gå in efter våra huggtyg och försvara dörren.

Det var okloka ord av trälen, ty i stället att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan från armen. Genast gjorde Älg Klubbehövding på
samma sätt och kom honom till mötes.

Trälarna vände sig bort med avsky och lomade av till de upphängda
sadlarna, men vände sig ändå om av nyfikenhet.

De sågo, hur stigmannen drog sin kniv och bröt upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan många omsvep en rätt djup skåra i Folke Filbyters
framräckta arm och i sin egen. När bådas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan på sin plats, så att gräsrötterna kommo i
blodet.

--Väx, väx, gröna gräs, liksom vår vänskap! sade han. Folke Filbyter, nu
är du fosterbroder med den sämst ansedda mannen i hela bygden.

Därvid fattade han om hans hand och böjde sig åter lika djupt som nyss
med ögonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och förde honom en stund med sig in i
stugan för att dricka honom till. Jag har aldrig förr ingått
fostbrödralag med någon människa.

--Och jag har nu uppnått min ärelystnads högsta mål, svarade Älg
Klubbehövding. Jag begär ingenting av dig. Du gav mig mer än nog, då
ditt blod rann ned i mitt. Men hälsa Ulv Ulvsson, och kalla på mig,
ifall det blir av nöden.

När han åter reste sig och drog bort med sin skara, ledde trälarna ut
två hästar och betslade dem.

--Hur skall det till sist gå med oss alla här? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gård.

Vad Ingevald där fick se, hade han förut bara hört trälarna berätta om,
och han blev tyst och försagd, redan där han satt i sadeln. Den sista
biten av vägen var slätare och jämnare än golvet på Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, låg en ättehög med offeraltare, och han räknade ända
till fem runstenar, uppställda till ädel hågkomst av fjärran fallna
fäder och bröder. Fotstegen hördes knappt, när han kom in i salen, så
djupt var där strött med enris och friska ängsblommor. Väggarna voro
blådragna med bonader, på vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller rände spjutet genom gapande drakar. Bordet var täckt med en
vit duk, och runda bröd lågo bredvid vart träfat. På högsätesstolparna
blänkte vapen av urgammalt dvärgasmide, och under solljuset, som
strömmade ned mot härden, glänste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Trälarna, som sutto i en ring och flätade korgar,
reste sig genast höviskt, när de sågo de främmande, och ingen av dem
hade någon piska i bältet. Framför kvinnobänken vid gavelväggen stod Ulv
Ulvssons äldsta dotter och mätte ut tråd, och hon talade glatt och fritt
med trälinnorna som med gelikar. Då en av dem tappade nystanet, böjde
hon sig och tog själv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sådan prakt kunde finnas annat än i
de vakna drömmarna hos någon träl, som låg i halmen och satte ihop
sagor. Han kände sig styv och stel i den nya blå klädnad, som han i dag
hade fått till skänks, och han höll sig bakom fadern. Steg för steg
följde han efter honom och försökte att i allt göra på samma vis som
han. Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst
eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma
honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin
hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han på den mjuka bänkdynan och längtade
hem till trälarna på Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sådan fruktan och vördnad som
Ulv Ulvsson själv. Han satt i högsätet och glättade pilar. Men så fort
han fick syn på gästerna, gick han dem till mötes och vinkade på sin
dotter Holmdis och sina båda söner. De voro honom båda ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald kände på deras fasta handslag, att han
hälsade unga hövdingar, som voro vana att handla och råda. Holmdis bar
fram mjödhornet, och sedan gästerna blivit välkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson på nytt i högsätet och förtäljde kämpasagor. Stundom tog han
också harpan från stolpen och spelade.

Han hade också en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt för sig på
kvinnobänken och lekte.

Alltemellanåt återkom Holmdis med ett nytt horn. För var gång var det
ännu större och präktigare än den föregående, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anständigt att
dricka. Han litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på
samma sätt som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade
flera gånger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, så att han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära,
att hennes hår strök över hans händer, och därvid blev det alldeles
genomstrålat av solstrimman. Hon log och vände sig om.

--Akta dig för mitt hår, sade hon, ty det är starkt nog att tvinnas till
en bågsträng.

En lätt rynkning med ögonbrynen flög hastigt över hennes öppna blick som
ett eko av det sista ordet. Först då blev den tanken fullt klar för
honom, att det var hon som var ämnad att bo med honom på Folketuna. En
sådan gränslös lycka tycktes honom omöjlig att tro på och fåfäng att
begära, och han blev ännu räddare för henne. Han såg uppåt ljusöppningen
i taket, och hon förstod icke, att han gjorde så i förlägenhet, utan
sade till honom:

--Du lyssnar efter något.

