Project Gutenberg's Baron Olson och andra historier, by Sigge Strömberg

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Baron Olson och andra historier

Author: Sigge Strömberg

Release Date: April 26, 2005 [EBook #15719]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BARON OLSON OCH ANDRA HISTORIER ***




Produced by Martin Agren, Tapio Riikonen and DP Distributed Proofreaders






BARON OLSON OCH ANDRA HISTORIER

AV
SIGGE STRÖMBERG


STOCKHOLM
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

STOCKHOLM 1919
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI




INNEHÅLL

BARON OLSON                        7
TUSEN TJOG ÄGG                    25
ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE             39
»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»      44
EN RÄTTSFRÅGA                     56
SVÅRSÅLD VARA                     64
ARTIGHET I BARBACKA               70
JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA        77
EN SPRITAFFÄR                     87
MAJUMBA                           91
EN KRIGSLIST                     107
EN ITALIENSK EPISOD              112
DJURVÄNLIGHET                    121
EN LIVLIG JULAFTON               126
ETT SJUKDOMSFALL                 139
VÄGEN TILL ENA PIGO              148
WATERMANS IDEAL                  154
EN HEMSK HISTORIA                160
MOTORDRIFT                       166
EN BRA MEDICIN                   170
NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR             176
MÖRKSENS GÄRNINGAR               180
MANNEN SOM VAR EN TIDTABELL      198
I SNÖSTORMEN                     205
FÖRSTA APRIL                     211
JOURNALISTIK I VILDA VÄSTERN     218




BARON OLSON


Direktör Askengrens 75:a »Zuleika» hade nyss kastat ankar i Lyngsö
båthamn, jollen hade gjort ett par turer mellan kuttern och kajen, och
direktören och hans sällskap, inalles fyra solbrända seglare voro på väg
till restaurangen för att undersöka möjligheterna där. Visserligen fanns
det möjligheter ombord, stora möjligheter, men en seglare vill ju alltid
gärna göra små strandhugg, även om han är aldrig så välförsedd ombord,
och det var därför med spänstiga steg och hoppfulla ansikten som
direktör Askengrens sällskap nalkades restaurantens hägrande centiliter.

Kanske var det därför som direktören råkade knuffa till den unge man,
som lugnt och värdigt steg ut genom restaurangdörren när direktören steg
in.

»Förlåt!» sade Askengren och förde två fingrar till mösskärmen.

»Drummel!» svarade den unge mannen kallt.

Direktör Askengren stannade.

»Mitt namn är direktör Askengren», sade han. »Och jag är inte van att
bli tilltalad på det viset.»

»Jag är baron Silverbuckla, och jag byter inte ord med ofrälse», svarade
den unge mannen likgiltigt och fortsatte sin väg.

Askengren med besättning stannade förbluffade och såg efter honom.

»Säg ett ord, Askengren», sade direktör Boman och rätade på sina breda
axlar, »så skall vi doppa honom ett slag. Då kanske en del av adelskapet
går av honom.»

Men Askengren skrattade.

»Strunt i pojken, gubbar. Det måtte väl vara straff nog, att vara sådan
där. Framåt på böljan blå! Centiliterna väntar!»

Några timmar senare, när sommarnatten låg över kobbarna etc. etc.,
nalkades direktör Askengren med besättning åter kajen för att släcka av
med en liten nattgrogg ombord, och sedan sova litet tills det blev tid
att ge sig av igen.

»Zuleika ohoj!» ropade Askengren och gasten svarade.

»Kom hit med jollen, Olson!»

»Kommer, direktörn!» Och snart skilde sig jollens silhuett från jaktens.

»Fö--hördömt skrik mitt i natten. Hupp!» sade en röst, vars förnäma
nasalton något stördes av en viss sluddrighet, och baron Silverbuckla
steg med något vajande gång fram ur skuggan av ett skjul.

»Nu», sade direktör Boman, »kan ingen makt i världen hindra mig att
doppa honom.»

Men Askengren höll honom tillbaka.

»Mig lyster tala lite med denne stolte ädling. Stilla ditt blodiga svärd
ett slag! Jag har en liten idé om hur man skall ta den värsta högfärden
ur kroppen på honom.»

Silverbuckla stannade på två stegs avstånd från sällskapet och granskade
dem genom sin monokel, som han med möda lyckades hålla kvar i högra
ögonvrån.

»Här ska--va-hara tyst--hupp--om nätterna. Tyst, säger jag!»

»Gå er väg!» sade Askengren stramt. »Jag tål ingen inblandning av
plebejer.»

Baronen vacklade ett par steg tillbaka.

»Ple-plebejer! Kallar ni me--hej plebej? En sådan oför--skörskämdhet!»

»Jag är greve Gyllenkrona, och jag byter inte ord med ofrälse!»

Askengren vände sig likgiltigt från honom.

»Ofrälse! Mitt namn är Silverb--buckla,
baharon--hupp--Bilversuckbuckla!» sade Silverbuckla med stolthet. »Jag
är ta mej kahatten inte ofrälse!»

Askengren blev genast idel älskvärdhet.

»Nå, det var en annan sak. Särdeles angenämt att göra barons bekantskap.
Låt oss glömma vår lilla meningsskiljaktighet, baron, och följ med mig
ombord på min jakt!»

Silverbuckla log och sträckte fram sin smala hand.

»Gläder mehej att träffa er, herr--hupp--greve. Vill ni
föreställa--ställa mig för ert sällhällskap? Det skall bli mehej ett
nöje, att gå ombord på er charmanta jakt!»

Och Askengren föreställde.

»Greve Lejonklo, greve Schaber och baron Bom--hm--Bolschevitch, rysk
släkt, som ni förstår.»

Silverbuckla kom i gott humör.

»Verkligen--hupp--roholigt att träffa _människor_. Förut fahanns här
bara boskap, så--hupp--jag måste roa mig själv i kväll. Lyckligtvis hade
jag lite whisky, så...»

»Olson, för baron ombord!» sade direktör Askengren. »Baron Bolschevitch
får nog plats i jollen också.»

Med något besvär hjälptes Silverbuckla ombord, och direktör Boman följde
efter, men först sedan han utbett sig Askengrens medgivande att få
kantra båten, och endast motvilligt förmåtts att avstå från sitt uppsåt.

När baronen med något besvär förts ombord följde de övriga ädlingarna
efter, och sedan vidtog utan onödigt dröjsmål ett av de kraftigaste
sjöslag Silverbuckla någonsin haft förmånen att bevista. Med energi och
målmedvetenhet verkade Askengren för att innehållet i en helbutelj
whisky skulle försvinna genom baronens strupe, och när detta mål efter
en timme var uppnått, sjönk ädlingen tyst och stillsamt ned på durken,
där han blev liggande, utan att med annat än en stönande andning röja
att han ännu levde.

När direktör Askengren efter upprepade försök övertygats om att baronen
omöjligen kunde förmås att svälja en enda droppe till ropade han på sin
gast.

»Olson, kläd av den där karlen. Alltihop, även underkläderna!»

»Aj, aj, kommendrökapten!» svarade Olson, ty så var han dresserad att
svara, och började genast att med snabbhet och omsorg utföra sitt värv.

»Klart, kommendörkapten!» rapporterade han en stund senare, när
Silverbucklas vita lekamen låg naken utsträckt på durken.

»Kläd nu på honom en skjorta, ett par byxor och en tröja av sina egna,
men inte landgångsriggen, utan det sämsta han har, och lägg honom sedan
i plikten.»

»Aj, aj, kommendörkapten!»

Snart nog låg Silverbuckla, iklädd en sjömans skepelse, och sov i
plikten, och då fick Olson sin sista order.

»Gå nu i land, Olson, och tag kläderna med sig. Lämna dem på baron
Silverbucklas rum på hotellet. I morgon kväll möter han mig här.»

»Aj, aj, kommendörkapten», svarade Olson, varefter han tog kläderna och
försvann ur historien.

       *       *       *       *       *

»O, mitt huvud, mitt arma huvud!» stönade baron Silverbuckla, och
sträckte ut handen efter ringledningsknappen. Han trevade några
ögonblick över en grov plankvägg, återvann så småningom mera medvetande
och slog upp ögonen.

Var i herrans namn var han? Han tänkte efter, men hjärnan snurrade som
ett gyroskop, dock utan gyroskopets jämvikt. Allt var mörkt omkring
honom och någonstans i närheten plaskade vatten, han tyckte sig stiga
och falla. Dessa sjögångssymptom hade han förut erfarit när han vaknat
utan att veta var han befann sig, så dem fäste han sig inte så mycket
vid, men de främmande föremål, som hans i mörkret trevande händer stötte
emot, förbryllade honom.

Hans hjärna klarnade allt mer trots det hårda och regelbundna dunkandet
i tinningarna och så småningom började han förstå, att han befann sig
ombord på en båt. Han funderade en stund, men kunde inte minnas något av
föregående natts erfarenheter, med undantag av att han i sitt hotellrums
enslighet druckit ett par, tre groggar med sig själv, och sedan gått ut
för att promenera.

»Antagligen har vännen Gyllenkula kommit in till Lyngsö med 'Bianca',
och jag har kommit ombord till dem och fått ett par groggar mer än jag
tålde», resonerade han.

Han trevade omkring sig och fick tag i ankaret.

»Ja, visst, så är det!» tänkte han. »Och så har jag på något sätt
drumlat ner i det här hålet, där dom har ankaret och de andra grejorna
och det där ofrälse fät som sätter seglen åt dem och sitter till rors
när det blåser. Nordström eller Söderman eller vad det nu är för
osmaklig benämning han har. Fördömt sätt av pojkarna för resten, att
låta mig ligga på det här ovärdiga viset.»

»Gyllenkula!» skrek han så högt han orkade. »Gyllenkula!»

Ovanför Silverbucklas huvud lyftes en lucka, och med ens var guds fria
natur inne hos honom. Ett strålande solsken och en frisk bris fläktade
svalt in och hans öron smektes av vågornas glada brus och knarrningarna
från riggen av en jakt under segel.

Men några ögonblick senare förmörkades luckan av en människa. Det var en
för Silverbuckla fullkomligt okänd man av fullkomligt ofrälse snitt. En
stor, kraftig karl, solbränd och litet rödbrusig och i segelsällskapets
uniform.

»Var är Gyllenkula?» frågade Silverbuckla med all den lilla värdighet
han för ögonblicket kunde uppbringa.

»Upp nu med sig, Olson, och ligg inte där som ett svin!» svarade herrn i
segeluniformen.

»Vem katten talar karlen till!» tänkte Silverbuckla. »Det såg min själ
ut som om han riktat sig till mig.»

