The Project Gutenberg EBook of Folkungatraedet, by Verner von Heidenstam

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Folkungatraedet

Author: Verner von Heidenstam

Release Date: September 4, 2004 [EBook #13371]

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRAeDET ***




Produced by PG Distributed Proofreaders.




VERNER VON HEIDENSTAM

FOLKUNGATRAeDET





_Folke Filbyter_




1.


Hur dvaergarna laemnade fran sig hornet Manegarm och hur ett froe goemdes i
mullen, innan ett stort traed kunde vaexa, det skall haer beskrivas. Haer
skall beraettas om en slaekt, som vann hoegsta aera och sedan sparloest
sopades fran jorden. Vad de maektiga av denna aett taenkte om sina
guldkronor, naer deras livsdagar stupade som kalla och slippriga
trappsteg ned till helvetet, och de olyckliga och oemkade om sina
fjaettrar, det skall ocksa bli sagt. Ma de, som vilja veta det, lyssna.
Ingenting skall bli foertegat. Ooeverskadliga avstand breda sig mellan dem
och oss, men alla maenniskooeden susa under fingrarna pa samma
spinnerskor.

Pa landets oestra kuster kroekte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En skoeldmoe hade daer blivit gravsatt pa sin stol, i full haerbonad med
spjutet mot axeln. Hoegen var den vaeldigaste i nejden och syntes langt
fran yttersjoen till ett maerke foer de seglande.

Manga minnesstenar voro ocksa resta pa stranden, nagra ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen vaeg ledde dit, och det var langt
till nagon koepstad eller gard. Under vintertiden syntes saellan nagra
spar efter maenniskor, fast aenda till trettio skepp kunde sta uppdragna i
snoen, vael oevertjaellade med naever och granris. Foerst efter Goeje manad,
naer det varade, kommo vikingarna ned fran bygderna. De foerde da med sig
verktyg och timmer pa sina kaelkar och atfoeljdes av en maengd saeljare, som
reste sina vadmalstaelt i en rundel omkring skoeldmoens hoeg. Under nagra
veckor radde daer nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna hoeggo och
tjaergrytorna kokade, aenda till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan lag snart trakten ater lika oevergiven.

En gang pa senhoesten kom ett hart vaeder fran sjoen. Masarna kastades
baklaenges av blasten och satte sig som krakor innerst pa aengsmarkerna.
Det stod en vaegg kring havet, sa att solen gick ned utan aftonrodnad. I
raemnan pa en stormsky, som stannade oever gravfaeltet, upptindrade redan
den foersta stjaernbilden.

Pa skoeldmoens hoeg stod den kvaellen en finndvaerg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hallet klaedd i ludna raevskinn. Trolltrumman haengde pa
ryggen, och i den silverkedja, som tjaenade till baelte, bar han en maengd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen at havet och lyddes inat
landet. Slutligen lyfte han bada tummarna och boejde sig och ropade ned i
hoegen:

--Hoegbor! Hoeren I? I kvaell grata kvinnorna i hoeganloftsalen pa
Foeresvall. Lang aer vaegen dit, sju dagsresor lang, men aldrig foerr hoerde
jag en sadan veklagan. Aldrig foerr gick en sadan fasa ut oever landet.

En stund soekte han i det frusna graeset och hopsamlade nagra torra oerter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.

--Sla ett hart slag pa din skoeld, hoegjungfru! sade han. Vaeck dina
gelikar ur doedssoemnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det aer Asa-Tors belaete, som skaelver.
Foerbarmande, foerbarmande oever allt levande!

Som han aennu talade visade sig en hemvaendande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jaemsides i rad med lutande master och
svaellda segel. En lurs boelande ljoed genom stormen, och tre av skeppen
foello daervid undan foer vinden med skoeldmoens hoeg till inseglingsmaerke.

De andra brusade vidare oesterut i ett moln av yrsnoe och vaende runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, tva och tjugu i antal. Hotande voro de ocksa att se med sina
mordrunor pa seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stangande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gaellde att
foere islaeggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och nagra aemnade sig
aenda till de vassrika dystraenderna vid Aros. Daer skulle fetaktig
offerroek haelsa dem fran var sten. Horgabrudarna skulle komma aenda ned
till vattnet och signa skeppen med blodstaenkning och vifta med kvistar
fran det evigt groenskande, heliga traedet vid Uppsala hoegar. Till allt
detta laengtade svearna, och det fanns inga rev att taga in pa deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig vaeja foer en stormby eller ga i
noedhamn.

Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farvael, bar daeremot Freyjas huvud i foerstammen. Det hade likvael
slutligen blivit sa stort genom alla haengande och uppatvaenda istappar,
att pa detta bestaendigt vaexande havsvidunder ingenting laengre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och oeppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i foeren, tog daerfoer yxan och lossade pa isharet och lyfte in huvudet
under baenken, sa att det ej skulle skraemma landvaettarna. Skeppet var
namnfaest med gudinnans binamn Mengloed, som ocksa malats i stora runor
tvaers oever seglet. Aenda radde daer ingen freyjaglaedje ombord, fast daer
satt en vaervad skara av det guldhariga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida fran gaestabud till gaestabud foer att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla skoeldarna uppsatta
utefter relingen, men daer var uppror och mummel. Foer var gang stambon
boejde sig och utpekade sundet, daer de skulle styra in, kastade han
skaellsord akter oever. Till och med rorgaengaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styraran utan att taga oegat fran aettehoegen under
stormskyn, talade sa hoegt om sitt missnoeje, att ingen behoevde fraga
honom om hans tankar. Det fanns naemligen en sedvaenja bland goetarna fran
den kusten: sa laenge de rodde ledung eller voro ute pa vikingafaerd lydde
de blint och tyst sin anfoerare, men den stund, som foerfloet mellan
hembygdens foersta anblick och ankarets faellande, fingo de fritt begagna
till att oeveroesa honom med allt det klander och han, som under faerden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem oeppet att prisa honom i en
hjaeltesang eller att likna honom vid det mest foeraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att goera av fullaste
hjaertan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanaerats genom att
baera en slaktfetare so. Daer fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt oever dem alla, Folke Filbyter,
hoevdingen, sjoekonungen.

Han satt borterst i lyftningen, en halv manshoejd ovan rorgaengaren och en
hel manshoejd ovan det andra skeppsfolket. Mitt pa hjaelmen reste sig en
havsoerns uppatboejda vinge, som gjorde honom aennu hoegre, och aenda
foerefoell han icke att raett passa till en sa ansedd plats. Blasten hade
plockat vingen pa haelften av fjaedrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas langa och sneda stygn laeto ana, att han sjaelv skoett soemnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes goemma den sega styrka, som kan graeva och baera. Det ljusa
linharet, som blev vitt i skymningen, lindade sig langa stunder skylande
om bade haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gang haret floeg
i saer blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.

Han sag bort oever skaeren, daer sjaelarna knuffades om det baesta
sovstaellet eller stodo uppraetta i braenningen och spejade efter ett
isflak, som kunde baera dem till havs foer vintern. Naer han hoerde deras
hemska stoen och svordomar, skakades han av ett drygt loeje. Det var det
enda, som vittnade om, att han var vid skarp hoersel, fast han satt tyst.

Stambon lag nu naestan framstupa i staeven foer att halla utkik pa alla
grund, och han var en vild och aerrig baersaerk. Han stack handen bakom
ryggen, och den traeffade med flatan raett oever hjaessan pa en liten gubbe,
som satt med benen i kors om masten.

--Tala nu, du trael! sade stambon. Du har varit med foer att koka var mat
och vakta oever vattenkaret, och du har skoett dig vael. Knappt mer aen tva
eller tre ganger har du fatt stryk. Men aennu ha vi inte hoert, vad du
taenker om hoevdingen. Var nu frisprakig, du trael. Kan du likna honom vid
nagot baettre aen en so, da aer du malsnaellare aen jag.

Traelen boerjade genast lydigt att haerma en skeppsskald genom att knaeppa
med fingrarna pa mastrepet liksom pa en harpstraeng. Hans naesa med de
roedspraengda adrorna var mjukt och vackert boejd som pa allt glatt folk
sunnanskogs, och han gjorde munnen lustig och liten som en getpiga, naer
hon aeter lingon. Sjungande i naesan vaende han sig inat skeppet och staemde
upp.

--Fager var snaeckan, naer hon speglade sitt freyjahuvud i Nioerva sund. Vi
sago Blalands berg, men ingenting sag var hoevding. Han sag ej
kvinnorna, de lekande, som gingo ut i vattnet och badade. Utan
strandhugg hade vi kunnat taga dem med oss. Aldrig utmanade han heller
beroemda kaempar till envig. Och da vi i kyrkorna spottade Kristmoderns
belaete i munnen, stoette han undan oss foer att fa rycka till sig hennes
fingerguld. Han traette bara om guld och silver. Mycket visste vi inte om
honom den foersta gangen, da han vaervade oss, ty han kom fran avlaegsna
trakter. Men sa ofta han hoell traeta, skroet han av sin haerkomst. Bonde
var hans far och bonde hans farfar, och bondetraetan gar aldrig ur honom.
Den blir arvet i hans gard, om han far nagra barn. Men jag tror inte han
duger daertill.

--Vi ha en skickligare skald ombord, aen nagon kunde ana, sade stambon.

Traelen blev da aennu modigare och sjoeng:

--Sa blevo vi da vinddrivna aenda till Jorsalalands ovaenliga kuster. Daer
slutligen fick var hoevding stora oegon. Daer steg han i land och stod och
stirrade intill kvaellen. Han sag, att kvarnarna daer drevos av vinden, sa
att mjoelnarna bara behoevde halla fram saecken foer att fa den fylld.
Aldrig hade han hoert om ett stoerre under. Daerom talade han sedan under
hela faerden, naer vi andra ville ha nattro. Hoevding, har du foerstatt mig?
Nu aer du hemma! Mjoelkonung, gack nu och hissa mjoelsegel!

--Jag skall! svarade Folke Filbyter och steg upp. Nu foerst hade han raett
att svara.--Aero ni kanske inte alla fran mjoeldammets land sunnanskogs?
Vore det sommar, skulle jag aenda hit tro mig hoera kornsuset fran
Oestergyllen. Sannerligen, stambo, den gamle vid masten aer mer snartalig
aen du.

Maennen tystnade med ett undertryckt mummel, och tva av dem stego i
vattnet och buro Folke Filbyter i land. Med breda och saekra steg gick
han upp pa hoegen utan att stort giva akt pa dvaergen, som aennu stod kvar
och lyddes inat landet. Ur ficksaecken pa den trasiga kappan tog han upp
en handfull jord och kastade den i graeset. Daervid boejde han sig framat
och talade till skoeldmoen nere i stenkammaren, som det var aterkomna
vikingars sed.

--Naer jag drog bort, sade han, tog jag denna mull ur din hoeg, att den
skulle bringa mig lycka. Frikostigt har du hulpit mig. Arm var jag da
jag for, bortjagad fran faedernegarden, daer alltfoer manga soener traengdes
pa baenken. Hemloes var jag som den klagande lommen under hoesthimmeln. Ej
har jag sedan dess toemt hornet under sotad as, ej sovit pa baeddad dyna,
men sju borgar braende jag i Frankland. Nu aer jag rik nog att koepa egen
mark, och jag aer troett och led vid det hav, som mitt knotande folk sa
ogaerna vill laemna. Havets tjaenare aero traelar at en nyckfull husbonde.
Traelar aero ocksa de, som vrida sig under laengtan efter beroemmelse eller
som i var droem se en kvinna. Daerfoer aero mina maen traelar, men jag ensam
aer fri, ty jag har ingen laengtan och jag aelskar ingen kvinna och
ingenting under solen. Hoegkvinna, naer talade nagonsin till dig en sa fri
man? Naer stod en sa lycklig maenniska pa din grav? Haer offrar jag at dig
mina traeltecken: hjaelmen och svaerdet. Foer mig ma vaerlden ga, som den
vill. I ro skall jag njuta mina ar. Tidigt var morgon skall jag ga till
min varggrop foer att haemta, vad den fangat under natten. Sedan skall jag
pa min torvbaenk blunda i solskenet och hoera kornet vaexa.

Han stoette fast svaerdet i graeset och haengde hoevdingahjaelmen oever
knappen, sa att han sedan stod barhuvad.

--Och jag saeger dig, att baettre gjorde du, om du ater stege pa ditt
skepp, svarade dvaergen med ett gaellt anskri. Jag saeger dig, du hoevding,
du bonde, att aer det frid du soeker, da skall du fly. I oraekneliga
mansaldrars tal har ingen skadat sadana ting som nu stunda. Asagudarna
stiga nu ned till landet foer att uppsoeka ett vaextkraftigt froe, och ingen
vet, vilket de vaelja. Icke vaelja de det skoenaste och aedlaste, utan det,
som lovar att skjuta den starkaste brodden. Ur detta froe skall det vaexa
ett lummigt traed med ovaeder och stilla stjaernor i sin krona. Sa hoegt
skall det traedet stiga, att det skall oeverskugga allt, som haer aer
levande, icke bara maenniskorna utan stridshaestarna i spiltorna och oeken
vid plogarna, ja, de vilda djuren i skogarna. Ty alla skola kaenna, naer
det droppar solregn eller blod fran grenarna. Och alla skola saras, da
stammen raemnar och faller. Sa tala i natt genom mig de hoega asagudarna.

Folke Filbyter tog ett par steg fram mot dvaergen och knoet haenderna oever
hans luva.

--Oeva din trolldom pa de doeda under hoegarna, du dvaerg, och soerj ej foer
de levande! Pa inga gudar tror jag men vael pa egen kraft. Lang aer vaegen
till de maektiga pa Foeresvall, och i deras aker aemnar jag icke graeva. Och
nu, skeppsfolk! Hitat med saecken och taerningar och vag, sa att vi fa
dela bytet, innan det blir aennu moerkare. Stora vagnen och Freyjas
spanten brinna redan pa himmelen.

Viken glittrade i den sista kvaellsstrimman som ett naet av otaliga vata
maskor, och maennen stodo till knaet i vattnet foer att baera i land lasten.
De hoerde honom icke foer det doen, som rullade utefter marken, men de
foerstodo honom pa hans vinkande. Pa andra faerder hade deras skepp blivit
fyllda aenda till relingen med vapen, tygbalar, vinsaeckar och pasar med
valnoetter och kryddor. Haer fanns det bara en enda saeck, men den innehoell
myntat eller nedbraent guld och silver. De maste vara manga om den foer
att fa upp den pa hoegen.

Folke Filbyter loeste foerseglingen och roerde en stund bland mynt och
guldtackor, liksom en bonde siktar saeden mellan fingrarna foer att proeva,
att den aer god. Noga och varsamt maette han sedan ut pa vagen at var och
en den utlovade andelen. Det foerband folket att stanna kvar och se till,
att skeppen blevo uppdragna och stoettade. I stambons hjaelm kastades
allra sist lott om nornornas vaengava. Var karl, som slog upp minst fem
oegon pa taerningen, fick taga sa mycket, som kunde laeggas i oeppna handen.
Men da de framstraeckta haenderna blivit fyllda, stroek Folke Filbyter
girigt tillbaka i saecken sa manga mynt, som han i en hast kunde na.

--God hoevding kraever offergaerd, sade han och knoet fort igen saecken.

Med stor svarighet lyfte han upp den pa sin rygg. Han sag ut som en
stavkarl med pase, daer han vandrade bort oever gravfaeltet. Saecken var sa
tung, att han ofta maste stanna och luta sig mot minnesstenarna.

--Hoegbor! ropade dvaergen och vaende sig aterigen inat landet. Jag hoer
blotbrudarna oeppna porten till Uppsala tempel, och pa tunet vid
kungsgarden springa svennerna med skridljus. Jag ser en vitskaeggig gubbe
ligga inne i lucksaengen med oeppna och oroerliga oegon. Nu doer den sista
drotten av Ivar Vidfamnes aett.




2.


I tva naetter vandrade Folke Filbyter inat skogarna, daer ett tunt hoelje
av snoe redan lag oever marken. Om dagarna dolde han sig under buskar och
grenar av fruktan foer stigmaen, och till och med under soemnen hoell han om
saecken.

Naer tredje dagen var till haelften liden, kastade han sig pa en lag kulle
i skogen. Den var sa taett bevuxen med unggranar, att ingen snoe traengt
ned. Endast pa ett staelle glesnade det mellan topparna, sa att han kunde
se hela solskivan, men den begynte att snurra och bukta sig och skifta
faerg. Hans huvud sjoenk viljeloest at sidan, sa att oerat blev tryckt mot
marken. Han hade ingenting att foertaera, och den snoe, som han ibland lade
pa tungan, braende mer aen den vederkvickte. Han stred mot soemnen genom
att tvinga sina oeron att lyssna och sina oegon att se pa den raglande
solskivan.

--Nu sover jag, sade han och satte sig upp. Hans oegon hade verkligen
fallit ihop och somnat, fast knappt laengre aen under ett par andedrag.
Men hoerseln, som daerigenom blev ensam om att vaka, hade dubbelt skaerpts.
Han var saeker pa, att ett egendomligt ljud skakat marken under hans
oera. Sedan han vael en gang boerjat att lyssna, kunde han hoera det, ocksa
naer han satt uppraett. Det laet naermast som en springdans, men det var
icke nagot stampande av skor eller smaellande av bara foetter, utan stegen
voro mjuka och ludna. Nagon slog takten pa ett trumskinn, men endast med
naglarna, ty det paminde om naer en fagel hoppar med sina klor pa ett
naevertak. En sur roeklukt stack honom i naesan, och som han aennu icke
oeppnat oegonen, var det naera att han pa fulla allvaret somnat in i en
droem om svedjefaelt och hjaelpsamma maenniskors boningar. Men sa kom han
ihag saecken, och med ett nytt tag om den sag han upp.