--Vad är det som brusar i luften? frågade han och kände sig befriad av
att äntligen finna något att säga.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det är den stora linden, det är
vårdträdet. Det är nu så gammalt och år för år grenar det allt mer ut
sig över huset. Den första av Ulvungarnas ätt satte det för länge, länge
sedan, och lövdisen, som bor i den höga stammen, vakar över oss alla
här, ända från det vi äro små. Därför vaka vi också över henne och
hennes träd. Kom ut med mig, så att jag får visa dig kring på gården.

Han tog fatt om bordshörnet för att kunna resa sig och göra sig fri ur
sitt trångmål på bänken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de båda
unga, när de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela på harpan.

Det var det präktigaste solväder. Ett sådant sken flög genom hennes hår
och från söljan på bröstet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och följt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
försvann under hennes fötter. Alla blommorna i gräset stodo vidöppna,
och genomträngda av solelden hade löven en ännu klarare grönska än
annars. I var källa och var bäck låg en sol. Till och med i de
vattenfyllda fördjupningarna på hällarna lågo små och stora solar, och
alla kastade tävlande sina strålar tillbaka upp mot den lysande modern
på himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut över världen,
sade Holmdis. Vad månne det vara, som så kan fröjda det högheliga
gudaparet, att de låta allt skapat glimma så härligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vårdträdet och visade Ingevald, att det
skulle behövas tre eller fyra människor för att med armarna nå om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och trälkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med äggskal och hanefjädrar för att glädja lövdisen och
tacka henne för ett gott år. Sedan skyndade hon sig några steg före
honom, efter det var hon, som kände vägen. Det förvånade honom icke, att
hon var glad, då hon gick i ett sådant ljusglitter, men han skämdes över
att ingenting ha att säga.

--Jag har hört, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
frågade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de blå.

Därpå kunde han icke svara. Först när de kommo in i stall och fäbodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den här oxen har för långa klövar och blir aldrig någon god dragare,
begynte han och blev genast en smula säkrare på rösten. Och rid aldrig
den här hästen. Han har opålitliga ögon. Hästar äro besynnerliga djur
och det är svårt att bli klok på dem. Att tämja hästar är som att tämja
kvinnor, säger far.

--Det är gott, att man inte kan döma efter hästhåret, svarade hon med en
hastig blick åt hans eget huvud. Jag var så nyfiken på att få se dig,
Ingevald. Jag trodde så säkert, att du skulle ha på dig den där långa
skjortan av granna lappar, som far talade om, när han kom från
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina öron. Är
det sant, som trälarna påstå, att du ibland brukar ligga på knä över en
källa i skogen och spegla dig?

Han märkte, att hennes glättighet icke var så alldeles harmlös, som han
först hade trott, utan att hon gäckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att hålla upp hästens öga och granska det.

--Nu vet jag svaret på din fråga om blommorna! utropade han plötsligt
och vände sig om. De vita äro fagrast, ty vitblommig är porsen, och ett
kallt porsöl på en het dag går över allt, säger far.

--Nej, det är de blå, för dem sätter man i brudkransen, svarade hon lika
tvärt. Och nu skola vi inte längre stanna här inne utan gå tillbaka ut i
solskenet.

--Den som får sätta brudkransen på dig, Holmdis, blir nog för yr i
ögonen att se färgen på blommorna, sade han.

Han sökte henne med en fast blick, ty nu var han själv nöjd med sitt
svar. Hon hade skjutit upp dörren och gick åter ett par tre steg framför
honom.

--Den som får sätta brudkransen på mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gång som liten. Men nej, därpå törs jag inte nu tänka.
Kanske har jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala
om många ädla och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av
dem rider in genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min
brudkrans.

--Övermodig mö får länge sitta och vänta.

--Och medan hon väntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe,
som styr snäckan långt ute på havet. Ack, hon hör så klart, hur han
också sitter och sjunger om henne, fast han ännu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.

--Och så sätter hon till att gråta... och tar bonden i granngården!

Hon böjde sig och bröt en dunig maskros och blåste på den.

--Nej, till bonden i granngården säger hon: akta dig, bonde, för mitt
hår, ty fast det inte är hästtagel, är det starkt nog att tvinnas till
en bågsträng.

Han tvärstannade också och sökte ett hatfullt ord för att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:

--Det är orätt av mig att föra dig omkring här ute så länge, då far ännu
spelar på harpan. Du kunde ha större glädje av att höra på honom, ty
säkerligen ha ni ingen harpa på Folketuna. Vi ha nu fått talas vid, och
jag tycker nu bäst, att vi gå tillbaka igen till de andra.

När de kommo i salsdörren, avbröt Folke Filbyter sin värd mitt i
harpspelet och ropade:

--Du leker för omständligt på strängarna, Ulv Ulvsson. De unga äro redan
tillbaka, och ännu har fästningastämman inte begynt. Det är inte sed,
att de själva skola vara närvarande och därigenom hindra oss att tala
fritt vid en så allvarlig förhandling.

