The Project Gutenberg EBook of Bland ödebygder och skär, by Daniel Sten

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
with this eBook or online at www.gutenberg.org


Title: Bland ödebygder och skär
       Berättelser från Finland

Author: Daniel Sten

Release Date: May 25, 2006 [EBook #18447]

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR ***




Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders.








BLAND ÖDEBYGDER OCH SKÄR.

BERÄTTELSER FRÅN FINLAND


Af

Daniel Sten [Ina Lange].


Först publicerad av
Albert Bonniers förlag 1884.




Hårda sinnen.


1.

Gamle Erkko uppe på Salmi gård kallades vanligen, eftersom han var den
äldste husbonden i hela socknen, »Salmen Ukko». Åttiofyra vintrar hade
snöat in hans egor, dem han redan i vaggan ärft af fadern, och den
åttiofemte sommarens varma augustisol höll just på att röd och strålande
gå ned öfver hans åkrars gula, böljande sträckor. Det var en vacker syn
att från gårdens trappa se ned åt fälten. Stora skylar reste sig längs
hela gärdesgården, och midt på åkern såg man, huru en skara män i hvita
skjortärmar, höga stöflar och snäfva byxor skar rågen allt hvad de
förmådde, medan qvinnorna i sina röda och brokiga drägter bundo ihop
kärfvarne.

Den gamle stod med pipan i munnen och blickade dit ned. Fem söner, af
hvilka fyra med hustrur och barn, sträfvade der borta i sitt anletes
svett med skördearbetet och biträddes af gårdens trenne drängar och
pigor. Det gick flinkt undan, men rynkorna i Salmen Ukkos panna blefvo
ej jemnare. Hans bruna, fårade ansigtes skarpa drag fingo ej ett
vänligare uttryck, fastän solen lyste derpå med sina rödaste strålar,
och hans tunna läppar hopknepos än fastare, då han observerade, att
qvällen led och ännu en tredjedel af åkern stod oskuren.

-- Mor, -- ropade han, vänd åt stugan, -- mor, du behöfver inte ge dem
morgonmjölk till qvällen; mindre duger åt sådana der odågor! Lata ha de
varit och styfva i armarne! Gud vet, huru du fostrat dina barn, då du
inte fått folk af dem, fast jag hjelpt till och lärt dem det lilla de
verkligen kunna! Hör du, ställ fram surmjölk i muggarne, väl påspädd med
vatten... Sådant arbete, sådan lön!

Mor stökade inne i stugan. Hon hörde från den öppna dörren alltsammans,
men fortfor tyst och stilla att derinne syssla med grytor och fat.

-- Mor, -- ropade Ukko ännu en gång, -- det är ju lördagsqväll, eller
hur?

-- Så är det, -- svarade gamla Annika med sin låga basstämma.

-- Och det är min åttiofemte födelsedag, är det inte så?

-- Den åttiofemte, ja, -- hördes det inifrån.

-- Och de vänta sig kalas i dag, kan jag förstå? -- frågade Ukko vidare.

-- Nog göra de det, -- bestyrkte mor.

-- Ha, ha ha, -- skrattade gubben, -- då ska de bli långa i synen.
Gröten går nog ned ändå och strömmingen likaså. Koljan är så färsk, att
längtan efter mjölken skall bli dubbelt stor. Sådana latvargar! Svält
skulle de ha, barkbröd och källvatten! Du ringer inte ännu på en
halftimme, mor!

Mor bara teg. Hon öste en skopa vatten i kitteln, der den svarta
rågmjölsgröten kokade, rörde hårdt i bottnen, satte slefven på kant och
skyndade till bordet. Der, längst inne i stugan upptog det hela
långväggen. Det var ett stort bord, groftimradt och starkt. Renskuradt
och snygt bar det för tillfället sin börda af fjorton kuvert, hvart och
ett bestående af en mjölkstäfva, en lerskål afsedd för gröten, en
träsked, ett litet fat rågadt med salt strömming inlagd i saltlake, och
ett duktigt, svart hålbröd. För resten hvarken knif eller gaffel, onödig
lyx för dem som ha både tänder och händer, tyckte man.

