The Project Gutenberg EBook of "Sämre folk", by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: "Sämre folk"
       En berättelse

Author: Daniel Sten

Release Date: February 12, 2005 [EBook #15024]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SÄMRE FOLK" ***




Produced by Matti Järvinen and Distributed Proofreaders Europe.





"SÄMRE FOLK"

EN BERÄTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]


I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.


Först publicerad av
Albert Bonniers Förlag 1885.




TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN




      _Fru Edgren!_

Jag tänker Ni ännu mins det besök vi en gång gjorde i »ett hem»!

I det lilla köket der herrskade en ordning, som hvarje husmor väl
förstår att uppskatta, och man omtalade för oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sågo der, och som hade inrättningens
matlagning om händer, ännu var älskad af en man, som redan i femton,
tjugu år svärmat för henne.

Ock hur förvånades vi icke, då man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, föremålet för så trogen kärlek, under en tid af nära 10 år varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars början och slut vi icke hörde, intresserade
oss båda. Jag kunde icke låta bli att tänka på henne, och så formade sig
nästan mot min vilja berättelsen om hennes föregående. Först hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- så hennes förutsättningar,
hennes omgifning och slutligen hennes öden, som en naturlig följd af
hennes halft österländska blod. Jag ville i allt detta söka ett försvar
för henne, en förklaring.

Men -- jag misslyckades. I stället för att bli försvarare, dref min
sanningskärlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags försoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men rörande trohet.

Så tag emot den som ett minne, min lilla berättelse. Och tillika min
beundran för hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sådant Ni sett
det!

      ¤Författaren¤.




MODERN.


Gud vet hvarför hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju så
förskräckligt ful. När man frågade henne derom på samvete, hade hon
alltid samma svar: »Någon skulle väl ta hand om kräket, och när ingen
ann ville ha'n, så...»

Om han hade kunnat försörja henne, så hade det kanske varit ett skäl.
Men det kunde han inte. Bara till hälften. Han var för klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan då jag föddes, -- sade han sjelf; -- och när de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svår, sned och
hög. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett hår, borstigt och
okammadt; stora öron, röda och dessutom utstående liksom handtagen på en
kruka, visade sig mellan hårtestarne. Han hade en liten näsa, som gick
och slök luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vägen rakt in i halsen, påstods det.

Någon skönhet var han således icke. Och hon tog honom ändå. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Då var hon nitton
år, såg ut som »folket gör mest», var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe på herrgården så bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sådant
der, men det fick han lägga bort. Kajsa tålde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende på hela
Drumsö. Han hade sin verkstad i ett rum på »Torparbacken». Så kallades
den lilla byggnadsraden uppe på kullen mellan fälten. Den låg inklämd
och inkilad mellan gärdesgårdarne, alldeles invid vägen som ledde förbi
rian, ladorna och spannmålsbodarna, icke långt ifrån tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Förfallna, grå och osnygga. Ständigt lika
smutsig var gården och vägen derutanför. När solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i värmen, när det regnade, stod hela gården och
blänkte, det var en svart, djup, bottenlös välling, soporna drunknade,
till hälften i smörjan och här och der stack det fram en gammal känga
eller en trasig tallrik. På ena sidan, högre upp, fans en liten täppa,
som kallades Rellu-Calles »trädgård». Der tvinade två små
krusbärsbuskar, hvilkas bär liknade enkartar till storlek och kulör,
dessutom funnos der några solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter strålarne, spärrade ut med bladen och
stretade emot det orättvisa behandlingssätt de voro utsatta för, i det
de sågo så sjukligt gula ut som det var dem möjligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksväxt, men torfvan var för liten
och de vantrifdes båda. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske nässlor, de voro utan vidare pretentioner nöjda med förhållandena
och sträckte sig så högt som möjligt upp mot husväggen. Rellu-Calle hade
glädje af nässlorna, de trifdes bra och voro så gröna, att det riktigt
gjorde honom godt i ögonen att se på dem.

Han delade rummet med drängen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, då kunde han sitta
hela dagen ensam vid fönstret, der hans bord stod. Han arbetade så
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och sömmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick sömnigt.
Hans natur var så.

Hon deremot, hon låg på golfvet i ingeniörens stora sal med de sex
fönstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren så att hon
sken, det var en lust att se på henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stöpte ljus, väfde eller tvättade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den bästa af alla
pigorna.

Nå, hon skulle nu ha honom. Dagen efter bröllopet flyttade hon till
torparbacken, och drängens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
gräfde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. På den sjunde grät
hon. Men på måndagen började hon på igen. Tvättade, sydde och strök.
Rellu-Calle tappade becktråd och syl, han satt utanför på gården med
sitt bord och glömde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den öppna
dörren, der hon syntes, hans hvita tänder lyste, och hans ögon skeno af
en glädje, så ny och stor, att han ännu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- öfver sin lycka. Öfver
alla verldens ting. Medan han såg på henne, flögo hans tankar -- långt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersökning. Kajsa fann i
fickorna någonting, som skulle skrämt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes känsla för honom var »långmodig och förlåtande», hon vände ut och
in på fodret, innehållet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedåt gården, och Rellu-Calle såg med en
undergifven blick den hårdhändta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i väg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
bästa kamrat, född och uppvuxen i rockfickan, en så älsklig tam en, och
just den skulle dödas så der omildt. Han hade dem kära, dessa bruna
»torrakaner», de förstodo honom, han behöfde bara skrapa på ficklocket
så kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvälling.

Nu var det slut med den fröjden. Vännerna voro borta och döda
allesamman. Hans kärlek tålde dock vid denna knäck. Kajsa hade intet
hjerta för dessa varelser, som hon i sitt oförstånd kallade »ohyra» --
men han förlät henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvättade den med borste, vädrade den och lappade den. Så kom
byxornas tur. Och sist ägaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade på med en ny qvast, skurade om honom,
»baddade» och gned. Kamraterna förtäljde, att hon lånat torparmors
fårsax, och att Rellu-Calles långa hår strukit med intill sista strået.
Hon såpade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
höll hon så länge på, att han var alldeles hudlös af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens på fingrarne. Utan ett ljud
klädde han på sig efter processen, kröp i sina nytvättade underkläder
och gick vid hennes sida hemåt, så föga lik sig sjelf, att han icke rätt
visste hvad det var åt honom -- han var visst icke »riktigt frisk».

Men om några dagar hade han skaffat sig något af sin förra fernissa.
Han drog in smörjan utifrån med stöflarne, dröp omkring med oljan och
becket och smetade ner öfver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick släppa till skinnet, en gång blef han litet skållad på näsan,
men det var af våda, det försäkrade hon så trohjertadt.

Och kom der några af hans forna vänner ifrån tegelbruket på besök in i
skomakarstugan, så var det märkvärdigt hvad det just då blef för en
brådska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade färskt enristrä under
grytfoten och -- någonting var det alltid med spjället, det rökte in och
det stank, man fick lof att gå ut och tillbaka dit hvarifrån man kommit.

Hjelpte icke oset, så blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehåll tömdes i ett huj ut öfver golfvet, det ångade, en het våg
svallade öfver allt, det var att akta stöflarne, annars brände det.

Och det gick inte an för Rellu att gå ut med de andra, det var alldeles
för brådskande med »lilla frökens skor, som skulle lappas», det fick lof
att bli färdigt inom ett par timmar senast.

Så fort kamraterna, de forna supbröderna gingo ut från dörren, gick
enrisröken ut från öppnade spjäll, så att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I stället kokade der snart en puttrande rågmjölsgröt i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga läppar. I Kajsas
ögon spelade vid dessa tillfällen ett lustigt, skälmskt uttryck -- men
försvann fort igen.

När sommaren led, började hon stundom se trött ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var född i det, och det gick inte så lätt att ändra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp öfver öronen, den kom utifrån,
inifrån, trängde in öfverallt, bredde ut sig, förtärde och förstörde.
Hon motade, kämpade, först i godo, med leenden, med skämt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, tröttnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och nöjd med henne. Det forna var slut för honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men ändå bättre.

Det kom nu för tiden stundom en trötthet öfver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre än förr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
föll ur handen. Ögonen skymdes liksom af en dimma, han såg icke riktigt
bra.

Om en stund gick det öfver, och han kunde åter börja. Men det var bättre
att se på Kajsa. Hon tvättade. Hennes hvita armar hade blifvit röda.
Hennes röda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga läppar
voro ej mer så blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men ändå var der stor fattigdom. Icke nöd, nej, långt ifrån, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes ändå icke. Hans
själ trifdes, men kroppen ej. Hans ögon började glänsa, af stilla lycka
måhända, kanske af någon feber, som han icke sjelf kände. Hans bruna,
smutsfärgade hy bleknade, hans hår fick en liten skiftning i grått ...
det var kanske såpans förtjenst, eller må hända var det någon ting
annat...

Kajsa hade gräft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvärsigenom gården. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och räfsade rundt omkring, lade upp en afskrädeshög bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade »trädgården», rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i frö. Det blef höst på allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid lästen, satt och sof midt på sjelfva förmiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framåt, händerna hängde slappt i
skötet på honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den bräckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, när
han så hjelplöst ursägtande såg upp till henne: -- Förlåt, hustru!

-- Gå och lägg dig -- menade hon -- du är trött och orkeslös, -- du
skall ha dig en sup, det stärker!

Rellu gjorde svårigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vänligt våld till
fållbänken, slätade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken ännu fuktiga hand, och lade honom till sängs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde på qvällen få höra en stump ur
bibeln, eftersom det var lördagsafton.

På söndagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om några veckor var der granris på golfvet, på gården, på vägen, hela
vägbiten ända ned till stranden. Han var död och bars ned af torparn,
drängen och två af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till båten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes väg från Drumsö om man rodde makligt, och det måste man ju för
högtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga löf funnos mer qvar på
träden. Kyrkogårdsgångarne voro deremot fulla af gula, röda och grå
vissnade blad, det prasslade då man gick, det var en mjuk, rörlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin långa svarta klädning tyckte, att lifvet
var som en sådan höstklädd kyrkogård, och hennes förhoppningar liknade
de vissnade, fallna löfven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, förinta dem. Hon hade älskat på sitt vis, älskat denne
otymplige, vanvårdade, olycklige, som aldrig förr hade sett en solstråle
i sitt lifs mörker förr än hon öppnat fönstren på vid gafvel och låtit
Guds sol inströmma i detta andliga fängelse.

Men -- han tålde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det bländade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke många ord på den döde. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt något vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett »varnande exempel». Så skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och lättledd. Han -- han var nu död, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer »om sig», men -- han
hade ju aldrig förr haft någon, som uppfostrat honom eller vårdat sig om
honom.

Ingeniören på gården tillät Kajsa att bo qvar på Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvätt och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behålla rummet, hon skulle
verkligen komma att behöfva det.

