The Project Gutenberg EBook of Dagdrömmar, by Gustaf Hellström

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.net


Title: Dagdrömmar
       En man utan humor I

Author: Gustaf Hellström

Release Date: May 31, 2005 [EBook #15959]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAGDRÖMMAR ***




Produced by Martin Ågren, Tapio Riikonen and PG Distributed Proofreaders





DAGDRÖMMAR

En man utan humor I


AV

GUSTAF HELLSTRÖM



Albert Bonniers Förlag, Stockholm, 1921.



    _TILL
    MÄRTA och SIGRID_




I STÄLLET FÖR FÖRETAL.


När jag tänker på barndagarna, kan jag lätt förlika mig med den tanken
att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring
den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig
som den blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin
myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd och
väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första
gråten och allt sen.

(_Hans Larsson_: Hemmabyarna.)


"Varför, frågar Oscar Levertin i en artikel om Hermann Hesse, blir
historien om en ynglings läro- och vandringsår över huvud taget
älsklingsmotivet i germansk och speciellt tysk romandiktning?" Och han
svarar sig själv: "Helt säkert först och främst, därför att germanen i
allmänhet icke träder ut i livet med den romanska mänskans tradition av
umgängesvisdom och social instinkt -- han är mer eller mindre en
enstöring, för vilken bekantskapen med omvärlden tager form av en ofta
stormig och smärtsam uppgörelse och blott efter bittra erfarenheter och
äventyr kan han merendels anpassa sig efter givna samfundsordningar och
förhållanden. -- Men en annan orsak gör nog också ungdomskrisernas
historia till den germanska romanens favoritämne. Mänskornas upplevanden
sluta tidigt i nordiska länder. Vid mannaålderns inbrott är tärningen
redan kastad, livets kurs bestämd. Med revade segel far man in i den
hamn, som heter 'en levnadsställning' och där äktenskapet ger en
ytterligare förtöjning. Men från hemmet och spiselvrån, där han nu
steker sina kastanjer och ser bränderna glöda ut, står ungdomskampen som
den rätta romantiska tiden av känsla, händelse och spänning."

(_Oscar Levertin_: Samlade Skrifter, 16.)


I barnaåldern antager denna befrielsekamp det förlopp, att vi söka komma
till tingens grund, underfund med tingen, bakom tingen. I samma
ögonblick, som barnet övergår till yngling, förändrar kampen form: man
söker nu icke mer få tag i tingen, utan i de tankar, som ligga
förborgade i dem. Man uppfattar sig som ande i en andlig tillvaro och
sätter sitt högsta mål i att utdestillera ur sig själv det rent andliga,
den fulländade anden, samt ur tillvaron det väsentliga, väsendet, idéen,
idealen. -- -- -- Nu menar Stirner vidare, att dessa tvenne sålunda
karaktäriserade faser i den enskilda mänskans liv noggrant motsvaras
av tvenne stora epoker i mänskosläktets historia. Barndomen,
det "realistiska" skedet, har sin motsvarighet i antiken, den
förkristliga tiden; ungdomen, det "idealistiska" skedet, i den kristliga
tiden -- -- --

(_Ola Hansson_: Tolkare och Siare, art. om Max Stirner.)






I.

ANTIKEN




Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna
socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel
självmedvetenheten -- kampen mellan känslan av ens egen betydelse och
dess motsats, känslan av ens eget mindervärde -- icke blott som den i
individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes
levnad utslagsgivande.

Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna.
Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och
ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är -- mänska, en
individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre
betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och
enhetlig tillvaro".

Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken
ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att
hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen
betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att
söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten
brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss
slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller -- till sist -- hissat
resignationens vita flagga.

Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en
mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person
förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta
darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens
sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och
enhetlig tillvaro.

       *       *       *       *       *

Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet,
redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person
singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen
betydelse.

Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och
tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med
gäll röst genom våningen:

-- _Kommer han!_




Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte.

I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita
grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud:
grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om
den skakat av sig vätan från det fallna flaket.

Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av
marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och
gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita
stallbyggnaderna.

Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid
fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera,
att han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen
blivit så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå.

Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann
hemlighetsfullt.

Till exempel hans mor.

Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring
allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade
slutat upp att sjunga.

Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till
sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från
lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde
minnas.

Men han kunde inte förstå, att hon var _riktigt_ sjuk. Hon grät inte.
Hon jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.

Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro _så_
tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin
eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare
för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första
fråga: -- Har di blitt tjockare, mamma?

Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade
vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han
förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra.
Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se
dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått
_känna_ på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra
honom illa.

Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han
stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i
sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor.
Stellan var från början emot företaget.

-- Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han.

-- Ja, svarade Kerstin.

Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och
lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej
någon duns.

När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han
vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig _mycket_
tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin
mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett
sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han
kunde viska i hennes öra:

-- Ska hon inte stiga upp?

-- Jo, jo, snart.

Men hon steg inte upp.

Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn.
Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom
att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra
likadant med honom om mornarna -- -- --?

Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig
inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville
inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var
avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor. Och hon ville
alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade föresatt sig att
hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor, skulle han ta sin
fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge fick han nöja sig
med att bita henne i handen, då hon förde honom ur sjukrummet.

Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina stora
fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han vuxit i
makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behövde bara skrika så
högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram.

Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt med
sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste honom och
sade: -- Nu blir mamma snart frisk igen.

Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem, så
djupt, att de sade till hans mor: -- Tänk en sådan snäll och artig
kavaljer han redan är.

Efteråt gick Stellan ut i köket och sade:

-- Jag är en snäll och artig kavaljer.

-- Hin tro't, sade Ida.

Men då blev gamla Kerstin ond:

-- Inte får hon säga sånt, när barnet hör det.

Men Ida svarade:

-- Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog.

-- Det gör den _inte_, svarade han och gav henne en förkrossande blick.
Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att
det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela
ansiktet nedsmort.

       *       *       *       *       *

Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste
tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin
höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor.

Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna
och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som
drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter.

Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov.
Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover hon
riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han:

-- Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i
barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i
sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där
inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog
sabeln ur baljan och kommenderade: -- Framåt masch!

Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det
ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och
såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam.
Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också
kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som
hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora
kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han
började svänga med sabeln och ropa:

-- Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde
handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek
ännu vildare: -- Framåt masch! Framåt masch!

En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många
kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret
från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i
sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara
visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom
i benen, då han skulle hälsa på sin far.

       *       *       *       *       *

Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade
hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade
ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig
om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det
stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och
hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen
galopperade i vild fart.

Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna
klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från sig i
paraplystället.

Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde
givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken
riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far
gick förbi.

Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt, förde
handen till pannan i honnör och viskade: -- Stå ledig!

Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom.

Plötsligen for han samman som ett markens dödsskrämda villebråd. Hans
far skrek till så, som han aldrig hört honom skrika förr, inte ens nere
på kaserngården.

