The Project Gutenberg EBook of "Saemre folk", by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: "Saemre folk"
       En beraettelse

Author: Daniel Sten

Release Date: February 12, 2005 [EBook #15024]

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK "SAeMRE FOLK" ***




Produced by Matti Jaervinen and Distributed Proofreaders Europe.





"SAeMRE FOLK"

EN BERAeTTELSE

Af

Daniel Sten
[Ina Lange]


I. MODERN. -- II. SONEN. -- III. DOTTERN.


Foerst publicerad av
Albert Bonniers Foerlag 1885.




TILL

FRU ANNE-CHARLOTTE EDGREN




      _Fru Edgren!_

Jag taenker Ni aennu mins det besoek vi en gang gjorde i "ett hem"!

I det lilla koeket der herrskade en ordning, som hvarje husmor vael
foerstar att uppskatta, och man omtalade foer oss, att den alls icke
vackra eller unga qvinna, som vi sago der, och som hade inraettningens
matlagning om haender, aennu var aelskad af en man, som redan i femton,
tjugu ar svaermat foer henne.

Ock hur foervanades vi icke, da man vidare omtalade, ait hon, denna samma
qvinna, foeremalet foer sa trogen kaerlek, under en tid af naera 10 ar varit
under polisens uppsigt.

Denna korta historia, hvars boerjan och slut vi icke hoerde, intresserade
oss bada. Jag kunde icke lata bli att taenka pa henne, och sa formade sig
naestan mot min vilja beraettelsen om hennes foeregaende. Foerst hennes
ursprung -- modern finska, fadern ryss, -- sa hennes foerutsaettningar,
hennes omgifning och slutligen hennes oeden, som en naturlig foeljd af
hennes halft oesterlaendska blod. Jag ville i allt detta soeka ett foersvar
foer henne, en foerklaring.

Men -- jag misslyckades. I staellet foer att bli foersvarare, dref min
sanningskaerlek mig till att anklaga.

Och jag fann blott ett slags foersoning i denne bondes envisa och
besynnerliga, men roerande trohet.

Sa tag emot den som ett minne, min lilla beraettelse. Och tillika min
beundran foer hvad Ni gifvit oss godt och sant ur lifvet, sadant Ni sett
det!

      ¤Foerfattaren¤.




MODERN.


Gud vet hvarfoer hon gifte sig med Rellu-Calle, han var ju sa
foerskraeckligt ful. Naer man fragade henne derom pa samvete, hade hon
alltid samma svar: "Nagon skulle vael ta hand om kraeket, och naer ingen
ann ville ha'n, sa..."

Om han hade kunnat foersoerja henne, sa hade det kanske varit ett skael.
Men det kunde han inte. Bara till haelften. Han var foer klen till _en_
mans arbete och hade egentligen bara en half karls kraft. -- Ryggen var
midt itu redan da jag foeddes, -- sade han sjelf; -- och naer de skulle
lappa ihop'en, blef det galet. -- Puckeln var ovanligt svar, sned och
hoeg. Hufvudet stack upp mellan axlarne med ett har, borstigt och
okammadt; stora oeron, roeda och dessutom utstaende liksom handtagen pa en
kruka, visade sig mellan hartestarne. Han hade en liten naesa, som gick
och sloek luft och regn utan allt slags naturligt skydd. Man kunde se
honom den vaegen rakt in i halsen, pastods det.

Nagon skoenhet var han saledes icke. Och hon tog honom aenda. Menniskan
var rent af galen, ja, man sade att hon friat sjelf. Da var hon nitton
ar, sag ut som "folket goer mest", var flink och dugtig; det var ingen af
tjenstepigorna, som gjorde de grofva sysslorna uppe pa herrgarden sa bra
som hon.

Han var skomakare till yrket. Hade varit spelman och fuskat med sadant
der, men det fick han laegga bort. Kajsa talde inte musikantlifvet. Hon
tyckte mer om skomakareyrket. Isynnerhet som han var den ende pa hela
Drumsoe. Han hade sin verkstad i ett rum pa "Torparbacken". Sa kallades
den lilla byggnadsraden uppe pa kullen mellan faelten. Den lag inklaemd
och inkilad mellan gaerdesgardarne, alldeles invid vaegen som ledde foerbi
rian, ladorna och spannmalsbodarna, icke langt ifran tegelbruket.

Det var ett par usla hus. Foerfallna, gra och osnygga. Staendigt lika
smutsig var garden och vaegen derutanfoer. Naer solen sken, stank den
torkande, orenliga leran i vaermen, naer det regnade, stod hela garden och
blaenkte, det var en svart, djup, bottenloes vaelling, soporna drunknade,
till haelften i smoerjan och haer och der stack det fram en gammal kaenga
eller en trasig tallrik. Pa ena sidan, hoegre upp, fans en liten taeppa,
som kallades Rellu-Calles "traedgard". Der tvinade tva sma
krusbaersbuskar, hvilkas baer liknade enkartar till storlek och kuloer,
dessutom funnos der nagra solrosor. Dessa stucko djerft fram sina gula
kronor, stirrade upp i skyn efter stralarne, spaerrade ut med bladen och
stretade emot det oraettvisa behandlingssaett de voro utsatta foer, i det
de sago sa sjukligt gula ut som det var dem moejligt. En potatisplanta
stred om utrymmet med en frodig tobaksvaext, men torfvan var foer liten
och de vantrifdes bada. Triumferande och stolt reste sig deremot en
buske naesslor, de voro utan vidare pretentioner noejda med foerhallandena
och straeckte sig sa hoegt som moejligt upp mot husvaeggen. Rellu-Calle hade
glaedje af naesslorna, de trifdes bra och voro sa groena, att det riktigt
gjorde honom godt i oegonen att se pa dem.

Han delade rummet med draengen och dennes familj. Det svarta, otrefliga
rummet! Men om sommarn arbetade de ute, de andra, da kunde han sitta
hela dagen ensam vid foenstret, der hans bord stod. Han arbetade sa
flitigt han kunde. Svart om fingrarne och brun i ansigtet, satt han med
sylen och soemmade det starktluktande kalfskinnet. Men det gick soemnigt.
Hans natur var sa.

Hon deremot, hon lag pa golfvet i ingenioerens stora sal med de sex
foenstren, skurade och fejade; hvit var hon i hyn och ren sa att hon
sken, det var en lust att se pa henne, lika mycket hvad hon gjorde,
antingen hon bakade, bryggde, stoepte ljus, vaefde eller tvaettade.
Alltjemt var hon lika snygg och fin, linnet om hals och armar var hvitt
och helt, kjolarne ordentliga och propra: hon var den baesta af alla
pigorna.

Na, hon skulle nu ha honom. Dagen efter broellopet flyttade hon till
torparbacken, och draengens flyttade ut. I sex dagar skurade, sopade,
graefde, lappade, hamrade, spikade och fejade hon. Pa den sjunde graet
hon. Men pa mandagen boerjade hon pa igen. Tvaettade, sydde och stroek.
Rellu-Calle tappade becktrad och syl, han satt utanfoer pa garden med
sitt bord och gloemde arbeta. Han gapade med sin stora mun in i den oeppna
doerren, der hon syntes, hans hvita taender lyste, och hans oegon skeno af
en glaedje, sa ny och stor, att han aennu ej kunde fatta den. Det blef
icke mycket med hans arbete. Han funderade -- oefver sin lycka. Oefver
alla verldens ting. Medan han sag pa henne, floego hans tankar -- langt
bort.

En dag blef hans rock underkastad en noggrann undersoekning. Kajsa fann i
fickorna nagonting, som skulle skraemt lifvet af en hufvudstadspiga. Men
hennes kaensla foer honom var "langmodig och foerlatande", hon vaende ut och
in pa fodret, innehallet sprang bort, allesamman, de voro kanske nio
eller tio, de galopperade nedat garden, och Rellu-Calle sag med en
undergifven blick den hardhaendta afskedshelsning hon gaf en, som icke
ville i vaeg fort nog. Det var hans favorit, just denna halfvuxna, hans
baesta kamrat, foedd och uppvuxen i rockfickan, en sa aelsklig tam en, och
just den skulle doedas sa der omildt. Han hade dem kaera, dessa bruna
"torrakaner", de foerstodo honom, han behoefde bara skrapa pa ficklocket
sa kommo de fram, -- de visste genast, de kloka djuren, att de skulle ha
frukost ... vattvaelling.

Nu var det slut med den froejden. Vaennerna voro borta och doeda
allesamman. Hans kaerlek talde dock vid denna knaeck. Kajsa hade intet
hjerta foer dessa varelser, som hon i sitt ofoerstand kallade "ohyra" --
men han foerlaet henne, och han teg. Hon piskade rocken, skrapade den med
knif, tvaettade den med borste, vaedrade den och lappade den. Sa kom
byxornas tur. Och sist aegaren sjelf.

Hon var med i bastun, basade pa med en ny qvast, skurade om honom,
"baddade" och gned. Kamraterna foertaeljde, att hon lanat torparmors
farsax, och att Rellu-Calles langa har strukit med intill sista straet.
Hon sapade in hela hufvudet, och oaktadt det qvidande offrets alla qval
hoell hon sa laenge pa, att han var alldeles hudloes af idel renlighet. Der
fans icke en skugga af beck mer; ej ens pa fingrarne. Utan ett ljud
klaedde han pa sig efter processen, kroep i sina nytvaettade underklaeder
och gick vid hennes sida hemat, sa foega lik sig sjelf, att han icke raett
visste hvad det var at honom -- han var visst icke "riktigt frisk".

Men om nagra dagar hade han skaffat sig nagot af sin foerra fernissa.
Han drog in smoerjan utifran med stoeflarne, droep omkring med oljan och
becket och smetade ner oefver allt. Kajsa kom in som en hvirfvelvind,
sand och borste hade hon i baljan, kokande vatten fans det i kitteln.
Rellu fick slaeppa till skinnet, en gang blef han litet skallad pa naesan,
men det var af vada, det foersaekrade hon sa trohjertadt.

Och kom der nagra af hans forna vaenner ifran tegelbruket pa besoek in i
skomakarstugan, sa var det maerkvaerdigt hvad det just da blef foer en
bradska med stora bykgrytan i spiseln. Hon lade faerskt enristrae under
grytfoten och -- nagonting var det alltid med spjaellet, det roekte in och
det stank, man fick lof att ga ut och tillbaka dit hvarifran man kommit.

Hjelpte icke oset, sa blef det storskurning i stugan. Hela kittelns
innehall toemdes i ett huj ut oefver golfvet, det angade, en het vag
svallade oefver allt, det var att akta stoeflarne, annars braende det.

Och det gick inte an foer Rellu att ga ut med de andra, det var alldeles
foer bradskande med "lilla froekens skor, som skulle lappas", det fick lof
att bli faerdigt inom ett par timmar senast.

Sa fort kamraterna, de forna supbroederna gingo ut fran doerren, gick
enrisroeken ut fran oeppnade spjaell, sa att det bolmade ur skorstenen, och
skurvattensfloden torkade som genom ett underverk, tack vare viska och
trasor. I staellet kokade der snart en puttrande ragmjoelsgroet i lilla
jerngrytan, och Rellu fick en kyss af varma, fylliga laeppar. I Kajsas
oegon spelade vid dessa tillfaellen ett lustigt, skaelmskt uttryck -- men
foersvann fort igen.

Naer sommaren led, boerjade hon stundom se troett ut. Hon stred tappert
lika fullt, stred med qvast, borste och viska, slet, stretade emot smuts
och orenlighet, men -- det var ett drygt arbete. Han var van vid sitt,
han var foedd i det, och det gick inte sa laett att aendra.

Det var en hop med ungar i rummet bredvid, de andra familjerna voro af
hans sort. Orenligheten stod henne upp oefver oeronen, den kom utifran,
inifran, traengde in oefverallt, bredde ut sig, foertaerde och foerstoerde.
Hon motade, kaempade, foerst i godo, med leenden, med skaemt och med friskt
mod. Men senare med tappadt kurage, troettnad energi, allvarsamt sinne.

Han var god emot henne och noejd med henne. Det forna var slut foer honom.
Det nya var annorlunda, visserligen nytt, men aenda baettre.

Det kom nu foer tiden stundom en troetthet oefver honom vid arbetet. Han
orkade icke, nu mindre aen foerr. Hon uppmuntrade och uppeggade honom, men
-- det hjelpte icke. Hans armar slappnade, fingrarne slaknade af, prylen
foell ur handen. Oegonen skymdes liksom af en dimma, han sag icke riktigt
bra.

Om en stund gick det oefver, och han kunde ater boerja. Men det var baettre
att se pa Kajsa. Hon tvaettade. Hennes hvita armar hade blifvit roeda.
Hennes roeda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga laeppar
voro ej mer sa blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela
dagen. Och halfva natten.

Men aenda var der stor fattigdom. Icke noed, nej, langt ifran, bara
fattigdom. Alltid snyggt och renligt. Men Rellu trifdes aenda icke. Hans
sjael trifdes, men kroppen ej. Hans oegon boerjade glaensa, af stilla lycka
mahaenda, kanske af nagon feber, som han icke sjelf kaende. Hans bruna,
smutsfaergade hy bleknade, hans har fick en liten skiftning i gratt ...
det var kanske sapans foertjenst, eller ma haenda var det nagon ting
annat...

Kajsa hade graeft ett djupt dike omkring hela Torparbacken och dessutom
tvaersigenom garden. Smutsvattnet fick aflopp, leran torkade ut. Hon
sopade och raefsade rundt omkring, lade upp en afskraedeshoeg bakom
uthusen, ordnade hvar hon kunde. Hon vattnade "traedgarden", rensade den,
klippte och styrde derinne.

Solrosorna gingo i froe. Det blef hoest pa allvar. En vacker dag somnade
Rellu in vid laesten, satt och sof midt pa sjelfva foermiddagen. Det
stackars hufvudet hade fallit litet framat, haenderna haengde slappt i
skoetet pa honom. Hon knuffade till honom, skakade om hela den braeckliga
gestalten, fick honom vaken och skrattade ett af sina forna skratt, naer
han sa hjelploest ursaegtande sag upp till henne: -- Foerlat, hustru!

-- Ga och laegg dig -- menade hon -- du aer troett och orkesloes, -- du
skall ha dig en sup, det staerker!

Rellu gjorde svarigheter, suckade och sade att han ville arbeta. Kajsa
tog honom om det oformliga lifvet, ledde honom med vaenligt vald till
fallbaenken, slaetade det borstiga ansigtet med flatsidan af sin efter
byken aennu fuktiga hand, och lade honom till saengs. Han fick sin sup,
insveptes i hennes kappa och kunde pa qvaellen fa hoera en stump ur
bibeln, eftersom det var loerdagsafton.

Pa soendagen steg han icke upp. Och icke sedan heller.

Om nagra veckor var der granris pa golfvet, pa garden, pa vaegen, hela
vaegbiten aenda ned till stranden. Han var doed och bars ned af torparn,
draengen och tva af brukskarlarne, bars i sin svarta kista till baten.
Man for direkte till begrafningsplatsen, det var kanske tre qvarts
timmes vaeg fran Drumsoe om man rodde makligt, och det maste man ju foer
hoegtidlighetens skull.

Hafvet var alldeles lugnt, marken frusen, inga loef funnos mer qvar pa
traeden. Kyrkogardsgangarne voro deremot fulla af gula, roeda och gra
vissnade blad, det prasslade da man gick, det var en mjuk, roerlig matta,
orolig och ostadig. Kajsa i sin langa svarta klaedning tyckte, att lifvet
var som en sadan hoestklaedd kyrkogard, och hennes foerhoppningar liknade
de vissnade, fallna loefven dernere. Snart skulle en vind komma, sprida
dem, jaga dem, foerinta dem. Hon hade aelskat pa sitt vis, aelskat denne
otymplige, vanvardade, olycklige, som aldrig foerr hade sett en solstrale
i sitt lifs moerker foerr aen hon oeppnat foenstren pa vid gafvel och latit
Guds sol instroemma i detta andliga faengelse.

Men -- han talde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det blaendade. Han fick
solstygn. Och han dog.

Pastorn spilde icke manga ord pa den doede. Kajsa tyckte, att han gerna
kunde sagt nagot vackrare. Hon uppfattade begrafningstalet som hade han
menat, att Rellu-Calle egentligen var ett "varnande exempel". Sa skulle
man _icke_ lefva.

Han visste icke, pastorn, hur god hennes man varit! Hur trohjertad, hur
tacksam, hur gladlynt och laettledd. Han -- han var nu doed, visst hade
han kunnat vara litet mera proper och litet mer "om sig", men -- han
hade ju aldrig foerr haft nagon, som uppfostrat honom eller vardat sig om
honom.

Ingenioeren pa garden tillaet Kajsa att bo qvar pa Torparbacken. Endast
att hon skulle ta herrskapets tvaett och hjelpa med skurningen deruppe.
Hon tackade, det var ju en lycka att hon fick behalla rummet, hon skulle
verkligen komma att behoefva det.

Pa vintern foeddes pojken. Han var frisk och faerdig, stark och dugtig,
man kunde se pa honom att han skulle bli vid lif. Han liknade modern,
det var hans lycka, en sadan far boer man ej likna, en sadan borde ju
egentligen icke ha barn. Han borde oefver hufvud taget alls icke finnas
till. En otaecking sadan som Rellu skulle atminstone aldrig tillatas
gifta sig. Hans lif unnar man icke en enda glaedjestrale. Det aer de
baettre lottade som skola ha det goda. Den, som har mycket, skall fa
mera. Och den, som eger litet, skall mista aefven det...