Ulv Ulvsson hängde upp harpan på högsätesstolpen. Till tecken att
fästningastämman begynte satte sig alla med fötterna i kors och med
händerna korslagda framför sig på bordet.

--Det är sant, sade han och hans röst lät icke lika klar och bestämd som
annars, att de unga inte själva bruka få vara inne. Men jag ger dem lov
därtill, så att vi också få höra deras tanke. Må de sätta sig ned på
sina tillbörliga platser, så att jag får min dotter hos mig och du din
son hos dig. Låt oss nu höra ditt ärende, granne. Jag frågar dig först
efter gammalt bruk: vill du köpa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.

--Då frågar jag dig, om du vill köpa säd?

--Nej, jag vill köpa en av dina döttrar, Ulv Ulvsson, och helst den
äldsta. Jag spörjer inte om hennes mor, ty hon är död. Din dotters frida
väsen talar bäst för hennes eget värde.

--Det är väl sagt, svarade Ulv Ulvssons söner. De visade sitt
instämmande genom att slå ett hårt slag över den vänstra handen, som
fortfarande låg utsträckt på bordet.

--Så långt äro vi då eniga. Jag ber er att inte heller spörja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan därför
också kallas död. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons söner mumlade något om »finnkvinnan», men Folke Filbyter
skyndade sig att fortsätta, ty han hade på förhand noga lagt upp sina
ord i minnet.

--Törhända förundrar det er, att jag med ens blivit så ivrig i en sak,
som ännu för några dagar sedan inte fanns till för mina tankar. Skulden
är i så fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men på samma gång så skymfligt, att jag bara ser en
utväg till försoning. Och det är ett avtal om gifte mellan våra barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertänksamt.

--Blev du skymfad av att höra sanningen, Folke Filbyter, så måste du
veta, att det dock finns många sätt att få en uppgörelse. Anser du, att
vi båda suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi
ju söner, som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte
glömma, att du i dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att
det var jag själv, som från början kom att tänka på ett gifte. Ja, jag
sätter en lugn klokhet så högt, att jag för min del vill taga tillbaka
mina häftiga ord och åtminstone inte motsätta mig ditt förslag. Jag
råkade i vrede, när jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
får du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men på samma gång
måste jag påminna dig, att vid en fästningastämma är var och en fri att
säga sin mening rätt fram, utan att den andra får misstycka. Och nu
vänder jag mig till er, mina söner. Betänk att jag börjar bli gammal och
att jag sitter ensam här hemma, när ni äro ute på skeppen. Jag behöver
någon, som hjälper mig att värja gård och grund. Ingen vet snart rätt,
vem som är herre över Svea välde. Valkyriornas hästar skria efter en
blodsåker.

Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
från hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom
godvilligt, om han också rågade din sköld med guld. Och till er, goda
bröder, vänder jag mig för att få hjälp.

Folke Filbyter slog vredsint i bänkkarmen. Som han stod där i sin vilda
styrka och hälsa med Ulv Ulvssons nedfläckade mantel ännu häktad över
bröstet, liknade han närmast en jättelik vildman. Hans tafatthet i alla
åtbörder och hans obehärskade och mullrande stämma tycktes också snarare
stamma från klyftor och skogsstigar än från det fredliga vardagslivet på
en gård. Ändå var det omöjligt att ej genast igenkänna den storrika
bonden. Den svällande fetman tyngde hans gestalt som en börda. Magen var
mer framskjuten än bröstet, så att rocken framtill tycktes för kort. Han
stod brett isär med fötterna, och linhåret hängde blankt och slätt på
båda sidorna om det runda, kvinnligt skägglösa, skärhyade ansiktet. Det
löje, som så envist alltid mötte och följde honom var han kom och gick,
kringrände honom åter ett ögonblick på alla sidor, utan att han själv
märkte något därom.

--Ulv Ulvsson, tämj din dotter, ropade han. Lär henne, att ett klokt
avtal är det enda, som grundar barns lycka. Jag är man att göra ett
frikostigare brudköp än någon annan. Säg henne, att hon skall få två
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark bränt silver
med flämskt stadsmärke och...

Ulv Ulvsson satt förlägen och såg i askan på härden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det är inte mer än billigt, att också
hon får ett ord med, ty frågan om ett brudköp är mera invecklad denna
gång än den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med något skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det är blyga
ungmörs sed att neka i förstone. Kanske lyssnar hon därför hellre till
sina bröder än till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' bröder och talade. Den yngste nickade vänligt till
henne och talade först.

--Min syster får ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram över golvet som för att gripa fast
var och en som han talade till.

--Ni äro från vettet, unga människor! ropade han. Åt er, bröder, har jag
lovat var sin tröja med silverknappar. Men jag är villig att bjuda ännu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni på väggarna och blomster på
golvet, men ni äro fattiga. Om också er gård, näst min, har de största
ägorna, så äro ni ändå fattiga, fattiga!

