The Project Gutenberg EBook of Mor i Sutre, by Hjalmar Bergman This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included with this eBook or online at www.gutenberg.net Title: Mor i Sutre Author: Hjalmar Bergman Release Date: November 6, 2005 [EBook #17015] Language: Swedish Character set encoding: ISO-8859-1 *** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK MOR I SUTRE *** Produced by The Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net _Hjalmar Bergman_ MOR I SUTRE Albert Bonniers förlag Stockholm 1917 MOR I SUTRE Gästgivarn i Sutre var några och femtio år då han tog sig hustru. Orsaken till dröjsmålet var den, att han som gästgivare råkat kvinnfolk av alla slag och i en punkt funnit dem alla lika som syskonbär. De höllo inte med rättvisan. Efter hans förmenande. Och orättvisa var gästgivarn i Sutre en styggelse. Av samma orsak höll han sig icke med konjak, rom, arrack med flera tullpliktiga varor, ty han betraktade tullen som en orättmätig pålaga, den där en rättvis man icke borde underkasta sig. Hellre då lida den försmädelsen att höra granntyckta gäster klandra maten, lagad av en halvblind gumma, och den tarvliga drycken. Men en dag kom till gästgivargården i Sutre en västgötaknalle, slog sig ned under eken med lådan sin och begärde konjak. Har jag inte, svarade gästgivarn. Varföre då, då? frågade knallen, som var en allvarlig ung man med svarta tattarögon och svart, stripigt hår. För det ska fan och inte jag betala syndapengar, svarade gästgivarn och utlade sina åsikter om tullen. Det finns väl tullfri konjak, invände knallen. På västkusten kan en tappa konjak ur gråberget, om en bara har rätta handlaget. Det lät någonting, tyckte gästgivarn. Och eftersom knallen lovade att lära honom rätta sättet att tappa konjak ur gråberget, och eftersom gästgivarn vid fyllda femtio så gott först som sist borde se sig om i världen, ställde han om sitt hus, spände för kärran och åkte med knallen till Göteborg. Fem veckor senare, vid Brittmässotid, vände han tillbaka. Storeken i Sutre stod ännu grön så när som på den blixtbrända toppen, och när kärran svängde om klinten, pekade gästgivarn och sade: Det är väl grant? Bak i kärran hade han sex ankare konjak och annan munfägnad och bredvid sig på sätet hade han en långbent, smärt flicka. Det är väl grant? sade gästgivarn, men flickan sade ingenting. Kärran stannade framför kökshuset, gästgivarn hoppade ur, pekade med piskan på storstugan eller adelskammarn, som den också kallades, och sade: Det är väl rart? Ja, det är rart som en likkista, sade flickan, syftande måhända på det höga, brutna, svarta taket. Det är klart, att du inte håller dig till rättvisan, sade gästgivarn. Han bredde ut armarna och famnade med möda en femtedel av storekens vidd. Har du sett på maken? sade han. Ska du säga, att den inte är grann? Flickan såg upp och genom det rika lövverket varsnade hon den kala toppen. Den är ackurat lik dig, sade hon, skallig och åbäkig. Då körde gästgivarn fram till källardörren, satte upp bräder till kärrkanten och rullade av sitt tullfria gods. Tog därpå sin packning och flickans och bar in i kökshuset, spände ifrån hästarna, ställde in dem i stallet och gav dem foder och vatten. Under allt detta satt flickan kvar på brädan, händerna i knät. Ska du inte stiga ur? frågade gästgivarn. Nej, sade flickan. Hur länge ska du sitta där då? frågade gästgivarn. Tills du kör mig hem igen, svarade flickan. Det dröjer, sade gästgivarn, gick in i köket. Efter en bra stund tittade han ut igen. Flickan satt alltjämt på kärrbrädan, händerna i knät. Skulle du inte hålla dig lite till rättvisan nu? undrade gästgivarn. När som du ska vara hustru och gästgivarmor. Inte är jag mor än, sade flickan, och inte blir jag det här i gården. Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till. Vill du ut nu? frågade han. Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan. Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden. Dennasse här du köket. Laga något åt mig med. Flickan in i köket. Efter en liten stund sken fönstret, rök skorsten, ångade mustiga dunster ut genom dörrspringan, där gästgivarn stod och lurade. Nog har hon de riktiga tagen, tänkte han. Om hon bara vill hålla sig till rättvisan. Han gick in, satte sig till bords och åt så god mat som aldrig förr i Sutre. Flickan stod vid spisen, skötte sina sysslor och småsjöng. Gästgivarn torkade sig om mun, tackade gud och sade: Nog kommer du att trivas i Sutre. Det var inte farligt. Aldrig! sade flickan. Åjo bevars, vidhöll gästgivarn. Du är inte tungsint av dig. Och får du sen småfolk att pyssla med. Då går jag min väg, sade flickan. Med ungen? undrade gästgivarn och småflinade. Flickan sade: Blir han lik dig, så vill jag inte se honom. Jaså, sade gästgivarn. Och blir han lik en annan, så ska du inte ha honom, din grömming. Vem skulle han då bli lik? undrade gästgivarn. Det är en du inte känner, sade flickan. Blir han lik honom så ska jag hålla honom som Vår Herre. Och vart ska du ta vägen med den? frågade gästgivarn. Blir han så fin, han, så är det väl bäst du går till kungen med honom. Eftersom inte Sutre duger. Nej, inte åt honom, sade flickan, kastade med huvudet. Gästgivarn såg sig omkring. Han kan få sämre, tyckte han. Nej, inte om det så vore i diket, sade flickan. Därmed var samtalet slut och flera fördes ej i det ämnet mellan gästgivarn och hans hustru. Men två år senare födde hon honom en son. Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn. Dig, svarade hustrun. Gossen kallades Lars efter far och farfar. Han blev tungrodd och åbäkig och så i alla stycken sin fars avbild, att det måtte förvåna. Och mor i Sutre fick ännu en son. Vem ska en säga, att han är lik? frågade gästgivarn. Dig, svarade hustrun. Han kallades Anders efter morfar och släktade mera på mödernet, så att han var rörlig och häftig och som barn så lynnig och oberäknelig, att modern måtte aga honom beständigt. Därnäst kommo så döttrar och sent omsider, då mor i Sutre redan var över fyrtionde året, ännu en son, som kallades Daniel. Vem ska han vara lik? frågade gästgivarn. Dig, svarade hustrun. Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt. Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens upptåg. Daniel hör inte hit, sade han. Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min pojke hit? Nej, sade gubben och grinade illfundigt. Det var nog honom du tänkte på, när du sa, att son din var för god för Sutre. Men gästgivarmor förstod ingenting utan gubben måtte upprepa ord för ord vad hon sagt den första dagen i Sutre. Då rodnade mor i Sutre ända upp i öronsnibbarna. Det var skam till minne du har! sade hon. Överord minns en nog, sade gubben. Men jag har glömt det, jag, försäkrade mor i Sutre. Du blir väl påmind, sade gubben. Men mor i Sutre tänkte inte vidare på den saken förrän den dagen, då gästgivarn dog. Sedan han bett barn och husfolk om förlåtelse, anropade han hustrun om tillgift för vad han mot henne brutit. Vad skulle det vara? frågade mor i Sutre, satte händerna i sidorna. Gästgivarn räknade upp en del och nämnde som det värsta, att han tagit henne mot hennes vilja. Än sen då? sade mor i Sutre. Därför hade hon aldrig trivts, menade gubben. Nu hör jag, att det är slut med dig, Lars, sade mor i Sutre. Som du har blitt velig. Och hon slog sig på de vidlyftiga höfterna och förde händerna till den digra barmen. Kan någon se på mig att jag inte har min trivsel och fägnad? Nej, jag begriper inte vad det är du har gått och funderat på. Och hon tänkte inte vidare på den saken. Förrän en sommarsöndagsmorgon, då hon satt på bänken under storeken och anställde sina gudsbetraktelser. Raslinge klockor ringde och postillan låg i knät, uppslagen för andaktens skull men oläst för tankarnas. Då tänkte hon på det där, som hindrat flicksnärtan att hoppa ur kärran rakt i famn på gästgivarn. På det där, som kommit tungan att löpa med otänkta tankar. Inte var det det, att hon haft en annan kär. Hon mindes knappt vilken. Kunde ha varit jungman med blå halsduken. Kunde också ha varit någon annan. Hon mindes icke. Nej, det var väl det, att hela tunga livsarbetet skulle taga sin början just som hon steg ur kärran. Taga sin början utan återvändo. Det kändes som en tung hand och flickkroppen spjärnade mot. Och ändå är det bara det en trivs med, tänkte mor i Sutre. Till sist. Tankarna bli korta och stadiga, mest som de voro av kött och blod. Jag har bara fyra. Den ena tanken heter Lars, den andra heter Anders, den tredje Stava och den fjärde Daniel. Och så hela Sutre. Men det är inte en tanke. Det är käringen själv. Som hon nu satt där under storeken med postillan i knät till synes läsande, gingo barnen förbi henne, alla fyra i kyrkkläder. Först kom Lars, huvudet sänkt, ögonlocken tunga, pannan rynkad. Det är hela gästgiveriet, tänkte mor, smög en blick i smyg till sonen. Det är privilegier och skjutsstadga och länsstyrelse och sockenstämma och sju sorger för det dagliga. Härnäst kom Anders, mössan i nacken så att solbrännsranden ohöljd lyste som ett ärr tvärs över pannan. Det är hästar och åk, tänkte mor, det är vägar och broar och bommar och skjutspengar och resenärer av alla slag. Hon log åt sin tankelek. Härnäst kom Stava. Kök och klädkammare, tänkte mor. Sist kom Daniel. Som han var yngst och kälen gick han icke förbi utan ställde sig tätt intill mor. Då spratt hon till och rodnade. Vad en tänker tok! Är detta gudsbetraktelser. Och hon förde fingret till skriften i David Rygelii postilla, läste: "Så säger ock Salomo: Den sig uppå sitt hjerta förlåter, han är en dåre; men den som går med wishet, han skall friad varda." Vartill Paulus i första Episteln till de Corinthier, 3 kapit. 19 vers genmäler: "Ty denna wärldens wishet är galenskap för Gud, efter som skrivet är: Han griper de wisa uti deras klokhet." Det var texten, och nu kom utläggningen. Men luften under lövvalvet var solljum, skriften svårtydd och meningen undersam, ty ord stod mot ord som två stångande gumsar. Så att mor hade icke hunnit särdeles långt, då Daniel tillkännagav, att en resande höll sitt intåg genom södra grinden. Ett ståtligt ekipage fast skamfilat, åldrigt, rangligt. Det är Frönsagreven, sade Daniel och drog sig närmre mor. Då blir jag sittande, sade gumman. Ty med greven på Frönsafors hade folket i Sutre ingen samfärd. Ekipaget stannade under eken, greven hoppade ur, räckte tömmarna åt Daniel. Guds fred, kära mor, hälsade han. Fägnar mig, fägnar mig -- Fägnar dig så lagom, tänkte gumman. För den matfriarn rörde hon inte finger. Han satte sig bredvid henne. Och då gumman synbarligen försjönk allt djupare i andakten gav han henne en lätt liten klapp på den fylliga, äppelröda kinden. Var har kära mor sina tankar? Det ska jag säga, svarade gumman och log. Jag sitter och undrar om jag ska räknas till de visa eller till de dåraktiga. Efter Skriftens ord. Vartill greven genmälte: Förvisso, förvisso, kära mor. Men mig undras, hur det står till i köket? Jag rastar här en kvart eller så och skulle gärna taga mig något till livs. Förvisso, förvisso, härmade mor i Sutre. Om greven betalar, vad han är skyldig sen sist. Greven slog på tomma fickan och fann att samtalet borde vändas åt annat håll. Blicken for snabbt över husväggen, kikade förstulet in i köksfönstret, fördjupade sig i vagnslidrets mörker, klättrade upp i den kala ektoppen, som obehagligt påminde om ris och aga, släppte sitt tag och föll rakt ned på Daniels oskyldiga huvud. Den pilten, sade greven sträckte ut sin ringbeprydda hand, den pilten skulle passa mig förträffligt. Jag behöver en drängpojke som är kvick och händig. Hundra riksdaler bjudet, städjan oräknad. Inte för tusen, sade mor i Sutre. Hundratjugo, föreslog greven. Inte för hundra tusen, sade gumman. Då är kära mor dåraktig, sade greven, sprang upp och gjorde sig redo att fara. Men när han stod med foten på steget, vände han sig plötsligt om mot gumman, grinade som en solvarg, de svarta ögonbrynen högt uppdragna i pannan, näsan smal och blåvit som på en dödssjuk, tänderna långa och blänkande som på en dödskalle. Eller tror kära mor att pilten i min tjänst skulle taga skada till sin själ? Ack, dårskap, dårskap! Säg inte det, mumlade gumman, som visste ett och annat om Frönsagrevens vägar. Men greven fortfor: För visso tar han skada till sin själ, var helst han vankar. Men se blott till att pilten får valuta för förlusten. Jag kunde lära honom ett och annat. Och läggande sin hand mjukt på gossens huvud sade han: När du får din egen vilje, gosse -- Då reste sig mor i Sutre och postillan stängdes med en smäll. Så liten orsaken var hade likväl sinnet runnit på henne och ansiktet flammade av vrede. Min vilje är hans vilje, och det tör den förbli så länge jag har ögona ovan jord. Greven kastade sig på sätets fläckiga, trasiga dyna, tog tömmar och piska och saluterade mor i Sutre. Och alltjämt grinande som en solvarg men len och mild i rösten uppmanade han henne, sägande: Bed då Gud, kära mor, att han förlänar er en god vilje. En klok och listig och förslagen vilje. En riktigt satans slug och underfundig vilje. Ty det gagnar pilten föga att kära mor har ett det ömmaste hjärta -- -- om hon eljest är dum som ett fä, fortsatte gumman och skrattade. Och hon tillade: Ja, förlita på det, greven, att gäller det barnen är jag listig som fanen. Greven saluterade ännu en gång på det artigaste. Sade: Då blir det en gloire och triumf för kära mor, den dag hennes klokhet prövas. Frönsaekipaget rullade åstad, ståtligt fast skamfilat, åldrigt och rangligt. Där for han, sade Daniel. Och mor i Sutre sade: Jag vånne han aldrig hade kommit. Guds ord är krångligt i sig utan att hin behöver vända det bakfram. Mor i Sutre ville veta två ting. Hon ville veta, vad barn ska vara bra för; och hon ville veta, vart den röde gumsen tagit vägen. Hon ville veta en ting till, men den saken höll hon tyst med. Den skulle utforskas på stället och med egna ögon. Till den ändan tog moran sin enekäpp med svarvad krycka -- en gåva av Träsken -- och begav sig leden uppföre. Spåren voro synliga nog i det dävna, rödbruna näverrasket och längre upp tecknade de sig ännu tydligare i frosten. Så hon behövde inte tveka om vägen. Det var inte likt något att gumsen skulle gått vill i skogen så här dags på året, då en nätt och jämnt kunde få honom från dörren, det lata aset. En kunde väl inte tro, att han tagit Israels synder och gått ut i ödemarken, som skrivet står? Varg hade inte varit synlig sen i mars ett år sen, lo sågs aldrig vid Sutre. Där som Träsken komme snart igen från Frönsan kunde en sätta honom hemligt att se i vatten efter gumsen. Och vad heller som helst skulle han ta jäntan med sig till Knallrike, därifrån hon kommen var. Ty här ledde spåret över stättan in i ljungen utan återvändo. Spikespår efter spikestövlar. Vem går i stövler så här års, då folk går i träskor? Tvi vale för drängen, så son hennes han var! Mor i Sutre satte sig på gamla råstenen vid gärdesgården. Hon lyfte käppen och drev ett duktigt slag i stättebrädan. Och se det skedde som hon tänkt sig: det murkna skarnet brast. Fattas bara att hon stigit på brädan och grenslat gärdesgården och blivit sittande till spe för ungarna! Som en so i en grind. Besynnerligt att fläsket skall lägga sig på låren, där det inte gagnar och lämna ryggen ranglig, som en ungsraka och frusen som en marskråka. Men Skapelsen är ett kapitel som en aldrig kunnar i. Äss han nu har gått till Gruvkärret, Daniel, så är saken klar. Inte letar en efter gumsen i kärret och inte lurar en mor sin heller. Nej, inte om hösten, inte. Träsken får ta sin så tar jag min, det är varken knep eller kniv. Mor i Sutre satt på gamla råstenen vid gärdesgården. Backen