Men Rellu-Calles son var en praektig pojke, han frodades, blef tjock och
fet. Det var kanske moderns kraftiga natur, som gick igen. Han skrek
naestan aldrig, log mest, hade sma, djupt liggande oegon och fina, langa,
ljusroeda fingrar, hvilka staendigt grepo i luften liksom efter foer andra
osynliga fjaerilar, som floego omkring honom der han lag.

Det var ett stort afbrott i Kajsas arbete. Hon tog numera hem tvaetten,
hon stroek och staerkte, men det var aenda inte detsamma som foerr. Den
lille drog henne ifran sysslorna. Och han hade en hop med behof. Han
fick klaeder, snygga, hela klaeder, varma och starka. Men maten blef
svagare, ty modren svalt. Begrafningen hade kostat sa mycket och sa
sjukdomen...

Naer varen kom, -- mannen hade nu legat i mer aen ett ar i grafven, -- tog
Kajsa tjenst hos ett ryskt herrskap, som hyrde en stuga, lilla "roeda
stugan", ett stycke fran sjelfva garden. Herrn var kapten vid ett ryskt
kosackregimente och hade som betjent en ung denschick, aefvenledes
kosack. Denne gick haer pa landet klaedd i sin nationaldraegt, hade vida
svarta sammetsbyxor, roed kattunsskjorta med baelte kring lifvet och hoega
stoeflar med sporrar. Pa hufvudet bar han en sammetsmoessa och det slaeta,
i midten benade svarta haret haengde rakt och slaett ned oefver nacken. Hyn
var brun, men under kinden brann det roeda varma blodet. Han var
tjugufyra ar, smaert, liflig och anvaende hela sin dag till ofoertrutet
ifrigt arbete. Han skoette koeket, kokade och stekte, gjorde rent och var
med ett ord i en kokerskas staelle. Han hoell det lilla otrefliga huset i
den utmaerktaste ordning, skurade det dagligen med sand och saplut,
rengjorde kaerlen i sanden utanfoer byggningen: han begrof dem, sotiga som
de voro, in i sandhoegen och roerde dem derinne haeftigt, sa att de med ens
blefvo blankpolerade.

Kajsa betraktade med den stoersta foervaning ryssens saett att ga
tillvaega. Hon fann det foerst foega oefverensstaemmande med hans vaerdighet
som man, att sa der syssla med pannor och fat, och att sa uteslutande
goera en vanlig tjenstflickas sysslor, men smaningom insag hon, att
arbetet gjordes baettre och laettare af en karl. Hon beundrade hans
haendighet, hans arbetsfoermaga och i synnerhet hans verksamhetslust. Han
sjoeng vid sitt arbete, hans roest var vek, boejlig och hoeg. De vemodiga
stroferna i boerjan af hvarje visa lockade tarar i hennes oegon, liksom
hon af de muntra, naestan vilda omqvaedena vid slutet af hans sanger
tvangs, naestan mot sin vilja, att goera nagra danssteg eller vagga pa
hufvudet i takt med rytmen.

Pa qvaellen arbetade han i traedgarden. Der var han lika outtroettlig. Han
hade pa en manad gjort underverk. Alla blommor vaexte, som om de gloemt,
att de stodo pa finsk grund, i en omild, blasig skaergardsmark, och
koekstraedgardsplantorna frodades hejdloest. Han goedde jorden, vattnade,
rensade och krattade. Arbetarne och qvinnorna betraktade honom med
undran, somliga af maennen, isynnerhet de lataste, logo hanfulla loejen,
da de sago den unge kosackens ifver, och vaende honom medlidsamt ryggen.

Pa loerdagsaftnarne samlades folket vid tegelbruksplanen eller ocksa vid
torparbacken foer att leka eller dansa. Stundom voro de uppe hos
inspektorn i "stora byggningen" och roade sig da med att "kasta omkring"
gungan eller att dansa, solo och parvis. "Store Jaska", den starkaste af
brukskarlarne, han som eljes var sa allvarsam, han var den vildaste
solodansoer pa soendagarne, da han fatt i sig ett halfstop braenvin eller
sa. Da knuffade han undan de andra, beredde sig plats pa bergsplatan
midt framfoer balkongen der herrskapet satt, och upptraedde med solodanser
och monologer.

Han framtraedde i sin kostym af skjorta och byxor, bada af oblekt linne.
Skjortan var oeppen i broestet, och den ludna barmen syntes igenom.
Byxorna voro knaeppta ofvanpa helt loest, sammanhallna kring hoefterna af
den laederrem, vid hvilken knifven haengde blaenkande och nyss slipad. Pa
foetterna hoega smorlaedersstoeflar. Hufvudet med det langa orediga haret
var beklaedt med en hoeg skinnmoessa, patraedd bakifran, sa att hela det
bleka, stora ansigtet med de utstaende, vilda oegonen framtraedde.

Sa han dansade! Otymplig och tung. Det blagroena, vida hafvet stod bakom
som en fond, naer han pa bergsplatan med langsamma, klumpiga, men vilda
gester dansade sin "bagarevals" och, svaengande med sina langa armar,
ropade den staende slutstrofen:

-- Ah, ah, bagarevalsen boer du aldrig foergloemma!

Den unge ryssen, som aldrig soep, icke ens om soendagarne, betraktade
finnarnes maerkvaerdiga braenvinsinspirerade lustighet med ett godmodigt
loeje. Han visste, att "store Jaska", en oesterbottning, aldrig talade ett
ord, da han var nykter, och att ingenting i verlden da kunde foerma honom
att skaemta eller le, allraminst att dansa. Han visste, att Jaska var en
tyst, smutsig, men fridsam karl, da han ej soep, men att braenvinet gjorde
honom oregerlig och farlig. Han visste, att alla fruktade honom och hans
blanka knif, och att foersta stadiet i hans rus alltid ingick med
dansen... Om han vid det laget fick aennu litet till, sa blef der
slagsmal, det visste han, och blodigt handgemaeng.

Man hade alltid ett par af maennen i "stugan" pa mandagen, de lago der
foerbundna och i sarfeber... Stundom maste de foeras till staden, till
polisen. Jaska hade "maerkt" dem. Och ingenjoeren hade vael foer laengesedan
gjort sig af med honom, om han ej varit sa stark ... vid bruket arbetade
han som en haest, drog kranlasset, der leran tillmalades ... koerde
stundom sjelf kaerran med sand fran gropen, bar de faerdiga tegelstenarne
ned till stranden och lassade dem sedan pa skutan der nere.

Han var en jaette. Da han dansade, talade han alltid pa vers,
improviserade, aen till kamraterna, aen till qvinnorna och aen till
herrskapet uppe pa balkongen. Alla fruktade honom. Man var raedd att
adraga sig hans vrede. Ingen vagade lemna berget, medan han dansade,
annars blefve han kanske retad. Det var en obegriplig blandning af allt
moejligt, detta stor-Jaskas sangspel, naer han var sa der pa treqvart. Aen
hotfulla, ofoerklarliga anspelningar pa laengesedan lidna ofoerraetter. Aen
klagan oefver ett foerspildt lif, foer hvars olyckor han anklagade de
store. Aen var det gamla slagdaengor, stumpar ur nagon gammal sjoemans-
eller kaerleksvisa. Oftast paspaedda af egen fatabur.

I qvaell var det bara recitativ. Han hade oefvergifvit all slags form.
Innehallet af sangen var mer aen vanligt dunkelt. Man kunde spara uttryck
af kaerlek och svartsjuka. Han sag pa Kajsa. Suckade, halfskrek, slaengde
med sina tunga armar och svaengde sig langsamt och klumpigt som en
elefant.

Alltjemt stannade han, sag med hufvudet pa sned bort till henne och
sjoeng med sorgsen, stark, skorrande basroest nagra i moll staemda strofer
sasom:

      Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det aer sa argt ... ja, ........

Han slutade med sangen, och halfhviskade: -- Jaa, Kajsa, minsann aer det
sa. Och du skall aennu en gang fa foertret af ryssen! Ja, det skall du fa.
Mig vill du inte kyssa, nej! Men fienden, den lede onde fienden kysser
du foer det han har sammetskjolar om benen pa sig.

      Ahoj! Det tunga, tunga hjertat mitt
      Som syndat Gud och djefvulen,
      Det harmas at ett ansigt hvitt
      Som frestar Gud och djefvulen...

      Ha, ha, ha, vaenner alla, ovaenner skulle jag eder kalla,
      Bagarevalsen skall ni aldrig foergloemma.

Han blef allt mer oredig, det langa recitativet fick allt mer
utsvaefvande kadenser, och slutligen sjoenk han ihop der han stod, blef
troett och melankolisk, samt gick bort, brummande pa en langt uthallen,
sucklik ton en fermat, oaendlig och troettsam. Han gick in i stugan och
kastade sig der pa en baenk. Der lag han nu och sof sa soett.

De qvarblifvande drogo en suck af laettnad och gjorde sig lustiga oefver
stor-Jaska.

Kosacken sprang fram, sa fort den andre lemnat platsen, talande en stroem
af ord, som ingen foerstod, gestikulerande och skrattande. Han drog upp
ur fickan en roedbrokig bomullsnaesduk med S:t Alexander Newski i gult pa
roedt faelt, bredde ut den pa berget och staelde sig derpa.

Sa spottade han i haenderna, jemkade moessan, sa den satt riktigt bra, och
boerjade _sin_ dans. Alltid pa samma flaeck. Foerst foersigtigt, sirligt,
langsamt, naestan hoegtidligt. Sedan flyttade han foetterna fortare. Sa
allt mer snabbt. Han skrek till ibland, ett hoegt "huj", da han tog ett
hopp, boejde sig sa alltmer och blef slutligen sa flink i benen, att oegat
ej mer kunde foelja dem. Det var egentligen pa smidighet, knaestyrka och
boejlighet han lade an. Han tycktes sitta pa marken, med aen det ena, aen
det andra benet langt ifran sig, pilsnabbt flyttade, och sa upp igen och
ned, staendigt om och om. Armarne i sidan. Han stod alltjemt pa naesduken,
.... da han slutat var den lika slaet som i boerjan. Konststycket var
ypperligt utfoerdt. Alla herrskapen der uppe pa balkongen klappade i
haenderna. Men folket rynkade pa naesan. De hyste agg till ryssen,
"fienden" som han kallades. Och de tunga, braenvinsdasiga bruksarbetarne
af landsens egna barn menade trumpet, att "man nog minsann foerut visste
af, att ryssarne voro flinka i benen. De skulle aldrig kommit i landet,
om de inte med sina penningar koept de svenska foerraedare, som da styrde
landet. Nej." Och trumpna och missnoejda vaende de ryggen till den grupp,
der kosacken, omgifven af qvinnorna, skaemtade, skrattade, sladdrade
eller sjoeng, accompagnerad af sitt dragspel. Han kurtiserade dem alla,
kysste bade unga och gamla, svaengde om med bade gummor och flickor, drog
"fingerkrok" med pojkarne och lyfte barnen hoegt i vaedret, foer att lata
dem se "kejsarens gyllne slott".

Kajsa, som var barnskoeterska hos kaptenens, gick tidigt hem. Sergej
foeljde efter. Pratande och skaemtande. Han smekte henne, tog hennes arm,
kysste den varm och stroek hennes haender. Redan laenge hade han foerfoeljt
henne med allehanda aelskvaerda vaentjenster, burit vatten at henne, hjelpt
till med tvaetten och gifvit henne en slant eller par af sina
drickspengar. Hennes barn var han i synnerhet oem emot, bar det pa sina
armar, lekte med det, gjorde leksaker at det.

Den lille bodde egentligen pa torparbacken hos en arbetarhustru, men var
ofta hos sin mamma. Nu i qvaell hade hon honom der nere, kaptenskan hade
sjelf skickat henne upp till garden foer att se folket roa sig och lofvat
taga hand om pojken.

Der ledde en liten slingrande gang ned ifran berget, genom aengen och
till roeda stugan. Kajsa gick foerut, rodnande och saell, Sergej efter. De
trampade i det hoega graeset, som stod dem aenda till midjan, foeljde stigen
ned till diket, der detta var sa tort, att det kunde begagnas som
gangstig, och gingo som i ett groent hvalf af doftande, vajande timotej.
Solen gick ned. Det sken och stralade, foglar sjoengo, fiskmasarne slogo
nere i viken. Allt var rosenroedt, roedt sken hafvet, himlen, jorden.

Kajsa var ung. Hon hade ej fylt sitt tjugoandra ar. Men hon hade
hittills gloemt, att hon aennu var ung. Han, ryssen, han var ocksa ung.
Hon hade gloemt, att det oefverhufvud taget fans ungdom i lifvet aennu. En
maerkvaerdig sympati foer denne man, hvilken liksom hon dyrkade renlighet,
uppstod hos henne. Det var nagonting alldeles nytt. Hon hade foerut varit
ensam om allt, hon hade ensam dragit allas boerdor, hade kaempat och lidit
sa mycket. Han kom, med samma tendenser, kaempande samma slafkamp, men
med laetthet, med gladt mod, som en lek. Han var fin och snygg som hon
sjelf, han var allt det fullkomligt, som hon var halft. Hvad hon foersoekt
goera, alltid utan att lyckas, det gjorde han genast och lyckades.

Alla andra maen foerefoello henne i jemfoerelse med honom sa raa, smutsiga,
klumpiga. Han var liksom fran en annan planet aen de andra, och han
talade ej ens samma sprak.

Hon visste ej hvad han sade, men foerstod honom aenda sa vael. Hon foerstod
ej orden, men tonen, roesten, blickarne. Hon trodde, att han aelskade
henne, hon taenkte det icke, utan anade, kaende det.

Denna qvaellen isynnerhet. Han tog pa lek ur kammen, som sammanhoell
hennes flaetor, de foello ned pa ryggen. Han kysste det ljusa haret och
virade flaetorna kring sin hals. Hon smaelde honom skaemtsamt pa kinden och
sprang foerut. Han efter. Han snafvade i graeset, steg upp, snafvade igen
och lag der pa knae och bad. Med knaeppta haender boenfoell han, hon bara
skrattade. Men -- med ens blef han ifrig, sprang upp, bad om igen, om
hvad, det visste hon icke.

-- Han friar, -- taenkte Kajsa och rodnade sa vackert, -- han friar, jag
skall fraga ingenioerens hvad jag skall svara.

Sergej friade mycket ifrigt hela vaegen. Kajsa log at sin beundrare.
Hemma hoette hon at honom med naefven, tog godnatt, oaktadt hans
foerestaellningar och staengde doerren. -- Saftri -- ropade hon efter honom,
-- Saftri, i morgon, i morgon skall du fa veta det.

Om morgonen talade hon med kaptenskan. Sergej inkallades. Det blef en
liten stum scen. Sergej ville egentligen -- ingenting. Han sag generad
ut. Och Kajsa var ond hela tre dagar.

Sa boerjade kurtisen om igen. Nu ville han bestaemdt. Men inte hon.

Kaptenskan kom aennu en gang emellan som tolk. Sergej ville "foerlofva
sig". "Endera giftas eller ingenting alls", foerklarade Kajsa.

Tre dagars stillestand. Tva dagars skaermytsling. Mulet vaeder, regn, aska
i luften.

Pa den sjette dagen klarnade himlen. Pa den sjunde sken solen. Sergej
aelskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes oegon, hjertelagan.
Hon var i sjelfva verket redan oefvervunnen.

Foer tredje gangen gingo de in till herrskapet, bada tva, hand i hand. Nu
ville Sergej gifta sig. Kaptenen foermanade, paminte om hemlandet, dit
de kanske snart nog maste atervaenda, Sergej foersaekrade, att han skulle
taga henne med. Kaptenskan talade om Kajsas daliga affaersstaellning, om
pojken som fans till och maste klaedas och foedas, om de barn som skulle
komma med tiden.

Sergej skakade betaenksamt pa hufvudet; han hoell pa att ge sig, men da
han sag pa Kajsas roeda kinder och vackra fylliga gestalt, morskade han
upp sig. Han ville gifta sig, och det genast ... sa fort som moejligt, ju
foerr dess hellre.

Om tre veckor vigdes de bada. I ryska kyrkan pa Sveaborg, och sa hemma
hos herrskapet af svenske presten. Ordentligt gifta skulle de vara.
Kajsa var mycket nograeknad och stram, hon gaf icke efter. Hon hade sina
bestaemda asigter om raett och oraett. Icke ens kaerleken gjorde henne
vacklande.

Som gifta bodde de lika som foerr. Kajsa inne med barnen, han i koeket. Pa
hoesten flyttade herrskapet in till staden, Sergej med. Kajsa maste
stanna en tid i sitt rum pa Torparbacken, hennes son var sjuk.

Han lag i fem veckor. Skarlakansfeber foerst, sa foeljderna. Hon vakade
natt och dag.

Det blef hoest. Oktober gick och november kom. Sergej var ute hos henne
pa soendagarne, han rodde med Fiskar-Annas bat och for hem pa morgonen, i
moerker och blast, klockan 5 eller 6. Sa fort lille Weli blef frisk,
skulle hon in till herrskapet igen. De skulle da blifva lyckliga,
fullkomligt, oblandadt lyckliga.

Men hoesten kom tidigt, kom med frost och koeld. Drumsoe besoektes den tiden
af inga angbatar. Isen lade sig. Den var foer svag att baera gaende, foer
stark att forceras med bat. Sa broet stormen upp den om naetterna, men
blef pa morgonsidan oefvermannad af tio graders kyla. Isen slog vagorna i
bojor om dagen, men det blef samma historia igen om natten. Sa fortgick
det i fjorton dagar. En skymningsstund nagra dagar foere jul kom Sergej
ut, gaende. Han var nedstaemd, frusen och vid daligt lynne. Kajsa kunde
aennu icke foelja honom till staden, barnet var aennu foer sjukt foer att
flyttas. Han talade hela tiden, med rynkade oegonbryn och lifliga gester.
Hon foerstod ingenting. Men hon var ledsen, hon ocksa, han hade pa laenge
icke gifvit henne nagra penningar -- och hade foer resten alls icke brytt
sig om henne sedan de foersta veckorna. Hon foerebradde honom hans kaerleks
korta varaktighet, -- hon talade svenska, och han foerklarade -- pa sitt
sprak --- hvad som hindrat honom att komma.

