Project Gutenberg's Himlauret eller det profetiska ordet, by F. Franson

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Himlauret eller det profetiska ordet
       Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram

Author: F. Franson

Release Date: May 7, 2005 [EBook #15786]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HIMLAURET ***




Produced by David Starner, Torbjörn Alm and PG Distributed Proofreaders






HIMLAURET ELLER DET PROFETISKA ORDET

Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram


AF

F. FRANSON


CHICAGO: CHICAGO-BLADETS FÖRLAG. 1898.



INNEHÅLL:

                                           Sid.
Företal                                      3
FÖRSTA AFDELNINGEN.
  Domedagen och den sanna beredelsen derför  7
ANDRA AFDELNINGEN.
  Vakna! Vakna! Uppb. 1-5                   18
TREDJE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring begynner. Uppb. 6-7      39
FJERDE AFDELNINGEN.
  De 70 årsveckorna                         66
FEMTE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring fortsättes.  Uppb. 8-9   76
SJETTE AFDELNINGEN.
  De tusen åren, m.m. Uppb. 20             158
SJUNDE AFDELNINGEN.
  Det nya Jerusalem. Uppb. 20-21           177
ÅTTONDE  AFDELNINGEN.
  Efter de tusen åren                      183
NIONDE AFDELNINGEN.
  När kommer Kristus?                      203
TIONDE AFDELNINGEN.
  Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna  219
ELFTE AFDELNINGEN.
  Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens
  ankomst kan inträffa när som helst       250
TOLFTE AFDELNINGEN.
  Brudens inbjudning till sin brudgum      266
Slutord                                    271
Diagram
Tre öfversigtstabeller




FÖRETAL.


Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens
evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte
utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att
höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så
särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att
jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi _verkliga_
uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och
den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var
i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra
kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland
de rationalistiske presterna.

Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på,
om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus
tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi
församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi
läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef,
att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre
nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus
låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven--hvadan sålunda uttrycket
enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt--var det dock i
verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han
nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott
tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning
slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till
tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag
är = 1,000 år, så är en _timme_ (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda
utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m.
("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34),
jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta
öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick
Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år
313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef
af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från
korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på
sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt
vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande,"
Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen,
enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår
påskmorgon.

De 63 åren _innan_ Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens
svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och
törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att
församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5
påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid
beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid,
omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda _det
himmelska uret visar_ kl. 5 påskmorgonen.


När uppstod Jesus?

Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp,"
Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes
sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!

Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum,
till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att
de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss
lefvande _efter två dagar_; på _tredje_ dagen skall han resa oss upp, att
vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis
stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de
årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå,
att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling.
Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta
Israel lefva för hans ansigte."

Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret--det profetiska
ordet,--blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna
önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid
att skrifva. Den vill vara _ett pekfinger_ på bibelns säkra ur--dock ej på
några _minut-_ eller _sekundvisare_, ty sådana har himlauret inga--utan på
dess _timvisare_. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och
böra veta den _ungefärliga_ tiden, eller när han är "nära för dörren,"
jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär
i sitt sköte.

Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes
bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, _se noga på
uret_, d.v.s. _stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din
egen bibel_, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt
om att--_det är tid att stiga upp!_

Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.

_F. Franson_.




FÖRSTA AFDELNINGEN.

Domedagen och den sanna beredelsen derför.


Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket
mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i
allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i
nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon
annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på
försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig
i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.

Vi vilja begynna med betraktelsen af: _Domedagen och den sanna beredelsen
derför_.

"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa,
att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af _en hel bok_ i
bibeln, nämligen _Uppenbarelseboken_. Hvad är väl egentligen summa summarum
af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21,
hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken
ingenting annat än _en framställning af domedagens olika händelser_.

Hvad är väl _första_ kapitlet, om ej en beskrifning på _domaren sjelf_,
Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.

Hvad innehålla väl _andra_ och _tredje_ kapitlen, om ej _sju varningsbref_
från _domaren_ till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer,
så att de må undgå att med verlden fördömas?

Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck
i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om
du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall
utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra,
han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina
om, att "_domen_ skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan
dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra
upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just _domen_ öfver
Guds folk--åtminstone rörande _den_ frågan, huruvida de ega _lif_ eller ej.
_Efter_ upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då _lönen_ skall
utdelas.

Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som
_dömts_ "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," _efter_ deras
upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att
han har rätt också att _döma_ den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han
bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen
(= testamentshandlingarna till jorden och _symbolen af hans
domarevärdighet_) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling
sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.

Hvad utgöra kap. 6-19 annat än _domens_ utförande öfver jordens folk,
förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos
profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig
rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar
hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.

Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa
kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af
jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9
har det redan gått så långt, att det talas om "_de öfriga_ menniskorna, som
ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede
kom och tiden, att de döda skulle _dömas_;" kap. 12: _Domen_ öfver satan
att nedkastas; kap 13: _Domen_ öfver menniskorna _genom_ antikrist och den
falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans _dom har_ kommit;" kap. 15:
"Dina _domar_ ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har
_dömt_ så;" "sanna och rätta äro dina _domar_;" kap. 17: "Kom hit; jag
skall visa dig _domen_ öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som
har _dömt_ henne;" kap. 19: "Han har _dömt_, den stora skökan," och _domen_
öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: _Domen_ öfver satan och
_domen under_ de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om
t.ex. _Jeftah_, att han _dömde_, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6
år, eller om _Simson_, att han hade _dömt_ Israel i 20 år); och slutligen
_domen_ framför den hvita tronen, v. 11-15.

Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom,
d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer
under de tusen åren. "De skola _regera_," läsa vi, "i evigheters evighet,"
eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke _under_
"tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus
sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24),
utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas
tidsåldrar.

Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit,
att den utgör en beskrifning på _domedagen_ eller "Herrens dag," som den
kallas i Uppb. 1:10.

Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett
hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det
hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja
vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera
ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den
yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"--alla uttryck, hvarmed
nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så
tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så
mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande
uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från
barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag
på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti
2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas _doms_ och förtappelses
_dag_," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är,
nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år,"
och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt
på tiden _före_ Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra
en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och
visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt
årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.

Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse
och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin
sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och
våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror
måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är
bunden.

Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis
evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det,
att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan
detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de
tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den
hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls
in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen"
och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af
yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess
morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som _uppenbarar_
händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens _början_,
20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola
"elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå,
förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller
slutet af dagen. Åter kommer _Uppenbarelseboken_ oss till hjelp och visar,
att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens
slut, 21:1.

Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle
vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga
föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig
och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att
_döma_ jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i
händerna, alla berg juble, när han kommer till att _döma_ jorden." Orsaken
till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall
_döma_ jordens krets med _rättfärdighet_ och folken med _rättvisa_," vers
9.

När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud
skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna
dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med
den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk.
13:35.

Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och
genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga
straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de
derpå följande tusen fridsåren--med andra ord den tid, då han gör sig känd
såsom _Herre_. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord:
"Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud
allsmäktig, men under mitt namn af _Herren_ gjorde jag mig icke känd af
dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var _Herre_, då han såg
straffdomarne öfver Egypten.

Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si,
_Herrens_ dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra
landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall
göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld
från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid
_Herren_ Sebaots harm och på hans _glödande vredes dag_." Es. 13:9, 12.
"Hvad viljen I med _Herrens_ dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall
gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am.
5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och
Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När _Herrens_ dag låter höra
sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd
och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och
dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de
befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att
de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot _Herren_, och deras
blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven
deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på _Herrens_
vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han
skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.

Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och
andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren--söken ödmjukhet!
Törhända kunnen I varda bergade på _Herrens vredes dag_." Sef. 2:3. "Jag
skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa
skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen
på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden
_alla_ varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "_allt_ kött förgicks"
och "_alla menniskor_," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att _några,
nämligen de åtta, blefvo räddade_. Så ock här. Några af Israel och några af
de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att
fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages
af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag
kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina
fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung
öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11,
att _alla_ öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter
år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira
löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "_dag_, som brinner såsom en
ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för
några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.

Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara
morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom
"rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom
morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga
timmar för att bli upptagna. _Brudskarans upptagande är första
tilldragelsen på Herrens dag_. Derefter komma straffdomarna, som afslutas
med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget;
det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir
frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga
länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga
länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å
ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan
_solen_, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara
tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste,
jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början
endast från _solens_ uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa,
att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens
stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända
eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och
förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena
sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora
antikristiska arméerna. Det var denna _Herrens dag_, som icke skulle komma
öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn"
och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och
regera _tillsammans_ med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika
orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare
skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna
meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en
upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall
straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på
en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem
för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att
bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen
af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska
Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå
ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera
senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de
_heliga_ skola _döma_ verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola
hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom
våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller
mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre
straffdomar bli dem tillmätta.




ANDRA AFDELNINGEN.

Vakna! Vakna!


Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att
_underlägga sig jorden_ och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa
som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han
låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock
Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett,
att han skall göra sig känd såsom _Herre_[1] och att menniskorna måste
välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar
(= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för
mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta
handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas
tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de
skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin
själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle
DÖDAS, både _liten_, och _stor_, både _man_ och _qvinna_." 2 Krön.
15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna
tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma
skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro
de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han
ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att
genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven.
Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att
menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart
förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet
och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om _framtiden_, och hvarje tolkning af
den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad
från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95),
strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att
Herren visat Johannes, "hvad som snart _skall_ ske" (märk, icke hvad som
har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1,
framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan
hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi
himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må
synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det
förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika
_bokstafligt_ som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att
Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja
vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den
helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju
berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden,"
förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras
vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras
vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål."
"Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen
"den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång
träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver _domarens utseende_, hans, som
vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju
församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta
bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller
församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga
från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans
ögon äro en _domares_, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick
så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med
styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa
måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten")
påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på
hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan
äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är
herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen,
blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver"
o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de
församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det
förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett
sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande
troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft
ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot
hvarandra, se _domaren_ står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han
sade: "Dömen derför icke i förtid, innan _Herren kommer_." 1 Kor. 4:5.
Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan
anseende till person _dömer_ efter hvars och ens gerning, så vandren i
fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga
vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds
församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först
rörande egandet af _lifvet_, och för det andra rörande _lönen_.

Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket
sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi
ock arfvingar," Rom. 8:17; "_de_, som hafva dött i Kristus skola uppstå
först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "_vi_, som lefva," (icke några
endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola
upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att
_I mån aktas värdige_ att undfly allt detta, som skall komma, och att
ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom _tron_ togs Enok
bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild _värdighet_, som till
och med en _troende_ måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta
sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas,
kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en
_troshandling_ å vår sida--likasåväl som en allmaktshandling, å
Guds--framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de
kunna taga ett sådant trossteg?

Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den
process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det
ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en
process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då
höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta
sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva
sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det _något nytt som måste
fram_, nämligen _den förhärligade kroppen_.

Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas
genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli
förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina
uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant,
då han sade: "Att jag _om möjligt_ måtte hinna fram till uppståndelsen från
de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi
om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl _in_ i paradiset.
Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck,
då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara
funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."

Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva
afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets
boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde
det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de
afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens
ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och
kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan
grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu
högre grad än här. "Men nu _förblifva_ tro, hopp, kärlek, dessa tre."
1 Kor. 13:13.

Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något
_sådant_ tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det
ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många
fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet,
eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka
såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro
"sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet,
njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja.
De äro afund-_sjuka_, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro.
Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till
himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har
inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem
qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det
förekommer lika orimligt.

Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan
inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan
antingen att taga till sig salfvan från Gilead och _bli friska_ eller ock
att _dö_ den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens
tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa
sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot
andens röst, som bjuder honom _alltid tala sanning_; förtalerskan, som gör
detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den
enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och
icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och
tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock
fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den
smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda
umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är
detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder,
hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö
utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till
hvilket pris som helst få den botad--sådana predikanter, sådana
församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer,
om ej en förändring inträder.

De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty _Gud kan ej lemna qvar
ett enda af sina barn_, äfven om de äro svaga. Nej, _dessa äro icke barn,
när han kommer_, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid
källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller
lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom--_andliga lik_, och
_sådana_ måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna
ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de
måste blifva qvar, äfven om hvarken _de sjelfva_ eller _andra_ misstänka,
att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det
den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på
allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De
vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom,
de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom
Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de _kunna_
förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid
det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De
göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.):
"Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då
_vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem_." Af de tio
jungfrurna blifva hälften _fåvitska_ jungfrur. Af de sju församlingarna var
det _endast två>_, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall _du_
blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall _jag?_

Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras
två gånger, först huruvida de hafva _lif_ eller ej, sedan med afseende på
vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och
verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas,
hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett
Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig
helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir
upptaget, kommer dock ej att erhålla den _lön_ som andra, hvilka, lefvat
hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det
_arbetet_, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom
_förbön_, _samtal_ eller _vandel_, som de andra utfört.

Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas?
Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man
ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit
"rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt,
broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling,
hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje
uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en
spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall
göras. Det är _här_, vi sitta i väfstolen, det är _der_, vi bära drägten.
Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva _vandrat_ i
anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid
båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan
lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de
troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti
deras andliga lif och--dö.

De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan
hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske
förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen:
"Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första
gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på
läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du
nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig,
annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.

Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit
en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den
förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att
dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den
sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf."
Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din
hjertedörr, ehuru du kallar dig troende--Herren "skall utspy dig ur sin
mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.

Men å andra sidan: håller du på att tåligt _lida_ för hans skull, då väntar
dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de
öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud
inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens _snara_ tillkommelse och
bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) _sjelfva
frestelsetimmen_, d.v.s. från sjelfva den _tid_, då den stora
antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord:
"Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar
äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två,
till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens,
missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen
_lidandets_ krona, 2:10, och vakandets och _verkandets_ krona, 3:11.




Kap. 4.


Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3,
huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i
himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de
fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom _prester_ och
de senare såsom _konungar_.

Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om
möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete
är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att
tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder
för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets
välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så
offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland
äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen
bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds
församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas
böner," 5:8, samt få vara medel till _välsignelse_ för jordens folk under
de tusen åren.

Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring
omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en
jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit
ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad
ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af
honom, att tillbedja honom skall blifva vår _käraste_ sysselsättning. De
tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de
kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se
5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra
jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De
"tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt,
11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga
deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar.
Johannes, som endast "i _anden_" var på Herrens dag, förstod ej, huru
jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske
till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden--_han grät af
fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike_. Strax skyndar
en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta
inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan
i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full
blomma.

Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan
sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att
aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att
undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom
upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma
ur "den _stora_ bedröfvelsen."

Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der
_alla_ englar sägas stå omkring tronen och omkring de _äldste_. Här talas
om _alla_ änglarna, och dock om en _annan_ klass, nämligen de äldste.
Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga
äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar
eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2,
om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de
förnämste furstarne"--bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1
kallas "den store fursten"--uttryck, som låta oss förstå, att det finns
andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder
egentligen äldre) eller _yngre änglar vet bibeln ingenting_; hvad den
deremot vet af är _församlingsäldste_, såsom representanter af Guds
församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan
för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det
välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya
testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på
_jorden_, äro _menniskor_, hvarför skulle ej "de äldste," som representera
Guds församling _i himmelen_, ock få vara _menniskor_.

D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf
patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla
och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda
skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet
utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i
striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."

Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock
icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du
har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.

Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet
"oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta
manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti
den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett
annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot.
För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex
Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och
profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan
äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript,
att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland
bibelkommissionens.

Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att
dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf
apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."

Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort _dem_" åt vår
Gud till ett konungadöme och till prester, och "_de_" skola regera på
jorden.

Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt
berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af
församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle
vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet
"_dem_" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen
och aldrig ordet _oss_. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af
troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva,
begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.

Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa
tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i
somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju
dessutom om _änglarnas_ hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad
de _sade_ (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda
varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa
den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på _sammanhanget_.
I kap. 3:21 står _löftet_ till Guds församling att få sitta på tronen, och
i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i
_uppfyllelse_, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom
representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara.
Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro
desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den
framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att
de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den
presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.

Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara
förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro
äfven köpta med Kristi blod af _allehanda_ folk." Utaf dessa fyra lifsväsen
var det första likt ett _lejon_, hvilket tyder på _konungslighet_ (lejonet
är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på _uthållighet_
(uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och
natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd,
insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt _en flygande örn_,
lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta
drägt _snabbt_ förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens
befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på
jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]

De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom _tillbedjare_ (de "sutto"),
under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i _full verksamhet_ med
den _konungsliga värdighet_, den _ihärdighet_, den _insigt_ och den
_snabbhet_ samt med den stora _förmåga att öfverskåda_ både framtiden, det
förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon
_framtill, baktill_, under vingarne och _rundt omkring_ tyda på. En
vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som
dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden,
voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få
draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade
uppståndelsen egt rum, hade ock _de lefvande troendes förvandling
försiggått_.


Kap. 5.

Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på
jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen,
som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas
brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på,
äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i
besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en
enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna
ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan
bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet _för
att öppnas_, var _brudeskaran i skyn_. Pris ske Gud för denna härliga
sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma
till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast
slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref
på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt
köpebref med de deruti bestämda vilkoren."

Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall
"förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och
utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle
blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta
innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren.
På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas
namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.

Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket
är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i
himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den
Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och _åt honom blefvo gifna
välde och ära och konungadöme_, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det
är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss
äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att
öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid
frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans
hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta,
tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog
bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst
jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om
hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de _101 millioner
änglar_, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se
det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot
Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras
skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt"
jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan
jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. _Lammet_
skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna
ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett _lamm_ bära spiran. Det heter
egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans
hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få
lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga
är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela
Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27
gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en
enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut
nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa
lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han _måste_, ty, såsom vi
redan sagt, _jorden måste eröfras till hvad pris som helst_. Skönt är
emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden
erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror
skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.




TREDJE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring begynner.


Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och
dock, huru skönt är det ej, att


det första inseglet

tros vara _ett fredsanbud till de upproriska_, som kanske ännu knappt
hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen--eller kanske hos
de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och
danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl
in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade
tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga
ville jag uppbränna. Eller--man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre
fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den
_hvita_ hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig
"med manteln, _doppad i blod_," eller med, "det hvassa svärdet" och
jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han
säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar
den." Att han är beväpnad med _båge_ och ej med svärd visar, huru han kan
träffa sina fiender _på afstånd_. Många skola då falla Herren till fota,
både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna
länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att
deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!"
utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en
orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa
nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve
frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma,
förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista
kapitlet.

Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva
vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt
säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina
ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle
jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar _på
jorden_. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp.
Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden
redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma
att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt
de förut gått i förhärdelse.

D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland
jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp.
Bruden _var_ vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket
att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att
det är _församlingen_, som liknas vid de tio jungfrur, utan _riket_. "Då
skall _himmelriket_ varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra
riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn,
såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette
vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att
"vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock
massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas
vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna
liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan
"halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och
_martyrdöden_ vänta nämligen dem, som då omvända sig.

Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att
tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten
af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de
sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl
dem, som vilja omvända sig.[6]

Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två
vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända,
troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre
änglar," omtalade i kap. 14:6-10.

Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "_och se_",
kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden
blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena
inbjuda till att _komma och se på_, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi
utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s.
representanter af Guds församling, hvilka _frammana_ de fyra hästarna
enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."

Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få
frammana den _hvita_ hästen, som tyder på den stora väckelsen, _innan_ vi
frammana de andra ryttarne, som tyda på _krig_ (den andra), _hunger_ (den
tredje) och _pest_ (den fjerde). Ropet: "_Kom_" från våra läppar der uppe,
skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre
Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till
judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande
af _hvilka medel som helst_."

En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas
borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra
medel tillgripas; och så hafva vi


det andra inseglet

med det _verldskrig_, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den
_röda_ hästen är troligen _antikrist sjelf_. Den _röda_ hästen passar
mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket
betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera
obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af
2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att
de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig
villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda _dömda_,
som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga
villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej
heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att
Gud sänder ryttaren på den _röda_ hästen omedelbart efter ryttaren på den
_hvita!_ De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket
elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom
t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden
borttagas från _hela jorden_. Ett slagtande skall icke endast förekomma
emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser,
religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan
arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga,
emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan
höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade
folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då
på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i
upplösningstillstånd.


Det tredje inseglet.