»Hör inte Olson vad jag säjer?» frågade karlen med skarpare röst. »Upp,
säjer jag! Vi ha varit under segel i två timmar, men jag har verkligen
varit hygglig nog att låta Olson sova ut. Men det kan jag tala om för
honom, att om han en gång till kommer ombord i ett sådant tillstånd som
i går kväll, så får han gå i land på ögonblicket.»

Silverbuckla häpnade. Karlen talade verkligen till honom. Det fanns
ingen möjlighet att misstaga sig på den saken. Det var tydligen misstag
på person, ett fruktansvärt misstag på person. Hela Silverbucklas inre
uppreste sig emot att bli tagen för en Olson.

Mödosamt satte han sig upp, reste sig så småningom på alla fyra, och
stod till slut i luckan. Vinden svepte kring hans brännande tinningar.
Det kändes skönt.

Omkring honom låg Stockholms skärgård i strålande morgonsol, grönklädda
holmar tecknade sig som en smaragdkant kring en fjärd där de vita gässen
jagade varandra över vågtopparna. Själv befann han sig ombord på en
tämligen stor segeljakt, som låg med näsan ut mot havet; ur sittrummet
stirrade några glada, borgerliga ansikten under segelsällskapsmössor mot
honom, och hög som ett torn stod den vilt främmande människa, som kallat
honom Olson, på däcket ovanför honom, och betraktade honom med ett
godmodigt, men dock mycket bestämt ansikte.

»Nåå, hur går det?» frågade han.

»Min herre!» svarade Silverbuckla stelt. »Hur jag kommit ombord på den
här jakten vet jag inte, och ännu mindre förstår jag anledningen till
att ni kallat mig Olson, men i varje fall känner jag er inte och
anhåller att genast bli satt i land.»

Mannen i segelmössan skrattade.

»Bakruset sitter i ännu, tror jag. Hissa upp en pyts vatten och spola
huvudet med, så blir nog Olson bättre. Och städa sedan i kojerna.»

Silverbuckla klev upp på däck, ställde sig mitt framför den talande och
såg honom kallt i ögonen.

»Mitt namn är baron Silverbuckla och jag begär att genast bli satt i
land.»

En kör av skratt steg upp ur sittrummet, och en av herrarna där reste
sig.

»Det är bäst att slå en sladd om hans högvälborenhet och skölja honom
ett slag. Jag har hela tiden tyckt att en doppning skulle göra honom
gott. En sån jädrans baron! Titta på'n, gossar, så där ser en svensk
ädling ut!»

Silverbuckla såg ned på sina kläder, och åter började världen snurra
runt för honom. Var detta verkligen han? En sweather med hål för
armbågarna prydde hans lekamen, och elegansen avslutades nedtill av ett
par smutsiga blå byxor och dito smärtingskor med gummisulor.

Gode Gud, vilken toalett! Och hur hade han råkat bli klädd på det viset.
Han försökte erinra sig vad som passerat kvällen förut, men förgäves.
Det fanns ett stort tomrum i hans minne.

»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som
för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor
för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går
kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting
mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här. Skulle
herrarna möjligen kunna förklara saken?»

Askengrens ansikte mulnade.

»Mycke bakrus har jag sett», sade han, »och en hel del har jag själv
varit utsatt för, men det här slår, ta mig tusan, rekord. Karlen tycks
tro på vad han säjer. Antagligen har han drömt något när han låg nere i
plikten full som en alika, och det sitter kvar i huvet på honom. Ryck
upp sig, Olson, och gå ned och städa!»

»Men min herre, jag är--»

»Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på
Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet
också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på
'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet,
supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska
tusan ta Olson.»

Silverbuckla greps plötsligt av två kraftiga nävar, omskakades som en
vante, och slängdes akterut.

»Ner nu och städa, Olson, sen tar han svampen och torkar däcket, sen
diskar han det som står kvar sen i går och sen lagar han frukosten. Rör
på spelet, annars skall jag sätta liv i hasorna på honom.»

»Hörnu, min herre, jag protesterar mot denna ovärdiga be...»

»Tyst!» röt Askengren och kom närmare. »Inte ett ord mer om de där
dumheterna, för då smäller det, förstår Olson.»

»Doppa honom, så blir han nog förståndigare», uppmanade grosshandlare
Boman förhoppningsfullt, men efter en blick på Askengrens beslutsamma
ansikte försvann Silverbuckla utan vidare protester ned i salongen.

Där satte han sig en stund och funderade över situationen. Den var
omöjlig, totalt omöjlig, och dock var den faktisk. Han, friherre Baltzar
Kasimir Silverbuckla, hade på något underbart sätt blivit iförd gamla
paltor och placerad ombord på en främmande båt, bland fyra vilt
främmande människor av upprörande ofrälse typ. Och dessa människor
kallade honom Olson, och behandlade honom som om han vore gast ombord.
Och detta tycktes de göra i god tro. Var han verkligen en Olson? Hade
han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort
mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville,
han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än
han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.

Detta stolta och manliga beslut sammanstörtade dock lika plötsligt som
det fattats, ty Askengrens solbrända ansikte avtecknades plötsligt mot
himlen och livligt uppmuntrad av hans tillrop, började Silverbuckla
städa.

Att koka vatten och diska blev hans nästa göromål, vilket utfördes först
efter hot om allvarlig kroppsaga, sedan fick han tvätta däcket, servera
en lättare sillfrukost och syssla med en hel del annat, som han aldrig
drömt om att hans aristokratiska händer någonsin skulle behöva befatta
sig med.

Mellan varje göromål, och ofta mitt under utförandet av de värv han fått
sig ålagda, försökte han protestera och förklara sin identitet, men alla
dylika försök nedtystades kraftigt och summariskt.

Och när han för sjunde gången blev befalld att langa upp vatten ur
islådan teg han och lydde. Han hade kommit till insikt om, att protester
inte tjänade till någonting; de ledde bara till obehag. Det bästa vore
nog att tiga, och låta polisen ta hand om saken när han kom i land. Till
dess beslöt han att resignera.

Under de närmaste två timmarnas segling uppväckte han därför sin
arbetsgivares livliga gillande genom att lyda order, inte som en
örlogsmatros visserligen, men han lydde i alla fall, och ådrog sig
därigenom en serie uppmuntrande tillrop från grosshandlare Bomans sida,
vilket dock, underligt nog, inte tycktes glädja honom så mycket som
Boman avsett.

Men när man gjort an kajen vid Skärgårdsholms stad, och herrarna gått
upp på hotellet, steg Silverbuckla i land. Vid ett hörn stod platsens
poliskonstapel inbegripen i samtal med en kvinnlig bekant, och
Silverbucklas blick var grym och hård när han nalkades denne lagens
representant.

»Mitt namn är baron Silverbuckla!» sade han.

Konstapelns lantligt troskyldiga blick avspeglade en med tvivel blandad
förvåning, och hans kvinnliga sällskap fnittrade till. De hade tydligen
inte tänkt sig att en bärare av detta stolta, om ock något färska namn
brukade se ut på det där viset.

Silverbuckla rodnade.

»Jag önskar ange en person, som tycks heta direktör Askengren, och som
för närvarande uppehåller sig på hotellet.»

»Jaså», svarade konstapeln sävligt. »Va ä de som han sulle ha gjort då?»

»Han har med våld bortfört mig ombord på sin segelbåt och underkastat
mig en upprörande skamlig behandling.»

Konstapeln såg fundersam ut, ett dylikt fall hade tydligen aldrig förr
förekommit i hans erfarenhet. »Hm», sade han. »Och den däringa Askengren
sulle ha gjort dä?»

Silverbuckla öppnade munnen för att svara, men avbröts plötsligt av en
röst, som han redan kände allt för väl:

»Gå ombord, Olson!»

Bakom honom stod Askengren, och konstapeln gjorde vördnadsfullt honnör
för segelsällskapsuniformen och det välmående utseendet.

»Gå ombord, Olson!» upprepade Askengren, och vände sig sedan till
konstapeln. »Karlen är inte vid sina sinnens fulla bruk. Han har varit
redlöst berusad kväll efter kväll ett par veckor, och nu har han huvudet
fullt av sådana där underliga idéer.»

»Tro inte på honom», inföll Silverbuckla. »Jag är baron--»

»Jaså, är han baron nu», avbröt Askengren brutalt. »I förmiddags påstod
han att han var kejsar Wilhelm. Det går visst nedåt på rangskalan. Vill
konstapeln vara god och se till att han kommer ombord, och att han
stannar där. Och hör inte på hans dumheter.»

Silverbucklas protester tjänade till ingenting. Konstapeln grep honom i
armen och förde honom ombord på »Zuleika», och höll sig sedan envist på
kajkanten ända tills Askengren med sällskap kom ombord.

Hemresan blev inte angenäm för Silverbuckla. Ett par upprorsförsök
kvävdes summariskt, och till slut fann han sig åter, fast med ytterlig
motvilja i att utföra Askengrens befallningar.

Det var långt lidet på eftermiddagen när de åter närmade sig Lyngsö
båthamn, och Silverbucklas hjärta lättades när han såg att »Zuleika»
höll nästan rätt in mot kajen. I Lyngsö visste alla vem han var, och nu
skulle vedergällningen drabba Askengren och hans medbrottslingar.

Därför lydde han också med överraskande villighet när Askengren sade:

»Opp, Olson, och lägg ut friholtarna.»

Men när Silverbuckla stod böjd ut över relingen för att lägga ut en
friholt reste Boman sig ur sittrummet och lät sin handflata med ett
väldigt slag drabba den blå byxbak, som var riktad mot honom.

Som en torped sköt Silverbuckla ut från sidan, och när hans huvud några
ögonblick senare kom upp ur vattnet, låg »Zuleika» för fulla segel ut
från honom.

»Adjö Olson!» dånade Bomans kraftiga röst över vattnet. »Tack för
sällskapet. Sina kläder finner han i Silverbucklas rum på hotellet.»

Fyra solbrända nävar vinkade farväl åt honom, och med dröjande tag sam
baron Silverbuckla mot land,




TUSEN TJOG ÄGG


Det är onödigt att i detalj relatera de orsaker, som kommo Bill och mig
att plötsligt lämna Minneapolis. Det må vara tillräckligt att nämna, att
vi startat ett tidningsföretag, vars mål var den svensk-amerikanska
ungdomens andliga höjande, och vår ekonomiska stödjepelare i detta
lovvärda företag var en skomakare, ägare av fem tusen dollars.

Efter tre månaders verksamhet, under vilken den svensk-amerikanska
ungdomen icke märkbart höjts, återstod av vårt kapital endast
skomakaren, och dagen innan nästa tryckeriräkning skulle betalas kommo
Bill och jag överens om, att ett luftombyte skulle vara välgörande för
oss.