De foerstodo hvarandra icke. Hon kaende det nu foer foersta gangen. Och hon
vred sina haender och utropade gang pa gang, att hon hellre bort taga
Stor-Jaska, han skulle atminstone ha gifvit henne nagonting att lefva
af.

Det var emot baettre vetande hon talade om denne sin beundrares
foeretraeden. Vael visste hon, att Jaska satt inspaerrad i smedjan; under
sista ruset hade han haft ett raserianfall, som naera nog kostat en af
kamraterna lifvet. Detta raptus varade aennu, och man var beredd att
snart nog foera honom till Lappvikens Darhus. Han satt bunden och vaktad
af de tre starkaste maennen. Men Kajsa visste icke i sin foerbittring,
hvad hon skulle ta till, och kom derfoer med talet om Jaska.

Sergej foerstod. Han behoefde i allmaenhet icke mycket foer att af en liten
vink uppfatta en situation, liksom hans uppretade sinnesstaemning i dag
ej heller behoefde mycket, innan den brusade upp i full laga.

Kajsa fick foer foersta gangen i sitt lif stryk. Sedan han slagit sig maett
pa henne, patog han sin langa kasernluktande chinell och gick tillbaka
till staden, foeljd af hennes grat, hennes jaemmer och hennes haeftiga,
onda ord.

Hon var bragt ur jaemnvigten, det goda, glaedtiga lynnet talde icke
foerolaempningen. Hon gloemde sig och rusade, utom sig af foerbittring, in
till grannhustrurna, framvisade sina blanader, snyftade, skrek och
beklagade sig oefver mannen.

De andra qvinnorna hade egentligen aldrig talt Kajsa. Hon var dem
oefverlaegsen i mycket och visade det. De hade alltid kaent sig tryckta af
henne; alltid illa behandlade af sina maen, ofta agade raett handgripligt,
hade de afundats henne den magt hon utoefvade oefver maennen. Hennes sinne
foer andlig och lekamlig renlighet hade aldrig staemt oefver ens med deras
smak foer ra sinlighet och smuts. Men nu var hon lika god som de, nu
stodo de alla pa samma punkt, hon hade sjunkit aenda till deras niva, nu
kunde man aendtligen taga bladet fran munnen och sjunga ut.

-- Det aer raett att du fatt dig foer din hoegfaerd! -- sade en och vaende
henne ryggen.

-- Det goer dig godt! hvad hade du med ryssen att goera? -- sade den
andra.

Och den tredje drog upp aermarne pa sin stoppade kofta, ref upp den i
broestet och visade de blanader hon aennu hade qvar efter mannens sista
smekningar.

-- Du pjakar dig foer den der smulan, du, -- ropade hon, -- du skulle ha
min Jaako en vecka, sa fick du se! Han ger mig aldrig en smula om
loerdagen. Aldrig! Derfoer kan jag vael inte svaelta. Jag later honom supa
sa mycket han orkar. Naer han aer sa full, att han inte kan ga, sa baer de
hem honom och laegga honom der! Da vet jag, att han alltid har qvar nagra
mark aennu. Dem tar jag, och dem lefva vi pa under veckan, ungarne och
jag och han. Vi lefva, men inte rigtigt... Jag tigger och ber honom om
en smula, men far intet. Han vet alltid, att jag stulit af honom en
del. Och derfoer regerar han sa vildt. Jag slar tillbaka! Och han aen
vaerre! En gang kladde jag honom med oeskaret, sa han fick blatt oega. Men
den dagen gaf han mig igen, sa barnungen dog, foerraen den kom till
lifvet.

Kajsa hade aldrig hoert dessa foertroenden foerr. Hon boerjade frysa, hennes
tinningar bultade, hon maste stoedja sig mot spiseljernet.

-- Men sa kom ingenioeren emellan. Jaako fick en predikan der uppe, da
jag lag haer och doktorn kom alla dar. En tid derefter var han riktigt
beskedlig, men naer jag kom upp, blef det samma historia om igen. Och nu
slass vi hvar annan dag.

-- Och hvar natt, -- infoell en af qvinnorna med ett flin.

Det blef ett skrattande. Skaemt vexlades, det gick helt oeppet foer barnen,
som lago och lekte eller sprungo pa golfvet. En af gossarne stod med
rynkade oegonbryn och lyssnade. Kajsa hoerde, hur han under moderns tal
halfhoegt mumlade:

-- Ja, vaenta bara, naer jag blir stor, skall jag bulta ihjael pappa, och
jag skall supa sa jag blir rigtigt stark, och da skall jag ta en dugtig
sten och sla i hjael honom med den. Fan ska' ta honom.

Under det stojet och larmet var som vaerst, smoeg Kajsa sig ut och in till
sitt igen.

Barnet lag i slummer. Modern boejde sig oefver det. Det lag der, icke mer
sa blekt som foerut, icke i orolig, qvidande soemn, det sof lugnt, och
kindernas faerg hade af soemnen blifvit purpurroed.

Kajsa satte sig vid baedden. Hon blygdes. Hvad hade hon egentligen att
klaga oefver? Han hade ju intet ondt gjort. Kanske hade han inga
penningar, loenen var ma haenda innestaende. Eller -- han hade kanske hyrt
dem ett koek i staden -- kanske koept bohag och kaerl dertill. Hvad visste
hon, hon foerstod honom ju icke!

Angern kom med blygseln. Kanske froes han nyss, da han kom, och hon hade
ej ens kokat honom en tallrik vaelling att vaerma sig med! Han hade kommit
oefver den svaga isen, vagat sitt lif foer hennes skull, och hur hade hon
emottagit honom? Hon blygdes oefver sig sjelf.

Hon gloemde slagen och skymforden och mindes blott sin egen oraett.

Hon lyssnade, -- det var nu alldeles moerkt. Man hoerde hur stormen
tilltog der ute, den vanliga nattstormen. -- Han aer saekert redan i
staden --, taenkte hon, -- eljest vore hans lif i fara, stormen rycker sa
fort upp den aennu tunna isen.

Hon gick till det lilla foenstret och sag ut. Hon urskilde ingenting.
Allt var moerkt.

Hon oeppnade doerren och gick ut pa vaegen. Lika ogenomtraengligt. Det var
blidare aen nyss, ett taett duggregn floet ned, det stormade, man hoerde
braenningarne der nere vid Langviken, de koerde haeftigt upp mellan
isstyckena mot klippan och foello sa ater skummande ned. Det laet som rop
af masar, det danade i traeden borta vid hagen, molnen jagade fram med
ett sus, i magasinerna hven det genom de oeppna foenstren, det knakade och
brakade, gnisslade och tjoet oefverallt der vinden fick ett motstand.
Nedifran stranden tyckte hon sig hoera hur isstyckena med dan slogo mot
hvarandra och spillrades i tusen stycken. Hon tyckte det laet som en kamp
mellan osynliga, vaeldiga makter. Sjalen svepte hon taetare omkring sig,
men stod aenda stilla och stirrade ut.

Ja ... nu var han naturligtvis hemma i kasernen. Det staelle pa vaegen
ifran oen och till staden, som ansags farligast, detta staelle hade han ju
passerat allra foerst, saledes foer mer aen en timme sedan. Sedan var han
ju i skydd af Lappvikslandet. Mahaenda gick han upp der, eller kanske
foerst vid Graesviken. Hur som helst, han _maste_ nu vara i skydd. Gud
kunde vael aenda icke straffa sa grymt. Han _kan_ icke vilja goera
menniskor sa olyckliga.

Hon sprang in, kastade sig framstupa pa saengen och graet.

Fram pa natten vaeckte henne den lille. Han log, slog omkring sig i
luften med armar och ben, ur hans klara moerka oegon laeste hon troest, och
morgonen fann henne nagorlunda lugn och sansad.

Stormen saktade af foerst flere dygn efterat. Det froes pa, da det blef
lugnt. Isen vaexte till foer hvarje dag. Man akte snart fran Drumsoe till
staden.

Kajsa for med mjoelkbudet, hon skulle aendtligen besoeka den efterlaengtade.

Det gick sa laett, denna vandring utat tullen, der kosackerna hade sin
kasern. Hvad hon i dag skulle vara mild och god och vaenlig! Foerst skulle
hon saega: "foerlat!" Sa -- ja, hon visste sa vael, hur hon skulle ta
honom. Det behoefdes inga resonnemanger, han skulle se att hon angrade
sig. Och de skulle bli sa lyckliga. Nu foerst rigtigt!

I kasernen fans han icke. Man visade henne till kansliet. Med heta,
braennande kinder sprang hon upp dit, karlarne pa garden sago skrattande
efter henne.

Skrifvarne foerstodo henne delvis. De sago medlidsamt pa hvarandra. De
skakade sina hufvud. Han var borta, foersvunnen sedan den dagen han tagit
permission foer att ga ut till Drumsoe och helsa pa hustrun. Utstruken ur
rullorna.

Hon trodde dem icke. De visade henne boeckerna, dem hon icke heller
foerstod. Borta, borta, borta? Hvad menade man, borta?

Hon hoerde icke pa dem. Kapten Daschkoff bodde i naerheten. Dit sprang hon
andloes, foertviflad.

Samma besked. -- Oh, Katuschka -- oh, Katuschka, han aer doed, doed den
stormiga qvaellen ute pa isen! -- sa ropade kaptenskan emot henne.

Frun laet koka kaffe och gaf Kajsa in det med konjak. Hon drack.
Mekaniskt sag hon framfoer sig, vaggade med hufvudet, sloet sedan oegonen
och knaeppte ihop haenderna.

Den dagen gick, och veckan, och manaden. Vinterns snoe smalt aendtligen.

Pa varen aterfans liket pa soedra stranden af Brunnshuset vid
Batterierna. Den brokiga bomullsnaesduken med St. Alexander Newskys bild
i gult pa roedt faelt hade han knutit om hufvudet. Skyddshelgonets bild
bar han dessutom pa halsen, maladt pa det grofva korset af messing. Och
i hjertat kanske aennu en bild. Hennes.

Till midsommar foeddes Sergejs dotter Nadja i stugan pa Torparbacken.
Unga froeken fran herrgarden stod fadder. Kajsa taenkte pa den svara
decembernatten, da stormen spraengde isen. Det var idel svaghet att nu
taenka pa en vinter som varit. Hon froes, och det aennu i juni, da trasten
slog, solen sken och konvaljerna knoppades. Det skulle kureras med jern
och kinin, -- hvilket hon fick af froeken. Men hon blef aenda ej botad.
Hon froes lika fullt. Fick mera kinin och mera jern, men blef ej baettre.
Slutligen, efter flere ars foerlopp kom tiden och laekte hjertesaret.

Hennes ungdom var foerbi. Hennes lilla roman utspelad.




SONEN.


Na, han, pojken, vaexte och blef stoerre. Hans yttre liknade hvarken fars
eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till nagon af
herrskaperna der uppe. Blek och fin, smaert och rak i ryggen, en riktig
herremansfigur. Och de stora svartgra oegonen, hvar hade han fatt dem
ifran? De voro melankoliska i blicken, tittade fragande omkring och sago
svaermiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara
pa sista tiden, da han langsamt kaempade med doeden, som oefverraskat honom
under hans lyckas korta dagar.

"Konstiga oegon" var allmaenna omdoemet, naer nagon af torpargummorna i
foerbigaende rakade se at barnet. Formen var dem sa fraemmande och
uttrycket aennu mer. Det fans nagra af kaeringarna, som pastodo, att han
var en "tattarunge..." De visste icke, att det var artistblod, till och
med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom fran
Rigatrakten med en guitarr, var sangare och hade langt vackert
apostlahar, svart och vagigt.

Lilla Nadja deremot sag ut som en aekta, ofoerfalskad torparbacksunge.
Det var endast oegonen och det roedbruna, tjocka haret som sqvallrade om
hennes far. Hon hade moderns hy, naesa och mun. Foer resten en liten
bondsk unge, en vanlig "grinvarg", skrikig, bredmunt, glosoegd och
klafingrig.

Kajsa tvaettade, stroek och sydde groft. Pa loerdagarne skurade hon. Det
var hela hennes lifsgerning: tval, stryklod, nal och skurviska.

De sma fingo skoeta sig sjelfva. Hon hann icke. Maste ju "uppehalla
lifhanken" med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om
somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till
bjoerkbacken naermast husen, der vallgrafvarne fran 1854 samt taeltgroparne
aennu paminte om den tid, da Drumsoe var laegerplats foer en stoerre styrka
rysk militaer, hvilken sa godt den kunde soekte goemma sig undan
engelsmaennens kulor bakom batterier samt i kaellare, grottor, grafvar och
gropar.

De sma trifdes sa godt i foerdjupningarne, der fordom taelten statt. De
lekte med skaerfvor af granater eller bomber, som de hittat naermare
stranden, graefde gropar i sanden, funno fragment af svaerd eller gevaer,
af kaskar eller gamla vaerdeloesa bleck- och jernkaerl, som militaeren
begagnat. Aen jublade Nadja i sina lekar, aen skrek hon, oefverdrifven i
sorg och glaedje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig.
Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och oem, det var
alltjemt hon, som fick raett. Alla hennes roerelser voro haeftiga och buro
en praegel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var sa
foerstandigt, sa lugnt, oefverlaegset och bradmoget, att det pa betraktaren
af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera
honom.

Det var som om han redan vid sju aer foerstatt lifvets allvar. Systern sag
ut som om hon icke ens vid trettio ar skulle komma att foersta eller
vilja foersta det.

Det var en soendagsmorgon i boerjan af augusti. Kajsa hade hvilodag.
Stugan var naestan lika ren som foerr, ehuru det nu var svarare att halla
den snygg. Der inne bodde sa manga. Hon och barnen pa ena sidan, pa den
andra gamle Stor-Jaska, numera foerstandsinvalid, utslaeppt fran darhuset
pa grund af obotlighet, oskadlighet och -- medelloeshet.

Han soep ej mer och var saledes fullkomligt ofarlig. Hans kraft var ocksa
borta till en del, han arbetade ej mer pa tegelbruket, utan anvaendes
till utarbete pa akrar och aengar. Men stundom kom det oefver honom ett
gratanfall, och vid dessa tillfaellen kunde intet foerma honom att lemna
stugan. Han satt da pa saengen med haenderna foer oegonen. Anfallen raeckte
ett dygn eller sa omkring. Sedan var han ater flyttbar. Hans oegon
stirrade uttrycksloest framat, han suckade och teg samt laet Kajsa leda
sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete sag upp till henne som
ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes roest blindt, liksom
en hund sin egares. Sju ar, tillbragta i cell, hade gjort honom
kraftloes, vansinnet hade oefvergatt i fanighet och apati, han skulle gatt
under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om
vintern, hon foedde och klaedde honom, och hans lilla arbetspenning, som
han under sommarmanaderna foertjenade, var hennes enda reela vinst. Den
understeg dock betydligt hennes utgifter foer honom, men -- hon hade nu
engang adopterat denne oefvergifne.

I dag skulle Kajsa ut foer att andas en smula luft i skogen; hon hade
laest hoegt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hoert pa, fran den
plats der han satt med haenderna hopknaeppta och den kolossala
oefverkroppen slappt framatlutad. De voro troetta af solbaddet inne i det
qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om
barnen, det var saellan hon hade tid med dem nu.

Hon gick foerut i svarta soendagsklaedningen, den samma hon bar pa mannens
begrafning. Hon gick langsamt och med blicken faest vid marken.
Stor-Jaska foeljde efter. Han foeljde henne tankloest i haelarne, andaektigt,
allvarligt, som om han varit i kyrkan.

De lemnade gaerdet och naermade sig bjoerkbacken. Begge stannade, det var
musik deruppe, man spelade inne i nagon af taeltgroparne ... hvem kunde
det vara?

Kajsa gick naermare. Hon smoeg sig fram sa sakta hon kunde. Hon steg upp
pa kanten af en af vallarne och stannade der. Pa bottnen af gropen sutto
barnen, hennes bada barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till
haelften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vaend
at systern och musicerade.

Barnet maerkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med oegonen
droemmande faesta pa traeden der uppe spelade han ett maerkvaerdigt
instrument, hvars ton stod i intet foerhallande till dess utseende. Aen
laet det som en dalig fiol, aen som en guitarr, aen hade det nagot af en
kanteles metallton.

Sorgsen och foerbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var
ingenioerens gamla aflagda cigarrlada, hon kaende vael igen det betsade,
aflanga och hoplappade mahognyskraellet, som han sagt vara ifran hans
farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne sma hal och spaent
deroefver en hop vaxadt segelgarn till straengar. Straken var gjord af en
sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel... Skrufvarne utgjordes af
spik. Aen gned han med straken pa straengarne, och aen knaeppte han pa dem
med fingrarne. Naer ljudet det oaktadt var svagt eller till och med
ohoerbart, hjelpte han till med roesten, en vek, skoen sopran.

Det var en gammal positivspelarmelodi han foeredrog. Nagra strofer ur den
populaera Normaduetten. Sa svek honom minnet. Da gaf hans fantasi honom
ett lyckligt stoed och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska
motivet, i samma rytm, men pa ett nytt, originelt och foega italienskt
saett, som mer paminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och
fioriturer, aen det liknade nagonting annat.