Den äldre brodern tänkte sig för länge. Sedan sade han:

--Jag kan inte giva min yngre broder rätt. När två unga flytta ihop bara
för sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga på. Kärleken är ett
mjöd, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger något att
gemensamt akta om. Äro de också i början kalla i sinnet, märka de med
tiden de goda sidorna hos varann, och då glädjas de däråt och bli nöjda.
Därför skola aldrig de unga själva sysselsätta sig med sitt gifte utan
överlåta den angelägenheten åt andra, som se klart och lugnt och ställa
allt till det bästa. Kära syster, jag kan en gammal visa. Gifte av
kärlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir fröjd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att åter sätta sig.

--Holmdis, där kan du själv höra, sade han. Din äldre bror har ärvt Ulv
Ulvssons försiktiga klokhet.

--Väl om så vore, fortsatte den äldre brodern, men ännu har jag inte
talat till slut, granne. Det är sant vad du säger, att vi Ulvungar äro
fattiga vid sidan av dig. Näst din gård är vår den, som har de största
ägorna, men det växer inte guld och silver i skogar och kärr--annat är
när du går förbi med ett hål i säcken. Nog bruka vi bröder annars om
somrarna ligga i västerviking, men där ha vi mest fått handskas med järn
och sällan med andra metaller. Vi ha följaktligen skäl att lyssna på
ditt anbud men få därför inte glömma det enda rätta svaret. Och nu
vänder jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa höves
det oss, vi som äro av gammal lagmansätt, att knyta förbund med
Folketuna. Guld når långt, men inte längst. Från Folketuna kommer aldrig
någon son, som med makt och anseende kan bli vår broder och glimma som
ditt svärd i din ålderdom. Ur ett förskämt frö växer intet träd. Kan du
tänka dig Folke Filbyter som stamfader till en mäktig ätt? Folketuna är
en föraktad gård, uppförd av en främling, om vilken vi inte veta annat
än ont. Må han gifta ihop sin son med trälfolk eller finnfolk. Det
anstår den, som efter en mansålder skall ligga glömd utan minnessten. Vi
tro, att du menade väl, fader, då du fick din olyckliga tanke på denna
sak, men frimodigt säger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga
förtänksamhet. Tiden står molnig och hotande, det är sant, men åt en
avkomling från Folketuna är min syster för god. Vi bröder säga nej och
resa förbud, ty vi vilja att vår ätt skall stiga uppåt mot höjderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som ännu förblev sittande. Han vände sig åt
sidan och tog sin dotter om armbågarna.

--Skåde min goda fylgia i mitt sinne, ty rent är mitt uppsåt! Och du,
min dotter! Friboren är du liksom jag. Tre frejdade ätteled kan du räkna
bakom dig i tiderna. Hjältenamn, som ärats i Svitiod, kan du läsa på
stenarna i minneslunden. Glädjefullt kan du drömma om de bröder, som
skönt fingo somna på sina sköldar under drabbningar i främmande land.
Därför bjöd jag dig också att närvara i dag och föra din egen talan. Hur
högt min granne värderar dig, kan du bäst döma av hans anbud, och jag
har ödmjukat mig inför klokheten hellre än att skryta om ättetal. Det
oaktat bör du också lyssna på dina bröder. Bestäm nu själv!

--Jag har bestämt. Aldrig lämnar jag mig godvilligt åt Ingevald
Folkesson.

--Då återstår mig bara att räcka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur högsätet. Glöm mina förnärmelser sist och mina söners
ungdomliga häftighet i dag, så att frid får råda mellan gårdarna. Dina
gåvor skola ärligt återskickas till Folketuna. Vill du, så uppsätta vi
gemensamt en väpnad skara till vårt försvar, ifall konungen skulle komma
för att döpa oss med svärdsmakt. Här står jag och väntar på dig med
handen framräckt.

Nu tilldrog sig något, som ingen hade väntat. Det skulle ha förefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i bänkkarmen som nyss, men icke ett drag förändrades i hans
ansikte. Han stod där lika klippfast orörlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin värme och stannat. Uppfödd bland
bönder, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt förnöjd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, när det gick honom emot.
Han stelnade då till den sega kraft, som ödesdiserna just bruka förläna,
där de ämna att lägga på de största olycksbördorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besök hade väckt hans lust att skaffa mer anseende åt sonen,
men han blev enträgen och envis först därigenom att han mötte motstånd.
Ett brudköp, som en annan kanske genast skulle ha fått till stånd,
visade sig för honom mot hans förväntan nu som en omöjlighet. Han kände
sig stå i ett hål djupt nere i jorden, inklämd mellan milstjocka och
ogenomträngliga jordväggar. Det föll honom icke in att grubbla över, om
han själv bar skulden och om det fanns något sätt att taga sig upp ur
trångmålet. Han blev endast tvär och stum, och de, som nyss hade dragit
på munnen åt hans otymplighet och skryt, blevo oroade och själva
tystade.