Nästa förmiddags sol såg oss stiga av tåget i Bismarck, Nord Dakotas
huvudstad, och efter att ha tvättat oss i stationens toalettrum och fått
ett par biffstekar inombords, kände vi oss färdiga att ta ett tag med
livet.

Varför vi utvalt just Bismarck till verksamhetsfält minns jag inte,
kanske var det endast därför att biljettpengarna räckte dit, och
dessutom gav oss tre dollars tillsammans att leva av tills vi lyckats
göra någon affär, vilket vi ansågo vara minimum men dock tillräckligt.

»Well», sade jag när frukosten var undanstökad. »Vad ska vi nu hitta på,
Bill? Har du något förslag?»

»Inte precis», svarade Bill lugnt och självsäkert. »Men jag kommer nog
snart med ett, skulle jag förmoda. Min hjärna brukar alltid kläcka det
rätta förslaget i det rätta ögonblicket.»

Jag opponerade mig inte. Det var Bill, som föreslagit att vi skulle
lämna Minneapolis, och jag måste erkänna att det förslaget var klokt.

»Kom», fortsatte Bill, »nu går vi ut och tittar på sta'n. Den ser så
festlig och flaggprydd ut, att något måste vara i görningen.»

Det var det också, ty just den veckan avhölls »North Dacota State
Fair»--Nord Dakotas Statsutställning--en större marknad som årligen
förekommer i de flesta av unionens stater, och vid vilken statens
produkter utställas, samt en massa cirkusar, karuseller och andra
marknadsnöjen locka de många tusen lantbor, som strömma till staden
under utställningsveckan. Och stadsborna med för resten.

»Vid marknaden måste det finnas något jobb för oss», sade Bill. »Där
finner vi alldeles säkert någon som har användning för ett par starka,
friska karlar med gott sätt, fördelaktigt utseende och motvilja mot
kroppsarbete. Vi promenerar dit, så får vi samtidigt se sta'n!»

»Du har rätt!» sade jag. »Vid marknaden finns alltid något att göra. I
värsta fall kan jag förevisa dig som dvärg.»

»Dvärg!» sade Bill förtrytsamt. »Sex fot och två tum.»

»Ja visst! Världens största dvärg naturligtvis. Det blir en utmärkt
attraktion! Skaffa bara ett tält så--.»

»Håll muggan!» sade Bill. »Det där är dumheter, men något slags göra får
vi säkert. Marsch framåt!»

Sakta vandrade vi genom gatorna i solskenet mot den utkant där
utställningen var uppställd. Strömmen av festklädda människor och
flaggprydda vagnar gled förbi. Hela sta'n var på benen.

Plötsligt stannade Bill och vädrade i luften.

»Jag känner en doft», sade han.

»Ja», svarade jag, som kände doften utan att vädra. »Det är vätesvavla.
Jag känner igen den från nattluften i kasern, när jag var beväring.»

»Du har det», sade Bill. »Och eftersom det står 'eggs wholesale' på
skylten över det där planket, så är det tydligt att grossören i ägg fått
ett parti förstört av den sköna värmen.»

»Förmodligen», svarade jag. »Come along!»

»Nej, vänta ett ögonblick», sade Bill. »Dessa ruttna ägg är säkert till
salu billigt--»

»Å, håll--»

»Tyst! Stör mig inte! Jag har en idé! Vänta! Jo visst! Jag har det, jag
har det, unge man! Vår förmögenhet är gjord!»

Och utan ett ord vidare rusade han in genom ägghandlarens port, och jag
följde naturligtvis efter.

Innanför porten stodo tio lådor och en mycket bekymrad man. Det var
lådorna som luktade.

»Jädrans värme», sade Bill innerligt. Bill var en stor psykolog.

»Ja, fy fanken», instämde karlen med en värme, som inte stod klimatets
efter. »Här står jag nu med tio lådor ägg, tjugu tusen ägg, gossar,
platt fördärvade så de stinker.»

»Det är för galet», sade Bill. »Ni måste ha bort dem genast. Lukten
känns ute på gatan, och det missrekommenderar er affär.»

»Tag en cigarr», sade karlen. »Ni har fullkomligt rätt, gossar, men hur
skall jag bli av med dem. Inget folk i dag, alla är på utställningen,
och om jag hade något folk, så ville de inte dra i väg med ett så
stinkande lass nu när det är så gott som helgdag. Jag ville ge tio
dollars för att bli av med eländet.»

»Hit med långschalen», sade Bill, »och låt oss låna er handkärra, så
skall min kamrat och jag köra bort äggen för er. Dels är vi främlingar i
sta'n, så oss gör det ingenting och dels vill vi gärna hjälpa er.»

»Tag en cigarr till», sade karlen, och tio minuter senare knogade Bill
och jag ut genom ägghandlarens port med tio doftande lådor på en kärra
och tio härliga dollars omsorgsfullt nedstoppade i Bills högra byxficka.

»Du är ett snille, Bill», sade jag utanför. »Den här saken gick
storartat. Nu gäller det bara att bli av med eländet. Ska vi ställa
kärran och kila, eller ska vi välta ut dem på gatan?»

»Äggen!» svarade Bill. »Gosse, gosse, du blir aldrig miljonär! Det, som
du nu bevittnat är endast förspelet, pass på, nu går strax ridån upp för
det stora dramat. Hugg i!»

Jag högg i, kärran rullade framåt, och jag gjorde den observationen, att
en hel del gott folk vände sig för att titta på den, fastän den närmade
sig dem bakifrån. Doften måtte ha varit rätt stark. Men så var det också
många ägg.

»Vart menar du att vi ska hän med den här ådekolongen?» frågade jag
Bill.

»Till utställningen», svarade han endast.

»Och sen?»

»Vänta, så får du se!»

Jag kände hans envishet och svaghet för dramatiska effekter och teg
därför, tills vi stodo mitt i positivlåten utanför festplatsen, som
lyste riktigt lockande med sina flaggor och vimplar och vita tält.

Då stannade Bill.

»Se där», sade han, »där är just den plats, som vi behöver.» Och han
pekade på en obebyggd tomt med en lergrav i mitten och ett plank på
andra sidan. »Stå här och vakta kärran, så skall jag ordna det hela.»

Efter en kvart eller tjugu minuter kom Bill tillbaka bärande ett rep och
ett par stolpar samt hammare och spik.

»Saken är klar», sade han. »Jag har hyrt tomten och planket där borta
för i dag, och nu har vi bara att sätta upp affären. Ser du, yngling, vi
ska slå lös en bräda i planket där, såga bort en bit på mitten och spika
det dit igen på sådant sätt att det blir ett hål i planket, stort nog
för en karl att sticka ut huvudet genom.»

»Och sedan--»

»Sedan sätter vi naturligtvis rep runt tomten här, ställer ägglådorna
innanför och så börjar affären. Ser du tältet där inne på
utställningsplatsen: 'Slå negern i skallen så får ni en fin cigarr',
står det med stora bokstäver över ingången. Du vet hur det går till: en
neger sticker ut huvudet genom ett hål i en vägg, och man försöker
träffa honom med en boll. Jag ämnar arrangera något liknande här, fast
med ruttna ägg i stället för bollar. Säg uppriktigt om du tror, att det
finns en enda man här i dag, som inte med förtjusning kommer att ta emot
detta tillfälle att slå en neger i skallen med ett ruttet ägg. Här
behövs inga cigarrer till lockbete. Fem cent stycket, sex för en
kvartsdollar. Nettoförtjänst över åtta hundra dollars.»

Så stod idéen klar för mig i all sin enkla storslagenhet. Vår neger i
hålet skulle ta loven av varenda annan liknande inrättning på
utställningen. Här skulle vi stå utanför området och bokstavligen
konkurrera ihjäl de legitima företagen. Men det fanns en svårighet och
jag påpekade den:

»Bill», sade jag. »Idéen är lysande, briljant, underbar, men hur tänker
du få tag i en neger, som står för det bombardemanget.»

»Oroa dig inte för den saken», svarade Bill. »Var dag har sin egen
plåga; allting ordnar sig.»

Det tog oss inte lång tid att få allt i ordning: hålet upptaget, tomten
inhägnad med repet; och ägglådorna placerade innanför.

»All right», sade jag när allt var klart, »var ha vi nu negern?»

»Tja», sade Bill, »det gäller flera hundra dollars per man, så nog bör
en neger kunna anskaffas. En konstgjord går lika bra som en äkta, tycker
jag, så jag har en krullperuk och en stång brunt smink här i paketet.»

En hemsk misstanke vaknade i min själ.

»Vad har du tänkt dig?»

»Joo, du spelade neger förbaskat bra på den där kostymbalen i Svithiods
Hall, du minns. Skulle inte du--»

»Eller du», sade jag, högst indignerad.

»Jag bidrar med idén, vilket är det värdefullaste. Den, som är trög i
hjärnan böte med kroppen. Det gäller pengar, yngling, och--»

»Spara munlädret du», sade jag. »Jag gör det aldrig.»

Men i detsamma satt Bills näve som ett skruvstäd i min nacke.

»Tänk efter, unge man, du gör det nog till slut.»

Jag tänkte efter allt under det jag gjorde mitt bästa för att sparka
benen av min käre kamrat, och först sedan jag stiftat intim bekantskap
med jordskorpan och tagit ett par munnar fulla av den tomt där det
följande dramat skulle utspelas, ändrade jag mening och gick in på
saken.

Snart stod jag alltså, svart i ansiktet, iklädd krullperuk och med en
säcktrasa om halsen på andra sidan planket med huvudet ut genom hålet.
Och för att omintetgöra alla försök till flykt surrade Bill fast mig
sedan jag kört igenom huvudet och alltså var hjälplös.

Mina känslor tvinga mig att endast i största korthet skildra det som nu
följde. Bill ställde sig vid ägglådorna, upphov sin röst och vrålade:

»Kom hit alla friska pojkar! Slå negern i skallen med ett ruttet ägg.
Fem cent stycket, sex för en kvartsdollar. Hör hit alle man!»

Det dröjde knappt en minut förrän ett par karlar stannade. De tittade på
mig och en av dem slängde med en vårdslös gest åt Bill ett mynt, samt
fick i utbyte två ägg. Jag stod i spänning.

Så kom det första ägget farande. Det var visserligen en bom, men
träffade naturligtvis planket, och äggets vidriga innehåll gav mig en
dusch från vänstra sidan. Brrr!

Mitt ansikte måste ha visat vad jag kände, ty karlen, som från början
varit rätt loj, fattade ett livligare intresse för min person, och
skickade av ägget nummer två med fruktansvärd kraft. Bom igen, men en ny
doftande dusch.