Kajsa blef alltmer utom sig, ju laengre hon lyssnade.

-- Olyckliga unge, -- ropade hon, -- hvem har laert dig det der
handtverket! Du har det i dig fran farfar din, kan jag tro, han var en
sadan der! Vet du hvad, det aer det som mest foertretar mig, att du skall
ha den der uselheten i kroppen pa dig! Sade jag dig inte, naer de voro
haer, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro foer slag -- sade jag dig
inte, att de kringstrykarne voro vaerre aen tjufvar! Sadana der spelmaen!
Odugliga latvargar! Smutsiga odagor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre
Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig ocksa!

Weli tittade upp fran sin grop. Modern stod der sa statlig, vreden hade
faergat hennes kinder roeda.

-- Hvarfoer, mamma, hvarfoer far jag inte spela? Det aer ju sa vackert!

Kajsa rodnade aennu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond laengre aen
ett oegonblick.

-- Hvarfoer, jo, -- derfoer att det aer vackert, sadan der vackerhet som
foerderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade
musikantandan i sig, han ocksa. Derfoer blef det aldrig nagonting af
honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han laesa. Bara sitta och
gnida pa ett gammalt fiolskraelle, som han aerft af far sin, det kraeket...

Weli blef med ens uppmaerksam. Ett skimmer for oefver hela hans ansigte.

-- En rigtig fiol, mor! Far jag se den, bara en enda liten gang? -- bad
han.

-- Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle sa laenge ha hallit den goemd
bara foer att du nu skulle fa den? Ahnej, min gris, det slipper du. Jag
tog den fran far foer att fa honom till menniska, men -- det blef han
inte aenda. Han var egentligen en engel -- ja, -- Kajsa fick tarar i
oegonen -- ja, en engel, men -- arbeta orkade han inte, och smuts tyckte
han om. Smuts och musik -- de passa vael ihop. Kom hit, Weli, grat inte!
Torka naesan. Du aer en snaell pojke, men blif inte af den sorten, hoer du!
Gif hit fiolen!

Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kaerleksfullt
till sitt hjerta, goemde den under rocken, som om han velat skydda den,
och fick upp graten, som redan stod honom i halsen.

-- Gif hit fiolen.

-- Mor! det aer, det aer ... det aer min kaeresta.

Kajsa smalog... Kanske paminde hon sig, naer hon sjelf en gang hade en
kaeresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon foerstod att locka toner,
som kommo hennes hjerta att roeras.

Hon veknade vid asynen af barnet, men efter nagra oegonblicks stum tvekan
straeckte hon anyo ut handen och sade:

-- Gif hit fiolskraellet, jag tal inte att du spelar pa det.

Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och raeckte modern sin
"kaeresta".

Hon tog den braeckliga ladan i sina haender och betraktade den med haelften
vemod och haelften foertrytelse. Sedan goemde hon den under sjalen.

-- Kaeresta, -- mumlade hon, -- kaeresta! Hvarifran far han alla sina ord?
Se sa, Nadja, lat bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn,
sa ga vi hem, det aer middag nu.

Nadja, som roat sig med att kasta pa Stor-Jaska hela kaskader af fuktig
sand, reste sig nu och laet den stackars fanige jaetten springa hemat pa
fyra foetter. Hon satt sjelf pa hans rygg och "koerde". Det var hennes
favoritnoeje, och han laet henne hallas,

Om en stund gloemde de flesta af den lilla familjen hela scenen fran
bjoerkbacken, da de vid groetfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast
_en_ gloemde den icke. En liten blek attaaring, hvars hjerta valdsamt
klappade af fruktan foer att foerlora sitt aelskade saellskap, sina egna
haenders verk, sin spellada, som af mor sa omildt kastats upp pa
spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde na.

Men -- gudskelof, hon hade icke braent upp den, icke trampat ihjael den --
endast skiljt dem at, de goda vaennerna. Och han suckade vid groeten och
gloemde ej sin sorg foerr aen klockan 8 pa aftonen, da Nucku-Matti kom och
bar honom bort till Droemoearne, der kanske foer honom hela himlen var full
af fioler.

       *       *       *       *       *

Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle saettas i laera. Men i
hvilken? Pojken hade ingen lust foer nagot. Han hade sjelf helst velat i
skola, men det var omoejligt. Pa Drumsoe fans ingen sadan. Och i staden
kunde han ej bo. Det hade hon ej rad till.

Saledes, till hoesten i laera. Under sommarn maste han hjelpa till med
allt moejligt.

Naer det led mot september, fick han en omgang nya grofva klaeder, sydda
af mamma sjelf. Stoeflarne voro nagot foer stora, de voro ett arf efter
far. "Man kunde binda fast dem vid smalbenet, sa sutto de nog pa",
foerklarade mor och tillade: -- Under de langa byxorna syns det foer
resten inte hurudana stoeflarne aero.

Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en praegtig
utstyrsel, tyckte Weli, vaerdig en prins. Och han laengtade naestan till
den dag, da han skulle fa alla de nya klaederna pa sig, ehuru han visste,
att han pa samma gang skulle lemna hemmet.

Mjoelnarn pa andra sidan oen, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom.
Foer maten. Det var inte sa illa foer en attaaring att kunna foertjena sig
maten sjelf. Weli var riktigt stolt.

Det var sista qvaellen i hemmet. Han hade redan emottagit flere
foermaningar att ej vara sa drumlig, sa tankloes, sa lat. Utan utmaerkt pa
allt vis. Den lille hoerde pa, men orden susade foerbi hans oeron som en
vind. Han taenkte pa annat. Han foerstod aennu icke afskedet. Da modren
slutat, bad hon honom goera knytet i ordning ... de nya klaederna haengde
pa bodvinden.

Barnet gick till boden, klaettrade uppfoer stegen och kroep in. Modren sag
efter honom. Han stoekade laenge der uppe. Bakom en lar full af obrukbart
skraep sag han nagonting, som foerefoell honom vaerdt hans uppmaerksamhet.
Han letade och fann slutligen under nagra braeden och trasiga moebler en
fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han sa ofta hoert
modern tala om.

Hans hjerta klappade. Hans oegon stralade. Han torkade af dammet med
aermen, blaste bort en hop med sopor, som hade lagt sig pa den mellan
skrufvarne, och sag att alla straengarne voro i behall. Han proefvade
skrufvarne, spaende till, knaeppte pa straengarne, staemde.

Men hvar var straken? Han letade och letade. Med en hunds vaederkorn fann
han den aendtligen. Litet djupare ned, pa bodgolfvet under en hoeg gamla
tapeter.

Der fans en kista, pa hvilken en smal strimma af hoestsolen lyste i gult,
matt sken, en solstrale, men foerdunklad af bodluckans lilla
spindelvaefbehaengda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.

Foerst proefvade han den helt sakta och skyggt. Men gloemde sig sa
smaningom och satte i med mera styrka och fart. Det skraelde och qved,
men gaf ljud. Det kom stundom en skoen klang fran instrumentet och nagra
strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet
bakat och fantiserade, for ut pa sin inspirations haf med fulla segel.

Han droemde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som floeg fram i sin
slup foer morgonbris. Och hela verlden lag framfoer honom i klaraste
morgonljus.

Han var lycklig. Han kaende den friska hafsluften, sag en bla
sommarhimmel hvaelfva sig hoegt oefver honom. Bodvindens laga, svarta tak
var borta liksom vaeggarne, och hoesten hade foervandlats till var.

Sa hoell han pa en lang stund. Slutligen blef han troett och hoell upp.
Nervoest och bradskande sprang han ned fran sin kista, tog klaederna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde sa ett knyte och band om med ett tag.
Han kaende sig som en foerbrytare.

Hon stod utanfoer, modern, blek och foerstoerd. Hvad hade hon att goera? Det
aelskade barnet stod da ej att raedda. Han var da sa hemfallen at denna
last, att han kunde foer den bega aennu flera foerbrytelser. Stjaela. Doelja
undan det stulna och -- hvem vet, kanske ocksa ljuga.

Han klef ater ned foer stegen, som ledde upp till bodvinden, slaengde
hurtigt knytet pa marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.

Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Sa af qvinnorna inne i
huset. Vid brunnen stod mor.

-- Farvael, mor, nu gar jag.

-- Farvael, barn, haf Gud foer oegonen! Hvar har du knytet?

Weli rodnade. -- Der ligger det.

-- Der aer vael ingenting i nu, som vore baettre att ha haer hemma?

-- Nej, ingenting.

-- Du skulle kanske se efter foerst.

-- Nej, mor, der aer ingenting.

-- Ga da, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig sa manga ganger:

      Fan tar
      den vilse far.

Arbeta, hall dig ren, var aldrig lat, ty boerjar du med det en gang,
sa... Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det
smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du far stryk af maestarn, foer det
aer vaelbekommet... Naesta soendag far du komma hem.

Weli gick. Knytet vaegde sa mycket. Det tycktes honom sa tungt, langt mer
aen nyss. Det var visst foer det onda samvetet.

Han graet vid vaegskilnaden; taenk om han skulle springa hem med fiolen,
bekaenna allt och fa foerlatelse?

Men nej, det var foer sent, solen boerjade redan sjunka.

Knytet vaegde foerfaerligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef
riktigt troett.

Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet,
veckla upp, borttaga fiolen och goemma den under en ihalig traedrot? Och
foera den till mor naesta soendag och fa foerlatelse. Om? Han skyndade
vidare... Att mista fiolen, den kaera fiolen, det kostade pa! Skulle han
ej foersoeka aennu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den saledes.

Han oeppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I staellet tre stora
vedklabbar och tva sma papperspaket. I det ena var nya testamentet, i
det andra en hop smoergasar, praektiga, harda, svarta halbroedssmoergasar
med "bondost" pa.

Weli svaeljde med smoergasarne sin grat och sina bekymmer och fortsatte
vaegen med laettare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt
laett. Vedklabbarne lago qvar i skogen.

Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof pa
sin halmkaerfve, Nadja i sin saeng. Kajsa hade lagt fiolen pa bordet, hon
lag med hufvudet derpa och graet bittert. Hon hade menat vael, men -- det
hade kostat henne mycket.

Det skulle nu goemmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af
hennes man en "latvarg" och som hoell pa att aefven foerderfva sonen.
Skulle begrafvas pa kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.

Ja! hon hade handlat raett ...... men, -- det kostade pa! Det lilla
instrumentet var ju oskyldigt och hade sa vackra toner. Hon kysste det.
Men skyndade sedan till kistan och goemde det der... Nu spelar han ej mer
derpa, sa laenge hon finnes i lifvet.

       *       *       *       *       *

Weli kom hem naesta soendag, men man talade icke om "den saken".

Soendagen derpa kom han icke och sa icke pa flere veckor. Hon hoerde dock
ofta nyheter ifran honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde
nytta foer sig. Mjoelnarhustrun i synnerhet var noejd, han skoette sa bra om
hennes dotter, den lilla femariga Maja.

Naer Kajsa hoerde detta, skakade hon pa hufvudet. Nog var det bra, att han
var omtyckt, men -- han fick ju ej laera sig nagonting. Att vara barnpiga
at Maja -- det var egentligen icke det hon menat.

Nagon tid foerfloet. Gossen gick icke hem. Modern hoerde, att han trifdes,
att han icke dugde till karlgoera, men att han skoette sitt. "Sitt", det
var barnpigsarbetet.

En vacker loerdag kom sjelfva mjoelnarmor oefver till Torparbacken. Hon
hade aerende till herrgarden och ville med detsamma se till Kajsa. Den
snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade
pa hyllan, grytorna blaenkte, friskt doftande granris lag i foerstun.

Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar,
stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och oefverst en stor groen sjal
bunden bak.

-- Goddag och haelsningar fran pojken.

-- Tack foer sist; hur aer det med barnet?

-- Det slarfvar allt af... Tackar som fragar.

Kaffet kom pa och blef faerdigt, och under det man njoet deraf, oeppnades
de bada qvinnornas hjertan pa vid gafvel.

-- Ser madam, -- beraettade mjoelnarmor, -- han har inte lust foer groft.
Han syr -- inte klaeder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor,
haestar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin
ser di ut. Det roar han ungarna med. Och sa spelar han fiol hela
qvaellen, sa fort de komma fran qvarnen.

Kajsa steg upp fran sin baenk. Hon vred sina haender.

-- Spelar ... spelar, hvar har han nu fatt fiol ifran? Har han stulit
fiolen? -- Madamen spaerrade upp oegonen.

-- Hvad tittar hon efter, hvad gar at henne? Fiolen aer fars, far har
laert pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor aen
'varan' sjelf kan. Det kan bli nagot af honom! Klockare -- om han far
laesa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit
oppe pa herrgarden och spelat foer herrskaperna. Och de beroemd'en, och
der var en spelmaestare fran sta'n och han beroemd'en, och di sa' alla,
att om han skickas till sta'n, sa...

-- Oj, oj, oj, att di alla ska' saetta sig opp mot en ensam stackare --
klagade Kajsa. Sa der foerderfva' di Rellu-Calle foer mig, foerr aen jag
var till foer att foersvara honom. Men jag har hoert talas om det. Naer han
spela' och sjoeng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, braenvin och
oel af det saemre folket, men da han arbeta', ville di inte veta af 'en.
Sa blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till pa koepet.
Far hans dog pa landsvaegen med hufvudet pa positivet, och han sjelf,
mannen min, han dog utaf bara ovana, naer han skulle fa det lite rent
omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha nagon som hoell af'en... Men
det aer musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi saemre
folk ska' vara till haer i verlden bara foer att roa dem! Till annat duga
vi inte...

-- Hvad pratar ni nu foer smoerja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hoerde ni inte, att jag sa', att han kunde laesa till klockare?

-- Laesa och laesa ... hvem laer honom att laesa? Jag har satt i honom abcd
och det gick som fluga i tjaera. Hon tror kanske, madam, att jag aer
loenkroegerska eller nagot annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om
laesa ... och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag
har inte annat aen hvad jag far in med tvaett och skurning, och det gar
till maten och till klaedtrasorna... Klockare ... sa' hon klockare?

-- Jaha, har madam nagot emot den sysslan?

-- Jag tror hon haller mig foer narr, madam! Naest presten sa kommer
klockarn. Jag aer en gudfruktig menniska, skall jag saega henne, madam,
jag staeller inte till dans hos mig om soendagsqvaellarne, jag, och tal
inte nagot syndigt spelande haer i _min_ stuga. Men ni, ni hjelper till
att goera honom till en sadan der ... en sadan der ... musikant.

Kajsa snyftade. Mjoelnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa
vandrade pa villovaegar, det hoerdes af hennes ord, men det var aenda
nagonting sant i allt detta. Han var egentligen en odaga, pojken. En
flegmatisk, lat slarf. Han hade saledes dessa froen i sig af farfar och
far. Froen till musikantvagabonderi. En musikant, han ma nu vara klaedd i
trasor och ga pa landsvaegarne eller i frack och spela foer kejsarns hof,
han aer dock blott en musikant... -- En sadan der -- det aer nagonting af
loesdrifvare, af pack med ett ord, i sadant folk. Mjoelnarmor ville ej ha
en son, som vore af "den sorten". Hennes man, naja, han var nog en
odaga, han ocksa, men -- han dugde aenda att foertjena pengar. Och det aer
alltid en foertjenst. Stackars Kajsa! hon var en praektig qvinna i alla
fall. Sa hon hoell stugan! Och skoette om fanen; det, som ingen annan
skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett
lefvande bevis pa sin mors foermaga att styra om sitt och sina?

Efter dessa reflexioner steg mjoelnarmor upp och gick till spiseln. Der
blaste hon sjelf under trefoten, sa att elden flammade upp. Lyfte sa pa
kaffepannan och atervaende lugnt till baenken igen.

Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade aen en gang de brokiga,
guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjoed sin gaest pa mera.

Man haelde uti af graedden i sadan maengd, att det gick oefver koppen och
till haelften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och
drucko fran faten i langa, soerplande drag.

Intet ord blef taladt.

Aendtligen var det undangjordt. Mjoelnarmor knoet den groena sjaelen taetare
om sig, neg och tackade foer vaelplaegningen. Naer hon stod faerdig vid
doerren med den vantbeklaedda handen pa doerrklinkan, sade hon:

-- Hon aer en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon aer
en riktigt bra menniska. Pojken aer oss till nytta, som han aer, foer han
passar sa bra till barnpiga at varasses Maja. Men -- det blir ingenting
af honom hos oss. Far aer en slarfver, han med. Det aer aldrig nagot med
manfolk, ser hon. Jag kaenner inte en som aer en riktigt duglig menniska.
Foer endera sa aer di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin
styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med nagot,
och da supa di foer det... Hur det aer, sa super di! Och sluska ned sig.
Och oss med. Och barnen. Neej! Men -- i stan fins det allt nagra yrken,
der di inte vagar vara oordentliga. Till ett sadant ett ska vi skicka
eran pojke. Det skall jag bli karl foer! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta
honom med mig, naer jag far till Tabunoffs med mjoelsaeckarne. Kanhaenda
Tabunoff tar honom. Da far han sta i bod. Och laera sig ryskan. Di ha
kultabeller att raekna med. Och inget spelande blir der af. Soendagen
arbeta di ocksa, fast i smyg foerstas.

Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes
ansigte, som nu stralade af foerhoppningar och glaedje. Hon nickade
foernoejdt och smagnolade, under det madamen gjorde sina glaensande
foerespeglingar. Det dagades foer dem alltsa. Och nagonting af detta var
det just hon ansag som "det lyckligaste!"