Han kroep foersiktigt framat foer att proeva om ljudet pa nagot staelle laet
fylligare och naermare. Naer han hade hunnit ett halvt varv kring kullen,
maerkte han, att roeken blev taetare och att det var den, som kom solen att
bukta sig och darra. Han trevade sig fram aennu en armslaengd genom riset,
och da upphoerde de stickande barren under fingrarna, och det kaendes lent
och mjukt, som hade han strukit oever ryggen pa en hund. Det var en
skinnfaell. Naer han roerde vid den, gled den litet at sidan fran en trang
oeppning, som ledde in i den upplysta hoegen. Den var sa full av roek, att
han i boerjan icke urskilde annat aen ett par sprakande vedpinnar under en
gryta och nagra ludna sockor, som dansade runt pa jordgolvet. Smaningom
upptaeckte han laengre bort i vran, ovanfoer nagra jaktdon och avgnagda
ben, tva haender, som med naglarna knackade pa ett trumskinn. Under hela
tiden viskade jordkulans invanare i takt med trumman, men alltid mycket
noga, sa att de tisslade fram vart ord pa en gang och liksom med en
roest. Det var bestaendigt samma aterkommande besvaerjelse:--Stenoega,
Stenpanna, gud vid forsen, Umasumbla, hjaelp oss!

Han laet faellen glida igen oever ingangen och grep ater om saecken, fullt
besluten att icke laengre aen noedigt droeja hos sa hemlighetsfulla
varelser. Knappt fick han likvael upp boerdan pa sin vaerkande rygg, innan
han hoerde hur en dvaergkvinna, utan att med ett enda ord falla ur takten,
flaemtade fram:--Far, far, jag hoer manhunden skaella. Manegarms runda gap
vill nu sluka sjaelva den bleka vintersolen. Far, far, fyll mig hornet,
ty nu segnar jag!

Ett lerlock lyftes fran en kruka och det plaskade och bubblade, naer
drycken rann i hornet. Da kunde han icke laengre bemanna sin toerst utan
ryckte haeftigt undan faellen. Roeken stoertade ut med ens, och han fann,
att det var tva dvaergdoettrar, som hoello varann i haenderna och utan
uppehall svaengde om pa samma staelle. Naer de fingo se honom, slaeppte de
varann och vacklade baklaenges mot vaeggarna, och deras yra oegon stodo som
blodbubblor. De voro alldeles nakna med mycket smala armar och ben och
sma utstaende broest. Det enda, som de buro pa sina gulaktiga kroppar,
var nagra slaengande laenkar av glaspaerlor. Om foetterna hade de sina mjuka
raevskinnssockor, som aenda icke kunde foertaga skakningen i marken. En
dvaergman, som tycktes till aren, fast det flaetade haret var ramsvart,
reste sig foerskraeckt ur benhoegen i vran. Han skoet ifran sig trumman och
smackade med tungan mot gommen och talade med tummarna, som det var sed
bland finnfolk.

--Loennvandrare, asadyrkare, sade han, och hans oegon fylldes av falska
tarar. Du goer mycket illa, som smyger dig oever dvaergen i hans kula.

Roeken stockade sig i Folke Filbyters torra strupe, och det droejde en
stund, innan han kunde svara. Daerfoer fortsatte dvaergen:

--Mycket illa goer du, ty detta rum aer inte foer oheliga blickar. Vet du
inte, fraemling, att naer vi dvaergar dansa, sluta vi foerst, da vi falla.
Da springer hjaertat upp i huvudet, sa att det kaenns, hur det bultar
under tinningen. Och da haenga vi oever kanten pa jorden och hisna. Vi
tala da med Den enoegde, med guden vid forsen, den blodgirige och grymme,
som rader oever oss. Han beraettar oss allt, som haender och skall haenda.
Mycket har han ocksa redan sagt oss denna morgon. Men vad soeker du haer?
Vill du koepa dvaergasmide eller torsviggar?

--Jag har kommit till en bygd av kummel och jordkulor! slungade Folke
Filbyter in i hoegen, sa snart han aterfick malet. Aer detta ett heligt
rum, sa vanhelgas det inte genom en god gaerning. Den hungriga och
toerstiga, som skakar av vinterkyla, begaer bara en staerkande klunk ur
hornet. Stig hit ut, gamling, i staellet att rycka dig i haret och kvida,
och doem sjaelv, om en vapenloes man med en saeck pa ryggen ser ut att komma
av ond vilja.

--Ocksa pa kummel och jordkulor vaexer det nytt graes var sommar, svarade
dvaergen. Men vad som nu skall vaexa, daerom ma vi vael med dans spoerja Den
enoegde. Mina doettrar, om vi ocksa skulle fraga honom, vad denne vandrare
baer i sin saeck!

Folke Filbyter ryckte till och makade sig en smula at sidan.

--I saecken har jag lappar och gamla skor, och barhuvad och obevaepnad man
gar saekrast foer fridstoerare. Saeg mig nu, om det aer langt till bebyggda
marker.

--Ovanliga lappar, som skramla, sade dvaergen med gnistrande oegon, men
utan att latsas maerka hans oro. Andras svettdroppar har du i saecken, men
de ha blivit sa harda, att de klinga mot varann. Rovgods aer tung boerda,
och aennu har du langt till gardarna. Daer gardsfolk saetter ra och roer,
far dvaergen flytta. Dvaergen minns varken mor eller far, vet inte
varifran han kommit. Ensam bor han i skogarna med sina doettrar. Vart
jaertecken foerskraecker honom, och hela hoesten har det statt hotande
stjaernbilder pa himmelen. En god konung har laenge haerskat oever landet.
Fager, fager var han till att haelsa, da han red till tings i sin
alderdoms vita krona. Djupt i skogarna hoerdes skoelddundret och de fria
odalmaennens rop, naer de delgavo honom sin vilja. Emund, han som var av
langfedgaaett och haerstammade fran gudarna, foertryckte ingen. Lugnt steg
roeken fran dvaergens kula, och de, som blotade at Tor och Frey, hade hans
skydd. Daerfoer naemnde honom kristfolket Den slemme, men vi andra kallade
honom Den gamle. Visserligen aer han nu doed, och jag saeger dig,
loennvandrare, han aer doed utan son.

--Ni dvaergar tro er veta allt, svarade Folke Filbyter. Och nu kaenner jag
igen, att det var du, som stod pa skoeldmoens hoeg. Hade du visat mig den
genaste stigen, skulle du besparat mig mangen omvaeg. Men vad angar det
mig, vem som rader oever Uppsala oed? En konung aer en matfriare, som
latsas husbonde vid det bord, daer andra besta kosten. Mina faeder voro
stormodiga odalmaen, och ingen av dem salde sig till hirdtjaenst. Raeck mig
nu hornet, pyssling!

Dvaergen utstoette ett hanfullt vaesande mellan framtaenderna och tryckte
bada tummarna mot broestet.

--Har du aldrig hoert talas om den stoersta klenoden i Jorgrimmes kula?
Har du aldrig hoert om ulvhunden Manegarm, som tjutande och skaellande
jagar efter manen foer att sluka honom? En urtidskonstnaer tog en gang ett
tjurhorn och satte det pa foetter och sjoeng runor oever det. Han tvadde
det med soetaktig odoert, som goer maenniskorna galna, och lejkingraes, som
goer dem stela och harda. Det hornet namnfaeste han efter ulvhunden, ty
den, som dricker daerur, grips av en sa vild segerkaensla, att han vill
svaelja bade manen och stjaernorna och allt som aer synligt. Till sist
foerskraecktes konstnaeren foer sitt eget verk och goemde det i en ihalig
traedstam hoegt uppe pa ett berg. Bina byggde sina vaxkakor oever hornet
och fyllde dem med honung, men Jorgrimme tog rad av sina gudar och
hittade klenoden. Aer det ur hornet Manegarm du vill stilla din toerst?
Det aer mycket begaert.

--Jag tror lika litet pa dina ulvhundar som pa dina gudar.

Jorgrimme kom langsamt till ingangen med krukan i den ena handen och det
vata hornet i den andra. Det var ett kort och trubbigt tjurhorn pa tva
klumpiga jaernfoetter med en grov ring av jaern omkring den oeppna rundelen
och en traeplugg i spetsen.

--Du skall aldrig foerneka nagra gudar, sade han. Vi dvaergar veta sa
mycket mer om dem aen du. Ju laengre bort vi flytta fran maenniskorna, dess
oftare kunna vi oeverraska gudarna och se och tala med dem. Det bor gudar
i var kaella, vart traed, var mistel i de hoega ekarna. Det bor gudar i
mjoedet, i hanen, som ropar pa soluppgangen, och i fisken, som star i
vattnet nedanfoer forsen. Herdarna kunna beraetta dig om den godmodige
Tor, som sitter uppe i bergskrevan med sina bockar. Naer han far se oss,
slar han vredsint hammaren i klippan, sa att stenviggarna staenka efter
oss, men vi plocka upp dem och goemma dem i vart baelte till foersvar.
Skulle vi tillbedja alla gudar och taenka pa att goera dem noejda och
glada, da bleve aldrig tid till annat. Daerfoer valde vi dvaergar stenen
till gud, ty i honom slumrar det, som vi aelska mest: guldet och silvret.
Det aer stenens aedlaste inaelvor. Och nu fragar jag dig, fraemling: aer det
inte skoent att ga fram i en vaerld, daer allt sjunger av gudom? Ler du
aennu at Jorgrimmes visdom?

--Jag ler at Jorgrimmes visdom, svarade Folke Filbyter, men om guldet
och silvret aer det, som du aelskar mest, aer jag kanske man att gaelda en
vederkvickande dryck efter vaerde. Saeg ut, vad du begaer.

--Vi dvaergar begaera ingenting, ty vi fa aenda aldrig sa mycket, som vi
oenska. I tysthet bestaemma vi sjaelva, vad vi anse raettvist, och staella sa
att det sedan blir vart. Redan pa aettehoegen band jag dig genom att rita
tecken i graeset, sa att du skulle ga vilse och aenda slutligen stanna
just framfoer min kula. Jag kaende, att dina och mina oeden soekte varann.
Tag nu hornet och drick. Det kan inte vara vagsammare foer dig aen foer
oss, efter du inte aer kristen. Och nu saeger jag dig nagot, som du skall
laegga pa minnet. Det aer en saegen, att om en kristen dricker ur Manegarm,
da kommer han inte bara att laengta efter stjaernorna och manen utan ocksa
efter det osynliga daerbakom. Och en sadan maenniska blir fruktansvaerd.

Folke Filbyter tog hornet och toemde den sura drycken med vaelbehag. Under
tiden drog dvaergen en torsvigg ur baeltet och skar ofoermaerkt en rispa i
hoernet under saecken.

--Ditt enbaersoel aer gott, sade slutligen Folke Filbyter, och jag kaenner
mig styrkt. Efter du ingen loen begaer, sa tack och lev vael!

Han makade saecken baettre upp pa ryggen och fortsatte sin faerd.

Mellan granarna framskymtade till sist oeppna aengsmarker och en
vasskantad sjoe. Aennu laengre bort i fjaerran bredde sig odlade faelt med
enstaka gardar, och han inbillade sig, att saecken blev laettare att baera.

Pa en sluttning bevuxen med avloevade ekar upptaeckte han en oevergiven
faebod utan doerr. Daer satte han sig till en stunds vila pa troeskeln, som
var lika hoeg som en baenk.

Naer han skulle staella ifran sig saecken, stannade hans oegon alldeles
oroerliga och han bleknade under solbraennan, skakad av en frossbrytning.
Han sag, att saecken hade sjunkit ihop nagot i ena hoernet som en vissnad
frukt. Med fingret kaende han rispan, genom vilken en liten del av det
gyllne innehallet redan hade runnit ut. Han slog en knut om rispan och
foeljde sina spar tillbaka till jordkulan, men den var tom. Endast askan
pa golvet visade, var elden hade brunnit. Med aennu tyngre steg, aen da
han bar den fullastade saecken, kom han efter en stund ater till faeboden.
Nagra mynt hade han hittat, men manga voro de icke, och snoen lag djup
nog att goemma de foerlorade at dvaergarna aenda till naesta toe.

Han satt pa troeskeln, och dagen var klar. Den bondtrygga segheten i hans
sjael boerjade smaningom att atergiva honom hans vanliga lugn.

--Varfoer skulle hemloes viking laengre stroeva omkring och soeka efter jord!
utropade han slutligen sa hoegt, som ville han, att var ek och var buske
skulle hoera honom. Haer aer kulligt och vaent. Har jag satt mark med
myntat guld och silver, far jag ocksa stanna och sjaelv baerga skoerden.
Haer skall jag bygga mig en gard, och den skall heta Folketuna. Och ni,
finndvaergar, ni skola bli mina traelar.




3.


Innan Folke Filbyter haemtade eld fran gardarna och begynte svedja och
roeja, tog han laga fasta pa sitt koep. Fem goda minnesmaen foeljde honom
genom skogarna och uppsatte ramaerkena. Han var sa lysten efter mark, att
han icke foersmadde det vaerdeloesaste kaerr. Allt betalade han i vittnens
naervaro, och Ulv Ulvsson, som var saeljare, nedsmaelte genast koepsilvret i
sma staenger och graevde ned dem pa ett obekant staelle.

Pa den tiden fanns det inga fattiga eller tiggare varken sunnanskogs
eller i svearnas land. De, som ingenting aegde, sutto hos de rikare och
voro noejda. I en trakt, daer det mest bodde vilda jaegare, som tillbado
stridsguden Ti, fortlevde daerfoer en gammal lag. Det hette daer, att den,
som tog annans gods med kraft, skulle fa behalla det; den, som stal,
skulle aterbaera haelften, men den, som tiggde, skulle mista livet. Andan
i den lagen radde ocksa bland de bofasta boenderna, men det fanns gott om
oroliga sinnen. De lockades av allt nytt och saerskilt av ryktet om Folke
Filbyters rikedomar. Naestan genast fick han daerfoer fullt upp med folk.
Nagra blevo bodsaetar eller stubbekarlar, men de flesta togos till
gavotraelar, och om naetterna vankade en talrik vakt kring eldarna pa
sveden.

Folketunas vaeldiga stuga stod snart under as, sammanokad av friskt
ektimmer och taetad med aennu groenskande mossa. Starka smaellar hoerdes i
vaeggarna, naer virket boerjade torka i sommarsolen. Daer funnos inga
hoegsaetesstolpar eller lucksaengar, inga faellar eller hyenden. Husbonden
kaende sig noejd med en langbaenk vid haerden och en halmkaerve pa det
tilltrampade golvet. Det foersta, som han skaffade sig, var varken
vaeggbonader eller prydliga skalar utan tolv vita hoens med en roed hane.
Sedan koepte han getter och far. At alla dessa flaxande eller trampande
djur uppsatte han en avbalkning i hoernet, sa att de fritt kunde ga ut
och in genom stugan. Doerren till foerstugan vid gaveln stod naestan
bestaendigt halvoeppen. Den var sa lag, att den intraedande maste buga. Och
var det en fiende, vaentade honom banehugget fran den masurklubba, som
alltid lag pa baenken.

Smaningom fyllde han ocksa bodar och fallor med brandig boskap och sma
lurviga haestar. Ingen satte heller en mjoelkstaeva till munnen med en sa
skinande haelsa och belatenhet som han. Kinderna voro rundare aen pa en
husfreyja, som har vanan att alltfoer laenge droeja bland sina bunkar.
Roesten var djup och moerk som en jaettes, och hans haender sago ut att
kunna braecka upp kaeftarna pa en slagbjoern. Var morgon, naer den roeda
hanen gol pa avbalkningen, reste sig Folketunas husbonde utsoevd ur
halmen. Hans foersta steg gaellde varggropen, men som den alltid befanns
tom, gick han sedan till traelarna pa akern. Storplogen hoell han i en
sadan heder, att ingen trael nagonsin fick saetta den i jorden eller halla
om styret. Han mjoelkade sjaelv sina kor och ryktade sina oxar och haestar,
och han foerde med sig en lukt av herde, da han kom tillbaka i salen.

Han var aldrig hard mot sina traelar, ty de voro som har pa hans egen
hjaessa och hud pa hans egen arm. Det var tvaertom hans stolthet att klaeda
och foeda dem vael. Fast de knappt kunnat hitta en baettre husbonde, skulle
de dock gaerna ha foerlatit honom, om han slagit och svaelt dem, bara han
hallit sig hoegre och foernaemligare, sa att avstandet mellan honom och dem
blivit stoerre. De oenskade, att han skulle ha haengt bjaellror pa haestarna,
bladragit stugan med dyrbara bonader och brett en vit duk pa det bord,
som de icke sjaelva fingo sitta vid. Daermed hade det kommit mer glans och
anseende oever garden. Naer nu en fraemmande steg in, boerjade han sin
haelsning med att dra pa munnen at husets herre och at all hans
tarvlighet mitt i rikedomen. Detta foergrymmade till den grad traelarna,
att de ofta blevo buttra och ovilliga. Men da hoell han bondetraeta och
blev seg som bast och omoejlig att flytta som en sten.