Mor tog mjölkkärlen, såsom det befalts henne, bar ut dem två och två i
boden och återkom med stora trästånkor fylda med af humle och malt
starkt doftande, men ännu ojäst svagdricka, vattenhaltigt och sötaktigt
oaktadt sin bruna färg. Så skyndade hon så fort hon förmådde tillbaka
till grötkitteln, lyfte den af trefoten, fastän lågan från en väldig
stockända slog henne nästan upp i ansigtet, skakade kraftigt om grytans
rykande innehåll och började ösa upp den i väldiga portioner, hvar och
en kryddad af en god nypa salt.

Nu var allting färdigt. Aftonsolen kastade ett rödt skimmer genom det
dunkla, med tjocka spindelväfvar behängda lilla dubbelfönstret åt vester
och färjade röken inne i stugan i en skiftning af rödbrun koppar. Det
svarta bjelktaket framstod i denna belysning så tydligt: man kunde inne
mellan brödspetten se, huru de bruna _torrokanerna_[1] vandrade af och
an deruppe eller stodo i grupper, medan de yngre exemplaren af detta i
Finland så rikligt förekommande husdjur kilade fram och åter mellan
takspringorna eller gåfvo sig af längs väggarne på promenad ned till
golfvet och derifrån upp på bordet, på bänkarne och öfverallt.

[1] Kakerlackorna.

Mor torkade med sitt tjocka, randiga bomullsförkläde soten från
ansigtet. Hon jemkade in sitt gråa hår under sin hufvudbonad af blommigt
svart siden, rättade på halsduken och gick ut.

-- Får jag ringa nu? -- sporde hon ödmjukt sin make, der denne,
sysselsatt med att stoppa en ny pipa, alltjemt stod på trappan och
småputtrade sitt missnöje för den svala och doftande qvällsbrisen, som
kom ifrån ungskogen bredvid.

-- Ring! -- svarade Ukko och vände ryggen till, sålunda visande sitt
förakt för qvinnokönet, representeradt af hans hustru.

Mor Annika skyndade till fähuset. Der bredvid i sin höga rödmålade
stapel hängde matklockan, hvars klara malmtoner genast ljödo ut öfver
nejden. Vid deras klang slutades arbetet på skördeåkern, männen torkade
svetten ur sina ansigten med skjortärmarne, qvinnorna jemkade sina
dukar, och allesammans begåfvo sig upp längs ledet till gården.

Om en stund vore de i stugan. Tysta och vördnadsfulla nalkades först
alla den gamle, nickade halfskygt och stälde sig framför sina platser
vid långbänkarne, som voro flyttade på ömse sidor om bordet. Ukko sjelf
hade en stol vid bordets smala ända, »äiti»[1] deremot satt nederst,
sist på bänken. Närmast husbonden stod en tom stol. Men par vid par hade
de fyra gifte sönerne tagit plats bredvid sina hustrur; den femte, en
tjuguårig ljuslockig bondpojke satt och småskrattade under lugg, han
plirade förnöjdt på en rödrosig piga, skyddad nere i skuggan för Ukkos
blickar, och när han kom åt, kittlade han henne på hakan med ett rågax,
en kurtis, som den tjocka flickan besvarade med att kasta halft
ihjelklämda torrokaner rakt i ansigtet på sin beundrare.

[1] Mor.

-- Sågs der eld i smedjan? -- frågade Ukko, vänd till sin äldste
närvarande son, en mörkhyad man på några och fyrtio år.

-- Inte, -- svarades honom från flere munnar.

-- Har ingen sett till Ella? -- frågade gubben ånyo.

Man skakade på hufvudet.

-- Har han varit ute ända se'n i middags? -- ljöd ännu en gång gubbens
röst.

-- Farbror Ella gick upp på loftet strax på eftermiddagen, -- förklarade
en liten flicka, som i spiseln stod och slickade gröten från slefven, --
och der klädde han sig och tvättade sotet utaf. Sedan gick han och tog
en stor tulpan i trädgården, och med den gick han in i Toimilas hage,
men hvart han se'n tog af, det vet jag inte, för jag måste rensa
potatesåkern och hann inte gå efter längre.