Det var ett skri Stellan ej förstod.

-- Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör
mig -- -- --

Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät:

-- Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa -- -- --

Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar
ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod
alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var
så skrämd, att hans kropp skakade.

Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om
moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade:

-- Elsa, Elsa, förlåt mig allt -- -- -- Jag har alltid älskat dig, jag
ska alltid älska dig, Elsa, Elsa -- -- --

Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom
rummen, snyftande:

-- Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin -- -- --

Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke från
sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare. De
slogo händerna samman och började gråta.

Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om en
elektrisk stöt gått genom hans kropp.

-- Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars
unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina
fattiga bröst. Stackars, stac -- -- --

Hennes röst drunknade i tårar.

Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han
betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov,
med munnen alldeles vidöppen.

Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett
högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog
honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma sig. Men
rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände sig så
trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom, för att
hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som
förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen -- -- --

Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han
skrek ej. Han grät inte heller. Han _kunde_ ej. Strupen var som
sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen, som om
han _glömt_ att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den stora
salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot
väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck.

Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge.

Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och
Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt:

-- Inte se mamma! Inte se mamma!

       *       *       *       *       *

Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting
festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton,
som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen
medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde hände
något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till väldiga,
runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och in med
choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det främmande. Så
gott som varenda dag följde Stellan med sin far till tåget: först kom
farmor, så mormor och morfar och morbror från Göteborg och sedan
farbröder och fastrar. De hade paket med sig och många saker i sina
koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far,
precis som på julafton.

Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från
knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han
sina leksaker och konfektpåsarna.

Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som
klädde lilla förmaket _alldeles vitt_, väggar och golv, allt. Och de
fäste vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda
blommor på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka
sig. Han stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han
gjorde inga frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting
oförklarligt skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till
djupt, av spänning och översvallande tillfredsställelse.

Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre
och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin
påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon
skulle fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista
vilan, sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig
behöva vila mera. Stellan kunde knappast tro det.

-- Aldrig, _riktigt_ aldrig mera?

-- Nej, aldrig.

Han såg på Kerstin länge... Han måste bestämt fråga någon annan. Till
slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med
Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att
göra än att tro.

Stellan fick ej vara med inne, när hans mor kläddes till den sista
vilan. Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han
förstod, att när hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda
anstalter.

Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast
en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och
sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se
allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon
var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket.

Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och
sade: -- Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om
kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott.

Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon visserligen
stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första morgonen hade
han gått fram till henne och klappat henne på kinden. Men han hade
ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt inte
tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till
slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i
barnkammaren.

Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor där.

-- Men mitt älskade barn, vad tänker du göra?

-- Mamma fryser.

Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös.

-- _Ska_ hon vara så kall då?

Mormor nickade.

-- Jaså!

Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren vände
han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han:

-- Ja, men mormor narras inte?

-- Nej!

-- Jaså!

       *       *       *       *       *

Till slut kom det underbaraste av allt.

Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk under
kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera än
någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den
långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen.

Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far.
Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan
inte om.

Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med
svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor med
svarta hästar.

Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. _Den stannade utanför
nere på gatan_. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi
många, många gånger. Men _stannat_ hade den aldrig. _Och också den var i
parad_. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför
att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev han nöjd.
Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på
musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt
en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor
karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största
"trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och
när han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o
nere från källaren.

Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev
alldeles blodröd i ansiktet.

Plötsligen sade hans farmor:

-- Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig.

Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så fick
han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och alla
farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan.

Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort den
försvunnit utom hörhåll, började han gråta.

Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt
till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova hemma
i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare?
Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han
blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den
och ropade:

-- Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna!

Kerstin tog honom i sina armar -- hans farmor orkade ej. Han bars fram
och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.

Till slut sade hans farmor:

-- Men vi måste byta på dig först.

Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig.
När han var färdig -- sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på
sin farmors knä.

       *       *       *       *       *

De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och
granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet.
Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta
blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt
att det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren.

Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände
ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort.
Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.

Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och
hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då
kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej
så länge som förr.

En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där
modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt
över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner,
man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var
det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp
och ner. -- Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.

Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar,
nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera
hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin
mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns
ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär
för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar,
som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.

Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.

De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor.
Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det
gladde honom.

Hans far sade:

-- Här vilar -- -- --

Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände
hur hans hand darrade.

Hans farmor grät.

Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:

-- Men säg, pappa -- -- -- Men säg, farmor -- -- --

Ingen av dem svarade.

Då började också han själv gråta.

Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och
droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu
mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt.
Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som
tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade
honom på något sätt.

       *       *       *       *       *

Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma.
När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som
lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort
Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han:

-- Vem var det som kom och vad hade de mä sig?

Kerstin svarade:

-- En räkning.

-- Till mig?

-- Nej, inte till honom.

Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast
minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första
outplånliga känslan han hade av _livet självt_, någonting högtidligt och
festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten.
Och så -- i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt
vävt in däri -- någonting oförklarligt, kallt, skrämmande -- -- --




Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på
morgonen satt han i sängen och ropade:

-- Kerstin! Kerrrstinnn! _Får_ ja inte kaffe snart!

Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste,
innan det var för sent.

-- Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade
och bytte om på honom.

Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han
så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.

Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare
och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som
hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större
och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då
hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort
huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med
stora tassar och en lång kropp.

Hans far påstod, att det skulle bli en tax.

Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans.

-- Ja, men ä den riktigt, _riktigt_ min, pappa?

-- Ja.

-- Ja, men ä den alldeles, _alldeles_ riktigt, _riktigt_ min?

-- Du hör ju vad jag har sagt.

-- Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?

-- Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.

-- Ja, pappa.

Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva den
i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han släpade
den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle hungra eller
törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang
och gömde sig, så fort han närmade sig.

Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, _riktigt_ hans. Och ändå
kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den
slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom.

Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande
väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin
vilja fram. Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom
hela våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen
knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: _Du är min!_

Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde
vara. Man misstrodde varandra...

       *       *       *       *       *

Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket upptog
hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes varje
kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans religion
fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att bäva, gråta
och till sist skrika högt på hjälp.

Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod,
att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens
hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan
fått en.

Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin.
När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt
glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter.

Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida
kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och
stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett
baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet
under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo
dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna,
och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans
mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i
ängen bakom Furet.

Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och
viskade:

-- Mera! Berätta mera!

Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns
i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till
sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten skulle
skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan,
som följt Kerstins far till ängen bakom Furet.

Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att
skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets
makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan
och de voro där...

Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon
upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter
försvunno.

-- Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt?

-- Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!

Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät.
Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade
med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och
ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett
sådant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och
var klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det
sluka honom.

Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om
strupen snörts samman på honom.

Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han
frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon
förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde
nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken.

För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den
idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en
gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo
alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen
kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och
Kerstin ej fanns inom hörhåll.

       *       *       *       *       *

För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt,
att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom.
Han kunde ej göra en något ont.

Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom.
Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.

Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll
lät honom läsa en, som lydde:

"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av
spis få."

Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken
del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur
den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.

Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom
bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad
riktigt ordentligt.

Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid
började betrakta bakugnen som sin privata egendom.




Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola,
kom han tre veckor för sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på Särö
och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev Kerstin
sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till
Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen och
kunde uthärda resans strapatser.

Och det tog tre veckor.

Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både kände
och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta
var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:

-- Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan
dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna.

För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de
underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner. Av Oscar,
som var tretton år, hade han fått veta, att skolan var ett helsike.

-- Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.

Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i
fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland
fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat
dem. Annars blev det stryk.

Det var, vad Oscar sade.

Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var
sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar
tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att
dela sin uppfattning.

-- Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan
läxorna får man sitta efter.

Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt,
att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var
konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen.

Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade
efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt skede skulle
börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han
skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en ny
värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans bittraste
motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade
honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle
längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han
väl en gång kom i skolan.

Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur
de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om honom.
Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta dem. Visste
de, vem han var? Visste de, att det var _han_?

Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna
voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att
med en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha
någonting med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg
däri, att någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom
sig, att man hade påtagliga tecken på att växa.

Det var väl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var
deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han _aldrig_
skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en ny
skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett
enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre en
följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden
-- -- -- ja, den var något annat, ett växande till något ständigt
större, till en högre lycka, en högre makt, en större frihet.

Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet:

-- Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå
och köpa en skolväska.

Stellan såg på honom.

-- Du vet väl, vad en skolväska är för något.

-- Ja, de ä en sån som man har på ryggen.

Hans far nickade:

-- Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna.

Han kände redan hur han växte.

Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa
honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor för
att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade
också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på gång
upprepade han för sig själv:

-- Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant.

Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var.

Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna
sammanknäppta över magen och suckade:

-- Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal
att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!

Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig.

Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan den
fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i vilken
Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen under
rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av denna
anledning bäckahästarna.

Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde in
i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel klunga
av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika. Hans
allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan. Hans
hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya
kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig.

Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka. De
bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här kommer
jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det var precis
som han tänkt sig.

Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av
dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han
brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd.
_Och han var redan fiende med flera av dem_. Han hade slitit leksaker ur
händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder en
vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en glaskula
från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och
sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen.

_Och nu stodo de alla här!_

Han blev blodröd i ansiktet.

Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade:

-- Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya
kamrater.

Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning.

-- God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han
stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio
stenkulor.

Men ingen svarade. De bara stirrade på honom.

Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på
den, han brutit sönder en vagn för... Han _ville_ inte se på just dessa
två. Men han _måste_.

Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om
livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om
halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om
livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne -- -- --

Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som
skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade han
varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade Märtas
mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle vända ryggen
mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög och fråga: -- Vem
ska ha _den_? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men han fick den
inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta
honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas
ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det
ingen, som ville tala med honom...

Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan
flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en
stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv...

Stellan förstod ögonblickligen: _I en sådan skola kunde han inte gå!_
Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom,
kunde han inte vara tillsammans. Han _ville_ inte.

-- Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant.

De gingo tvärs över gatan in genom en hög port. Han vände sig om och
kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bäckahästarna hade samlat
sig i grupper, de viskade med varandra och sågo på honom.

En klocka ringde någonstans. Han hörde bäckahästarna komma rusande över
gatan fram mot porten och han sprang så fort han kunde in i närmaste
trappuppgång, medan hans tant ropade:

-- Inte så bråttom, följ med snällt!

Några av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men när de sågo Stellan
och hans tant, tystnade de och stannade.

       *       *       *       *       *

Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt
fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon,
lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret.

-- Jaså, du kom i alla fall till sist.

Hon frågade honom inte vad han hette. _Hon visste alltså, vem han var_.
En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog
också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz'
julgransplundring.

Nej, i en sådan skola _kunde_ han inte gå. Han ville inte, inte,
inte...

Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för
slaget.

-- Men min lille gosse, du är väl inte _rädd_ för mig? Det får du inte
vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.

-- Ja.

-- Är du rädd för mig?

Han sneglade upp mot henne ett slag:

-- Nä-ää -- -- --

Hans tant talade ännu en stund med tant Emilie. Och så sade hon adjö och
gick.

_Nu var han alldeles ensam_. Han förstod, att vad som än hände, skulle
han inte kunna ropa på hjälp. Gamla Kerstin kunde inte höra honom, inte
hans pappa heller. _Ingen!_

Mamsell Beckström gick fram till ett skrivbord, öppnade en stor bok och
skrev något i den.

-- Det var ju Stellan du heter?

-- Per Stellan Severin Petréus och min far är löjtnant.

Han såg på henne. Nu skrev hon upp det där om glaskulan och vagnen och
Märta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot dörren...

Men nu slog hon samman boken:

-- Följ med mig nu!

Hon öppnade en dörr -- där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på
ryggen. De vände sig om och bara stirrade.

Han ryggade ett steg tillbaka...

-- Kom med mig nu, sade tant Emilie.

Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med
en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant
Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen. Oscar hade alltså
haft rätt! Det var rottingen.

-- Buga dig nu, Stellan, för tant Augusta.

Stellan bugade.

-- Hälsa nu på dina kamrater.

Hon snurrade honom runt på klacken, så att han åter stod ansikte mot
ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Märta
Gyllencrantz.

Han bugade på nytt.

Men ingen svarade.

Då slog tant Augusta den gula käppen i bordet, så att Stellan hoppade
till.

-- Nå, svara, barn! Säg god dag, Stellan!

Då skreko alla barnen: -- God dag, Stellan, så att han hoppade till
igen. Och somliga av dem skrattade åt honom.

Stellan placerades allra längst nere i klassen. Han stoppade
ögonblickligen händerna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd.

-- Nej, se det var en riktigt snäll gosse, sade tant Augusta. Ser ni
det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta.

Alla vände sig om och sågo på honom.

Då -- -- -- ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste
sig till hälften i bänken och viftade med handen:

-- Tant, tant!

-- Ja, vad är det?

-- Jo, han ä inte snäll _alls_!

-- Hur vet Märta det?

Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.

-- Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt
åt.

Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen.

Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet:

-- Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu
ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma.

Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med
ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen
sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna.

Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när
klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå
hem till Kerstin.

Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta:

-- Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och
Stellan får på _inga villkor_ gå in på gården för där är det ett garveri
och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte
ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det!

-- Ja.

Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga
ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på
allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av
de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med
armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med
glaskulan.

Plötsligen var det någon som sade:

-- Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för
honom.

Han svarade ej. Han hade aldrig _stulit_ glaskulan. Han hade helt enkelt
stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att
han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort.

Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över
sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån.
Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser -- likt en
apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett
instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som
möjligt.

-- Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka.

-- Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter
han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.

Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor.

I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från
fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig
bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor,
grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat
anfalla honom.

Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka
samla sig.

Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne.

Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta
huvudet åt höger. Vägen var fri -- -- -- Där, långt borta, låg hans
gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över
trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel
den fulla busen. Ingen lade märke till honom.

Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för
sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han
stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma
och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han
slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta
slog ända upp i halsen på honom.

Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan.

-- Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer -- -- --

       *       *       *       *       *

Gamla Kerstin sökte trösta honom.

-- Har di vatt stygga mot gossen?

Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig
själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av
att gråta.

-- Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, _så_ styggg -- -- --

-- Va har di gjort me en?

-- Di har vatt _så_ stygg -- -- -- hick -- -- -- ggga så-ååå!

Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre,
för den slutliga effektens skull:

-- Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga -- -- --

Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för
att göra intryck.

-- Ja, det får han fråga löjtnanten om.

-- Ja, men Kerstin _hör_ ju, att di ä så stygga!

Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt
rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet
inte hon.

-- Du har smitit från skolan?

-- Pappa, jag har inte _smitit_. Jag bara sprang.

-- Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då?

-- Di var stygga mot mig.

-- Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna?

-- Kamraterna. Di var så stygga mot mig.

-- På vad sätt var de stygga?

Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han:

-- Kerstin vet att di var stygga mot mig.

-- Hur vet hon det?

-- Jag talade om det för henne.

Nu höjde hans far rösten:

-- Hör du, min unga herre, nu svänger du dig inte mera. Svara på frågan:
på vad sätt var de stygga mot dig? Har de slagit dig?

-- Nä-ä-ää -- -- --

-- Vad har de gjort då?

-- Di tittade på mig _så-åå_ -- -- --

-- Tål du inte att titta på?

-- Jo-o, men -- -- -- och så sa Märta Gyllencrantz, att ja alltid bar
mig dumt åt.

-- Och så smet du?

-- Ja smet inte, pappa, ja bara sprang.

Nu lät hans fars röst mycket allvarlig:

-- Gunstig herrn menar alltså, att därför att Märta Gyllencrantz säger
något som inte passar herrns små öron, så smiter man? Är det det, som är
meningen?

Stellan svarade ej.

-- Kom hit! Kom närmare!

Stellan närmade sig långsamt.

-- _Kvickt, pojke!_

Nu röt hans far precis som på kaserngården. Stellan raskade på. Och
samtidigt började han snyfta.

-- Är det det du menar, att när du hör någonting, som inte passar dig,
så smiter du. Ja eller nej!

Nu grät han:

-- Ja, men pappa, pap -- -- --

-- Ja eller nej!

-- Ja-a -- men pap -- -- --

Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade
som om han talat till en vuxen:

-- Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att
det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins
och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina
skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj!

Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan:
Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om
han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande
ängel.

-- Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna!

Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.

-- Kalsongerna också!

Han storgrät:

-- Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden.

-- Kom får jag se!

Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä.

Han skrek hela tiden:

-- Lilla, älskad -- -- -- de -- -- -- pap -- -- -- pap -- -- --

När det hela var undanstökat, sade hans far:

-- Vill du gå i skolan nu?

-- Ja.

-- Är det riktigt säkert?

-- Ja, snälla pappa -- -- --

-- Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet.

Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring
benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren.

Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt
bonde- och fiskarblod i hennes ådror. _Löjtnanten hade slagit gossen!
Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse!_ Det skulle hon hämnas för.
Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad
hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och
_berätta allt på salig fruns grav_.

Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom.

Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar
ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om
dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet.
Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting
inom honom, som _hårdnat_.

Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö
-- -- --

       *       *       *       *       *

Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan
undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta
Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som _också_
voro deras fiender.

Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda
medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med
framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden.




En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt,
när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro
ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig?

Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt
enkelt likgiltig? Eller skall man -- -- --? Ty det finns ett fjärde
alternativ.

Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med
historien om den Underbara Hästen.

       *       *       *       *       *

En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan
vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet.

Då kom gamla Kerstin in:

-- Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i
köket. Han vill sälja såna där byråprydnader.

Innan hans far ännu hunnit svara, hade Stellan störtat ut i köket. Där,
vid dörren, stod italienaren. Han var förfärligt svart och smutsig och
såg farlig ut. Men på magen hade han en stor korg och i den fanns det
gubbar och gummor och så fanns det -- -- -- Ja, det fanns en _häst_!!!
Den var alldeles vit och så stor att den måste räcka Stellan ända upp
till knäna. Den hade en lång, kråmande hals, som stack upp ur korgen.

Något så vackert hade Stellan aldrig förut sett. Av en eller annan
anledning väckte gipshästen för första gången till våldsam
hjärtklappning inom honom känslan för det sköna. Kanske var det färgen.
Vitt är barnens älsklingsfärg: med den förbinder sig känslan av söndag
och högtid och sommar. Och så berodde det också på, att detta vita
föremål just var en häst. Det var det slags levande väsen, han älskade
högst: med hästen förband sig ryttarinstinktens känsla av makt över
något, som egentligen är mäktigare och starkare än en själv, någonting
på samma gång jättelikt och underkuvat.

Han stod stum och såg på den en lång stund, medan hans hjärta bultade av
den första estetiska hänförelsens tillbedjan. Han kände det, som om han
skulle brista i gråt.

-- Vänta, vänta, italenare, sade han och rusade in till sin far.

-- Pappa, pappa, där ä en häst!

-- Var är den hästen?

-- I köket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han går sin väg!

-- Vad pratar du för slag? En häst i köket!

-- Ja, pappa, italenaren han -- -- -- där ä -- -- -- i korgen, pappa
-- -- -- en häst -- -- -- den ä _vit_, pappa, skynda sig -- -- --

Orden snubblade fram över varandra.

Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen.

-- Nå, vi får väl gå ut och se på'n då!

-- Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått!

Stellan rusade före sin far ut i köket.

-- Vänta, vänta, italenare, pappa kommer -- -- --

Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan... Och så _köpte
han den_!

Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå
italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om
sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade:

-- Tack, snälla, älskade pappa -- -- --

-- Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?

Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag:

-- I barnkammaren, pappa!

-- Vi får väl se, om den kan stå där inne.

De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån.

-- Tycker du den passar där?

Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger.

-- Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den.

Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp
upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina
långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den
långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.

Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit
förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå. Inte bara det, att det var
som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med
porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen,
krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv
hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle
med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han
hade hästen. Tack vare den hade hela hans liv förändrats, fyllts av en
glädje, han aldrig förut känt, tack vare den skulle allting hädanefter
gå så mycket lättare...

Och han kallade hästen Edgar, därför att det på hans fars batteri fanns
en trumpetarhäst med detta vackra namn.

Men utom det att vara vit och skön visade sig Edgar besitta en annan
alldeles oväntad egenskap: den att skydda för spöken, att jaga bort
kvinnan med den vidöppna munnen, i betydligt högre grad än dockan,
kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog
med sig i sängen och vilkas makt över mörkrets andar på den sista tiden
i avsevärd mån förminskats.