Vaegfaerdande koepmaen kommo ibland med hallaendskt salt, som hade blivit
dyrt under de oroliga tiderna. Haende det, att de kloevjade genom skogarna
med aennu stoerre dyrbarheter, skickade han ut sitt folk och laet plundra
dem. Pa det saettet vaexte bestaendigt hans rikedom. De ihjaelslagna blevo
saenkta i ett kaerr, som han sedan aldrig sjaelv tordes rida foerbi annat aen
i stort foelje och vid full dager. Bade Tor och Frey och Oden och Kristus
haedade han av hjaertans lust och trodde pa ingendera. En torsvigg, som
hittades i akern, hoegg han aenda fast i doerrtraet, foer att den skulle
skydda mot eld. Och i smyg, sa att ej traelarna skulle se det, laet han en
kristen man laesa oever storplogen. Han trodde lika litet pa mannen som pa
torsviggen, men han ansag, att i sa allvarliga ting var en god bonde i
sin raett att foersoeka alla medel. Varken regn eller snoe kunde heller
avhalla honom fran att pa Tors dag taga astad med sitt husfolk foer att
blota. Han begav sig da till nagot av de sma skurdtempel, som byggda av
palar och alldeles runda stodo under ekarna vid vaegen med insjunkna
naevertak och mossiga belaeten. Visade sig hotande jaertecken i
offerdjurets inaelvor, greps han av sa vidskeplig angest, att han hela
natten laet braenna facklor och utsaetta vakter. Knappt taendes likvael den
foersta ljusningen pa skyn ovan vindoegat, innan han ater blev lika
stormodig och trygg foer sju dygn.

Allt detta genomskadade traelarna och de foersoekte att oedmjukt lyda honom,
men de aktade honom icke.

En morgon, naer han gick sin vanliga gang till varggropen, kastade han
spaden oever axeln. Traelarna hoello pa att skaera graes och han sade till
dem:

--Stort och ljuvligt aer mitt Folketuna, fet och lucker aer jorden, och
allt haer aer till nytta. Varggropen aer det enda, som aldrig givit mig
nagot, varken en paels foer vintern eller ett villebrad foer spettet.
Daerfoer taenker jag nu sa, att det aer lika gott att fylla den. Vad mena ni
om det, barn?

--Vi mena, svarade bryten, som var traelarnas foerman, att det vore oklokt
arbete. Pa tom strand kan en vacker dag ligga den grannaste mussla.

Dejan, som var traelkvinnornas foerestyre och bar nycklarna till skaemman,
ville ocksa saega nagot, men hon tvekade. Foerst da hon maerkte, att han
enkom vaende sig till henne, sade hon:

--Aenda hit kan du sjaelv se, att grankvistarna som aero lagda oever
varggropen, blivit rubbade. I dag far du byte. Men jag saeger dig,
husbonde, aer det en grann mussla, sa akta dig att den inte skaer dig i
fingrarna.

Det hade han icke vaentat, och varskodd av deras ord lyfte han spaden
till hugg som en yxa. De sista stegen gick han smygande.

Sa snart han boejt sig oever gropen och makat kvistarna at sidan, laet han
ater spaden sjunka. Den trygga munterheten i hans sjael susade upp som
jaesande vin, aenda till dess hela ansiktet blev blodroett.

--Du hjulbente och kutige Asa-Tor! utbrast han. Naer hittade en bonde en
sadan fangst i sin varggrop!

En sa lang stund stod han sedan oroerlig och tyst, att traelarna varken
foerr eller sedan hade sett honom foersjunken i sa djupa tankar. Det var
nu full sommar. Tunga humlor brummade i luften. Baldersbra och Friggas
oega blommade pa tunet, och pa akervallarna gulnade laenge sedan kornet.
Borta pa sjoen vickade en fiskare sin ekstock, och den var aennu svart
efter elden, som hade urholkat den.

Traelarna kommo efter hand ocksa fram till gropen och staellde sig i en
ring. Endast dejan, som foerut hade kastat en blick mellan grankvistarna,
hoell sig ett stycke bakom de andra. Pa botten i gropen satt en liten
spaed finnmoe och lyfte skraemt och bedjande sina haender. Fast hon aenda upp
under kinderna var goemd i sin poesiga raevpaels, igenkaende han henne
genast. Daerom misstog han sig ej. Hon var en av dvaergdoettrarna, som
dansade i hoegen, fast hon da icke hade annat pa sig aen skinnsockorna och
de slaengande laenkarna av glaskulor. Laenkarna voro nu hopvirade om halsen
och glimmade i raevharet som regn. Oegonen, som da voro yra och liksom
fyllda med blod, brunno nu stilla och djupa som tva bruna vildsjoear, men
de voro aenda desamma. En gang sedan dess hade han droemt om henne. Da i
droemmen hade hon suttit och brutit soender glaskulorna som noetter, och ur
alla kroep det sma svarta larver med horn.

--Naer jag ser raett efter, sade han, upptaecker jag pa ditt baelte en hel
rad av de mynt, som jag foerlorade i snoen. Du kan inte skylla mig foer att
ha bradskat med att taga haemnd pa er, dvaergar. Saeg nu, hur har du kommit
hit?

--Ensam och vilse gick jag i nattmoerkret, kvidde hon och smaellde med
tungan och talade med tummarna pa finnvis. Ingen hade oera naer
vildmannens dotter ropade. Ingen hjaelpte henne, naer hon stupade genom
gillret, och hon var foer liten att taga sig upp.

Dejan kom nu litet naermare.

--Hon aer nog frid och vael danad, den lilla, men du skall inte hoera pa
henne, husbonde. Naer en av hennes folk ser en roed raev, kallar han den
vit, bara daerfoer att en dvaerg aldrig kan saega nagot sant. Var du saeker,
att haer aer nagot foersat med i detta. Jag har hoert mycket ont om
Jorgrimme och hans kula. Hade han aerligt i sinnet, komme han sjaelv till
gardsgrinden med sina doettrar och bad dig att koepa dem. Upptar du henne
bland husfolket, sa kan daerav komma mycket ont.

Han stoette fast spaden i marken och boerjade taenka.--Tror ni da, fragade
han slutligen, att jag skall sitta ensam i alla mina dagar och inte ha
annan oegonfaegnad aen era sotiga huvud?

--Vad oss traelfolk angar, svarade hon, kaenner jag mer hoegaettade odalmaen
aen du, som inte hallit sig foer goda att saetta traelkvinnorna bredvid sig
pa dynorna. Jag har varit i gardar, daer var traelinna hade en pase pa
ryggen, och i var pase skrek det ett barn. Sa brukar det ga till haer
sunnanskogs.

--I min stuga far traelkvinnorna noeja sig med halmen.

--Vi menade ocksa bara, att du skall lata henne sitta kvar i gropen, sa
att ingen behoever roera vid henne. Vill hon taga sig upp, kaenner hon nog
runor, som hjaelpa henne lika bra som nagon stege. Och sa menade vi, att
du borde taenka pa att skaffa mer heder at garden. Du aer redan oever din
medelalder, och en sa rik bonde som du behoever vael bara aka till
naermaste granne foer att goera ett gott brudkoep.

Han vaende henne ryggen och begynte ga utat akern. Naer traelarna sago det,
foeljde de efter och togo vid igen med arbetet. Under tiden mumlade han:

--Jag har nog hoert om de stormodiga bondedoettrarna, som draga sina
broeder med sig in pa baenken och sla efter husbonden med nyckelknippan.

Naer det hade lidit om en stund och dagvarden blev framsatt, kom han
tillbaka till stugan. Han taenkte pa dvaergdottern och mindes henne, som
han hade sett henne i droemmen och den gangen hon dansade. Men pa samma
gang taenkte han pa nagot helt annat, som i grunden sysselsatte honom
vida mer, och det var att traelarna begynte tredskas och ville giva honom
rad. Det var da loenen foer att han var en god husbonde, som lovat dem nya
vadmalsklaeder varannan hoest. Daerfoer teg han envist och blev aterigen seg
som bast. Da han emellertid sag, att traelarna icke genast foeljde med in
utan togo spadarna med sig och i en gra flock linkade bort till
varggropen, ropade han pa bryten.

--Vi tycka att det aer baest att skotta igen gropen, sa far hon bli daer,
sade bryten och hejdade ett oegonblick sin gang. Det enda aer med allt
guldet och silvret, som hon har pa baeltet, men det kunna vi taga upp
sedan till naesta sommar och laemna dig da.

Folke Filbyter satte sig pa baenken, daer groetfatet redan stod och rykte.
Han tog skeden full och blaste pa den, och genom doerren sag han hur
traelarna staellde sig kring gropen. De vaentade pa bryten, och naer han
utan att goera sig nagon bradska slutligen hade hunnit fram, radgjorde de
en stund. De gingo aen till den ena sidan, aen till den andra och sago ned
i gropen. Bryten tycktes vilja oevertala dem att foerst giva sig en stunds
ro och icke lata maten kallna, ty han pekade mot stugan, men de voro
oroliga och otaliga.

--Vad ont har jag gjort er, efter ni vilja mig sa illa? klagade
dvaerginnan ur djupet. Spring till min far i skogen. Han skall giva er
mycket silver foer mitt liv. Stenoega, Stenpanna, gud vid forsen,
Umasumbla, hjaelp oss!

--Nu kan ingen stengud laengre skydda dig, hanade bryten naestan
godmodigt. Men blunda och boej dig litet framat, sa gar det fortare foer
dig.

Traelarna plockade undan grankvistarna. Ryggarna, som redan voro krokiga
foerut, boejdes aennu mer och foerskinnen smaellde. En sakta grat var annars
det enda, som hoerdes, och spadarna kastade jord och sand i den grav, som
var aemnad at vildmarkens vargar och raevar men ej at hennes olyckliga
dotter.




4.


Folke Filbyter gav sig god ro, och det gjorde han foer att dubbelt kunna
visa sin vilja och makt. Foerst naer han hade aetit sig maett, skoet han
ifran sig fatet och gick till varggropen.

--Vi fylla gropen foer var egen skull, men aenda mer foer din, husbonde,
sade bryten och makade pa piskan i baeltet. Du kommer att bli noejd med
oss sedan efterat.

Folke Filbyter gav honom icke nagot svar. Naer han boejde sig fram, sag
han, att hon aennu hade huvudet fritt och bart. Hon hoell den ena handen
straeckt uppat liksom foer att i det sista raecka sig efter hjaelp. Han grep
henne stadigt om armen och lyfte henne upp i solljuset. Hennes hud var
sa het, att han kaende, hur det sved inne i handen pa honom. Utan att
slaeppa sitt tag, bar han henne med sig som en docka aenda in i salen och
satte henne i halmen.

Daerefter gick han bort i hoernet och oeppnade kistan. Den hade manga
haenglas och bommar och var dessutom kantad med fastlaenkade grastenar, sa
att den skulle bli aennu tyngre och tarva manga maens kraft foer att
flyttas ur staellet. Det klingade och rasslade, naer han roerde i kistan
bland smycken och silvertackor, och en stund letade han nagot och
tycktes tveksam. Sa tog han upp en guldkedja och kastade den oever
takbjaelken mitt i salen, tva steg fran haerden. Det var en kedja av fina
ringar och med manga sma och stora paerlor. Knaeppet glaenste pa langt hall
med blaaktigt och stilla sken som en aftonstjaerna.

--Vad heter du? fragade han.

--Jag heter Jorgrimmes dotter.

Han klappade henne pa luvan.

--Soerj ej, du lilla dvaergmoe, sade han, ty nu skall du stanna hos mig pa
Folketuna och aldrig mer behoeva skrapa ett raevskinn till kjorteltyg. Var
dag skall du betrakta denna guldkedja, naer du gar i dina sysslor. Den
skall vara det sista foer dina bruna oegon, da du somnar, och det foersta,
naer du vaknar. Och naer jag blir noejd med dig, skall du fa haemta den
kedjan fran bjaelken och behalla den som din.

Da torkade dvaerginnan bort sina tarar och begynte trivas i garden, sa
att hon sedan naestan aldrig gick bort till de sina i skogen. Endast vid
klart stjaernvaeder smoeg hon sig ibland undan till sin syster foer att
dansa och spa. Med svek eller fagert tal staellde hon det da alltid sa,
att hon pa aterfaerden hade med sig nagra av de mynt, som hade fallit ur
Folke Filbyters saeck och som dvaergarna sedan plockat upp efter
snoesmaeltningen. Gardsfolket begynte daerfoer smaningom foerlika sig med
henne, efter hon drog rikedom till huset och aldrig var oglad. Tunet
framfoer stugan var omgaerdat med en skidgard, och slutligen haende det
ofta nog, att Jorgrimme och hans andra dotter smoego sig fram till
grinden. Daer stodo de med luvorna aenda innanfoer grindstolpen och bado
att fa lana en kittel eller byta till sig ett stycke vadmal mot nagot
faellt villebrad. Hon lade da ut det begaerda i graeset och gick sedan in i
stugan med alla traelarna och sloet doerren. Dvaergarna skyndade sig att
verkstaella utbytet och sprungo sedan till skogs. Men ibland, naer Folke
Filbyter ville ha lustigt, stod han i vindoegat och skoet efter dem med
pilar.

Naesta sommar foedde hon honom en son. Da lyfte Folke Filbyter henne fran
golvet och bar henne bort till guldkedjan, sa att hon sjaelv kunde loesa
den fran bjaelken. Sedan lag hon i halmen och lekte bade med pilten och
smycket, och redan naesta dag stod hon vid haerden igen och skoette
kitteln. Hennes plats var bland traelarna, ty hon bar varken nyckelknippa
eller kappa som en lagkoept odalkona. Hon gav ej heller gossen di utan
stack da och da litet djurmaerg i hans mun och laet honom sedan ligga.

Gossen fick namnet Ingemund. Sedan foedde hon Hallsten och pa tredje
sommaren Ingevald.

Hon tog ofta barnen med sig i en pase pa ryggen, naer hon stroevade i
skogarna. De laerde sig tidigt att med skidor under foetterna ga i kapp
vargen och sla av hans rygg med staven. Naer de blivit halvvuxna gingo de
in foer fadern, daer han satt pa baenken. Han fragade da om de ville kasta
lott om sin arvsraett till Folketuna eller ga till hirdgards som andra
rika bondesoener. Det gjorde han endast foer att proeva dem. Ingemund och
Hallsten visade honom, att de redan skaeftat tre tolfter pilar var och
att de kunde slunga masurklubban tvaers igenom salen aenda ut i graeset.
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan faerdighet att
visa honom aen att han var snartalig och kunde svara pa vilken gata som
helst.

--Vaelan, sade Folke Filbyter till sina soener. Du, Ingevald, som aer yngst
och svagast, far stanna under mitt ris, sa laenge jag lever. Men sedan
aerver du ocksa ensam hela Folketuna. At er bada andra skaenker jag
daeremot genast sa mycket ur kistan, att ni kunna vaerva femtio maen och
skaffa er sjaelva goda brynjor och vapen. Mitt skepp Mengloed och tva
andra skepp, som ocksa voro mina, sta aennu pa havsstranden vid skoeldmoens
hoeg. Dem skola ni taga. De aero av ek och vael oevertjaellade, och ni skola
medfoera verktyg och timmer foer att saetta dem i stand. Nagra rad foer
livet kan jag inte giva er, ty jag aer en fakunnig man och har langt till
ord. At inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni fa se manga olika, och
alla svika de er, naer er egen arm sviker. Men sitter jag i hoegen, naer ni
atervaenda, blygens att betraeda den, om ni komma foer att tigga.

Ingemund och Hallsten drogo nu i oesterviking, men Ingevald fick sitta
hemma hos traelarna. Han var moderns kelpilt. Hon klaedde ut honom i
skrikande tyglappar efter dvaergfolkets tycke, men han foeljde traelarna i
arbetet och hoegg stoerar och repade vidjor som de andra. Om kvaellen kroep
han in mellan dem, naer de sutto kring haerden och bundo bast eller
gjorde kardor, och han laerde sig att haerma deras tungsinta och slaepande
tal. En trael foerblev han i alla sina tankar, ty han visste ingenting
annat om vaerlden aen vad traelarna visste.

Det var Folke Filbyters froejd att halla broellop foer sina traelar. Helst
staellde han det sa, att han gifte ihop en ung trael med nagon av de
fulaste och skrumpnaste gummorna. Nu hade han en traelkvinna, som han
kallade Tova Halmkaer, daerfoer att hon var gammal och utsliten och mest
lag bakom avbalkningen och suckade. En dag, naer tiden blev honom lang,
gjorde han broellop foer henne och en ung trael, som hette Kalv. Bryten
manade in alla traelarna och staellde upp dem med viskor under armarna,
som det var bruk naer de skulle leka broellopsdans. Han var miskundsam mot
dem, naer de arbetade, ty han var man att likna sin husbonde; men naer de
skulle leka, voro de sa troega, att han maste taga till piskan och snaerta
efter deras langa haelar och platta foetter.

--Tova, Tova! ropade Folke Filbyter och log, sa att det skymde foer
oegonen. Tror du, att du far ligga kvar hos baggen i farfallan, naer du
skall i brudhalmen? In med dig vackert i leken. Nej, vaenta litet, Tova!
Saeg oss foerst, om det aer sant, att du fordom i din ungdoms och darskaps
dagar roevades fran skepp till skepp foer dina vita armars skull?

Hon stroek sig oever harfaestet med sina tjocka och krumpna fingrar och
stod alldeles foerbryllad mitt i ringen. Det eggade husbonden aennu mer
till att fortsaetta gycklet.--Du aer foer blyg att svara pa sadant, Tova
lilla. Och du aer raedd foer brudgummens vrede. Han aer sa ung och hetsig,
brudgummen. Men saeg oss da atminstone, om det verkligen kan vara sant,
att du aer dotter till en stor och maektig hoevding i Frisland?

--Honom minns jag inte, svarade hon langsamt och slaepande. Men jag minns
en ung kvinna, som var min mor och som satt i det tranga borgfoenstret
och plockade koersbaer at mig fran traedtopparna.

--Trodde jag inte att det var sant! Du far en aedel brud, Kalv. Och hon
blir liggkaer och stillsam. Smaell nu i med foetterna! Mana pa dem en
smula, bryte! Stryk brudgummen om haelarna! Sa skall det lata.