Efter denna förklaring gjorde Ukko ett tecken, att man skulle sätta sig
till bords. Ingen gjorde någon anmärkning öfver att den väntade
kalasmaten, födelsedagen till ära, förbytts, ingen talade ett ord. Man
förstod Ukkos mörka miner, hans illa dolda missnöje. Man högg med de
starka tänderna i brödet, som stålbakadt och hårdt skulle hafva trotsat
andra än finska bondtänder, och tog med fingrarna i strömmingen, hvars
skarpa sälta utgör en onödig törststegrande, men oumbärlig ingrediens i
alla måltider i denna trakt af landet.

När skålarnes innehåll tömts och allt ätbart försvunnit, steg man upp
efter en tyst bön. Återigen gingo männen till Ukko, nickade makligt och
begåfvo sig bort. Hustrurna likaså. Barnen, som ätit här och der i
knutarne, satte sig på det svarta golfvet och begynte leka med
hvarandra. Mor tog kärlen och begynte sin diskning. Ollis hustru satte
sig i väfstolen och började i den tilltagande skymningen att sortera
sina spolar. Ukko satt qvar vid bordet, han tuggade på en rulle tobak
och var mörk som ett åskmoln, vresig och stum.

Nu var mörkt i stugan. Mor tände på en perta och stack den i en af
springorna vid spiseln. Den flammade upp litet, halfslocknade åter,
putsades och brann så med osäkert, darrande och rödt sken, lemnande hela
det stora, svarta rummet i en tjock skymning. Man kunde höra flugorna
slå mot fönsterrutorna och torrokanerna krafsa i väggspringorna. Utifrån
gården ljödo slagen af Ollis yxa, der han högg ved, och den entoniga
klangen af skärorna, som slipades nere vid brunnen. Längst borta förnams
koklockornas pinglande läte, fårens bjellror och kornknarrens sång. Men
derinne tänkte man icke på allt detta. Ukko var tydligen vred, och man
afvaktade under oro och fruktan ett utbrott af hans mörka lynne.

Ändtligen öppnades dörren, och den saknade inträdde, Ella, husets äldste
son. Han var en redan femtioårig man, men såg ut, som hade han varit på
sin höjd ett par och trettio. En kraftig gestalt, ej så hög som fadern,
men dess mer axelbred och muskulös. Hans gula hår, benadt midt i pannan,
föll ned öfver nacken rikt och alldeles rakt. Hyn var ljus och ögonen
blå, hans näsa rak och välbildad. Men hakans kraftiga form antydde
faderns karakter och der lågo drag af på en gång despotism och vekhet
kring munnen, drag, som allt efter hans sinnesstämning vexlade om och
gjorde ansigtet tilltalande och behagligt eller frånstötande och
strängt.

Han satte sig vid bordet och gaf modern en vink att framsätta mat. En
flygtig, halft ödmjuk och halft trotsig helsning på fadern visade, att
Ella stod på annan fot än de öfrige till den gamla. Ukko rynkade pannan
i än djupare veck och tog sin pipa. Ella åt, efter det han kastat sin
helgdagsrock upp på bänken. Om en stund gick mor ut, sägande till den
vid väfstolen sysselsatta unga qvinnan att komma med henne för att ripa
enris till morgonen samt att iordningsställa badqvastarne. De båda
qvinnorna aflägsnade sig, de små följde dem i kjolarne, och far och son
stannade ensamma qvar i stugan.

Ukko fick ändtligen eld på sin pipa, hostade litet och började samtalet
med sin äldste son på detta sätt!

-- Lefver Salmen Ukko ännu, eller är han redan död, hvasa?

-- Han lefver, men hans son Ella, smeden, likaså... Ukko är gammal han,
men Ella är ung... Hvad är det mer?