På vintern föddes pojken. Han var frisk och färdig, stark och dugtig,
man kunde se på honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sådan far bör man ej likna, en sådan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde öfver hufvud taget alls icke finnas
till. En otäcking sådan som Rellu skulle åtminstone aldrig tillåtas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glädjestråle. Det är de
bättre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall få
mera. Och den, som eger litet, skall mista äfven det...

Men Rellu-Calles son var en präktig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
nästan aldrig, log mest, hade små, djupt liggande ögon och fina, långa,
ljusröda fingrar, hvilka ständigt grepo i luften liksom efter för andra
osynliga fjärilar, som flögo omkring honom der han låg.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvätten,
hon strök och stärkte, men det var ändå inte detsamma som förr. Den
lille drog henne ifrån sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick kläder, snygga, hela kläder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat så mycket och så
sjukdomen...

När våren kom, -- mannen hade nu legat i mer än ett år i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla »röda
stugan», ett stycke från sjelfva gården. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, äfvenledes
kosack. Denne gick här på landet klädd i sin nationaldrägt, hade vida
svarta sammetsbyxor, röd kattunsskjorta med bälte kring lifvet och höga
stöflar med sporrar. På hufvudet bar han en sammetsmössa och det släta,
i midten benade svarta håret hängde rakt och slätt ned öfver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det röda varma blodet. Han var
tjugufyra år, smärt, liflig och använde hela sin dag till oförtrutet
ifrigt arbete. Han skötte köket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas ställe. Han höll det lilla otrefliga huset i
den utmärktaste ordning, skurade det dagligen med sand och såplut,
rengjorde kärlen i sanden utanför byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhögen och rörde dem derinne häftigt, så att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den största förvåning ryssens sätt att gå
tillväga. Hon fann det först föga öfverensstämmande med hans värdighet
som man, att så der syssla med pannor och fat, och att så uteslutande
göra en vanlig tjenstflickas sysslor, men småningom insåg hon, att
arbetet gjordes bättre och lättare af en karl. Hon beundrade hans
händighet, hans arbetsförmåga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjöng vid sitt arbete, hans röst var vek, böjlig och hög. De vemodiga
stroferna i början af hvarje visa lockade tårar i hennes ögon, liksom
hon af de muntra, nästan vilda omqvädena vid slutet af hans sånger
tvangs, nästan mot sin vilja, att göra några danssteg eller vagga på
hufvudet i takt med rytmen.

På qvällen arbetade han i trädgården. Der var han lika outtröttlig. Han
hade på en månad gjort underverk. Alla blommor växte, som om de glömt,
att de stodo på finsk grund, i en omild, blåsig skärgårdsmark, och
köksträdgårdsplantorna frodades hejdlöst. Han gödde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af männen, isynnerhet de lataste, logo hånfulla löjen,
då de sågo den unge kosackens ifver, och vände honom medlidsamt ryggen.

På lördagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller också vid
torparbacken för att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i »stora byggningen» och roade sig då med att »kasta omkring»
gungan eller att dansa, solo och parvis. »Store Jaska», den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var så allvarsam, han var den vildaste
solodansör på söndagarne, då han fått i sig ett halfstop bränvin eller
så. Då knuffade han undan de andra, beredde sig plats på bergsplatån
midt framför balkongen der herrskapet satt, och uppträdde med solodanser
och monologer.

Han framträdde i sin kostym af skjorta och byxor, båda af oblekt linne.
Skjortan var öppen i bröstet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knäppta ofvanpå helt löst, sammanhållna kring höfterna af
den läderrem, vid hvilken knifven hängde blänkande och nyss slipad. På
fötterna höga smorlädersstöflar. Hufvudet med det långa orediga håret
var beklädt med en hög skinnmössa, påträdd bakifrån, så att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstående, vilda ögonen framträdde.

Så han dansade! Otymplig och tung. Det blågröna, vida hafvet stod bakom
som en fond, när han på bergsplatån med långsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin »bagarevals» och, svängande med sina långa armar,
ropade den stående slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen bör du aldrig förglömma!

Den unge ryssen, som aldrig söp, icke ens om söndagarne, betraktade
finnarnes märkvärdiga bränvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
löje. Han visste, att »store Jaska», en österbottning, aldrig talade ett
ord, då han var nykter, och att ingenting i verlden då kunde förmå honom
att skämta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, då han ej söp, men att bränvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att första stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick ännu litet till, så blef der
slagsmål, det visste han, och blodigt handgemäng.

Man hade alltid ett par af männen i »stugan» på måndagen, de lågo der
förbundna och i sårfeber... Stundom måste de föras till staden, till
polisen. Jaska hade »märkt» dem. Och ingenjören hade väl för längesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit så stark ... vid bruket arbetade
han som en häst, drog kranlasset, der leran tillmalades ... körde
stundom sjelf kärran med sand från gropen, bar de färdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan på skutan der nere.

Han var en jätte. Då han dansade, talade han alltid på vers,
improviserade, än till kamraterna, än till qvinnorna och än till
herrskapet uppe på balkongen. Alla fruktade honom. Man var rädd att
ådraga sig hans vrede. Ingen vågade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
möjligt, detta stor-Jaskas sångspel, när han var så der på treqvart. Än
hotfulla, oförklarliga anspelningar på längesedan lidna oförrätter. Än
klagan öfver ett förspildt lif, för hvars olyckor han anklagade de
store. Än var det gamla slagdängor, stumpar ur någon gammal sjömans-
eller kärleksvisa. Oftast påspädda af egen fatabur.

I qväll var det bara recitativ. Han hade öfvergifvit all slags form.
Innehållet af sången var mer än vanligt dunkelt. Man kunde spåra uttryck
af kärlek och svartsjuka. Han såg på Kajsa. Suckade, halfskrek, slängde
med sina tunga armar och svängde sig långsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, såg med hufvudet på sned bort till henne och
sjöng med sorgsen, stark, skorrande basröst några i moll stämda strofer
såsom:

      Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det är så argt ... ja, ........

Han slutade med sången, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann är det
så. Och du skall ännu en gång få förtret af ryssen! Ja, det skall du få.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du för det han har sammetskjolar om benen på sig.

      Åhoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det harmas åt ett ansigt hvitt
      Som frestar Gud och djefvulen...

      Hå, hå, hå, vänner alla, ovänner skulle jag eder kalla,
      Bagarevalsen skall ni aldrig förglömma.

Han blef allt mer oredig, det långa recitativet fick allt mer
utsväfvande kadenser, och slutligen sjönk han ihop der han stod, blef
trött och melankolisk, samt gick bort, brummande på en långt uthållen,
sucklik ton en fermat, oändlig och tröttsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der på en bänk. Der låg han nu och sof så sött.

De qvarblifvande drogo en suck af lättnad och gjorde sig lustiga öfver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, så fort den andre lemnat platsen, talande en ström
af ord, som ingen förstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en rödbrokig bomullsnäsduk med S:t Alexander Newski i gult på
rödt fält, bredde ut den på berget och stälde sig derpå.

Så spottade han i händerna, jemkade mössan, så den satt riktigt bra, och
började _sin_ dans. Alltid på samma fläck. Först försigtigt, sirligt,
långsamt, nästan högtidligt. Sedan flyttade han fötterna fortare. Så
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett högt »huj», då han tog ett
hopp, böjde sig så alltmer och blef slutligen så flink i benen, att ögat
ej mer kunde följa dem. Det var egentligen på smidighet, knästyrka och
böjlighet han lade an. Han tycktes sitta på marken, med än det ena, än
det andra benet långt ifrån sig, pilsnabbt flyttade, och så upp igen och
ned, ständigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt på näsduken,
.... då han slutat var den lika slät som i början. Konststycket var
ypperligt utfördt. Alla herrskapen der uppe på balkongen klappade i
händerna. Men folket rynkade på näsan. De hyste agg till ryssen,
»fienden» som han kallades. Och de tunga, bränvinsdåsiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att »man nog minsann förut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar köpt de svenska förrädare, som då styrde
landet. Nej.» Och trumpna och missnöjda vände de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skämtade, skrattade, sladdrade
eller sjöng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste både unga och gamla, svängde om med både gummor och flickor, drog
»fingerkrok» med pojkarne och lyfte barnen högt i vädret, för att låta
dem se »kejsarens gyllne slott».

Kajsa, som var barnsköterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
följde efter. Pratande och skämtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och strök hennes händer. Redan länge hade han förföljt
henne med allehanda älskvärda väntjenster, burit vatten åt henne, hjelpt
till med tvätten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet öm emot, bar det på sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker åt det.

Den lille bodde egentligen på torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qväll hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till gården för att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gång ned ifrån berget, genom ängen och
till röda stugan. Kajsa gick förut, rodnande och säll, Sergej efter. De
trampade i det höga gräset, som stod dem ända till midjan, följde stigen
ned till diket, der detta var så tort, att det kunde begagnas som
gångstig, och gingo som i ett grönt hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och strålade, foglar sjöngo, fiskmåsarne slogo
nere i viken. Allt var rosenrödt, rödt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra år. Men hon hade
hittills glömt, att hon ännu var ung. Han, ryssen, han var också ung.
Hon hade glömt, att det öfverhufvud taget fans ungdom i lifvet ännu. En
märkvärdig sympati för denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var någonting alldeles nytt. Hon hade förut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas bördor, hade kämpat och lidit
så mycket. Han kom, med samma tendenser, kämpande samma slafkamp, men
med lätthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon försökt
göra, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra män föreföllo henne i jemförelse med honom så råa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom från en annan planet än de andra, och han
talade ej ens samma språk.

Hon visste ej hvad han sade, men förstod honom ändå så väl. Hon förstod
ej orden, men tonen, rösten, blickarne. Hon trodde, att han älskade
henne, hon tänkte det icke, utan anade, kände det.

Denna qvällen isynnerhet. Han tog på lek ur kammen, som sammanhöll
hennes flätor, de föllo ned på ryggen. Han kysste det ljusa håret och
virade flätorna kring sin hals. Hon smälde honom skämtsamt på kinden och
sprang förut. Han efter. Han snafvade i gräset, steg upp, snafvade igen
och låg der på knä och bad. Med knäppta händer bönföll han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- tänkte Kajsa och rodnade så vackert, -- han friar, jag
skall fråga ingeniörens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vägen. Kajsa log åt sin beundrare.
Hemma hötte hon åt honom med näfven, tog godnatt, oaktadt hans
föreställningar och stängde dörren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du få veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han såg generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Så började kurtisen om igen. Nu ville han bestämdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom ännu en gång emellan som tolk. Sergej ville »förlofva
sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa.

Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska
i luften.

På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej
älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan.
Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.