Ingevald hoell sig goemd bland de bortersta och mest foerlaegna, som voro
omoejliga att fa fram pa golvet. Nagra voro sa vana vid arbete, att de
leddes vid att sta och haenga med armarna. De begynte feja i vraarna och
hissa pa kitteln, under det att de sago pa. Hoensen lupo kacklande
utefter vaeggarna, och stickor, barkbitar och halm yrde hoegt upp. I den
taeta roeken vaende sig de dansande. Den knappa dagern foell da och da pa
trumpna och hoptryckta ansikten, men foersvann sedan ater igen lika
hastigt.

Dejan hade redan haellt upp honungsgroeten och satt den pa baenken framfoer
Folke Filbyter. Hon stod och torkade hornet foer att ga till brygghuset
och haemta mungott. Saevligt och godmodigt banade sig da bryten en vaeg
mellan armbagarna. Genom att hoeja piskskaftet upp- och nedvaent gav han
traelarna ett tecken att halla upp.

--Husbonde, sade han, det har kommit nagon fraemmande oxe pa aegorna, ty
vara oxar rama i faeboden.

--Du talar raett, svarade Folke Filbyter och pekade mot doerren, daer en
blamalad vagn stannade.

Den var foerspaend med en silkesglaensande och vaelryktad oxe. Toemmarna hade
tofsar. Oket var utskuret med rosor och loev i alla sommarens faerger och
fullsatt med oraekneliga sma pinglande klockor och bjaellror. Mannen, som
steg ur och kastade toemmarna, hade benen aenda till knaet korsvis lindade
med band. Ett gratt och aerevoerdigt skaegg bredde sig oever hela broestet,
men hans klara och kloka oegon blevo foerst synliga, naer han boejde sig ned
utanfoer den laga doerren och foerundrad sag in i salen. Hoensflocken moette
honom pa troeskeln och vaende flaxande och spridde sig aterigen utefter
vaeggen i en lang och springande rad. Och traelarna stodo daer med sina
viskor utan foerstand att ga ur vaegen. Det droejde tydligen ocksa en
stund, innan han vande sig sa pass vid roeken, att han upptaeckte Folke
Filbyter, som satt kvar pa baenken med groetfatet mellan knaena.

--Ulv Ulvsson, grannen, haelsar gardsbonden, begynte han. I staellet foer
att daervid hanle som andra fraemlingar alltid brukade pa Folketuna,
rynkade han oegonbrynen och stannade fientligt flera steg fran
baenken.--Toerhaenda minns du, att det till stor del var av mig du koepte
din myckna jord. Sedan dess ha vi inte sett varann. Och nu skall jag
giva dig en laett gata att tyda, Folke Filbyter. Naemn mig den man, som
borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men som nu
alla se snett pa med loeje.

Folke Filbyter stoette fast skeden mitt i groeten.--Ingevald, Ingevald,
min son, sade han, kom hit och visa, att du aer ordsnaell och har din mors
huvud! Din far foerstar sig inte pa gator. Tala nu inte slaepande, som naer
du sitter med traelarna. Kom fram utan foersagdhet, Ingevald! Naemn mig den
man, som borde fruktas som en slagbjoern och hedras som en odalman, men
som nu alla se snett pa med loeje.

Ingevald stroek sig bondblygt mot vaeggstolparna, men sa tog han mod till
sig. Han hade kvicka bruna oegon och moderns gulaktiga ansikte.
Silverringar sutto i oeronen. En maengd gula och roeda lappar voro
fastsydda pa klaederna, och mitt i sin foerlaegenhet kaende han sig smickrad
och lycklig oever att beskadas. Smal och trasgrann gick han fram aenda
till haerden och svarade djaervt:

--Det aer Ulv Ulvsson, naer han kommer obuden till broellop just da
vaelfaegnaden burits fram.

Ulv Ulvsson bet sig i laeppen.

--En god gata kan ha flera tydningar, sade han. Blir jag utskaemd i ditt
hus, Folke Filbyter, sa far jag tala det. Sjaelv kommer jag inte foer att
visa dig nagon aera. Svart aer det ocksa ana, att haer halles broellop. Jag
ser inga loevruskor i vraarna, inga blommor pa golvet. Men nog snavar
jag i groparna oever barkbitar och spanor. Takbjaelkarna aero pa
undersidan sotiga och svarta men ovanpa vitkalkade av hoensens spillning.
Och nog har jag hoert att broellopsstugan brukar bladragas med bonader,
men de halvfaerska kalvhudar, som du haer torkar pa vaeggarna, sprida en
sadan lukt, att den genast botar bade hunger och toerst. Haer sitter du
och taemjer traelar utan tanke foer annat, och aenda aer du storrik och kunde
gaella mest i hela haeradet. Det var dig jag menade med min gata, om jag
nu skall behoeva saega dig det. Det finns inte en kraemare, som inte
skrattar dig i synen, naer han ser dig sitta och pusta oever groetfatet.

Folke Filbyter stirrade pa honom och kaende hur oeronen och huvudet
fylldes av hans ord, men han foerstod dem icke. Det fanns hos honom en
bred fromhet pa botten, fast ingen hade laert honom att bruka gavor, som
syntes honom sjaelv sa misstaenkta. Det vallade honom en naestan blyg
foerlaegenhet, om de nagon gang kommo till synes. Han foerstod icke annat,
aen att han var den baesta bland husboender, men han hade aenda en
foernimmelse av, att Ulv Ulvsson i allt var hans oeverman--och han gladdes
icke at att se honom.

Ulv Ulvsson stod kvar pa avstand.

--Varfoer kommer du aldrig till tings som andra odalboender? fragade han.
Vi behoeva maen. Eller vet du inte, att naer gamle konung Emund vael blev
satt i hoegen, kom hans jarl Stenkil till makten? Naer han sitter vid
vinterblotet i Uppsala, dricker han inte gudarnas minnen utan ser ned
pa marken och viskar med sin kristna hird.

--Stenkil klipper inte mina far, svarade Folke Filbyter, och skor inte
mina haestar. Haer pa Folketuna rader jag och ej den usla jarlaaett, som
upprest sig och trotsar Uppsala gudahov. Har du ingenting viktigare att
foertaelja, Ulv Ulvsson?

--Jag har.

--Saeg det da fort, ty jag vet inte mycket, som jag fruktar.

--Navael, sa skall du nu hoera min nyhet. I gar kom till var bygd den
foersta tiggaren.

--Jag foerstar dig inte, Ulv Ulvsson.

--I gar kom foer foersta gangen en man, som vandrar kring och ber om
nadegavor.

Folke Filbyter reste sig, roedflammig av harm.

--Det aer stor skam att hoera om sadant. Lana mig den loeskekarlen. Jag
skall taga honom med mig ut pa akern och spaenna honom foer kroken. Har
han da en snal och dalig herre, som inte klaeder och foeder honom?

--Daerom far du sjaelv fraga honom, naer han kommer, ifall du vill byta ord
med en, som tigger: Men kom ihag: draeper nagon utlaendsk praest, boete foer
honom som foer inlaendsk man. Det saeger redan var lag foer att skona de
kristna. Han aer pa vaeg hit, och jag har akt det fortaste jag kunde, sa
att jag skulle hinna foere honom och varsko dig. Du skall inte tro, att
jag gjorde det foer din skull. Du laer inte stoppa manga gavor i hans
pase. Men jag vill aerligt saega dig, att i onda tider som nu fa vi taenka
pa att halla ihop, vi tva, fast ingen av oss likar den andra. Och ser
jag raett, aer det han, som redan naermar sig daer ute pa graesvallen.

Alla vaende de sig nu igen mot doerren. I solskenet kom en gammal man med
en knotig stav i den ena handen och en liten pung i den andra. Han bar
ett grovt rep om livet och var barfota och gick sa fort och ivrigt, som
sage han en lang vaeg framfoer sig och fruktade var onoedig vila. Sa snart
han hade kommit fram mitt foer salen, bredde han ut armarna vaenligt och
utan stora athaevor och sade helt sakta:

--Foer Jesu Kristi sons skull, giv mig en allmosa. Jag heter Jakob. Har
ingen talat med er om den gamle Jakob? Det aer inte foer min skull jag
tigger utan foer min gode herres skull. Oedmjukt tackar jag foer det
minsta, men aer du rik, bonde, sa giv tiondet, och aer du raettfaerdig, sa
skaenk allt.

--Ingevald, min son! sade Folke Filbyter, och hans roest stockades av
vaexande vrede. Haer aer inte sed att giva utan att taga, ty marken aer min.
Tag du pungen fran den gamle. Giv honom sedan tva slag med hans egen
kaepp, det ena foer hans egen skull, det andra foer hans herres, efter han
klaeder och foeder honom sa illa, att han behoever tigga.

Ingevald gick ut och ryckte till sig pungen. I den lago nagra mynt och
fingerringar och ett stycke torrt broed. Broedet laet han honom behalla,
men pungen knoet han fast vid sitt eget baelte. Sedan gav han honom med
glad lust det foersta slaget oever ryggen, sa hart han foermadde. Men
redan naer han skulle utdela det andra slaget, foell det lamare och
mjukare. Han kaende sig radvill, ty den gamle tog honom om halsen och
kysste honom pa bada tinningarna.

--Jag tackar dig, mitt dyra barn, att du later mig lida foer min gode
herres skull, sade han. Och jag tackar och vaelsignar er alla, ty ingen
kan aelska er mer innerligt aen jag, kaera, kaera broeder. Jag hade taenkt att
fa stanna nagot hos er och tala till er om min herre, men jag ser, att i
dag skulle ni inte hoera mig. Jag far vaelja en baettre stund.

Daerefter fortsatte han genast sin vandring med samma bradskande iver,
och hans oegon, som fuktats under smaertan, glaenste sa lyckliga som i den
stoersta glaedje.

--Det daer aer farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned oegonen och
stroek genom skaegget. Folke Filbyter foerstod alltjaemt ingenting utan
hoejde bara aennu myndigare sin roest.

--Kom hit, Ingevald! Du gjorde din sak vael, och nu skall du staella dig
framfoer Ulv Ulvsson, sa att han far faesta dig med handslag. Var inte
raedd, Ingevald. Han aer var granne och vill dig inte illa. Kom bara hit,
sa skall jag sjaelv leda dig fram till honom. Han talade med straenga ord
som alla storboender, men nu boerjar jag ana, vad han menar. Det behoevs
maen pa tinget. Men jag har langt till ord, och jag har suttit laenge
stilla. Min brynja haenger sa ihoprostad, att jag inte laengre kan skaka
ut den. Du skall fa vapen och en ny brynja, Ingevald, och du skall ga
till tinget i mitt staelle.

Han skoet fram sonen, men Ulv Ulvsson, som aennu mindes det spetsiga
svaret pa gatan, kaende foeraktfullt pa hans straeva haesthar och gav honom
ett slag tvaers oever kinden.

--Se haer, sade han, din son har haesthar, och kinden aer laederaktig och
kan inte rodna, inte ens foer ett slag. Det aer tecken pa finnblod. En
finndvaerg kan inte rodna, hur mycket man nyper och slar honom i ansiktet
eller skaemmer ut honom. Bland fria maen pa tinget skulle inte manga
lyssna till en sadan, om du ocksa sjaelv ginge med och erkaende honom. Det
hade varit baettre, om du i tid satt ut det barnet i skogen. Bonde, aer
det med slik avkomma du taenker grunda gard och aett?

Folke Filbyter grep honom i manteln. En sadan skymf mitt infoer det
samlade husfolket hade han aldrig varit med om, och Ulv Ulvssons
hoegdragna och lugna han foerbryllade och foerstummade honom. Den storrika
husbonden pa Folketuna boerjade stamma, och Ingevald viskade till honom:

--Vill du, far, sa gar jag och staenger doerren, medan du slar ned honom.
Bryten och jag far sedan baera honom till kaerret.

--Jag har god hoersel, fortsatte Ulv Ulvsson. Jag vet nog ocksa, att om
jag kaerar mot dig vid tinget och later graeva i kaerret, blir du illa
fast. Daermed skulle jag heller inte droeja en enda dag, om inte klokheten
sade mig, att vi boender och grannar nu behoevde halla samman mot de
kristna.

Folke Filbyter besinnade sig och slaeppte hans mantel.

--Du aer vapenloes, Ulv Ulvsson, och du star under mitt tak. Aer det med
skymf du taenker laemna mig, da lovar jag, att ditt hus skall brinna redan
i natt. Men var det allvar nyss, naer du ville, att det skulle bli
annorlunda haer pa Folketuna och att vi skola bli bundsfoervanter, da koer
du mig nu strax i din egen vagn till den rikaste garden i hela haeradet.
Och daer blir du boeneman foer min son, sa att han goer ett gott gifte. Jag
har nog sjaelv laenge betaenkt, att allt inte kan ga som hittills. Foer min
del kan det vara detsamma, men Ingevald boerjar bli vuxen och han far ett
stort arv. Har du foerstatt mitt villkor, sa lana mig nu din bla mantel.
Min gra vadmal aer ingen brudfaegnad. Jag vill se den bonde, som kan saega
nej, naer Folke Filbyter friar foer sin son med dvaergkvinnan!

--Den rikaste garden i haeradet, naest Folketuna, det aer min.

Folke Filbyter ryckte till, som hade en loenndoerr ovaentat sprungit upp
och visat honom en trappa, om vilken han foerut aldrig haft en
foerestaellning. Han var icke skicklig nog att foerstaella sig. Nya och
ploetsliga tankar korsades i hans huvud. Det foerefoell honom, att han
sjaelv i en hast hade foervandlats till den oeverlaegsne, som hade att tala
och rada. Med en sidoblick, som blev foernaermande i sin misstro, saenkte
han roesten och halvviskade:

--Granne, du baer flera aerenden pa hjaertat aen du latsats.

Daermed gav han Ulv Ulvsson ett slag pa skuldran, men aennu en gang ryckte
han till av foerundran. Det var infoer det dystra allvar, som vid hans ord
laegrade sig pa gaestens ansikte.

--Mitt aerende har jag redan sagt dig, svarade slutligen Ulv Ulvsson
efter att laenge ha statt tyst, som ville han helst slippa alla
bekaennelser. Likvael boer jag inte neka att under vaegen hit kom jag pa
manga tankar. Hur du hade det inom skal och vaegg visste jag inte mycket
om. Naer jag stod vid ramaerket mellan vara aegor och vattnade oxen i
baecken, besinnade jag, att du kanske hade barn liksom jag och att ett
gifte saekrare aen annat kunde betrygga ett foerbund mellan gardarna.

--Nu talar du uppriktigt, Ulv Ulvsson.

--Och daermed skall jag fortsaetta. Naer jag fick traeffa dig i din sal och
se din son, voro de tankarna fort bortblasta. Din son aer en vanboerding,
och jag haller min dotter foer god att baettra upp ditt aetteblod.

--Dagarna bli langa foer en moe, som sitter och vaentar pa friare, kaera
granne, och du skall inte vara hard mot henne. Haer skall din dotter fa
det bra. Hon skall fa bo hos mig och vara samman med mig om disk och
duk.

--Aennu har jag inte sett nagon duk i ditt hus, Folke Filbyter, och min
dotter trivs gott daer hon aer, under mitt ris. Pa ditt Folketuna rader
varken skick eller sed. Traelarna stirra, som om de aldrig foerr sett en
maenniska i hela klaeder.

--Vet du, att jag har varit hoevding och haft tre skepp pa havet?

Ulv Ulvsson log.

--Det later som en saga, men det saegs, att den skall vara sann.

--Den foerste tiggaren har i dag kommit till trakten, Ulv Ulvsson. Vad
sadana varfaglar varsla, har du nyss sagt oss. Vaelj sjaelv, om du vill ha
foerbund eller strid mellan gardarna.

Ulv Ulvsson vaende sig halvt at sidan foer att ga, men betvang sig.

--Daeroever bestaemmer inte jag ensam, svarade han motstraevigt.

--Du har da vuxna soener?

--De bli harda noetter att knaecka pa en faestningastaemma. Du skall likvael
inte tro, att jag aer oevermodig, daerfoer att jag aer av gammal
lagmansslaekt. Vem kan saega det foerut, om inte din smalaxlade sons granna
klutar baettre behaga mina barn aen mig? Jag har traett in under ditt tak,
och du aer daerfoer i din raett att ocksa stiga under mitt. Du kan da sjaelv
framstaella vilka fragor dig baest lyster. Vill du utsaetta dig foer avslag
och kanske spe, blir det din sak. Sa hotande som tiden aer, skulle jag
aka hem lugnare, om jag kunde taenka mig en klok uppgoerelse. Vaenner bli
vi aldrig, men det aer min oenskan, att vi atminstone aldrig bli fiender.
Haer har du min mantel. Var det inte sa, att du ville lana den?

Folke Filbyter svepte om sig manteln och haektade den. Han gick bort i
hoernet till sin kista och tog fram en ask av lindtrae. I den lag det en
liten krona, vars gyllene ekloev voro alldeles mjuka och boejliga som pa
en levande krans. Traelarna hade aldrig beskadat en sadan haerlighet. De
straeckte sig oever varann foer att kunna se baettre, och i detta oegonblick
kaende de foer foersta gangen en verklig voerdnad foer sin husbonde.

--Denna skall hon fa, sade han. Och en silversoemmad huvudbindel skall
hon fa och fingerguld och aermkappa och nyckelring... och en sadlad
mjoelkvit gangare. Du skall se, Ulv Ulvsson, att jag kan bjuda hoegt!

Ulv Ulvsson hjaelpte honom tankspridd upp bredvid sig i vagnen, som var
trang foer en sa bred sidoman. Folke Filbyter satt med asken i knaet, och
under det att vagnen vaende pa gardsvallen och akte bort, hoerde de
kringstaende traelarna, hur han fortsatte att bjuda.