-- Är Salmen Ukko så gammal, att han intet mer har att säga i sitt hus,
eller är han ännu husbonde i egen gård? Svara på det.

-- Ukko är åttiofem år i dag och behöfver hjelp af sex söner och fyra
arbetsamma sonhustrur; annars ginge det honom illa och gården likaså.
När stugan hotar att falla, behöfver hon stöd. Och ni far må tacka Gud,
som gaf er söner och deras unga armar! Men det fins fullt upp med
arbete, det är sant.

-- Det fins arbete att göra och många munnar att mätta. Det är jag, som
mättar de hungriga i mitt hus, och när de icke lyda min vilja, få de gå
till främmande och skaffa sitt bröd... Är det så eller icke?

-- Dina söner arbeta som drängar, dina sonhustrur som pigor... Öfver
hvem klagar du, far?

-- Öfver den, som löper kring byn, då han skulle arbeta! Öfver den, som
låter elden i smedjan slockna, medan han gnor omkring på främmande
åkrar, der han ser en utpyntad kjol. Öfver den, som går i kyrkan för
synds skull och inte för Guds, öfver den, som, likt Salmen Ella, ämnar
lefva på sin fars mat utan att göra nytta, medan han friar efter dåliga
och odugliga qvinfolk, somrarne igenom.

-- Dåliga och odugliga! Är ni döf och blind, gubbe? Är Toimila-Hedda
oduglig?

-- Hon passar inte för dig.

-- Men hon _skall_ passa för mig, for mig och ingen annan. Är hon dålig?
Jag tror ni är ifrån er, far!

-- Du har varit gift en gång förr, Ella. Om du tar dig ny hustru, så
inte blir det Toimila-dottern, det vet jag!

Ella bleknade. Men han sträckte fram sin breda, trotsiga haka och log
sitt hånfulla löje.

-- Hvarför blir det ej hon? -- sade han slutligen, till det yttre helt
lugnt.

-- Derför att hon inte kommer i _mitt_ hus.

-- Men jag vill veta hvarför, säger jag er far, hvarför och hvarför?

-- Derför att hon är stursk. Derför att hon är lat. Derför att hon är
dålig.

-- Far, hvad menar ni med dålig? Säg det fort, ut med det, jag vill veta
det genast.

-- Toimila-dottern är en dålig qvinna, vare det nog sagt! Har jag inte
sett henne hundra gånger? Hon styr hemmanet, hon styr fadern, bröderne
och alltihop. Hon styrde sin förre man, tills hon styrde honom i
grafven. Hon har satan i kroppen, och djefvulens eld lyser fram ur
hennes ögon. I mitt hus sticker hon inte in sitt hufvud. På min gård
träder aldrig hennes fot. Vet du min vilja nu, eller hur?

-- I _mitt_ hus skall hennes hufvud med myrtenkrona på, och det snart.
Hör ni det, far? På denna _min_ gård träder hennes fot, och här skall
hon herska som värdinna. Ni kan höra nu, hvad ni har att rätta er efter!

Salmen Ukko steg långsamt upp, sparkade undan sin tunga, klumpiga stol,
tog pipan från munnen, knöt sin bruna, seniga hand, slog den i bordet,
så att de der befintliga kärlen flögo högt upp, och sade med en röst,
skroflig och hes af sinnesrörelse, men stark som en åska:

-- Nej, det blir inte af.

Elias bleka kinder flammade till, hans blå ögon sköto blixtar. Också han
steg upp från bordet!

-- Beror det på mig, så kommer hon här in som värdinna, och ve den, som
icke lyder henne!

Ukko blickade på en gång upp. Hans äldste son stod der framför honom,
glödande och passionerad, stark och ung, oaktadt sina femtio år, hotande
och mörk. Han visste, att detta lynne ej var att leka med. Han förstod,
att det var hans eget blod och hans eget ungdomsmod, som gick igen i
sonen.

Det blef en stunds djup tystnad. Man hade kunnat höra de begge männens
häftiga andedrag. Pertan i spiseln höll på att slockna, hon kastade sitt
sken öfver åttiofemåringens långa hvita hår och raka, uppsträckta
gestalt. Slutligen kunde han så mycket hemta sig, att han förmådde få
fram några ord.