För tredje gången gingo de in till herrskapet, båda två, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen förmanade, påminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog måste återvända, Sergej försäkrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas dåliga affärsställning, om
pojken som fans till och måste klädas och födas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betänksamt på hufvudet; han höll på att ge sig, men då
han såg på Kajsas röda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... så fort som möjligt, ju
förr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de båda. I ryska kyrkan på Sveaborg, och så hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nogräknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestämda åsigter om rätt och orätt. Icke ens kärleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som förr. Kajsa inne med barnen, han i köket. På
hösten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa måste
stanna en tid i sitt rum på Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han låg i fem veckor. Skarlakansfeber först, så följderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef höst. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
på söndagarne, han rodde med Fiskar-Annas båt och for hem på morgonen, i
mörker och blåst, klockan 5 eller 6. Så fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle då blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hösten kom tidigt, kom med frost och köld. Drumsö besöktes den tiden
af inga ångbåtar. Isen lade sig. Den var för svag att bära gående, för
stark att forceras med båt. Så bröt stormen upp den om nätterna, men
blef på morgonsidan öfvermannad af tio graders kyla. Isen slog vågorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Så fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund några dagar före jul kom Sergej
ut, gående. Han var nedstämd, frusen och vid dåligt lynne. Kajsa kunde
ännu icke följa honom till staden, barnet var ännu för sjukt för att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade ögonbryn och lifliga gester.
Hon förstod ingenting. Men hon var ledsen, hon också, han hade på länge
icke gifvit henne några penningar -- och hade för resten alls icke brytt
sig om henne sedan de första veckorna. Hon förebrådde honom hans kärleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han förklarade -- på sitt
språk --- hvad som hindrat honom att komma.

De förstodo hvarandra icke. Hon kände det nu för första gången. Och hon
vred sina händer och utropade gång på gång, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle åtminstone ha gifvit henne någonting att lefva
af.

Det var emot bättre vetande hon talade om denne sin beundrares
företräden. Väl visste hon, att Jaska satt inspärrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som nära nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade ännu, och man var beredd att
snart nog föra honom till Lappvikens Dårhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste männen. Men Kajsa visste icke i sin förbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derför med talet om Jaska.

Sergej förstod. Han behöfde i allmänhet icke mycket för att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstämning i dag
ej heller behöfde mycket, innan den brusade upp i full låga.

Kajsa fick för första gången i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig mätt
på henne, påtog han sin långa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, följd af hennes gråt, hennes jämmer och hennes häftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jämnvigten, det goda, glädtiga lynnet tålde icke
förolämpningen. Hon glömde sig och rusade, utom sig af förbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blånader, snyftade, skrek och
beklagade sig öfver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig tålt Kajsa. Hon var dem
öfverlägsen i mycket och visade det. De hade alltid känt sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina män, ofta agade rätt handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utöfvade öfver männen. Hennes sinne
för andlig och lekamlig renlighet hade aldrig stämt öfver ens med deras
smak för rå sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla på samma punkt, hon hade sjunkit ända till deras nivå, nu
kunde man ändtligen taga bladet från munnen och sjunga ut.

-- Det är rätt att du fått dig för din högfärd! -- sade en och vände
henne ryggen.

-- Det gör dig godt! hvad hade du med ryssen att göra? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp ärmarne på sin stoppade kofta, ref upp den i
bröstet och visade de blånader hon ännu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjåkar dig för den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, så fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
lördagen. Aldrig! Derför kan jag väl inte svälta. Jag låter honom supa
så mycket han orkar. När han är så full, att han inte kan gå, så bär de
hem honom och lägga honom der! Då vet jag, att han alltid har qvar några
mark ännu. Dem tar jag, och dem lefva vi på under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men får intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derför regerar han så vildt. Jag slår tillbaka! Och han än
värre! En gång klådde jag honom med öskaret, så han fick blått öga. Men
den dagen gaf han mig igen, så barnungen dog, förrän den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hört dessa förtroenden förr. Hon började frysa, hennes
tinningar bultade, hon måste stödja sig mot spiseljernet.

-- Men så kom ingeniören emellan. Jaako fick en predikan der uppe, då
jag låg här och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men när jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slåss vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- inföll en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skämt vexlades, det gick helt öppet för barnen,
som lågo och lekte eller sprungo på golfvet. En af gossarne stod med
rynkade ögonbryn och lyssnade. Kajsa hörde, hur han under moderns tal
halfhögt mumlade:

-- Ja, vänta bara, när jag blir stor, skall jag bulta ihjäl pappa, och
jag skall supa så jag blir rigtigt stark, och då skall jag ta en dugtig
sten och slå i hjäl honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som värst, smög Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet låg i slummer. Modern böjde sig öfver det. Det låg der, icke mer
så blekt som förut, icke i orolig, qvidande sömn, det sof lugnt, och
kindernas färg hade af sömnen blifvit purpurröd.

Kajsa satte sig vid bädden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga öfver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, lönen var må hända innestående. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett kök i staden -- kanske köpt bohag och kärl dertill. Hvad visste
hon, hon förstod honom ju icke!

Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit
öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf.

Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles mörkt. Man hörde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han är säkert redan i
staden --, tänkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker så
fort upp den ännu tunna isen.

Hon gick till det lilla fönstret och såg ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var mörkt.

Hon öppnade dörren och gick ut på vägen. Lika ogenomträngligt. Det var
blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde
bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned. Det lät som rop
af måsar, det dånade i träden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de öppna fönstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjöt öfverallt der vinden fick ett motstånd.
Nedifrån stranden tyckte hon sig höra hur isstyckena med dån slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det lät som en kamp
mellan osynliga, väldiga makter. Sjalen svepte hon tätare omkring sig,
men stod ändå stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det ställe på vägen
ifrån ön och till staden, som ansågs farligast, detta ställe hade han ju
passerat allra först, således för mer än en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Måhända gick han upp der, eller kanske
först vid Gräsviken. Hur som helst, han _måste_ nu vara i skydd. Gud
kunde väl ändå icke straffa så grymt. Han _kan_ icke vilja göra
menniskor så olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa på sängen och grät.

Fram på natten väckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara mörka ögon läste hon tröst, och
morgonen fann henne någorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af först flere dygn efteråt. Det frös på, då det blef
lugnt. Isen växte till för hvarje dag. Man åkte snart från Drumsö till
staden.

Kajsa for med mjölkbudet, hon skulle ändtligen besöka den efterlängtade.

Det gick så lätt, denna vandring utåt tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vänlig! Först skulle
hon säga: »förlåt!» Så -- ja, hon visste så väl, hur hon skulle ta
honom. Det behöfdes inga resonnemanger, han skulle se att hon ångrade
sig. Och de skulle bli så lyckliga. Nu först rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
brännande kinder sprang hon upp dit, karlarne på gården sågo skrattande
efter henne.

Skrifvarne förstodo henne delvis. De sågo medlidsamt på hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, försvunnen sedan den dagen han tagit
permission för att gå ut till Drumsö och helsa på hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne böckerna, dem hon icke heller
förstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hörde icke på dem. Kapten Daschkoff bodde i närheten. Dit sprang hon
andlös, förtviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han är död, död den
stormiga qvällen ute på isen! -- så ropade kaptenskan emot henne.

Frun lät koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt såg hon framför sig, vaggade med hufvudet, slöt sedan ögonen
och knäppte ihop händerna.

Den dagen gick, och veckan, och månaden. Vinterns snö smalt ändtligen.

På våren återfans liket på södra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnäsduken med St. Alexander Newskys bild
i gult på rödt fält hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom på halsen, måladt på det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske ännu en bild. Hennes.

Till midsommar föddes Sergejs dotter Nadja i stugan på Torparbacken.
Unga fröken från herrgården stod fadder. Kajsa tänkte på den svåra
decembernatten, då stormen sprängde isen. Det var idel svaghet att nu
tänka på en vinter som varit. Hon frös, och det ännu i juni, då trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af fröken. Men hon blef ändå ej botad.
Hon frös lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej bättre.
Slutligen, efter flere års förlopp kom tiden och läkte hjertesåret.

Hennes ungdom var förbi. Hennes lilla roman utspelad.




SONEN.


Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem
ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo
svärmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
på sista tiden, då han långsamt kämpade med döden, som öfverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

»Konstiga ögon» var allmänna omdömet, när någon af torpargummorna i
förbigående råkade se åt barnet. Formen var dem så främmande och
uttrycket ännu mer. Det fans några af käringarna, som påstodo, att han
var en »tattarunge...» De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom från
Rigatrakten med en guitarr, var sångare och hade långt vackert
apostlahår, svart och vågigt.

Lilla Nadja deremot såg ut som en äkta, oförfalskad torparbacksunge.
Det var endast ögonen och det rödbruna, tjocka håret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, näsa och mun. För resten en liten
bondsk unge, en vanlig »grinvarg», skrikig, bredmunt, glosögd och
klåfingrig.

Kajsa tvättade, strök och sydde groft. På lördagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tvål, stryklod, nål och skurviska.

De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla
lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne
ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka
rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan
engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och
gropar.

De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De
lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare
stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär,
af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären
begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i
sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var
alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro
en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så
förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg
ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller
vilja förstå det.

Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla
den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den
andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset
på grund af obotlighet, oskadlighet och -- medellöshet.

Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också
borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes
till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett
gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna
stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte
ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon
stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom
en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men -- hon hade nu
engång adopterat denne öfvergifne.

I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade
läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den
plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala
öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.

Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens
begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken.
Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp
på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto
barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd
åt systern och musicerade.

Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen
drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt
instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än
lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en
kanteles metallton.

Sorgsen och förbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingeniörens gamla aflagda cigarrlåda, hon kände väl igen det betsade,
aflånga och hoplappade mahognyskrället, som han sagt vara ifrån hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne små hål och spänt
deröfver en hop vaxadt segelgarn till strängar. Stråken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem
med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den
populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt
sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, än det liknade någonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har lärt dig det der
handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en
sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro
här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän!
Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!

Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade
färgat hennes kinder röda.

-- Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert!

Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än
ett ögonblick.

-- Hvarför, jo, -- derför att det är vackert, sådan der vackerhet som
förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och
gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket...

Weli blef med ens uppmärksam. Ett skimmer for öfver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Får jag se den, bara en enda liten gång? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle så länge ha hållit den gömd
bara för att du nu skulle få den? Åhnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den från far för att få honom till menniska, men -- det blef han
inte ändå. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tårar i
ögonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa väl ihop. Kom hit, Weli, gråt inte!
Torka näsan. Du är en snäll pojke, men blif inte af den sorten, hör du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kärleksfullt
till sitt hjerta, gömde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp gråten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det är, det är ... det är min käresta.

Kajsa smålog... Kanske påminde hon sig, när hon sjelf en gång hade en
käresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon förstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att röras.

Hon veknade vid åsynen af barnet, men efter några ögonblicks stum tvekan
sträckte hon ånyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskrället, jag tål inte att du spelar på det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och räckte modern sin
»käresta».

Hon tog den bräckliga lådan i sina händer och betraktade den med hälften
vemod och hälften förtrytelse. Sedan gömde hon den under sjalen.

-- Käresta, -- mumlade hon, -- käresta! Hvarifrån får han alla sina ord?
Se så, Nadja, låt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
så gå vi hem, det är middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på
fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes
favoritnöje, och han lät henne hållas,

Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från
björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt
klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna
händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå.

Men -- gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den --
endast skiljt dem åt, de goda vännerna. Och han suckade vid gröten och
glömde ej sin sorg förr än klockan 8 på aftonen, då Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Drömöarne, der kanske för honom hela himlen var full
af fioler.