Men redan första kvällen Edgar stod på byrån, kände sig Stellan lugnare,
och sedan han av sin far fått tillåtelse att om nätterna ha den stående
på bordet vid sängen med den långa, kråmande halsen och det lilla fina
huvudet vakande nästan alldeles över hans eget kände han sig lugn.

Det låg något symboliskt i detta: skönheten, som förjagar mörkrets
makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall
ej gjorde sig reda för.

       *       *       *       *       *

Den omflyttning, för vilken Edgar på detta sätt två gånger om dagen var
utsatt för, visade sig emellertid ej vara nyttig.

En dag, då Stellan kom hem från skolan, fanns hästen varken på byrån
eller på bordet vid sängen.

Han märkte det ögonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var
någonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mörkare. Någonting
vitt, som hittills lyst upp det, hade försvunnit.

Han såg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta.

Han störtade ut i köket till Kerstin.

-- Var är Edgar? frågade han flämtande.

-- Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse.

Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville
tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen
på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar.

Till slut fick han fram:

-- Var är Ida?

-- Hon ä på torget mä fröken.

Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala.
Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev
det endast till stamningar.

Efter en lång stund brast det ur honom:

-- Var ä Edgar?

-- Den ligger i fönstret i serveringsrummet.

Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel.
Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull.

-- Var ä benen? skrek han ut i köket.

-- I soptunnan. Di ä alldeles förstörda.

Stellan såg länge på Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den
tillbaka in i barnkammaren.

Då hörde han sin pappa komma. Han störtade ut i tamburen:

-- Pappa, pappa -- -- -- Hon har -- -- -- Edgar -- -- -- Hon har slagit
-- -- --

-- Vilken hon?

-- _Ida_!!! Hon har slagit sönder Edgar!

-- Ja, det var ju tråkigt det.

Han såg på sin far med blicken hos en åklagare inför rätta:

-- Ska pappa inte ge henne stryk?

-- För att hon slagit sönder Edgar? Det tjänar ingenting till. Det hör
till hennes yrke.

Stellan skakade på huvudet. Detta var inte rätt. Han skulle själv klå
Ida, när hon kom hem från torget.

-- Var är Edgar?

-- Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom själv och se, så ska pappa få
se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere på gården och
Kerstin säger, att di ä alldeles förstörda.

Han talade i ett sträck för att göra Idas sak så graverande som möjligt
och på så sätt beveka sin far att ge henne stryk.

-- Se nu själv, så får pappa se.

De stodo båda och betraktade den sönderslagna gipshästen i soffan.

Stellan pekade och stammade:

-- Se, pappa, se -- -- -- Va kan vi göra ve Edgar nu?

-- Ja, säg det? Vad tycker du själv?

Stellan skakade på huvudet.

I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.

-- Ä Ida kommen också?

-- Nej, hon kommer efter med matkorgen.

Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men
han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.

Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt.
Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i
ansiktet. Om han kunde få Edgar -- -- -- Om den kunde bli hans,
_riktigt_ hans -- -- -- så att han kunde säga om den: _Edgar är min_.
Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort,
någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens
gränser. _Edgar hans!_ Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa!
Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa,
Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var
han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga -- -- --? Nej, det
gick inte. Han skulle aldrig få Edgar -- -- --

Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags
lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en
cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.

Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet.
Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans
kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han -- -- -- Vågade
han -- -- -- Nej, inte nu, inte ännu -- -- -- han ville inte fråga
_just nu_, och få nej -- -- -- Det var _skönt_ att kunna tro, att
kanske, _kanske_ Edgar _kunde_ bli hans. Han måste vänta och fråga.

Plötsligen stannade han mitt på golvet.

-- Pappa, sade han, snälla pappa -- -- --

-- Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen.

Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans
fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han
vågade inte. Inte ännu.

-- Ska du inte snart knalla dig av i skolan?

-- Jo-oo -- -- --

Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu
_måste_ han.

-- Säg, pappa, snälla pappa -- -- --

Nu såg hans far över tidningen:

-- Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk
höna.

Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till
sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.

-- Pappa, snälla pappa, viskade han.

-- Kläm ut med vad du har på hjärtat!

-- Pappa, säg, får jag -- -- --

-- Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.

Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett
enda flämtande andetag kommo orden:

-- Får jag Edgar?

Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns
guldrevärer.

-- Vad ska du göra med den?

Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för
mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.

-- Pappa, ja ska vara _så_ rädd om den. Ja ska leka med den _så_
vackert. Ja ska _aldrig_ tappa den i golvet. Ja lovar, pappa -- -- --

-- Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.

Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg
upp:

-- Ja _lovar_, att ja ska vara så snäll mot den -- -- --

-- Tja, ta den då!

Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns
ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet.
Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.

Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg.
Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös
gråt.

-- Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?

-- Ja ä -- -- -- ja ä så -- -- --

Mera kunde han inte säga.

       *       *       *       *       *

Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid
underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre
grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den
var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där
benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.

Den blev den Underbara Hästen.

Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade
hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur
den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den
omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de
tankar, han sände den från skolan.

Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en
levande hästs behov och egenskaper. Den stod -- eller rättare sagt låg
på sidan -- i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda
mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och
den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade
Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.

Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i
våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och
med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till
hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan.
Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en
del frågor.

-- Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon
och vagn. Duger inte de längre?

-- Ja, men pappa, _förstår_ inte pappa -- -- --

-- Förstår vad?

-- Jo, snälla pappa, _förstår_ pappa inte -- -- --

Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att
förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:

-- Ja, men _förstår_ pappa inte -- -- --

-- Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.

Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan
han hunnit få upp dörren, ropade han:

-- Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.

-- Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.

Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:

-- Pappa har sagt -- -- --

-- Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!

Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan
om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde
långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan,
som var mjuk som gräs.

För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade
gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den
spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli
intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste
verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av
matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa
förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga.

       *       *       *       *       *

Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen,
till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt
Göran.

Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var
en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att
förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att
Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far
kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och
för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens
mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen,
att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande
hotelse:

-- Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten.

På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det
fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den
överlägsne -- -- --

Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:

-- Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa
inte sätta mig i arresten längre.

Detta hade Stellan inte tänkt på.

-- Hur länge dröjer de till dess?

-- Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs
eller det blir krig.

Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade
honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting
att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad.
Till slut sade Stellan:

-- Ja, där ser du själv.

Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom
bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:

-- Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i
arresten, för då ä din pappa bara kapten.

Stellan stannade:

-- Vem har sagt det?

-- Det har pappa själv sagt vid frukosten.

Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var
svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra
förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?

Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en
handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han
verkligen var.

Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade:

-- _Ja, men du skulle se min häst!_

Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom:

-- Har du fått en ny häst?

Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till
hela sin längd.

-- Ä de en gunghäst?

-- _En gunghäst!_ Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en,
som ä så fin! _Nä du!_

-- Va ä de då för en häst då?