Några förbigående hade stannat för att titta, egendomligt nog tyckte de
visst att det såg roligt ut, för de skrattade och ett par av dem kastade
slantar till Bill. Nu började äggen vina på allvar.

Plask, pladaplask, plask-plask slogo de mot planket, den gula smörjan
stod som en sky omkring mig, och folkhopen borta hos Bill började bli
livlig. Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade
och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk
från alla håll.

Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men
äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett
dån till en rytande orkan. Hur Bill hann langa ut så många ägg förstår
jag inte, men han påstod själv, att han fick en viss vana att gripa sex
ägg i taget och slunga dem till kunden med ena handen medan han
inkasserade med den andra.

Själv var jag borta från världen. Jag stod i ett moln av rutten äggula,
den stänkte på mig från alla håll, fyllde ögon, näsa och mun, rann runt
mitt huvud och nedför planket omkring och bildade en sjö nedanför mig.

Och alltjämt smattrade ägg runt planket i alltmera tätnande salvor, och
om jag ibland var nära att lämna detta jordiska piggade en ny fullträff
upp mig till fortsatt existens. Tid och rum plånades så småningom ut för
mig, och den enda skymt av medvetande som fanns kvar i min hjärna var
begreppet ruttna ägg. Hela min omgivning, atmosfären som jag inandades,
jag själv, hela världen var ruttna ägg. Och svagt trängde till mina
igenmurade öron ljudet av hundrastämmiga jubelrop några meter borta.

Hur länge det dröjde innan jag märkte att äggorkanen tunnade av och
slutligen upphörde vet jag inte. Bill påstod att det endast var tre
timmar; för mig verkade det tre veckor.

Men innan min hjärna fullkomligt fått klart för sig att bombardemanget
var slut, drog någon mig bakifrån ut ur hålet och när jag utmattad sjönk
ihop på marken, sköljde en ström av kallt vatten över mitt huvud.

Jag slog upp ögonen. Bill stod bredvid mig med en pyts i handen.

»Du skötte dig fint, gosse», sade han, och sken som en sol. »Du var
präktig, helt enkelt. Ska du ha dig en pyts till, så blir du kry.»

När livet återvänt i mig gingo vi till ett ställe, där vi trots förbudet
kunde få en verkligt rafflande råwhisky, och jag förmodar att jag den
kvällen skaffade mig ett rykte som stor älskare av varan.

Men äta kunde jag inte, och när uppassaren föreslog ägg såsom varande
lättätet, var han närmare döden än han anade.

Och litet bakom var jag hela tiden tills vi delade upp kassan och jag
fann att min del var fyrahundratrettioen dollars och sextiofem cents. Då
blev jag mig själv igen, och Bill, som förefallit litet bekymrad, lyste
upp.

»Du gosse!» sade han. »Jag har en god idé till, en idé som kan skaffa
oss lika mycket kosing till.»

»Nå, vad är det?» frågade jag med endast lindrigt intresse. Jag hade ju
pengar.

»Jo, i morrn går vi omkring till alla stans ägghandlare och köper opp
ruttna ägg och--»

Jag slog inte ihjäl Bill; nej, det gjorde jag verkligen inte, men jag
reste mig utan ett ord och gick ensam ut i natten.




ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE


Den unge mannen, som sakta gick framåt gatan, var blåögd och ljushårig,
betydligt bägge delarna, hans byxben slängde vida ovanför ett par
knöliga skor, och under nacksnagget var skinnet rakat. Jo då, det var en
svensk-amerikan.

Den uppfattningen fingo också Anton Fröjd-Karlsson-Grönsten och Johan
Järnhand, och de försiktigt närmade sig den unge mannen, ty Grönsten och
Järnhand voro ett par framstående medlemmar av bondfångarnas skrå, och
de vädrade sköna, amerikanska långschalar i svensk-amerikanens plånbok.

Den ljushårige tittade uppåt husväggarna och smålog överlägset.
Trevåningshus! Att de gitte bygga sånt. Nej, om de hade minsta begrepp
om saker och ting så skulle de smälla opp tio-tolv våningar i sänder.
Mer kunde man väl inte begära här i gamla landet.

Han väcktes ur sina drömmerier av en röst. Och rösten var Grönstens.

»Beg pardon, mister. Kan ni säja mej hur jag skall gå för att komma till
järnvägsstationen?»

»No!» svarade den ljushårige.

»Inte? Ja, då får jag fråga någon annan. Se jag är främling i stan,
kommer just från Amerika. Det är ett land det, skall jag säga herrn. Det
är annat än Sweden.»

Den ljushårige log överlägset.

»Yes, jag vet! Kommer också just därifrån.»

»Åh, nä men det var roligt--»

Bekantskapen var snart formerad, och en liten stund senare sutto tre
»svensk-amerikaner» inne på ett kafé och läskade sina strupar med
krisöl, och de skröto i munnen på varandra om hur mycket pengar de
förtjänat där ute i det underbara landet.

»Se här!» sade Grönsten och bläddrade vräkigt i en plånbok stinn av
reklamlappar, som vid flyktigt påseende liknade sedlar. En riktig
tusenlapp och ett par hundralappar höll han fram till närmare
inspektion.

»Här bräcker du ingen!» sade Järnhand och vinkade med en lika stinn
sedelbok, där det också fanns några äkta hundralappar. »Visa nu att du
också har pengar, Jackson!»

Svensk-amerikanen ändrade inte en min, men drog upp sin plånbok, och lät
en bankanvisning på femton tusen dollars glimta framför bondfångarnas
lystna ögon.

De växlade en blick. Här var ett kap att göra. Järnhand beställde in
vin. Vinet dracks, och mera vin dracks och ännu mera vin togs in. Men
när de tre korten kommo fram vägrade Jackson i alla fall i vändningen;
han spelade inte kort, sade han.

»Visst ska du spela när vi bjuder på vin», så Grönsten hotande. »Du ska
väl inte bara sitta och bli bjuden utan vara kamrat också.»

»Well», hickade Jackson, som fått lite för mycket. »Jag skall bjuda på
middag med champagne i stället. Fast jag har inga kontanta pengar. Måste
i banken först, vänta här, grabbar.»

Han försökte resa sig, men sjönk tillbaka.

»Det är inte värt du går ut», sade Järnhand välvilligt. »Hit med
anvisningen så skall jag hämta pengarna åt dej, så får du sitta här och
nyktra till under tiden.»

»Vill du det?» sade Jackson, glatt överraskad. »Det var hyggligt!»

Han fiskade upp checken ur plånboken, men hejdade sig med en misstänksam
blick just när han var i begrepp att räcka fram den.

»Det är ett stort--hupp--förtroende», sade han tveksamt.

»Visst», sade Järnhand lite ängsligt. »Men vi har väl förtroende för
varandra!»

»Jag skall följa med och se efter att han uträttar det ordentligt»,
försäkrade Grönsten.

»Nähä», sade Jackson plötsligt. »Vi har förtroende för varandra. Lägg
opp era plånböcker på bordet! Hick! Nå opp med dom!»

Bondfångarna lydde tvekande.

»Seså», fortsatte Jackson. »Nu ligger dom där. Jag vet att det är mycke
pengar i dom. Nu vaktar jag plånböckerna medan ni går i banken. Jag har
förtroende för er och ni för mig.»

Bondfångarna växlade åter en talande blick. Det var ju cirka två tusen i
äkta sedlar i plånböckerna, men checken var på över femtio tusen i
svenskt mynt. Bytet var gott!

»Hit med checken!» sade Järnhand. »Så ska vi hämta pengarna.»

Jackson strök åt sig plånböckerna och stoppade dem i fickan, sedan lade
han anvisningen på bordet.

»Skynda er tillbaks, pojkar», ropade han efter bondfångarna när de
försvunno genom dörren.

Men knappast var dörren stängd förrän svensk-amerikanen plötsligt blev
nykter, betalade sin förtäring och med spänstiga steg avlägsnade sig
bakvägen.

Dagen därpå meddelade tidningarna, att polisen äntligen fått sak mot de
kända bondfångarna Järnhand och Grönsten. De hade häktats under försök
att prångla ut en falsk check i banken. När de häktades dukade de upp
den gamla vanliga historien, att de fått checken av en obekant person.




»DEN GYLLENE PLOMMONBLOMMAN»


Skeppar Broman stod på Ida Mathildas däck och log som en sol. Omkring
honom utbredde sig Nagasakis hamn med sitt myllrande vimmel av fartyg i
alla storlekar, från små korthuggna bogserare till Nippon Yusen Kaishas
väldiga linjeångare. En yankeeliner, som varit inne för inspektion, gled
just ut.

Bromans lyckliga blåa blick följde oceanvinthunden, som stack ut mot det
solglittrande havet. »Mongolia of San Francisco» stod det i aktern, och
skepparn myste.

»Snart så är det jag, som reser över till Frisco på en så'n där
baddare», mumlade han belåtet för sig själv. »Det är annat, det, än att
lusa sig fram med gamla Ida Mathilda.--Jungman! Klar med giggen, jag
skall ro över till bergensaren där borta.»

Bergensaren var en norsk trampångare, svart och smutsig som det kol den
brukade föra, från toppen av de stubbade masterna ända ned till
vattenlinjen. Men kapten Pedersen, som mötte skeppar Broman vid
fallrepet, var en slående motsats till sitt fartyg. Han var nämligen
klar att gå upp till sin mäklare, och landgångsriggen var splitt
språngande ny; köpt i Cardiff på sista resan.

»God aften, kapten Broman», sade norrmannen och räckte fram sin näve
till hälsning. »Det var fanden vad de ser lykkelig ud. Har det hänt Dem
noget?»

Skeppar Broman log från öra till öra, och hans väldiga näve drabbade
hans norska kollega i ryggen med ett slag, som skulle ha tagit
andedräkten från en mindre massiv man.

»Joo, det kan kapten hoppa opp och kyssa sig på», sade han och halade
upp en blå telegramblankett ur fickan. »Här är nyheter så det förslår!
Jag har just fått kabel hemifrån att skutan är såld och skall överlämnas
till köpare här.»

»Är det något att vara så glad över?» frågade norrmannen, som vi
hädanefter låta tala svenska.

»Om det är», svarade Broman. »Jo, ge sig katten på det, kapten. Skutan
är såld för tvåhundrafemti tusen och vi gav bara åtti för den gamla
skorven när vi köpte henne ifrån Finland.»

»Hå, fanken!»

»Jojomensan! Och jag äger fjärdedelen i den, kapten. Vad tycks om det?
Sätter in tjugutusen lock och får igen sextiotvå fem.»

Norrmannen lyfte på mössan och klådde sig betänksamt bakom örat.