       *       *       *       *       *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sättas i lära. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust för något. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omöjligt. På Drumsö fans ingen sådan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till.

Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med
allt möjligt.

När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda
af mamma sjelf. Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter
far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på»,
förklarade mor och tillade: -- Under de långa byxorna syns det för
resten inte hurudana stöflarne äro.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig
utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins. Och han längtade nästan till
den dag, då han skulle få alla de nya kläderna på sig, ehuru han visste,
att han på samma gång skulle lemna hemmet.

Mjölnarn på andra sidan ön, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
För maten. Det var inte så illa för en åttaåring att kunna förtjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvällen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på
allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en
vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren
slutat, bad hon honom göra knytet i ordning ... de nya kläderna hängde
på bodvinden.

Barnet gick till boden, klättrade uppför stegen och kröp in. Modren såg
efter honom. Han stökade länge der uppe. Bakom en lår full af obrukbart
skräp såg han någonting, som föreföll honom värdt hans uppmärksamhet.
Han letade och fann slutligen under några bräden och trasiga möbler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han så ofta hört
modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans ögon strålade. Han torkade af dammet med
ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan
skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade
skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde.

Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann
han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla
tapeter.

Der fans en kista, på hvilken en smal strimma af höstsolen lyste i gult,
matt sken, en solstråle, men fördunklad af bodluckans lilla
spindelväfbehängda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Först pröfvade han den helt sakta och skyggt. Men glömde sig så
småningom och satte i med mera styrka och fart. Det skrälde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skön klang från instrumentet och några
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakåt och fantiserade, for ut på sin inspirations haf med fulla segel.

Han drömde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som flög fram i sin
slup för morgonbris. Och hela verlden låg framför honom i klaraste
morgonljus.

Han var lycklig. Han kände den friska hafsluften, såg en blå
sommarhimmel hvälfva sig högt öfver honom. Bodvindens låga, svarta tak
var borta liksom väggarne, och hösten hade förvandlats till vår.

Så höll han på en lång stund. Slutligen blef han trött och höll upp.
Nervöst och brådskande sprang han ned från sin kista, tog kläderna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde så ett knyte och band om med ett tåg.
Han kände sig som en förbrytare.

Hon stod utanför, modern, blek och förstörd. Hvad hade hon att göra? Det
älskade barnet stod då ej att rädda. Han var då så hemfallen åt denna
last, att han kunde för den begå ännu flera förbrytelser. Stjäla. Dölja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske också ljuga.

Han klef åter ned för stegen, som ledde upp till bodvinden, slängde
hurtigt knytet på marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Så af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.

-- Farväl, mor, nu går jag.

-- Farväl, barn, haf Gud för ögonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. -- Der ligger det.

-- Der är väl ingenting i nu, som vore bättre att ha här hemma?

-- Nej, ingenting.

-- Du skulle kanske se efter först.

-- Nej, mor, der är ingenting.

-- Gå då, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig så många gånger:

      Fan tar
      den vilse far.

Arbeta, håll dig ren, var aldrig lat, ty börjar du med det en gång,
så... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du får stryk af mästarn, för det
är välbekommet... Nästa söndag får du komma hem.

Weli gick. Knytet vägde så mycket. Det tycktes honom så tungt, långt mer
än nyss. Det var visst för det onda samvetet.

Han grät vid vägskilnaden; tänk om han skulle springa hem med fiolen,
bekänna allt och få förlåtelse?

Men nej, det var för sent, solen började redan sjunka.

Knytet vägde förfärligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt trött.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och gömma den under en ihålig trädrot? Och
föra den till mor nästa söndag och få förlåtelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kära fiolen, det kostade på! Skulle han
ej försöka ännu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den således.

Han öppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stället tre stora
vedklabbar och två små papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smörgåsar, präktiga, hårda, svarta hålbrödssmörgåsar
med »bondost» på.

Weli sväljde med smörgåsarne sin gråt och sina bekymmer och fortsatte
vägen med lättare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
lätt. Vedklabbarne lågo qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof på
sin halmkärfve, Nadja i sin säng. Kajsa hade lagt fiolen på bordet, hon
låg med hufvudet derpå och grät bittert. Hon hade menat väl, men -- det
hade kostat henne mycket.

Det skulle nu gömmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en »latvarg» och som höll på att äfven förderfva sonen.
Skulle begrafvas på kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat rätt ...... men, -- det kostade på! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade så vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och gömde det der... Nu spelar han ej mer
derpå, så länge hon finnes i lifvet.

       *       *       *       *       *

Weli kom hem nästa söndag, men man talade icke om »den saken».

Söndagen derpå kom han icke och så icke på flere veckor. Hon hörde dock
ofta nyheter ifrån honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta för sig. Mjölnarhustrun i synnerhet var nöjd, han skötte så bra om
hennes dotter, den lilla femåriga Maja.

När Kajsa hörde detta, skakade hon på hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej lära sig någonting. Att vara barnpiga
åt Maja -- det var egentligen icke det hon menat.

Någon tid förflöt. Gossen gick icke hem. Modern hörde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgöra, men att han skötte sitt. »Sitt», det
var barnpigsarbetet.

En vacker lördag kom sjelfva mjölnarmor öfver till Torparbacken. Hon
hade ärende till herrgården och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal
bunden bak.

-- Goddag och hälsningar från pojken.

-- Tack för sist; hur är det med barnet?

-- Det slarfvar allt af... Tackar som frågar.

Kaffet kom på och blef färdigt, och under det man njöt deraf, öppnades
de båda qvinnornas hjertan på vid gafvel.

-- Ser madam, -- berättade mjölnarmor, -- han har inte lust för groft.
Han syr -- inte kläder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
hästar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och så spelar han fiol hela
qvällen, så fort de komma från qvarnen.

Kajsa steg upp från sin bänk. Hon vred sina händer.

-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fått fiol ifrån? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spärrade upp ögonen.

-- Hvad tittar hon efter, hvad går åt henne? Fiolen är fars, far har
lärt pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor än
'våran' sjelf kan. Det kan bli något af honom! Klockare -- om han får
läsa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe på herrgården och spelat för herrskaperna. Och de berömd'en, och
der var en spelmästare från sta'n och han berömd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, så...

-- Oj, oj, oj, att di alla ska' sätta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Så der förderfva' di Rellu-Calle för mig, förr än jag
var till för att försvara honom. Men jag har hört talas om det. När han
spela' och sjöng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, bränvin och
öl af det sämre folket, men då han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Så blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till på köpet.
Far hans dog på landsvägen med hufvudet på positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, när han skulle få det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha någon som höll af'en... Men
det är musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi sämre
folk ska' vara till här i verlden bara för att roa dem! Till annat duga
vi inte...

-- Hvad pratar ni nu för smörja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hörde ni inte, att jag sa', att han kunde läsa till klockare?

-- Läsa och läsa ... hvem lär honom att läsa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjära. Hon tror kanske, madam, att jag är
lönkrögerska eller något annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
läsa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat än hvad jag får in med tvätt och skurning, och det går
till maten och till klädtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?

-- Jaha, har madam något emot den sysslan?

-- Jag tror hon håller mig för narr, madam! Näst presten så kommer
klockarn. Jag är en gudfruktig menniska, skall jag säga henne, madam,
jag ställer inte till dans hos mig om söndagsqvällarne, jag, och tål
inte något syndigt spelande här i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att göra honom till en sådan der ... en sådan der ... musikant.

Kajsa snyftade. Mjölnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade på villovägar, det hördes af hennes ord, men det var ändå
någonting sant i allt detta. Han var egentligen en odåga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade således dessa frön i sig af farfar och
far. Frön till musikantvagabonderi. En musikant, han må nu vara klädd i
trasor och gå på landsvägarne eller i frack och spela för kejsarns hof,
han är dock blott en musikant... -- En sådan der -- det är någonting af
lösdrifvare, af pack med ett ord, i sådant folk. Mjölnarmor ville ej ha
en son, som vore af »den sorten». Hennes man, nåja, han var nog en
odåga, han också, men -- han dugde ändå att förtjena pengar. Och det är
alltid en förtjenst. Stackars Kajsa! hon var en präktig qvinna i alla
fall. Så hon höll stugan! Och skötte om fånen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis på sin mors förmåga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjölnarmor upp och gick till spiseln. Der
blåste hon sjelf under trefoten, så att elden flammade upp. Lyfte så på
kaffepannan och återvände lugnt till bänken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade än en gång de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjöd sin gäst på mera.

Man hälde uti af grädden i sådan mängd, att det gick öfver koppen och
till hälften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko från faten i långa, sörplande drag.

Intet ord blef taladt.

Ändtligen var det undangjordt. Mjölnarmor knöt den gröna själen tätare
om sig, neg och tackade för välplägningen. När hon stod färdig vid
dörren med den vantbeklädda handen på dörrklinkan, sade hon:

-- Hon är en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon är
en riktigt bra menniska. Pojken är oss till nytta, som han är, för han
passar så bra till barnpiga åt vårasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far är en slarfver, han med. Det är aldrig något med
manfolk, ser hon. Jag känner inte en som är en riktigt duglig menniska.
För endera så är di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med något,
och då supa di för det... Hur det är, så super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt några yrken,
der di inte vågar vara oordentliga. Till ett sådant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl för! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, när jag far till Tabunoffs med mjölsäckarne. Kanhända
Tabunoff tar honom. Då får han stå i bod. Och lära sig ryskan. Di ha
kultabeller att räkna med. Och inget spelande blir der af. Söndagen
arbeta di också, fast i smyg förstås.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu strålade af förhoppningar och glädje. Hon nickade
förnöjdt och smågnolade, under det madamen gjorde sina glänsande
förespeglingar. Det dagades för dem alltså. Och någonting af detta var
det just hon ansåg som »det lyckligaste!»

Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på. Slutligen gick hon ut
med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt
och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen.
Kajsa hade icke varit så lycklig på många år... Hon hoppades nu på
framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle få uppfostran, bli något ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vände hemåt. Det var nu alldeles mörkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nära invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen på sängkanten. De stora runda ögonen rullade
meningslöst och vildt omkring i rummet.

När han såg Kajsa, förmildrades blicken och han lät hufvudet sjunka ned
på bröstet. Hon tog yxan ifrån honom och förde honom till bordet, gaf
honom gröt och kaffe och skakade, under det han åt och drack, på gården
ut pelsen, som han brukade ligga på uppe vid spiselloftet.

Så ordnade hon hans bädd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jätten snarkade uppe i sin säng, diskarne stodo på hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att läsa....

Då knackade det häftigt på fönstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
någon som i förbifarten ville skrämma henne? Hon öppnade icke.

Det knackade ännu en gång, ännu häftigare. En allvarsam röst ropade,
att hon skulle öppna.

Hon flög upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en
af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död?

Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos
mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos
ingeniörens.

Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i
säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått,
fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.

-- Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? -- frågade
hon.