--Tva silverskedar skall hon ha, ropade han, och tva hundraden vadmal
och tjugu alnar linne... och aklaede och underdyna, stoppad med
fageldun... och baenkdyna med gudvaev... och femtio mark braent silver med
flaemskt stadsmaerke. Och var och en av broederna skall ha en skjorta med
silverknappar... och sjaelv skall du ha sa mycket troeskad saed, som tva
par oxar kunna koera i tva vaennor. Jag vill se vem som saeger nej. Du
kutige och hjulbente Asa-Tor!




5.


Det blev tyst i huset, naer vagnen hade rullat bort. Genom att aennu en
gang hoeja piskan omvaent laet bryten traelarna foersta, att de voro lediga
foer kvaellen. De linkade ut i en gra flock.

Ingevald stod kvar innanfoer doerren. Skymfen braende i hans sinne med en
sadan smaerta, att den tycktes honom olaeklig. Med ens hade den oeppnat
hans oegon, sa att han sag barkbitarna och smutsen i rummet. Han kaende
foer foersta gangen, hur fraent det luktade fran hudarna pa vaeggen. Han sag
pinsamt klart, hur foervildad och litet voerdnadsbjudande fadern tett sig,
naer han med sin ask i knaet skrytande och hoegroestad akte bort bredvid den
allvarlige Ulv Ulvsson. Ingevald hade aldrig hoert nagon tala sa stolt
och manligt som Ulv Ulvsson, och begaerligt hade han lyssnat efter vart
hans ord. Det gnagde och plagade honom ocksa, naer han taenkte pa den
gamle Jakob, som han hade slagit. Aennu kunde han pa sina tinningar kaenna
de kalla laepparna.

Han sprang ut foer att foelja med traelarna, som han brukade, men han kunde
ej finna dem. Vad var det da de viskade om nyss, naer de gingo foerbi
honom? Det foerundrade honom ocksa, att Tova icke kroep tillbaka in i
farfallan i hoernet utan gick ut med de andra.--Ingevald! ropade en
slaepande roest fran bodarna, men naer han kom dit fanns ingen maenniska.
Kreaturen voro i vall, och han gick utefter de tomma basen, daer
spindlarna spunno.--Ingevald! ropade en annan traelstaemma langt borta pa
andra sidan stugan, men daer kunde han heller icke hitta nagon. Han
boerjade ana, att traelarna smoego sig undan och med flit soekte vilseleda
honom genom att kalla pa honom fran olika hall. Hade han da nu blivit sa
foeraktad, att till och med traelarna goemde sig foer honom? Var det da hans
skuld, att hans mor icke var en fri odalkvinna?

Hur han aen letade, kunde han icke traeffa nagon. Den smala och trasgranna
bondesonen, som skulle aerva hela den storrika garden, stod ensam mellan
hjulsparen i det nedtrampade graeset, och pa gavelhoernens ormhuvud sutto
skatorna och skrattade at det oede Folketuna.

Da drog han sig till minnes, att flera av traelarna smugit sig bort under
de sista naetterna. De andra hade viskat med varann och ibland snyftat
men alltid tystnat och latsats sova, sa snart han satte sig upp i
halmen. Det var nagot, som de ville doelja foer honom. Han ruvade daerpa,
foerbittrad som han nu kaende sig mot alla pa garden och mot sitt eget
liv.

Han begynte ga utan mal och mening uppat skogen, endast foer att kunna
kvaeva den grat, som tryckte honom om strupen. Sommarkvaellen bredde sig
klar och stilla, och ekarna foerefoello aennu stoerre i sin oroerlighet.
Flitigare aen bina brummade aennu en stund de raggiga humlorna i luften,
innan de kroepo in i sina mossbon. Utan att veta det stod han laenge och
sag pa en ekorre, som stack ut huvudet genom foenstret pa sitt hus foer
att undersoeka vaedret. Da det befanns klart och utan minsta stormsky,
slet den roeda vaederspamannen bort stoppningen ur doerren och begynte att
kasta ut noetskal oever skurdtemplet nedanfoer traedet. Smattrandet mot det
trasiga naevertaket vaeckte Ingevald, och han vaende sig bort foer att
slippa se belaetet inne i templet. Det gjorde han halvt av raedsla men
aennu mer av blygsel. Han tyckte sig icke laengre tillhoera den stam, som
skogstemplens gudar beskyddade.

Vid vaegen lag ocksa en kaella, som var beroemd foer sin goda och
maenniskovaenliga vattenande. Han brukade ofta sitta daer och
sjaelvfoeraelskad spegla de skrikande lapparna och oeronens stora
silverringar. Naer han mycket laenge sag i det klara vattnet, haende det,
att han till sist tyckte sig skoenja kaelldisens bleka ansikte och greps
av en vild lust att kasta sig ned till henne i hennes armar. Men naer han
nu boejde sig oever kaellan, sag han sig sjaelv med Ulv Ulvssons oegon.

--Se haer, snyftade han, kinden aer som laeder. Hur hart jag nyper och
slar, kan den inte rodna. Och haret aer straevt haesthar. Aldrig far jag
sta pa tingsstaellet bland friborna odalmaen. Gar jag nu dit, laer ingen
vilja hoera mig. Och alla komma att le at mina klutar.

Han slet i den brokiga skjortan och spottade foeraktfullt pa sin egen
bild i kaellan.

Bestaendigt driven framat av sina gaeckade oenskesyner, var det hela tiden
just mot tingsstaellet som han vaende sin gang. Den blev allt haeftigare
och snabbare. Han mumlade, att finge han aldrig sta daer med andra,
skulle han atminstone ensam tala till de doeva domarstenarna om sina
olyckor.

Ekskogen glesnade smaningom foer odlade faelt, som laengre bort kantades av
moerka asar. Daer gaerdet tog vid, reste sig tingshoejden. Till sin haepnad
fann han, att det var fullt av maenniskor innanfoer ringen av de vaeldiga
stenarna. Daerfoer att han vant sig att alltid kaenna som en trael, var hans
foersta tanke att goemma sig, liksom om han varit ute i olovliga aerenden.
Han boejde sig ned bakom en buske. Likvael upptaeckte han snart, att det
icke fanns nagra bla mantlar bland de foersamlade utan endast traelars gra
vadmal. Han igenkaende flera av de traelar, som hade smugit sig undan fran
faderns gard, och vid en av stenarna satt den livstroetta Tova och
suckade som alltid. Det var da foer att i skymning och hemlighet halla
trael-ting, som de varit borta de sista naetterna? Och lagmannen, som stod
i mitten och talade, var den gamle Jakob med sin stav. Naer han stundvis
knaeppte haenderna och bad tyst, blev det alldeles stilla, och
graeshopporna slipade i det vata och doftfyllda graeset.

Ingevald hoerde, hur den lagmaelde predikaren slutligen stannade framfoer
Tova och fragade, vad hon trodde om doeden.

--Daerom taenka vi traelar ingenting, svarade hon. Tor och Frey missakta
oss, och Den enoegde vid forsen aer finndvaergarnas gud. Jag vet bara,
Jakob, att jag har stor troest av att hoera dig.

--Baettre aen du, Tova, har jag da foerstatt, vad Jakob talat med oss om,
sade bryten, som stod bredvid henne och aennu hade piskan i baeltet. Nu ha
vi traelar ocksa fatt en gud.

--Sa aer det, sa aer det, upprepade Jakob. Jag har talat med er om honom
foer att ni skola glaedjas och vaenta och inte saetta er upp mot era
husboender, om de en dag befalla er att dyrka den nye guden. Konungen
trivs inte laengre hos de blotande hedningarna i Uppsala utan bor hellre
naer mina broeder i Skara. Hundratals tignarmaen och hoevdingar samlas daer
var pask och midsommar foer att taga kristnan. Talamod, talamod och
laengtan, det var er arvedel, men haedanefter skall den tindra. Jag giver
er nu var och en en nypa salt, sa langt saltet raecker i min pase. Jag
besvaerjer dig, saltets vaesende, vishetens laga, att du i din
hemlighetsfulla kraft blir ett haelsosamt botemedel till allt onts
foerdrivande. Jag besvaerjer dig vid den nye guden och hans sons kaerlek.
Och jag gar nu fram till sa manga av er, som jag kan na, och blaser er
oever ansiktet. Fly bort, du moerksens hoevding, du djaevul, ur de kroppar,
som jag inviger till boningar at Gud Herren. Korsets bild tecknar jag
med sot och salt mellan era oegonbryn, att Satan matte foerskraeckas, om
han vaender sig om foer att ater krypa in i ert innanmaete. Enfaldigt som
jag har laert det, primsignar jag er alla, bade de som sta naermast och de
som halla sig goemda bakom stenar och buskar. Jag signar och viger er
till Guds kaerleks verktyg.

Jakob lade sina haender pa Tova och bryten och bad laenge. Sedan kysste
han de naermaste och tog upp tiggarpungen ur graeset och begynte ater sin
bradskande vandring. Traelarna kaende sig stolta och styrkta, ty de
trodde, att det var Tors hammarsmaerke, som han hade tecknat mellan deras
oegonbryn. Mest foerundrade det dem likvael att hoera beraettelsen om, hur
han pa det vilda Folketuna tackat foer kaeppslagen.

--Manne han aer en trael liksom vi? fragade de och boerjade skiljas at foer
att smyga sig hemat.

--Jag ser roeda lappar bakom enbuskarna, viskade da en kvinna. Det maste
vara sonen fran Folketuna. Har han ocksa lyssnat?

--Jag skall inte angiva nagon, svarade Ingevald mellan taenderna. Nu har
jag fatt veta, var min gud aer att finna. Till honom skall jag ga. Pa
klippan vid forsen star dvaergarnas gud. Daer star Den enoegde, som jag kan
misshandla och sla, utan att ens en trael skall oemka honom.

Han hoerde, att nagon foeljde efter honom med ludna och trippande steg,
men han vaende sig icke om. Han vek av at sidan in pa ljungen under
tallarna. Nagra naestan igengrodda skaror i traedstammarna visade honom,
att han var pa raett strat, men det hade blivit sent och ibland maste
han stanna foer att urskilja dem. Da stannade ocksa stegen bakom honom.

Hans skjorta fastnade oupphoerligt mot kvistarna. Det var honom en froejd
att haeftigt rycka den med sig, sa att lapparna sletos loss och haengde
som trasor. Suset fran forsen sade honom snart, att han icke laengre
kunde ga vilse. Haer ledde en upptrampad stig, ty haer lag Jorgrimmes
kula, och laengre ut bakom stenroesen yrde skummet.

Daer stod guden i halvljuset pa haellen utan att kasta nagon skugga.
Upplyft pa fyra andra mindre stenar var han foega ansenlig till sin
storlek och smalnade uppat som en mortelstoet. Mitt ur klippstycket
stirrade ett moerkt hal som efter en jaettes finger, och det var den
fruktades oega.

Ingevald lutade sig pa armbagen oever guden och sag ned i forsen. Han
maerkte fortfarande, att han icke var ensam. De vittrande horn och ben
efter offerdjur, som oevervuxna med mossa lago kringstroedda oever berget,
knastrade bakom honom som trampat ris. Han foerstod ocksa, vem det var.
Genast fran foersta stunden hade han anat, att det var modern, som foeljde
efter honom.

Naer han boejde huvudet litet at sidan, kunde han igenkaenna henne. Hon
stannade ett stycke fran honom vid branten och sag ocksa ned i det
brunsvarta skogsvattnet, som foerst i virvlarna skummade upp och blev
vitt. De stodo laenge pa det saettet, som hade de icke vetat av varann.
Aldrig foerr hade han lagt maerke till att hon var sa liten och redan sa
foerhaerjad och avskraeckande ful. Aer det hon, som har foett mig till
livet? taenkte han.

--Ingevald, sade hon slutligen. Jag var bland de andra traelarna, och jag
hoerde, vad du mumlade mellan taenderna. Daerfoer gick jag efter dig.

--Du aer raedd, att jag skall gissla Umasumbla, stenguden?

--Nej, jag fruktade att du inte skulle ha mod daertill. Tag du haemnd, min
son. Haemnden aer lisan och froejden i vaerlden. Och laer dig sedan att aelska
allt, som aer av guld och silver. Det aer det enda, som aer vaert en dags
moedor.

Hon gick litet naermare. Naer hon stod daer alldeles invid honom och
tuggade stensoeta och smaellde med tungan och talade med tummarna, fick
han avsky foer henne, sa att han ej laengre kunde kalla henne mor.

--Jag kaenner nog, sade hon och skaelvde pa roesten, det du i natt lanat
Ulv Ulvssons oegon och att det aer med dem du ser pa mig. Baettre vore, om
de brunne som en verklig skogsulvs. Svider det inte aennu i din kind
efter slaget? Inte en stund laengre vill jag stanna hos en husbonde, som
utan att haemnas latit oss svaelja en sadan skymf som i dag. Jag skulle da
foergiva honom eller sticka ned honom under soemnen.

--Sa ga da! Ga hem till Jorgrimmes kula!

--Jorgrimme aer doed. Haer pa haellen offrade han min syster at Den enoegde
foer att foerlaenga sitt liv. Men fran den stunden blev han oglad och kaende
aldrig mer nagon trevnad. Da gick han in i hoegen och stack sig sjaelv med
stenkniven. Och naer jag kom dit och fann, att han var doed, staellde jag
hans fiskdon och grytor omkring honom. Och hornet Manegarm satte jag i
hans stela haender. Sedan taeckte jag oever ingangen med jord och torv.
Aelgen betar oever hans huvud. Ingen skall hitta dit, liksom han sjaelv ej
visste varifran han kom. Ja, ga, ga, dvaergkvinna! Det saegs, att du
stammar fran forna hoevdingar, som bodde langt i norr, daer kvinnorna ha
skaegg och jaga uroxen med pilbage och oevervinna jotnarna med sina
besvaerjelsesanger. Daer voro de vida oeknarna fulla av snoe och villebrad,
och daer haerskade dvaergarna. Ack, de ha blivit fattiga och fa! Nu hoer man
naestan aldrig, att nagon moeter en dvaerg i skogen, och haer i bygden voro
vi de sista. Ja, ga, ga, dvaergkvinna, i dagar och naetter, du moeter aenda
ingen gelike. Men naer dvaergarna sluta att tala, gloemma de snart alla ord
och kunna bara vina och skria med stormen.

--Ja, ga, ga! upprepade han bittert. Vada oever stroemmen nedanfoer det
sista fallet. Daer sluta alla stigar. Daer boerjar oedemarken. Varfoer gav du
mig livet, om du inte vagar att taga det ifran mig? En trael kan koepa sig
fri och bli lika god som nagon annan, men hur skall jag nagonsin kunna
koepa mig fri fran allt det onda, som jag aervde fran dig. Mina broeder
visste vad de gjorde, naer de goemde sig i avlaegsna laender. Vad skall det
bli av Folke Filbyters gard och aett? Varken oernar eller duvor krypa fram
ur en mullvadsgang. Till oss kommer man foer att saelja salt, och sedan
spottar man pa troeskeln. Om jag ocksa rakar mitt huvud och faergar mina
kinder, sa sitter aenda blodsarvet efter dig i mina inaelvor. Kan nagon
olycka vara stoerre? Stengud, Stenpanna, Umasumbla, gud vid forsen, hjaelp
oss!

Med ett gapskratt slog han armarna om stenguden och lyfte honom. Han
visste icke varifran han fick en sadan styrka. Foeljd av gnistor och
dunder stoertade Den enoegde fran sin tron och rullade ned i forsen. Daer
blev han liggande med ryggen uppat och oeverskoeljd av skummet, sa att
ingen mer kunde skilja honom fran de andra stenarna.

--Dvaergbarn, dvaergbarn! framstoette modern med ett segerrop. Nu var det
mitt blod i dina armar. Nu foerspoerjer jag, att du har haemndens eldslaga.
Varfoer laet jag dig aldrig dricka ur Manegarm? Varfoer satte jag hornet
hos den doede och otoerstige? Vi skola riva upp hoegen, Ingevald. Vi skola
plundra Jorgrimme i hans gravkammare och taga fran honom hans klenod.
Ser du, alla maenniskor ha oenskningar, men de ligga som sma vackra barn i
sina haengvaggor och smale utan att veta, vad de vilja. Men jag skall
bjuda dig en dryck, sa att de sma barnen resa sig ur vaggorna som
vidunder och varghundar och till sist vilja sluka bade stjaernor och
mane. Och vore du kristen, skulle du till och med atra det osynliga
bortom tingen. Visa mig dina haender, sa att jag far se, att du har nog
vassa naglar foer att graeva. Och saeg mig om du vill?

--Jag vill! svarade han.

Hon tog honom om handloven och de sprungo oever ormbunkarna till
Jorgrimmes kula. De revo upp torvorna och jorden och naeverstyckena och
kroepo in till honom.

--Jorgrimme, ropade hon i oerat pa den doede. Haer sitter du bland dina
fiskdon och grytor, men vi komma foer att taga ifran dig det baesta du
aeger.

Jorgrimme var styv och torr, och naer hon slaeppte honom, foell han mot
vaeggen. Daer blev han sittande med knaena uppdragna och haenderna om
Manegarm. Da tog hon ifran honom hornet och fyllde det ur krukan och
drack. Sedan raeckte hon det at sonen. Gang pa gang fyllde hon det, sa
att det rann oever.

--Drycken aer surnad och besk, men jag aer toerstig, sade han.

Da fyllde hon det foer sista gangen med den grumlade bottenlagen i
krukan.

--Jorgrimme! ropade hon. Aennu sitter du och raecker ut haenderna, men de
ha ingenting att halla om. Vi ha tagit ifran dig hornet.