Mjoelnarmor fortfor aennu en stund. Kajsa hoerde pa. Slutligen gick hon ut
med sin gaest, foeljde laengs hela spangen, som genom drifvorna ledde till
stranden, der genvaegen till mjoelnarns udde gick. De pratade vaenskapligt
och skiljdes sedan, nigande bada tva, ehuru snoen stod dem upp pa benen.
Kajsa hade icke varit sa lycklig pa manga ar... Hon hoppades nu pa
framtiden. Hon visste, att mjoelnarmor kunde hvad hon ville. Och nu
ville hon. Weli skulle fa uppfostran, bli nagot ... hvem vet, kanske
till och med handelsman. Lyckliga dag!

Hon vaende hemat. Det var nu alldeles moerkt.

Stor-Jaska, som huggit ved i skogen naera invid, var nu hemma. Han satt
med yxan i famnen pa saengkanten. De stora runda oegonen rullade
meningsloest och vildt omkring i rummet.

Naer han sag Kajsa, foermildrades blicken och han laet hufvudet sjunka ned
pa broestet. Hon tog yxan ifran honom och foerde honom till bordet, gaf
honom groet och kaffe och skakade, under det han at och drack, pa garden
ut pelsen, som han brukade ligga pa uppe vid spiselloftet.

Sa ordnade hon hans baedd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i
stugan. Jaetten snarkade uppe i sin saeng, diskarne stodo pa hyllan, elden
knittrade stilla i spiseln.

Hon tog fram testamentet och beredde sig att laesa....

Da knackade det haeftigt pa foenstret.

Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem,
nagon som i foerbifarten ville skraemma henne? Hon oeppnade icke.

Det knackade aennu en gang, aennu haeftigare. En allvarsam roest ropade,
att hon skulle oeppna.

Hon floeg upp -- det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och
just i dag, som hon varit sa lycklig och foerhoppningsfull!

De stodo der fyra stycken och hade nagonting moerkt emellan sig, som en
af dem bar pa axeln. Nagon doed? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Doed?

Nej, icke doed. Mjoelnardraengen foerklarade helt lugnt huru allt gatt till.
Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skoett honom hos
mjoelnarens, men han graet och ville hem till mor. Och en af karlarne
visste, att doktorn skulle vara pa middag i dag pa herrgarden hos
ingenioerens.

Kajsa tog det langa, tunga barnet, bar det pa armarne och foerde det i
saeng. Armarne haengde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blatt,
fruset, en strimma af blod klibbade fast haret i pannan.

-- Hvar har han fallit, aer det i pannan som han slagit sig? -- fragade
hon.

-- Ah nej vars --, svarade draengen och ref sig i hufvudet. -- Maja
trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och
pojkbytingen sprang efter henne foer att dra henne undan. Och med det
samma han slaengde flickan ned och fraelsade henne, fick han sjelf ett
slag, foerst i foerbifarten ett som inte var hardt, men traeffade i
pannan. Men si, sa kom den andra vingen, och den knaeppte till med en sa
jaeklig fart i axeln, sa armen allt var naera pa att lossna fran kroppen
pa'n.... Anders der fick tag i benet med det samma, och naer vi skulle
baera in'en, ville han hit, och nu ae' vi haer.

Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och saende Anders till
herrgarden efter doktorn. Sjelf tvaettade hon saret, baddade hufvudet,
drog af stoeflarne, men vagade ej roera vid kroppen. Den lille qved sa
erbarmligt, sa fort man roerde vid honom.

Hon hade hittills alltid varit sa kall emot honom. Aldrig smekt detta
barn. Aldrig varit oem. Men nu brast isen.

Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och
staelde allt sa godt hon kunde. Rena lakan och oerngott, -- mjukt och fint
skulle han ha.

Vaegledd i den moerka farstun af den sjukes snyftningar och klagan,
trefvade doktorn efter laset och kom in. Han var moerkroed efter
middagsvinerna, trumpen oefver att noedgas ga i moerker och snoe ut till
denna koja, hvars yttre alltid foerefallit honom sa obehagligt och
motbjudande. -- Lys mig -- befalde han utan att ta af sig oefverrocken.
-- Haer!

Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon taende ett pertbloss
och gick naermare.

Laekarn sag vid foersta oegonkastet hvarom fragan var. Han slaengde bort
hatt och oefverrock och miste vinfaergen. -- Bort med klaederna --, skrek
han till Kajsa, -- och skynda sig sa fort hon kan.

Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade
valdsamt, graet, men utan ord.

-- Ja, det der goer ondt --, sade doktorn -- gif hit en sax, jag skall
klippa upp aermarne och axelstyckena, men fort.

Den lille spaerrade upp oegonen och sag foerskraeckt pa laekarn. Hans bleka
laeppar darrade, och de bla oegonen tycktes be om foerbarmande.

-- Foerstoer inte min rock, var sa snaell, det aer den nya, ser snaelle
doktorn! -- bad han -- klipp inte soender nya rocken, mor hade sa mycket
besvaer att fa den faerdig.

Det var Welis foersta ord, och de uttalades med ett sa roerande uttryck,
att doktorn maste smale. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken
klipptes af, stycke foer stycke. Blodet var fasttorkadt i klaederna,
endast med stor moeda lyckades det dem att fa saret rent.

Emellertid saendes bud till herrgarden. Doktorn hade skrifvit pa en lapp
nagonting som gjorde dem der uppe stort besvaer. Frun sjelf kom ned med
en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med
sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och
mat.

Der blef konsultation. Doktorn ansag baest att redan i afton goera
operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma
tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation maste
ske. Armen var foerlorad ... barnet skulle kunna raeddas, men endast om
man genast tog bort armen.

Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen foerskraeckelse, ingen
scen. Inga tarar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman
godt. Kajsa icke minst. Weli foerstod allt, han var nu vid full sans och
gillade fullkomligt allt hvad man foeretog med honom. Nagot af faderns
stilla resignation lag utbredt oefver hans vaesen.

Man var i ordning med instrument, fat, klutar och foerband. Kajsa skulle
halla i den lille. Hon lutade sig oefver honom och hviskade stilla i hans
oera:

-- Barn, vi tva ska' sakta be Gud, att han hjelper i var stora noed.

-- Mor --, hviskade gossen tillbaka, -- tror du att det haer aer Guds
straff foer att jag spelade?

Modern fick en stor tar i hvardera oegat. Den rann ned pa hans panna,
braennande het. Hon hade intet svar. Men med kaerleksfull hand smekte hon
hans tinning. Den straefva handen -- den kunde aenda smeka ljuft. Om en
halftimme var det oefverstandet. Stor-Jaska satt pa golfvet och vaggade
sitt hufvud i haenderna. Lilla Nadja hade, sittande i saengen, trumpen och
troett, gratit sig till soemns igen. Doktorn var borta och den unge
medicinarn med. Kl. 6 pa morgonen skulle han komma igen och ge nytt
foerband -- och nya droppar.

Barnet lag alldeles stilla, men hade feber. En gloed brann pa kinder och
laeppar. Modern fuktade dem sa ofta hon kunde.

Nu var det intet vidare. Nu vagade hon aendtligen fram med det. Med sin
kaerlek. Hon kysste hans hand -- hans enda, kysste taecket, graet, snyftade
och suckade. Hon bad och stred. Hon vred haenderna i foertviflan. Hade Gud
straffat henne? Och hvarfoer?

Mot morgonen vaknade han. Ett leende for oefver hans ansigte, da han sag
sin mors omsorger omkring honom, sag i hennes oemma, sorgsna, tarade
oegon, hur hon led.

-- Var inte ledsen, mor -- sade han, -- jag aer baettre nu. Jag skall inte
goera dig ondt mer. Nu aer _det_ slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela.
Nej, aldrig.

Kajsa graet hoegt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, pa knaena, kysste
ater snyftande hans bleka hand, som lag pa taecket.

Morgonskymningen vek foer en gul solstrale, som matt broet in genom
foenstret och belyste scenen.

-- Ja, -- snyftade modern, -- ja, det aer slut nu. Allt aer slut. Och
presten saeger, att Gud aer med oss, saemre folk. _Jag_ tror det inte.

-- Jo, mor, -- foerklarade barnet, -- jo, Gud aer med oss. Var inte
ledsen. Det blir nog bra. Jag far laesa. Jag kan bli klockare, foer jag
har ju roesten qvar. Eller ocksa kan jag bli prest. Det skall du fa se.
Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hoeg herre, jag vet det. Du far
aldrig grata mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han
aelskar? Nog vet jag att Gud aelskar mig, foer -- det gjorde sa ondt, sa.
Han vet nog hvad han goer. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han grater efter
kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det aer visst sommar! Alla foglar
sjunga, jag hoer hur de sjunga, se! de flyga oefver ragakern! Far jag ga
ut, mor?

Sa yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att grata. Hon visste nu
allt. Det var skedt, det vaersta. Hon beredde sig att se honom doe.

Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten
morfin. Han skulle ha gifvit morfin at det bloedande modershjertat. Men
-- det behoefdes icke. De kunna baera allting, dessa "saemre folk". De aero
af "den sorten".

Andra dagen var hon uppe pa herrgarden foer att hjelpa till med
stortvaetten. Man maste ju lefva. Och lefva -- ja, det gjorde de, men ett
lif!...

Weli dog icke. Atminstone icke riktigt. Han halflefde i sin saeng aenda
tills sommarvinden, som traengde in genom den oeppnade stugudoerren, foerde
in till hans baedd nagra lifgifvande flaektar.

Till midsommar steg han upp och fick sa langsamt igen krafterna. "Den
nya rocken" var ihoplappad, aermen fastsydd bade upptill och nedtill. Den
haengde slaknad, denna arm, tom och slankig.

Hans historia aer kort eller lang, alltefter som man tar det. Weli var ej
en af de olyckligaste. Han foerfoell aldrig till last, han var endast hvad
man kallar "en loesdrifvare". Man ser honom pa gatorna i Helsingfors,
ibland i brunnsparken, ibland i Thoeloe. Han baer pa sina axlar en lada med
cigarrer. Naer "ryska musiken" spelar pa nagot af dessa staellen, da star
han foersjunken i droemmar och lyssnar. Oegonlocken aero halft slutna,
blicken irrar utan mal i rymden. Hans fina naesa ser naestan genomskinlig
ut, hans kinder, med gra skiftningar i det blekroeda, aero insjunkna. Men
munnen ler lycksaligt, naer det aer nagon af de nationella melodierna, som
tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som pa nervoesa konstitutioner
verka sa illa...

Men Weli har aldrig haft nagra nerver. Han har nagonting annat i
staellet, nagonting som ofta koer upp salta tarar i hans Oegon, tarar dem
han ej sjelf foerstar.

Allt aer som det skall vara. Han har ingenting fatt laera. Men -- han
foertjenar sa mycket med sin handel, att han kan aeta sig maett, minst en
gang i veckan. Och han kan klaeda sig, modern hjelper till. Han aer inte
smutsig och han aer ej musikant. Hvad Kajsa fruktade vaerst hade
uteblifvit. Hennes son blef ej en af "den sorten". Han skulle ej som
farfar frysa ihjael pa en landsvaeg bredvid sitt positiv, skulle ej som
far doe af snygghet. Han skulle aenda sitt lif pa en klinik, till gagn foer
vetenskapen. Han hade kommit langt, han. Och hade aenda ej fylt sitt
tjugonde ar.




DOTTERN.


Hon stack in hufvudet mellan albuskarne foer att hoera baettre. Det var
sang och musik inne i huset, saekert Hadenaesfroeken, som spelade till herr
Adolfs sang. Han var patrons fran garden yngste son ... student fran
Helsingfors. Och sa han sjoeng! Nadja lyssnade som till cherubim och
serafim. Hon hoerde icke, att det stundom gick litet foer lagt i hoejden
och foer hoegt i djupet -- foer henne var det fullkomligt rent. Och hon
kaende icke hur de drypande traeden vid en vindil skoeljde oefver henne ett
regn af stora droppar, eller hur den fuktiga marken inunder henne naestan
begrof hennes sma foetter, sa hon sjoenk ner aenda till smalbenen.

Det hade regnat i flere dagar, men hoell nu upp. Gangarne, som ledde till
den lilla villan, sago ut som kanaler, blomsterrabatterna liknade
simmande sma oear; astrar, georginer och loefkojor hade lidit skeppsbrott
och slogo med brutna stjelkar foer aftonvinden. De sista dagarnes storm
var slut, men det blaste, aennu nagot.

Det var en riktig fest haer ute pa landet att fa hoera en smula musik.
Nadja var hemma pa besoek i Torparbacken och foerde aftonmjoelken ifran
garden till Hadenaes. Nagon nytta skulle hon goera, stora flickan. Sexton
ar och fullt utvecklad. Hon hade tjenat sedan hon var nio, tjenat pa en
femton, sexton olika staellen. Blifvit bortskickad fran det ena huset
till det andra, hon "passade" aldrig. Till hennes mor hade man staendigt
sagt, att hon var foer barnslig, foer ofoerstandig, foer slarfvig, ja, en
mindre finkaenslig matmor hade till den foer sin ordentlighet och aerbarhet
kaenda Kajsa rent ut sagt, att dottern var "en dalig natur".

Nu var hon aterigen utan plats ... gick ledig och fick springaerenden aen
af den ena och aen af den andra. Hon var en glad flicka, "slaengde kaeft"
med hvem som helst, sprang och floeg, boejlig och vig, smidig som en
videqvist.

Det fans vanligen ingenting, som kunde fa henne att sta stilla, allting
boerjade hon pa med och ingenting slutfoerde hon... Samma troettsamma
ifver, samma energi i hvad hon foeretog sig. Hon var stark som en karl,
det fans ingen af draengarne pa garden, som hade fatt henne att "niga",
da hon spaende armmusklerna till motstand.

Men nu stod hon som fasttrollad. Duken i nacken, det roedkrusiga haret
nedfallet, de stora, kraftiga haenderna pa hoefterna, och sa framlutad mot
det oeppna foenstret. Mellan albladen sag hon in i salongen. Der var
hemtrefligt och behagligt. Alla moebeloefverdrag och draperier voro af
ljusgult bomullstyg, i en stor hvit kakelugn brann en brasa af sprakande
tallved, ett roedt sken upplyste pianot i andra aendan af rummet, unga
froeken satt med ryggen at Nadja, som endast sag hennes langa bruna
flaetor och da och da rundningen af hennes kind.

Herr Atte sjoeng en tysk vals. "Du hast Diamanten und Perlen, hast alles,
was Menschenbegehr...

Und hast die schoensten Augen -- Mein Liebchen, was willst du mehr?"

-- Usch, hvad var det som prasslade? -- froeken for upp, som om hon sett
ett spoeke, -- hvem aer der bakom foenstret? -- Hon sprang dit och kom i
tid foer att se Nadja med mjoelkkannan i haenderna rusa till koeket.

-- Den der otaecka pigan fran Torparbacken -- sade hon, -- det aer en
obehaglig flicka, tycker du inte, Adolf?

Adolf jakade. Frun i gungstolen invaende, att det var en vacker flicka i
alla fall; hon hade nagonting sydlaendskt, varmblodigt, som intog.

-- Och syperba oegon, -- Adolf kastade fram det helt vardsloest, --
praektiga oegon ... riktigt charmanta -- jag mins dem fran fordom.

-- Oegon, som man mest far se hvitan af -- menade froeken, -- ja, sa
mycket vet jag, att inte ville jag ha henne i mitt hus, det aer visst.

Frun vid stickstrumpan steg upp och gick at koeket. -- Det aer synd, --
talade hon i foerbifarten, -- hon har en sa ordentlig mor, det skulle da
vara saellskapandet med de oefriga i Torparbacken, som gjort henne till
den slyna hon aer, eller, hvem vet, det aer kanske faderns blod, som gar
igen.

Adolf sjoeng aennu en slagdaenga, sjoeng med sentimentalitet och en viss
hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han
sjoeng naestan alltjemt falsett och gjorde kadenser pa de dertill minst
egnade staellen. Da han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja
aennu qvar, denna gang pa ett annat och baettre goemstaelle. Hon satt
inhukad under en njuponbuske, der kunde man icke finna henne. Hon hade
hela tiden lyssnat, utan att foerlora en ton. Genomvat och darrande af
koeld var hon dock oefverlycklig. Hon hade roat sig riktigt bra! Da Adolf
var utom synhall fran huset, sprang hon fram till honom, staelde sig rakt
i vaegen och sade med sin vaenligaste roest:

-- Jag har hoert pa herrn -- -- Herre Gud, hvad herrn sjunger, det aer sa
en kan bli tokig foer mindre!

Adolf smalog, han tyckte inte illa om smicker. Nadja stod med vidoeppna
oegon och sag med foertjusta blickar pa den unge mannen.

-- Hvad herrn har blifvit gentil -- och vacker! Jag har aldrig sett
nagon sa vacker och fin och snaell! Ah! sa fina haender herrn har! Far
jag?

Hon boejde sig haeftigt ned och tog en af hans hvita och vaelskoetta haender
i sina.

-- Hvad den luktar! Af eaudecologne och baesta sortens herrskapstval! Jag
har aldrig taenkt, att det fans nagot sa godt. Tusen ganger baettre aen
bade rosor och konvaljer!

Adolf sag litet generad ut. -- Kaera Nadja, kom litet laengre in i skogen
och sta inte haer och saeg mig artigheter!

Hon tittade upp, litet afkyld. Men efter ett oegonblick hade hon gloemt
tillraettavisningen.

-- Mins inte herrn, hur vi lekte foerr tillsammans? Vi var' alltid ett
par, vi tva, fast jag var sa mycket yngre och -- saemre.

-- Jo, du var prinsessan och jag prinsen, och Jaska var haesten, som vi
flydde bort med fran det foertrollade slottet.

-- Vedstapeln nere vid snickarverksta'n, ja.