-- Åh nej vars --, svarade drängen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det
samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett
slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i
pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så
jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen
på'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle
bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till
herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet,
drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så
erbarmligt, så fort man rörde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.

Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter
middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till
denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig öfverrocken.
-- Här!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss
och gick närmare.

Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort
hatt och öfverrock och miste vinfärgen. -- Bort med kläderna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig så fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
våldsamt, grät, men utan ord.

-- Ja, det der gör ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp ärmarne och axelstyckena, men fort.

Den lille spärrade upp ögonen och såg förskräckt på läkarn. Hans bleka
läppar darrade, och de blå ögonen tycktes be om förbarmande.

-- Förstör inte min rock, var så snäll, det är den nya, ser snälle
doktorn! -- bad han -- klipp inte sönder nya rocken, mor hade så mycket
besvär att få den färdig.

Det var Welis första ord, och de uttalades med ett så rörande uttryck,
att doktorn måste småle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke för stycke. Blodet var fasttorkadt i kläderna,
endast med stor möda lyckades det dem att få såret rent.

Emellertid sändes bud till herrgården. Doktorn hade skrifvit på en lapp
någonting som gjorde dem der uppe stort besvär. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansåg bäst att redan i afton göra
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation måste
ske. Armen var förlorad ... barnet skulle kunna räddas, men endast om
man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen förskräckelse, ingen
scen. Inga tårar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli förstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man företog med honom. Något af faderns
stilla resignation låg utbredt öfver hans väsen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och förband. Kajsa skulle
hålla i den lille. Hon lutade sig öfver honom och hviskade stilla i hans
öra:

-- Barn, vi två ska' sakta be Gud, att han hjelper i vår stora nöd.

-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det här är Guds
straff för att jag spelade?

Modern fick en stor tår i hvardera ögat. Den rann ned på hans panna,
brännande het. Hon hade intet svar. Men med kärleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den sträfva handen -- den kunde ändå smeka ljuft. Om en
halftimme var det öfverståndet. Stor-Jaska satt på golfvet och vaggade
sitt hufvud i händerna. Lilla Nadja hade, sittande i sängen, trumpen och
trött, gråtit sig till sömns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 på morgonen skulle han komma igen och ge nytt
förband -- och nya droppar.

Barnet låg alldeles stilla, men hade feber. En glöd brann på kinder och
läppar. Modern fuktade dem så ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vågade hon ändtligen fram med det. Med sin
kärlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste täcket, grät, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred händerna i förtviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarför?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for öfver hans ansigte, då han såg
sin mors omsorger omkring honom, såg i hennes ömma, sorgsna, tårade
ögon, hur hon led.

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag är bättre nu. Jag skall inte
göra dig ondt mer. Nu är _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.

Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste
åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.

Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom
fönstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det är slut nu. Allt är slut. Och
presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- förklarade barnet, -- jo, Gud är med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag
har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får
aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för -- det gjorde så ondt, så.
Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå
ut, mor?

Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men
-- det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro
af »den sorten».

Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med
stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...

Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända
tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde
in till hans bädd några lifgifvande fläktar.

Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den
nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den
hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad
man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med
cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står
han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna,
blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig
ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner
verka så illa...

Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i
stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem
han ej sjelf förstår.

Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men -- han
förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en
gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte
smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som
farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för
vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt
tjugonde år.




DOTTERN.


Hon stack in hufvudet mellan albuskarne för att höra bättre. Det var
sång och musik inne i huset, säkert Hadenäsfröken, som spelade till herr
Adolfs sång. Han var patrons från gården yngste son ... student från
Helsingfors. Och så han sjöng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hörde icke, att det stundom gick litet för lågt i höjden
och för högt i djupet -- för henne var det fullkomligt rent. Och hon
kände icke hur de drypande träden vid en vindil sköljde öfver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne nästan
begrof hennes små fötter, så hon sjönk ner ända till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men höll nu upp. Gångarne, som ledde till
den lilla villan, sågo ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande små öar; astrar, georginer och löfkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar för aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blåste, ännu något.

Det var en riktig fest här ute på landet att få höra en smula musik.
Nadja var hemma på besök i Torparbacken och förde aftonmjölken ifrån
gården till Hadenäs. Någon nytta skulle hon göra, stora flickan. Sexton
år och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat på en
femton, sexton olika ställen. Blifvit bortskickad från det ena huset
till det andra, hon »passade» aldrig. Till hennes mor hade man ständigt
sagt, att hon var för barnslig, för oförståndig, för slarfvig, ja, en
mindre finkänslig matmor hade till den för sin ordentlighet och ärbarhet
kända Kajsa rent ut sagt, att dottern var »en dålig natur».

Nu var hon återigen utan plats ... gick ledig och fick springärenden än
af den ena och än af den andra. Hon var en glad flicka, »slängde käft»
med hvem som helst, sprang och flög, böjlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde få henne att stå stilla, allting
började hon på med och ingenting slutförde hon... Samma tröttsamma
ifver, samma energi i hvad hon företog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af drängarne på gården, som hade fått henne att »niga»,
då hon spände armmusklerna till motstånd.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det rödkrusiga håret
nedfallet, de stora, kraftiga händerna på höfterna, och så framlutad mot
det öppna fönstret. Mellan albladen såg hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla möbelöfverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett rödt sken upplyste pianot i andra ändan af rummet, unga
fröken satt med ryggen åt Nadja, som endast såg hennes långa bruna
flätor och då och då rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjöng en tysk vals. »Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schönsten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?»

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- fröken for upp, som om hon sett
ett spöke, -- hvem är der bakom fönstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid för att se Nadja med mjölkkannan i händerna rusa till köket.

-- Den der otäcka pigan från Torparbacken -- sade hon, -- det är en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invände, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade någonting sydländskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba ögon, -- Adolf kastade fram det helt vårdslöst, --
präktiga ögon ... riktigt charmanta -- jag mins dem från fordom.

-- Ögon, som man mest får se hvitan af -- menade fröken, -- ja, så
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det är visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick åt köket. -- Det är synd, --
talade hon i förbifarten, -- hon har en så ordentlig mor, det skulle då
vara sällskapandet med de öfriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon är, eller, hvem vet, det är kanske faderns blod, som går
igen.

Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst
egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att förlora en ton. Genomvåt och darrande af
köld var hon dock öfverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Då Adolf
var utom synhåll från huset, sprang hon fram till honom, stälde sig rakt
i vägen och sade med sin vänligaste röst:

-- Jag har hört på herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det är så
en kan bli tokig för mindre!

Adolf smålog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidöppna
ögon och såg med förtjusta blickar på den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
någon så vacker och fin och snäll! Åh! så fina händer herrn har! Får
jag?

Hon böjde sig häftigt ned och tog en af hans hvita och välskötta händer
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och bästa sortens herrskapstvål! Jag
har aldrig tänkt, att det fans något så godt. Tusen gånger bättre än
både rosor och konvaljer!

Adolf såg litet generad ut. -- Kära Nadja, kom litet längre in i skogen
och stå inte här och säg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett ögonblick hade hon glömt
tillrättavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte förr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi två, fast jag var så mycket yngre och -- sämre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var hästen, som vi
flydde bort med från det förtrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och så skulle vi gifta oss och få hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig så, det låter trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit så lärd och så fin.

-- Och så du har blifvit en vacker flicka.

Nadja såg ned -- hon skrattade... Ja, det är många som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framåt.

-- Min kära flicka, vi måste gå nu. Gå du andra vägen, jag går den här,
det passar inte att vi gå tillsammans genom skogen ... om någon såg oss,
så...

Nadja drog sig åt sidan. Så gick hon en stund efter honom. Han såg då
och då bakom sig. Då rodnade hon. Han log och svängde med sin rörkäpp,
vred på de korta mustascherna och såg helt belåten ut. Hans
öfverförfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och råa höstluften, röken från hans dyra cigarr
steg upp i små genomskinliga moln. Så gingo de en stund tysta.

Adolf stannade plötsligt och såg pröfvande på henne. Hon slog ned sina
ögon. Det var en märkvärdig kostym hon presenterade sig i, genomvåt,
slankig bomullskjol, som slängde henne om benen, en liten åtsittande
tröja med uppkaflade ärmar, en duk kring halsen och det röda håret i en
kort, tjock fläta, som fallit ned.

-- Hur gammal är du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser så här ut, jag har hatt,
handskar och en klädning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig så här, du är riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otäcka klädningslifvet, som är både smutsigt och vått
och sitter så illa. Det är omodernt dessutom.

Nadjas ögon lyste. Hon kastade mjölkkannan ifrån sig, ref upp lifvet,
slet duken från halsen, slängde alltsammans ned på marken och gick
närmare Adolf.

-- Får jag komma så här nära herrn, nu när jag är torr, så att jag får
känna på all den goda lukten ... ah! det är det bästa jag vet, det bästa
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
förnäm, spelade honom om läpparne. Hon kom närmare, långsamt,
betänksamt, med ögonen bedjande fästade på honom.

Slutligen var hon tätt invid honom. Hennes varma andedrägt strömmade
emot honom. Hennes hvita och välformade armar lyste honom i ögonen.
Hennes ögon höllo honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon försigtigt sina händer på hans axlar och närmade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbröst. Hon insöp förtjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njöt af att vara honom så nära. Men
plötsligen lyste det till i hennes ögon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten kråsnål, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, ända tills hon kände hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du är så tunnklädd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du låna min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville kläda af
sig rocken, men hejdade sig sedan plötsligt liksom generad att visa sig
i blotta västen.

Hon ryckte till och kastade häftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjöd honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vände sig till hälften bort, gjorde en pryd gest,
men lät henne hållas. Hon kysste honom. Och så, rusig af sin lycka, tog
hon honom häftigt i handen och drog honom i yster fart framåt.

-- Här fins en stig, en smal stig som för till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' gå den vägen, Atte -- vi ska' vara glada! Du får inte
vara så fin och förnäm, du ska' vara som jag! Kom, så roa vi oss! Åh!
här är lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har så
varmt som en eld -- jag kunde få lif och värme i en is, känn på mitt
hjerta, känn hur det slår.

Han skrattade på sitt eget fruntimmersaktiga, förnäma vis. -- Du är
litet tokig, flickunge -- sade han, men följde med. Det bar af genom
buskar och snår, regnet från grenar och blad öste ned på dem. Han
försökte fåfängt att skydda sina kläder, de voro redan förlorade.
Stöflarne höllo ej mer emot, han blef våt om fötter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framåt, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glädtighet,
sitt joller och prat.

-- Hör du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar ödmjukast! vet du inte, att det varit öfversvämning och att
sjön går ända till gärdesgården, som eljest är högt på backen! Hvad vill
du, vildkatt, tänker du alldeles förderfva mig här ute, hvad?

Hon svarade med en slängkyss. -- Skölja af dig liten smula högfärd, så
du blir min vän, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' gå _min_
väg, strandvägen, inte din! Du vill gå der uppe på storfolksgången, men
jag vill hit. Nu ska' vi öfver gärdet.