var brant och brantare blev den på andra sidan ledet. Det var skäligt att taga sig anderum. Vred hon något på huvudet så gick blicken genom hela Sutredalen ända upp till Holfjället och Hoby skogar. Men morans blick stannade vid ekarna, som ännu buro hela sin lövskrud, fast i brunt, ett varsel om hård vinter. Tegeltaket klöv upp som ett skär ur lövmassorna, skorstenarna stodo som sjömärken. Mor i Sutre var västkustbarn och tänkte oftare på hav och skär ju äldre hon blev. Dock icke ofta. För närvarande tänkte hon på de tre ting, som hon gärna ville ha kunskap om. Och en är väl stollig, tänkte hon, som skaffar sig barn efter fyrationde levnadsåret. Lars kunde jag fäkta med och Anders kunde jag fäkta med. Döttrarna tog Gud i sin nåd så när som på Stava, som greven tog. Och honom tar väl hin om han får leva. Så det är ord och avsked. Och vore en tjugu år yngre så råddes en väl med Daniel ock. Han kom rakt för sent. Inte var det min vilje, det vet jag, och inte salig gästgivarns heller. Men kappas om honom med lejonen, det får en göra. Hon lyfte kjortelfållen och snöt sig, torkade därpå ögonen och därpå hela det runda, skinande ansiktet. Daggen föll ymnigt i gryningen och rann i rännilar fram ur morans slätkammade, gulgråa hår. Sönderslitna dimtussar seglade lågt och långsamt fram genom dalen, tätnade kring ekarna och stod som tjock vit rök kring gästgivargårdens tak. En flock kajor sträckte från väster till öster. Kråkorna grälade om mask på fältet. Två rödbruna löss krälade långsamt fram över myllan upp mot klinten, vände och kröpo i samma takt utför. Det var Brokan och Skällan, som gingo för plogen. Efter plogen gick Lars, gästgivarn själv. Anders var ute i långskjuts med hästarna. Och därsom Anders kommer hem i kväll, tänkte moran, så ska en ha honom att gå efter gumsen. Det tör vara likare än att spilla brännvin på Träsken för hans konster. Kan pojken gå haren i hasorna så kan han väl slänga efter gumsen ock. Det är, vad han duger till. Ligga på skytte och spränga hästar utmed vägarna. Finge den kvinna så bleve det väl föl i stugan. Men finna kritter, det duger han till. Skällan fann han ända ned på prästhagen. Om det nu var prästens illfundighet att hon kommit så långt. Ijia mig, sätt i väg, käring, och sitt inte här och fundera. Hon stötte staven i mossan, halade och drog. Men högra vaden hade somnat och kändes som dödkött; den måste först gnidas. Och när hon nu fick skinnet mellan nyporna kom hon att tänka på Stava. Litanian som lästs i fjorton år, lästes om igen till punkt och pricka. Inte var det något fel på henne hemmase, och när hon fyllt tretton år kom hon till prästen i Raslinge. Där var det Guds ord och tuktan. Högst hade hon varit i läsningen, högst i hela socken, och ändå skulle hon bli med barn. Det var det som var så helvetes förargligt. Greven kunde väl ha sett sig om bland de dumma jäntor han hade. Men det är alltid så att det liksta ska gå först; skrapet stannar i sumpen. Det är Skapelsen igen, som en inte blir klok på. Hade prästen givit sitt folk födan, som hans plikt var, så hade hon väl stannat i Raslinge och aldrig kommit till Frönsan. Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext. Ända tills moran fick igen målföret och svarte något för sig och något för Stava och något för dem båda ihopa. Tvi vale att sväran skulle höra på, hur det gick ord mellan mor och son i Sutre. Och skulle hon nu få det att säga, att Daniel låg med Träskens dotter! Raska dig, Elias, nu rider vi till himla, sa stollen red på körktuppen. Mor i Sutre gick utmed gärdesgården, prövade störarna och fann ett ställe, som erbjöd någon trygghet. Först kastade hon över träskorna, såg sig om till höger och vänster, oviss om inte ungarna kunde ligga i bakhåll, kavlade upp kjolarna och visade två stadiga, muskulösa ben. Huden var skär som en flickas, men ådrorna voro lillfingerstjocka och nedanför knäna gingo två valkar, märken efter kärnringen. Mor i Sutre började klättra, prövande och försiktigt, gripande med tårna och skrapande med naglarna för att få fäste i de fuktiga, slemmiga störarna. Så kom stora svängen och gumman satt grensle. Halva vägen gjord, gudi lov! Ja, knaka du, skrälle, mumlade gumman, lite andrum får du unna mig. Hon lade huvudet på sned och kikade kisande ned i dalen. Nog rörde det sig i allövet, men det var väl fåren som rumsterade där utan gumse. Och kalvarna gingo just nu ur lagårdsdörren; det var Basses göra att driva dem i vall och Larsens ungar hängde väl i hälarna på honom. Mor i Sutre upprepade första punkten i dagens text: En frågar det, vad ska barn vara bra för? Det vete Håken om eljest någon vet. Hon grep hårt kring stöttan och sade: Så tar en andra skånken då. Gud ske pris för paret! Men i samma stund kom olyckan över henne, befarad och besannad. Det lät först som ett klockspel med dombjällror stämda i halvoktaver ända upp i den gällaste diskant. Strax blev det tydligare, och snart tydligt nog. Det var ungarna, som skreko. Mormora! skreko de. Mormora! Från Basse, den äldste, tretton år fyllda, till Lasse, den minste, om två, taktfast, envist, klangfyllt: Mormora! Mormora! Mor i Sutre rodnade som en ung flicka. Hon drog hastigt ned kjolarna, stack fötterna in i fållen, krängde sig fast vid stöttan. Håller jag mig tyst så tör de missa mig, mente hon. Men klockspelet sjöng oförtrutet och det var nu tydligt att det drog fram genom allövet, ett stenkast blott från stättan. Mormora! Mormora! Först kom Basse, trettonåringen, Stavas son, på sin grevlige faders befallning kristnad till Basilius. En trög och långsam och förståndig gosse, full av hin håle. Efter följde Lars och svärans barn, Britta, Kajsa, Bollan, namnad efter farmor, Lasse, två år mellan varje och två alnar nu. Basilius stannade på dryg käpplängds avstånd ifrån stättan, den andra stannade var i sin stad, behållande avståndet sins emellan. Mor i Sutre sporde: Vad håken skriker I efter? Men nu skreko de inte alls, en fullständig tystnad rådde. Öronen petades, tårna undersöktes, luggen krafsades. Mor i Sutre sade: Packa er hädan! Ser I inte att kalvarna gå ur lagårn? Då svarade Basilius: Jag tyckte, att det var en kråka som satt på gärsgårn. Det tyckte'n, bekräftade Britta. Och Basilius fortsatte: Men det var för stort, så jag trodde det var en örn. En stor, stor örn, upprepade Lasse. Mor i Sutre svängde sin stav, icke för häftigt dock, ty ställningen var obekväm och varje rörelse förorsakade smärta. Packa er hädan, sa jag! Laga er bort! Basilius bytte fot, därpå sade han: I jonse såg jag en stor huggorm. Den var välan så stor som en kvastkäpp. Den ligger välan vid köksten och gonar sig. Den hålen visste, att mormor hade ormskräck. Om ej för egen räkning så för ungarnas. Och nu märkte han med glädje, att gärsgårn begynte åma sig och knastra. Men mor i Sutre såg den ledes list och sade: Nämn'et för gästgivarn så slår en ihjäl en. Gästgivarn går för plogen. Säg'et åt pigan då. Hon törs inte för han är så åbäkig. Det är nog bara mormoran som slår en tocken. Mor i Sutre betänkte sig. Satt hon ett ögonblick till så skulle skånkarna somna. Ormen trodde hon inte på, men list är bättre än less. Gå förene ni då, sade hon, så kommer jag. Rappa på! De togo skutt, som tydde på en underfundig glädje, och tumlade nedför backen. Mor i Sutre gjorde ett kraftigt kast med låret och tullrade om som en tunna i ljungen. Det tövade lite innan hon kom på fötter igen och fick träskorna på. Ungarna voro redan dolda i allövet. Mor i Sutre räckte lång näsa nedåt dalen, svängde om på hälen och klafsade raskt och manhaftigt fram över ljungen. Nu hade spåret tinat bort med frosten, men att det ledde till Gruvkärret var visst som amen i körkan. Hur långt försprång kunde han ha, Daniel? Klockan tre gick flickan till kärret med byken, klockan fem gav han kritterna vatten. Nu var hon väl åtta vid pass. Tre timmar. Tre timmar allena vid Gruvkärret, Daniel och flickan -- Hon trampade fram genom ungskogen som en älg, klöv och krossade hämmande grenar, klev med högt lyftade ben mellan stubbar och rötter och klev aldrig fel. Röd blev hon och kortandad, det var svett och inte dagg som rann i rännilar fram ur det vattenkammade, grågula håret, men till minstingen skulle hon inte lämna Daniel en timme till i lejongropen. Inte för att Träskens jänta var babylonisk av sig, nej vaserra. Och inte för att Daniel var värre skalk än andra i tonskiftet. Men det vet en, att när fäboden får lås får björnen lus. Och när nu gästgivarn sagt sitt ord mot gifte, fick en väl vaka att det inte bleve kättja i stället för kräckla. Nog med en oäkting i Sutre. Rotar sig den vanan i en gård så sitter den hårdare än själva pankan. Och vad blir det till med dessa ungarna, som drättla upp i lönn? Har de så greve till far, så blir det inte likare för det. Som Basse! Ett okristligt namn hade han fått och det var ändå det minsta. Blek och skranglig och underfundig som attan. Klok var han, ja vaserra, rent onaturligt klok. Komme nog högst i läsningen, han som modern. Men inte skulle Daniels pojke bli ett sånt där mellanting mellan hand och vante. Och det är också det, att upproret ska kvävas i sin linda. Har gästgivarn sagt sitt ord så ska det vara sagt, om än tokot. Och har sväran lagt Sutre till kast, att Stava slog över skackeln, så skall hon till minstingen inte få Daniel att tjata om. Den leda tungan hennes. Stava i ny och Stava i nedan. Som om det varit fel med flickan från begynnelsen! Nej, bara det, att hon råkade lämna hemmet på en torsdag. Det var orsaken och ingenting annat. Se det att lämna sitt hus på en torsdag, det är rent förbannat, tänkte mor i Sutre. Och i detsamma erinrade hon sig att dagen var Tors och därtill den trettonde i oktober. Hon stannade och såg sig omkring. Småskogen var slut och hon befann sig på vindfället mellan björkhagen och Rågklinten. Hela sluttningen var beströdd med rullstenar från ett barnhuvuds storlek till ett hebbres. Här i ödemarken kunde det inte vara stor synd att vidtaga sina försiktighetsmått. Hon bröt av en björkkvist, skalade bort bladen, lindade och knöt den kring vänstra handloven. Det var varken al eller ask men en ska väl inte tro på ett sånt himla skrock att det skulle göra någon skillnad. Då visslade en glada, då skrattade en skata, då hoade uven, fast det var ljusan dag. Mor i Sutre rodnade ända upp i öronsnibbarna. Men hon såg varken åt höger eller vänster utan gick sin kristliga väg rakt fram. Då begynte klockspelet ringa. Rang runt om, bakom och framom, till höger och vänster. Mormora! Mormora! Satan, sade mor i Sutre. Och plötsligt kom hon att tänka på, att detta var underligare än något torsdagselände. Allt från den arla stund, då hon upptäckte, att röda gumsen inte fanns i stallet och Daniel inte på gästgivargården, hade dessa ungarna hängt efter henne som ettermyror efter en daggmask. De hade väl den ovanan eljest ock, men en knock med käppen där ryggraden slutar brukade vara tillfyllest. Icke så i dag. Aningen om ett svart skälmstycke grydde i morans sinne. Hon ropade: Basse! Var håken håller du hus? Kom fram! Basilius kom fram bakom en sten och stannade på käpplängds avstånd, likaså Britta, Kajsa och Bolla. Men Lasse stabbade ända fram till vadmalskjorteln, det stora huvudet sänkt, blicken fästad vid tårna. Och plötsligt böjde han sig ned, tog sig om högra stortån och jämrade: Aj, aj, aj, aj. Vad har du i tån? frågade moran. Men han bara skrek: Aj, aj, aj, aj, aj -- Och Basilius sade: Det är inte olikt att Lasse blivit stungen av ormen. Slaget var välmåttat och träffade till synes i knävecken. Moran stöp på knä utan ett ljud: hon drog ikull ungen och synade först högra foten, så den vänstra. Var känns det? frågade hon. Det visste han inte, helst han låg på rygg och sprattlade med ben och armar i en röra. Men han svarade på måfå. Det kniper! Var kniper det? frågade moran. I magen! skrek han och satte i att tjuta. I magen! Aj, aj, aj, aj -- Mor i Sutre räckte fram handen. Kom och hjälp mig upp, Basse! Han smög sig till henne sidledes för att bjuda minsta möjliga skottavla, han förlängde sin högra arm en aln vid pass och tog spjärn med fötterna men föll likväl framstupa, då moran med en knyck reste sin lekamen. Där låg han, uslingen. Hon betraktade honom uppifrån och sade: Nu ska du väl ha smörj, Basse? Då lutade han huvudet mot en sten, mötte blicken och log. Och det var det värsta hon visste. Hon hade aldrig sett en barnunge le vid den frågan. Mer än Basse. Det gick över hennes förstånd. Han log, så snart det blev tal om stryk, log med långa tänder i ett blekt, spetsigt ansikte. Sanningen att säga frälste det oftast ryggen. Hon frågade: Är det morbror Daniel som satt i dig det här, din håle? Basilius skakade på huvudet. Hon lyfte käppen men åtrade sig och pekade på flickorna. Är det Daniel som satt i er det här? De hade stoppat förklädena i mun och kunde för den skull omöjligt svara. Återstod Lasse. Han låg alltjämt på rygg med uppdragna knän och stirrade tungsint in i den töckengrå oktoberhimlen. Hon petade till honom med käppen. Vad ska Lasse få, när Daniel kommer tillbaka från kärret? Upp flög ungen och började sussa omkring som en humla. En käpphäst! skrek han. En käpphäst! Och lika plötsligt blev han åter stillsam, tung i det stora huvudet och fundersam. Men Basilius rynkade ögonbrynen, vita som blekt lin. Hemligheten var röjd och morans ansikte blånade av en fruktansvärd vrede. Ännu en gång hötte hon och ännu en gång åtrade hon sig, stötte staven i marken och klafsade fram mellan stenarna. Redan inne i björkdungen vände hon sig om och ropade: Hem med er, ungar! Vi råkas. Och se för satan att inte kalvarna ränna vill som gumsen. Eljest var gumsen redan glömd för den tredje och viktigaste frågan. Skulle det nu åter bli gräl och skam i Sutre, gästgivarns till visa för de illvilliga? Och alltid för kvinnfolk. Gräl då Lars mot mors vilje tog hustru, gräl så att präst och länsman måtte medla och gjorde sig stora och tunga i Sutre. Gräl och skam utan ända, då Stava födde. Gräl nu sist om Daniel och Valborg. Det visste hon med sig, mor i Sutre, att hon från begynnelsen varit mild som en duva. Men Herren hade satt henne att regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit. Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte. Knappt att en kunde lägga på en gris till julen, en kalv efter Blomman och en till göjeslakt. Fem fanns det redan och sväran gick med sjätte. Nej, det går inte, tänkte mor i Sutre. Och hon begynte springa. Hon tog av sig trätofflorna och begynte springa. Vad det nu skulle tjäna till. Olyckan kunde ske i dag såväl som en annan dag och en annan dag såväl som i dag. Det var lite lönt att springa. Men allt sen i midsommars, då gifte först bragts på tal, hade hon vakat, och vakan tar sin man, om det så är mor i Sutre. Gallbemänger blodet, villar syn och hörsel, torkar gom och tunga. Varje ögonblick blir så långt och tungt och viktigt. Och så det att han satt upp ungarna och gillrat snaror för mor som för en gammal rävhona. Det knep henne mitt i bröstet på ett underligt sätt. Han hade varit hennes frid och tröst, Daniel, då Lars och Anders grinskades och betos. Hon mindes honom från det tidigaste tills nu som gladlynt, fromsint och foglig -- varför kunde det inte få bestå? Hade hon så lite känt honom, att skalken växt under fager yta? Och varför gjorde han detta? Kunde han inte veta, att hon till sist skulle ställa sig på hans sida? Visst hade hon sagt nej mot giftet med dunder och brak, men det visste han väl, att något måste man säga. Skulle hon kanske ha nigit och tackat för nya sväran -- Träskens dotter! -- och slaktat och bakat och bryggt och bjudit till tredagarsbröllop på eviga momangen? Ja, hon kunde önska att hon gjort det, gästgivarn till trots. Hon stannade ett ögonblick för att torka den allt stridare strömmande svetten ur ögonen. Och fortsatte. Gästgivarn till trots! Vad vålade hon egentligen hans snikenhet, att pojken inte kunde få gifta sig? Var det lönt att brottas för så lite som en unge mer eller mindre i huset? Och driva pojken till lögn och lömskhet. Vem skulle hon lita på om Daniel svek? Vem skulle hon ty sig till när det blev för lett och långdraget alltsammans? Det var väl första gången han gjorde stick i stäv mot mors vilja -- och i lönn. Mor i Sutre började gråta. Hon märkte det inte genast, eftersom svetten redan sved i ögonen. Men så småningom kändes det i strupen och käken och bröstet, till sist mest i bröstet. Hon blev häpen, hon måste stanna på nytt, hon strök vätan ur ögonen och undersökte, som om hon kunnat skilja på svett och tårar. Hon var eljest så lite blödig att hon mest brukat skämmas för sina torra ögon. Inte ens då salig gästgivarn dog och privilegiet stod på spel hade hon kunnat klämma fram en tår, hur tungt än hjärtat kändes. Men nu kom det så ymnigt som under de blödigaste flickåren. Tre friare hade hon begråtit för deras otros skull. Hon mindes inte längre varken namn eller utseenden, men hon mindes greppet kring strupen och den leda smaken i mun. Och detta liknade. Det liknade så ackurat den kärlekskranka flickgråten, att mor i Sutre häpnade och blygdes för sig själv. Farten saktade, björklövet klaskade henne inte längre i ansiktet, inga grenar knakade och brötos. Hon gick stillsamt, mjuk i gången, med träskor under armen och gumstav i hand, men sakta, sävligt vankande som en tröstlös flicka. Hon tänkte inte längre på annat än på det besynnerliga, att mor i Sutre grät. Först när kärrets svartblanka vatten glänste emot henne mellan hällarna, vaknade omsorgen på nytt. Hon lyssnade. Ingenting hördes, varken tal eller klappträ, men bakom hällen, där kitteln stod, pyrde röken fram. Mor i Sutre smög sig fram på mjuka fötter, vaktande sig att trampa på skrevornas torkade, prasslande gräs. Vid kittelhällen måste hon gå sidledes, tryckande sig upp mot stenen. Stigen var smal och slipprig. Felas bara, tänkte hon, att jag plumsar i. Då får de tid -- Försiktigt förande fötterna tog hon sig fram till hällkanten, där stigen brednade. Ett par famnar till och hon kunde se riskojan. Osedd se, ohörd höra. Hon dröjde en stund, stirrande framför sig. Och ju tommare hon stirrade, desto rödare blev hennes ansikte, rodnade ända upp över pannan, ända in i hårfästet. Plötsligt släppte hon träskorna i backen, trädde i fötterna, stötte den broddade staven i stenen så att det sjöng mellan hällarna och gick tungt och tryggt sin kristliga väg framåt. Först såg hon Valborg. Flickan låg på knä över spången, vred upp de sista trasorna och kastade dem i korgen. Därnäst såg hon Daniel. Han låg i mossan ett stycke bortom kojan, täljde. Sist såg hon röda gumsen. Han stod tjudrad vid en buske. Nappade av bären. Valborg blev henne varse, log över hela ansiktet, strök vatten och lödder av armarna. Nej, se moran! Kommer I med skaffning? Daniel satte sig upp, skuggade med handen över ögonen, som vidgades och kisade, kisade och vidgades. Det ryckte i mungiporna. Mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, röd och het efter backavandringen, som naturligt kunde vara. Kände på byken, luktade på den, sade: En fick väl lov att se efter gumsen. Daniel svarade: Jag tyckte så, jag med. Moran stod en stund på huvut i korgen, rätade upp sig och sade: Du var visst säker om att finna'n, du. Eftersom du tog tjuder med dig. Det var inte svårt att gissa, att han gått efter Valborg. I gissade väl åt det hållet, I med? Jag gjorde väl det, samtyckte mor i Sutre. Tillade: Du rastar, du, men sysslorna rasta inte för så vitt en vet. Jag tyckte jag kunde hjälpa Valborg hem med byken. Brådare är det väl inte hos gästgivarn? Å nej, det är det väl inte, medgav mor. Och Valborg släppte ned kjolen och sade: Tag reda på en stör, så går vi. Daniel prövade ut en stör bland de många murkna som låg där, stack den genom öglorna på korgen. Därpå tog han sin mössa, fyllde den med Valborgs bröstduk och lade den över hennes skuldra för att skona det mjuka skinnet. Mor i Sutre började tugga tysta ord, men pojken kände tecken och märken och skyndade att spörja: Mötte I Träsken? Mor i Sutre lystrade till och ljusnade. Är han återkommen från Frönsan? Han höll vid vägskälet med kärran. Språklådan var så stinn så den sprack, men jag hade just inte tid. Det var rent besynnerligt, att I inte såg honom. För I har väl inte gått backaledes? Oj, oj! jämrade Valborg med munnen och log med ögonen. Har mor gått i den rasande backen? Sliter jag dina don? snäste gumman. Ungdomarna fattade tag i stören. Daniel räknade och på en gång kastades den upp på axlarna. Mor i Sutre gick bort till enen och lossade gumsen. I Guds namn då, sade hon och gav kräket ett lätt slag över baken. I detsamma skönjde hon någonting spräckligt i mossen, hukade sig ned och tog upp. Det var en kvistad björkgren med stamfäste stort som en näve. Barken var vackert randad med kniv. Hon räckte den åt Daniel. Ska du ha grannlåten med dig? Han stoppade den i fickan. Kan väl inte skada. Gå före, I mor, med gumsen. Jag går väl lika bra efter, tyckte gumman. De satte sig i gång ned mot stora landsvägen, följande gruvstigen, jämn och god, fast övervuxen. Daniel som gick först måste då och då vrida på huvudet för att kasta en blick på korgen eller på mor. Ty gumstackarn måste gå baklänges, dragandes det genstörtiga kräket vid tjudret. Hon tyckte sig höra ett kluckande, dämpat skratt. Vill han inte gå i tjuder, den rackarn? sporde Daniel. Det tör du veta bäst, som ledde ut'en i tjuder, snäste gumman. Och slapp att höra det satans fnisset. Efter en stund sade hon: Vad ska du göra med grannlåten? Ocken? frågade Daniel. Grannlåten du har i fickan. Daniel harsklade sig och spottade. Åsch, sade han, det är bara strunt. Jag lovte Lasse en käpphäst. Jag hörde det, sade gumman, jag hörde att du lovt Lasse en käpphäst, när du kom tillbaka från gruvkärret. Korgen med byken gjorde en underlig sväng på stången, Valborg gjorde en rörelse, som kunde ha varit början till en nigning. Men mor i Sutre gick sin kristliga väg framåt, tungt och tryggt, släpande syndabocken vid hornen. Vid skälet där vägen delar sig åt Hoby och åt Frönsafors höll Träskens kärra. Den var tvåhjulig, prydligt blåmålad med gula stolpar och skacklar, den hade på höger sida två röda hjärtan genomborrade av en gul pil, den hade på vänstra sidan ett gult lamm bärande korsfanan i rött och svart, den hade därbak två gula turturduvor matande varandra med röda blad: den hade därfram en skuta med gula segel, svart skrov, två röda ankare. Det var en makalös kärra, vars ägande höjde Träsken högt över allt vad knallar heter. Och likväl var kärran ingenting mot märren. Hon var mjölkvit utan fläck, hon hade ett litet huvud och lång hals och på båda sidor om halsen föll manen flätad med röda band, varje fläta slutande med en svart tofs. Svansen hängde två knutar till trots ned över hasen. Benen voro starkt ådrade, spensliga men fasta, hovarna små. Seltyget var svart med silverbeslag, ryskt speleverk pinglade skönt över manken. Märrens namn var Jacritza eller Jacoritza men hon kallades Jacobina, eller endast Bina. Hon var trots tandfilningar och andra knep till mogen ålder hunnen men lyfte ännu sina skankar på ett förunderligt lättfärdigt sätt. Varhelst hon dansade fram, pinglande med speleverket och behagfullt nickande med skallen, måtte folk stanna och titta. Och likväl var märren ingenting mot husbond. Svarta klädesrocken med silverknappar mötte strax över knäna kragstövlarnas gulbruna uppslag. Västen blänkte av pärlemor, agat, karniol, onyx, silver och guld. Hatten var hög och svart, försedd med rött band, röda tofsar och blågul kokard. Allt detta på en man om tre alnar och åtta tum. Ansiktet hade en blåvit färg som inte gladde, ögonen voro svarta, stränga och stickande, näsan krum och skarp som en örnnäbb, håret hängde i yviga, mörka lockar, tunt i nacken men tjockt över de frostsargade öronlapparna. Rösten var föga inställsam, mera befallande och dystert övertygande. Ryktet var gott beträffande ärlighet i handel och vandel, mindre gott i fråga om lynnet, tvivelaktigt anbelangandes härkomst och forna förbindelser. Varorna voro över allt beröm, men underligt tycktes att en knalle sålde både socker och kaffe, kamgarnstyger och kardullskläde, saker av gammalt silver och guld, och någon gång begagnade sidenkjolar, passande för prostinnor eller ännu högre upp. Och okänt var före Träsken att en knalle åkte i kärra efter häst med pingelverk över manken. När Sutrefolket kom ned till vägskälet, hade Träsken kunder kring kärran -- två karlar av fattigt utseende, främmande för orten. Träsken talade till dem som hans sed var, allvarligt och mässande. Mor i Sutre närmade sig utan att hälsa: det var lika otänkligt att avbryta Träsken i kärran som att avbryta prästen i kyrkan. Träsken talade och sade: Varföre då, då? Varföre icke köpa? Du säger att du ingenting behöver. Är då din garderob eller klädedräkt eller vettemanger som det ock kallas så väl utstyrd och fulländad som drottningens av Saba, om vilken Skriften säger, att hon i prakt endast kunde förliknas vid konung Salomo? Tror du det? Om drottningen av Saba hade sagt till mig: Gå din väg, Träsken, jag behöver ingenting. Jag har kalsonger och nattkappor, jag har särkar och koraller, jag har gullringar på fingrarna och giktringar på tårna, jag har allt vad en människa behöver. Gå din väg, Träsken. Si, då skulle jag ha stått upp, omgjordat mina länder och gått min väg. Men du är icke drottningen av Saba. Varföre icke köpa, varföre då, då? Nu är rätta tiden att köpa smorlädersstövlar eller rossläder två daler arton skilling eller väst av logarvad klipping eller tumvantar från två skilling till en daler tolv. Sommaren flyr, säger skalden, sommaren oss flyr och vintern redan gnyr. Varföre då icke köpa? Den tid varder kommande, då du möter Träsken, och du säger: Si, jag är nakot, för Guds barmhärtighet sälj mig ett par vantar. Och Träsken svarar: Gack till köpstaden. Och du säger: Varföre då, då? Och Träsken svarar: Mina vantar äro slut som ock mina västar och stövlar. Gack till köpstaden. Och du säger: Si, jag är nakot, öva barmhärtighet ty icke heller i köpstaden hava de några vantar. Och Träsken svarar: Vad sade jag dig vid Hoby vägskäl? Varföre icke köpa, sade jag, varföre icke då, då? Plötsligt och utan att förändra min eller läge kastade han om tonen från mörkt till ljus och sade: Guds fred, mor i Sutre. Det är hälsningar från Stava. Mor i Sutre neg. Daniel gapade. Valborg sade: God dag, far. Men Träsken kastade åter om tonen och fortsatte: Du säger, att du icke har mynt. Varföre då, då? Har du icke arbetat och är icke arbetaren sin lön värd? Är du icke en av dem, som fällt timmer i Hobyskogarna? Kanske har du en daler, kanske en skilling, kanske ett rundstycke, kanske något annat. Träsken är icke den, som ser till pungen, han ser till hjärtelaget. Du är en god människa, fast liderlig och begiven på dryckjom. Allt ditt vill du förslösa på krogar och bland löske folk. Men nu är rätta tiden att tänka på sin ändalykt. Mörkrens furste hotande och vred, sjunger psalmisten. Ho står honom emot som icke har Guds fruktan och något varmt på kroppen? Mollskinnsbyxor, karduan i stussen tre daler tolv skilling, bröstvärmare från en halv skilling, muddar, maggördlar, Guds fred igen, Daniel. Vi får språkas vid. Daniel rodnade och tog till luggen. Valborg sade: God dag, far. Men Träsken fortfor: Nu tänker du: Hur kan Träsken sälja så billigt? Är det svek och rackartyg, eftersom han säljer så billigt? Vet du vad köpman Luther i Göteborg säger? Du hast uns alle verdorben, sagt er. Är han känd? Luther i Göteborg, tyskfödd? Han spelar på orgelverk så en gråter. Du hast uns alle verdorben, sagt er. Varföre då, då? frågar Träsken. Du verkaufst uns zum Teuffel, sagt er, denn du verkaufst zu billig, zu billig. Köpman Luther, är han känd? Korta varor. Gans recht, herr kaufmann Luther, svarar Träsken. Jag säljer billigt till ärlig svensk allmoge. Avancen är ett gott samvete som kastar ränta i himlen likt en springbrunn inför Lambsens tron. Tre daler jämnt för byxorna, tre daler, tre daler. Varföre icke köpa? Varföre då, då? Två daler fyratiosju skilling, fyratiosex slå till, ett par muddar på köpet. Tror du Träsken schackrar med dig? Har du sett Lammet på kärran? Fyratiofyra skilling och en bröstvärmare slå till. Tror du jag är en schackerjude, din djävul? Slå till, säger jag eller dra åt helvete -- Träskens heta humör kom plötsligt till synes, han rev åt sig byxorna så att benen daskade kunden om öronen, slängde ned dem i lådan, smällde igen locket. Kravla sig upp! befallde han mor i Sutre och blev utan krus om än med vanskligheter åtlydd. Valborg sade ännu en gång: Goddag, far, och fick en kort nick till svar. Piskan smällde över märrens huvud. Bina trådde dansen, pingelverket pinglade. Mor i Sutre, ovan vid farten, stack handen halvvägs efter tömmarna. Något måste sägas. Så Träsken är redan återvänd, sade mor i Sutre. Det blev inte så långvarigt då, norr ut? Han drog in tömmarna, han knep ihop ögonen och visade tänderna. Nej, det är dåligt uppöver, dåligt, dåligt, dåligt. Osäkert med. Det är allt det där folket som bruksförvaltarn bådat upp till timmerhuggning. Nu har de inte fått lön på månader, inte mat heller. Så länge sommarn vara, gick det väl an. Men nu drar de sig nedöver. Tör vara säkrast att I skaffar nya lås i Sutre. Riglar ska I få för två skilling stycket -- Hut är bästa hake, menade mor i Sutre; och tillade efter en stund: Hur var det vid Frönsan? Träsken kortade tömmarna ytterligare. Där, ja. Det är också dåligt. Jag har gråtandes hälsning från Stava. Mor i Sutre knäppte ihop händerna, såg ned i knät. Träsken sneglade på henne från sidan, han rensade gommen med tungan, spottade friskt och sade: Vad tror I det gäller? Det kan en inte veta, svarade moran kort och lågmält, öppnade munnen på nytt men smällde igen läpparna för frågan. Träsken sade: Nej, och I kan inte gissa heller. Stava ber er, att I ska hysa greven en dag eller två eller kanske längre. Allt eftersom. Moran såg upp, hon makade sig litet på sätet för att bättre kunna betrakta Träsken. Så satte hon sig åter till rätta, sade: Det vet väl Stava och greven med, vad som står i privilegierna. Inte få vi se till, vad det är för en rackare, som ligger i adelsstugan och inte i bondstugan heller för den del. Äss han eljest kan betala för sig och inte är med kopporna eller annan smittosam sjukdom behäftad eller av konglig befallningshavande efterspanad. Och om han är det, då? sporde Träsken. Bina tvärade i grinden under ekarna; det var inte skyggning, endast gammal vana och Träsken lät henne hållas. När hon ringde så grant med klockorna, brukade hemmafolket titta ut. Nu kommo endast hundarna, hoppande och gläfsande, och ungarna med Basilius i spetsen, ännu något duvna och tvehågsna efter morgonens äventyr. Framför stalldörren stod gästgivarvagnen, frånspänd; men på framsätet satt en stor, tjock karl, insvept i en blå slängkappa, kragen uppslagen, hatten neddragen över ögonen. Han snarkade. Där har I gäster redan, sade Träsken, pekade med piskan. Men moran mente tro på att det var en förbifarande eftersom han satt kvar i kärran. Anders var väl i stallet för hästbyte. Mor i Sutre kravlade försiktigt ur kärran och steg långsamt uppför kökstrappan. Träsken började spänna ifrån. Anders kom ut ur stallet med Blacken. Mor dröjde på trappan, såg från den ena till den andra, lyssnade till snarkningarna som än liknade lindebarnsgnäll, än stormtjut kring husknut. Plötsligt började hon vinka åt Träsken, vinkade med båda händerna, nickade och blinkade. Träsken släppte märren, som med lätta benkast dansade bort till stallet, och steg fram nära trappan. Mor böjde sig ned, viskade: Vad var det han sa om greven? Är han efterspanad? De säger det, mumlade Träsken ovilligt. Vad vet jag? De säger det bort ikring. Men det är så fult, så en vill knappt ta det i mun. De säger att han lockat en borgardotter från Stockholm. Hon ska inte vara stort mer än en sexton, sjutton år, säger de. Han håller henne gömd på Frönsafors. Men nu ska fadern ha vänt sig till myndigheterna -- Mor i Sutre rätade långsamt på ryggen, strök med handflatorna hårt över förklädet. Hon sade: Och den vill Stava att mor hennes ska hjälpa på flykten? Hon vill väl det, mumlade Träsken. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Och sätta privilegierna på spel, kanske? Ja, det är dåligt, mumlade Träsken. Dåligt, dåligt ända upp över. Men hon sa så. En gråtandes hälsning till mor, sa hon. Det var ordet. Mannen i kärran snarkade såsom endast en van resenär kan snarka i en gästgivarkärra. Mor i Sutre stirrade på honom och plötsligt drogos mungiporna ut till ett leende, smal som en strimma, vasst som en knivsegg. Då vet en, sade hon, då vet en, vad han är ute och åker efter. Och hon pekade på mannen i kärran. Träsken snurrade om på klacken, sköt hatten bak i nacken. Ocken är det då, då? viskade han ivrigt. Ocken är det? Hon svarade: Det hörs väl på snarken. Det är länsman i Stenshult. Dåligt, dåligt, mumlade Träsken, dåligt att en inte har handklovar på lager. Han följde moran in i köket. Gästgivarns hustru satt vid bordet och skar bröd i tärningar. Pigan stod vid spisen och rörde i gröten. Ingendera besvarade Träskens hälsning. Träsken lade varligt från sig hatten, drog av rocken, torkade bänken innan han satte sig. Mor i Sutre hällde upp gröten. Plötsligt rabblade sväran stad på sitt skatspråk. Nå, va'nt som sa atten sprang eft flicka --? Och hon blinkade krampblink med de röda ögonlocken. Moran vände sig bort: Träsken läste bordsbönen. Sväran fnissade till eller snyftade, ovisst vilket. Och upprepade: Nå va'nt som sa att Danjel sprang eft flicka --? Ingen svarade. Men på vägen vandrade Daniel och Valborg i takt och tukt och god ordning, då den ene av främlingarna sköt sin skuldra under stören strax bakom flickan. Tack, sade Valborg och trädde åt sidan. Hon lindade tjudret kring armen och stretade i väg med gumsen, angelägen att hålla sig jämsides med Daniel. Men efter en stund linkade den andre främlingen, en lång, skranglig yngling, fram till bocken, lade handen på tjudret och lirkade det smått efter smått från Valborg. Han grinade över hela ansiktet och tedde sig illa blyg och förlägen. Det var fasen vad I är tjänstvilliga, log Daniel, tillade: I har väl inte sett mycket kvinnfolk i Hobyskogarna? Mannen vid störändan svarade: Det var en, som kokte gröten åt oss. Hon var från salig kungens tid, som man säger. Hon var åtti fyllda, upplyste ynglingen och gnäggade och sneglade åt Valborg. Vad kokte hon på? frågade Daniel. Mannen vid störändan svarade: Bjugg. Rutten. Och vad eljest hon hävde i, skarnet. Inte var det föda för folk och inte för fä heller. Till olsmässe fick vi råkakor, upplyste ynglingen. Han var låghalt och gick och knuffades med gumsen. Mannen vid störändan var bredaxlad och grovhänt som en smed men kortbent så att han lite emellan måste taga två-steg-fjärde för att hålla lunken med Daniel. Byxorna hängde i flikar kring vaderna, överkroppen täcktes av en skinntröja utan ärmar. Armar och nacke voro täckta med långt, raggigt, mörkt hår. Kommer I fler däruppifrån? frågade Daniel. Ingen svarade. Men efter en stund sade den raggige: Får vi tag i bruksförvaltarn så slår vi ihjäl honom. Och får vi tag i greven på Frönsafors så slår vi ihjäl den med. Det är rättvist. Det är rättvist, upprepade ynglingen, gnäggade och sneglade åt Valborg. Ja, rackarn i Västerås ska ha arbete, han ock, sade Daniel. Vid grinden sattes korgen ned. Valborg tog hand om byken. Daniel gick mot köket. Raggen lade sig på dikesrenen. Den halte ynglingen höll alltjämt bocken vid tjudret. Släpp'en, sade Valborg, så går han till stallet. Men haltebolinken ville inte släppa. Han körde sina rakrangliga dödmansfingrar kärligt genom gumsens svartröda ull. Och rätt nu fick han tårar i ögonen. Det är så rart att hålla i'n, mumlade han, grinade förläget. Raggen lyfte huvudet. Vad är det för pris på'n? Det är inte något pris, svarade Daniel. Han vände sig hastigt om och gick fram till haltebolinken. Släpp'en! Ynglingens armar och händer slaknade, magen buktade in som för en stöt, hakan sjönk så att kindhuden drogs ned i långa, gulblå veck. Han släppte tjudret och bocken betade sig i sakta mak upp mot stalldörren. Öppna sidgrinden, ropade Anders från kuskbocken. Brodern lydde. Gästgivarskjutsen med den snarkande resenären rullade varligt utför den steniga stallbacken, gjorde en tvär sväng och klarade med nöd grindstolpen på ena sidan och Raggens nakna fötter på den andra. Se upp, dråsmåns! ropade Anders. Pisksnärten klatschade mot skinntröjan. Raggen rörde icke en lem. Kommer du igen till kvällen? frågade Daniel. Varken i kväll eller morgon, svarades. Den resandes huvud föll bakut och tung, gurglande suck steg mot himlen. Ocken var det som for? sporde Raggen. Daniel svarade: Länsman i Stenshult. Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna på stalltröskeln mumsade på den sista gröna tuggan och viftade avsked med svansstumpen. Valborg försvann i brygghuset. Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen. Bror Lars, gästgivarn, halvlåg på fållbänken. Guds fred, hälsade Daniel, strök av mössan. Ingen svarade. Endast sväran, som snattrade: Va'nt' som sa atten sprang eft' flicka --? Slutligen lyfte Träsken sina händer, skilde dem åt, höll upp högra pekfingret och stirrade envist på signetringen. Varföre då, då? sade han; och då ingen svarade: Är det något fel med Valborg? Med Valborg? upprepade gästgivarn i fållbänken, gjorde stora ögonen. Vad skulle det vara? Inte vet jag något. Int' annt' -- snattrade sväran -- int' annt' ho spring efter Danjel. Mor i Sutre sade, ryggen vänd åt de andra: Det finns ingen skavank hos jäntan. Hon är den liksta svära en kunde få, för den delen. På tå och ivrigt tummande mössan smög Daniel sig bort till spisen, åkte upp på hällen, där det var som mörkast och blev sittande med sänkt huvud, sakta dinglande ben. Nå! sade Träsken och drev plötsligt knogarna i bordet. Nå. Varföre då, då? Är det hemgiften? Är det där skon klämmer? Gästgivarn satte sig långsamt upp, strök över benen ända ned till haserna och upp igen. Sade: Den blir det väl bra med. Den har vi väl inte tänkt på. Nä int' nåt, int' nåt, int' nåt! snattrade sväran. Int' nåt ha'n tänkt på tocke -- Men mor i Sutre sade: Vad ska det var bra att åma sig? Vill Träsken tala om hemgiften, så låt'en. Hon hällde upp supan i muggen och ställde den framför gästen. Väl bekomme, sade hon, neg och log över hela ansiktet. Och plötsligt tog hon ett grabbtag i de svarta öronlockarna hans. Inte tar en en gammal räv vid örona, inte. Träsken och jag är kända sen barndomen, så vad det anbelangar har vi inte något hymmel. Ger han sin dotter så ger jag min pojk och en får väl se, hur det kan väga. Träsken sköt henne varligt åt sidan, vände sig åter till gästgivarn. Du! Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig. Du ser den här handen -- det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina döttrar. Sting en nål i lillfingret -- känns det i handen? Ja. Hugg av ringfingret -- blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej. Den här korta tjocka, det är Lotten i Gravendal. Bondgift. Mågen har hästar och nötkreatur, får och fjäderfä, fyllda bodar och husgeråd av alla slag, drängar och pigor, korteligen -- han har ett åttondels mantal skattefrälse. Svärfar, sägar han, du har färdats långväga, du är trött. Stig upp på din kammare, som ständigt står redo att mottaga dig. Jag skall vattna och fodra din märr, Lotten står i köket och lagar din mat, barnbarnen vänta på att du skall spela för dem. Nå. Det är Lotten. I Gravendal. Hon fick på sin tid femhundra daler silvermynt. De har kastat av sig. Den här är lite längre och lite smalare, det är Majken. Hon är gift med befallningsman på Frönsafors. Hon har det inte så fett, nej, det har hon inte. Men hon är min dotter. Jag far aldrig den vägen förbi utan att titta in till henne. Hon kan bju mig ett stop dricka, och jag kläder hennes sju barn. Hon har en pilt, som bara är sju år. Han sitter här -- på knät när jag spelar. Stilla som en liten råtta. Det är mig nog. Hon har kostat mig mycket pengar. Dåligt, dåligt, dåligt. Men hon är min dotter. Och vad som inte kastar av på jorden, det kastar av i himlom. Så har vi den långa, jämntjocka. Det är Laura. Hon är ogift och har ingen avkomma. Hon bor i Skara. Bor hon hos skräddarn, skomakarn, handelsman? Nej, hon bor hos domprosten. Skurar hon golven, står hon i spisen, sköter hon svinen? Nej, hon kallas mamsell och står för hela hushållet. Hos domprosten i Skara. Går hon ur vägen för Träsken, låter hon honom sova i drängstugan? Nej, han sover mellan lakan i lilla gästrummet uppepå. Skakar han hand med domprosten? Det gör han. Sitter han ibland vid domprostens bord, efter att domprosten spisat? Det händer. Går han i domkyrkan med domprostens mamsell och hör domprosten predika? Det gör han. Det är Laura. Hon fick på sin tid femhundra riksdaler banko till utrustning och annat. Har det kastat av sig? Det har det. Andligen talat. Så har vi slickepott, man kallar. Den är svagare. Det är Hanna. Hon tjänar piga hos köpman Luther i Göteborg. Har hon avkomma? Det har hon, jag säger inte annat. Och det är dåligt, dåligt, dåligt, eftersom hon är ogift. Men är hon min dotter, är hon ett finger på handen? Det är hon. Kan jag hugga av henne? Nej. Kan jag låta henne tvina bort? Nej. Måste jag hålla henne vid makt? Ja. Kastar det av sig? Ja, i himlom, där modern räknas i de saligas skara, amen. Amen, upprepade mor i Sutre. Gästgivarn suckade tungt som i kyrkan en böndag. Men Träsken tömde hastigt sin mugg och satte den med en smäll tillbaka på bordet. Så har vi den här minsta, man kallar Vickevire. Nyttar den till annat än att klå sig i örat? Till synes inte -- men ho vill mista'n? Det är Valborg. Hon var inte mer än sex år då modern dog, Hanna sjutton. Vad skulle Träsken göra? Hem och stad hade han inte längre. Som Människosonen drog han kring med sin kärra. Fanns det säte för Valborg och Hanna? Det slogs upp. Var det till gagn för köpenskapen att ha jäntorna med sig? Det var det, jag säger inte annat. Det såldes mer när Hanna var med än vare sig förr eller senare. Men var det Herrens välsignelse eller Satans? Det var Satans. Fast en såg det först, sen Hanna tagit skada till sin själ och vid tjugufem års ålder framfött ett gossebarn. Vad gjorde då Träsken? Han satte Hanna i tjänst hos Luther och förde Valborg till mor i Sutre. Var det hans avsikt, att hon skulle bli svärdotter åt gästgivarmor? Inte från begynnelsen. Är det hans avsikt nu? Det är det. Tänker han ge henne någon hemgift? Det tänker han. Och plötsligt sprang han upp, slog näven i bordet och ropade: Tusen riksdaler banko. Nu är det sagt. Tusen riksdaler banko, kontant. Sagt och betalt. Kors i jissi namn, skrek mor i Sutre, och häftig i alla sina åthävor vände hon sig hastigt om och slog Daniel en kindpust som bekräftelse på glädjen. Han log häpet och blygt och drog sig ännu längre in i skumrasket. Tusen banko, mumlade han, vad i helskotta -- inte! Inte! Träsken satte sig. Han torkade svetten ur pannan och betraktade Lars med en sträng, frågande blick. Gästgivarn reste sig. Han var lång och åbäkig som ett orakel, gick därför kutig. Han tassade i strumplästen bort till tunnan, tog öskaret och drack en dryck vatten. Och med ryggen vänd mot Träsken sade han: Det bleve väl bra med det. Inte är det någon som tänker på hemgiften. Nä, int' nåt, int' nåt, int' nåt, tjattrade sväran. Vad tänker du på då? frågade Träsken. Gästgivarn svarade: Jag tänker på rättvisan. Vad är rättvist då? fortsatte Träsken. Gästgivarn vände sig sävligt mot honom, lade händerna på ryggen och vaggade sakta av och an. Orden makade sig långsamt fram mellan tänderna, men blicken halvt beslöjad av de hängande, buskiga brynen började glimra och glittra som mareld. Jag tänker att det är rättvist nu, som var rättvist för fjorton år sen. Vad var rättvist för fjorton år sen? framhärdade Träsken. Det vet du väl, att jag hågade åt Hanna, då I var här vid mickelsmässan det året. Men far sa nej, och du tyckte visst att hon nyttade mer i köpenskapen. Vad säger du? skrek Träsken. Vad är det du säger? Men gästgivarn fortsatte, makligt som tillförne: Nå, det kvittar vad du tyckte eller tänkte. Far sa nej. Det skulle inte vara annat än en hemmadotter åt son i Sutre. Kringfarandes folk höll han inte för mycket. Och var det rättvist då, så är det rättvist nu. Det kan du hälsa Hanna, om du eljest vill, att kom hon inte till Sutre som hustru så kommer hon inte som svägerska. Så länge jag är gästgivare. Jämt tänker'n på'na, jämt tänker'n på'na, tjattrade sväran snubblande hastigt, som om läpparna velat kappas med de blinkande ögonlocken. Jämt tänker'n på Hanna, på Hanna, på Hanna -- Håll käften, sade gästgivarn, jag tänker inte på Hanna, jag tänker på rättvisan. Skilt ska vara skilt, hemmabor för sig och löst folk för sig. Å jisses, å jisses! kved mor i Sutre. Vad är det du säger, pojk? Hör inte på honom, Träsken lille, han menar det inte. Men Träsken sade: Är det mig du skäller för löst folk? Gästgivarn drog upp överläppen, så att den låg upp mot näsvingarna. Det var hans leende. Inte tar han det som skällsord, eftersom han liknar sig vid människosonen. Han har ju sin kärra, han, och kan bju tusen banko för en hemmason åt dottern. Han tassade tillbaka till fållbänken, drog upp fötterna, tog av strumporna och började karva tårna med en täljkniv. Mor i Sutre gick fram till Träsken och lade handen på hans skuldra. Men han sköt henne saktmodigt åt sidan. Han tog sin hatt, satte den på huvudet, tog också sin rock, men lät den ligga över knäna. Därpå sade han: Lars, ser du mig? Det gjorde gästgivarn, såg under lugg. Som du nu ser mig, fortsatte Träsken, som du nu ser mig fast med rocken på, går jag in till köpman Luther. Jag går in i det innersta kontoret med glasruta på dörren, dit bara de bästa kunderna slippa. Jag lägger denna min hand på valnötspulpeten och säger: köpman Luther, vem är jag? Då skrattar han och säger på tyska: det är ju Träsken, som jag handlat med i fyratio år eller så omkring. Nej, säger jag. Träsken är en knalle, som öknas så, därför att han i sin ungdom traskade omkring. Eller därför att han började med träskedar. Eller av annan orsak kanske, ty somt är uppenbart och somt är förborgat. Med honom har I handlat i fyratio år och han har icke bedragit er på en skilling, nej, inte på ett rundstycke. Men den I här ser framför eder är Karl Viktor Anton Kling, son till klockaren i Alingsås Anton Kling och hans hustru Anna Dorotea. Genom det heliga dopet upptogs han i den kristna församlingen och blev genom den heliga nattvarden delaktig av vår herre Jesu Kristi heliga blod och försoning. Han ingick i det heliga äkta ståndet med Anna Sofia Magdalena Persdotter från Södra Vi och hon födde honom i tukt och ära fem döttrar. Och dessa sina döttrar har han efter råd och lägenhet och bästa förstånd givit en kristlig uppfostran. Gut, säger