--Din hand? svarade han efter lång väntan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka förtänksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden på Folketuna är ingen klok man. Han är ingen
passande vän för dig. Känner du Älg Klubbehövding?

--Jag önskar, att jag hade den nidingens huvud på golvet här framför
mig.

--Sedan i morse är jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att hästarna bli framledda?

Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp på hästen. Fet och tung som
han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika
tyst.

Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade
släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade han
ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet. Ända till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens
nödvändigaste göromål på åkern.

Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen människa, som jag
hatar så som Ulv Ulvsson.

--Han är min värsta fiende, Ingevald. Det är hans försiktighet och
klokhet, som gör, att man hatar honom.

--Beständigt skymfar han oss, far. Vet du varför finnkvinnan smög sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag råkade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hög och togo från honom hans
mjödhorn. Det är det som står där i vrån. Då talade hon om dig. Hon
kände att hon måste förgiva dig, om hon stannade i gården. Hon kunde
inte längre tåla en husbonde, som underlät att hämnas hela gårdens
skymf. Kom ihåg, att jag har hennes blod, far. Du får mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt förlita på mig, förrän du tager hämnd på Ulv
Ulvsson och hans söner.

Ingevald hörde huru trälarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
därom och de bullrade mer än nödigt. Han förstod, att de gjorde så för
att mana husbondfolket att tänka på gårdens heder. Han intalade sig, att
det också uteslutande var skymfen, som sved och brände, så att han icke
själv kunde sova. Men han mindes knappt längre något av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var för honom en storordig bondeträta,
som han hade väntat på, redan då han färdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han såg henne mycket tydligare för sig nu, än då han satt
framför henne i salen. Då hon mätte ut tråden åt trälinnorna, var det
ljust omkring henne, så att arbetet blev en glädje. Då hon gick, lutade
hon på huvudet som en sjungande, fast hon strödde omkring sig de
hånfullaste ord för att visa honom ifrån sig. De hade träffat honom mitt
i bröstet, så att han från den stunden icke kunde tänka på annat än på
henne. Hon förföljde och plågade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade brödrens långa och
förnärmande tal. Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans
händer, och han kände hur starkt det var och hur härligt det skulle vara
att sno det till en bågsträng.

--Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna
än Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna. Jag skall sätta henne
framför mig på hästen och hämta henne hit med våld, därför att hon
trotsade oss och därför att jag hatar henne. Jag skall tämja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram över golvet till matskeden.

--Det är manligare talat, än jag väntat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en känsla av äntlig lättnad. Är det nu också bara
sant, som du säger, så att du inte förställer dig och ligger och pinar
dig med längtan efter den kvinnan? Då ville jag inte akta dig mycket.
Jag är rik nog att köpa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
få bära nyckelknippan på Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varför heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod första gången, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa över hela Folketuna.

Folke Filbyter vände sig om med ryggen mot honom och drog bättre ihop
halmen under huvudet.

--Du är en stackare, sade han och lät åter trög och likgiltig. Jag kan
nog höra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hämta dårskap till
gården! Det är, vad du vill. Men gör som dig lyster. Jag hade tänkt att
följa med och hjälpa dig, men nu får det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste trälarna, om du inte kommer på förnuftigare tankar och stannar
där du är. Jag råder dig blott att under vägen offra en vit höna vid
skurdtemplen för god medgång, änskönt jag intet föraktligare och
ömkligare känner än gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
trälarna hade redan snört på sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att gå till sömns. När han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmörkret, ty de kände sig skymfade samman med hela
gården.

För att göra hämnden stoltare och bittrare påtog han sin dräkt med de
gula och röda klutarna, fast den nu var alldeles sönderriven på ena
sidan. Bryten tände en fyrsticka i askan och lyste honom. När de gingo
förbi Folke Filbyter, sågo de, att han fortfarande låg med ryggen åt
rummet utan någon nyfikenhet för deras åtgöranden. Var och en av
trälarna fick visa, att hans yxa satt någorlunda stadigt och fast på
skaftet och att han till skydd mot återhugg bar en luden vante över
högra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade använda, när
de voro ute i Folke Filbyters hemliga ärenden för att plundra
vägfarande, och de voro lika vana att beväpna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig därför icke lång tid med dem utan var full av otålighet
och hetta. Men åt sig själv utvalde han en knippe nyskäftade pilar och
en båge utan sträng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp på den bredaste
och kraftigaste gångaren. Trälarna flockade sig omkring honom till fots
och följde honom med långa och släpande steg och yxorna hängde över
skuldrorna.