»Ja, det är kriget», sade han. »Allt tonnage har ju gått upp i orimliga
priser, men så är frakterna också orimliga. Hemma i Bergen är dom
miljonärer allihop så gott som. De är skeppsredare där en och varann som
kapten vet.»

Skeppar Broman brydde sig inte om att svara. Han hade för mycket annat
att tänka på.

»Nu, jädrans, kapten», svarade han. »Nu ska vi ta och sätta sprätt på
Nagasaki ett slag. I kväll är det jag som bjuder, och så mycket skall
jag säga kapten, att det är inte lönt att han räknar med att komma
ombord i natt mer. Jag tar min styrman med, det gör väl inget? Det är
en hygglig pojk hemifrån Grebbestad och lite släkt till mig för resten.
Vi tre ska visa dom små gulbruna japparna hur det går till när
skandinaviska pojkar är ute på härjningståg.»

       *       *       *       *       *

Den trio, som något senare på kvällen hemsökte det ena efter det andra
av Nagasakis europeiska hotell, var väl ägnad att tilldraga sig
uppmärksamhet även av annan anledning än ett tämligen uppsluppet humör.
Det var tre blonda nordmannatyper, med ögon blå som det hav där de hörde
hemma, och med axlar som kom de små atletbeundrande amerikanskorna att
se sig om efter dem både en och två gånger. Och ingen blickade förgäves,
ty de tre unga männen voro alltid färdiga med ett småleende eller en
blinkning, när de märkte att ett vackert ögonpar riktades åt deras håll.

Endast styrman Bryngelson var något reserverad. Han var i sällskap med
förmän och överordnade.

Men inte ens i Nagasaki äro de stora hotellen öppna natten igenom, och
innan de tre sjömännen på allvar tyckte sig ha börjat sjöslaget stodo de
på gatan utan huld och skydd, medan deras senaste tillflyktsort
obevekligt stängde sina portar.

»Nu går vi och hälsar på japparna», sade kapten Pedersen. »När dom vita
männen inte vill ta emot oss längre, så söker vi tröst hos de bruna
kvinnorna.»

»Visst fanken», instämde Broman. »Om vi skulle fara till ett tehus och
se på geishorna?»

»Är du galen?» frågade norrmannen. »Dricka teblask, är det vad du vill?
Fast geishorna är ju ....»

Styrman Bryngelson hostade lätt.

»Annars skulle jag kunna visa vägen till ett annat hus, där man slipper
att dricka te», sade han.

»Vad får man där då?» frågade Broman.

»Man får något, som dom kallar för saké och som smakar ungefär som
brännvinet hemma. Lika starkt är det åtminstone.»

»Det gillas», sade norrmannen. »Och geishor finns väl där?»

»Nog finns det jäntor, alltid», svarade Bryngelson. »Men om det är
geishor vet jag inte. Dom kallar dom visst yoshis.»

Kapten Broman gjorde plötsligt ett luftsprång, slog ihop klackar och
händer och gav till ett tjut, så att den lille japanske
poliskonstapeln, som stod ett stycke därifrån, vördnadsfullt bugade sig
och beklagande slog ut med händerna, varmed han antagligen ville antyda,
att dylika tjut helst icke borde förekomma.

I nästa ögonblick bugade han sig en gång till. För att ta upp en
amerikansk silverdollar, som glimtade till i luften och slog ned framför
honom.

»Kör i vind», skrek kapten Broman. »Nu har vi druckit champanj och vin
bland grevar och baroner. Nu ska vi dricka brännvin ett slag. Sätt i
gång, styrman.»

»Vi åker väl,», sade Pedersen och vinkade på tre rickshakulier, som
alltsedan herrarna kommo ut från hotellet avvaktande dröjt i närheten.
De travade fram, sjömännen äntrade upp i kärrorna, utan att i någon mån
utveckla den vighet, som annars utmärker deras yrke, och så bar det i
väg.

Bort från de moderna stadsdelarnas blandning av occident och orient bar
det i väg, in på rent japanska smala gator. Outtröttligt travade de
kraftiga löparna med sitt glidande, vargliknande lopp. Så körde de in
genom en gatuport, svängde ned i det som borde ha varit en rännsten,
och stannade utanför ett hus, där en rad vaggande papperslyktor utefter
taklisten lyste på en vägg, som i hela sin längd och tredjedelen av sin
höjd upptogs av träburar, vilkas spjälor lyste matt av förgyllning i det
bleka skenet.

»Här är det», sade styrmannen och hoppade ur rickshan. »Om dagarna
sitter jäntorna i burarna.»

»Åh, i hälsingland heller!» sade skepparen.

»Jo, jo, det är min själ sant», intygade norrmannen. »Det är bruket här
i landet. Kom så går vi in!»

I dörren möttes de av en underdånigt leende fet japan, som under de mest
underbara vördnadsbetygelser förde sina gäster in i ett stort vackert
rum, upplyst av ett otal brokiga papperslanternor, som dinglade var en
sådan möjligen kunde placeras. På väggarna lyste brokiga kakemonos med
fåglar, blommor, samuraier och det heliga Fujima i skön blandning, på
golvet lågo mattor och kuddar strödda, för övrigt var rummet bart.

»Fasen så enkel möblering», anmärkte Broman med ett flin. »Inte så
mycket som en stol att sitta på.»

Den fete japanen tecknade mot kuddarna och inbjöd på dålig engelska de
högtärade herrarna att taga plats, och eftersom intet annat tycktes vara
att föredraga, uppfyllde de tre vikingarna välvilligt denna rimliga
begäran.

Genast trippade ett par snedögda skönheter in med saké, risbrännvin, på
lackerade brickor, andra skönheter började knäppa på strängaspel och
åter andra trådde dansen. Och det var icke barnkammardans.

Kapten Broman var förtjust.

»Skål, styrman», skrek han. »Det här var inte dumt påhittat. Tag emot
här, jäntor!»

Och hans tunga silverdollars slogo som ett underbart slagregn mot
golvets smala bambutiljor.

Denna exponering av rikedom och en frisk vilja att skiljas från den
tilltalade i högsta grad den fete japanen, och han närmade sig under
djupa bugningar.

»Högtärade herre! Jag skall visa er det bästa mitt usla hus har att
bjuda. Edra högtärade ögon skola vila på den skönaste bland de sköna,
på Kinumé, 'Den gyllene plommonblomman'.»

Han gav ett tecken. Musiken tystnade, och de små yoshis, som nyss
dansat, drogo sig mot väggarna. Ett nytt tecken, en dörr drogs åt sidan,
och in kom Kinumé.

Hon gjorde skäl för sitt namn, »Den gyllene plommonblomman», ty hon var
liten och lätt och skir som ett av plommonträdets skära blom, hennes
förgyllda läppar logo, och som en fladdrande fjäril dansade hon in,
hennes fötter tycktes knappast röra golvet, hennes gula kimono,
översållad med plommonblommor i guld, böljade än vitt, än smekte den
mjukt kring linjer, som kommo kapten Broman att känna en hissnande
känsla i bröstet. Inte ens de fem skramlande sköldar av försilvrad plåt,
som slängde omkring Kinumé, förmådde dölja det faktum att hon var
Nagasakis skönaste yoshi.

»Det är en jänta för mig, det!» skrek skeppar Broman. »Den skulle jag ha
lust att ta med mig hem till Sverige.»

Norrmannen skrattade.

»Köp henne!» sade han. »Dom här pikerne är till salu har jag hört.»

Broman var genast med på saken.

»Hör hit», skrek han åt jappen. »Jag köper jäntan där. How much?»

Med en flott gest drog han upp en packe engelska sedlar ur plånboken och
kastade dem åt japanen.

»Räcker det där?»

Styrman Bryngelson vaknade upp ur den halva dvala allt dryckjomet
försatt honom i.

»Men kapten», protesterade han. »Det är ju nära tvåhundra pund.»

»Håll mun, det har jag råd till», skrek Broman. Och styrman teg.

Japanen, i hast allvarlig, tog upp sedlarna och räknade dem. Så bugade
han sig djupt och stack dem i barmen, försvann och kom tillbaka om en
stund med ett långt papper, fullskrivet av japanska bokstäver, vilket
han lämnade skepparen.

»Den gyllene plommonblomman» tillhörde kapten John Broman.

       *       *       *       *       *

Tidigt nästa morgon fick Ida Mathildas jungman det ovanliga nöjet att ro
en ung japanska i land. Hon var klädd i gul guldbroderad sidenkimono med
skepparns gamla ulster utanpå, och hennes läppar buro spår av
förgyllning.

Men hon var glad som en lärka, ty i ulsterfickan låg ett långt papper
med japansk skrift; och när hon kom i land tog hon en ricksha och körde
bort.

       *       *       *       *       *

Fem timmar senare gick kapten Broman i land. Han var i måndagshumör,
huvudet värkte och han hade redarn på morgonkvisten lärt sin besättning
gudsfruktan och rena seder. Särskilt hade styrman Bryngelsson kommit i
åtnjutande av hans omvårdnad, ty han gjorde styrmannen direkt ansvarig
för att han, Broman, kvällen förut burit sig åt som en idiot och kastat
bort nära tre tusen kronor.

Men när han steg i land blev han föremål för en mindre vanlig
vördnadsbetygelse, ty en liten japan lade sig på magen för honom på den
smutsiga kajen och slog pannan tre gånger i stenläggningen.

»Oh, you honorable captain», sade japanen.

»Vad är det om?» fräste Broman.

»O, högtärade kapten», sade japanen, »jag är Motu, som älskar Kinumé,
och du, högtärade kapten, har köpt henne från Yoshivara och givit henne
friheten. Vid körsbärsblommornas fest fira vi bröllop. O, högtärade
kapten, jag är din tjänare för en tid av sju existenser.»

»Dra åt helsicke!» sade kapten Broman.




EN RÄTTSFRÅGA


»Åjo», sade ingenjören. »Nog kan man alltid skilja på rätt och orätt,
det där har varje människa medfött inom sig. Jag för min del behöver
aldrig ta miste på de två sakerna.»

»Då gratulerar jag bror», sade advokaten. »Fast bror i så fall knappast
hör till de människor, som ge mig mitt levebröd. Vad som är moraliskt
rätt eller orätt kan ofta vara svårt nog att avgöra, tycker jag, olika
människors uppfattning om de där sakerna variera ju så högst betydligt,
men den juridiska rätten kan alltid fastslås.»

»Prat», sade ingenjören. »Just den moraliska rätten är det, som man
minst behöver tveka om. Den juridiska kan däremot bli ganska kvistig att
få tag i. Det sköter advokaterna om.»

Advokaten ignorerade hugget.

»Jag erkänner gärna», fortsatte han, »att det ofta nog kan vara
kvistigt att avgöra vilken av två parter, som har juridiskt rätt eller
orätt, men avgöra det kan man alltid till slut. Har du hört talas om ett
enda fall då en domstol uppgivit försöket att döma i ett rättsfall?
Ånej, utslag blir det alltid.»