köpman Luther, sehr gut. Men jag svarar. Dass ist gar nicht gut, herr kaufmann Luther. Dass ist schlecht, schlecht, schlecht. Och varföre då, då? frågar köpman Luther ganska förvånad. Och jag svarar -- Men i stället för att svara, tog Träsken hastigt av sig hatten och höll den för ansiktet. Axlarna arbetade något litet; eljest lät han intet förmärkas, bet hårt i svettremmen och släppte icke fram ett knyst. Mor i Sutre strök honom över ryggen, men hans kynne var ju känt sedan länge och väckte inte förvåning om ock någon förlägenhet. Gästgivarn krafsade ivrigt sina tår, Daniel tryckte sig allt djupare in i spiselvrån, sväran blinkade, blinkade -- Och lika hastigt kom hatten på huvut igen. Det skarpskurna ansiktet var omfärgat från rödbrunt till blekgult och några ränder och ornamenter talade om tårar. Men ögonen lyste och plirade lustigt. Är det inte hålen, gästgivare? Här går jag klädd som en kung med hög hatt och lång klädesrock och kragstövlar och ur och berlocker och pitschaft och pärlemorknappar och karnioler och klockspel och kärra och märra och lite var vet väl, att Träsken gömmer nåt på kistbotten men hunnar om det finns den bonnschatte mellan Göteborg och Mora som inte håller sig för mer! Se bara på denne usslen, befallningsman vid Frönsan. Nå, inte ont om honom, eftersom han är måg. Men modern hans! Fadern var torpare, mannen var torpare, sonen hade blitt torpare i all sin dar, om inte svärfar Träsken hjälpt honom på traven, så att han blitt befallningsman eller rättare hos greven. Och vad säger käringen? Vad säger hon åt mig? Kan det bli någon välsignelse när en gifter sig med en kringfarandes knalleflicka. Säger kärringen. Åt mig. En urfattig torparekäring. Åt mig. Å hut! Men såna är ni allihopa, torpare och bönder och gästgivare och länsmän och allt vad bofast folk som finns. Allihopa. Och jag skiter i det, gästgivare, jag skiter i det. Men lägger I det töserna till last så ska fan ha Sveriges bönder. Nu är det sagt. Han reste sig, slängde på sig rocken, satte sig åter, tog av hatten och torkade brättena. Nu är det sagt, gästgivare, och nu vill jag ha ord och besked. Ska det bli något mellan Daniel och Valborg eller ska det inte bli? Gästgivarn torkade av kniven, stack in den i slidan, fäste slidan vid svångremmen. Inte så länge jag är i fars ställe, sade han. Om två år blir han myndig och då gör'en som han vill. Men till Sutre kommer hon aldrig som hustru. Daniel sprang ned från hällen, men moran sköt honom åt sidan. Sade: Har jag ord med i laget? Det vet I väl I har, mumlade gästgivarn. Då säger jag till minstingen att änten blir det gifte och det snart eller ock får Träsken ta Valborg med sig. Jag är led på att gå här som en annan trollpacka och glo på dem med sura ögon. Lasse -- började Daniel, men tystades av Träsken. Han sade: Säger du, att Valborg aldrig ska komma som hustru till Sutre? Är det betalt för gammal ost? Gästgivarn lutade sig tillbaka i bänken, såg upp i taket. En kunde tycka så, svarade han betänksamt, men det är det inte. Och inte skulle jag stå så hårt på det, om det inte varit fars ord in i det sista, att sönerna skulle ha hemmadöttrar. Om de eljest gifte sig. Det vet I, mor, att han sa -- Lasse -- började Daniel; men mor i Sutre sade: Tyst, pojk! Är du äldst, du? Och gästgivarn fortsatte: Och det kan väl hända, att jag inte skulle stå så hårt på det ändå, om allting vore efter ordning. Men så länge en ska ha oäktingen gåendes i gåle får en se till att det inte blir mer folkprat. Han vände sig mot väggen och sade: Så det kan I tacka Stava för, och mor ock, som äntligen ska ha oteringen gåendes här. Efter en stund tillade han: Men vad det anbelanger, att Valborg stannar här som piga, så har jag ingenting att säga. Hon gör skäl för sig och mer till. Det är nån som krafs på dörra, inföll sväran. Hör då, hör då. Det är nån som krafs -- Mor i Sutre öppnade. Haltebolinken stod på trappan, gned sig om de utstickande armbågarna och log förläget. Vad vill I? frågade gumman. Vi skulle -- sku -- sku -- skulle -- stammade han. Daniel sade: Det är två strykare. De vill väl ha mat. I ska få, sade moran, smällde igen dörren. Och gästgivarn fortsatte, makligt vändande och passande orden med tunga och läppar. För det är inte så med oss som med Träsken, att vi har något på kistbotten. Det har vi inte. Utan gott namn och rykte skulle väl vara det enda vi har, om vi inte skiljer oss från det själva. Och det är nog som Träsken säger, att kringfarandes folk inte hålls för så mycket som boendes. De kan ju vara bra ändå, för den delen. Träsken reste sig, lugn i ansiktet och lätt och behändig i kroppen som en vante. Han drog på sig rocken och sade under tiden: Är det sista ordet, det, gästgivare? Det skulle väl vara det, mumlade han i fållbänken. Och Daniel började för tredje gången: Lasse -- Men Träsken lade handen på hans axel, drog honom till sig och såg honom in i ögonen med stickande skarp blick. Pojken lät bli att blinka, och Träsken kände sig nöjd. Han skrattade. Ja, vad far håller för bäst, det ska mor inte bättra. Nu har gästgivarn sagt sitt och nu säger jag mitt. Valborg tar jag med mig i kärran den dag i morgon. Håll mun, pojk! Det finns ett hemman i Västergylln inte långt från Skara. Jag har länge redan fundrat på att köpa den åt Bina och Träsken för det fall, att hjulen skulle snurra av kärran. Nu blir det köp till nästa fardag eller senast om ett år. Får bli när Luther kan punga som bäst. För se Träskens pengar tar till och med bönder emot. Och faller det sig sen så, att Daniel skulle få ärende neråt Västgylln så finns där både flicka och gård. Han sa så i jons, Träsken, och nu säger Karl Viktor Kling detsamma. Det var ord, sade mor i Sutre. Men sväran jämrade: Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra -- Vad säger Lasse nu då? undrade Daniel och hans ögon tindrade som juleljus i ottesång. Men gästgivarn sade ingenting och sväran fortsatte att jämra sin ramsa. Att int' nån hör, att int' nån hör, hure krafs på dörra -- Mor i Sutre öppnade. Det var återigen haltebolinken. Ja, I ska få, ropade hon och slog med båda händerna. Tåla dig! Tåla dig! I ska få båda två -- Halten stammade: Sku -- sku -- skulle bara säg att vi -- vi -- vi blitt fler. Fyra stycken. Det var då håken, muttrade moran, smällde igen dörren. Men när Valborg bar ut vällingen och brödtärningarna till strykarna, hade talet vuxit till halva dussinet. Det var medelålders män, grova men magra och utarmade. De hade fylkat sig kring Raggen, bildade ett svart röse i diket vid grindstolpen. Valborg räckte tennmuggarna, fatet och stopet till Raggen, som tackade hövligt. Jungfrun är beskedlig, sade han, tackar ödmjukast. De andra stirrade oavvänt på henne, muttrade ett tack eller ett signe. Halten stod upprätt på grindstolpen som en fågelskrämma, vajade med slaka armar och slankig hals, grinade förläget. Valborg dröjde, oviss om hon borde lämna tennet i sticket. Sade: Det var fler än I sa. I sa bara fyra. Raggen torkade sig om munnen, räckte stopet till grannen. Det kom fler, sade han, kastade sig på sidan och blickade utåt vägen, som om han väntat ännu fler. Halten stammade: Det är så lejt i skoarna, jungfrun. Det är frostigt om nätterna. Förut var det fnatet som inte lämna en ro. Och inte kom det någon jungfru med välling, inte, sade Raggen. De fyra karlarna logo i skägget, för ett ögonblick. Så blevo de åter allvarliga, ägnade sig åt stop och muggar. Huvudena böjdes bakut och ögongloberna rullade spasmodiskt i de gulbruna, skäggiga ansiktena. Men en av dem förmådde inte hålla kruset, utan Raggen måtte hjälpa honom. Han hade buntar med ältgräs bundna kring handlederna och halsen. Det är frossan, förklarade Raggen, vi har den allihopa, men han är ett kräk, den här. Vill I ha mer? frågade Valborg. De sågo på varandra. Raggen svarade: Tackar som bjuder, jungfrun, om det inte är för mycket. Hon samlade de tömda kärlen i fånget, då hon gick förbi. Halten föll ihop över grinden som en fällkniv, grinade stolligt och stammade: Det var så lejt i skoarna, jungfrun. I detsamma såg Valborg far och Daniel försvinna genom stalldörren, tveksamt styrde hon kosan ditåt. Far ville väl inte bli åtspord, men Daniel måtte väl fram med vad som avgjorts i köket. När hon hunnit halvvägs uppför stallbacken, ropades: Valborg! Och hon stannade, tagen på bar gärning, tyckte hon, rodnade. Det var gästgivarn, som ropat. Han stod på kökstrappan och stack fötterna i skorna. Valborg sade: Det är sex stycken borta vid grinden. Gästgivarn klafsade fram till henne, rörde lätt vid den nakna armen som om han velat fråga, vad hon hade i fånget, öppnade munnen -- Och Valborg tänkte: Ska nu hemmafolket också stura på mig, så blir det för stolligt. Men gästgivarn vände bort huvudet, såg åt grinden och sade: Så Valborg ska ge sig i väg från Sutre nu. Tennkärlen klirrade samman. Vem har sagt det? Han såg åter på henne, under lugg. Träsken. Och när han nu såg skälvningen i hennes mungipor, det heta lystret i ögonen, som vidgades och slötos, tänkte han att hon var bra lik far sin, Träsken. Han sade: Det är inte lönt att du skyller mig för det. Vad mig anbelanger, så kunde jag väl bäst lika, att du stannade. Men mor vill inte och inte Träsken heller. Vad har jag gjort för galet då? frågade Valborg. Och gästgivarn tyckte att hennes fråga minde om Träskens högtidliga och stränga: Varföre då, då? Inte har Valborg gjort något galet, mumlade han, inte det jag vet. Plötsligt förde han sin näve till hennes kind, snuddade över kinden, körde fingrarna in i håret, som var faderns så olika som möjligt, lent och gnistrande rödblont. Rörelsen kom så oväntat för honom själv att han öppnade munnen till en förklaring: fann ingen. Fann bara, att han många gånger måtte ha undrat, hur det där håret skulle kännas mellan fingrarna. Men det var icke någon förklaring. Och Valborg stod där orörlig med nedslagna ögon, pressande tårarna under ögonlocken. Det är som om jag fastnat, tänkte gästgivarn. Han trodde att fingrarna snott in sig i håret. Han rörde dem helt lätt och tyckte att de fastnat. Och höll dem stilla. Och hjärtat började bulta, segt och försiktigt ökande takten, segt ökande, ökande -- Då smattrade det bakom honom, från kökstrappan: Står I å smeks på stallbacka. Hi, hi, hi. Står I å smeks! Står I å smeks! Gästgivarn sade: Du måtte ha varit åt skogen eftersom du har barr och skrap i håret. Äntligen lossade fingrarna, och till all lycka följde ett torrt stycke granris. Valborg tog åt sig fånget och gick långsamt uppför stallbacken, stannade, då sväran ropade: Ska int' Valborg stä' i storstuga? Gästgivarn vände sig om: Ocken ska ligga i storstuga? Hon snattrade: Ska int' greven ligg i storstuga? Var ska'n ligg' om int' i storstuga? Vilken greve? frågade gästgivarn. Men nu försvann sväran hastigt i köket och mor kom till synes, het som ugnen hon lämnat. Hur i helsicke har kvinnan fått nys om greven, tänkte hon, är en så i barndomen att en pratar bredvid mun? Valborg! ropade hon, gå upp i storstugan och lufta, om det ska vara. Rista bolstrarna och tag bort lavendeln. Bred ut lakana och täckena. Pröva om ugnen ryker in -- Vilken greve? frågade gästgivarn, tog några steg mot köket. Häll vatten i kruset och torka ur faten och pottan, fortsatte mor i Sutre. Se efter att nattstoln är proper och brukbar. Vilken greve? frågade gästgivarn. Och mor i Sutre vände sig slutligen till sonen, hennes ansikte var rödflammigt, hennes hår stod på ända, hennes händer fäktade som ullkardor i luften. Å jissesjisses e-mini, jissesjisses e -- e -- e, fräste hon. Vilken greve? Angår det dig? Vilken greve? Vilken greve? Står det i stadga att du ska fråga vilken greve? Vilken greve? Drag åt fanders! Dörren smällde igen om henne; öppnades åter. Vad står du där och grunnar efter? Tag fatt med plöjningen du, så tar jag fatt med mitt. Du behöver inte se'n en gång. Gästgivarn stod, där han stod. Valborg gick förbi honom. Har gästgivarn nyckeln? frågade hon. Han tog åt bakfickan, skakade på huvudet. Hon gick in i köket. Gästgivarn stod där han stod. Hundflocken strök förbi honom, gjorde en lov kring husbond med slokande svansar, hängande öron, dolska, skygga ögon. En av de svarta valparna satte sig framför honom, lyfte högra framtassen och viftade till lek, öppnade käften, gäspade så att hela raden av små tandstumpar syntes. Och han steg fram, bugade, nosade betänksamt på husbonds toffel, slickade fundersamt på husbonds häl. Slog plötsligt framtassarna i marken och ranglade bort efter de andra. Gästgivarn stod där han stod. Moln gledo fram genom dalen, lågt, så att de rispades av storekens kala topp, vita tappar, vita kärvar, mjuka, vita bolstrar, stadigt drivna av en gryende nordan, höstens första. Bortom lagårdslängan råmade korna ängsligt och kände frosten. Skogen över klinten stod avlägsen i lätt rök. Tegarna hårdnade och grånade i den klara, kalla senhöstsolen. Från stallet hördes en låt, som liknade råttpip, fast starkare. Det var Träsken, som stämde fiolen. Och en ny flock drog förbi gästgivarn. Den kom om brygghusknuten, Basilius gick i spetsen. Tvärstannade då han varsnat husbond, stod och vägde med lyftad fot. Bakom honom stannade flickorna rad i rad, men Lill-Lars traskade fram till fadern. Han ställde sig framför honom och iakttog honom noga från träskorna till slokhatten; han ställde sig därpå sida om sida med fadern och intog samvetsgrant samma ställning, fötterna något åtskilda, händerna på ryggen, huvudet framskjutet, långt mellan uppdragna, kutiga skuldror, pannan rynkad, blicken stelnad i grubbel. Så stodo de en god stund, far och son, den ene hög som en dörr, den andre liten som en vante, men stöpta i samma ställning och båda med stora, runda, tunga huvuden. Slutligen sade gästgivarn: Vad står du dennase, Lasse? Vad står du dennase, Lasse? upprepade sonen. Apar du efter far din? sade gästgivarn. Apar du efter far din? upprepade sonen. Tänka sig, att du ska vara så svår och illfundig, sade gästgivarn, log. Tänka sig -- började sonen, men orden voro för många och det sista för konstigt och att le förstod han icke. Och gästgivarn lade handen på hans huvud, det kunde han icke apa, strök pilten varligt om nosen. Gå till Träsken du och hör på speleverket, sade han, sköt honom varligt ifrån sig. Men i samma nu steg blodet åt huvudet, hastigt rusande och berusande som alltid sedan det jäst i tysthet. Han gick med korta, snabba, tysta steg bort till kökstrappan, drev näven i dörren, så att låskolven hoppade ur. Barnen flydde som möss, sökte sig in i stallet, kröpo ned under källartak och vagnsbodsgolv. Köksdörren flög upp. Vad i jistine -- Men hon tvärtystnade, det ryckte till i ansiktet, som om det snuddats av slag. Hon stödde sig mot dörrposten. Vad är det nu då -- mumlade hon. Jag går min väg, skrek han, jag går min väg, jag går min väg. I stallet strök Träsken stråken över strängarna, stämde upp en menuett. Vart går du då? frågade mor i Sutre. Men han bara skrek: Jag går min väg, jag går min väg, jag går min väg -- Och inne i köket snattrade sväran: D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä -- Moran tog sig åt bröstet. Det runda, rödlätta ansiktet vitnade och med blekheten kommo de sextio åren fram i rynkor och veck. Men ögonen tindrade som genomskinlig blåsten. Nu lugnar han sig, Lasse, sade hon lågmält, nu lugnar han sig. Det är folk utom grinden. Han bet ihop tänderna, men lemmarna krampade sig kring kvävda skrik. Och plötsligt sträckte han fram båda händerna, tog moderns förkläde, torkade sig i ansiktet, skavde och gned. Vart ska du gå? upprepade mor i Sutre. Han sade: Jag går väl till ögårn. Där ska ändå plöjas. Vill du ha matsäck med dig, eller ska jag skicka? Det är bäst I