-- Och din mor var draken.

-- Som spruta' eld.

-- Och min far var konungen...

-- Och sa skulle vi gifta oss och fa hela konungariket.

-- Nej du, bara halfva.

-- Och nu har herr Atte --

-- Ja, kalla mig sa, det later trefligare.

-- Och nu har Atte blifvit sa laerd och sa fin.

-- Och sa du har blifvit en vacker flicka.

Nadja sag ned -- hon skrattade... Ja, det aer manga som tycka det ... men
jag kunde aldrig tro, att en fin herre...

Adolf tog ett steg framat.

-- Min kaera flicka, vi maste ga nu. Ga du andra vaegen, jag gar den haer,
det passar inte att vi ga tillsammans genom skogen ... om nagon sag oss,
sa...

Nadja drog sig at sidan. Sa gick hon en stund efter honom. Han sag da
och da bakom sig. Da rodnade hon. Han log och svaengde med sin roerkaepp,
vred pa de korta mustascherna och sag helt belaten ut. Hans
oefverfoerfinade och litet qvinliga personlighet spred en doft af boudoir
omkring sig i den friska och raa hoestluften, roeken fran hans dyra cigarr
steg upp i sma genomskinliga moln. Sa gingo de en stund tysta.

Adolf stannade ploetsligt och sag proefvande pa henne. Hon slog ned sina
oegon. Det var en maerkvaerdig kostym hon presenterade sig i, genomvat,
slankig bomullskjol, som slaengde henne om benen, en liten atsittande
troeja med uppkaflade aermar, en duk kring halsen och det roeda haret i en
kort, tjock flaeta, som fallit ned.

-- Hur gammal aer du nu, Nadja?

-- Herrn ska' inte tro, att jag alltid ser sa haer ut, jag har hatt,
handskar och en klaedning med sidenband.

-- Jag tycker mest om dig sa haer, du aer riktigt pittoresk ... bara du
inte hade det der otaecka klaedningslifvet, som aer bade smutsigt och vatt
och sitter sa illa. Det aer omodernt dessutom.

Nadjas oegon lyste. Hon kastade mjoelkkannan ifran sig, ref upp lifvet,
slet duken fran halsen, slaengde alltsammans ned pa marken och gick
naermare Adolf.

-- Far jag komma sa haer naera herrn, nu naer jag aer torr, sa att jag far
kaenna pa all den goda lukten ... ah! det aer det baesta jag vet, det baesta
i hela verlden.

Herr Adolf stod neutral. En liten min, halft intresserad och halft
foernaem, spelade honom om laepparne. Hon kom naermare, langsamt,
betaenksamt, med oegonen bedjande faestade pa honom.

Slutligen var hon taett invid honom. Hennes varma andedraegt stroemmade
emot honom. Hennes hvita och vaelformade armar lyste honom i oegonen.
Hennes oegon hoello honom liksom i ledband.

Slutligen lade hon foersigtigt sina haender pa hans axlar och naermade
sitt hufvud till hans finstrukna skjortbroest. Hon insoep foertjust den
atmosfer, som omgaf honom, och njoet af att vara honom sa naera. Men
ploetsligen lyste det till i hennes oegon. Med tummen och pekfingret
fattade hon i en liten krasnal, hvars rosensten skimrade i
aftonskymningen, lekte med den, aenda tills hon kaende hans ena arm
smekande fatta sig om lifvet.

-- Du aer sa tunnklaedd, barn, -- sade han, -- bara det grofva linnet,
vill du lana min rock? -- Han gjorde en min, som om han ville klaeda af
sig rocken, men hejdade sig sedan ploetsligt liksom generad att visa sig
i blotta vaesten.

Hon ryckte till och kastade haeftigt armarna om hans hals, tryckte sig
intill honom och bjoed honom sin mun till en kyss.

-- Toka, -- sade han, vaende sig till haelften bort, gjorde en pryd gest,
men laet henne hallas. Hon kysste honom. Och sa, rusig af sin lycka, tog
hon honom haeftigt i handen och drog honom i yster fart framat.

-- Haer fins en stig, en smal stig som foer till stranden, der ser oss
ingen, vi ska' ga den vaegen, Atte -- vi ska' vara glada! Du far inte
vara sa fin och foernaem, du ska' vara som jag! Kom, sa roa vi oss! Ah!
haer aer lustigt, skall du se, -- tror du jag fryser, nej, jag har sa
varmt som en eld -- jag kunde fa lif och vaerme i en is, kaenn pa mitt
hjerta, kaenn hur det slar.

Han skrattade pa sitt eget fruntimmersaktiga, foernaema vis. -- Du aer
litet tokig, flickunge -- sade han, men foeljde med. Det bar af genom
buskar och snar, regnet fran grenar och blad oeste ned pa dem. Han
foersoekte fafaengt att skydda sina klaeder, de voro redan foerlorade.
Stoeflarne hoello ej mer emot, han blef vat om foetter och ben, men det
hjelpte icke. Hon drog honom framat, tryckte hans hand, elektriserade
honom med sitt skratt, magnetiserade honom med sin ystra glaedtighet,
sitt joller och prat.

-- Hoer du, flicka, hvart drar du mig?

-- Till stranden.

-- Tackar oedmjukast! vet du inte, att det varit oefversvaemning och att
sjoen gar aenda till gaerdesgarden, som eljest aer hoegt pa backen! Hvad vill
du, vildkatt, taenker du alldeles foerderfva mig haer ute, hvad?

Hon svarade med en slaengkyss. -- Skoelja af dig liten smula hoegfaerd, sa
du blir min vaen, -- skrattade hon -- jag vill bara det. Vi ska' ga _min_
vaeg, strandvaegen, inte din! Du vill ga der uppe pa storfolksgangen, men
jag vill hit. Nu ska' vi oefver gaerdet.

-- I sjoen -- aer du tokig.

-- Ser du inte, att vattnet faller, det aer grundt haer, inte en half
aln, kom, vattnet aer ljumt, se sa, haer har du en kyss, kom nu.

Adolf ville icke gerna hvarken det ena eller det andra. Promenaden i
vattnet lika litet som kyssen. Men han blef oefvervunnen och gaf efter,
skrattande, naestan berusad af hafsluften, den starka motionen och Nadjas
entraegenhet.

Han visste icke, hur det gick till, men inom en minut hade han atlydt
henne, afklaedt sig strumpor och skor, uppvikit byxorna och vandrade nu
med henne i aftonskymningen laengs gaerdesgarden i vattnet pa den mjuka
graesmattan. Det var icke kallt laengre, blasten hade lagt sig och i
vester rodnade skogarne under de sista solstralarne. Hela viken skimrade
i roedt och guld, och traeden haer pa stranden speglade sig i vattnet.
Alarne stodo langt ute i sjoen i grupper eller en och en, stodo med
stammarne omplaskade af saltvattnet. Haer och der stucko groena tufvor
upp, nagra med yfviga lingonplantor, andra med ljung och krakris. Det
hade blifvit naestan lugnt. Langa och blanka dyningar hoejde och saenkte
sig sakta. Molnen delade sig i flockar. De tjocka moerkgra skyarne smulto
och foersvunno, da och da lyste himlens bla emellan. Vattnet, som
alltjemt foell, susade och sjoeng da det rann ned mellan det langa graeset
pa stranden, det prasslade stilla i de al- och videblad, hvilka sa
smaningom kommo fram igen, glaensande och drypande. Luften, ren och
klar, var laett att andas, fiskmasar kretsade omkring i vida ringar,
loejor och moert slogo oefverallt, men ingen menniska syntes till.

Nadja gick foerut med hoegt uppskoertade kjolar och benen bara aenda hoegt
upp oefver knaena. Hon trallade och sjoeng, sqvalpade med vattnet, sa det
staenkte hoegt upp, fangade tang och alger med tarna, slaengde dem ut at
vattenytan, gjorde danssteg, hoppade och sprang.

Herr Adolf gick foersigtigt efter. Graeset i vattnet gjorde i boerjan hans
foetter ondt ... han beklagade sig, gaf till sma fransyska utrop,
smaskrattade, protesterade, skrattade igen, men foeljde. Sa fann hon en
sjoemanshatt, som lag och floet. Den torkade hon med kjolen och tvang den
pa honom. Ett stycke laengre fram lag en upp- och nedvaend korg och
simmade, den haengde hon pa hans arm. -- Sa, nu kan ingen kaenna igen dig,
och hurra, nu ae' vi i inspektorens rofland! Det ligger alldeles under!
Bara rofskaften titta upp. Vaenta, sa ska du fa se, det blir kalas!

Hon tog upp en maengd rofplantor, skoeljde dem och skalade dem med
taenderna. Den unge herrn satte sig pa gaerdesgarden, en liten fin
pennknif af elfenben fick goera tjenst som bordsknif. Promenaden hade
gifvit honom aptit, rofvorna smakade honom utmaerkt. Hans bleka kinder
hade fatt en smula faerg.

Sa fortsattes promenaden. Naermare garden blef herr Adolf mindre vael
till mods, och naer de hunno sjoehagsgrinden, tog han afsked. Nadja kysste
honom pa munnen, pa pannan, pa kinderna, fick en femmarksedel utom
krasnalen och kunde endast med stor svarighet slita sig loes fran sin
riddare. -- Lat se, att du aldrig gloemmer mig, -- sade hon och kysste
honom pa kinden, -- jag aelskar dig mer aen mitt lif, foer det star det
alltid i visorna, och det aer ocksa sant. Adjoe, farvael, min dyre vaen,
foergaet mig ej, kom snart igen!

Med sma steg trippade han sa uppat gangen med vaerkande foetter och
foerstoerd sommartoilett. -- Sadan maerkvaerdigt paflugen unge -- sade han
till sig sjelf och vaelsignade skymningen. Godt om han i morgon kunde
inbilla staederskan och den oefriga familjen, att han fallit i sjoen vid
bryggan hos Baecks ute vid Hadenaes -- men hur skulle han foerklara, att
han kommit sa naera stranden? Han hvisslade en af sina vackraste melodier
och gick in, prudentligt och regelraett som eljes. Att hon kunnat fa
honom, den fine, af sina kamrater sa kallade "markisen" till sadana
darskaper. Till som hon var simpel och grof som en trollpacka och
dessutom en dalig natur, -- en riktig otaecka. Men oegon hade hon,
charmanta oegon. Det var dermed han troestade sig, naer han en halftimme
derefter somnade in. -- Charmanta oegon. Sa naera han hade varit ... naera
den vata, slarfvigt klaedda varelsen. Hon angade sa varmt, han kaende det
aennu. Och hennes hjerta, hvad det slog och klappade. Oegonen droemde han
om hela natten, och de tjocka, varma, roeda laepparne. Fy, men obehagligt
var det hela. Det jagade honom hela natten ... om kamraterna bara
visste! En sadan slamsa, som...

       *       *       *       *       *

Nadja klef oefver ett par af gaerdesgardarne, skyndade foerbi boden,
stallen och faehusen och hade sa naer sluppit foerbi draengstugan, da en
roest tilltalade henne.

Det var en gammal qvinna, som staelde i ordning der inne.

-- Hoer, Naja, -- sade hon, -- har ni en saeng till oefvers der hemma? Nya
draengen har kommit en dag foer tidigt, och jag har ingen plats foer honom
aennu.

-- Andersonskan kan skicka honom hem och fraga mor, jag vet inte hvad
saengar vi ha! Han kan vael sofva i ladan foer resten, han aer vael inte sa
fasligt foernaem heller, kan jag tro.

Hon gick med en knyck pa nacken. Pa nagot afstand foeljde "nye draengen",
utan att hon sag honom.

Torparbacken sag ut som foerr. Kajsas "lifsgerning" hade icke burit stora
frukter. Garden var dock nu snygg och ren, planteringen ansad och nagot
utvidgad, foerstuarne sopade, ehuru mer foerfallna aen nansin. Bland mossan
pa taket frodades langa graestorfvor, sma kardborrs-och hallonbuskar; haer
och der stoeddes vaeggen af en skaeggbelupen stock, trappstegen voro murkna
och gafvo efter vid minsta steg, doerrarne haengde tungt och snedt pa
rostade och knarrande gangjern.

Nadja trampade af sig sanden pa den granrismatta mor Kajsa lagt framfoer
trappan, och sprang in. Det knakade och brakade efter henne i
foerstugolfvet, och med en duns slog hon sig i ro pa baenken derinne.

-- Det var bra, att du var hemma, mor! Andersonskan sa', att vi skulle
herbergera nya draengen... Han aer haer strax.

Kajsa sade ingenting. Med en blick af foerskraeckelse betraktade hon
dotterns draegt och upphetsade ansigte och begynte utan vidare att fran
ett skap framtaga rena lakan och en rya foer gaesten.

-- Sa -- du vill han skall sofva i Jaskas fallbaenk, nej! da aer det
baettre vi baedda den, som aer ung, uppe vid ugnen, mor -- pratade Nadja
med armarne upp oefver hufvudet. Kajsa nickade -- det hade skael foer sig,
menade hon.

Nadja steg upp, utan att ha observerat gaestens intraede i rummet. Hon
gick till fallbaenken, boejde sig ned och tilltalade med vaenligt gaeckande
ton den gamle som lag derinne, slaetade honom pa det okammade haret och
sade, som om hon haft ett litet barn framfoer sig:

-- God afton, Jaska, ser du hvad du skall fae ... en blank mark till snus
och tobak. Den har jag fatt och mera till af en, som har godt om
fyrkarne. Mins du unge herrn pa garden? Jasa, du mins. Du var haest den
tiden, du, nu ligger du haer pa latsidan och goer inte guds skapande grand
-- na, hvad saeger du om slanten, hvad?...

Det hoerdes ett obestaemdt laete inifran fallbaenken, gamle Jaska foersoekte
att tala.

-- Se sa, goer dig inte till, du, ta bara emot! Det aer inte sa ondt om
pengar haer i verlden som du tror -- och jag aer inte den som aemnar arbeta
ihjael mig foer nagra usla marker, inte! Men det saeger jag, att naer jag
far nagra, sa ska' vi dela! Vill du det, ditt gamla skrof, saej?

Han hostade litet, den gamle, tog sa hennes arm, hjelpte sig upp i
sittande staellning och sag sig ett oegonblick omkring radvill och med
tomma blickar.

Nadja jaemkade de harda kuddarne baettre omkring honom och slaetade
alltjaemt hans hvita, stripiga har. Om en stund fingo hans blickar
stadga, han faeste dem pa nagot foeremal i andra aendan af stugan och
fragade sa i otydlig, men foer qvinnorna i rummet vael begriplig ton: --
Hvem aer han der?

Nadja sag dit bort. -- Nya draengen, -- sade hon. Jaska straeckte fram
sin langa magra arm, pekade med fingret, boejde det langsamt, vinkade och
sade sa bedjande:

-- Kom hit, jag vill se pa dig.

Den unge mannen steg upp. Det var en kortvaext karl, men ovanligt starkt
bygd. Han hade ljust, naestan hvitt har och ett aerligt ansigte,
allvarligt och manligt.

-- Aer den gamle er inhysing? -- sporde han Kajsa.

-- Det aer sa, -- sade hon, -- han aer lam nu.

-- Hvad heter du? -- ljoed det fran gubben.

-- Samuli!

-- Och mer?

-- Jag heter efter mor min -- foer fars namn har jag inte. Mor hette
Sutkinen.

-- Anna Katri Sutkinen -- hemma fran Limingo, -- Anna Katri Sutkinen --
Anna Katri -- Anna Katri -- gubben upprepade namnet flere ganger med
allt mera uttryck, roesten darrade, hans haender lyftes upp i skaelfvande
roerelse.

Den unge mannen stod och stirrade -- han begrep inte ett ord. Kajsa
lutade sitt hufvud mot spiseln och sag med troetta oegon i gloeden, hon var
blott till haelften med. Nadja betraktade gubbens upplifvade, ploetsligt
uttrycksfulla ansigte, icke heller hon fattade hans oro och roerelse.

-- Hette din mor Anna Katri?... -- Jaska gjorde fragan naestan ljudloest
... man hoerde det blott som en hvaesning.

-- Ja, sa var hennes namn.

-- Och du sjelf, du blef foedd nagra manader efter se'n _han_ rymde?

-- Tva manader knappt.

-- Och din far, han hette Jaako, Jaako Askanen.

-- Min far, som moerda' sin egen bror -- Ja, han hette sa, den uslingen.

-- Sa hette den uslingen -- Jaako Askanen -- Jaskanen, Jaska, moerdaren
-- -- -- -- moerdaren, brodermoerdaren.

-- Han var full -- och visste inte hvad han gjorde, -- det undslapp den
unge mannen naestan mot hans vilja, urskuldande, i allvarlig, bedroefvad
ton. -- Stackars far, full och tokig.

Gubben snyftade. Hans tunga hufvud sjoenk. Ett oegonblick tycktes han
foerlora minne och eftertanke, men rycktes efterhand upp igen och sag sa
hjelploest olycklig ut. Blickarne irrade omkring, han talade foer sig
sjelf, i korta, afbrutna meningar:

-- Jag visste inte, att jag tyckte om henne, foerr aen den aftonen. Jag
hade henne, liksom stugan, kon och alltsammans. Naer jag kom hem fran
marknaden, sag jag bror min i saengen, pa min plats. Sinnet kom pa mig.
Jag blef blind, det for oefver oegonen som en tjock saeck. Taenkte jag, att
hon hade flyttat till loftet? Kunde jag tro annat aen att hon lag
bredvid? Han var en ung vacker sjoeman -- och -- det droejde inte en
minut. Yxan haengde der den alltid brukade haenga, der -- pa den klykan!
Hvass var den. Och fort gick det. Midt i pannan. Han kom laett ifran det,
han.