-- Den ä vit, _alldeles vit_.

-- Ja, men ä de -- -- --

-- En sådan häst har du _aldrig_ sett.

Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han
skadeglatt:

-- Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas.

-- Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun
å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den
åt mig själv häromdan.

-- Var ä den?

-- Hemma.

-- I majorens stall?

-- I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.

Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel:

-- Hör du, Stellan, får jag se på den?

Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen
av triumfen:

-- Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska
sätta min pappa i arresten.

-- Ja men, ja ska _aldrig_ säga dä mera. Ja _svär_ att ja _aldrig_
-- -- --

I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom
porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade
eller svarade.

Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på
samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant
Emilie pekpinnen i katedern och ropade:

-- Göran! _Vill_ du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?

Göran räckte upp sin hand:

-- Tant, tant -- -- --

-- Vad är det?

-- Dä ä Stellan.

-- Vad är det med Stellan.

-- Jo, Stellan, han har en häst -- -- --

-- Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i
skamvrån bums.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte
upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod
han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i
förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången
_såg_ han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den
förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den
kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.

Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med
Göran. Nu var det slut med Edgar.

Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt
och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt
hemligheten från sig: _Göran ville se hans häst!_ Vad skulle han svara?
Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det
var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig
åt?

Han kände sig plötsligen trött på _allt_! Tanken på att vara borta,
alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan
började forma sig inom honom -- -- --

Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig
undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den
förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom
följde andra pojkar.

Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare
bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig
skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle
alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?

-- Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, _aldrig_
ska säga att pappa -- -- --

Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej
stå alldeles svarslös:

-- Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du _visst_ de!

Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare
öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig
åt?

Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och
viskade i hans öra:

-- Kom mä mig, så går vi för oss själva.

Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och
sågo på.

Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:

-- Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja _svär_, att ja aldrig ska
säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.

Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.

-- Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.

Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för
Stellan.

-- Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!

Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände
sig bort från honom och bara grät.

Och så ringde klockan på nytt...

Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar.
Hur skulle det sluta?

Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:

-- Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån _bums_! Marsch!

Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och
ställde sig i skamvrån.

-- Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!

Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.

-- Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i
dag!

Göran viftade ännu ivrigare.

-- Vad _är_ det då?

-- Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att
ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten.

Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:

-- Göran ska vara tyst! _Ögonblickligen!_

-- Ja, men -- -- --

-- Nu går Göran ut!

Göran försvann långsamt.

Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig.

-- Stilla, stilla, barn!

Äntligen kom lektionen åter i gång.

Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och
det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det
skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna
skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta,
försvunnen -- -- --

Och klockan ringde till nästa rast.

Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i
häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:

-- Du _ser_ ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska
både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska
du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara _ja_! Ingen
å di andra. Bara ja, förstår du.

Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.

Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg
fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan
visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul
som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den
hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga
att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en
sådan häst. Han var _alldeles_ säker på, att om han bad riktigt vackert,
skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran,
att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst
en gång varit, då han var i Göteborg.

Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske
han i alla fall skulle kunna klara sig -- -- --

Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var
Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran
och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och
konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds
karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en
massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.

Men han svarade:

-- Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.

De följde honom ända till hans egen port.

Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem
längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på
Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så
tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något -- -- -- Han hade
förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran
Och velocipedhästen som ingenting.

Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på
hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att
leka med -- -- --?

Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte
han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den
sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.

Han tyckte, att om bara Göran kunde _förstå_ detta, om han bara kunde
_förklara_ för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå
-- -- -- Om han bara _förstod_, _riktigt_ förstod, skulle han kunna ta
honom med sig hem och visa hästen.

Om han bara kunde tala _riktigt_ med Göran -- -- --

I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: -- Ser
du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om
nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag
fick den -- -- -- Den var _riktigt_ min. Förstår du inte -- -- --?

Skulle inte Göran kunna förstå detta -- -- --? Det var ju så enkelt
-- -- -- Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller
be sin far om den. Nu var han säker på att hans far _aldrig_ skulle ge
honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå -- -- -- Och så kunde
de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran
kunde få komma hem varenda dag, om han ville...

Men nästa morgon stod Göran och väntade på honom i bulevarden utanför
skolan. När han fått syn på Stellan, sprang han mot honom, men på några
meters avstånd stannade han. Också Stellan stannade. En lång stund blevo
de stående och sågo på varandra likt två homeriska hjältar ögonblicket
innan de, före sammandrabbningen, börja utslunga okvädinsord mot
varandra.

-- Ja har frågat mamma om din häst.

-- Ja, dä kan du göra, om du vill. Va bryr ja mig om dä?

-- Dä gör du _visst_ det!

-- Nå, vad sa hon då?

De stodo tysta en lång stund och mätte varandra med blickarna.

-- Nå, vad sa hon då?

-- Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa?

-- Nä, dä gör ja _visst_ inte.

-- Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa.

-- Va säger du! _Skojar min pappa!_ Han som ä så ond så! Nä du, han
skojar _aldrig_!

Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel.

Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter
Stellan:

-- Säg du, Stellan, du ska få tre karameller _två_ lördagar å ra och den
här kniven om ja får se din häst?

Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva
bladet.

Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han
förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han
skulle kunna få Göran _att förstå_ -- -- -- Han lämnade kniven tillbaka,
tog Göran om halsen och förde honom avsides.

Och så började han -- -- --

Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han
kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den
andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade
ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med
velocipedhästen. Det var _den_, han ville veta mera om. Det var den han
ville se. Edgar intresserade honom inte alls.

Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips.
Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.

Och så ringde klockan.

Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade
katastrofen.

Göran sträckte upp handen:

-- Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt?

-- Nej, det är det inte.

-- Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en
häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som -- -- --

-- Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken.
Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst?

Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i
stället:

-- Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som
riktiga hästar å att ingen har en sådan häst.

-- Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken.
Kom fram Stellan!

Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet.

-- Nå, tala om nu, vad det är för en häst.

-- Den ä å gips.

-- Men då äter den väl inte havre?

-- Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den
inga ben -- -- --

-- Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en
massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som
inte har några ben.

Göran viftade på nytt med handen:

-- Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften
velsoped.

-- Har du det, Stellan?

-- Nej, men Jane å Alice i Göteborg -- -- --

-- Vem är Jane och Alice?

-- Dä ä mina kusiner.

-- Men då är den ju inte din.

Stellan skakade på huvudet.

-- Varför säger du då att den är din?

-- Jo, Edgar -- -- --

-- Vem är Edgar?

-- Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder -- -- --

-- Vad har den med velocipedhästen att göra?

-- Jo, men -- -- --

-- Är velocipedhästen din då?

-- Nä. .

-- Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?

-- Jo, men -- -- --

-- Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!

Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för
alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad
på kinderna.

Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.

       *       *       *       *       *

När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen,
golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen
mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och
glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes
snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.

Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida
tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och
burit sig illa åt i halmen...

Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.




Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den
Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid
förlorade anseendet bland sina kamrater.