-- I sjön -- är du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det är grundt här, inte en half
aln, kom, vattnet är ljumt, se så, här har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef öfvervunnen och gaf efter,
skrattande, nästan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
enträgenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han åtlydt
henne, afklädt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen längs gärdesgården i vattnet på den mjuka
gräsmattan. Det var icke kallt längre, blåsten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstrålarne. Hela viken skimrade
i rödt och guld, och träden här på stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo långt ute i sjön i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Här och der stucko gröna tufvor
upp, några med yfviga lingonplantor, andra med ljung och kråkris. Det
hade blifvit nästan lugnt. Långa och blanka dyningar höjde och sänkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka mörkgrå skyarne smulto
och försvunno, då och då lyste himlens blå emellan. Vattnet, som
alltjemt föll, susade och sjöng då det rann ned mellan det långa gräset
på stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka så
småningom kommo fram igen, glänsande och drypande. Luften, ren och
klar, var lätt att andas, fiskmåsar kretsade omkring i vida ringar,
löjor och mört slogo öfverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick förut med högt uppskörtade kjolar och benen bara ända högt
upp öfver knäna. Hon trallade och sjöng, sqvalpade med vattnet, så det
stänkte högt upp, fångade tång och alger med tårna, slängde dem ut åt
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick försigtigt efter. Gräset i vattnet gjorde i början hans
fötter ondt ... han beklagade sig, gaf till små fransyska utrop,
småskrattade, protesterade, skrattade igen, men följde. Så fann hon en
sjömanshatt, som låg och flöt. Den torkade hon med kjolen och tvang den
på honom. Ett stycke längre fram låg en upp- och nedvänd korg och
simmade, den hängde hon på hans arm. -- Så, nu kan ingen känna igen dig,
och hurra, nu ä' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vänta, så ska du få se, det blir kalas!

Hon tog upp en mängd rofplantor, sköljde dem och skalade dem med
tänderna. Den unge herrn satte sig på gärdesgården, en liten fin
pennknif af elfenben fick göra tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmärkt. Hans bleka kinder
hade fått en smula färg.

Så fortsattes promenaden. Närmare gården blef herr Adolf mindre väl
till mods, och när de hunno sjöhagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom på munnen, på pannan, på kinderna, fick en femmarksedel utom
kråsnålen och kunde endast med stor svårighet slita sig lös från sin
riddare. -- Låt se, att du aldrig glömmer mig, -- sade hon och kysste
honom på kinden, -- jag älskar dig mer än mitt lif, för det står det
alltid i visorna, och det är också sant. Adjö, farväl, min dyre vän,
förgät mig ej, kom snart igen!

Med små steg trippade han så uppåt gången med värkande fötter och
förstörd sommartoilett. -- Sådan märkvärdigt påflugen unge -- sade han
till sig sjelf och välsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla städerskan och den öfriga familjen, att han fallit i sjön vid
bryggan hos Bäcks ute vid Hadenäs -- men hur skulle han förklara, att
han kommit så nära stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelrätt som eljes. Att hon kunnat få
honom, den fine, af sina kamrater så kallade »markisen» till sådana
dårskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dålig natur, -- en riktig otäcka. Men ögon hade hon,
charmanta ögon. Det var dermed han tröstade sig, när han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta ögon. Så nära han hade varit ... nära
den våta, slarfvigt klädda varelsen. Hon ångade så varmt, han kände det
ännu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Ögonen drömde han
om hela natten, och de tjocka, varma, röda läpparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sådan slamsa, som...

       *       *       *       *       *

Nadja klef öfver ett par af gärdesgårdarne, skyndade förbi boden,
stallen och fähusen och hade så när sluppit förbi drängstugan, då en
röst tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som stälde i ordning der inne.

-- Hör, Naja, -- sade hon, -- har ni en säng till öfvers der hemma? Nya
drängen har kommit en dag för tidigt, och jag har ingen plats för honom
ännu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fråga mor, jag vet inte hvad
sängar vi ha! Han kan väl sofva i ladan för resten, han är väl inte så
fasligt förnäm heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck på nacken. På något afstånd följde »nye drängen»,
utan att hon såg honom.

Torparbacken såg ut som förr. Kajsas »lifsgerning» hade icke burit stora
frukter. Gården var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och något
utvidgad, förstuarne sopade, ehuru mer förfallna än nånsin. Bland mossan
på taket frodades långa grästorfvor, små kardborrs-och hallonbuskar; här
och der stöddes väggen af en skäggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gåfvo efter vid minsta steg, dörrarne hängde tungt och snedt på
rostade och knarrande gångjern.

Nadja trampade af sig sanden på den granrismatta mor Kajsa lagt framför
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
förstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro på bänken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya drängen... Han är här strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af förskräckelse betraktade hon
dotterns drägt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att från
ett skåp framtaga rena lakan och en rya för gästen.

-- Så -- du vill han skall sofva i Jaskas fållbänk, nej! då är det
bättre vi bädda den, som är ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp öfver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skäl för sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gästens inträde i rummet. Hon
gick till fållbänken, böjde sig ned och tilltalade med vänligt gäckande
ton den gamle som låg derinne, slätade honom på det okammade håret och
sade, som om hon haft ett litet barn framför sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fä ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fått och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn på gården? Jaså, du mins. Du var häst den
tiden, du, nu ligger du här på latsidan och gör inte guds skapande grand
-- nå, hvad säger du om slanten, hvad?...

Det hördes ett obestämdt läte inifrån fållbänken, gamle Jaska försökte
att tala.

-- Se så, gör dig inte till, du, ta bara emot! Det är inte så ondt om
pengar här i verlden som du tror -- och jag är inte den som ämnar arbeta
ihjäl mig för några usla marker, inte! Men det säger jag, att när jag
får några, så ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, säj?

Han hostade litet, den gamle, tog så hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande ställning och såg sig ett ögonblick omkring rådvill och med
tomma blickar.

Nadja jämkade de hårda kuddarne bättre omkring honom och slätade
alltjämt hans hvita, stripiga hår. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han fäste dem på något föremål i andra ändan af stugan och
frågade så i otydlig, men för qvinnorna i rummet väl begriplig ton: --
Hvem är han der?

Nadja såg dit bort. -- Nya drängen, -- sade hon. Jaska sträckte fram
sin långa magra arm, pekade med fingret, böjde det långsamt, vinkade och
sade så bedjande:

-- Kom hit, jag vill se på dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortväxt karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, nästan hvitt hår och ett ärligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- Är den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det är så, -- sade hon, -- han är lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljöd det från gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- för fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma från Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere gånger med
allt mera uttryck, rösten darrade, hans händer lyftes upp i skälfvande
rörelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och såg med trötta ögon i glöden, hon var
blott till hälften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, plötsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och rörelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde frågan nästan ljudlöst
... man hörde det blott som en hväsning.

-- Ja, så var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef född några månader efter se'n _han_ rymde?

-- Två månader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som mörda' sin egen bror -- Ja, han hette så, den uslingen.

-- Så hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, mördaren
-- -- -- -- mördaren, brodermördaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen nästan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedröfvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjönk. Ett ögonblick tycktes han
förlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och såg så
hjelplöst olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade för sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, förr än den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. När jag kom hem från
marknaden, såg jag bror min i sängen, på min plats. Sinnet kom på mig.
Jag blef blind, det for öfver ögonen som en tjock säck. Tänkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat än att hon låg
bredvid? Han var en ung vacker sjöman -- och -- det dröjde inte en
minut. Yxan hängde der den alltid brukade hänga, der -- på den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom lätt ifrån det,
han.

Stor-Jaska stönade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord träffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
läpparne, hans ärliga blå ögon tårskymdes.

Jaska fortsatte.

-- Så sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, såg mig der
uppifrån. Jag trodde jag dödat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag sörjde. Jag sörjde. Jag sörjde mig galen. På skeppet tog de
mig för att jag var stark. I ryssens land fick jag bära sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag sörjde henne.

Den unge mannen såg fullt på sin far ... den ena tåren efter den andra
for honom ned för kinderna.

-- Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att
mördaren, det var jag! Hustrun sörjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en så grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du något, som ondt var.

Han teg. Nya drängen tog ordet:

-- Mor tänkte, att far hade månadssjukan och var galen af den ... hon
sörjde sa länge... När jag föddes, tog hon plats... Så va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf är. Hon talade om hvad far var ... förr
än det skedde. Och så varnade hon mig för bränvin. Af bränvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- När du blef tolf år? --

-- Då tog mor plats hos gästgifvarens, och så...

-- Så?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gästgifvarn tog 'na. Det var för min skull hon sa' ja. Och
så dog hon, första året.

Det blef en paus. Nadja slätade med vänliga händer den gamles hår. Kajsa
blåste sakta på de slocknande bränderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjönk tyngre mot bröstet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets mörknade plankor, som om han i dem sökte
förklaring öfver lifvets olösliga gåtor.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onödiga funderingar. Hon vände sig till drängen och sade i sin
brutala ton:

-- Nå, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gästgifvarns, blef så hållkarl, så dräng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I förra veckan så for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Här fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig »på hand» strax. Jag har
stor lön nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derför kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag är en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, för det förtjenar jag.

-- Såå, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, då -- -- han såg långt på den gamle, som låg som
om han sof -- då man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betänksamt.

Nadja kastade på hufvudet.

-- Gå och lägg sej, eftersom han är så ordentlig! Jag går ut till gården
ännu ett tag. Der fins en kastgunga och jag ämnar ta' mig en släng med
de andra. Mor, du gör väl maten i ordning åt det der dygdemönstret...
Du, som också är en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslåda, tog ett förkläde och knöt det på sig, kastade
en blå silkessjalett öfver hufvudet och gaf sig brådskande i väg.

Samuli såg långt efter henne, steg så upp, nickade långsamt och med
melankoliskt allvar åt sängen, der den gamle låg, tog sin hatt, böjde
på hufvudet till Kajsa och följde så efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utför trappan.

Hon sprang ned för backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skämtade
med drängar och pigor, fick hela flocken med sig och gick åtföljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod på afstånd och såg på hur hon lät gungan gå omkring, förd af
än den ene, än den andre af karlarne.

Först sent på natten skildes man åt. Nadja sprang hem. Han gick efter,
långsamt, på något afstånd.

Då han beräknat, att hon var i säng, tog han stöflarne af sig ute på
gården, gick ljudlöst in och kastade sig klädd på sin bädd vid lafven.
Han var rädd att genera de båda qvinnorna och ville ingalunda visa dem
någon missaktning, som han ansåg det vara att kläda af sig i samma rum.
Kajsa var ögonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var så stilla. Han hörde de båda sofvande qvinnornas andedrägt.
Månen steg röd upp vid horizonten, bleknade, då den kom högre upp, och
sände snart en gul stråle in i det låga rummet.

Bredvid fönstret, belyst af månskenet, låg fadern i sin fållbänk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fått någon att älska, och i
morgon redan skulle kanske denne någon tagas ifrån honom och kastas i
fängelse.