skickar, för jag går genast. Men -- Moran inföll: Ja, det blir töserna, som får gå med maten. Han stirrade på henne ett ögonblick, vände sig bort. I kan skicka Basse, om det passar bättre. Jag är väl inte en sån fähund. Eljest ville jag säga -- Hon sköt igen dörren, ty i köket kacklade sväran som en höna, stolt över ägget hon satt i världen: D'ä Stava, d'ä Stava, d'ä Stava -- som kör'n ivä -- Vad ville du säga? Fönstret över frontespisen slogs upp, Valborg stack ut huvudet och ropade: Det var sant, mor, strykarna bad om mera välling. Det är sex styckna. Moran nickade. Gästgivarn sade: Nej, jag ville ingenting säga. Jag undrar bara, vad det nu ska bli för elände i Sutre. I jissine -- började hon. Men han lyfte huvudet, såg henne rakt in i ögonen. Det vet I så väl som jag, att när han kommer och vart han kommer så blir det elände. Vet I inte? Och en tycker, vi kunde haft nog av nu. Tycker en -- Han lomade av uppför stallbacken. Nu tonade menuetten sirligt vek, och ut ur stallmörkret dansade en spenslig gossgestalt, händerna i sidorna, halsen lätt kråmad, hakan in. Det hörde till Träskens många konster och krumbukter att han skulle lära barnen dansa, där han drog fram. Basilius skulle han lära den svåra menuetten, som ingen annan kunde dansa. Och han dansade fram över stallbackens skrovliga stenläggning, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt. Ett, tu, tre, ett tu tre, räknade Träsken, steg över tröskeln, fiolen intryckt mellan hakan och axeln, till hälften dold under öronlockarna, armen bågad, fingrarna knäppande. Ett, tu, tre. På tå! Knäna lätt böjda. Ett steg åt sidan. Ett tu tre, ett tu tre. Små steg, små steg! Halvt slag om. Nej, åt vänster. Damen till höger. Ett tu tre, ett tu tre. Tösterna kröpo fram ur sina gömslen, Lasse kröp fram, ställde sig tätt intill Basse, händerna på ryggen. Moran log över hela ansiktet, trummade takten på magen. Valborg hängde i fönstret, Daniel i stalldörren, gjorde själv några steg, log och blinkade åt flickan. Svarta gestalter klängde sig upp ur diket, ålade kring grindstolpen, blekbruna ansikten stucko in mellan spjälorna. Gästgivarn stannade och gapade. Ett tu tre, räknade Träsken, skred långsamt fram efter gossen. Ett tu tre. Bjud handen! Bjud handen! Så ja! Ett tu tre. Och ett halvt slag runt, till vänster, till vänster. Ett tu tre. Och ett halvt slag till. Så ja. Ett tu tre. Plötslig stannade han, tog fiolen från axeln, pekade med stråken på gästgivarn. Vad nu? Har något hänt? Lars den äldre skakade på huvudet, Lars den yngre skakade på huvudet. Basilius blundade, rynkade pannan, otålig över avbrottet. Träsken upprepade; alltjämt pekande med stråken. Har något hänt? Vad då, då? Gästgivarn sade: Jag går till ögårn. Och han drog till med ett litet löje. För det har hänt, att det ska plöjas. Det plär hända mest var höst. Nå, sade Träsken, lade kinden till fiolen, förde stråken till strängarna. Men han besinnade sig, snappade stråken med vänstra handen och räckte Lars den högra. Då säger jag tack och farväl, gästgivare. Vi ses igen i Västergylln om inte annat. Då hans högvördige domprosten i Skara viger Daniel och Valborg till det heliga äkta ståndet. Kanske det, svarade Lars, tryckte hand och fortsatte sävligt sin väg bortåt laggårn. Ett tu tre. Nu börjar vi igen. Ett tu tre. På tå. Och Basilius höjde sig på tå, dansade fram mot grinden, barbent, lättfotad, tunn och mjuk som ett litet kringdrivande strömoln, vit i ansiktet under ögonens mörka ringar, leende allvarligt, leende lycksaligt. I köket kacklade sväran: -- som kör'n ivä- -- om kör'n ivä -- som kör'n ivä -- Upp mot klinten gick Stor-Lars, plogen över axeln, följd av Blomman och Skällan. Efter honom gick Lill-Lars, följd av två svarta valpar, över axeln bar han en gren, skapad ackurat som en plog. Tidvis fick han det infallet att härma far. Eljest var han inte konstigare än andra barn. Sex strykare kommo till, hopen vid grinden fördubblades. När Träsken såg så mycket folk, funderade han på att slå upp kramlådan, men besinnade sig i rättan tid. Det var fattigt folk och osäkert folk, dålig marknad med ett ord, dåligt, dåligt. Emellertid stoppade han fiolen under armen och gick bort till stängslet. Pekande med stråken ställde han frågor än till den ene, än till den andre, myndig och allvarlig som en präst på husförhör. Det bekräftades, att karlarna voro timmerhuggare från Hoby och Frönsan. Bruksförvaltarn på Hoby hade lejt dem till avverkning för egen och Frönsagrevens räkning. I slutet av april började avverkningen med femtiosju man, i medio av maj tillkommo ytterligare vid pass trettio man, andra veckan i juni medförde sista avlöningen jämte löfte om ökad dagspenning. Från medio av juli fingo de föda sig själva i skogarna efter råd och lägenhet. I augusti började sjukdomarna, frossa, sommarsjuka, tarmvred, skörbjugg stoppade några i jorden. Andra gåvo sig av godvilligt, åter andra gingo till Hoby och krävde, träffade endast bokhållarn, som förnyade löftena. September kom med mörker, regn och kalla nätter. Ett tjog och en ströko med, jordades i två vänner av Raslingeprästen, som tröstade, predikade, gav av sina knappa förråd och utdelade nattvarden under bar himmel. Det sades, att han kuskat efter bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven vistades i Stockholm. Och nu var det oktober. Hur många är ni nu? frågade Träsken. Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner ur skogarna. Det var väl de, som fastnat. Fastnat? sporde Träsken. Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna. Ja, svarade han, det händer när det blir för lessamt att en liksom fastnar i ändan på något rep eller annat rackartyg. Sen var det inte gott att komma loss, förstås. Karlarna smågrinade i skäggen, men Halten jämrade: Det är så lejt i skoarna! Dåligt, mumlade Träsken, dåligt, dåligt. Och vart ska I nu gå? Raggen betänkte sig, sade: Vi går väl omkring lite tills vi träffar'n, bruksförvaltarn. Eller Frönsagreven. Träsken sade: Har I fått mat? Jag ska säga till moran. Tänker I övernatta i Sutre? Raggen svarade, dragande på orden: Vi hade tänkt det. För samlings skull. Men som det nu låter. Bortifrån. Så tör det vara bäst en knallar vidare -- En tvär och trumpen bifallsnick gick långsamt laget runt. Varföre då, då? sporde Träsken. Raggen svarade: De säger, att kolran kommit till Frönsan. Kolran? upprepade Träsken. De säger så, sade Raggen. Och den trumpna bifallsnicken gick åter laget runt. Träsken knäppte långrocken från hakan ned till knäna, lade händerna med fiol och stråke på ryggen. Han hade fått kolraskräcken anno 49, då han for med en finnskuta till Gävle, kolran ombord. Det är lögn, sade han. Kolran? Inte! Hon finns inte i landet. Det har I fått om bakfoten. Jag kommer själv från Frönsan. Kolran? Inte! Vem har sagt det? Raggen pekade på en av de sist anlända, en bredskuldrad med runt, fromt ansikte, den ende fetlagde i församlingen. Han sade: Jag säger det inte för bestämt. Men jag slår ihop och gissar -- Vad är du för en djävul, som gissar! skrek Träsken, plötsligt eldröd kring ögonen. Vem i helskotta har bett dig gissa, drummel? Mannen blinkade förläget, sade: Ingen för den del. Men jag mötte sockens kolrakärra i backen sör om forsen. Inte vet jag om det var någon i'n. För jag frågte inte utan gick av vägen. Men nog var det kolrakärran. Jag har sett den förr, det året hon var som värst. Valborg! skrek Träsken, snurrade runt, så att öronlockarna stodo rakt ut från huvudet. Var är Valborg? Valborg och Daniel! Spänn för båda två! Märren! Vi åker på fläcken! Valborg! Valborg och Daniel. Töserna drogo sig baklänges inom grinden, baklänges mot köket. Basilius stod kvar. Raggen sade: Han har visst skräcken riktigt, Träsken. Såå? sade Träsken, stillnade av. Har jag skräcken? Och han fortsatte: Varföre då, då? Varföre illfänas? Står icke våra liv i Herrens hand, nu och alltid? Det gör de, inföll Raggen, men kommer hon bland oss, så tar hon rubb och stubb. Såna som vi är tillvridna och hungersjuka -- Men Träsken skådade i fjärran. Nu ska I höra, sade han. Det var anno 49. Jag seglade från Vasa till Gävle. Med en skuta. Om natten insjuknade kojkamraten, kastade upp. Det är kolran, skreks, det är kolran. Alle man rusade upp på däck, lämnande den sjuke ensam. Jag med. Men när jag kom upp i månskenet -- för det var en stilla och månklar natt -- ingav Herren mig en tanke. Jag tänkte: Det här är kanske din stund att amortera en smula på förlagslånet. Det föll mig in att månen kunde vara den Allsmäktiges indrivare. Så jag gick ned igen. Litet förmådde jag uträtta, men jag hjälpte honom med ett och annat. Och så tog jag fram fiolen, mest för att muntra mig själv en smula. För det var otäckt därnere, det var hemskt som han stönade och skrek. Han var så rädd, si. Och jag spelade. Inte psalmer som en kunde tycka utan danslåtar. När krampen kom, ropade han att jag skulle sluta. Men jag kunde inte, den gjorde mig så munter, musiken, att jag tyckte det var en välgärning både för honom och mig. Och jag kunde granneligt se, att krampen lättade, då jag spelade en trestegsmasurka. Det hjälpte inte i alla fall, han dog. Men jag gick upp på däck och spelade för manskapet. Och de dansade som tosingar ända tills karantänbåten kom och tog oss. Då flöt bloden kring läpparna mina, för jag hade klent bröst. Men kolran slapp jag och inte heller någon av besättningen fick den -- Det var märkligt, sade Raggen. Men Träsken stirrade på honom med stora, stela, stränga ögon, sade: Varföre då, då? Varföre märkligt? Skräcken är det värsta. Den tar en i magen och slår en i backen och sen är det gjort. Men dansar man och håller sig munter -- Och han lade fiolen till kinden. Det var den här, jag spelte. Han spelade några takter, vände sig om och ropade: Valborg! Valborg! Hon stack ut huvudet genom fönstret. Valborg! ropade Träsken, alltjämt spelande och smällande takten med hälen. Gör dig i ordning. Vi ska åka, genast. Säg åt moran, att vi ska åka. Var är Daniel? Han är här, sade Valborg, lämnade plats för pojken. Och Träsken spelade och sade: Daniel. Det är kolra vid Frönsan. Sägs. Vi ska åka, genast. Följer du med? Kolra vid Frönsan, upprepade Daniel, skakade på huvudet. Och Träsken spelade och stampade och skrek: Är du lomhörd, pojk? Kolran är vid Frönsan. Kolrakärran är sedd sör om forsen. Jag åker inte i sällskap med kolran -- Men mannen med det fromma ansiktet sade: Då får han skynda sig, Träsken. För nu kommer hon i backen. Långsamt rullade över backens krön en kärra med svart huv Träsken fällde fiolen. Takten stampade han alltjämt med hälen. Karlarna reste sig en efter en, kröpo upp ur diket, lommade sävligt knäande bort över rågstubben, bort från vägen. Träsken vek steg för steg upp mot stallet. Kärran närmade sig i sakta mak. Gnissel av osmort hjul hördes med jämna mellantider. Eljest var det ett ögonblick tyst i Sutre. Så började töserna gråta, skreko: Mor! Mor! Och då mor i Sutre kom ut på trappan, sprungo de emot henne, ropande: Kolran kommer i Stenby backe! Å, håken heller! sade mor i Sutre, steg nedför trappan. Hon höll handen över ögonen, såg upp mot vägen. Efter en stund sade hon: Det är socknekärran. Det är det. Det är kolrakärran. Vad kan det vara för en stackare? Han ska väl jordas i Raslinge. Öppna grindarna, ropade hon till Basilius, som ensam stod kvar ute på vägen, öppna grindarna på vid gavel, så att hon inte behöver stanna. Den gästen kan en vägra rum efter stadgan. Vad står han och trampar efter, Träsken? Inte hoppar hon ur kärran på genomfarten. Tro, vem de ha fått till körsven? Stäng fönstret dennasse, Valborg. Det är väl skogsstrykarna, som fört henne med sig. In med er, ungar, gå in till mor i köket. Stäng stalldörrn om sig, Träsken, så slipper han knip i magen. Det blir att ge besk över lag. Hur många strykare sa hon att det var? Nå, det ger sig. Så beskedligt och gnavet hon kör, kommer inte till kyrkan före kvällen. Det blir tyst begravning. Gud fröjde själen. Amen. Inte kan en tro att hon kastar sig på korna i förbifarten? Nej, det har en aldrig hört. Tänka sig! Ja, det är det usla med löst och fattigt folk att de dra sjukdomar efter sig. Basse, ropade hon från kökstrappan. Gå in i stallet till Träsken. För nu lägger jag haspen på. Så må hon i Guds namn se sig om efter Sutrefolket. Men Basilius stannade på vägen, fångad av kärrans åsyn. Hon körde så långsamt, hon gnisslade så synnerligt. Det kom med jämna mellanslag som när en sjuk jämrar sig på det yttersta. Men det var inte jämmer i låten, det var mera som en skarp, klar, utdragen vissling. En vissling, som när gladan seglar lik ett svart flarn högt uppe i himmelskupan. Kärran var svart, kistan eller huven var svart, hästen var svart. En gammal svart häst, gammal som vita Jacobina men tung med tjugu vintrars snötyngd i hovarna. Nosen hängde mot jorden. Och körsvennen var svart. Han var svept i en svart kappa, svarta vantar på händerna, en svart slokhatt nedtryckt på huvudet. Han hade icke något ansikte. Det vita som skulle blänka mellan hattbrättet och kappkragen fanns icke. Det var svart. Det är kolran själv, tänkte Basilius. Det är döden. Han mindes fuller väl vad moran förtalt om farsoten. Att körsvennen för att skydda sig måste binda ett kläde för ansiktet, genomdränkt med starka mixturer. Det mindes han; men han tänkte: Som han ser ut! Inte är det en människa. Det är döden. Han bytte fot, lade huvudet på sned, halvslöt ögonen. Och leendet, strykleendet, som mor i Sutre aldrig kunde se utan undran, smög sig fram mellan de smala, blodfattiga läpparna. Basilius förstod alltsammans, han förstod vad gästgivarn och mormor talat om, han förstod, vem det var de väntade, han förstod varför Valborg tagit fram de vita lakanen och han förstod varför de lämnat honom ensam och befallt honom att öppna grindarna på vid gavel. Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke, äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade mormor tröttnat att försvara honom. Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång menuetten. Sedan gömt sig i stallet. Mormor hade fört honom ut på vägen, att det kunde ske stilla och omärkt utan skräck för de andra. Jag är så lätt och liten, tänkte Basilius, han lyfter mig i rocken och stoppar mig i huven. Vad är det sedan? Är jag död sedan? Kommer Valborg ut med de vita lakanen och sveper mig? Långsamt nalkades kärran, var nu så nära att han kunde höra hästens tunga flåsningar. Mitt i en utdragen vissling stannade den. En röst, dov under klädet, sporde: Vem är du? Basilius formade sitt namn med läpparna. Kärran sattes i gång, stannade åter. Körsvennen lutade sig ned över gossen. Vem är du? Han svarade: Basilius. Då är du den jag söker, sade körsvennen, sträckte sin svarta hand efter gossen. Och Basilius kände sig långsamt lyftas och åter sättas ned, grensle över huven. Rösten sade: Sitt stilla, gosse, och sitt lätt. Väck icke dem som sover. Basilius satt stilla med hängande armar, huvudet bakåtböjt, det vita lilla ansiktet solbelyst, leende, med slutna ögon. Kärran rullade sakta, sakta, visslingen ljöd icke längre så skarp, dämpades för varje varv, tystnade. Kärran rullade sakta som om den befarit en bräcklig bro. Stannade. Basilius kände en arm omkring sitt liv, lyftes, sjönk sakta. Han knep ihop ögonen, ville icke se. Men rösten sade: Varför blundar du, Basilius? Han slog upp ögonen, han såg först huven och den svarta hästen, han såg sedan gästgivargårdens stortrappa, vita dörren, fönstret, lakanen, Valborgs bleka ansikte. Och han såg ett annat ansikte tätt bredvid sitt, ett par stora, blå, glittrande ögon. Den svarta masken hade fallit. Är du rädd? frågade körsvennen. Han satte ned gossen på marken, lade sin hand på huven. Basilius, sade han, håller du av någon så att du för hans skull kunde ligga fyra långa timmar i svarta kistan? Han grep med båda händer i huvens handtag, lyfte den försiktigt rakt upp, lyfte den högre, höll den över sitt huvud, kastade den handlöst bakom sig. Och han tog åter gossen på armen. Basilius såg en vit bädd beströdd med vita blommor. I bädden vilade en mörkögd, svarthårig flicka. Hon lyfte händerna som för att taga honom och sluta honom i sin famn. Och Basilius sträckte fram sina händer. Han var icke längre rädd, ej heller bedrövad. Flickan tycktes honom vackrare än Valborg, som var den vackraste han visste. Och det kunde icke vara svårt att ligga hos henne i kistan. Men körsvennen släppte honom, så hastigt och handfallet att han föll med ansiktet mot marken och blev liggande en stund. Då han åter reste sig, höll den blåögde körsvennen den vita, mörkögda flickan i famn. Sade: Anmäl, Basilius, anmäl för mor i Sutre, att gården fått gäster. Varligt ställde han henne framför sig, kysste hennes panna, kysste hennes skuldra, kysste hennes hand. Anmäl, Basilius, att grevinnan Ruth -- Han tryckte henne plötsligt intill sig. -- furstinnan av den Blodröda Stjärnan, drottning av Svarta Nätter täckes taga in i Sutre. Han skrattade gällt, klart och skarpt som kärrans visslande gnissel, släckte sitt skratt i hennes hår. Och han vände sig åter till Basilius, rörde lätt vid hans axel. Tillade: Jämte dess ödmjuke slav, Karl Ludvig Arnfelt. Frönsagreven stod på stora trappan, ensam, ropade på Träsken. Svarta kappan hade han kastat och blottat en mörk frack med facetterade stålknappar, knäbyxor, sidenstrumpor, lackskor. I den dräkten såg han ut som en spenslig yngling, men det starkt grånade håret vittnade om åldern. Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en ungdomlig färg, konstlad eller ej. Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman flängde mellan spis och skåp. Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat. Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't fullkomligt. Hon torkade händerna på förklädet, lossade det från midjan, släppte ned kjolen, strök upp hårtestarna, öppnade skåpet och började pynta sig. Daniel kom in och Basilius. De ställde sig på var sin sida om mor i Sutre och betraktade henne med vördnad och undran. Hon trädde på sig ett stort blårandigt förkläde och över detta ett mindre svart av siden, hon fäste silverbroschen med salig gästgivarns hår under hakan, hon häktade i de gyllene öronringarna, hon satte på huvudet en mössa av svarta spetsar och högröda sidenband, en gåva av Träsken. Hon snöt sig i underkjolen och sade: Inte för att jag vålar honom, men han är greve född -- Och hon steg ut på kökstrappan. Daniel och Valborg följde och mellan dem slingrade Basilius som en mask mellan stam och bark. Mor i Sutre neg och sade: Jag trodde fan själv kom med kolrakärran, men så var det greven. Bättre upp sa sotarn, fastna i spjället. Greven vinkade och log. Det fägnar mig, kära mor, det fägnar mig att vara en kär gäst i Sutre. Men var böveln håller kommerserådet hus? Och han ropade: Herr Träsk! Herr kommerseråd! För tusan, börsaristokratien har sina kapriser! Sticker han sig undan i stallet? Skall jag hämta honom? Eller hur länge skall en fattig fan till greve behöva supplicera -- Äntligen svarades ur stallmörkret: Här är jag, herr greve. Jag kommer. Och Träsken trädde motvilligt fram i stalldörren, stannade på tröskeln, rak och stel, hatten i hand. Fägnar mig, fägnar mig, sade greven, gjorde en lätt bugning. Ser han, min kära Träsk, det anskrämliga åkdonet där? Gott. Får jag då be herr kommerserådet ställa undan kärran i vagnslidret eller var han behagar? Den vanpryder vårt vackra Sutre. Eller hur, kära mor? Jo, medgav gumman, näst rackarkärran och Frönsaekipaget finns det väl inte sämre åkdon. Men Träsken sade: Varföre då, då. Varföre jag? Får jag be herr greven be någon annan? Varföre icke be den ogudaktige lymmel, som åker omkring som ett spektakel i kolrakärran? Det är rätta tiden nu, herr greve, att lära lymlar veta hut -- Frönsagreven sträckte på armarna, varvid ett sprött ljud lät förmoda att frackens sömmar voro bristfälliga. Han gäspade, blundade och log. Plötsligt tog han stortrappans sju steg i ett skutt, tvärstannade med spänstigt böjda knän lik en pojke som hoppat efter alla konstens regler. Rätade upp sig och sade: Herr kommerseråd, lymmeln är som bekant jag. Dock far jag ej omkring som ett spektakel utan som en man, vars frihet är hotad. Därföre, herr Träsk, uppmanar jag honom hövligast att skaffa undan kärran, som eljest kan väcka misstankar. Och om jag inte gör det? sporde Träsken, tuggade och blinkade. Om jag vägrar, herr greve? Hur går det då, då? Då, svarade greven och sköt de alltför svarta ögonbrynen högt upp i pannan, då ser jag mig nödsakad att piska upp herr kommerserådet. Det tror jag honom om, sade Träsken, för det har han gjort förr. Det fägnar mig, det fägnar mig, log greven. Nå, hur blir det med kärran? Jo, det blir nog, mumlade Träsken, gav Daniel ett tecken. Pojken ramlade nedför trappan och inom tre röda minuter hade den dystra kärran försvunnit i vagnslidrets mörker. Men greven ägnade den icke längre någon uppmärksamhet. Han sprang fram till mor i Sutre, tog henne i famn och svängde henne ned från kökstrappan. I jistininejistineje -- skrek gumman, yr i mössan. Greven smällde två kyssar på de äppleröda gumkinderna, sade: Livet är kort, kära mor, men timmarna långa. Låt oss göra oss en riktigt glad dag. Min lilla grevinna sitter framför spegeln och skrattar åt sina vita små tänder. Vi äro fördöme mig så nygifta, att prästen inte hunnit läsa över oss. Men här i Sutre under ekarna tänker jag äta min bröllopsmiddag -- Här! skrek gumma. Tackar för äran, sa käringen, lånte kungen sin särk. Men det går inte. För gästgivarn är inte hemma. Och röda gumsen gick vill i morse. Och här har varit strykare. Och Träsken och Valborg ska fara -- Men greven hörde inte på. Han fortsatte: För mig går allting bakvänt. Vilket lär bero därpå att jag i mitt sjuttonde år sålde mig till fanen. Fick evig ungdom, mot löfte att aldrig begynna i rätter ända. Alltså började jag med bröllopsnatten, fortsätter med bröllopsfesten och skall om Gud ger tålamod väl också höra prästen läsa en stump. I Stockholm. Apropå, min kära Träsk, jag behöver hans häst och hans kärra -- Min märr! skrek Träsken, ryggade med utbredda armar mot stalldörren. Greven lade sina händer på hans breda skuldror, log honom mitt upp i ansiktet, soligt, soligt, gav honom ett vänskapligt men kraftigt slag i nacken. Jag vill göra min lilla grevinna en surpris. Och länsman! Men ingen brådska, kära vän. Först skall här ätas och drickas. Vad bjuds, kära mor? Ostkaka? Den skulle smaka förträffligt -- Mor i Sutre sade: Jag tror't, herr greve, jag tror't fullkomligt. För jag känner honom. Smör ska han ha, och ägg ska han ha, och fetost ska han ha, och honung och vitsocker ska han ha, och kaffe ska han ha, och stek ska han ha, och dricka ska han ha. Och när det inte finns gudslånet kvar i Sutre, då klappar han mig i ryggen och snor mig om nosen med spetsduken sin. Men jag säger: betala. Säger jag. Betala, greven lilla, betala! Betala? upprepade greven, spärrade upp ögonen. Vad hör jag? Betala! Skulle jag sakna kredit? Men gumman fortfor i samma andedrag: För jag känner'n! Ostkaka ska han ha, och russintårta ska han ha, och sockerkringlor ska han ha. Grenaljus i stakarna och silver på bordet och damastduk och glas och porslin. Men nu ska han höra upp, lilla greven, för nu ska jag säga honom ett gudsord. Vet han vad fan sa när han sålde svansen? Dalern i bordet, bonne, sa han. För han kände göken. Och det gör jag med. Jag känner honom, jag känner honom. Genom köksdörren, som lämnats öppen, trängde plötsligt svärans smattrande stämma: Ocken ska känn'en om int' I, som är halvvägs svärmor te'n. Gumman stillnade plötsligt, strök magen platt under tunga händer, sade lågmält men tydligt: Tand för tunga, dotter, tand för tunga. Och det blev ett ögonblick tyst i Sutre. Så började moran åter surra. Nej, Träsken där kan han kujonera, eftersom han är karl, men mor i Sutre rider han lagom, lilla greven. Kommer han som en annan strykare och ber om ett mål mat, så ska han få. För snålare är inte käringen. Men inte blir det ostkaka. Hysa honom ska jag, eftersom Stava bett för honom. Och mat ska han ha. Men inte slaktar jag kalven för hans skull, lilla greven -- Sedan hon det sagt, ryckte hon av sig helgdagsmössan, desslikes sidenförklädet, vecklade in mössan i förklädet, stoppade alltsammans under armen och återvände till sitt kök, slående dörren i lås. Sade till sväran: Nu håller du din leda mun. För här bränns. Och flängde oförtrutet mellan spis och skåp. Efter en stund kom Valborg, efter henne Daniel. Vart ska I? frågade moran. Valborg svarade: Daniel skulle hjälpa mig att lyfta ned kistan från vind. Ska Träsken fara nu då? Far ska köra för grevens till Raslinge. Så får de väl skjuts sör ut av prästen. Det låter höra sig, sade mor i Sutre, flängde mellan spis och skåp. Pojken och flickan försvunno i vindeltrappans mörker; stegen knarrade jämmerligt under Daniels stövlar. Sväran, som satt vid fönstret, snattrade: Nu kör'n ut med kärra. Träsken kör ut med märra! Angår det dig? snäste gumman. Men plötsligt stack hon huvudet inom trappdörren, ropade: Ska han inte ha någon mat då, token? Maten får de väl hos prästen, trodde Valborg. Och Daniel rabblade en sockenramsa: Vetja va prästen i Raslinge äter, sur sill i helg, i söcken ruttna potäter. Äss, äss, äss! fräste gumman. Kvicker var så kvick att en såg aldrig annat än rumpan på'n. Smällde igen dörren. Sväran hängde vid fönstret, svept i gardinen så att endast nässpetsen och de oroligt flackande ögonen och munnen voro fria. Si, si, si, si, si, vispade tungspetsen mellan tänderna, sisisi en sån lita e! Ocken är liten? undrade mor i Sutre, ryggen vänd mot fönstret. Men sväran hörde henne icke, fortfor: Sisisi, svart som ett kolstycke, grann som ett gulläpple. Sisisi, e sån lita e! Ocken är liten? upprepade mor i Sutre. Och då hon icke fick svar, måste hon maka sig bort till fönstret. Hon såg Träskens kärra och Bina med det ryska klockspelet och Träsken själv i färd med att syna sele och don. Vidare såg hon den mörka flickan, som vilat i kolrakärran. Hon satt på kramlådan, nedhukad, med händerna knäppta om knäna och såg mycket liten ut. Mor i Sutre betraktade henne länge och uppmärksamt. Slutligen sade hon: Jäntan tör vara törstig efter att ha legat i den leda kärran timvis. Tag kruset och hämta dricka i källarn och bjud henne. Och hon tog lerkruset från hyllan och räckte det åt sin svärdotter. Men sväran, som hade folkskräck, tryckte sig med utbredda armar platt mot väggen och vispade på: Nä, nä, nä, nä, nä, int' ja' int', int' ja' int'. Då går en själv, då, sade mor i Sutre. Hon gick mot dörren, vände, ställde sig framför spegelbiten i skåphörnet, strök tillbaka håret, satte mössan på hjässan, sidenförklädet på magen. Och när hon i spegeln varsnade svärans blinkande ögon och flinande mun, sade hon: En ska inte skämma gården och en ska inte skrämma ungen, så nu vet du det, grinolla. I sakta mak vandrade hon ut ur sitt kök, fyllde i källaren kruset och gick långsamt och med blicken fästad på det rågade kärlet bort till kärran. Försiktigt lyfte hon kruset över kärrkanten. Lilla mamselln tör vara törstig, sade hon. Här är dricka. Men flickan satt orörlig på Träskens kramlåda, händerna knäppta kring knäna, blicken oavlåtligt riktad mot storstugans fönster. Smakar det inte? frågade mor i Sutre, väntade förgäves svar. Då blev gumman röd i synen och kruset begynte skälva, så att skummet pöste över bräddarna. Hon är väl döv då, mamselln, eller har hon fel på målföret? Intet svar. Men Träskens huvud dök upp på andra sidan hästryggen. Hon är utländska, mor, hon är utländska. Det till, mumlade moran. Stackare den som är liten. Hon ställde ifrån sig kruset och började undersöka flickans kläder, tummade tyget, strök det mot kinden, granskade underkjolarna, granskade kalsongerna, granskade strumpor och skor. Och hon sade till Träsken: Vad jag kan se, är hon snygg och proper. Det hedrar mor hennes, så utländska hon är. Snygg och proper, upprepade Träsken, rynkade pannan. Och han lyfte sin hand och pekade upp mot himlen. Vad hjälper det människan att hon är snygg och proper, om hon tar skada till sin själ? Vore det min dotter, skulle jag gråta blod. I jistineje! skrek gumman och for tillbaka. Vad är det nu med henne? Vad kollrar hon efter? Ty flickan hade sprungit upp, slagit ut armarna; ansiktet lyste, läpparna skälvde, ögonen glittrade. På stortrappan stod Frönsagreven, famnen full med de vita blommorna. Mor i Sutre drog sig ännu ett stycke tillbaka. Greven hoppade upp i kärran, han slog armen kring flickans liv och satte henne ned på kramlådan, han lade några blommor i hennes knä och fäste andra i hennes hår. Han satte sig på kärrkanten, böjde sig fram över flickan och viskade i hennes öra. Och hon skrattade. Kör, ropade han till Träsken. Kör, herr kommerseråd, kör! Men Träsken väntade på Valborg och kistan. Mor i Sutre tog en vit blomma ur flickans knä, luktade på den, bet av en bit av stjälken, spottade ut den, sade: Hör nu, lilla greven, flärd och sånt är han kunnig på, det syns. Men mamselln har väl mage hon som andra. Vad tänker han mätta den med? Men Frönsagreven viskade med sin käresta och hörde alls inte på. Och gumman fortfor: Hör han, vad jag säger, lilla greven? Han ska väl inte låta barnungen svälta till, så illa som hon råkat ut, stackare. Här kan hon till minstingen få vetebröd och smör med, om det ska vara och en slick mjölk -- Han vände sig emot henne och såg på henne med leende, tankspridd blick. Tack, tack, kära mor, sade han. Stor tack. Min lilla grevinna är inte hungrig. Jaså, mamselln är inte det? sade mor i Sutre. Hon stack händerna under förklädet, den breda, kraftiga hakan sjönk mot bröstet. Efter en stund sade hon: För en vill ju ogärna att folk ska fara hungriga från Sutre. Och vad betalningen anbelangar så bleve det väl bra med den. Jovisst, mumlade greven. Stor tack, kära mor, stor tack. Och han ropade otåligt: Träsken! Var blir han av? Låt oss köra. Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort till kökstrappan, vände och sade: För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med. Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade: Gott, jag stannar. Jag är inte nödbedd och min lilla grevinna skulle inte vilja såra en hederlig gumma, som bjuder vad hon förmår. Säg åt Träsken att han spänner från för en timme eller två. Duka i stora salen och tänd ljus. Det mörknar. Försumma ingenting, min kära gumma, gör så gott hon kan. Och låt det gå fort! Jag är hungrig som en varg. På Frönsafors fanns förbanne mig intet. Min lilla grevinna har glömt, hur lagad mat smakar. Det ante mig, mumlade mor i Sutre. Stackare den, som är liten. Hon rullade hastigt uppför trappan. I köksdörren vände hon sig om, neg djupt och sade: Ja, då får en tacka herr greven så mycket, så mycket att han håller till godo i Sutre. Fägnar mig, fägnar mig, svarade Frönsagreven. Som en mörknande glöd låg solen på askgrå himmel: storekens kala topp bildade ett ugnsgaller framför glöden. Och utför klinten dråsade dimflockar, lade sig som grå askhögar över skogsbrynet. Mor skickade barnen med mat till ögårn. Flickorna buro korgen, Lasse gick före. När han hunnit ett stycke bortom vedbacken, där Daniel spräckte kubbar för stekugnen, tvärstannade han, spärrade stigen. Vill du gå bara, skreko flickorna, stötte honom i stjärten med korgen. Men pojken stod sten stilla, huvudet sänkt, eftersinnande. Och flickorna sade sinsemellan: Rör honom inte, för nu grunnar han. Rör honom inte, för då gråter han. Och de frågade: Vad grunnar du på, Lasse? Men pojken kröp dem under armarna och satte i väg tillbaka till Daniel, drog honom i spänntampen. Vad är det om? frågade Daniel, fick inte svar. Har du haft sönder käpphästen? Nej, den stod i stallet och åt. Vad är det om då? upprepade Daniel. Pojken lyfte långsamt och betänksamt sin becksvarta tass -- pekade mot skogsbrynet. Dennasse är di, sade han. Allihopa. Vilka? undrade Daniel, fällde yxan. Han såg mot skogsbrynet och upptäckte en svart fläck, som tycktes orörlig. Han sade: Det är väl strykarna, som lägrat sig. Allihopa, upprepade pojken. Och efter en stund sade han: Ska de ha kvällsvard, de med? Det kan väl hända, svarade Daniel. Mor får väl stoppa dig i ugnen, om fläsket tryter. Pojken sprang i kapp flickorna. Di ska ha mat, di med, flämtade han. Sade ingenting vidare förrän de hunnit fram till åkergläntan vid ögårn. Gästgivarn var långt ute på åkern, gick sin sega gång fåra upp och fåra ned. Sent omsider kom han fram till barnen, som slagit sig ned i gräset runt korgen. Flickorna lyfte av locket. Gästgivarn tog bröd och sovel, skar det och gav först barnen, sedan sig själv. Men pojken tog inte emot. Hemmase har di bättre, sade han. Gästgivarn log. För hemmase har di stek, upplyste pojken, för hemmase har di främmat i storstugan. Och gästgivarn nickade, lät maten tysta mun. När korgen var läns, lade han på locket, sade: Ska I gå hem nu? De reste sig, flickorna togo korgen. Lasse dröjde en stund, sade: Det blir väl inte mycket över sen, inte? Sen? upprepade gästgivarn. Ja, sen, sade pojken, sen de ätit sig mätta allihopa? Gästgivarn drog honom varligt i örat. Det tör väl tya för dig, fast du är stor om magen. Han återvände till plogen och barnen återvände hem. Då de kommo till stupet, där stigen löper utför klinten, kunde de rätt tydligt skönja hela hopen strykare. Flickorna räknade till över tjugu. Senare, då ljusen tändes i Sutre, kommo strykarna närmre, lägrade sig slutligen vid grindstolpen. Därifrån sågo de faten bäras till storstugan. De sågo Träsken bära stekfatet på sina tio fingertoppar, de sågo moran rulla omkring med ostkakan, de sågo Valborg med brickan full av såsskålar och gräddsnipor och syltskålar, sist sågo de Basilius bärande i båda händer en förläggarslev av silver. Då smet Raggen inom stängslet och hejdade pojken. Vem har I i storstugan? frågade han. Det visste inte Basilius eller skämdes att säga. Basilius! ropade mor genom fönstret, var blir du med sleven? Men Raggen höll honom kvar. Har du inte mål i mun, kytte? Vart tog kolrakärran vägen? Basilius svarade: Kärran står i lidret. Och hon, som låg i, sitter vid bordet i storstugan. Raggen släppte sitt tag. Det var lett, sade han. Men när pojken ville gå förbi högg han honom ännu en gång i axeln, sade: Det var en flicka här i jonse som lovte oss mera välling. Jag ska minna henne om'et, sade Basilius, slingrade sig lös. Raggen återvände till grinden, slog sig ned i diket bland kamraterna. Han sade: Änten är det den håle eller är det han. Och han tillade: Vi väntar väl, får vi se. Karlarna suckade. I köket väsnades sväran. Hon tålde inte den starka hettan från stekugnen, och matoset steg henne åt huvudet. Med armarna korsade och hårt tryckta in under brösten lankade hon osaligt av och an, kastade med huvudet än åt höger, än åt vänster, än framåt, än bakåt som om hon varit flugstungen. Daniel satt i fönstret, täljde nya selpinnar åt Träsken. Basilius slank ut och in. Ässässässäss, hackade sväran fram mellan tänderna. Krus och krumbukter, krus och krumbukter. Hela Sutre tar hon ned. För en fattig greve som inte kan betala. Ässässäss. Men det är välan rart att han är far till Stavas unge, he? Ska du int' skaff dig en unge, du me'? Danjel? Så blir du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Så bli du bjun på kalas i Sutre. Danjel? Du har ju e flicka, du. Skaff dig en unge! Danjel? Håll käften, sade Daniel, täljde. Och hon fortfor: Jag ska bära Larsens ungar, men int' har jag nå't att säg', nenenene. Utan gamlan ska råda. Och vad heller som är så finns det inte högfärdigare folk än gästgivarns i Sutre. Det är känt. För är det bara ett as till greve, så biter de huvu av skam. Men när gästgivarn var hos mig så skreks det genom sju socknar: Sicket älende! För jag var torparedotter, si! Men inte ba ja'n, och inte truga ja'n. Utan tvärtom. För jag hade väl en annan i hågen. Och han var just ackurat lik Danjel, var han. Ja, de va'n. Ackurat lik Danjel, va'n. Håll käften, upprepade Daniel. Men sväran fortfor: För den jag hade kär, han lämnade mig allena och gick med en annan. Och si, jag var allena om natten. Och då kom gästgivarn -- Ja, det har en hört, sa Daniel, täljde. Sväran tystnade, smällde med käkarna som en gädda. Det var henne svåra emot att ord och tankar och hemligheter skulle rinna henne ur munnen, helst då Daniel hörde. Men tidtals var det omöjligt att tiga. Nu teg hon emellertid en god stund, tills olyckan ville, att Basilius stötte hennes nakna häl med sin tå. Då föll hon över honom med hugg och slag och en ström av onda ord. Daniel gick emellan. Vad du är elak i dag, sade han. Hon skrek: I dag sker här en olycka. Ja, om du inte styr dig, sade Daniel. Han gick tillbaka till fönstret för att sluta selpinnarna innan mörkret föll. Sväran var efter honom. Hon strök i luften med handen, men rörde honom icke. Plötsligt sade hon i förändrad, allvarlig men mild ton: Danjel ska se sig för att han inte gör det som orätt är. Jag ser nog, hur han springer efter flickan, men han ska lämna henne i fred, tills prästen har sagt sitt. En vet inte, vad synd är förrän en känt på eftersmaken. Den svir ända ner i tårna. Jaså, du har känt det, du, sade Daniel, makade sig åt sidan. Men hon fortfor i samma blida, allvarliga ton: Jag håller räkning med allt syndigt som sker i Sutre. Och först är det moran, som ödslar med mat och dryck, när hon kommer i tagen. Eljest kan hon snåla. Men ska hon visa vad Sutre förmår, så väjer hon inte för något. Utan vad gud har gett henne, som ett pund att förvalta, det öser hon ut. Och det är högfärden. Och därför kan hon inte skämmas som hon borde för Stava. Eftersom det ändå var en greve. Och för det andra är det gästgivarn, som blivit så hatisk att han inte tål folk. Och för det tredje är det Anders, som super för det han inte fick den han ville. Och ho vet vad han gör för dåligheter på vägarna. Och för det fjärde är det Daniel, som lockas av köttet. Och för det femte är det Valborg som åbäkar sig grundeligt för att locka honom -- Och för det sjätte är det den elaka tungan din, avbröt Daniel. För tvi vale en sådan! Ja, sade sväran, det sjätte är min tunga. Men du ska inte skylla mig för henne. Ty all synd, som sker i Sutre, samlar sig i mitt huvud och går ut genom min mun på det att det må uppenbart varda. Ty innan eld föll över Sodom och Gomorra sände Gud sina änglar till Loth och han varnade staden. Och jag har satt fingret till bölden och sagt: Detta är det. Så länge I låten oäktingen gå här utan betalning och som äkta barn bland mina barn, så låder skam och synd vid eder. Ty det är av högfärd eftersom fadern är greve född. Men si, si, jag är född i en torparestuga och därför skreks det genom sju socknar. Och därför hatar I mig. Dig? sade Daniel, satte borren till pinnen. Lik så väl kunde en hata den ilskna kattan. Ja, fortfor sväran, som en katta aktar I mig och inte mera. Fast jag är mor till gästgivarns barn och lagvigd. Men gamlan ska ha alla nycklarna. Och mig hatar I, därför att jag ser och hör all synd som sker. Uppenbart och i lönn. Och själv är jag så usel att en kvarnsten skall bindas kring min hals och ändå är jag bättre än någon av eder, undantagandes Danjel. Men jag vet, vem som lade besmanet över lagårdsdörrn, då jag skulle mjölka -- Vad i helskotta, mumlade Daniel, släppte både borr och pinne. Vad säger du? Ocke besman? Men sväran slöt ögonen, nickade och log, så att tandstumparna glittrade i det röda köttet. Jo, jo, jo, lille Danjel. För han hatar mig så att håret dråsar tussvis ur huvut på honom. Och om natten då han tror mig sovandes stiger han upp och kämpar med den onda anden. Och jag hör hur de ranglar omkring i mörkret och välter stolar och bord. För den onde tål inte att jag sagt honom sanningen om Stava och annat. Utan han sticker kniven i hand på gästgivarn. Och jag hör, hur han slungar den i väggen. Och äss du inte tror mig, så kan jag visa dig skråmorna i väggen -- Daniel! ropades från gården. Det var Valborg. Daniel! Nu får du hjälpa mig med kistan igen. För det blir inte resa i afton. Far ska spela för grevens. Säger du det om Lars? viskade Daniel. Säger du om Lars att han lägger besman över dörren? Han hade blivit så blek, att hon i skymningen såg hans ansikte endast som en vit fläck med två svarta, glänsande kol. Hon drog sig ifrån honom. Men efter ett ögonblick sade han lugnt och fogligt: Det blir nog bäst du talar enskilt med prästen, när du ska kyrktagas. Nån ann kan väl inte vrida huvut rätt på dig. Hon fräste till, kloade i luften, fick inte genast ord. Så skrek hon: Eller med länsman, du! Eller med länsman! Ja, det kan ju inte skada, det heller, sade han, lämnade köket. Hon stod en stund och trampade på samma fläck, kastade sig av och an med kroppen som om hon haft plågor. Så rusade hon bort till fönstret, slog upp dragluckan och ropade: Länsman ska till Sutre! Länsman! Länsman! Skymningen var nu så pass tät, att hon endast otydligt kunde urskilja Daniels och Valborgs gestalter borta vid kärran. Hon ville locka honom tillbaka, men visste inte, hur det skulle ske. Hon såg upp mot storstugan, vars fönsterrad glittrade festligt. Det ökade vreden. Hon skrek ännu en gång och gällare: Länsman! Då hörde hon en röst viska: Schy, schy, schy, tyst, tyst! Hon förstod inte varifrån den kom. Hon vände sig om. I den öppna dörren urskilde hon en gestalt, men bara en liten tunn en. Det var Basilius. Hon gick bort till spisen, tände lyktan, lyste på pojken. Var det du, som tysta på mig? frågade hon. Han skakade på huvudet. Då började hon snattra som hon brukade: Ska'n stå lyss vid dörra'? Otäcka unge! Och åter i blid ton: Ska du följa mig upp på vind? Hon sträckte ut handen, men han drog sig hastigt tillbaka, ställde sig på ett ben på tröskeln, stödjande händerna mot dörrposterna. Hon sade: Jag är rädd att gå ensam. Kom med, ska du få av de granna vinteräpplena i kontoret. Är det sant? frågade gossen. Hon svarade högtidligt: Så sant jag tror på min Frälsare. De gingo hand i hand uppför vindeltrappan. Och hon slamrade på: Inte är du rädd nå't för mig int'? Nenenene. Int'. Nej, sade Basilius. Men hon kände, att den smala lilla handen började rycka och vrida sig i hennes. Så slöt hon sin hand så hårt att varje rörelse blev den lilla handen omöjlig. Och hon slöt den ännu hårdare och ju hårdare hon slöt den, desto behagligare kände hon sin makt över gossen. Men Basilius lät icke höra någon klagan och följde henne utan motstånd. Då de kommit upp på vinden, drog hon honom med sig in bland bjälkarna vid takfästet. Hon satte sig på en bjälke, ställde gossen framför sig. Du är väl int' nå't rädd nu heller? frågade hon. För du vet väl int' vad ont du har gjort mig? Nej, svarade Basilius. Hon sade: Du har gjort det onda, att du satt split mellan mig och gästgivarn. För han tål inte att jag säger, vad du är för en. Och nu får en inte frid så länge du finns här. Åter gjorde den lilla handen ett försök att komma lös. Det hindrades. Hon sade: Vet du hur det straffas att sätta split mellan äkta makar? Nej, svarade Basilius. Det straff's med att bli utkastad genom vindsfönstret. Pojken ryckte till. Då slår jag ihjäl mig! skrek han. Hon sade: Si, att du blev rädd. Nu känner du't, du me. Hon reste sig och drog honom över vindsgolvet. Han stretade emot. Vad strets du efter? Vill du inte ha äpplena, kanske? Jo tack, svarade Basilius och följde henne lugnad till kontorsdörren. Hon ställde lyktan ifrån sig, lyfte av haspen, steg in och rafsade åt sig av äpplena, som lågo utbredda på golvet. Hela tiden höll hon gossen i hand. Hon stoppade hans fickor fulla med äpplen. Stängde därefter dörren och sade: Nu ser di, att du gått på vind för att stjäla äpplen. Den illa gör, han illa far. Jag har inget illa gjort, sade Basilius. Hon svarade: Nej, men det tror di, när di hittar dig i backen. Hon lyste honom i ansiktet, men samtidigt tumlade han runt som en skjuten hare. Hon släppte lyktan, som slocknade. Ässes, skrek hon, vad är du dum efter. Int' tänk' ja' gör' dig illa! Hon böjde sig ned och lyfte upp den lilla kroppen. Den var inte tung, men den var så slankig att den oupphörligt ville glida ur hennes armar. Hon strövade omkring i mörkret, kunde icke finna trappan. Hon stötte sig, snubblade, slog huvudet mot takbjälkarna. En gång slog hon också gossens huvud i en bjälke. Då blev hon vild och började skrika: Ässässässäss, ska di nu säg att jag slår honom? Ässäss, det minsta en gör, ska en skällas för elak. Ässässäss, sku han int' känn' han me hur det känns? Ska det bara vara ja, det som går och hatas? Ässässäss, sån orätt di gör en, int' vill jag göra'n illa. Men bums si! För det var jag si! Och hon började gråta, borrade ansiktet in i den slankiga lilla kroppen och grät. Hon mindes varken tid eller rum eller orsak, bara grät. Och ibland skrek hon: Int' vill jag göra'n illa. Så blev hon ond. Ska du int' vak' nu, elaka unge! skrek hon, skakade sin börda. Då hörde hon bakom sig en grov, myndig stämma: Vad är det, som försiggår här? Hon kippade efter andan, hon tyckte att någon slog henne i huvudet. Men skräcken gjorde henne plötsligt så klarsynt, att hon upptäckte trappdörren. Strax där bredvid skymtade en stor, svart gestalt. Hon gick på yttersta tåspetsarna utan att vackla förbi den svarta gestalten och störtade med sin börda i famn utför trappan. Köket var tomt, men lampan vid spisen brann. Hon lade Basilius på bordet, strök hans tinningar med ett vått kläde. Nu vaknar du, befallde hon. I trappan hördes tunga steg. Nu vaknar du, upprepade hon. Gossen slog upp ögonen, blinkade, slöt dem åter. Men hon stack ett äpple i hans hand. Nu äter du, befallde hon. Han släppte äpplet. Hon stack det åter i handen och förde till hans mun. Nu äter du, upprepade hon. Och gossen började långsamt gnaga på äpplet. Då hörde hon åter den grova stämman bakom sig: Guds fred, gästgivarmor. En storväxt bjässe till karl steg fram ur trappmörkret, steg fram till bordet, rörde försiktigt vid Basilius, som alltjämt långsamt och sömnigt gnagde på sitt äpple. Vad är det med den här? Sväran rasplade på: Å, han var på vind och stal äpple och jag kom över'n så han blev lite skrämd av sig -- Ingenting annat, sade mannen, slog sig makligt ned i fållbänken. Efter en stund frågade han: Var det moran som ropte på länsman i jonse? Ässässäss, fräste sväran. Det var på narri, kan han väl tänka. Mannen i fållbänken skrattade godmodigt, sade: Fan och länsman ska en aldrig ropa på narri. De stå bakom husknuten. Han tog av sig rocken, vek ihop den till huvudkudde och sträckte ut sig i fållbänken. Jag har åkt hela dan, så jag tar mig en lur. Väck mig när greven slutat att spisa. För vi ska ha sällskap till stan, han och jag. Sade och somnade. Sväran lyste honom i ansiktet, hon ryckte honom lätt i skägget för att pröva sömnen. Den var god och djup. Hon erinrade sig ett socknestäv om länsman i Stenshult: Väck mig när vi kommer till häktet, sa länsman, gav tömmarna åt tjuven. Det förnöjde henne att vara ensam i köket med karlen och gossen, som ingendera gick henne i vägen. Hon vankad