Utanför det första skurdtemplet vid vägen stannade han och slaktade en
vit höna, såsom fadern hade rått honom. Vildhumle och nypon klängde
kring det lilla runda pålhuset, som nästan gömde sitt tak under en
lummig hasselbuske. När han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av nävern från taket, ty visserligen är natten ljus
nog där ute, men här inne är det skumt. Jag vet ju, att det är Freyja,
som sitter här med sitt äpple i handen, men hon brukar vara så full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad trädstam än en gudinna. Det
förundrar mig därför, att hennes anlete i natt kännes så litet och
blankt, när jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett näverstycke, så att det föll in mer dager, och
sträckte sig själv till hålet för att kunna se.

--Ingevald, detta är förfärligt, ropade han till. Vad har här skett? Är
det människor eller skogsandar, som varit här? Det är ett nytt och
främmande beläte, som du sätter röda kinder på. Och det är inte något
äpple utan ett barn, som den nykomna håller i knät. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida högre.

Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om
händerna med den slaktade hönan.

--Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han,
och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig,
ha ni förr sett den käppen?

De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när
de försiktigt gått närmre, stannade de.

--Det är den gamle Jakobs stav!

--Ja, det är hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle känna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har bränt sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihåg än den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den förrått honom. Hur kunde ändå den
fromme begå en sådan illgärning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
gör ingenting hemligt. Du kan vara viss, just därför har han lagt sin
stav över de sönderslagna trästyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur lätt hade inte någon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstänkt och straffad.

--Nåväl, utbrast Ingevald med häftighet och vände sig mot bilden. Jag
känner dig inte, gudinna, men ännu är ditt anlete blankt och ungt, så
att det lyser om det, och jag har lärt dig att rodna. Nu skall jag ända
till fötterna göra dig så fagerröd som en välsk drottning--och kan du,
så hjälp oss!

Därmed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, över bilden och
ryckte åter hästen från trälarna, och över dem brusade och skakade de
väldiga ekarna.

Han hade fått blod på ärmen, men gav sig ej ro att tvätta bort det.
Under hela vägen tänkte han på Soldis och blev allt hämndgirigare och
vredare.

När de kommo till Ulv Ulvssons gård, grydde redan dagen. Det var ingen
rök över taken och alla bodarna stodo stängda. En häst, som tjudrad
betade mitt på tunet, begynte gnägga, men de fällde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan höggo de fast några yxor i väggen på stugan,
så att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. På dem
klättrade de tyst och försiktigt upp till taket. När de hade krupit
ända fram till vindögat, kunde de se ned i stugan och övertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg ännu från härden mitt under
dem, där jord och aska blivit hopkardade i en hög över glöden, så de
skulle hållas vid liv till morgonen. De knöto ihop tre bälten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, så att den
yrde högt upp, och de måste hjälpa varann att släcka den eld, som
begynte pyra i deras kläder och ludna skodon. Till sin belåtenhet hade
de redan funnit, att trälarna icke här sovo inne hos husbondfolket som
på det vilda Folketuna utan lågo för sig i något särskilt sömnhus. Men
lucksängen stod halvöppen, och de sågo, att Ulv Ulvsson låg där och sov
med sina söner. Ingevald gick sakta fram och sköt igen luckorna. Sedan
fällde han haspen och ställde fyra trälar med ryggarna mot luckorna, så
att de liggande icke skulle förmå att öppna inifrån. De andra trälarna
drogo undan bommen från stugdörren, så att vägen till flykt blev öppen.

Alla dessa förberedelser utfördes varsamt och ljudlöst. Först när de en
stund noga hade hört efter att allt fortfarande var lika stilla i
gården, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gått mer än halvvägs genom salen, då han fick syn på henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt åkläde stod hon i en
sidodörr och stirrade på honom. De stora silverringarna blänkte i hans
öron, och alla de gula och röda lapparna flaxade, under det att han,
nästan springande, kom emot henne. Hon började ropa på de sina, först av
förskräckelse, sedan av harm. Männen vaknade i sängen och svarade henne,
men trälarna höllo igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och bände
inifrån men haspen var av järn och trälryggarna voro sega, och fötterna
togo spjärn mot en av stockarna i det ojämna golvet.

Ingevald grep fatt henne, och så snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som låg på bordet bredvid ett tygstycke och några nystan. Han klippte av
det gula och tjocka håret och räckte det till bryten.

--Sno mig en bågsträng, sade han.

Bryten tog av vaxet, som låg i en ask bredvid sömnaden, och snodde en
sträng. Den knöt han vid bågen.

--Öppna nu luckorna! sade Ingevald.

Trälarna lyfte då haspen ur öglan och veko åt sidan, så att luckorna
flögo upp.