Han, som icke utan fasa kunnat tänka på sin far, kände nu, att han
förlät honom allt...

Månens sken blef så klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i sängen. Han begynte tala som i sömnen och sträckte ut
handen i riktning åt »nye drängens» plats, famlade en stund i luften och
lät så handen sjunka igen.

-- Är det Anna Katri -- frågade han -- är du der?

-- Jag är här -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastän jag är fördömd? -- frågade han ånyo.

-- Aldrig mer.

-- Och förlåter du?

-- Jag förlåter.

-- Då är det godt -- Jaska skrattade smått, ett underligt, förnöjdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det lät som en sömngångares.

-- Det är godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

       *       *       *       *       *

På vårvintern stormade det och bände på isarne kring Helsingfors, så att
ändtligen midt i april den blå randen utanför Gråhara båk kom allt
närmare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgrå färg,
som ändtligen i slutet af månaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjönk likt skum och försvann för solstrålarne och några milda
vindar i förening.

Studenterna firade som vanligt sin första maj i Kajsaniemi, stodo
utanför värdshuset i snömuddret och sjöngo, medan en mängd kypare och
jungfrur ombesörjde en artificiel värme och dito solsken medelst en
mängd punschbålar, hvilkas innehåll tömdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjöng icke med i qvartetten. Han hade börjat taga lektioner
för stadens fashionablaste sånglärarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsång. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhörde ett litet kotteri fattige
adelsmän, hvilkas ekonomiska stöd han, den borgerlige, i nåder fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nogräknade om sitt rykte, då det gälde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmänhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig på allt vis att i något afseende
visa någonsomhelst sjelfständighet eller karaktär. De sågo i allmänhet
helst på, voro öfverallt, logo öfverlägset åt allt, och drogo jemt och
ständigt i små nödvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
längre.

De svärmade i klunga för förnämsta balskönheten, suto på de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma à part, någon
vänlig cigarrfröken, limonadmamsell, kanske någon qvinlig ganymed från
en af restaurationerna. På de obemärkta unga flickorna från hyggliga hem
hälsade de aldrig vid dagsljus, om de också sett dem i någon familj
qvällen förut.

Adolf stod i dag med sina vänner och observerade den alltjemt sig ökande
folkmassan vid Kajsaniemi värdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade någon här denna morgonstund. Hela den vackra parken var öfversållad
af menniskor. Man trängdes i slasket, trampade i snön öfverallt, stod
tätt som packade sillar, ett par hundra fingo rum i värdshuset, andra på
verandorna, i sjösalongen, på broarne. Åter andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med långa störar slå sönder
isstycken, segla ut på vaken, med lifsfara hoppa från isbit till isbit
och upp igen. Så kom gardesmusiken! Ny förtjusning! Den vackra sången
hade sin publik liksom den prägtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskär vandrande här i snöslasket denna första maj. Af
hundrade fans det kanske blott få, som på aftonen icke hade slutat
»flamma», ifall hon bara råkat få se sin hjertanskär »bakom
kulisserna». Men -- ridån gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
någon gång en smula för sent.

En piga med två små herrskapsgossar trängde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs åt det håll, der de unga eleganterna stodo, och
då hon kom tillräckligt nära, lagade hon att hon kom herr Adolf så in på
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet åt sidan och läste en uppmaning att strax gå hem till sig
... »hon» hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam på
gården så länge.

Han gjorde en liten missnöjd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett »lätt illamående», bjöd i alla fall på middag på Opris och
försvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvåning vid Boulevarden.
Tre smårum, möblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i mörkrödt med en Minervabild af marmor, ett bokskåp med
syperba guldornerade band, som aldrig rördes, ett planschbord med
portföljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och så
rökrummet, med gröna draperier, gröna möbler, grönt pipställ, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med små cigarrhållare af imiterad
malakit.

Men sängkammaren var den täckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusblå och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk crétonne,
med oäkta spetsar och rosetter öfverallt. En liten hvit säng med ljusblå
omhängen. Bakom skärmen hängde en ljusblå flanellsnattrock med
silkestofsar, en rökmössa, sydd med blått silke på kanevas af syster
Louise, och under sängen stodo så nätt i bredd ett par ljusblå tofflor.
I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar,
och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten
stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger... Det var ett
batteri, värdigt en primadonna. I byrån fans en lönlåda, en städerska
påstods der ha funnit några askar fransyskt smink. Ibland under säsongen
gafs hos generalguvernörskan några sällskapsspektakel på fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske på balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stöflar, hängde upp sin promenaddrägt och påtog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp håret, gned ansigte och händer med eau de Milan,
beströdde dem med puder och aflägsnade det så åter med en vippa af
svandun. Så kastade han sig i gungstolen, började putsa sina naglar och
for skrämd upp, då det ringde. Han trippade till tamburdörren och
öppnade.

Nadja kom in, slaskig om fållar och skor, svettig och bullersam. Med
öppnade armar och hänryckning målad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min glädje, min efterlängtade enda älskling, min afgud,
min själs skönaste ros!

-- Söta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka fötterna, du
glömmer alltid!

-- Ah, förlåt! Nå, jag är nu ett nöt! Förlåt, min engel. Seså, nu är jag
fin! Får jag så en enda kyss?

Han lät sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade ännu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag älskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt på pallen och han i blå soffan lät sig
dyrkas, frågade han så plötsligt, utan öfvergång:

-- Nå, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det är någonting annat, någonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det är inte värdt att jag skjuter upp dermed nu
längre. Jag måste, ser du... Jag måste, ty så här vill jag inte ha det
längre.

-- Är du inte nöjd? Jag har ju inte gjort dig något emot, och pengar
har du fått, så mycket jag kunnat undvara.

-- Det är inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig något
ondt! Jag skall säga, att jag inte är den som skulle ha sparat något
besvär för dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen gånger
kropp och själ, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
tänka på allvar...

-- Såå, det skall bli lustigt att höra. Allvar? Hvad menar du med det?
Är du återigen bortkörd från ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag är led vid det här lifvet. Jag tål
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, höra snäsor och gräl och kif!

-- Åh, det är väl inte så farligt, herrn kifvas väl inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg för frun.

-- Herrarne har jag också ingenting emot. Det är fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- Äro de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plåga.

-- Men du tyckte ju om den här i början.

-- I början ja, men -- -- när jag var borta en qväll -- jo då --

-- Stackars Nadja. -- Nåå, och hvad vill du nu? Pengar, förstås.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag säga dig, Atte... Jag vill få
bildning!

Herr Adolf skrattade högt, så högt han ansåg öfverensstämmande med sin
värdighet.

-- Såå, min pulla, nå, säg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill lära mig att se ut -- som du och dina
fröknar. Jag vill ha fina kläder. Fina rum. Fina möbler och fin lukt.
Jag vill --

-- Är det hela bildningen?

-- Och så vill jag lära mig franska och piano, när jag först får det
andra. Men allra först...

-- Nå, allraförst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- Är du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke så ogeneradt som förr. Nadja tog en
förnärmad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara sämre än din svägerska, som kom
från landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat än hushållerska i
all sin dar...

-- Kära Nadja, Amanda var en visserligen anspråkslös, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp från pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade häftigt
med sig sjelf. Hon gick till fönstret. Så tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig åter till hans fötter och brast i gråt.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag är dålig! Jag vet, att jag är en
stackare. Jag har en dålig natur, det har jag alltid fått höra. Af mor,
af frun, af alla mina matmödrar. Jag är en stackars öfvergifven,
eländig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag är olycklig.

-- Kära barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag göra med
dig? Gråt för all del inte. Jag förmår inte se det. Inte tårar, nej, för
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud bränner alltid och mitt hjerta slår alltid. Kan jag rå
för det? Jag är sådan. Jag har sådant blod, och mor har sådant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon är helig och jag är inte. Jag tål
inte prester och katekes.

-- Du har så svårt att hålla dig till ämnet, liten! Lugna dig nu och
tala förståndig!

-- Jag är nu sådan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro på Gud och lära mig tåla prester och vara liksom din svägerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga gånger hans knän,
höjde bedjande sina händer och såg så bönfallande, så vildt, så
brännande på honom.

Han steg upp, hostade, som om han fått dam i halsen, slätade ut
skrynklorna på sin sammetsrock och jemkade stärkkrage och rosett.

-- Söta lilla Naja, du är verkligen för häftig!

-- Du har tagit mig till älskarinna eller väninna eller hvad man vill
kalla det; det är min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, då jag
ville.

Nå! nu kan du också taga mig till hustru, för kärleken, den har vi! Vet
du inte, presten säger, att gifta sig när man älskar, är rätt. Allt
annat är synd. Nå, nu vill jag det, som är rätt. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! så bildad, så god, så stilla, så lydig, så snäll. Oh!

Hon kastade sig återigen framför honom, omfattade hans fötter och kysste
dem på nytt passioneradt och ömt. Han ryckte på axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att säga:

-- Hur kan du tala om älskarinna och väninna? Jag har varit snäll mot
dig, det är alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, så tag någon
af ditt eget stånd. Vill du inte ha »nye drängen», han som slagit för
dig ända se'n förra hösten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondläder och allt det der, som jag inte
kan lida för min död. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt söta barn! Aldrig i lifvet! Begär af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det är omöjligt!

-- Du förkastar mig då! Tänk efter hvad du säger, för jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han försökte trösta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tårar, förbannande det samhälle,
som skilde dem, den mor, som födt henne, den Gud, som delat så ojemt.
Herr Adolf mådde illa, han sände sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus för att med ett ordentligt bad skölja bort den
indisposition, som var den naturliga följden af ett sådant uppträde.

När Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare än hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvärtom in till sig, var mycket vänlig
och berättade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli från Drumsö,
att modren bedt frun om tillstånd för den unge mannen att få »fria» till
flickan, besöka henne hvarje söndag, taga henne med i kyrkan eller på
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, läsa högt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om några
månader gifta sig.

Nadja ville inte höra talas om Samuli och hans läsningar. Hon bad att få
slippa, svarade frun temligen näsvist, att hon helst ville sköta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
ögonblick ångrade Nadja sig, rusade in, föll på knä och bad om
förlåtelse för sitt uppförande, brast i gråt och sprang tillbaka in i
köket.