-- Det blir inte på Salmi du kommer in med _den_ hustrun, Ella, -- sade
han, -- ty jag har ännu fem par armar, som skola försvara min gård för
skojare som du och trollpackor som hon.

Ella såg sig omkring i stugan. På ett ögonblick vexlade hans lifliga
ansigte uttryck.

Borta i hörnet hördes ett litet halfqväfdt klagande. Det var hans lilla
sjuka dotter, som låg der borta i mörkret, hon, hvars lif för två år
sedan kostat moderns.

Hans trotsiga min försvann och gaf rum för det der veka melankoliska
draget. Han satte sig ned på bänken, böjde hufvudet mot händerna och
förblef så en stund alldeles stilla.

Ändtligen lyckades han rycka upp sig ur sina tankar. Han såg på gubben
länge och allvarsamt, återtog så småningom den förra stränga minen, och
sade slutligen fast och bestämdt:

-- Nåväl, far, jag lyder er! Jag skall icke taga min hustru hit till ert
hus. Gården är mig kär, det vet ni, smedjan med, mor och bröderne
likaså. Jag skall lemna alltihop. Men om ni tror, att jag ämnar gå
brödlös härifrån, så har ni räknat fel. Ni vet, att jag kan skrifva,
far, ni vet, att jag kan räkna. Jag har fört bok i tjugufem år. Jag vet,
hvad jag på min smedja förtjenat och hvad mitt arbete inbragt. Ni kan
räkna af mitt underhåll! Återstår dock på kistbotten af _mina_ penningar
ett par tusen silfvermark. De äro mina, och dem tar jag igen. Lagen är
på min sida. Jag har min del. Jag går, far, och tar med mig Erkko,
yngste bror, som vill ut i verlden. Nu vet ni _min_ vilja. Ni vet, att
jag har rätt. Ni har natten på er ... tänk öfver saken! På måndags
morgon kan ni gifva mig svar. Ert jaord för Hedda eller ock ... mina
penningar! Sof godt, Salmen Ukko, sof godt på er födelsedag, men kom
ihåg, får stugan ej stöd, när hon är öfverårig, så faller hon, faller
till jorden!

Ella gick. Gubben blef ensam derinne.

På gården var det nu lif och rörelse. Inom inhägnaden mjölkades korna af
pigorna och yngsta värdinnan, och de äldre qvinnorna kommo från bastun,
skämtande och glada, eldröda i sina ansigten. Utan att i ringaste mån
genera sig öfver den fullkomliga bristen på hvarje beklädnad gingo de
med sina barn på armarne upp på loften, män och hustrur, pigor och
drängar om hvarandra, alla i paradisisk oskuld, nakna som Adam och Eva
och utan tanke på ormen, som i kunskapens träd kanske sätt och lurade på
tillfället.

Ella såg som i drömmar framför sig. Här hade han blifvit född, här vuxit
upp, här arbetat, här gift sig efter faderns val med en förmögen
hemmansdotter, som han älskade lika mycket som de kor hon medförde, här
hade hans lilla dotter efter 12 års äktenskap blifvit född, här hade hon
dött, den stackars hustrun, här hade han lefvat en hel mannaålder, tills
han nu slutligen känt uppvakna inom sig denna känsla, som aldrig dör hos
lynnen sådana som hans, här hade han känt kärleken, denna farliga, sena
kärlek, som gör af mannen en dåre, och här, här hade han tänkt sig att
få lefva med henne, den älskade! Men allt skulle han således nu lemna
... för hennes skull, denna qvinnas, som icke älskade honom så, som han
ville, så som han älskade henne. För hennes skull! Ty hon hade ju, ehuru
motvilligt, gifvit honom sitt ja-ord. Och dock, henne skulle han ha,
kosta hvad det ville! Henne och ingen annan. Han hade dessutom redan
gått för långt; hela socknen visste, att han gick i friareärenden till
Toimila, och att Hedda skulle besluta sig för Ella, tog man för gifvet;
han var välbergad och kunde föda en hel familj; det var bara gubben, som
var i vägen, och han skulle väl dö snart, annat kunde man ej vänta sig.