Stor-Jaska stoenade, som om han hade ett tungt lass att draga. Han visste
icke att hvarje ord traeffade ett hjerta. Den unge mannen knep ihop
laepparne, hans aerliga bla oegon tarskymdes.

Jaska fortsatte.

-- Sa sprang jag. Jag visste icke, att hon, hustrun, sag mig der
uppifran. Jag trodde jag doedat henne med. Den natten gick. Morgonen,
dagen. Jag soerjde. Jag soerjde. Jag soerjde mig galen. Pa skeppet tog de
mig foer att jag var stark. I ryssens land fick jag baera sten till en
kyrka... Herre Gud, hvad jag soerjde henne.

Den unge mannen sag fullt pa sin far ... den ena taren efter den andra
for honom ned foer kinderna.

-- Den oesterbottningen, som talade om att der i hans hemort en man
blifvit moerdad, utan att man funnit moerdaren, han visste inte att
moerdaren, det var jag! Hustrun soerjde sin man, sa' han ... fast hon
visste, att han var en sa grof brottsling... Anna Katri, Anna Katri ...
aldrig gjorde du nagot, som ondt var.

Han teg. Nya draengen tog ordet:

-- Mor taenkte, att far hade manadssjukan och var galen af den ... hon
soerjde sa laenge... Naer jag foeddes, tog hon plats... Sa va' vi
tillsammans, tills jag blef tolf aer. Hon talade om hvad far var ... foerr
aen det skedde. Och sa varnade hon mig foer braenvin. Af braenvin blir man
tokig. Mor var en bra menniska, hon!

-- Anna Katri, Anna Katri... -- Naer du blef tolf ar? --

-- Da tog mor plats hos gaestgifvarens, och sa...

-- Sa?

-- Fick hon en annan.

-- En annan?

-- Man. Ja, gaestgifvarn tog 'na. Det var foer min skull hon sa' ja. Och
sa dog hon, foersta aret.

Det blef en paus. Nadja slaetade med vaenliga haender den gamles har. Kajsa
blaste sakta pa de slocknande braenderna. Gubben suckade -- -- hans
hufvud sjoenk tyngre mot broestet. Tyst och sorgsen stod den unge mannen
och stirrade mot golfvets moerknade plankor, som om han i dem soekte
foerklaring oefver lifvets oloesliga gator.

Slutligen sprang Nadja upp -- skakade sitt hufvud, som ville hon jaga
bort alla onoediga funderingar. Hon vaende sig till draengen och sade i sin
brutala ton:

-- Na, hur kom du hit, Samuli?

-- Jag var en tid herde hos gaestgifvarns, blef sa hallkarl, sa draeng.
Tog mig plats hos patrons bror, prosten, som kusk. I foerra veckan sa for
prosten hit till hufvudstaden och tog mig med. Haer fick jag mina goda
betyg, patron talte med prosten och gaf mig "pa hand" strax. Jag har
stor loen nu... Och i dag for prosten hem till sitt igen. -- Jag ville
inte vara i stan ensam, derfoer kom jag hit genast.

-- Har du goda betyg, du?

-- Ja, jag aer en ordentlig menniska. Prosten kunde gerna rekommendera
mig, foer det foertjenar jag.

-- Saa, skryt! Super du inte alls? Sjung ut med sanningen, du bara?

-- Tror du man super, da -- -- han sag langt pa den gamle, som lag som
om han sof -- da man har en ordentlig mor, -- tillade han litet
betaenksamt.

Nadja kastade pa hufvudet.

-- Ga och laegg sej, eftersom han aer sa ordentlig! Jag gar ut till garden
aennu ett tag. Der fins en kastgunga och jag aemnar ta' mig en slaeng med
de andra. Mor, du goer vael maten i ordning at det der dygdemoenstret...
Du, som ocksa aer en kyrkengel. Go'natt, finnkolixar!

Hon drog ut en bordslada, tog ett foerklaede och knoet det pa sig, kastade
en bla silkessjalett oefver hufvudet och gaf sig bradskande i vaeg.

Samuli sag langt efter henne, steg sa upp, nickade langsamt och med
melankoliskt allvar at saengen, der den gamle lag, tog sin hatt, boejde
pa hufvudet till Kajsa och foeljde sa efter Nadja. -- Den flickan har ett
godt hjerta, -- mumlade han och gick utfoer trappan.

Hon sprang ned foer backen, hennes skratt ledde hans steg... Hon skaemtade
med draengar och pigor, fick hela flocken med sig och gick atfoeljd af sin
svit ned till gungan.

Samuli stod pa afstand och sag pa hur hon laet gungan ga omkring, foerd af
aen den ene, aen den andre af karlarne.

Foerst sent pa natten skildes man at. Nadja sprang hem. Han gick efter,
langsamt, pa nagot afstand.

Da han beraeknat, att hon var i saeng, tog han stoeflarne af sig ute pa
garden, gick ljudloest in och kastade sig klaedd pa sin baedd vid lafven.
Han var raedd att genera de bada qvinnorna och ville ingalunda visa dem
nagon missaktning, som han ansag det vara att klaeda af sig i samma rum.
Kajsa var oegonskenligen af samma slag som hans mor, och Nadja -- -- hon
var ju hennes dotter.

Det var sa stilla. Han hoerde de bada sofvande qvinnornas andedraegt.
Manen steg roed upp vid horizonten, bleknade, da den kom hoegre upp, och
saende snart en gul strale in i det laga rummet.

Bredvid foenstret, belyst af manskenet, lag fadern i sin fallbaenk.
Bruten, gammal, olycklig. I dag hade Samuli fatt nagon att aelska, och i
morgon redan skulle kanske denne nagon tagas ifran honom och kastas i
faengelse.

Han, som icke utan fasa kunnat taenka pa sin far, kaende nu, att han
foerlaet honom allt...

Manens sken blef sa klart, att den gamle vaknade, med egen kraft satte
han sig upp i saengen. Han begynte tala som i soemnen och straeckte ut
handen i riktning at "nye draengens" plats, famlade en stund i luften och
laet sa handen sjunka igen.

-- Aer det Anna Katri -- fragade han -- aer du der?

-- Jag aer haer -- svarade Samuli.

-- Lemnar du mig aldrig mer, fastaen jag aer foerdoemd? -- fragade han anyo.

-- Aldrig mer.

-- Och foerlater du?

-- Jag foerlater.

-- Da aer det godt -- Jaska skrattade smatt, ett underligt, foernoejdt,
barnsligt, halfvaket skratt. Det laet som en soemngangares.

-- Det aer godt -- upprepade han sakta och somnade in. Han vaknade aldrig
mera.

       *       *       *       *       *

Pa varvintern stormade det och baende pa isarne kring Helsingfors, sa att
aendtligen midt i april den bla randen utanfoer Grahara bak kom allt
naermare, medan isarne vid hamnarne alltmer antogo den smutsgra faerg,
som aendtligen i slutet af manaden blef lika klar som vattnet, tills det
hela sjoenk likt skum och foersvann foer solstralarne och nagra milda
vindar i foerening.

Studenterna firade som vanligt sin foersta maj i Kajsaniemi, stodo
utanfoer vaerdshuset i snoemuddret och sjoengo, medan en maengd kypare och
jungfrur ombesoerjde en artificiel vaerme och dito solsken medelst en
maengd punschbalar, hvilkas innehall toemdes och fyldes lika hastigt.

Herr Adolf sjoeng icke med i qvartetten. Han hade boerjat taga lektioner
foer stadens fashionablaste sanglaerarinna och fick inte slita ut sin fina
tenor i korsang. Dessutom var han icke omtyckt af kamraterna,
fruntimmersaktig som han var. Han tillhoerde ett litet kotteri fattige
adelsmaen, hvilkas ekonomiska stoed han, den borgerlige, i nader fick
vara. Det var en hop finhyade, pomaderade och moderna
modejournalsungdomar, mycket nograeknade om sitt rykte, da det gaelde det,
som verlden fick veta. De visade sig endast i de fashionablaste
familjer, talade endast med de unga damer, som i allmaenhet i societeten
voro mest observerade, och aktade sig pa allt vis att i nagot afseende
visa nagonsomhelst sjelfstaendighet eller karaktaer. De sago i allmaenhet
helst pa, voro oefverallt, logo oefverlaegset at allt, och drogo jemt och
staendigt i sma noedvuxna och ynkliga mustascher, som aldrig blefvo
laengre.

De svaermade i klunga foer foernaemsta balskoenheten, suto pa de dyraste
platserna i teatern och hade i regeln en liten flamma a part, nagon
vaenlig cigarrfroeken, limonadmamsell, kanske nagon qvinlig ganymed fran
en af restaurationerna. Pa de obemaerkta unga flickorna fran hyggliga hem
haelsade de aldrig vid dagsljus, om de ocksa sett dem i nagon familj
qvaellen foerut.

Adolf stod i dag med sina vaenner och observerade den alltjemt sig oekande
folkmassan vid Kajsaniemi vaerdshus. Hvarenda familj i hela Helsingfors
hade nagon haer denna morgonstund. Hela den vackra parken var oefversallad
af menniskor. Man traengdes i slasket, trampade i snoen oefverallt, stod
taett som packade sillar, ett par hundra fingo rum i vaerdshuset, andra pa
verandorna, i sjoesalongen, pa broarne. Ater andra stodo eller suto vid
stranden. Pojkar roade sig med att med langa stoerar sla soender
isstycken, segla ut pa vaken, med lifsfara hoppa fran isbit till isbit
och upp igen. Sa kom gardesmusiken! Ny foertjusning! Den vackra sangen
hade sin publik liksom den praegtiga hornorkestern. De unga damerna voro
de mest entusiastiska. Af hundrade fans der kanske blott en, som icke
hade sin hjertanskaer vandrande haer i snoeslasket denna foersta maj. Af
hundrade fans det kanske blott fa, som pa aftonen icke hade slutat
"flamma", ifall hon bara rakat fa se sin hjertanskaer "bakom
kulisserna". Men -- ridan gick gudskelof ned i tid, -- -- -- endast
nagon gang en smula foer sent.

En piga med tva sma herrskapsgossar traengde sig med makt fram mellan
grupperna, styrde kurs at det hall, der de unga eleganterna stodo, och
da hon kom tillraeckligt naera, lagade hon att hon kom herr Adolf sa in pa
lifvet, att hon kunde sticka honom en papperslapp i handen.

Han gick litet at sidan och laeste en uppmaning att strax ga hem till sig
... "hon" hade en timme ledig ... barnen kunde vara hos en madam pa
garden sa laenge.

Han gjorde en liten missnoejd grimas, men urskuldade sig hos kamraterna
med ett "laett illamaende", bjoed i alla fall pa middag pa Opris och
foersvann.

Om en qvart var han hemma i sin lilla ungkarlsvaning vid Boulevarden.
Tre smarum, moeblerade efter hans egen jungfruliga smak. Ett litet
mottagningsrum i moerkroedt med en Minervabild af marmor, ett bokskap med
syperba guldornerade band, som aldrig roerdes, ett planschbord med
portfoeljer, som han sjelf dammade med en broderad damduk... Och sa
roekrummet, med groena draperier, groena moebler, groent pipstaell, dekoreradt
med fruntimmersarbeten och prydt med sma cigarrhallare af imiterad
malakit.

Men saengkammaren var den taeckaste. Den var herr Attes jungfrubur,
ljusbla och ordentlig som han sjelf. Det hela var af fransysk cretonne,
med oaekta spetsar och rosetter oefverallt. En liten hvit saeng med ljusbla
omhaengen. Bakom skaermen haengde en ljusbla flanellsnattrock med
silkestofsar, en roekmoessa, sydd med blatt silke pa kanevas af syster
Louise, och under saengen stodo sa naett i bredd ett par ljusbla tofflor.
I taket haengde en lampa med bla kupa, den lilla soffan hade bla kuddar,
och pallen bar bla rosor, bla liljor och bla foergaet-mig-ej. Pa toiletten
stod en maengd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag,
pulverdosor af alla former, borstar, penslar, staenger... Det var ett
batteri, vaerdigt en primadonna. I byran fans en loenlada, en staederska
pastods der ha funnit nagra askar fransyskt smink. Ibland under saesongen
gafs hos generalguvernoerskan nagra saellskapsspektakel pa fransyska...
Kanske att ... eller Gud vet, brukade han kanske pa balerna i
grosshandelssocieteten --?

Herr Adolf bytte om stoeflar, haengde upp sin promenaddraegt och patog en
kammarrock med uppslag af sammet. Han lade in sina handskar i ett etui
af silfver, kammade upp haret, gned ansigte och haender med eau de Milan,
bestroedde dem med puder och aflaegsnade det sa ater med en vippa af
svandun. Sa kastade han sig i gungstolen, boerjade putsa sina naglar och
for skraemd upp, da det ringde. Han trippade till tamburdoerren och
oeppnade.

Nadja kom in, slaskig om fallar och skor, svettig och bullersam. Med
oeppnade armar och haenryckning malad i sitt ansigte gick hon fram till
honom.

-- Min sol och min glaedje, min efterlaengtade enda aelskling, min afgud,
min sjaels skoenaste ros!

-- Soeta barn -- herr Adolf var litet generad, -- torka foetterna, du
gloemmer alltid!

-- Ah, foerlat! Na, jag aer nu ett noet! Foerlat, min engel. Sesa, nu aer jag
fin! Far jag sa en enda kyss?

Han laet sig kyssas och tog henne pligtskyldigast om de friska,
blomstrande kinderna. Hon rodnade aennu mer -- -- och fick efter en paus
fram de enda orden:

-- O, hvad jag aelskar dig.

Efter en stund hvarunder hon satt pa pallen och han i bla soffan laet sig
dyrkas, fragade han sa ploetsligt, utan oefvergang:

-- Na, Nadja -- hur mycket vill du ha i dag?

Hon steg upp. -- Det aer nagonting annat, nagonting helt annat, Atte! Ja,
nu ska vi tala allvar, det aer inte vaerdt att jag skjuter upp dermed nu
laengre. Jag maste, ser du... Jag maste, ty sa haer vill jag inte ha det
laengre.

-- Aer du inte noejd? Jag har ju inte gjort dig nagot emot, och pengar
har du fatt, sa mycket jag kunnat undvara.

-- Det aer inte det. Du har inte, nej aldrig i verlden gjort mig nagot
ondt! Jag skall saega, att jag inte aer den som skulle ha sparat nagot
besvaer foer dig, om du bara velat. Jag skulle ha gifvit tusen ganger
kropp och sjael, om du bara tagit emot! Nej -- jag har nu kommit att
taenka pa allvar...

-- Saa, det skall bli lustigt att hoera. Allvar? Hvad menar du med det?
Aer du aterigen bortkoerd fran ditt herrskap?

-- Nej -- inte just det ... men jag aer led vid det haer lifvet. Jag tal
det inte. Jag vill inte tjena. Passa deras ungar natt och dag. Rota i
smuts, hoera snaesor och grael och kif!

-- Ah, det aer vael inte sa farligt, herrn kifvas vael inte med dig. Han
ger dig ju den ena marken efter den andra i smyg foer frun.

-- Herrarne har jag ocksa ingenting emot. Det aer fruarna. Usch! hvad jag
hatar de fruarna.

-- Aero de stygga mot dig, liten?

-- Ja. Jag har aldrig sett en fru, som inte varit mig en plaga.

-- Men du tyckte ju om den haer i boerjan.

-- I boerjan ja, men -- -- naer jag var borta en qvaell -- jo da --

-- Stackars Nadja. -- Naa, och hvad vill du nu? Pengar, foerstas.

-- Nej, hvad jag nu vill, det skall jag saega dig, Atte... Jag vill fa
bildning!

Herr Adolf skrattade hoegt, sa hoegt han ansag oefverensstaemmande med sin
vaerdighet.

-- Saa, min pulla, na, saeg mig, hurudan bildning?

-- Jag vill bli fin. Jag vill laera mig att se ut -- som du och dina
froeknar. Jag vill ha fina klaeder. Fina rum. Fina moebler och fin lukt.
Jag vill --

-- Aer det hela bildningen?

-- Och sa vill jag laera mig franska och piano, naer jag foerst far det
andra. Men allra foerst...

-- Na, allrafoerst?

-- Jag vill -- gifta mig, bli fru, jaha du, fru. Och hvems, tror du? Jo,
din, du!

-- Aer du galen, Nadja, min fru? du?

Herr Adolf skrattade, men icke sa ogeneradt som foerr. Nadja tog en
foernaermad min.

-- Jaha, precist. Din fru. Ska' jag vara saemre aen din svaegerska, som kom
fran landet, en adjunktslolla, som aldrig varit annat aen hushallerska i
all sin dar...

-- Kaera Nadja, Amanda var en visserligen anspraksloes, men arbetsam och
mycket bildad qvinna, som --

Nadja steg upp fran pallen och stod en stund tyst. Hon arbetade haeftigt
med sig sjelf. Hon gick till foenstret. Sa tillbaka igen. Slutligen
kastade hon sig ater till hans foetter och brast i grat.

-- Atte, Atte, ta mig! Jag vet, att jag aer dalig! Jag vet, att jag aer en
stackare. Jag har en dalig natur, det har jag alltid fatt hoera. Af mor,
af frun, af alla mina matmoedrar. Jag aer en stackars oefvergifven,
elaendig, obildad flicka. Herre Gud, hvad jag aer olycklig.

-- Kaera barn, jag vet inte hvad du menar ... hvad skall jag goera med
dig? Grat foer all del inte. Jag foermar inte se det. Inte tarar, nej, foer
all del. Stig upp! Lugna dig!