Hon roerde pa laepparna foer att forma flera ord, men de ville icke laengre
lyda henne, och vansinne taendes i hennes oegon. Det var det vansinne, som
alltid lag pa lur i dvaergarnas sjael, men som icke gjorde dem sloesinta
och sorgsna utan kom som en glad laettnad och oaendlig lycka. Vansinnet
laet deras maenniskohamn falla, sa att de aterfoerenades med allt det
hemlighetsfulla omkring dem, med vind och vaeder och vildmark och djur.
Hennes oenskningar kroepo nu ur sina sma barnvaggor som rysliga
varghundar. Hon laengtade att bli en av de vittberoemda valor, som med
langa kattskinnshandskar och framdragna huvor brukade komma till
gardarna. Med voerdnad och foerskraeckelse blevo de inledda i stugorna och
rikligt undfaegnade, och oeverst pa anraettningen lades ett stekt
ormhjaerta. Det visste hon. Att skraemma maenniskorna, att bli skydd foer
sin ondska och hoera grat, det var vad hon laengtade till. Laett som en
liten fagel med yviga dun och stora vingar skulle hon flyga med stormen
utefter skogsasarna och utefter dikesrenarna. Mitt i natten skulle hon
rycka upp stugdoerrarna, kasta omkring kvastarna, haella vatten oever
gloeden pa haerden och med ett ohyggligt skrik vaecka de sovande utan att
nagonsin bli sedd och fangad. Sma spenbarn skulle hon stjaela och byta
bort. Hon skulle ga manga mil foer att under den heliga midvintersnatten
laegga dem hos en fraemmande mor eller hos en ung moe. Flera ganger
foersoekte hon att tala. Munnen gick oupphoerligt och blev aen smal och lang
och aen rund och oeppen. Men hon kunde icke draga sig till minnes nagra
andra laeten aen de, som hon foerr i tiden hade hoert kring Jorgrimmes hoeg.
Hon pep som en syrsa och knarrade som en graeshoppa. Under det att hennes
ansikte med manga ryckningar foervred sig pa olika saett allt efter de
olika ljuden, haermade hon nattskaerrans spinnande och surrande. Slutligen
knaeppte hon haenderna om nacken pa sonen och med ansiktet lyft uppat
framvisslade hon ett skaerande och genomtraengande vin. Da han sag pa
henne, tvangs han oemotstandligt att staemma in i samma ihallande
vin--och det genskallade oever skogarna.

Blodet steg upp foer hans oegon sa att han tyckte sig stirra pa henne
genom roedaktiga hinnor. Sedan foersvann foer langa stunder allt klart
medvetande, och han visste icke, hur han ater tog sig upp i det fria
eller hittade hemvaegen. Hon framvisslade flera ganger samma stormgnyende
vin, och foer var gang foell han in med vild styrka, men hon var redan
langt borta. Roesten kom fran vadstaellet, daer alla stigar upphoerde och
oedemarken begynte. Hans tinningar bultade och voro iskalla. Och det
foerundrade honom att han gick och bar nagot i famnen, som var halt och
glatt att halla i men icke tungt.

Foerst da han blev vat om foetterna och kvistarna slutade att sticka och
riva honom, foerstod han, att han ater trampade i hoegt aengsgraes. Han
kaende igen, att det var Folketunas moerka gavel, som aentligen kom emot
honom i skymningen och staengde vaegen.

Traelarna voro redan tillbaka och snarkade pa golvet i stugan. Innanfoer
avbalkningen lag Tova bland getterna och faren och suckade. Utan att
slaeppa hornet, kastade han sig ned i halmen pa foersta fria och lediga
staelle. Det foerefoell honom att modern satt pa hans broest och
framvisslade sitt ihallande vin, men att han icke laengre kunde staemma i,
daerfoer att hon stoedde armbagen pa hans strupe.

--Du jaemrar i soemnen, sade Tova. Vaend dig pa andra sidan.

--Ja, svarade han. Jag hittade ett gammalt dryckeshorn i skogen och det
vallar onda droemmar.

Mot morgonen hemkom Folke Filbyter. Han bar aennu Ulv Ulvssons mantel,
fast den nu var oeverstaenkt med flaeckar av mjoed och mungott. Han ropade
till Tova, att hon genast skulle stiga upp och fyra pa under kittlarna.




6.


Folke Filbyter tog ut sina baesta sadeldon pa gardsvallen och laet feja
dem, ty han och sonen skulle rida till Ulv Ulvsson pa faestningastaemma.
Under det att traelarna sysslade haermed, begynte de ropa och peka mot
skogen. Fortare aen nagon foermadde att uppfatta, vad som var pa faerde,
hade de flockat sig framfoer doerren.

Mellan ekarna naermade sig en brunsvart hop av besynnerliga
maenniskovarelser. Finndvaergar var det ej, daertill voro de foer stora. Ej
heller voro de av Ulv Ulvssons husfolk, ty de buro icke traelars gra
vadmal utan skjortor och mantlar av alla moejliga tyg och faerger. Och
mitt ur trasorna blaenkte de allra praektigaste soeljor och knaeppen. Deras
ansikten voro otvaettade och moerka som klumpar av fraeknig ekved. Pa
maennen vaexte skaegget aenda upp oever kinderna. Nagra av kvinnorna hade
huvudklaeden, som fordom varit vita och som visade, att de voro foerfallna
och foervildade horgabrudar, som lupit bort fran sina offerstaellen och
kaellor. Fraemst gick en man, som var hoegre aen alla de andra, och pa axeln
hoell han en klubba av det vanliga slag, som boenderna brukade, naer de
slogo palar i jorden. Han raeckte upp hoegra handen foer att visa, att han
var god vaen och att det icke var fraga om nagot oeverfall.

--Har ditt folk blivit blint, Folke Filbyter, sade han, efter det inte
kaenner igen gamla vaenner? Vi ha annars ofta rakats vid kaerret och hjaelpt
varann med de motstraeviga vaegfararna. Har du blivit raedd foer Aelg
Klubbehoevding och hans stigmaen? Eller har din bekantskap med den aedle
Ulv Ulvsson gjort dig sa hoegfaerdig, att du inte laengre vill kaennas vid
sa tarvliga strykare? Saeg bara ut, sa att jag far besked.

Fruktan var nagot, som aldrig fatt rum i Folke Filbyters sinne. Sa snart
han sag, vilka han hade framfoer sig, befallde han genast traelarna att
ater ga till sina sysslor. Men da begynte Aelg Klubbehoevding och alla
hans foeljeslagare att haelsa med de djupaste voerdnadsbetygelser, och den
mest haengivna och ofoerstaellda beundran lyste ur deras oegon. Det var
foersta gangen som nagon haelsade Folketunas bonde med sadan aktning.

--I ett fall aero vi jaemlikar, vi tva, fortsatte Aelg Klubbehoevding och
boejde sig allt oedmjukare. Du har begatt urbotabrott som jag. Du har
latit oeverfalla badande och sovande. Du aer nidingsman som jag, men
tillika vet du att halla dig som storbonde pa din rika gard, och jag aer
vid din sida bara en fuskare i yrket. Daerfoer hysa vi ocksa alla haer foer
dig en uppriktig beundran. Vi ha alltid behandlat dig som en av de vara
utan att ens taga sa mycket fran dig som ett betande far. Det har varit
svart nog ibland, ty vi fa bade frysa och svaelta, men dig vilja vi inte
goera emot.

Traelarna skrattade hanfullt och Folke Filbyter slog ned oegonen.

--Det daer aer gott och vael, svarade han med en smula stoerre hast, aen han
annars brukade, men vad vill du mig nu?

--Jag vill bjuda dig vaenskap och foerbund. Jag har noga reda pa vad som
sker haer i bygderna. Jag vet att du taenker dig till Ulv Ulvsson pa
brudkoep. Slutar det besoeket illa, da blir det osaemja mellan dig och den
aedle, liksom det alltid varit det mellan mig och honom. Han och jag vaexa
inte pa samma rot. Men da skall jag hjaelpa dig och taga fran honom allt,
vad han foer pa vaegarna. Han aer fattig bredvid dig och har ont om folk,
men behoever du en dag hjaelp, kan jag komma pa vakt till din gard.

--Och vad begaer du foer en sadan tjaenst?

--Bara en enda sak. Men det blir en stor aera foer mig och en lika stor
foernaermelse mot Ulv Ulvsson, naer du friar i hans hoegmodiga hus foer din
son. Det enda jag begaer som villkor, det aer, att du nu pa staellet ingar
fostbroedralag med mig.

Adrorna reste sig pa Folke Filbyters korta hals. Men naer han sa hoerde
husfolkets skratt och betaenkte, hur gaerna han ville utmana sin granne,
pa samma gang som han soekte att vinna honom, steg ett blint trots i hans
sinne. Han kaende sig nog rik att icke fraga efter de lagkaera boenderna,
som timvis stodo och traette vid tingsstaden i staellet att sla till.

--Husbonde, du vill inte foernedra garden aennu mer aen du redan gjort,
sade bryten. Lat oss ga in efter vara huggtyg och foersvara doerren.

Det var okloka ord av traelen, ty i staellet att svara, vecklade Folke
Filbyter upp skjortan fran armen. Genast gjorde Aelg Klubbehoevding pa
samma saett och kom honom till moetes.

Traelarna vaende sig bort med avsky och lomade av till de upphaengda
sadlarna, men vaende sig aenda om av nyfikenhet.

De sago, hur stigmannen drog sin kniv och broet upp en torva ur jorden.
Sedan gjorde han utan manga omsvep en raett djup skara i Folke Filbyters
framraeckta arm och i sin egen. Naer badas blod hade blandats i gropen,
lade han tillbaka torvan pa sin plats, sa att graesroetterna kommo i
blodet.

--Vaex, vaex, groena graes, liksom var vaenskap! sade han. Folke Filbyter, nu
aer du fosterbroder med den saemst ansedda mannen i hela bygden.

Daervid fattade han om hans hand och boejde sig ater lika djupt som nyss
med oegonen tindrande av tillgiven beundran.

--Du stigman, sade Folke Filbyter och foerde honom en stund med sig in i
stugan foer att dricka honom till. Jag har aldrig foerr ingatt
fostbroedralag med nagon maenniska.

--Och jag har nu uppnatt min aerelystnads hoegsta mal, svarade Aelg
Klubbehoevding. Jag begaer ingenting av dig. Du gav mig mer aen nog, da
ditt blod rann ned i mitt. Men haelsa Ulv Ulvsson, och kalla pa mig,
ifall det blir av noeden.

Naer han ater reste sig och drog bort med sin skara, ledde traelarna ut
tva haestar och betslade dem.

--Hur skall det till sist ga med oss alla haer? viskade de.

Folke Filbyter tog nu sonen med sig och red till Ulv Ulvssons gard.

Vad Ingevald daer fick se, hade han foerut bara hoert traelarna beraetta om,
och han blev tyst och foersagd, redan daer han satt i sadeln. Den sista
biten av vaegen var slaetare och jaemnare aen golvet pa Folketuna. I lunden,
som beskuggade den, lag en aettehoeg med offeraltare, och han raeknade aenda
till fem runstenar, uppstaellda till aedel hagkomst av fjaerran fallna
faeder och broeder. Fotstegen hoerdes knappt, naer han kom in i salen, sa
djupt var daer stroett med enris och friska aengsblommor. Vaeggarna voro
bladragna med bonader, pa vilka fullrustade vikingar seglade i sina
skepp eller raende spjutet genom gapande drakar. Bordet var taeckt med en
vit duk, och runda broed lago bredvid vart traefat. Pa hoegsaetesstolparna
blaenkte vapen av urgammalt dvaergasmide, och under solljuset, som
stroemmade ned mot haerden, glaenste till och med kittlarna alldeles blanka
i den svarta askan. Traelarna, som sutto i en ring och flaetade korgar,
reste sig genast hoeviskt, naer de sago de fraemmande, och ingen av dem
hade nagon piska i baeltet. Framfoer kvinnobaenken vid gavelvaeggen stod Ulv
Ulvssons aeldsta dotter och maette ut trad, och hon talade glatt och fritt
med traelinnorna som med gelikar. Da en av dem tappade nystanet, boejde
hon sig och tog sjaelv upp det.

Ingevald hade aldrig trott, att en sadan prakt kunde finnas annat aen i
de vakna droemmarna hos nagon trael, som lag i halmen och satte ihop
sagor. Han kaende sig styv och stel i den nya bla klaednad, som han i dag
hade fatt till skaenks, och han hoell sig bakom fadern. Steg foer steg
foeljde han efter honom och foersoekte att i allt goera pa samma vis som
han. Men naer Folke Filbyter bredde ut sig i gaestbaenken och laet sin roest
eka genom rummet, maerkte Ingevald, att det icke var radligt att haerma
honom i allt. Han traengde sig in bredvid honom och behoell envist sin
hopklaemda plats, daerfoer att han icke vagade flytta sig, knappt se upp,
men han blygdes oever honom, sa att han skulle ha rodnat, om han hade
kunnat det. Smal och tyst satt han pa den mjuka baenkdynan och laengtade
hem till traelarna pa Folketuna.

Ingenting i hela salen ingav honom dock en sadan fruktan och voerdnad som
Ulv Ulvsson sjaelv. Han satt i hoegsaetet och glaettade pilar. Men sa fort
han fick syn pa gaesterna, gick han dem till moetes och vinkade pa sin
dotter Holmdis och sina bada soener. De voro honom bada ganska lika,
endast mycket yngre, och Ingevald kaende pa deras fasta handslag, att han
haelsade unga hoevdingar, som voro vana att handla och rada. Holmdis bar
fram mjoedhornet, och sedan gaesterna blivit vaelkomnade, satte sig Ulv
Ulvsson pa nytt i hoegsaetet och foertaeljde kaempasagor. Stundom tog han
ocksa harpan fran stolpen och spelade.

Han hade ocksa en yngre dotter, som hette Ulva, men hon satt foer sig pa
kvinnobaenken och lekte.

Alltemellanat aterkom Holmdis med ett nytt horn. Foer var gang var det
aennu stoerre och praektigare aen den foeregaende, men Ingevald visste varken
hur han skulle mottaga det eller hur mycket det var anstaendigt att
dricka. Han litade icke laengre pa fadern utan foersoekte att skicka sig pa
samma saett som Holmdis' broeder, men det var en svar konst. Hon talade
flera ganger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom
bunden, sa att han ingenting kunde svara. En gang kom hon honom sa naera,
att hennes har stroek oever hans haender, och daervid blev det alldeles
genomstralat av solstrimman. Hon log och vaende sig om.

--Akta dig foer mitt har, sade hon, ty det aer starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

En laett rynkning med oegonbrynen floeg hastigt oever hennes oeppna blick som
ett eko av det sista ordet. Foerst da blev den tanken fullt klar foer
honom, att det var hon som var aemnad att bo med honom pa Folketuna. En
sadan graensloes lycka tycktes honom omoejlig att tro pa och fafaeng att
begaera, och han blev aennu raeddare foer henne. Han sag uppat ljusoeppningen
i taket, och hon foerstod icke, att han gjorde sa i foerlaegenhet, utan
sade till honom:

--Du lyssnar efter nagot.

--Vad aer det som brusar i luften? fragade han och kaende sig befriad av
att aentligen finna nagot att saega.

--Vet du inte det heller? svarade hon. Det aer den stora linden, det aer
vardtraedet. Det aer nu sa gammalt och ar foer ar grenar det allt mer ut
sig oever huset. Den foersta av Ulvungarnas aett satte det foer laenge, laenge
sedan, och loevdisen, som bor i den hoega stammen, vakar oever oss alla
haer, aenda fran det vi aero sma. Daerfoer vaka vi ocksa oever henne och
hennes traed. Kom ut med mig, sa att jag far visa dig kring pa garden.

Han tog fatt om bordshoernet foer att kunna resa sig och goera sig fri ur
sitt trangmal pa baenken. Folke Filbyter pekade med huvudet efter de bada
unga, naer de gingo ut, men Ulv Ulvsson fortsatte att spela pa harpan.

Det var det praektigaste solvaeder. Ett sadant sken floeg genom hennes har
och fran soeljan pa broestet, som hade ljusfloden samlat sig just omkring
henne och foeljt henne. Skuggan ringlade sig i kapp med vart steg och
foersvann under hennes foetter. Alla blommorna i graeset stodo vidoeppna,
och genomtraengda av solelden hade loeven en aennu klarare groenska aen
annars. I var kaella och var baeck lag en sol. Till och med i de
vattenfyllda foerdjupningarna pa haellarna lago sma och stora solar, och
alla kastade taevlande sina stralar tillbaka upp mot den lysande modern
pa himlavalvet.

--I dag sitta Oden och Frigg i tornet Lidskjalv och se ut oever vaerlden,
sade Holmdis. Vad manne det vara, som sa kan froejda det hoegheliga
gudaparet, att de lata allt skapat glimma sa haerligt just nu?

Hon pekade upp i det brusande vardtraedet och visade Ingevald, att det
skulle behoevas tre eller fyra maenniskor foer att med armarna na om
stammen. Och hon beskrev, hur hon och traelkvinnorna under vinterfesten
prydde grenarna med aeggskal och hanefjaedrar foer att glaedja loevdisen och
tacka henne foer ett gott ar. Sedan skyndade hon sig nagra steg foere
honom, efter det var hon, som kaende vaegen. Det foervanade honom icke, att
hon var glad, da hon gick i ett sadant ljusglitter, men han skaemdes oever
att ingenting ha att saega.

--Jag har hoert, att du skall vara snabb i att svara, sade hon och
fragade honom vilka blommor, som voro de fagraste, de vita eller de bla.

Daerpa kunde han icke svara. Foerst naer de kommo in i stall och faebodar,
tyckte han sig mera hemmastadd och modig.

--Den haer oxen har foer langa kloevar och blir aldrig nagon god dragare,
begynte han och blev genast en smula saekrare pa roesten. Och rid aldrig
den haer haesten. Han har opalitliga oegon. Haestar aero besynnerliga djur
och det aer svart att bli klok pa dem. Att taemja haestar aer som att taemja
kvinnor, saeger far.