De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och
fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man
ljuger _utåt_, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och
omskapar man _i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd_
vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man
ljuger icke _inåt_: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad
historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda
ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.

Och det hade Stellan gjort.

I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt.
Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de
fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så
fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han
obarmhärtigt ned av opinionen med orden:

-- Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.

I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan
tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej
kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände
sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social
instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv -- en
smula vagt -- formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja
ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.

Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och
gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått
avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig
alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade
samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser
att umgås med.

Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på
huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som
soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej
samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten
i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga
enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att
göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det
gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare.
Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då
klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom
den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.

Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande
vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna
och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.

       *       *       *       *       *

Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog
ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen
ställning och dess djupa mening.

Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan
återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i
kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar,
gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller
Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken
efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de
församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: -- Jonne
kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att
göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person.
Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för
lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne
sade:

-- Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så.

Och så ringde klockan.

Han satt och kände sig ännu mera ensam och övergiven, medan tant Augusta
läste ur bibliska berättelserna en historia om Josef och hans bröder.

Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han
var den yngste -- vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit
tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade.
Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla
Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han
aldrig förut hört.

Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med
förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta
någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var
Josef.

Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin.

-- Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder?

-- Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds
ord.

-- Och den yngste ska bli upphöjd?

-- Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för,
om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.

-- Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?

-- Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.

-- Vill Kerstin läsa den för mig?

-- Inte nu. Ja ska skala potatisen.

-- Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?

-- Ja, de ska ja göra.

Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig
glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse.
Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla
upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan
rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt
förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de
nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och
denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.

Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var
lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en
gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan,
Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla -- -- --

       *       *       *       *       *

Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.

Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll
frågade honom hans far:

-- Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?

Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot
mig?

Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som
helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans
födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur
kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare
den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort
firar minnet av sin födelse.

Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom
faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom
plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både
tacksamhet, respekt och avund.

Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av
kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka
minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande
färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset.
Han mottog ansökningar från höger och vänster: -- Säg, du, får ja bli
bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för,
innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte
riktigt.

Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog
dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju
närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.

Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans
egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides,
Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin
sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det
slutliga urvalet.

Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort
streck över alla hans planer. Han förklarade, att _alla_ barnen skulle
bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.

Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens
förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den
därför med den första svårigheten:

-- Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?

-- Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig
upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de
vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på
lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.

Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och
för resten var det ju _han_, som gjorde en ära i att bjuda -- -- --

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du förstått!

När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att
invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.

-- Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna
också, både pojkar och flickor.

-- Ja men, pappa -- -- --

-- Har du förstått!

-- Ja, pappa!

Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far
haft.

Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om.
_Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket_. Något sådant
hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade
också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: -- Tack, Stellan!

Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände
sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.

Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket
skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till
honom och tackade -- -- --

Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta
under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles
ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han _älskade_
alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta
Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola,
där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han
älskade alla dem, som varit stygga mot honom -- -- --

-- Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och _gråter_?

Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt
ansikte.

Han snyftade i näsduken:

-- Ja behöver -- -- -- ja -- -- --

-- Ja, spring ut då och skynda dig.

Han sprang mot dörren så fort han kunde...

Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett
källsprång lossnat inom honom.

Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig
stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och
Kalle och Göran -- -- -- alla, alla -- -- --

       *       *       *       *       *

Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han
stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en
kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. _Och de bugade_.
Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och
konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han
kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna.
Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:

-- Välkommen!

Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman
över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:

-- Var så god!

       *       *       *       *       *

Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än
Josefs.

Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem
i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".

Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av
ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och
fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre
syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening.

Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana
personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då
dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett
stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas
föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren
ej inräknad.

Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess
fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes
vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt
att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i
förlägenhet för samlingslokal.

Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade
hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick
han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse.

Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den
upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt
fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av
en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla
bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet
ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård.

Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou
tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja
tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i
våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta
Gyllencrantz ropade: -- Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och
pokulerade en liten smula.

Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade
sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om
att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll
sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna
Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla
riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån.
Och åter igen gingo de ut på kaserngården.

Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: -- Nu är det färdigt, nu kan ni
komma!

Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta
Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.

Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades
för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han
knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på
kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.

Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade.
Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat.
Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den
upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala
honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården
eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar
och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet.
Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism
och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och
fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes
man nämligen på nytt till en annan brud.

Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till
medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle
visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten -- hon hade
dagen innan fått en lillebror -- utstötte hon så höga skrin, att fru
Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste
förklara sig... Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar
nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit
renhjärtad och oskuldsfull.

Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind.

Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade
nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den
spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades
med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som
individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid
framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många
andra sår, satt löjet kvar som ett ärr.

Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad
skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna.




Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades
Storehus, det andra Lillehus.

Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.

Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha
tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och
plana ytor.

I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var
greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte
pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar
vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga
byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller
genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar
från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han
ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande
med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av
de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare
honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande
draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de
välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.

I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans
far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta
löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än
förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro
ogifta 1880-talslöjtnanter.

Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med
små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig
nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen
lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från
den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I
Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som
helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes
tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga
och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja,
han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och
klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.

       *       *       *       *       *

Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den
fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans
droska och jaktvagn.

En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns
inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens
betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.

Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg
en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den
andra av en rad vedbodar.

Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess
slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som
på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i
stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen
började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev
skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla
kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var
högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles
tyst.

Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på
Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och
eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns
inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster.

Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De
voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De
sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar
med de toffelbeväpnade händerna.

Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.

Och så drogo de sig tillbaka.

Men inte alltid.

Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor
rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med
hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt
leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.

När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland
var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full
han var.

Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke
från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och
grepen, hände det -- -- --

Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han
balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför
läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade
han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig
tillbaka med en skakning på huvudet.

Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne
hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat
tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen,
sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.

Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev
han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård
under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för
länge sedan långt borta i smalgatan.

Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt
liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt
händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför
munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv,
uppmuntrade honom med höga rop: -- Gör det nu, nu! eller också varnade
han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde
nämligen Stellan se ett stycke in i stallet.

Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på
rabulisterna. Hur vågade de -- -- --? Och hur kunde de hitta på det? Han
beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka
och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han
skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin
underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas
morgon _visste_, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom
också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var _på
sin egen gård_, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som
det skulle vara. Det var inte rätt.

Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade
han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma
styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men
de äro så långt borta.

       *       *       *       *       *

Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och
riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra
rabulisternas personliga bekantskap.

Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus.

Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit
och skall för den skull berättas i allra största korthet.

Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon
kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid
hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som
en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den
avlidnas rätt.

Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon
vägrade att lyda order och svarade: -- Jag gör som unga frun brukade
göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana
ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur
porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att
löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin
framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller
hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med.
Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden
av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin.

Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter
det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta.

Det blev ett våldsamt uppträde.

Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon
blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och
förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan"
och att det var en evig skam på unga fruns grav.

Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet. Han rusade upp ur länstolen
vid rökbordet och skrek:

-- Vad i helvete säger Kerstin?

-- Ja säger som sant ä. De står i Bibeln: Du ska inte göra hor. Och det
står ja vid. Guds och Bibelns ord ä goa nog för mig. Ja har själv gjort
hor och vet vad de blir till. Välsignelse blir det _inte_. De bolare och
horkarlar skall Gud döma, står det i Bibeln, och Bibeln ä go nog för
mig. De ä en dödssynd. Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre
för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och
visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för
de va fött i synd och elände.

Löjtnant Petréus pekade på dörren:

-- Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!!

Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren. Där vände hon sig om och sade:

-- Ja, kör löjtnanten i väg mig, om han vill! Men kom ihåg, att han kör
vad rättfärdigt och sant ä på dörren och de kan inte bli till nån
välsignelse.

Därmed gick hon ut i köket.

Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och
åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre
skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent
förståndsmässiga sidan.

Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt
köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass,
skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för
sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma
nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem.

Och det ville han inte. Inte på några villkor.

Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället
befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor.
Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans
avlidna hustru.

Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett
synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för
varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit
löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en
kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en
artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som
arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika
anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och -- när
det behövdes -- vältalig.

Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik,
hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon
hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en
ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och
inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd
hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på
samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning,
hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han
var.

Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om
hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det
löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon
"ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets
blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den
fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller
"regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med
henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte
sökte äta ut honom ur regementet.

Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens
intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej
helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan
spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet
mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom
svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för
pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som
änkling.

Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så
idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära
till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga.
Och med en sådan kränkning kunde han ej leva.

Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste
vänner -- tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna.

Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och
som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och
godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade
problemet:

-- Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna
fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du
ska naturligtvis sätta båda två på reservstat.

Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från
hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus,
inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad
lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård
för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på
henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens
näste, från vilket hon blivit utkörd.

Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan.
Hans första invändning var:

-- Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte.

-- Varför vill du inte det?

På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och
ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och
ställde sig vid hans säng.

Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne
hos honom.

Den andra invändningen var:

-- Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för
dä vill ja inte.

-- Varför vill du inte det?

-- För där ä rabulisterna och de ä så stygga.

-- Ja, det ordnar sig nog.

-- Ja, men ä dä _riktigt_ säkert, för då vill ja inte.

-- Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken.

       *       *       *       *       *

Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett
par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård.
Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande
sätt, gjorde den nya husfröken.

Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig
mitt i den långa gången och ropade: -- Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter
drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess
hon kom och hämtade honom.

Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och
slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka?

Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte.
Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då
Kerstin till slut ropade:

-- Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor,
som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.

Stellan rörde sig ej ur fläcken.

Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att
få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:

-- Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en!

Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang.
Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt
på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom,
stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad,
medan hjärtat bultade i halsen på honom.

Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa
på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista
fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.

Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp
upp i soffan.

-- Nå, där ser han. De biter en inte.

Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull.

Först långt efter frågade han:

-- Skrek ja?

-- Skrek? När skulle han ha skrikit?

       *       *       *       *       *

Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på
vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig
säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i
begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan
helt enkelt i behovet att imponera.

Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård -- det råkade vara
en av hästarna med seldon -- ställde den från sig mitt på stenläggningen
och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först
honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick
han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på
gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han
fram till fönstret för att undersöka effekten.

Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo
därefter upp mot Kerstins köksfönster.

Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de
tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade:

-- Ni får leka mä den!

De sågo på honom och varandra.

Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord
från dagen förut:

-- Han bits inte.

Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med
hästen. Då först gick han ner.

-- Tycker ni den ä vacker?

De bara mumlade någonting till svar.

-- Ja har mycke vackrare leksaker hemma.

De sågo på honom...

-- Tror ni inte?

Ingen svarade.

-- Ja ska visa er en annan da.

Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev
sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för
dem längre.

Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han
valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat
på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde
honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad
han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur
han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel
natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på
dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte
tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra
snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de
skulle tro.

Stellan talade upp sig:

-- Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.

Men det var det ingen som ville.

Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om
den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och
riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka
knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att
han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och
kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket
hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal,
förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt
sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom
gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd.
Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste
utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på -- som en riktig
löjtnant på kaserngården.

Han var fullt lycklig.

Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom
följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var
och en av dem. Och så sade de:

-- Får vi nu se din?

Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste
etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.

Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:

-- Va den ä liten!

Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade
indignerat med varandra och ropade till slut i korus:

-- Vi ska tala om det för mor.

Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett
fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:

-- Ingenting.

Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust
visslade...

       *       *       *       *       *

Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då
rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han
hade kängor -- -- -- inte fan kunde han -- -- -- han var inte rapp nog
i vändningarna -- -- -- det skulle gå mä en sju djävra vänster -- -- --
nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården,
då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin.
Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det
hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om _han_ skulle
vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.

Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att
denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet
och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en
lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.

Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han _ensam_
skulle äckla Köttlund.

-- Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä
en sju djävra vänster.

-- Jo, dä kan ja _visst_ dä!

En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust
rusande från smalgatan in på Lillegård och sade:

-- Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu?

-- Hur vet du han ä full?

-- Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu.

Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust
gav honom några sista råd och upplysningar:

-- Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster.


Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej
med. De hade inte förtroende för honom.

Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot
stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna
bulta i sitt huvud.

-- Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!

Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och
började sparka.

Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom
kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena
handen.

Stellan rörde sig ej. Han kunde _inte_. Han stod alldeles stilla och
bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.

Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan
hörde Idas röst:

-- Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver.
Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en
bara!

Nu var Köttlund alldeles inpå honom:

-- Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan!
Ja har unrat å unrat -- -- -- Jaså, din lilla söta guds ängel!

Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört
honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att
jämra sig.

I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig
den blå fracken med de gula knapparna.

-- Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han
löjtnantens gosse!

Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från
gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.

Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp
dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade
på dörren.

-- Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och
vältrat sig i dyngan heller?

Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta
sig på soffan.

-- Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.

Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde
dem sedan på ett streck till vädring.

Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be
henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och
såg ned på Lillegård.

Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena
innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster,
och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men
han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in
på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och
det gjorde han.

Det var Agust som förde rabulisternas talan:

-- Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där
ska gå med en sju djävra vänster.

Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det
på nytt och svarade:

-- Ja, men ja vågade i alla fall.

Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida.

-- Va sa hon?

-- Hon sa, att han inte fått nog.

-- Men hon sladdrar inte?

-- Nä.

-- Ja, men ä dä riktigt säkert?

-- Hör han inte vad jag säger!

Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.

Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på
rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan,
som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till
någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde
alltid med samma stående argument. Stellan sade:

-- Ja, men ja vågade i alla fall.

Varpå Agust svarade:

-- Ja, men du gjorde dä inte.

Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack
vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland
rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.

Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola.
Det hade kommit en befal