Journalisten tände en ny cigarr.

»Det kan dock finnas fall, då det är omöjligt att avgöra både vad som är
moraliskt och juridiskt rätt.»

»Exempel!» sade advokaten.

»Jag skall dra fram ett exempel ur min egen erfarenhet», sade
journalisten och satte sig bekvämare till rätta i stolen. »En liten
episod, som hände mig för många herrans år sedan ute i Amerika.

»Som ni vet reste jag dit över som nybliven student för att se litet av
livet och tillfredsställa min äventyrslystnad. Mina föräldrar voro i
mycket goda omständigheter, så jag var försedd med en rundligt tilltagen
reskassa, och naturligtvis skulle jag långt innan den var slut ha en bra
plats, det hade jag klart för mig. Tacka för det, att en ung, frisk,
energisk svensk pojke med goda skolkunskaper och ett friskt humör lätt
skulle slå sig fram där ute.

»Jag kom alltså till Chicago och började med att se mig om i staden
litet. Den var så stor, och full av så mycket nytt och underbart, och om
min reskassa när den växlades i dollars inte blev så många hundralappar
bekymrade det mig föga. Jag skulle snart skaffa mig en plats. Men någon
brådska med den saken var det ju inte, utan jag levde dagsländans glada
liv, tills jag en dag helt plötsligt upptäckte att mina pengar voro på
upphällningen.

»Nå det fanns gott om lediga platser. I varenda tidning stod det
spaltvis med annonser om dylika. Först sedan jag svarat på en hel hop av
dem och förslösat mycken tid och många dollars på anmälningsavgifter och
värdelösa provkollektioner fick jag klart för mig att de flesta voro
humbug. Jag var allt bra grön.

»Det är ju onödigt att i detalj relatera mina öden under denna tid, det
må vara nog sagt att en dag stod jag på gatan utan en cent på fickan.
Att skriva hem efter hjälp förbjöd mig min stolthet, och ännu hade jag
litet hopp kvar om att det till slut skulle ljusna. Så småningom
vandrade det ena plagget, den ena småsaken efter den andra till
pantlånaren, och till slut stod jag där utan att äga mera än de kläder
jag gick och stod i.

»Då började svälten på allvar. Då och då kunde jag komma över en slant
så att jag fick ett mål mat, men många dagar fick jag nöja mig med en
kopp kaffe och en bit paj som dagsranson, och ofta fick jag ingen mat
alls.

»En dag just vid den tidpunkt då jag märkte, att mina kroppskrafter
började ge vika, mötte jag på gatan en välklädd man, som efter en
forskande blick på mitt ansikte ställde sig i vägen för mig.

»'Ni svälter!' sade han kort och rakt på sak, så som det brukas i det
landet.

»'Ja', erkände jag hoppfullt, i tanke att mannen kanske skulle ge mig en
dollar till ett par ordentliga mål mat.

»'Berätta edra närmare omständigheter, så får jag se om jag kan göra
något för er!'

»Och jag berättade utan omsvep både vem jag var och hur jag kommit i den
situation som jag var.

»'Ni är alltså av en hederlig och på sin ort aktad familj?'

»'Ja, det är jag.'

»'Och själv är ni en hederlig karl?'

»'Ja.'

»'Har aldrig begått en ohederlig handling?'

»'Aldrig', svarade jag litet harmset. Om jag icke varit så utsvulten
hade jag säkert inte tålt det.

»'Gott', sade han och drog fram en sedelbunt ur fickan. 'Här är hundra
dollars, vill ni förtjäna dem?'

»Om jag ville! Hundra dollars! Min tanke svindlade inför en sådan summa.
Det betydde ju nytt liv, nytt hopp--en biljett hem om jag så ville.

»'Vad skall jag göra för att få dem?'

»Han tycktes betänka sig ett ögonblick.

»'Jag är vad man kallar en excentrisk man', fortsatte han sedan. 'Och
det roar mig att studera människorna. Nu vill jag se om hundra dollars
kan fresta en fattig svältande sate som ni, som hittills varit hederlig,
till att bryta med sitt föregående liv. Ni får dessa hundra dollars om
ni begår en ohederlig handling.'

»'Vilken handling vill ni att jag skall göra?' frågade jag. Herrarna
böra komma ihåg att jag svalt; och jag tyckte det kunde vara skäl i att
höra vad som begärdes av mig. Uppfattningen om vad som är hederligt
varierar ju.

»'Vilken handling som helst, bara den är ohederlig.'

»'Och när bli pengarna mina?'

»'Pengarna övergå i er ägo i samma ögonblick som ni begår handlingen i
fråga.'

»Jag funderade ett ögonblick. _Så ryckte jag till mig de hundra dollarna
och sprang min väg_. Kan du, herr jurist, avgöra om min handling var
ohederlig eller ej.»

Advokaten tvekade inte ett ögonblick.

»Naturligtvis var den det», svarade han.

Journalisten smålog stilla.

»Pengarna blevo alltså mina i samma ögonblick som jag tog dem?»

»Ja visst!»

»Men då var det ju mina egna pengar, jag tog, och att ta sina egna
pengar är ingen ohederlig handling.»

»Hm!» sade advokaten. »Man får tänka sig, att det i utförandet av
handlingen fanns ett ohederligt moment innan pengarna övergingo i din
ägo.»

»Det får man inte tänka sig», svarade journalisten. »Ty överenskommelsen
var, att pengarna skulle bliva mina _i samma ögonblick_ som jag begick
en ohederlig handling, inte i ögonblicket efter, alltså inträdde min
äganderätt _samtidigt_ med detta ohederliga moment, och de pengar jag
tog voro alltså mina egna.»

»Hm!» sade advokaten.

»Men», fortsatte journalisten. »Om penningarna voro mina egna var
handlingen icke ohederlig. Och då handlingen icke var ohederlig hade jag
heller icke uppfyllt villkoret för att få pengarna--och pengarna voro
icke mina. Har jag rätt?»

»Hm», sade advokaten.

Journalisten skrattade kort.

»Nå! Jag tog således pengar, som icke voro mina. Detta var en ohederlig
handling. Men då jag begick en ohederlig handling blevo pengarna
mina;--följer du med?--jag tog alltså mina egna pengar, vilket icke är
ohederligt, pengarna voro alltså icke mina; alltså var handlingen
ohederlig, alltså voro pengarna mina; alltså var handlingen hederlig,
alltså voro pengarna icke mina; alltså var handlingen ohederlig, alltså
--»

»Stopp, stopp!» sade advokaten. »På det viset kan du hålla på hela
natten.»

»I evigheters evighet!» svarade journalisten. »Faktum är, som jag haft
nöjet att bevisa, att om min handling var ohederlig så var den hederlig
och tvärtom. Kan du döma vad som i detta fall är rätt och orätt?»

»Hm!» sade advokaten. »Ett högst invecklat rättsfall.»

»Herrarna kan tvista om den juridiska rätten, men moralisk rätt att
behålla kovan hade du lika förbaskat», avgjorde ingenjören.




SVÅRSÅLD VARA


»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade
direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.

Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium,
nickade instämmande--de hade alla erfarenheter i den vägen--men den
fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.

»Inte allt», sade han.

»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten
att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte
själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och
har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»

»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för
hundratjugu kronor?»

Silverling skrattade.

»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»

»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för
tjugu kronor?»

»För tju--jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»

Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta
nya hundralappar.

»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och
dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som
han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån,
samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare
skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar
till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får.
endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och
ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller
två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig
tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre
middag.»

»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att
förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en
hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och
passar på tillfället att göra ett litet kap.»

»Såvida inte samvetet--», sade en av de andra.

»Åh håll mun», sade Silverling.

Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en
av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en
speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina
hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande
från andra sidan gatan.

Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.

»Skall herrn köpa en hundralapp!»

»Vafalls?» sade den andre och stannade.

»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»

Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.

»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan,
så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och
driva med folk?»

Så gick han.

Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om
sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en
poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen
för en stund.

Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men
hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i
utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio
kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.

Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste
Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort
sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt
yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud
taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.

När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade
sig, antastades han av Ansén:

»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»

»Köpa vad?» svarade officern och stannade.

Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:

»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar
bara tjugu kronor.»

I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren
Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen
fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i
sagolik riklighet utsträckas framför sig.

Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven
förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde
blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem
nya, fina hundralappar.

»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här
ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra,
vassego, här ä hundra kronor till betalning.»

Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén,
stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de
väntande ådekolångnubbarnas mångfald.




ARTIGHET I BARBACKA


Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle
med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro
lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är
särdeles demokratiskt. Men han tar miste.

I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en
inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som
existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned
än Indiens.

Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo,
och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu
ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han
visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som
evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart
för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren,
kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur
pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.

Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams
ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen
till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte
provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft
hatten två tum.

Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man
med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång
själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten
kanske en hel decimeter.

Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d.
kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han
fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson
drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom.
Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång
ledigt och reste till Stockholm.

Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och
Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han
aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns
sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns
och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle
skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.

Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén
honom i sidan och sade:

»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»

Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig
dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka,
och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en
vördnad, som gränsade till andakt.

Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt
hälsade tillbaka brast förtrollningen:

»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad.
»Det där var ingen minister.»

»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén
förvånad.

»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen
kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en
minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha
sett åt dej.»

Andrén skrattade.

»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att
dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en
schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har
till levebröd.»

»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett
handelsbiträde.»

»Du har nyss sett en göra det.»

»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»

Andrén sträckte på sig.

»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag
hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade
han lyft på hatten i alla fall.»

Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började
rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta
flotta herrar i cylindrar och lackskor--ty Andrén stod i
herrekiperingsavdelningen--och Perssons föreställningsvärld ställdes
allt mer på huvudet.

Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte
kronprinsen.

Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade
inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres
personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som
lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och
hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.

Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste
tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter
ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en
specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.

Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock
fingret till hatten och gick vidare.

Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och
konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för
honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom
endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.

Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt.
När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan
honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på
Barbacka storgata.

Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg
efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare.
Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de
närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.

Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på
Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten
om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med
andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som
skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig
upptuktelse stod klart för alla.

Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök
han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor
att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot
jorden.

Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret
till mössan och gick förbi.

Han hade glömt kronprinsen.

       *       *       *       *       *

Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske
även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i
Barbacka går det inte.

Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker
hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.

Och borgmästaren gör honnör med ett finger.




JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA


Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda--Bondåkra
järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger
dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen
organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick,
ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse
än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med
yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som
varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby,
varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas
hållplats vid stambanan.

Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.

Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och
lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en
mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av
kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull.
Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.

Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt
berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som
lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.

Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda
hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson,
som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var
något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening
därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.

När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget,
meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.

»Dom lär strika», sade han.

»Hocka?» frågade Johansson.

»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.

Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade
med fyren.

»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också»,
sade Fröjd tveksamt till slut.

»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla
ihop.»

Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid
Fälanda--Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade
mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela
den remarkabla nyheten.

Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.

»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av
tidningspapper. »Va vell I för något?»

»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker
strika.»

»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för
tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»

»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu,
och vi får la följa exemplet.»

»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska
ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»

Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.

»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än
att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen
hur vi vell hat.»

»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte
vell strandsätter oss.»

Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt
tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem
minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes
återresan i laga ordning.

Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.

»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.

»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»

»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»

»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»

Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen
och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som
strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma
överens med lokföraren.

Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i
Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick
eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor
av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.

På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.

»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I
strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I
för egentligen. Vell I ha mer lön?»

»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi
får mera lön, så får vi la tacka.»

»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er
var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»

»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De
va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi
i alla fall.»

Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung
ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för
att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han
tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför
ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.

»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.

»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.

»Vad ska ni då på loket att göra?»

»Va?»

»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall
förhindras. Gå ifrån loket!»

»Vecket?»

»Gå ifrån loket, säger jag! Annars--»

»Men vi har lövat--», protesterade Johansson.

»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket
ögonblickligen!»

Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt
språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var
avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning
satte han i gång.

För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid,
vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades
många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till
Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de
officiella.

Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp
kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även
av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne
förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.

En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.

»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»

»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre,
så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra
mä tåget.»

»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»

»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?»
frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om
tåget blir stående ute på linjen.»

»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä,
så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»

Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av,
och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.

Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande
mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten
minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets
hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka
baklänges.

Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:

»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.

»Vafalls?»

»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»

»Men det är ju strejk, och--»

»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade
Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör
pojkarna hem tåget.»

»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör
vi't inte.»

»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»

De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i
förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga
hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade
Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför
lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt
såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.

Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda--Bondåkra
järnväg.




EN SPRITAFFÄR


Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro
uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga
existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för
befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par
dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en
bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu
fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat
affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket
anlitat.

En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett
korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som
han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid
luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften
dallrande av värme.

Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka
tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla
bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga
vantarna på och realisera.

Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och
den var det nog inte värt att knycka. Men---- Det fräste till i Kalle
Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga
tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.

En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:

»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak
av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»

»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en
lagerkarl bort att fylla den.

Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden
biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt
anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med
en elegant gest upp den på axeln:

»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och
närmade sig dörren.

Men biträdet var där före honom.

»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala
kontant.»

»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här
giftbutiken, va?»

»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå
och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten
Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»

Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.

»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning
till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut
era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson
med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni
uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i
den här butiken.»

Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de
tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt
avlägsnade sig.

»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till
lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»

Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att
dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade
nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.




MAJUMBA


Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande
smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av
Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna
ödsligheten.

»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste
hem.»

»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men
dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen
penge.»

»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är
ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl
med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding
i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga
café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera
oss för närvarande.»

Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:

»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna
heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var
lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira
din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var
jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och--»

»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»

»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att
fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet
att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en
rad brokiga år ute i världen.

Strand log och tände en Maryland-cigarrett.

»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att
rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den
komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till
sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två,
nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som
distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag
dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar,
gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er
ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»

»Hut!» sade vi.

»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i
Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina
fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som
belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom
undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det
var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska,
präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna.
Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag--good bye, little
girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln?
Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt--sådana
finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där
nere--alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker
gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man
blir van.

Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade
jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier,
byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.

Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla
både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för
ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon
tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes
i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.

Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s.
jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par
sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka
efter mitt bagage.

Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty
faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med
vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk
suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.

Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i
regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr
landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta
flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade
allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för
att den inte skulle rosta.

Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre.
En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som
sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi
civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med
moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en
härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.

Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick
för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland
på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn
och febern gjorde kål på honom.

Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla
smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var
ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par
miljarder myggor.

Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken
kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi
och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag
tänkte på skottens avskedsord:

'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig
väl med den gamle skojaren Majumba.'

Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där
inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades
genom hans område till kusten, till och med av de stridbara
haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade
fetischdyrkarna.

Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på
all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka
en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och
å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans
Blanksvarta Majestät in.

På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var
Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller
bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans
senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade
börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att
den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och
alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.

Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och
minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och
jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.

Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så
småningom.

Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av
mig--jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor
businessman--men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde
jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började
åter skina.

En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla
utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en
whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta
honom få.

'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En
långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för
land ni är ifrån.'

'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få
tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den
innehöll, att jag inte kunde styra mig.

Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och
brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka
likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men
inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna
vansinniga av avund om de fått se den.

Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin
tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och
att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det
hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton
'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på
svensk julmat'.

Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och
portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville
associera mig med mindrevärdiga raser.

Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med
att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk
risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och
varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag
mycket väl visste att han inte begrep det minsta.

Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på
själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle
hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät
Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita
pampen.

Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta
slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda
holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.

En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om
hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin
och champagne som en katt lapar mjölk.

Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i
världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk
person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda
tjurögon lika lömskt i alla fall.

När jag en stund måste gå ifrån honom för att sköta om någon syssla, gav
jag honom en engelsk jultidning att roa sig med, och när jag kom igen,
hade han fått tag i en färgplansch av kung Edward i ordnar och grannlåt,
och han ville partout veta vem denne verkligt elegante man var. Jo, det
var den store vite konungen.

Majumba betraktade länge och uppmärksamt planschen, och det syntes på
den drummeln att han var avundsjuk. Tacka för det för resten. Själv var
han ju bara klädd i en hög hatt, ett par blårandiga simbyxor och en
trasig gul parasoll.

Men då flög den onde i mig. Jag fick idén till hur jag skulle vinna den
svarte lymmelns eviga vänskap.

'Majumba', sade jag oskyldigt. 'Varför är inte du, som också är en stor
konung, lika fin som den vite konungen.'

'Uff! Mum! Skål!' sade Majumba.

'Majumba', fortsatte jag. 'Din makt och glans har inte bländat mig fast
den är stor, men din tjusande personlighet har vunnit min vänskap, och
det är min vilja att du, o Majumba, blir minst lika elegant som den vite
konungen.'

Svartingen spärrade upp korpgluggarna och spetsade öronen, och jag
skickade Bootlace efter min mammas låda. Majumba skulle klädas till
julgran.

Ett stycke röd kalikå omskapades hastigt till uniformsjacka åt honom.
Det var lätt gjort, bara ett par hål för armarna och ett snöre genom
några hål i halsen. Ett par säkerhetsnålar höllo ihop det hela.

Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde
ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna,
stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade
han fullkomligt och lät mig göra som jag ville.

Och ni må tro, att Majumba blev fin. Tröjan översållades av stjärnor och
blev katten så mycket elegantare än kung Edwards, från ett snöre runt
magen föll glittret i en glänsande frans ned mot knäna, snörena med alla
nationers flaggor lindades kors och tvärs över bålen, i öronen hängde
andra snören med påträdda färgade glaskulor, en julgranstopp av
försilvrat glas krönte den ruggiga cylindern, vars framsida pryddes av
en rosenkindad julängel av silverglitter. En massa andra småsaker, såsom
förgyllda grankottar etc., placerade jag på måfå där mitt konstnärliga
sinne sade mig, att de gjorde sig bäst.

När lådan var tömd var också Majumba så grann att det nästan gjorde ont
i ögonen att se på honom, och när han fick se sin bild i min spruckna
spegel, spred sig ett skimmer av verklig lycka över hans mera feta än
egentligen vackra anletsdrag.

Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och
hans svit, som satt på hasorna nedanför verandan och såg på hur den vite
mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit
så vördsamt bemött.

Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt. Bootlace
fick göra sitt bästa med håvorna, vilket inte var mycket, men snart
sutto dock jag och Majumba vid det dukade julbordet och åto risgrynsgröt
med kondenserad mjölk, och lutfisk och skinka. Majumba smorde kråset och
tog snapsar och sken som en sol, och svor att jag var hans ende vän på
jorden och hans broder och fader och moder.

Sen serverades kaffe och punsch. Majumba fann punschen välsmakande och
hävde i sig enorma kvantiteter.

Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda
väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag
lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba
full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden,
vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas
fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde
upp ett hyllningsvrål:

'Ooo, Majumba! Oooooo, Majumba!'

Majumba var tydligen utnämnd till gud.

En timme senare hade Majumba fått nog, och hans kungliga snarkningar
tonade mäktigt från rörstolen. Då steg sviten fram, grep med vördsamma
händer sin monark, lämpade honom varsamt ombord på hans stora kanot och
rodde med tysta årslag bort i natten.

Annars bruka niggrerna aldrig våga färdas under den mörka tiden på
dygnet, men antagligen ansågo de Majumbas nya _ju-ju_, trollmakt, så
stark, att de onda andar som ströva i mörkret inte skulle våga sig på
dem.

Majumbas vänskap höll i sig, och han inte bara tvingade de andra
niggrerna att låta sina bytesaffärer gå genom mig, utan lättade även på
sina egna väldiga förråd av landets produkter.

Jag gjorde enorma affärer och funderade just på att börja på egen kula
och bli miljonär, när Majumbas timme slog.

Åskådandet av sin egen bild med all julgransgrannlåten i min spruckna
spegel, som han skickat en särskild deputation att byta sig till mot ett
par manshöga elefantbetar, steg honom så småningom åt huvudet. Han blev
storhetsvansinnig, beslöt att erövra hela Afrika och anföll till en
början närmaste engelska utpost med hela sin armé, fyra tusen man.

Men på utposten fanns en engelsk underlöjtnant med ett par irländska
sergeanter och två hundra haussa-soldater, och denne unge engelsman hade
inte mera känsla för det passande, än att han inte bara vägrade att låta
sig dödas, utan även piskade upp Majumbas armé, ryckte in i hans land,
brände ett dussin byar samt förklarade Majumba avsatt och utnämnde en ny
nigger till kung. Och eftersom Majumba nog varit litet hårdhänt ibland
och tagit livet av en och annan, accepterade folket sin nye härskare.
Dock först sedan en av hovmännen stuckit en assegaj tvärs igenom
Majumbas mage.

Och eftersom jag var Majumbas vän, ansåg den nye konungen mig som sin
fiende och lät meddela bolaget, att han skulle känna sig angenämt
berörd, om han fick mottaga mitt huvud som kröningspresent.