På verldskriget--nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga
på--"verlds_slagtandet_" (de skulle _slagta_ hvarandra) följer den
förfärligaste _hungersnöd_. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så
dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön,
en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas _familjer_
intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.


Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer _pesten_, som här kallas "döden" i samma bemärkelse,
som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den _blacka_, likfärgade
hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen
slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och
pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af
jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor.
Vid


det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det
första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning.
De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb.
20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade
på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första
3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan
uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första
delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i
mellantillståndet. De aflidna kunna _bedja_--"de ropade med hög röst." De
kunna _vänta_ på fulländningen--"huru länge dröjer du?" De kunna vara
_medvetna om, hvad som försiggår på jorden_. De visste, att deras blod ej
var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna
_höra_--de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få _uppenbarelser_--de
fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle
dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn,
men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena
vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de
vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen,
hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk
salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med
_gå_ i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag
min andedrägt. Nej, _anden--den egentliga varelsen--_lefver, äfven sedan
den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att
bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra
med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta:
"Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst,
i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare _derigenom_, att
han dött. De döda uppstå ju _samtidigt_ med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18.
Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva
inträffat _samtidigt_ med hans arbete på jorden (om han valt att stanna
der) framgår tydligt deraf, att han måste _välja_ och taga endast _endera_
delen. _Eljest hade intet val behöfts_, i ty att han ju kunnat taga den ena
"delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen"
("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade
hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det _eviga_ lifvet, kunna tro, att de
skola vara _utan detta eviga lif_--apostlarna nu snart i 2,000 år--emellan
döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det
frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla
fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en
naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan
endast _kropp_. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen,"
der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa
själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling
på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus
i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro
fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om
han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs
12:te kap., att han trodde på _möjligheten_ af ett tillstånd _utom_
kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för
att bevisa, att de troendes _andar_ icke ens kunna vara komna till
_paradiset_. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och
dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra
sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det
ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu
icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke
en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin
brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet
som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda
af Sveriges städer), att han "uppfarit" till _städerna_ (i landet), lika
litet kan det sägas om David, att han farit upp till _himlarna_ (till
_alla_ sålunda), derför att hans _ande_ kommit in i en enda af dem. Men
hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är,
att det var _Kristus_ och _icke David_, som farit upp i himlarna _för att
såsom medregent sitta på faderns högra sida_. Det är denna senare del af
versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och
som _såsom uppstånden_ har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David
eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så
länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till
paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, _hela David_ är
der, d.v.s. hans själ _med hans förhärligade kropp_. Men till och med då är
han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den
platsen innehafves af _Kristus ensam_, och det var just detta, Petrus ville
bevisa.

På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur
sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den,
att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det,
som sker "under solen," v. 6, d.ä. _på jorden_. Här står sålunda intet ord
om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud
undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v.
7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.

Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du
far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då
är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det
lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket
något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de
äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den,
som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning,
verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9,
d.ä. för _denna jorden_--ty det _är just om den saken, det är fråga_. Om
en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen
så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty
snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I
hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej
skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen,
under sömnen, utan endast, att de ej kunde få _den_ njutning och kunskap,
_hvarom han talade_. Ännu mindre menade han, att de skulle
_tillintetgöras_. Likaså här.

Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom
somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla
tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den
"lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid,"
Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna _tacka_ för tidens
välgerningar, vi kunna _njuta af Jesus_--hvilket väl blir vår hufvudsakliga
sysselsättning--vi kunna _bedja_ om Guds saks framgång på jorden--o, hvilka
trosböner!--och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11,
samt innerligt _vänta_ efter hans uppenbarelse--detta dock mest för Jesu
egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår
fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en
lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från
grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens
tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus
under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt
"hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du
dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig
dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare
lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat
på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver
efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten
att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den
rike mannen och Lasarus.

Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret
äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina
kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan
de äro den sista domstidens blodsvittnen."


Sjette inseglet--det stora bönemötet.

Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men
äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.

När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det
ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för
oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska
uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var
det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer
Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap.
12:6 med kap. 12:14), eller att med en _tid_ sålunda menas ett _år_.
Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en
drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall
svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt.
24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de
ogudaktiga skola få se menniskosonen _sitta_ på kraftens högra sida"--då
kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men
under hvilken särskild _tid_ af denna dag det händer, vore svårt att se
utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske,
hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det
sjette.

Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra,
nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände,
att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena
eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs _efter_ Jerusalems förstöring
enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del
svårigheter undanröjda.

Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det
andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi
ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i
sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en
af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och
"förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens
början. Uppb. 11:2.

För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg,
att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord
till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men _judetroende_, och
hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu
medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej
judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud
visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af
evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest
hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var
medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen
_församlingens_, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens
ord, ville naturligtvis äfven säga _henne_ något.

Vidare visste han, att _efter_ församlingens undanryckande, under sjelfva
vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket
skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet
passa för _alla_ dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans
lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den
särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt
utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti
Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som
helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje
klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende
under Jesu tid före hans död voro förelöpare.

Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att
den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt
blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like:
konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler
och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika
och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej
Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se
Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte,
som sitter på tronen, och för lammets vrede!"

Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla
_lammets_" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens _äfven under
inseglens_ förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit
så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De
borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.--De borde
hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300
millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och
nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.

Här några ord angående


betydelsen af vreden.

Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen,
vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara
med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof
att vara på jorden under de _två_ första och slippa den sista. Begge dessa
klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande
vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet,
hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står
icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan _den_ tillkommande
vreden. Det är från denna _särskilda_ vrede och från _hela_ denna vrede,
som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från
vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att
vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem,
som _frälsas_ under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds
församling af Herren sjelf tages _helt bort från jorden_. De tro sålunda,
att "_Guds son, hvilken de vänta från himmelen_," skall _genom denna sin
ankomst_ frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.

Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära
vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver
antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De
mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att
hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena,
att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande
vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det
"de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar.
Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan _vredesskålarna_
utgjutas.

Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det
måste _taga tid_ för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars
utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under _den_ tiden på jorden,
som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds
församling, som blef upptagen före vreden; 3) att _antikrists förföljelser_
just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar
nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda
sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans
förföljelser.

Lägg vidare märke till 4) den _vedermöda_, som de arma menniskorna då måste
lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de
sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att
antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro _samtidiga_ händelser,
att de två förra fortsätta ända till _slutet_, likasåväl som vreden, och,
om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra.
Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda,
emedan det kommer genom och till menniskorna.--Gud _sänder_ det,
menniskorna _lida_ det; det är hela skilnaden.

Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från _vreden_. Derom äro alla
ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade
blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är
Guds _vrede_ endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att
t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela
mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela
vreden. De äro _afslutningsprocessen_ på vreden,--det är nu allt. Vreden
synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så
fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro,
eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju
basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med
basunerna och slutar med skålarna.

Men hafva vi då _vrede_ (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa
insegel och basuner? Ja, och alldeles _liknande vrede_ till och med. Den
andra _skålen_ utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra _basunen_
ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad,
men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje
utgöt sin _skål_ i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4;
den tredje _basunen_ ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna
vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin _skål_ öfver
solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8;
"den fjerde ängeln _basunade_ och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12.
Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt _mörker_,
den andra gången onaturlig _hetta_. Vrede båda gångerna.

Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk _på jorden_, 16:15, _likasåväl_
som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att
Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra
tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid
femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna,
9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den
sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och
vedermöda för menniskorna.

"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de
troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre
kunna antaga, att de skola få vara på jorden under _skålarna_ och _borta_
under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon
direkt "nöd, som står i förbindelse med _antikrists_ uppträdande," hvaremot
det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna--då
utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens,
de _andar_ utgå, som _värfva rekryter_ för _antikrists armee--_ som Guds
barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform.
Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad
såväl under basunerna som under vredesskålarna.

Men huru är det då under _inseglen_? Är der någon vrede under dem? Vi hafva
just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och
med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga
krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens
befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den
snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist--är det icke
vrede såväl som vedermöda och nöd?

De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig
från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds
barn--för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som
helst--använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.

De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från _vreden_
vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro
borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de
troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till
och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina
händer, sigtande på dem.

Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta
påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och
de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i
Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.

Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet.
Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen _ifrån
Herren_ blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres
hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa
svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade
vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v.
12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o.
s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke
heller är der någon skillnad, om vi stanna vid _hvilka_ som dömas.

Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden
öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I
Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför
Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva
blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk
kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han
kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.

Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till
oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva
drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti
kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14
försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på
något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef
synlig jemte tronsittaren och lammet.

Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig
så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt,
att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir _synlig_ för
jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som
drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den
uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af
vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som
antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.

Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid
möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara
en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla
så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till
skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva
menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och
dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt
på hästen och med hans här," 19:19.




Kap. 7.


Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under
vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa
menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer,
adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen
förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar,
engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v.,
sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla
folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass,
bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2)
att _församlingens_ nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres
på judar och de andra folken, är slut.

Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två
klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för
att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt
står, att de beseglas för att kunna _blifva qvar_ under vedermödan och dock
ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.

Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, _som komma_ ur den _stora_
bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan
_den_ stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan _komma_. Johannes ser
dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan
att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna
syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de
fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den
"skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna
tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas
vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa
144,000 _skulle_ beseglas (ej _hade blifvit_ det) 7:3, ser Johannes redan
den stora skaran _komma_ ur den stora vedermödan.

Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och
medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige
herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra
Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "_Krig_" (andra inseglet), "_hunger_"
(tredje), "_pest och vilddjur_" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som
sändas mot den upproriska jorden.

Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?--Jo, icke mindre än tre
grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan--ja, af hvilka
många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye
härskaren:

1. Själarna under altaret, hvilka _dö_ som martyrer genom halshuggning,
6:9.

2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.

3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det
samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.

En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått
till _paradiset_; en annan får stanna på _jorden_, ehuru beseglad _emot_
straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till _himmelen_. Både
paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af
rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den
"hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.

Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina _kläder_.
Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder--hvarmed enligt kap. 19:8
menas _lefvernets_ rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga
handlingar")--hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om,
att Herren är oss af Gud gifven till _helgelse_ och _förlossning_, 1 Kor.
1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta
det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit _kläderna_ och voro så
passande att upptagas.

Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden,
på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade
förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel.
Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna
förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna
att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och
knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver
att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf
portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut
upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den
utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som
andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för
Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som
sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor,
afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "_alla_ folkslag och
stammar och folk och tungomål."

Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de
144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt
sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna.
De kallas ju dessutom "Guds _tjenare_," v. 3. Dock ej så till förståendes,
som att de judar, som _nu_ blifva sant omvända, skulle blifva qvar och
blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem
upplyftade, men _derefter_ komma dessa 144,000 att vakna upp, och det
kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt,
att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller
ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna,
komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina
medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att
han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många
predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några
af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då
behöfva de dem."

"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så
nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på
den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej
mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren
kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för
hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!

Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit
satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de
144,000, som Guds _tjenare_ på jorden, själarna under altaret, _tjenande_
Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran,
"_tjenande_ honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa
afdelning.




FJERDE AFDELNINGEN.

De 70 årsveckorna.


Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels
sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge
vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att
förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.

Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i
skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias
profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och
bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v.
4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en _delvis_ återställelse af
Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels
_fulla_ återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att
Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets
(= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.

Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter
70 sjuor," nämligen af _år_ (ty det var angående _år_, han hade frågat, v.
2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar
inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och
"skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle
frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för
syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna
drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle
då varda byggdt och smordt.

Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder:
1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434
år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de
70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att _staden_
Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när _templet_ skulle byggas.

Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första
regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som
dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung
Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2,
ty då gafs tydlig befallning att uppbygga _staden_. Detta inträffar år 454
före Kristus.

Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på
stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år
skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi
ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller
hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans
dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut
omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. _efter 483 år skulle
Messias dödas_.

Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29
efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten
för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år _före_
vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den
_vanliga_ tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att
förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första
69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från
profetian sjelf och från historien--profetians uppfyllelse. Helt
annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor),
sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69
endast till _Kristi död_, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de
tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.

Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty
att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som
föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid
Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems
förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.

Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte
att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de
sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket
är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty
att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra
verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens _Gud_ skulle upprätta ett _rike_, v.
44. Det var talet om detta _Gudsriket_, som gjorde, att hela Palestina kom
i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk,"
och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde
underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger
ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "_han
drog sig undan_." Men vid ett senare tillfälle drog han sig _icke_ undan,
nämligen vid intåget i Jerusalem.

Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer _en konung_ i Herrens
namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare,
näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut;
det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt
Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och
bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus"
då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett
obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras
synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om
dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: _Jesus erbjuder sig vid
detta tillfälle att blifva deras konung_. Han ville liksom säga: "Nu hafven
I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka
jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda
lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och
rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och
derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga
konungadömet och införa de tusen årens härlighet."

Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom
i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den
69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från
deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort
Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad,
och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar
såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till
hedningarna och upprättat riket.

Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om
judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det
skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är
helt enkelt så här: _det skedde icke så_, och det visste Gud. Och just
derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med
försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga
det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin
allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en
annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i
första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd
sig att blifva.

Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men
då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss _döda_ honom, så blir arfvet
vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för
konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också
konungen dem, då "_slutade judarnes klocka att gå_," och sedan har den
stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen
Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir
fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då
uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de
årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser,
kap. 6-19, uppfyllas.

Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen;
församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas
dermed, att den _upptages_--då, men ej förr, begynner åter den rensning
af templet, den judafolkets omvändelse som _ett helt_ och de straffdomar
öfver hedningarna--med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han
förra gången ej fick utföra, och då _skall_ det ske, med eller mot deras
vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att
_rena templet_, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen
åren; nämligen _ett bönehus för alla folk_. Matt. 21:13; Es. 56:70.

Men af alla templets besökare synas inga andra än _de små barnen_ velat
hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!"
Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet,
Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske
i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas"
och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom
konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och
mottog hyllning, hvarest han fick den.

Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför
han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom
en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska
fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru
han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom
frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället
för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till
del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han
afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle
få se honom, förrän de skulle välkomna honom med _samma ord_, v. 39, som
folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare
han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i
uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de
erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i
den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter
sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en
maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och
åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin
församling, sin _drottning_, som han vunnit under mellantiden.

Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar
beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra
förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som
Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre ... du, som håller förbundet," v.
4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist
och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga
_förbundet_ och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt
förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga _förbundet_--och afskaffa
det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."

Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven
göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med
Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från
det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de
slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i
Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse,
det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds
bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf
gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka
skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.

D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders
sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra
uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels
återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska
belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: _Förödelsens styggelse_ betyder
öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens
upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och
afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år
tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af
veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet;
midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst
och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller
1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes
eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22.
Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.

Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år,
indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de
tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m.,
samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer
framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande
idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som
huru många dagar hvar och en behöfver.




FEMTE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring fortsattes.


Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.

Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det
sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall
inträffa.

Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de
stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi
i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den
öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti


det sjunde inseglet

eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju
afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga
förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar
beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7
skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7
vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att
räkna med mer än 7 insegel, ty _uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7
basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna_.

Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på
dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges
tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar
per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391
dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen,
dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200
millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme
och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att
utföra deras verk på--som skall bestå uti att på Guds befallning döda
tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden--så få de
ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar)
+ 1 dag + 1 timme blir sålunda _391 dagar_ och 1 timme.

Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme.
Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket:
"Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet
"tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2
tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda
intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens
händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest
skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren
kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är
detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te
och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att
veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att
tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.

De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid.
Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla
träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis
på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej
taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8);
likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och
med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De
andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och
1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra
första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista
talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7
basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.

Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se
vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af _omkring
2-1/2 år_. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så
mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att
uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det
återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren _för de första sex inseglen_. När vi
återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej
kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många
ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den
stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa.
Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de
4-1/2 åren.

Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för
det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första--för den
stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än
för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju
vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är
emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer
mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi
sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.

       *       *       *       *       *

Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de
7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa,
som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen
kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem _då_
komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få
vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de
4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.

Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap.
11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När
upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just
före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu
sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de
följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det
tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan
väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens
hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid
det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända
dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel,
men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att
vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två
profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken
och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att
deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett
vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till
frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna
under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det
tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes
dessa antingen _halshuggna_ eller _förvandlade_ eller _tecknade_.

Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?

Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut
fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och
somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och
hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.

När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra
inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det
är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han
lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till
öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke
gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att
gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det
att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s.
före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de
144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på
jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket
"förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en
förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska
kroppar under de tusen åren.

Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt
med dem är att hafva dem qvar på jorden--antikrist och hans anhang till
förtret--under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola
då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen
dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk.
18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller
antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger,
så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela
jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro
på _bönhörelse_ rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade
uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den
fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde
tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att
det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske
andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja
om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen
kommer.

Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på _oljoberget_," Sak.
14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på _Sions berg_," Uppb. 14:1, strax
efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren
skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett
ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.

Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få
en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas,
dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15;
18:4 m.fl., sedermera).

       *       *       *       *       *

Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att
tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock
"de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl
först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller
förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att
nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första
drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af
sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä.
en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp.
4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som
skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är
detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.

Under den _femte basunen_, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna
så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas.
Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos
många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra
förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att
"menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan
_menniskorna_, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men
ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr
samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga _alla_
menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af
någon annan orsak heller under dessa 5 månader. _Alla_ menniskor _plågas_,
alla _längta efter döden_ hela tiden och _från alla flyr den_. Underliga
fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen
kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att
förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att
hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka
dock ej medföra önskad verkan!

Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från
"afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda
andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna
(troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå
dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets
furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka
sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar.
Femte basunen är sålunda


straffet öfver spiritismen,

öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas
och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som
syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden,
men det är först då, som det egentliga straffet kommer.

Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre
tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare
redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så
stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra
verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna
med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur,
använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan
del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den _helige_ ande verkat
som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens
_onda_ andar sina flesta tillbedjare.

Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på
denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester,
guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland
dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar,
fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till
denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna
slägtingar och af dem få upplysningar och råd.

Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt
taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls
stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka
finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott
söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och
inför _hvarandra_, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska
meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke.
Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas
andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd
straffades med _döden_. "Man eller qvinna, som befattar sig med
andebesvärjning ... skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För
detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen
dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall
icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es.
8:19.

Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1
Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan
endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt,
slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om
spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga
förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så
hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle
skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig
förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en
större _spiritistisk frändskap_ emellan dessa äkta män och vissa andra
qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma
anledning lemnat sina män och barn."

I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en
fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en
inskränkning af hennes rättigheter... Ehuru hon hade en man i Cleveland,
ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes
män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio
män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen
rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland
spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande'
medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med
själsfränder för att få spiritualistiskt _element_ eller för att meddela
lifsmagnetism till botande af sjukdomar."

Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så
mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar
från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro _aflidna
menniskors andar_. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som
icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan),
att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v.,
allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det
språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af
densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker
tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att
göra, än med den man har framför sig.

En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en
spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de
troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från
densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med
mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva
bort de orena andar, som frammanas vid mötet.

När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i
hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i
besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i
hvilkas gestalt icke endast _menniskan_ ("deras ansigten voro som
menniskors ansigten," v. 7), utan äfven _häst, lejon_ och _skorpion_ äro
förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de
förra gjorde, utan menniskorna på jorden.

Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar
sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull,
och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras
plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på
inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar
skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under
århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa _på kort
tid_ för att plåga _andra_--då vill blodet stelna i våra ådror. Skall
"afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid
gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då
hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti
dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod,
och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta,
att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.

Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken
denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att
upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon
kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att
dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke
skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och
praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller
Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa
afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en
kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få
menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars
uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af
veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä.
circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga
dessa afgrundssvärmar.

       *       *       *       *       *

Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och
domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen


muhammedanismens sista angrepp på verlden

förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden
Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska
ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på
jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet,
vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som
återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år,
en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att
menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga
människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig
icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna
och afgudabelätena af guld och silfver ... och icke från sina
mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21.
Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina
trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld
pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt
under straffdomarna.

Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska
verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare,
hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka
fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad,
härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både
ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina
10 ā 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien,
Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika
och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär
samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i
strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att
släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem.
Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen
hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana,
som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej
heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under
olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina
ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande
död och förödelse omkring sig.

Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat
uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som
utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af