Nästa söndag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
på natten, blef uppsagd af frun och förklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit »hemligt förlofvad» med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
så fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhörde någonstädes bort till Södra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat på cigarrfabriken vid Nylandsgatan för en usel lön
och ofta lidit hunger, tog på nya året tjenst i en familj, som amma med
30 marks månadslön. Hennes eget lilla barn dog af vanvård hos en
»barnälskande madam» vid Rödbergen. Det lönade sig utmärkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista året lidit, skam, svält, fysisk
smärta, allt glömde hon nu, stolt öfver att kunna förtjena så mycket,
att nu för första gången i sitt lif få föra ett behagligt, sysslolöst
lif, att få äta godt, klä' sig väl, få alla sina nycker tillfredsstälda
och allt detta nu, just nu, då hon för första gången i sitt lif fallit,
för första gången i sitt lif gjort hvad »katekesen och presterna»
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars månad, kom Kajsa in till staden för att för
första gången på en längre tid se om dottern. Hon hade sällan på det
sista året varit uppe hos Nadja, och då hon kom, hade hon blifvit så
hårdt och hånfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket väl hvad som tilldragit sig, visste att
professorn på klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, fördes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerserådets barn i famnen.
Modern stannade ödmjukt vid dörren och hälsade ett mildt och vänligt: --
Guds fred, barn, hälsningar från hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det rödkrusiga håret uppsatt i en »grekisk»
knut midt på hufvudet, satt i en länstol, hon smålog nedlåtande åt
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. Är det här ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det här är _vårt_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag är glad att du är frisk nu, det var hårdt för mig att höra att
du var dålig! Hvarför kom du inte till mig, fast jag bad dig så mycket i
alla bref, och fast »nya drängen» hade släde med kuddar i, för att du
skulle åka beqvämt?

-- Tala inte om det der eländet, mor! Jag ville inte ut till landet och
höra dina predikningar, det var bättre att vara här, der alla flickorna
ä' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig fördömt dig, se'n du sade mig, att du hade
»sådant blod» -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, säga dertill? Jag
hade förstås alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde rå på
vårt blod. Då jag var ung --

-- Så var du väl ett likadant mähä som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- Stå inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
säga ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var också sådan! -- att du hade din ryss till presten, var en
småsak... Och så, hvem har det nu bättre af oss? Du har aldrig annat än
svultit och bott i en svinstia sådan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, åtminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket bättre än sjelfva frun här i huset. Hon får
bara mat och kläder och får se herrns sura miner, jag får mat och kläder
och dessutom lön. Och så får jag mycket på köpet ... nej, mor, det enda
som lönar sig, det är att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det är _min_ Nadja, som talar så... -- Kajsa suckade
och knäppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna händer i
hop öfver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det är så bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft hälften så godt.

-- Jag skulle fråga dig från Samuli, om han får komma och hälsa på dig
nu ... han, skicka' dig det här lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det är en tack för att du alltid var så vänlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad näsduk bort en tår, när hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var rädd att visa sin
sentimentalitet för Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belåtenhet med det nätta
arbetet och öppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett porträtt. Med ett
öfverlägset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han är alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastän barnet icke var hans! Men han är snäll, token, säg honom det.
Åh, der är hans porträtt! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och så beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna göra en
mask för när.

-- Patron är mycket nöjd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- Så, lycka till! När han fått inspektörsplatsen, kan han få komma hit
och hälsa på mig, inte förr.

-- Nå, Nadja, -- Kajsa talade långsamt och försigtigt, -- när det blir
slut med det der, -- hvad skall du då ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, förstås...

-- Hm -- då -- det får vi se då! Jag får väl alltid någon råd...

-- Då blir din lön liten, och du har fått vanan att vara förnäm, krusas
för och firas, lefva stort och vara hög af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skäm ut mjölken för mig,
-- ropade hon. -- Då det är slut med det här, får jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog här i sta'n? Jag får hvem jag vill, jag är både
ung och vacker nog för hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, så ha vi ingen annan utväg. Svälta eller njuta. Nå, jag har
valt. Adjö med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och välskött, drägten
vårdad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsåsigters riktighet.

Modern stod vid dörren, blek, böjd och nedslagen. -- Adjö, barn, -- sade
hon, -- när du kommer i nöd, så är min stuga öppen. Mitt hjerta likaså.
I din säng har jag alltid de finaste lakanen, de med hålsömmen. Så länge
jag kan, skall jag arbeta för dig, det skall kanske en gång behöfvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gått öfver och Nadjas ansigte uttryckte
åter vänlighet och hjertegodhet. -- Nog är jag en slarfva, mor, men dig
glömmer jag aldrig! Så gå nu, hälsa Samu och tacka. Säg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God är hon, -- suckade Kajsa, då hon stängde
dörren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara någonting. Gud pröfvar oss menniskor. För mina synder får
jag nu det rättvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre börda än man godt
tål vid. -- Hon torkade bort ännu en tår med sin tjocka ullvante,
påträdde i farstun sina lädergaloscher och tågade ned åt
Sandviksstranden. Hon gick den långa vägen öfver isen, men solen sken
öfver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

       *       *       *       *       *

En morgon kom den unga kommerserådinnan tidigt in i barnkammarn för att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja höll på att ordna i
rummet. Hon hade fått en smula lust för ordning och renlighet ...
åtminstone då hon icke hade annat att göra.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och nästan blygt om garneringen på täcket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glädje.

Nadja krökte föraktligt läppen; den lilla bleka och tunna
kommerserådinnan, hvars vacklande hälsa icke tillät henne att sjelf
sköta om och amma sitt barn och som af läkarne var förbjuden att vaka
eller eljes anstränga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes född att lyda än
befalla och hvars hänsynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon föga uppskattade. Fru Elise var ännu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och för ett par år sedan gift med den rike enklingen
kommerserådet Guroff. Hon var litet skolförläst, då hon gifte sig,
ytterst osjelfständig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kände alls icke till verlden och var, då hon
steg i brudstol, så oskyldig och oerfaren som en treåring. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den åsigten, att flickor skulle uppfostras i
fullständig okunnighet om allt, som hörde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. »Lilla Elise» -- hon var mera sylfid än qvinna -- blef
maka och mor, nästan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
mötes, och utan den ringaste förmåga till motstånd, hvad man än bestämde
öfver henne.

Om hon fått följa sin egen känsla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
»de andra» hade beslutat det, doktorn i första rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemålen fann »menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjölkko», alltså måste lilla frun ge vika.
Den stora, rödlockiga pigan med de utmanande ögonen och de
öfversvällande behagen skrämde henne. Hon vågade nästan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli åtsnäst, hon vågade icke se på den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af förakt, straffande
i tyst hån.

-- Ni ha väl sofvit godt båda i natt, kära Nadja? -- frågade den unga
frun blygt; hennes melodiska stämma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hört, lillen har
väl varit snäll?

-- Psch, när har frun haft skäl att klaga öfver nätterna? Jag behöfver
alls ingen kontroll, är inte frun nöjd med mig, så kan hon skaffa sig en
annan.

-- Åh, söta, så hon talar! Alterera sig inte, snälla, beskedliga Nadja,
mamma säger, att lillen har ondt af det. Är det någon jag är säker på,
så är det Nadja, -- att hon ser väl efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni må, båda två... Önskar Nadja något? -- kanske litet frukt? ...
eller någon bok eller så?

-- Bok, nej tack! Och läsning! Usch då, det gör bara ondt i hufvudet,
och det tål jag inte vid, för lillen. Frukt har jag ännu se'n i går,
herrn gaf mig ju en mängd påsar. Nej -- men efter frun är så god, så
vore det allt bra, om frun ville...

-- Nå, säg bara ut, kära Naja, om inte mamma har någonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kära goda Naja, är snäll och öm mot mitt kära lilla barn.

-- Åh, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar så
förskräckligt -- så'na här ungar är det ingen nöd med, och godt om dem
är det också.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara för lillens skull, ser frun: -- gå ut lite mer.

-- Du är väl ute som doktorn sagt, halfannan timme på förmiddagen och
en på eftermiddagen?

-- Äsch, det är inget roligt att gå och valla på solsidorna längs husen
midt på dagen, styf som en tändsticka; nehej då, det är inte det jag
vill.

-- Du önskar då?

-- Åh, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag är, inte är det
här lifvet någe' för mig inte! Sitta här hela qvällen och kuckelikura
med ungen i knä! Inte ä' de' som jag är vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten släng ute på aftonqvisten, så blef jag som en annan menniska.
Mjölken surnar i mig med allt det här tråket. Har jag inte suttit här
fem månader nu och vari' skenheli', så må jag vara ett nöt.

Elises ljusa ögon öppnades på vid gafvel... Hon förstod och hon förstod
inte.

-- Men, kära, vi ska' fråga mamma! Jag vill så gerna...

-- Fråga mamma! Är hon tokig! Mamma, jo det är den rätta. Är inte frun
sjelf menniska till att ge löfte att jag får gå ut på qvällen, så!

-- Vill du på teatern? -- Elise var alldeles villrådig.

-- Hvart jag vill? åh! bry sig inte om hvart, bara jag slipper ut! Nå,
frun kan tänka öfver det sjelf: endera ha barnet friskt och raskt och
låta mig röra på mig, men _inte_ sqvallra om det till halfva sta'n,
eller ha ungen sjuk och mig utledsen vid det hela!

Den unga frun funderade. Hon gaf vika för den starkare. Hon vågade icke
»tala om för mamma». Och så längtade hon så öfver all beskrifning att en
qväll ensam få rå om sin älskling! Bara hon kunde skicka bort dem alla;
hushållerskan, husjungfrun, kammarjungfrun, alla, och bara behålla
kokerskan och betjenten hemma! Om hon kunde få sin man att bjuda dem
alla på teatern! Allesamman på en gång.

Det gick. En gång och två gånger. Nadja smög sig ut klockan half åtta
och kommerserådinnan »tog inte emot». Hon sände ut dem af husfolket, som
mest besvärade henne, endera på långväga ärenden eller ock på teatrar
och konserter. Huspigan Lisettes gardist hade glada dagar, han tog
permission i alla väder, och de båda, Lisette och han, försvunno
tillsammans afton efter afton borta vid »Arcadien». Hushållerskan, en
ännu ung, men icke vacker flicka, var kusin till en fennomanstudent. Han
förde henne alltsom oftast till nationela tillställningar, än var det
teater och än bal. Hon var en hygglig flicka och kom bestämdt hem kl.
10, om det inte var bal. I det fallet var hon hemma precist kl. 1/2 12.
Men kammarjungfrun, »fröken» Carolina Snygg, hon njöt mest af den nya
välsignade friheten. Hon kände en fattig kompositör. Det var en
nocturne, som gick längs Boulevarden, från Trekanten och till
Sandviksstranden, ibland, då det var den »stämningen», styrde de sina
steg till gamla kyrkogården, bland grafvarne. Här fans en bänk. Han
borstade bort snön med sina bara fingrar, hon satte sig och han satte
sig. De klagade öfver verlden, verlden, som förföljde dem. Hon trodde på
honom och han på henne. Båda tviflade de på Gud. Och i de kalla
vinteraftnarne suto de der och njöto af sina lidanden.

Men i det varma rummet hemma hos kommerserådets satt den unga modern
allena och matade sitt barn med komjölk ur en kautschuktut. Hon tvättade
honom och gjorde honom så fin och ren. Och då han var färdig, gick hon
med honom längs golfvet, söfde honom med små barnsliga vaggvisor och med
hundrade kyssar.. Så lyckligt! Nadja skulle säkert icke komma förr än
fram på natten, och gemålen -- han satt väl »på klubben» tills det blef
morgon. Hon sköljde den svarta tuten om och om, vände den och sköljde
den på nytt. Så kysste hon den och betraktade den så vänligt. Mjölken i
flaskan va