--Det aer gott, att man inte kan doema efter haestharet, svarade hon med en
hastig blick at hans eget huvud. Jag var sa nyfiken pa att fa se dig,
Ingevald. Jag trodde sa saekert, att du skulle ha pa dig den daer langa
skjortan av granna lappar, som far talade om, naer han kom fran
Folketuna. Nu fick jag bara se de stora silverringarna i dina oeron. Aer
det sant, som traelarna pasta, att du ibland brukar ligga pa knae oever en
kaella i skogen och spegla dig?

Han maerkte, att hennes glaettighet icke var sa alldeles harmloes, som han
foerst hade trott, utan att hon gaeckades med honom. Han stod kvar inne i
spiltan och fortsatte att halla upp haestens oega och granska det.

--Nu vet jag svaret pa din fraga om blommorna! utropade han ploetsligt
och vaende sig om. De vita aero fagrast, ty vitblommig aer porsen, och ett
kallt porsoel pa en het dag gar oever allt, saeger far.

--Nej, det aer de bla, foer dem saetter man i brudkransen, svarade hon lika
tvaert. Och nu skola vi inte laengre stanna haer inne utan ga tillbaka ut i
solskenet.

--Den som far saetta brudkransen pa dig, Holmdis, blir nog foer yr i
oegonen att se faergen pa blommorna, sade han.

Han soekte henne med en fast blick, ty nu var han sjaelv noejd med sitt
svar. Hon hade skjutit upp doerren och gick ater ett par tre steg framfoer
honom.

--Den som far saetta brudkransen pa mig! Ja, Ingevald, kanske lekte jag
med honom en gang som liten. Men nej, daerpa toers jag inte nu taenka.
Kanske har jag aennu inte moett honom, men jag har hoert mina broeder tala
om manga aedla och hugstora kaempar. Naer den stoltaste och mest beroemda av
dem rider in genom min fars grind, da kunna vi boerja tala om min
brudkrans.

--Oevermodig moe far laenge sitta och vaenta.

--Och medan hon vaentar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kaempe,
som styr snaeckan langt ute pa havet. Ack, hon hoer sa klart, hur han
ocksa sitter och sjunger om henne, fast han aennu kanske varken vet var
hon bor eller vad hon heter.

--Och sa saetter hon till att grata... och tar bonden i granngarden!

Hon boejde sig och broet en dunig maskros och blaste pa den.

--Nej, till bonden i granngarden saeger hon: akta dig, bonde, foer mitt
har, ty fast det inte aer haesttagel, aer det starkt nog att tvinnas till
en bagstraeng.

Han tvaerstannade ocksa och soekte ett hatfullt ord foer att kasta det
efter henne som en kall stenkniv, men hon reste sig upp och sade lugnt
till honom:

--Det aer oraett av mig att foera dig omkring haer ute sa laenge, da far aennu
spelar pa harpan. Du kunde ha stoerre glaedje av att hoera pa honom, ty
saekerligen ha ni ingen harpa pa Folketuna. Vi ha nu fatt talas vid, och
jag tycker nu baest, att vi ga tillbaka igen till de andra.

Naer de kommo i salsdoerren, avbroet Folke Filbyter sin vaerd mitt i
harpspelet och ropade:

--Du leker foer omstaendligt pa straengarna, Ulv Ulvsson. De unga aero redan
tillbaka, och aennu har faestningastaemman inte begynt. Det aer inte sed,
att de sjaelva skola vara naervarande och daerigenom hindra oss att tala
fritt vid en sa allvarlig foerhandling.

Ulv Ulvsson haengde upp harpan pa hoegsaetesstolpen. Till tecken att
faestningastaemman begynte satte sig alla med foetterna i kors och med
haenderna korslagda framfoer sig pa bordet.

--Det aer sant, sade han och hans roest laet icke lika klar och bestaemd som
annars, att de unga inte sjaelva bruka fa vara inne. Men jag ger dem lov
daertill, sa att vi ocksa fa hoera deras tanke. Ma de saetta sig ned pa
sina tillboerliga platser, sa att jag far min dotter hos mig och du din
son hos dig. Lat oss nu hoera ditt aerende, granne. Jag fragar dig foerst
efter gammalt bruk: vill du koepa mark?

Folke Filbyter steg upp.

--Nej.

--Da fragar jag dig, om du vill koepa saed?

--Nej, jag vill koepa en av dina doettrar, Ulv Ulvsson, och helst den
aeldsta. Jag spoerjer inte om hennes mor, ty hon aer doed. Din dotters frida
vaesen talar baest foer hennes eget vaerde.

--Det aer vael sagt, svarade Ulv Ulvssons soener. De visade sitt
instaemmande genom att sla ett hart slag oever den vaenstra handen, som
fortfarande lag utstraeckt pa bordet.

--Sa langt aero vi da eniga. Jag ber er att inte heller spoerja om
Ingevalds mor, ty hon har rymt tillbaka till skogarna och kan daerfoer
ocksa kallas doed. Lika mot lika.

Ulv Ulvssons soener mumlade nagot om "finnkvinnan", men Folke Filbyter
skyndade sig att fortsaetta, ty han hade pa foerhand noga lagt upp sina
ord i minnet.

--Toerhaenda foerundrar det er, att jag med ens blivit sa ivrig i en sak,
som aennu foer nagra dagar sedan inte fanns till foer mina tankar. Skulden
aer i sa fall din, Ulv Ulvsson. Du kom till mig. Du talade i mycket som
en klok granne, men pa samma gang sa skymfligt, att jag bara ser en
utvaeg till foersoning. Och det aer ett avtal om gifte mellan vara barn.

Ulv Ulvsson nickade eftertaenksamt.

--Blev du skymfad av att hoera sanningen, Folke Filbyter, sa maste du
veta, att det dock finns manga saett att fa en uppgoerelse. Anser du, att
vi bada suttit foer laenge hemma foer att raett kunna skoeta ett svaerd, ha vi
ju soener, som aero unga nog till ett envig. Det oaktat far jag inte
gloemma, att du i dag som gaest star under mitt saerskilda skydd och att
det var jag sjaelv, som fran boerjan kom att taenka pa ett gifte. Ja, jag
saetter en lugn klokhet sa hoegt, att jag foer min del vill taga tillbaka
mina haeftiga ord och atminstone inte motsaetta mig ditt foerslag. Jag
rakade i vrede, naer jag fick se dig och din son och ditt Folketuna. Det
far du tillgiva, om du vill vara klok liksom jag. Men pa samma gang
maste jag paminna dig, att vid en faestningastaemma aer var och en fri att
saega sin mening raett fram, utan att den andra far misstycka. Och nu
vaender jag mig till er, mina soener. Betaenk att jag boerjar bli gammal och
att jag sitter ensam haer hemma, naer ni aero ute pa skeppen. Jag behoever
nagon, som hjaelper mig att vaerja gard och grund. Ingen vet snart raett,
vem som aer herre oever Svea vaelde. Valkyriornas haestar skria efter en
blodsaker.

Holmdis sprang upp fran dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta
fran hennes ansikte, fast hon aennu en gang stod mitt i solstrimman.

--Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig foeljer jag honom
godvilligt, om han ocksa ragade din skoeld med guld. Och till er, goda
broeder, vaender jag mig foer att fa hjaelp.

Folke Filbyter slog vredsint i baenkkarmen. Som han stod daer i sin vilda
styrka och haelsa med Ulv Ulvssons nedflaeckade mantel aennu haektad oever
broestet, liknade han naermast en jaettelik vildman. Hans tafatthet i alla
atboerder och hans obehaerskade och mullrande staemma tycktes ocksa snarare
stamma fran klyftor och skogsstigar aen fran det fredliga vardagslivet pa
en gard. Aenda var det omoejligt att ej genast igenkaenna den storrika
bonden. Den svaellande fetman tyngde hans gestalt som en boerda. Magen var
mer framskjuten aen broestet, sa att rocken framtill tycktes foer kort. Han
stod brett isaer med foetterna, och linharet haengde blankt och slaett pa
bada sidorna om det runda, kvinnligt skaeggloesa, skaerhyade ansiktet. Det
loeje, som sa envist alltid moette och foeljde honom var han kom och gick,
kringraende honom ater ett oegonblick pa alla sidor, utan att han sjaelv
maerkte nagot daerom.

--Ulv Ulvsson, taemj din dotter, ropade han. Laer henne, att ett klokt
avtal aer det enda, som grundar barns lycka. Jag aer man att goera ett
frikostigare brudkoep aen nagon annan. Saeg henne, att hon skall fa tva
hundraden vadmal och tjugu alnar linne... och femtio mark braent silver
med flaemskt stadsmaerke och...

Ulv Ulvsson satt foerlaegen och sag i askan pa haerden.

--Lugn, lugn, granne! sade han. Det aer inte mer aen billigt, att ocksa
hon far ett ord med, ty fragan om ett brudkoep aer mera invecklad denna
gang aen den brukar vara. Din son har aldrig varit ute med nagot skepp
och har inte den glans omkring sig som en viking. I tre dagar har jag
redan talat med henne om din rikedom och ditt anbud. Men det aer blyga
ungmoers sed att neka i foerstone. Kanske lyssnar hon daerfoer hellre till
sina broeder aen till oss gamla.

Nu reste sig Holmdis' broeder och talade. Den yngste nickade vaenligt till
henne och talade foerst.

--Min syster far ingen tvinga, sade han kort.

Folke Filbyter tog ett par steg fram oever golvet som foer att gripa fast
var och en som han talade till.

--Ni aero fran vettet, unga maenniskor! ropade han. At er, broeder, har jag
lovat var sin troeja med silverknappar. Men jag aer villig att bjuda aennu
mer. Vet ni vad, Ulvungar! Bonader ha ni pa vaeggarna och blomster pa
golvet, men ni aero fattiga. Om ocksa er gard, naest min, har de stoersta
aegorna, sa aero ni aenda fattiga, fattiga!

Den aeldre brodern taenkte sig foer laenge. Sedan sade han:

--Jag kan inte giva min yngre broder raett. Naer tva unga flytta ihop bara
foer sitt tyckes skull, ha de inte mycket att bygga pa. Kaerleken aer ett
mjoed, som snart surnar, men ett klokt och rikligt avtal ger nagot att
gemensamt akta om. Aero de ocksa i boerjan kalla i sinnet, maerka de med
tiden de goda sidorna hos varann, och da glaedjas de daerat och bli noejda.
Daerfoer skola aldrig de unga sjaelva sysselsaetta sig med sitt gifte utan
oeverlata den angelaegenheten at andra, som se klart och lugnt och staella
allt till det baesta. Kaera syster, jag kan en gammal visa. Gifte av
kaerlek, det blir sorg, men gifte av klokhet, det blir froejd i borg.

Folke Filbyter ljusnade upp och gjorde sig i ordning att ater saetta sig.

--Holmdis, daer kan du sjaelv hoera, sade han. Din aeldre bror har aervt Ulv
Ulvssons foersiktiga klokhet.

--Vael om sa vore, fortsatte den aeldre brodern, men aennu har jag inte
talat till slut, granne. Det aer sant vad du saeger, att vi Ulvungar aero
fattiga vid sidan av dig. Naest din gard aer var den, som har de stoersta
aegorna, men det vaexer inte guld och silver i skogar och kaerr--annat aer
naer du gar foerbi med ett hal i saecken. Nog bruka vi broeder annars om
somrarna ligga i vaesterviking, men daer ha vi mest fatt handskas med jaern
och saellan med andra metaller. Vi ha foeljaktligen skael att lyssna pa
ditt anbud men fa daerfoer inte gloemma det enda raetta svaret. Och nu
vaender jag mig till dig, Ulv Ulvsson, min fader och husbonde. Illa hoeves
det oss, vi som aero av gammal lagmansaett, att knyta foerbund med
Folketuna. Guld nar langt, men inte laengst. Fran Folketuna kommer aldrig
nagon son, som med makt och anseende kan bli var broder och glimma som
ditt svaerd i din alderdom. Ur ett foerskaemt froe vaexer intet traed. Kan du
taenka dig Folke Filbyter som stamfader till en maektig aett? Folketuna aer
en foeraktad gard, uppfoerd av en fraemling, om vilken vi inte veta annat
aen ont. Ma han gifta ihop sin son med traelfolk eller finnfolk. Det
anstar den, som efter en mansalder skall ligga gloemd utan minnessten. Vi
tro, att du menade vael, fader, da du fick din olyckliga tanke pa denna
sak, men frimodigt saeger jag dig, att i den stunden svek dig din vanliga
foertaenksamhet. Tiden star molnig och hotande, det aer sant, men at en
avkomling fran Folketuna aer min syster foer god. Vi broeder saega nej och
resa foerbud, ty vi vilja att var aett skall stiga uppat mot hoejderna.

Ulv Ulvsson var den enda, som aennu foerblev sittande. Han vaende sig at
sidan och tog sin dotter om armbagarna.

--Skade min goda fylgia i mitt sinne, ty rent aer mitt uppsat! Och du,
min dotter! Friboren aer du liksom jag. Tre frejdade aetteled kan du raekna
bakom dig i tiderna. Hjaeltenamn, som aerats i Svitiod, kan du laesa pa
stenarna i minneslunden. Glaedjefullt kan du droemma om de broeder, som
skoent fingo somna pa sina skoeldar under drabbningar i fraemmande land.
Daerfoer bjoed jag dig ocksa att naervara i dag och foera din egen talan. Hur
hoegt min granne vaerderar dig, kan du baest doema av hans anbud, och jag
har oedmjukat mig infoer klokheten hellre aen att skryta om aettetal. Det
oaktat boer du ocksa lyssna pa dina broeder. Bestaem nu sjaelv!

--Jag har bestaemt. Aldrig laemnar jag mig godvilligt at Ingevald
Folkesson.

--Da aterstar mig bara att raecka dig handen, granne, sade Ulv Ulvsson
och gick ned ur hoegsaetet. Gloem mina foernaermelser sist och mina soeners
ungdomliga haeftighet i dag, sa att frid far rada mellan gardarna. Dina
gavor skola aerligt aterskickas till Folketuna. Vill du, sa uppsaetta vi
gemensamt en vaepnad skara till vart foersvar, ifall konungen skulle komma
foer att doepa oss med svaerdsmakt. Haer star jag och vaentar pa dig med
handen framraeckt.

Nu tilldrog sig nagot, som ingen hade vaentat. Det skulle ha foerefallit
alla vida rimligare och tryggare, om Folke Filbyter brusat upp och
slagit i baenkkarmen som nyss, men icke ett drag foeraendrades i hans
ansikte. Han stod daer lika klippfast oroerlig och tyst, som hade var
blodsdroppe i hans kropp mist sin vaerme och stannat. Uppfoedd bland
boender, girig och grym av ovetenhet och vana, men godmodigt foernoejd med
litet eller ingenting, blev han en helt annan, naer det gick honom emot.
Han stelnade da till den sega kraft, som oedesdiserna just bruka foerlaena,
daer de aemna att laegga pa de stoersta olycksboerdorna. Ulv Ulvssons
skymfliga besoek hade vaeckt hans lust att skaffa mer anseende at sonen,
men han blev entraegen och envis foerst daerigenom att han moette motstand.
Ett brudkoep, som en annan kanske genast skulle ha fatt till stand,
visade sig foer honom mot hans foervaentan nu som en omoejlighet. Han kaende
sig sta i ett hal djupt nere i jorden, inklaemd mellan milstjocka och
ogenomtraengliga jordvaeggar. Det foell honom icke in att grubbla oever, om
han sjaelv bar skulden och om det fanns nagot saett att taga sig upp ur
trangmalet. Han blev endast tvaer och stum, och de, som nyss hade dragit
pa munnen at hans otymplighet och skryt, blevo oroade och sjaelva
tystade.

--Din hand? svarade han efter lang vaentan i salen. Nej, Ulv Ulvsson,
nej! Besutte jag din kloka foertaenksamhet, skulle jag kanske svara
annorlunda, men bonden pa Folketuna aer ingen klok man. Han aer ingen
passande vaen foer dig. Kaenner du Aelg Klubbehoevding?

--Jag oenskar, att jag hade den nidingens huvud pa golvet haer framfoer
mig.

--Sedan i morse aer jag hans fosterbroder... Ulv Ulvsson, har du sagt
till, att haestarna bli framledda?

Traelarna sprungo till och hjaelpte honom upp pa haesten. Fet och tung som
han var, red han sin vaeg i langsamt gaende, och sonen red bredvid lika
tyst.

Om kvaellen satt Ingevald efter vana inkrupen bland traelarna och viskade
slaepande och klagande om dagens haendelser, men till fadern vagade han
ingenting saega. Folke Filbyter droejde laenge vid groetfatet. Aenda till
dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den foeljande dagens
noedvaendigaste goeromal pa akern.

Foerst om natten kaende Ingevald med sig, att han icke laengre kunde baera
tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid
fadern.

--Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen maenniska, som jag
hatar sa som Ulv Ulvsson.

--Han aer min vaersta fiende, Ingevald. Det aer hans foersiktighet och
klokhet, som goer, att man hatar honom.

--Bestaendigt skymfar han oss, far. Vet du varfoer finnkvinnan smoeg sig
bort i skogarna och lovade att aldrig mer komma igen? Jag rakade henne
om natten och vi gingo ned i Jorgrimmes hoeg och togo fran honom hans
mjoedhorn. Det aer det som star daer i vran. Da talade hon om dig. Hon
kaende att hon maste foergiva dig, om hon stannade i garden. Hon kunde
inte laengre tala en husbonde, som underlaet att haemnas hela gardens
skymf. Kom ihag, att jag har hennes blod, far. Du far mig aldrig lugn
igen och kan aldrig en natt foerlita pa mig, foerraen du tager haemnd pa Ulv
Ulvsson och hans soener.