Ella stod der och stirrade utåt fälten, blind och döf för allt omkring
sig. Skulle han verkligen så snart lemna sin hemgård och allt hvad han
varit van att anse som sitt? Skulle han söka ett hem i fjerran, han som
skrämdes af allt nytt, som liksom en gårdvar oåtskiljaktigt var fäst vid
det hus, der han bodde, och den jordtorfva, der han födts, han, som
älskade denne stränge fader såsom ett högre väsen, mot hvilken han
endast, då hans sinne kommit på, vågat sätta sig upp, denne fader, som i
femtio år varit hans försyn, hans domare, hans förebild, hans herre! Och
nu skulle han lemna allt detta med denna qvinna, som han ännu aldrig
rätt kunnat lita på, som oaktadt sin ungdom var starkare än han, klokare
än han. Gjorde han rätt? Det var frågan.

Erkko kom ifrån boden med en stor så på armarne.

-- Kom till brunnen, så få vi lite mer väta -- ropade han -- och så i
bastun med dig! Det är icke vinterväder derinne! Kom, Kajsa och Leena,
Anni och Wiisu äro inte sena och späda på om du vill hafva mer bad, kom
så tvättar du sotet af dig smed, -- och kärleken likaså! När jag får
frossan, så går jag på lafven, gör du så med, ty kärlekssjukan är bara
frossa, den går sin väg, när det riktigt svider i skinnet. Så kom, ruska
på dig ... upp och med!

Men Ella var icke vid det humöret. Han hörde icke mer på. Han tänkte på
annat. Han längtade bort till henne som han nyss lemnat. Han gick öfver
gärdet och tog vägen rakt åt Toimilas hage.

Efter en half timmes vandring kom han till stranden nära granngården.
Der stod en gammal ria, tom och stor, och der bakom var den plats, på
hvilken Toimila-ungdomen brukade samlas om lördagsqvällarne för att
språkas vid efter bastun. Äfven nu stod der en grupp drängar och pigor.
När Ella kom så nära, att han märktes af dem, såg han hånande miner i
alla ansigten och hörde spefulla anmärkningar.

-- Elden är lös på smedjetaket -- sade en -- och sjön är för torr för
att släcka den ... men hon som tändt halmen, hon håller nu på med bättre
fiske.

-- Vill granngårdssmeden sko Uutila-sonens nya häst, så må han gå till
hagen tillbaka; finner han icke hästen, så finner han väl husbond', och
syns icke husbond', så är han väl gömd i nya kärestans förklädsfåll, kan
en tro.

-- När man går och söker fästmön sin, är det bäst man spelar på dragspel
hela vägen menade ännu en af pigorna -- annars vet hon inte akta sig...

-- Eller skulle han hafva koskälla kring halsen till medalj åt sig --
gycklade en annan.

Ella hade nu fått nog. Utan att hafva velat det hade han hört
alltsammans. De hade talat till hvarandra utan att låtsa se honom och
hade gjort det så högt, att intet ord skulle kunna undgå honom. Han
vände om hemåt, och för att visa sig glad och lustig började han hvissla
en dansmelodi, som ljöd gält i den tysta skogen. Han var upprörd och
uppretad. Hade de sagt sant? Var hon verkligen i qväll i annat sällskap,
hon som nyss lofvat honom tro och huld? Det kunde ej vara så. I alla
fall beslöt han att låta henne hållas. »Hon tar nog mig ändå», tänkte
han och hvisslade det bästa han orkade.

Då han gått ett stycke, kom han till byvägen. På en sten vid vägkanten
såg han Hedda; hon hade en stor näfverrifva med blåbär i famnen och åt
nu derur med god smak utan att låtsa märka Ella, förrän han var helt
nära.

-- Si, är det du -- sade hon då -- jag äter upp hvad jag fått för
ostkakan af Fattig-Liisa dernere; kom så får du en del, du med!