Ulv Ulvsson satt upprätt i bädden och det var lätt att få sikte på hans
vitsprängda skägg, som bredde sig över bröstet. Sönerna lågo längre in,
så att de icke kunde komma ut före honom, och ingendera av dem hade
några vapen hos sig. Ingevald tog den längsta pilen och lade den på
bågen.

Det väste till genom salen som hade en jätteödla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mål. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen träffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid sängstolpen,
så att han icke kunde göra sig fri.

--Nu sitter du där med dina söner, Ulv Ulvsson, förtänksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hånade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om förut i dag? Sannerligen, om jag längre kommer
ihåg det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med våld. Soldis, det
är vad hon hädanefter skall heta. Soldis, Soldis! Berätta mig nu,
Soldis, var din far gömmer sitt mjöd, ty jag är törstig, och på ett
sådant brudköp bör det drickas.

Sönerna bemödade sig fåfängt att frigöra Ulv Ulvssons hand och att komma
förbi honom ut ur det låga fängelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att våra trälar kasta yxorna
och springa ut genom dörren? Bullret har väckt gårdsfolket, och det är
redan full strid ute på tunet. Vill du gå miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara för ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kärleksruset ropade allt
yrare och övermodigare genom hans mun.

--Hör mig nu, käre Ulv Ulvsson, medan du sitter så lugnt och gott med
dina söner. Det är ingen brådska, men trälarna äro otåliga, därför att
du sölar med välkomstölet. Räkna upp för mig namnen på alla de höga
hjältarna i din släkt. Vad får jag annars att säga, när din dotter föder
mig en son och han frågar mig om Ulvungarnas långfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skäfta sin
första pil för din räkning, Ulv Ulvsson, och sätta den lika fast i din
vänstra hand som jag nyss satte min pil i din högra.

Bryten ställde sig framför Ingevald, så att han skymde lucksängen.
Mycket betydande såg han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvävt av otaliga små rynkor. Men han
var den första, som kom till sig själv, och nu kände han sin makt.

--Vart ögonblick kan bli det sista, Ingevald. Ännu så länge är du inte
stort mer än en träl på Folketuna och för trälarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i bältet. Här kan du se
den.

Det var ord, som väckte trälvanan i Ingevalds sinne, och genast kände
han, att han måste lyda. Bryten tecknade åt honom att fatta Soldis under
armarna. Själv tog han henne om fötterna och springande buro de henne på
det sättet ur salen. Men i dörren vände Ingevald sig om ännu en gång och
ropade inåt lucksängen:

--Du ser själv, kära fader Ulv, hur ivriga trälarna äro att få oss i
brudhalmen. Din dotter är också alldeles ifrån sig av längtan. Det är
bara jag, som är lugn och förståndig och tycker, att jag väl kunnat leta
upp en anständigare kvinna. Hon har ju inte ens behållit kläderna på
sig. Vore du inte så trög med att stiga upp, kunde du ännu kanske hinna
att hämta fram hennes brudelin. Men sitt nu där du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och tänk på dina barn och gör stora löften till
gudarna.

Han lyfte upp henne i det bruna åklädet och satte henne framför sig på
hästen. Utan att akta på de flyende trälarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort över stubbar och ormbunkar. Han tänkte icke på att värja
sig, fast ekgrenarna stötte honom i bröstet och ryckte lapparna ur
rocken.

--Soldis, Soldis! jublade han och överhöljde henne med vilda och ömma
smekningar.

       *       *       *       *       *

Folke Filbyter stod i sin grind, när den vilda ritten gick förbi ända in
på gårdsvallen. Han såg blodfläckarna på sonens ärm och frågade:

--Hur många män ligga nu på likbänken i Ulv Ulvssons sal?

Ingevald höll in den svettdrypande hästen utan att i förstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihåg, att det var offerhönans blod, och
andfådd berättade han, hur allt hade tillgått.

--Manligare skulle du ha skött din pil, svarade fadern, om inte
bågsträngen hade varit en skön kvinnas hår.

Ingevald lyfte ned Soldis från hästen. Under tiden fortsatte han att
tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs käpp.

--Den gamle lär gå omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya belåtet var hennes. Det var Jesu
moder, som så ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde dödas eller
döda.

Folke Filbyter svarade honom föraktfullt:

--Om det är, som du säger, då är Jakob modigare än jag trodde. Själv har
jag ofta känt håg att göra som han och slå sönder de eländiga
gudabilderna. De stå likväl på mina ägor, och där råder ingen annan än
jag. Men låt oss i alla fall vara kloka, om vi också inte besitta
Ulvungarnas höga vett. Tag rätt på hans käpp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och sätt den över stalldörren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och gå nu till stugan, Ingevald. I vrån, som
är till vänster om fårfållan, har jag tjällat åt dig och kvinnan med
stolpar och fällar. Det ser ut som ett gråhårigt finntält, och där inne
får du det varmt till vintern. Jag har också satt ett nytt lås för
stugdörren, så att du kan stänga den utifrån, till dess du får henne
spak och trivsam.