Ingevald hoerde huru traelarna togo fram yxorna. Ingen hade befallt dem
daerom och de bullrade mer aen noedigt. Han foerstod, att de gjorde sa foer
att mana husbondfolket att taenka pa gardens heder. Han intalade sig, att
det ocksa uteslutande var skymfen, som sved och braende, sa att han icke
sjaelv kunde sova. Men han mindes knappt laengre nagot av det, som hade
blivit sagt hos Ulv Ulvssons. Det var foer honom en storordig bondetraeta,
som han hade vaentat pa, redan da han faerdades dit. Han mindes bara
Holmdis, och han sag henne mycket tydligare foer sig nu, aen da han satt
framfoer henne i salen. Da hon maette ut traden at traelinnorna, var det
ljust omkring henne, sa att arbetet blev en glaedje. Da hon gick, lutade
hon pa huvudet som en sjungande, fast hon stroedde omkring sig de
hanfullaste ord foer att visa honom ifran sig. De hade traeffat honom mitt
i broestet, sa att han fran den stunden icke kunde taenka pa annat aen pa
henne. Hon foerfoeljde och plagade honom under det han kastade sig i
halmen och inbillade sig att han upprepade broedrens langa och
foernaermande tal. Genomlyst av solstrimman stroek hennes har oever hans
haender, och han kaende hur starkt det var och hur haerligt det skulle vara
att sno det till en bagstraeng.

--Jag saeger dig, far, viskade han med osaekrare roest. Ingen annan kvinna
aen Holmdis vill jag nagonsin taga till Folketuna. Jag skall saetta henne
framfoer mig pa haesten och haemta henne hit med vald, daerfoer att hon
trotsade oss och daerfoer att jag hatar henne. Jag skall taemja Ulv
Ulvssons dotter att krypa fram oever golvet till matskeden.

--Det aer manligare talat, aen jag vaentat av dig, Ingevald, svarade fadern
hastigt, liksom med en kaensla av aentlig laettnad. Aer det nu ocksa bara
sant, som du saeger, sa att du inte foerstaeller dig och ligger och pinar
dig med laengtan efter den kvinnan? Da ville jag inte akta dig mycket.
Jag aer rik nog att koepa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att
fa baera nyckelknippan pa Folketuna.

--Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varfoer heter hon
Holmdis? Det var i solstrimman hon stod foersta gangen, och Soldis skall
jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa oever hela Folketuna.

Folke Filbyter vaende sig om med ryggen mot honom och drog baettre ihop
halmen under huvudet.

--Du aer en stackare, sade han och laet ater troeg och likgiltig. Jag kan
nog hoera, hur pass mycket du hatar henne. Du vill haemta darskap till
garden! Det aer, vad du vill. Men goer som dig lyster. Jag hade taenkt att
foelja med och hjaelpa dig, men nu far det vara. Tag med dig bryten och de
starkaste traelarna, om du inte kommer pa foernuftigare tankar och stannar
daer du aer. Jag rader dig blott att under vaegen offra en vit hoena vid
skurdtemplen foer god medgang, aenskoent jag intet foeraktligare och
oemkligare kaenner aen gudarna.

Ingevald sprang upp och skakade av sig halmen. Bryten och de yngre
traelarna hade redan snoert pa sig skorna och stodo beredda, fast ingen
hindrat dem att ga till soemns. Naer han kom bort till dem, svingade de
med yxorna i halvmoerkret, ty de kaende sig skymfade samman med hela
garden.

Foer att goera haemnden stoltare och bittrare patog han sin draekt med de
gula och roeda klutarna, fast den nu var alldeles soenderriven pa ena
sidan. Bryten taende en fyrsticka i askan och lyste honom. Naer de gingo
foerbi Folke Filbyter, sago de, att han fortfarande lag med ryggen at
rummet utan nagon nyfikenhet foer deras atgoeranden. Var och en av
traelarna fick visa, att hans yxa satt nagorlunda stadigt och fast pa
skaftet och att han till skydd mot aterhugg bar en luden vante oever
hoegra handen. Det var samma yxor och vantar, som de brukade anvaenda, naer
de voro ute i Folke Filbyters hemliga aerenden foer att plundra
vaegfarande, och de voro lika vana att bevaepna sig som att fatta spaden.
Ingevald gav sig daerfoer icke lang tid med dem utan var full av otalighet
och hetta. Men at sig sjaelv utvalde han en knippe nyskaeftade pilar och
en bage utan straeng.

Sedan skyndade han sig till stallet och satte sig upp pa den bredaste
och kraftigaste gangaren. Traelarna flockade sig omkring honom till fots
och foeljde honom med langa och slaepande steg och yxorna haengde oever
skuldrorna.

Utanfoer det foersta skurdtemplet vid vaegen stannade han och slaktade en
vit hoena, sasom fadern hade ratt honom. Vildhumle och nypon klaengde
kring det lilla runda palhuset, som naestan goemde sitt tak under en
lummig hasselbuske. Naer han gick in med offerblodet, sade han:

--Riv upp ett stycke av naevern fran taket, ty visserligen aer natten ljus
nog daer ute, men haer inne aer det skumt. Jag vet ju, att det aer Freyja,
som sitter haer med sitt aepple i handen, men hon brukar vara sa full av
mossa, att hon mer liknar en vittrad traedstam aen en gudinna. Det
foerundrar mig daerfoer, att hennes anlete i natt kaennes sa litet och
blankt, naer jag bestryker det med offerblodet.

Bryten slet upp ett naeverstycke, sa att det foell in mer dager, och
straeckte sig sjaelv till halet foer att kunna se.

--Ingevald, detta aer foerfaerligt, ropade han till. Vad har haer skett? Aer
det maenniskor eller skogsandar, som varit haer? Det aer ett nytt och
fraemmande belaete, som du saetter roeda kinder pa. Och det aer inte nagot
aepple utan ett barn, som den nykomna haller i knaet. Freyja var snidad ur
ett enda ekstycke och vida hoegre.

Ingevald vek tillbaka aenda till ingangen och stod daer, blodig om
haenderna med den slaktade hoenan.

--Freyjas bruna och maskfraetta spillror aero kastade at sidan, sade han,
och tvaers oever dem ligger en kaepp. Kom litet naermare, traelar! Svara mig,
ha ni foerr sett den kaeppen?

De hoejde pa yxorna som foer att foersvara sig mot nagot osynligt, och naer
de foersiktigt gatt naermre, stannade de.

--Det aer den gamle Jakobs stav!

--Ja, det aer hans stav, svarade Ingevald. Jag skulle kaenna igen den
bland tio andra. Allt hos den mannen har braent sig fast i mitt minne.
Men ingenting kommer jag tydligare ihag aen den stav, som jag
misshandlade honom med. Nu har den foerratt honom. Hur kunde aenda den
fromme bega en sadan illgaerning?

--Ingevald, viskade bryten och drog honom i den brokiga kjorteln. Jakob
goer ingenting hemligt. Du kan vara viss, just daerfoer har han lagt sin
stav oever de soenderslagna traestyckena, att var och en klart skulle se,
vem som var den skyldige. Hur laett hade inte nagon av oss eller en annan
oskyldig kunnat bli misstaenkt och straffad.

--Navael, utbrast Ingevald med haeftighet och vaende sig mot bilden. Jag
kaenner dig inte, gudinna, men aennu aer ditt anlete blankt och ungt, sa
att det lyser om det, och jag har laert dig att rodna. Nu skall jag aenda
till foetterna goera dig sa fagerroed som en vaelsk drottning--och kan du,
sa hjaelp oss!

Daermed kastade han allt det offerblod, som fanns kvar, oever bilden och
ryckte ater haesten fran traelarna, och oever dem brusade och skakade de
vaeldiga ekarna.

Han hade fatt blod pa aermen, men gav sig ej ro att tvaetta bort det.
Under hela vaegen taenkte han pa Soldis och blev allt haemndgirigare och
vredare.

Naer de kommo till Ulv Ulvssons gard, grydde redan dagen. Det var ingen
roek oever taken och alla bodarna stodo staengda. En haest, som tjudrad
betade mitt pa tunet, begynte gnaegga, men de faellde honom i ett enda
slag med yxhammaren. Sedan hoeggo de fast nagra yxor i vaeggen pa stugan,
sa att dessa sutto lika stadigt som trappsteg till ett loft. Pa dem
klaettrade de tyst och foersiktigt upp till taket. Naer de hade krupit
aenda fram till vindoegat, kunde de se ned i stugan och oevertyga sig om,
att inga voro vakna. Ett varmt brandos steg aennu fran haerden mitt under
dem, daer jord och aska blivit hopkardade i en hoeg oever gloeden, sa de
skulle hallas vid liv till morgonen. De knoeto ihop tre baelten och
hissade sig ned, en efter en. Alla kommo de mitt i askan, sa att den
yrde hoegt upp, och de maste hjaelpa varann att slaecka den eld, som
begynte pyra i deras klaeder och ludna skodon. Till sin belatenhet hade
de redan funnit, att traelarna icke haer sovo inne hos husbondfolket som
pa det vilda Folketuna utan lago foer sig i nagot saerskilt soemnhus. Men
lucksaengen stod halvoeppen, och de sago, att Ulv Ulvsson lag daer och sov
med sina soener. Ingevald gick sakta fram och skoet igen luckorna. Sedan
faellde han haspen och staellde fyra traelar med ryggarna mot luckorna, sa
att de liggande icke skulle foerma att oeppna inifran. De andra traelarna
drogo undan bommen fran stugdoerren, sa att vaegen till flykt blev oeppen.

Alla dessa foerberedelser utfoerdes varsamt och ljudloest. Foerst naer de en
stund noga hade hoert efter att allt fortfarande var lika stilla i
garden, begynte Ingevald att leta efter Soldis. Han hade icke heller
gatt mer aen halvvaegs genom salen, da han fick syn pa henne. Yrvaken,
barfota, baraxlad och omsvept med ett brunt aklaede stod hon i en
sidodoerr och stirrade pa honom. De stora silverringarna blaenkte i hans
oeron, och alla de gula och roeda lapparna flaxade, under det att han,
naestan springande, kom emot henne. Hon boerjade ropa pa de sina, foerst av
foerskraeckelse, sedan av harm. Maennen vaknade i saengen och svarade henne,
men traelarna hoello igen luckorna med sina ryggar. De dunkade och baende
inifran men haspen var av jaern och traelryggarna voro sega, och foetterna
togo spjaern mot en av stockarna i det ojaemna golvet.

Ingevald grep fatt henne, och sa snart hon blivit bunden, tog han saxen,
som lag pa bordet bredvid ett tygstycke och nagra nystan. Han klippte av
det gula och tjocka haret och raeckte det till bryten.

--Sno mig en bagstraeng, sade han.

Bryten tog av vaxet, som lag i en ask bredvid soemnaden, och snodde en
straeng. Den knoet han vid bagen.

--Oeppna nu luckorna! sade Ingevald.

Traelarna lyfte da haspen ur oeglan och veko at sidan, sa att luckorna
floego upp.

Ulv Ulvsson satt uppraett i baedden och det var laett att fa sikte pa hans
vitspraengda skaegg, som bredde sig oever broestet. Soenerna lago laengre in,
sa att de icke kunde komma ut foere honom, och ingendera av dem hade
nagra vapen hos sig. Ingevald tog den laengsta pilen och lade den pa
bagen.

Det vaeste till genom salen som hade en jaetteoedla av gammalt drakyngel
slungat fram sin gadd. Det var pilen, som ven mot sitt mal. Men Ingevald
var ingen god skytt, och hans armar darrade av iver. Pilen traeffade
endast Ulv Ulvsson genom handen och naglade fast den vid saengstolpen,
sa att han icke kunde goera sig fri.

--Nu sitter du daer med dina soener, Ulv Ulvsson, foertaenksam och klok som
alltid, och kan varken komma in eller ut, hanade Ingevald. Minns du vad
det var, som vi talade om foerut i dag? Sannerligen, om jag laengre kommer
ihag det, Ulv Ulvsson. Och nu tar jag din dotter med vald. Soldis, det
aer vad hon haedanefter skall heta. Soldis, Soldis! Beraetta mig nu,
Soldis, var din far goemmer sitt mjoed, ty jag aer toerstig, och pa ett
sadant brudkoep boer det drickas.

Soenerna bemoedade sig fafaengt att frigoera Ulv Ulvssons hand och att komma
foerbi honom ut ur det laga faengelset.

--Ingevald, viskade bryten. Ser du inte, att vara traelar kasta yxorna
och springa ut genom doerren? Bullret har vaeckt gardsfolket, och det aer
redan full strid ute pa tunet. Vill du ga miste om ditt rov och kanske
om ditt liv, bara foer ett tomt ordande?

Men Ingevald ville icke sluta, utan hatet och kaerleksruset ropade allt
yrare och oevermodigare genom hans mun.

--Hoer mig nu, kaere Ulv Ulvsson, medan du sitter sa lugnt och gott med
dina soener. Det aer ingen bradska, men traelarna aero otaliga, daerfoer att
du soelar med vaelkomstoelet. Raekna upp foer mig namnen pa alla de hoega
hjaeltarna i din slaekt. Vad far jag annars att saega, naer din dotter foeder
mig en son och han fragar mig om Ulvungarnas langfedgatal? Om jag
ingenting vet, kan jag bara svara honom, att han skall skaefta sin
foersta pil foer din raekning, Ulv Ulvsson, och saetta den lika fast i din
vaenstra hand som jag nyss satte min pil i din hoegra.

Bryten staellde sig framfoer Ingevald, sa att han skymde lucksaengen.
Mycket betydande sag han icke ut med sin simpla vadmal och sitt
tillplattade ansikte, som var genomvaevt av otaliga sma rynkor. Men han
var den foersta, som kom till sig sjaelv, och nu kaende han sin makt.

--Vart oegonblick kan bli det sista, Ingevald. Aennu sa laenge aer du inte
stort mer aen en trael pa Folketuna och foer traelarna ansvarar jag. Vakta
dig att inte lyda mig. Jag har piskan med mig i baeltet. Haer kan du se
den.

Det var ord, som vaeckte traelvanan i Ingevalds sinne, och genast kaende
han, att han maste lyda. Bryten tecknade at honom att fatta Soldis under
armarna. Sjaelv tog han henne om foetterna och springande buro de henne pa
det saettet ur salen. Men i doerren vaende Ingevald sig om aennu en gang och
ropade inat lucksaengen:

--Du ser sjaelv, kaera fader Ulv, hur ivriga traelarna aero att fa oss i
brudhalmen. Din dotter aer ocksa alldeles ifran sig av laengtan. Det aer
bara jag, som aer lugn och foerstandig och tycker, att jag vael kunnat leta
upp en anstaendigare kvinna. Hon har ju inte ens behallit klaederna pa
sig. Vore du inte sa troeg med att stiga upp, kunde du aennu kanske hinna
att haemta fram hennes brudelin. Men sitt nu daer du sitter, efter du har
det varmt och mjukt, och taenk pa dina barn och goer stora loeften till
gudarna.

Han lyfte upp henne i det bruna aklaedet och satte henne framfoer sig pa
haesten. Utan att akta pa de flyende traelarna, som sprungo omkring honom,
jagade han bort oever stubbar och ormbunkar. Han taenkte icke pa att vaerja
sig, fast ekgrenarna stoette honom i broestet och ryckte lapparna ur
rocken.

--Soldis, Soldis! jublade han och oeverhoeljde henne med vilda och oemma
smekningar.

       *       *       *       *       *

Folke Filbyter stod i sin grind, naer den vilda ritten gick foerbi aenda in
pa gardsvallen. Han sag blodflaeckarna pa sonens aerm och fragade:

--Hur manga maen ligga nu pa likbaenken i Ulv Ulvssons sal?

Ingevald hoell in den svettdrypande haesten utan att i foerstone kunna reda
sina tankar. Slutligen kom han ihag, att det var offerhoenans blod, och
andfadd beraettade han, hur allt hade tillgatt.

--Manligare skulle du ha skoett din pil, svarade fadern, om inte
bagstraengen hade varit en skoen kvinnas har.

Ingevald lyfte ned Soldis fran haesten. Under tiden fortsatte han att
tala om offret vid skurdtemplet och om den gamle Jakobs kaepp.

--Den gamle laer ga omkring och predika om en gudinna, som han kallar
Jesu moder. Jag tror, att det nya belatet var hennes. Det var Jesu
moder, som sa ledde pilen, att Ulv Ulvsson varken kunde doedas eller
doeda.

Folke Filbyter svarade honom foeraktfullt:

--Om det aer, som du saeger, da aer Jakob modigare aen jag trodde. Sjaelv har
jag ofta kaent hag att goera som han och sla soender de elaendiga
gudabilderna. De sta likvael pa mina aegor, och daer rader ingen annan aen
jag. Men lat oss i alla fall vara kloka, om vi ocksa inte besitta
Ulvungarnas hoega vett. Tag raett pa hans kaepp, som ligger kvar vid
Freyjabilden, och saett den oever stalldoerren. Vem vet, om den inte kan
skydda mot eld och tjuvar. Och ga nu till stugan, Ingevald. I vran, som
aer till vaenster om farfallan, har jag tjaellat at dig och kvinnan med
stolpar och faellar. Det ser ut som ett graharigt finntaelt, och daer inne
far du det varmt till vintern. Jag har ocksa satt ett nytt las foer
stugdoerren, sa att du kan staenga den utifran, till dess du far henne
spak och trivsam.

Han aegnade icke Soldis en blick, utan laet sonen ostoerd fa baera in henne
i stugan. Sedan staellde han sig ater i grinden. Han raeknade noga
traelarna, som kommo tillbaka fran den nattliga striden,