-- Mitt hufvud braenner alltid och mitt hjerta slar alltid. Kan jag ra
foer det? Jag aer sadan. Jag har sadant blod, och mor har sadant som _hon_
har. Jag vill, och hon vill inte! Hon aer helig och jag aer inte. Jag tal
inte prester och katekes.

-- Du har sa svart att halla dig till aemnet, liten! Lugna dig nu och
tala foerstandig!

-- Jag aer nu sadan. Men jag vill bli annorlunda! Jag vill bli bildad och
tro pa Gud och laera mig tala prester och vara liksom din svaegerska! Ah!
Atte! tag mig till hustru, eljes tar jag lifvet af mig!

Hon begrof sitt hufvud i hans famn, kysste otaliga ganger hans knaen,
hoejde bedjande sina haender och sag sa boenfallande, sa vildt, sa
braennande pa honom.

Han steg upp, hostade, som om han fatt dam i halsen, slaetade ut
skrynklorna pa sin sammetsrock och jemkade staerkkrage och rosett.

-- Soeta lilla Naja, du aer verkligen foer haeftig!

-- Du har tagit mig till aelskarinna eller vaeninna eller hvad man vill
kalla det; det aer min frus fel, att jag aldrig kunnat komma hit, da jag
ville.

Na! nu kan du ocksa taga mig till hustru, foer kaerleken, den har vi! Vet
du inte, presten saeger, att gifta sig naer man aelskar, aer raett. Allt
annat aer synd. Na, nu vill jag det, som aer raett. Gift dig med mig! Jag
vill inte mera synd! Jag vill bli ordentlig! Som din fru skall jag vara
bildad, ack! sa bildad, sa god, sa stilla, sa lydig, sa snaell. Oh!

Hon kastade sig aterigen framfoer honom, omfattade hans foetter och kysste
dem pa nytt passioneradt och oemt. Han ryckte pa axlarne, talade i
smekande ton, men afvisande, och slutade med att saega:

-- Hur kan du tala om aelskarinna och vaeninna? Jag har varit snaell mot
dig, det aer alltihop. Efter du nu absolut vill gifta dig, sa tag nagon
af ditt eget stand. Vill du inte ha "nye draengen", han som slagit foer
dig aenda se'n foerra hoesten...

-- Honom! -- skrek Nadja, -- honom! Aldrig i verlden! Han med sitt
bondeansigte och som luktar bondlaeder och allt det der, som jag inte
kan lida foer min doed. Jag vill ha dig! Just dig!

-- Naja, mitt soeta barn! Aldrig i lifvet! Begaer af mig hvad som helst,
men gifta mig nu -- det aer omoejligt!

-- Du foerkastar mig da! Taenk efter hvad du saeger, foer jag tar lifvet af
mig, om du inte vill ha mig!

Han foersoekte troesta henne med penningar, med goda ord, med smekningar.
Hon lemnade honom i vredesmod, i strida tarar, foerbannande det samhaelle,
som skilde dem, den mor, som foedt henne, den Gud, som delat sa ojemt.
Herr Adolf madde illa, han saende sin uppasserska efter en droska och
reste till Vilhelmsbadhus foer att med ett ordentligt bad skoelja bort den
indisposition, som var den naturliga foeljden af ett sadant upptraede.

Naer Nadja kom hem till sin fru ett par timmar senare aen hon skulle, fick
hon inga bannor, frun tog henne tvaertom in till sig, var mycket vaenlig
och beraettade, att hennes mor varit der med en karl, Samuli fran Drumsoe,
att modren bedt frun om tillstand foer den unge mannen att fa "fria" till
flickan, besoeka henne hvarje soendag, taga henne med i kyrkan eller pa
promenad eller, om frun ville att de skulle vara hemma, laesa hoegt for
henne ur tidningar eller annat... Frun hade tyckt om mannen, sade att
han hade ett ovanligt hyggligt utseende och kunde dessutom om nagra
manader gifta sig.

Nadja ville inte hoera talas om Samuli och hans laesningar. Hon bad att fa
slippa, svarade frun temligen naesvist, att hon helst ville skoeta sig
sjelf. Frun lemnade henne allena och gick in till sig. Men om ett
oegonblick angrade Nadja sig, rusade in, foell pa knae och bad om
foerlatelse foer sitt uppfoerande, brast i grat och sprang tillbaka in i
koeket.

Naesta soendag var hennes fridag. Hon stannade ute till efter klockan tre
pa natten, blef uppsagd af frun och foerklarade trotsigt, att hon just
den aftonen blifvit "hemligt foerlofvad" med en herre, en rysk officer,
hvilkens namn hon icke kunde uttala, men som skulle gifta sig med henne
sa fort hans papper blifvit i ordning.

Till sommarn reste han emellertid med sina papper tillika med det
regemente han tillhoerde nagonstaedes bort till Soedra Ryssland. Nadja, som
hela tiden arbetat pa cigarrfabriken vid Nylandsgatan foer en usel loen
och ofta lidit hunger, tog pa nya aret tjenst i en familj, som amma med
30 marks manadsloen. Hennes eget lilla barn dog af vanvard hos en
"barnaelskande madam" vid Roedbergen. Det loenade sig utmaerkt att vara
amma. Allt hvad Nadja under sista aret lidit, skam, svaelt, fysisk
smaerta, allt gloemde hon nu, stolt oefver att kunna foertjena sa mycket,
att nu foer foersta gangen i sitt lif fa foera ett behagligt, syssloloest
lif, att fa aeta godt, klae' sig vael, fa alla sina nycker tillfredsstaelda
och allt detta nu, just nu, da hon foer foersta gangen i sitt lif fallit,
foer foersta gangen i sitt lif gjort hvad "katekesen och presterna"
behagade kalla brott.

En dag, det var i mars manad, kom Kajsa in till staden foer att foer
foersta gangen pa en laengre tid se om dottern. Hon hade saellan pa det
sista aret varit uppe hos Nadja, och da hon kom, hade hon blifvit sa
hardt och hanfullt behandlad af dottern, att hon med tungt hjerta dragit
sig tillbaka. Hon visste mycket vael hvad som tilldragit sig, visste att
professorn pa klinikum genast skaffat Nadja amplats och att hon nu hade
det bra... Hon, landsqvinnan, foerdes af en tjenare in till den rymliga
och ljusa barnkammare, der Nadja satt med kommerseradets barn i famnen.
Modern stannade oedmjukt vid doerren och haelsade ett mildt och vaenligt: --
Guds fred, barn, haelsningar fran hemmet.

Nadja, rosig och fet, med det roedkrusiga haret uppsatt i en "grekisk"
knut midt pa hufvudet, satt i en laenstol, hon smalog nedlatande at
modren och bad henne taga plats.

-- Tack skall du ha, Naja. Aer det haer ditt rum, din jungfrukammare?

-- Jungfrukammare? tror du _jag_ bor i jungfrukammare? Det haer aer _vart_
rum, unge herrns och mitt.

-- Jag aer glad att du aer frisk nu, det var hardt foer mig att hoera att
du var dalig! Hvarfoer kom du inte till mig, fast jag bad dig sa mycket i
alla bref, och fast "nya draengen" hade slaede med kuddar i, foer att du
skulle aka beqvaemt?

-- Tala inte om det der elaendet, mor! Jag ville inte ut till landet och
hoera dina predikningar, det var baettre att vara haer, der alla flickorna
ae' likadana som jag.

-- Du vet, att jag aldrig foerdoemt dig, se'n du sade mig, att du hade
"sadant blod" -- hvad kunde jag, enfaldiga qvinna, saega dertill? Jag
hade foerstas alltid trott, att vi menskor hade fri vilja och kunde ra pa
vart blod. Da jag var ung --

-- Sa var du vael ett likadant maehae som nu?

-- Nej, men jag stod emot.

-- Sta inte der nu igen och predika, mor! Hvad har jag gjort? Hvem kan
saega ett ondt ord om hvad jag gjort? Jungfru Maria var en likadan som
jag! Du var ocksa sadan! -- att du hade din ryss till presten, var en
smasak... Och sa, hvem har det nu baettre af oss? Du har aldrig annat aen
svultit och bott i en svinstia sadan som Torparbacken, du med din
presttro, din hederlighet, din ordentlighet, ditt goda rykte. Men jag!
jag har alltid haft trefligt, atminstone se'n jag slutade tjena, och nu
-- nu har jag det mycket baettre aen sjelfva frun haer i huset. Hon far
bara mat och klaeder och far se herrns sura miner, jag far mat och klaeder
och dessutom loen. Och sa far jag mycket pa koepet ... nej, mor, det enda
som loenar sig, det aer att -- -- vara glad!

-- Herre Gud, att det aer _min_ Nadja, som talar sa... -- Kajsa suckade
och knaeppte fromt sina i stora svarta bomullsvantar inslutna haender i
hop oefver magen. -- Herre Gud!

-- Himla dig inte, mor, det aer sa bra som det kan; du skulle ha tackat
Gud, om du haft haelften sa godt.

-- Jag skulle fraga dig fran Samuli, om han far komma och haelsa pa dig
nu ... han, skicka' dig det haer lilla syskrinet, som han sjelf har
svarfvat, och sade att det aer en tack foer att du alltid var sa vaenlig
mot hans far.

Kajsa torkade med en stor hoprullad naesduk bort en tar, naer hon vecklade
upp duken, som var virad om skrinet; hon var raedd att visa sin
sentimentalitet foer Nadja.

Denna tog skrinet, yttrade likgiltigt sin belatenhet med det naetta
arbetet och oeppnade locket. Der inne var en liten silkessjalett, en
fingerborg af silfver, en karniolsring och ett portraett. Med ett
oefverlaegset leende betraktade Nadja sakerna.

-- Han aer alldeles galen i mig, -- sade hon skrattande, -- och det
fastaen barnet icke var hans! Men han aer snaell, token, saeg honom det.
Ah, der aer hans portraett! Usch, hvad han ser bondisk ut, ett riktigt
landsansigte! Och sa beskedlig se'n! Som han inte skulle kunna goera en
mask foer naer.

-- Patron aer mycket noejd med honom ... han blir visst inspektor till
sommarn.

-- Sa, lycka till! Naer han fatt inspektoersplatsen, kan han fa komma hit
och haelsa pa mig, inte foerr.

-- Na, Nadja, -- Kajsa talade langsamt och foersigtigt, -- naer det blir
slut med det der, -- hvad skall du da ta dig till?

-- Det der, hvilket det der?

-- Ammandet, foerstas...

-- Hm -- da -- det far vi se da! Jag far vael alltid nagon rad...

-- Da blir din loen liten, och du har fatt vanan att vara foernaem, krusas
foer och firas, lefva stort och vara hoeg af dig.

Nadja blef blossande af vrede. -- Kom inte och skaem ut mjoelken foer mig,
-- ropade hon. -- Da det aer slut med det haer, far jag en annan. Tror du
det inte fins herrar nog haer i sta'n? Jag far hvem jag vill, jag aer bade
ung och vacker nog foer hvem som helst! Vill vi lefva, vi fattiga
flickor, sa ha vi ingen annan utvaeg. Svaelta eller njuta. Na, jag har
valt. Adjoe med dig, mor! Du har valt det andra slaget.

Hon stod rak och stolt i midten af rummet. Hennes kinder blossade,
munnen svalde af lefnadsfriskhet. Hon var hvithylt och vaelskoett, draegten
vardad och dyrbar -- och hon var en vacker illustration till sina egna
ords -- sina egna lefnadsasigters riktighet.

Modern stod vid doerren, blek, boejd och nedslagen. -- Adjoe, barn, -- sade
hon, -- naer du kommer i noed, sa aer min stuga oeppen. Mitt hjerta likasa.
I din saeng har jag alltid de finaste lakanen, de med halsoemmen. Sa laenge
jag kan, skall jag arbeta foer dig, det skall kanske en gang behoefvas.

-- Tack, mor! -- Sinnet hade gatt oefver och Nadjas ansigte uttryckte
ater vaenlighet och hjertegodhet. -- Nog aer jag en slarfva, mor, men dig
gloemmer jag aldrig! Sa ga nu, haelsa Samu och tacka. Saeg att jag har det
bra, riktigt bra.

Mor och dotter skildes. -- God aer hon, -- suckade Kajsa, da hon staengde
doerren efter sig, -- men -- -- inte har hon Velis hjertelag! Alltid
skall det vara nagonting. Gud proefvar oss menniskor. Foer mina synder far
jag nu det raettvisa straffet, och Gud ger ingen tyngre boerda aen man godt
tal vid. -- Hon torkade bort aennu en tar med sin tjocka ullvante,
patraedde i farstun sina laedergaloscher och tagade ned at
Sandviksstranden. Hon gick den langa vaegen oefver isen, men solen sken
oefver drifvorna, det gick som en lek. Ett par timmar senare var hon
hemma.

       *       *       *       *       *

En morgon kom den unga kommerseradinnan tidigt in i barnkammarn foer att
se om barnet och amman. Den lille sof godt, Nadja hoell pa att ordna i
rummet. Hon hade fatt en smula lust foer ordning och renlighet ...
atminstone da hon icke hade annat att goera.

Den lilla frun gick fram till vagnen, kysste sitt barns knubbiga hand,
jemkade stilla och naestan blygt om garneringen pa taecket och betraktade
den sofvande lilles ansigte med undrande glaedje.

Nadja kroekte foeraktligt laeppen; den lilla bleka och tunna
kommerseradinnan, hvars vacklande haelsa icke tillaet henne att sjelf
skoeta om och amma sitt barn och som af laekarne var foerbjuden att vaka
eller eljes anstraenga sig, ingaf henne ingen respekt. Hon tyckte icke om
denna fina och delikata varelse, som mera tycktes foedd att lyda aen
befalla och hvars haensynsfullhet mot henne, den starka och grofva amman,
hon foega uppskattade. Fru Elise var aennu helt ung, dotter af en ansedd
finsk embetsman och foer ett par ar sedan gift med den rike enklingen
kommerseradet Guroff. Hon var litet skolfoerlaest, da hon gifte sig,
ytterst osjelfstaendig och vek, och lefde endast i och genom sina tyska
och engelska romaner. Hon kaende alls icke till verlden och var, da hon
steg i brudstol, sa oskyldig och oerfaren som en trearing. Hennes mor,
fru assessorskan, var af den asigten, att flickor skulle uppfostras i
fullstaendig okunnighet om allt, som hoerde till verkliga lifvet, och hon
hade lyckats. "Lilla Elise" -- hon var mera sylfid aen qvinna -- blef
maka och mor, naestan mot sin vilja, utan att ana hvad hon gick till
moetes, och utan den ringaste foermaga till motstand, hvad man aen bestaemde
oefver henne.

Om hon fatt foelja sin egen kaensla, hade hon aldrig tagit en amma. Men --
"de andra" hade beslutat det, doktorn i foersta rummet. Han valde Nadja,
hennes fru mor sanktionerade denna, herr gemalen fann "menniskan vara
racekreatur, en riktig bra mjoelkko", alltsa maste lilla frun ge vika.
Den stora, roedlockiga pigan med de utmanande oegonen och de
oefversvaellande behagen skraemde henne. Hon vagade naestan icke taga i sitt
barn, af fruktan att bli atsnaest, hon vagade icke se pa den lille, utan
att amman betraktade henne med en blick, stickande af foerakt, straffande
i tyst han.

-- Ni ha vael sofvit godt bada i natt, kaera Nadja? -- fragade den unga
frun blygt; hennes melodiska staemma dallrade litet, vek och svag som
tonen af en zittra. -- Jag har lyssnat, men ingenting hoert, lillen har
vael varit snaell?

-- Psch, naer har frun haft skael att klaga oefver naetterna? Jag behoefver
alls ingen kontroll, aer inte frun noejd med mig, sa kan hon skaffa sig en
annan.

-- Ah, soeta, sa hon talar! Alterera sig inte, snaella, beskedliga Nadja,
mamma saeger, att lillen har ondt af det. Aer det nagon jag aer saeker pa,
sa aer det Nadja, -- att hon ser vael efter honom. Jag ville bara veta,
hur ni ma, bada tva... Oenskar Nadja nagot? -- kanske litet frukt? ...
eller nagon bok eller sa?

-- Bok, nej tack! Och laesning! Usch da, det goer bara ondt i hufvudet,
och det tal jag inte vid, foer lillen. Frukt har jag aennu se'n i gar,
herrn gaf mig ju en maengd pasar. Nej -- men efter frun aer sa god, sa
vore det allt bra, om frun ville...

-- Na, saeg bara ut, kaera Naja, om inte mamma har nagonting emot det, jag
vill ge dig allt hvad jag kan, bara du -- eftersom du -- -- ifall du --
ja efter du, kaera goda Naja, aer snaell och oem mot mitt kaera lilla barn.

-- Ah, med barnet har det ingen fara, bara frun inte pjoskar sa
foerskraeckligt -- sa'na haer ungar aer det ingen noed med, och godt om dem
aer det ocksa.

-- Men hvad var det du ville, Naja?

-- Bara foer lillens skull, ser frun: -- ga ut lite mer.

-- Du aer vael ute som doktorn sagt, halfannan timme pa foermiddagen och
en pa eftermiddagen?

-- Aesch, det aer inget roligt att ga och valla pa solsidorna laengs husen
midt pa dagen, styf som en taendsticka; nehej da, det aer inte det jag
vill.

-- Du oenskar da?

-- Ah, nog borde frun begripa! Unga menniskan som jag aer, inte aer det
haer lifvet nage' foer mig inte! Sitta haer hela qvaellen och kuckelikura
med ungen i knae! Inte ae' de' som jag aer vand ve'... Jag skulle ha mej en
liten slaeng ute pa aftonqvisten, sa blef jag som en annan menniska.
Mjoelken surnar