Ella stälde sig framför stenen med armarne i sidan och såg på den unga
qvinnan. Hon var mörkhyad och hade vackert brunt hår. Hennes fylliga
kinder voro friska och röda, och när hon skrattade, lyste de vackra
tänderna mellan läpparne.

-- Hvems trolofvade är nu egentligen Toimila Hedda? -- frågade han helt
plötsligt.

-- Den dugtigaste karlens i socknen -- svarade hon och skrattade, så
att groparne i hennes kinder blefvo ännu djupare.

-- Hon har då honom till käresta, honom och ingen främmande? -- frågade
Ella ånyo.

-- Hvem skulle tvinga Hedda att blifva värdinna i annans stuga än den
mans, som hon fattat tycke för? -- sporde den sköna och såg litet
trotsigt upp i smedens ansigte.

-- Hå, det går ett underligt tal här i byn i qväll -- sade han -- folk
fins, som säger, att Hedda lofvat sin tro till en, men sin kärlek till
en annan.

-- När har du hört, att Hedda gått i byn och ropat ut till folket, hvad
hon tänker? Vill inte smeden vara nöjd med mig, som jag är, kan han gå
till andra. Stackars den qvinna, som tager första tok hon möter på
landsvägen. Byn är full med manfolk, i socknen fins en hop bättre hemman
än Salmi; men en så arg gårdvar som Salmen Ukko fins väl inte i hela
landet, det säger då hvar och en, som har ögon och öron.

Det for en mörk sky öfver Ellas ansigte; han rodnade som en yngling, och
hans ögon glänste.

-- Du vill väl inte öfvergifva mig, Hedda? -- frågade han nästan
ångestfullt.

-- Hm, du kan trötta ut en stackars qvinna, Ella, och du tror visst, att
du är en sådan karlakarl, att ingen kan stå dig emot. Men det skall jag
säga dig, det är allt flere än du, som sett på Toimilas vackra Hedda,
och inte behöfver hon gå och träla på Salmi, det är hon då visst för god
till.

Ella stod som tillintetgjord inför den vackra bondqvinnan, hvars
trotsiga mod gjorde det djupaste intryck på honom. Han hade aldrig sett
en sådan qvinna förr. För hans blickar hade bygdens qvinnohjertan
hittills smultit som smör för sol, och männen der i trakten anse ju
allmänt qvinnan som sitt lätt vunna byte: hennes enda karaktersdrag är
undergifvenheten, den blinda undergifvenheten under hans herrskarevilja.

Ella beundrade Hedda. Hon var så vacker, der hon satt med det trotsiga
ansigtet vändt i profil med aftonhimmelen till bakgrund. Hennes figur
var fyllig och kraftig, hennes medvetenhet om sin skönhet gaf hennes
rörelser en säkerhet och ett behag, som skulle hafva anstått en
prinsessa.

Han stod der, fängslad på en gång af det motstånd han rönte och den
okufliga makt en stor och obestridd qvinlig skönhet alltid utöfvar på
ett mottagligt sinne. Kärleken, så sent väckt till lif i Ellas bröst,
huserade der omildt nog och tvang honom att mot sin vilja visa sig
öfvervunnen inför henne, en svag qvinna, på hvilken han så gerna hade
velat imponera genom sin manlighet. Han kastade sig ner på ljungen för
hennes fötter, tog hennes förklädsfåll i handen och kramade tyget så
hårdt, som hade han velat i sina händer smula sönder det.

-- Du blifver min hustru, Hedda, det blir ju dervid? -- frågade han med
af rörelse darrande röst.

-- Låt mina kläder vara, skrynkla inte ned den der fransen -- befalde
Hedda.

-- Du flyttar ju hem till mig eller följer mig hvarthän jag går? --
sade Ella och såg allt ifrigare upp till Hedda, hvars blickar alltjemt
skymdes af de långa ögonhåren, som hon likt en gardin fälde ned öfver
sina klara, brinnande ögon.

-- Du går väl i forsen eljest? -- frågade hon hånfullt.