Han ägnade icke Soldis en blick, utan lät sonen ostörd få bära in henne
i stugan. Sedan ställde han sig åter i grinden. Han räknade noga
trälarna, som kommo tillbaka från den nattliga striden, så att han
skulle vara viss, att ingen felades. Några av dem blödde i ansiktet och
han tvättade själv deras sår och förband dem med jord. Han synade också
noga alla hål i deras vadmal och visade, hur de bäst skulle kunna laga
dem. Bryten fick stort beröm för sin rådiga stränghet mot sonen, och när
allt var i ordning, bjöd Folke Filbyter de uttröttade på en god och
riklig dagvard med mycket mungott.

--Kanske var det bäst som skedde, sade han, fast jag hellre sett Ulv
Ulvsson på likbänken. Men efter detta ha vi mycket ont att vänta. Ulv
Ulvsson är inte en så enfaldig man, att han mödar sig att gå till tinget
och kära mot mig. Har jag ännu inte haft tid att rida till tingsstället,
får jag det ännu mindre hädanefter. Däremot måste vi betänka, att hans
söner äro djärva och stormodiga, men det är ont om folk i hans gård, och
hans trälar äro inte vana att sköta vapen. Därför dröjer det nog om
innan de få rustat, och vi kunna hinna att befästa oss. De av er, som
förstå smidets konst, skola nu raskt elda på i smedjan. De andra skola
taga ut hästarna och alla våra vagnar och kälkar, fast det är sommar,
och hämta sten ur skogen. Något berg finns här inte i närheten, men
framme vid åkern ligger en kulle, som herdarna bruka kalla Bjällerbo,
därför att de där gjort en inhägnad åt getterna. En god källa finns där
också, som är prisad för sitt rena vatten och sin människovänliga
vattenande. Där skola vi i hast lägga upp en rundel av stenar och bråte,
så att vi ha en tillflykt, om det går så illa, att vi överfallas och
inte kunna hålla själva stugan. Jag hade tänkt att få sitta här i ro med
mina plogar och spadar, men fortare än jag ännu för några dagar sedan
kunde drömma, har ovädersmolnet stigit upp. Nu finns inte längre någon
återväg, och möter jag Ulv Ulvsson, så dräper jag honom.

Uppfriskade genom den starka måltiden och nöjda med hans vaknande lust
att värna om gårdens heder, skyndade sig alla att beredvilligare än
någonsin lyda hans befallningar. Hela dagen arbetades det på Folketuna
och kälkarna gnisslade i ljungen, när de släpade fram de tunga stenarna.
Sot och gnistor sprutade ur hålet på smedjans torvtak, och Folke
Filbyter satt själv på den sotiga kubben bredvid städet. Hans gamla
ringbrynja blev upprullad och rengjord från rost, och han lät förfärdiga
en hjälm av alldeles särskilt slag. Han letade fram en av de vanliga små
och kupiga hjälmarna, som lågo i vapenskämman, men runt omkring lät han
sätta brätten, som förvandlade den till en sorts kittelhatt. En enda
gång i sitt liv hade han sett en sådan järnhatt på en ensam kämpe under
en stormning vid Danelagen och märkt, att den gav gott skydd mot allt,
som föll, antingen det var pilar eller stenar. Smederna funno den
missprydande och tung och ville knappt slå fast nitarna, men han tvang
dem att fortsätta med arbetet.

Trött av nattvaket och dagens många ovanliga bestyr sänkte han småningom
hakan mot bröstet och somnade, som han satt på kubben. Ännu i drömmen
såg han smederna vända hjälmen över städet och hamra på nitarna.

Han drömde att han satt i de underjordiska verkstäderna, där Muspelhems
sotiga väsen lupo kring med sina glödgade järnstycken utan att känna
någon sveda från gnistorna, som hundravis fäste sig på de håriga och
krokiga benen. De skuro tänder och sträckte glödjärnen mot dörren,
liksom väntade de därifrån ett besök av allt, vad de mest hatade och
skydde. Därute trampade det och skrapade med stavar och spjut i sanden.
Det kunde icke vara några andra än asagudarna, som Jorgrimme hade
berättat om och som ännu gingo omkring och letade. Men Freyja kom in i
gnistregnet, stor och rund och med så breda och glesa tänder, att de
liknade äppelbitar instuckna under läpparna.--Där gå de och leta,
viskade hon och hängde sig över hans axel, så att det klingade och
spelade i bröstsmyckena, och ingenting märka de! Det frö, som de söka
efter, har jag nu redan satt i livgivande och växtkraftig jord.

Han vacklade under den sköna gudinnans tyngd och grep henne om armen.
Aldrig hade han känt en arm så len och glatt och ändå så järnhård. Just
som han fattade om den, b