Och som jag hade anledning förmoda, att han, om inte presenten kom
punktligt, skulle skicka några hundra man för att hämta den, steg jag
ombord på ångaren Umballa av Liverpool, när den angjorde vårt faktori,
och avreste till Europa.»




EN KRIGSLIST


Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och
Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut
försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de
trängde sig glatt in i sin vagn.

Men när de kommo in i sin kupé fördystrades deras anleten högst
betydligt, ty fastän de beställt fönsterplatser, funno de, att de hade
att sitta mitt i var sin soffa, rätt upp och ned, utan stöd på någon
sida. Utom baksidan förstås.

Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så
hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken
den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde
göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om
de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert
varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet
skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den
lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat.

Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga
eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och
sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton
timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären.

Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på
mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade
de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de
kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom
ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje
försök till dylikt närmande.

Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.

»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i
restaurangvagnen och äter frukost.»

Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat,
för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.

Anderstein förstod, men visste inte vad.

»Vi gör väl det», svarade han.

»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt
och gnuggade händerna.

»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål _mat_ för några kronor,
där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti
rubel.»

Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem
vågade en fråga.

»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»

»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga
kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen
går säker, och så rasar sjukdomar där.»

»Hemskt!» instämde Anderstein.

»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.

»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än
man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går
och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han
död.»

»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge
sedan herrarna var där?»

»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»

»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»

»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med
sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och
seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint
skött, va?»

En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte
ut sig på var sin soffa.

»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation.
Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi
frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»

Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka
två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av
att dörren öppnades.

I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom
skyltade ännu ett par karlar.

»Vad är det?» frågade Esselgren.

»Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska
interneras.»

»Va katten--»

»Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från
Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.»

»Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj...»

»Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.»

Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och
så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man.




EN ITALIENSK EPISOD


Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det
var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren,
svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina
effekter och ge sig i väg när tåget stannade.

»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska
hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var
själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in
sitt fosterlands klimat.»

»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte
likadant hemma i Sverige, va?»

»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor
station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick
ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där
guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»

»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara
järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i
Italia.»

Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret
och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till
järnvägstjänstemannen:

»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»

»Venti minuti, signore!»

»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.

»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för
resten en vacker dialekt i de här trakterna.»

»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.

»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en
tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.

Men Åke grep sin mössa.

»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon
katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas
chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka
skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen
stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de
komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»

Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta
ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda
kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på _il
ristorante_. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg
nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att
tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt--en liter O. P.
aqvavit.

Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P.
lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.

»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.

Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.

»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade
alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan
vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans
biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med,
för den hade konduktören redan sett, men pengar--det är inte så angenämt
att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner
mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.

Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att
det varit konduktörsbyte i Bologna.

»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.

Petrus försökte en bluff.

»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.

»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång
var rösten skarpare.

»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»

Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske
överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och
utländskt prat imponerade inte på honom.

»Biglietto, signore!»

Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en
förklaring, och han tillgrep svenskan.

»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han
blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till
krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»

Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på
slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt
skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida
anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för
en kamorrist.

I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan,
ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens.
Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och
inga pengar.

Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom
fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat
av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han
skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu
måste Petrus klara sig själv.

Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera
sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band
operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur
Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte
ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med
så kallt oförstående.

Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända
utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han
är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna
gren av sitt vackra modersmål.

Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig
något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra,
och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra
fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och
_facchini_ i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat
förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på
väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade
två _facchini_ gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro
just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den
andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog
ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den
dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han
återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid
för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare
vantarna på dem så snart han vände ryggen till.

Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för
långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het
strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan
satte sig.

Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av
vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i
Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var
förbundet med en viss risk för en _facchino_ att närma sig Petrus just
då.

På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare
kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde
de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde,
och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri
från det gamla Germaniens dystra skogar.

»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en
kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss
lite mat.» _Facchini_ närmade sig lystet men tveksamt.

»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi
tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»

»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du
något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.»
Och med det ledde han vägen.

Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig
sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.

Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.




DJURVÄNLIGHET


I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i
staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på
spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt
bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om
några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade
den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på
ett av flaken.

Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka
djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och
betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans
poetiska själ kallade det.

Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade
artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.

En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen
men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av
såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.

»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till
måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.

Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke
vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog
han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot
måsen.

Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om
projektilen.

Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och
under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.

Men han uthärdade elden briljant.

Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd
iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.

»Vad är det han har för sej, Göranson.»

»Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit
fast.»

»Må dä!» sade Jönsson.

»Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han
inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var
fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar
sten på honom.»

»Må dä?» sade Jönsson igen.

»Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är
barmhärtigast.»

Jönsson såg bekymrad ut.

»Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank
och stör!» sade han.

»Visserligen! Men under sådana här omständigheter.»

»Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson.

»Men han är ju bortrest!»

»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt.

Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida
gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för
det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något
hinder.

»Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det
om jag skjuter måsen ändå?»

Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet.

»Jae, en tio kronor blir det nog minst.»

Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och
herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte
och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.

»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll
anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»

Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson
i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas
själar till andakt.

När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna
och grep geväret.

»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till
ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang!
Först den ena pipan och sedan dem andra.

Då flög måsen.




EN LIVLIG JULAFTON


Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton
på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så
betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade
hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk
småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden
på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter
risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde
i stället kosan norrut--samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den
livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i
Minneapolis, Minnesota, U. S. A.

Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det
ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa
korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda
centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur
att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.

Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där
jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb
som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som
brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med
chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att
jag fick behålla platsen.

Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag
bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet,
där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning,
och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt
att bo där.

På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att
resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var
postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den
spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och
första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och
Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet
mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i
Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra
irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.

Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett
sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie
skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare
sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter
steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara
hem till plumpuddingen.

Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter
Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse,
farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda
att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför
avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den
oändliga Central-, mot 18:de avenyen.

Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en
ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den
sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades
inte. Det blev oroligt i vagnen.

»Varför kör ni inte vidare?»--»Va--står ni här för?»--»Rör på
spelet!»--»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och
stå här jämt?»

Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom.
Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad!
Det har hänt en olycka längre fram!»

»Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor
som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft.
En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt
övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin
handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades
kapplöpning mot olycksplatsen.

Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande
gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa
lyckades jag ändå placera mig.

När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade
hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta
stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över
järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade
föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att
förvissa sig om allt var klart.

Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i
verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna
snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.

Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och
darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans
namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit
hand om honom.

»Är du skadad?»

Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen
mig, ryckte upp sig och svarade:

»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»

Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt
vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från
vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att
hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand
om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring
mig.

En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig
snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret
klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade
sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.

Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte
och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en
spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att
utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo
massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och
från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som
kunde bli användbara.

Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav
motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta
vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en
decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet,
och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför
rutan.

Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra
honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och
placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till
marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».

Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en
näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot
spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i
högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna
möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna
mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att
blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit
ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur
stridens centrum.

Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina
fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig
gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek
undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade
mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag
lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden,
satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.

Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En
lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog
till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda
händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans
underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev
liggande. Det var också en »knock-out»--min första--och jag kan inte
förneka, att det kändes lite underligt.

Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte
skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så
att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det.
mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat--

När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett
stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under
örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda
mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med
ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med
frikostig hand utdelad »knock-out».

Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i
galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden,
och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas
battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.

Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i
skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela
gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och
glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit
undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man
varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa
förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men
ljusare och gladare omgivning.

Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena
kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två
recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt,
plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och
innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga
kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig
med ett bekymrat ansikte.

»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag
rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den.
Vill du mäka kompani?»

Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän
hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det
östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet
kilade vi i väg.

Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när
ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi
befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i
vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.

»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.»
Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte
vi vår väg.

En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett
hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde
själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.

Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu
åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar,
som kommit ut från krogen.

Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt,
och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen
voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest
och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män
stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus
gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt
många tiotal dollar.

Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på
grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket
föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av
bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på
nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde
tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra.
Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.

Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket
ordentligt hängd.




ETT SJUKDOMSFALL


»Du ska ta en sjukförsäkring, Isidor», sade Östkvist, och lade sin arm
på sin kollegas arm. Det var för tillfället inga kunder i butiken, så
att de båda biträdena hade tid att prata.

»Jag har aldrig varit sjuk», svarade Perander.

»Alltid en ny anledning att försäkra dig, Isidor», fortsatte Östkvist.
Varje människa blir sjuk en eller annan gång i sitt liv, och om du
aldrig varit det, kan du ge dig så många som flyger och far på, att din
tur snart står för dörren.»

»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken»,
anmärkte Perander, som hade sparbanksbok.

»Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om
du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i
fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du,
sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad! Se på
Bruno, han låg i sex månader och fick tio kronor om dagen, hur skulle
det ha gått för honom, om han inte varit sjukförsäkrad?»

Perander blev betänksam. Det var nog något i vad Östkvist sade i alla
fall.

»Är du försäkrad?» frågade han.

»Ja, naturligtvis! Du tror väl inte, att jag är lättsinnig nog att gå
oförsäkrad genom livet?»

»Hm. Men var kan man få tag i en agent, om man nu skulle fundera på
saken?»

Östkvist log.

»Jag är agent, Isidor», sade han stilla.

Tio minuter senare var Perander försäkrad.

När Isidor Perander skrivit under ansökning till bolaget »Liv och
lycka», var han ganska belåten med sig själv, men redan när ett ombud
från bolaget åtta dagar senare hämtade första halvårsavgiften började
han ångra sig, och denna känsla stegrades oerhört när han fann, att han
skrivit under en laglig förbindelse att göra en lika stor betalning
varje halvår under de närmaste tio åren.

Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen
gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett
rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare
formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka
hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att
vara det så länge som möjligt. Om han också förlorade sin lön i butiken
under tiden så var det bara 175 kr. i månaden, mot de 300 han skulle
inkassera.

Men hur skulle det ske? Erfarenheten från beväringstiden hade lärt
honom, att läkare inte äro så lätta att lura, och efter moget
övervägande bestämde han sig för förlamning i ben och underkropp, vilket
han ansåg vara mycket lätt att simulera.

Dagen därpå uppskrämdes kunderna i Johansson och Johanssons bod av att
det omtyckta biträdet Perander under det han höll på att väga upp en
kvarts kilo vetemjöl till fru Pilmans husassistent, plötsligt segnade
till golvet med mjölskopan i hand.

»Vad är det med Perander», röt patron Johansson. »Är han onykter?»

Men Isidor kved matt till svar:

»Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig,
och nu käns dom inte.»

När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron
Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och
lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad.
Han hade tydligen inga smärtor.

»Skicka inte efter läkare än»