-- Nej, men jag vill hafva dig -- menade Ella.

-- Men om de andra vilja det samma, de också? -- invände Hedda.

-- Gud skall låta _min_ vilja ske, jag har bedt, och hvad en ber om, det
blir.

-- Men om en annan ber emot?

-- Ella är väl ändå den starkaste.

-- Det tyckes inte så, efter han hålls i tömmen, fastän han är femtio
år, och styres af en gammal gubbe, grå och orkeslös som en ofruktbar
stör.

Ella tog sig om hufvudet. Han hade glömt sin far och qvällens uppträde.

Han tycktes obehagligt träffad af påminnelsen.

-- Far tycker inte om dig, Hedda, -- sade han slutligen. -- Vill du
följa mig i grannsocken, der köper jag mig en ny smedja, och i en
nytimrad, grann storstuga får du bo; der skall du vara värdinna, och
våra barn ska' få gå i skolan och bli storfolk de!

Hedda drog häftigt bort sin hand, som Ella tagit emellan sina.

-- Våra barn, -- sade hon föraktligt. -- Jag tål inte barn. Skrik har
man nog af från svinen! Arbeta i din stuga och föda dina barn! Tack för
sådant kalas. Jag har det bättre så här.

Ella försökte med kärvänligt våld att dra henne intill sig. Men hal som
en ål slant hon ifrån honom, steg upp och kastade sig vigt öfver
gärdesgården. Nu stod hon på andra sidan med armbågarne stödda mot
störarne och skrattade sitt låga musikaliska skratt.

-- Tag det inte för färdigbakadt än, -- sade hon, -- kakan bränns, om
man rör vid henne, innan hon är gräddad. Jern kniper du i med tång, och
qvinnor tror du dig få fatt med bara händerna! Ah du, Ella, kasta först
i sjön tjugufem år af ditt lif, så får du se, hur det se'n går. Tror du
jag är som ett hallonbär? Menar du, att jag vuxit upp som ett hjortron
för att plockas af dig? Nej du, Ella, helsa far din och säg, att först
skall han komma till Toimila gård med hvita parhästar och talmansbukett,
och så skall han tala med far och mig. Men vackert tal, vackert så som
jag vill höra. Förr kommer du inte och krafsar med fingrarne kring
lifstycket på mig, hör du? Och ingen kyss får du, förrän presten läst
öfver oss, kom ihåg det. Spring inte mer i kjolarne på Hedda, Salmen
Ella, och minns på, förrän Ukko kommer och friar med dig har du
ingenting med Toimila-dottern att skaffa! Nu godnatt! Blåbären kan du
roa dig med så länge. Hej hå!

Hedda tog sin randiga kjols redan af daggen fuktiga fåll i handen och
fäste den upp vid midjan, så att den korta lilla blå ullkjolen syntes,
och började så gå framåt stigen, lätt och vig som en ung häst.

Ella hvisslade ej mer. Han rynkade sina ögonbryn och knöt näfven. Men
hans blod svallade så oroligt; hon tycktes honom så eftersträfvansvärd,
der hon gick trygg och stolt på egna egor. Han såg efter henne, så länge
han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt
byvägen.


2.

Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde
höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid
horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt
mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen. Men uppe vid
byvägen, på ömse sidor om diket, stod en hop små, låga enbuskar, al och
vide. Här och der kröpo glänsande lysmaskar fram i gräset, lyste en
stund och försvunno igen. Ljungen stod hög och stram i backarne, porsen
doftade, och klasar af rödaktiga lingonkart tyngde ned sina stjelkar mot
marken.

Ella tog af sig hatten och torkade svetten från pannan. Han suckade så
tungt. »Kasta tjugufem år af ditt lif dit bort i sjön, så får man se,
hur det blir,» hade hon sagt. Han hade aldrig tänkt på det förr; han var
en gammal man snart nu, och hon, hon var ung som en vårmorgon. Hon hade
ungdomssinnet hon, -- och han --? Nej, det hjelpte inte att gå och
fundera... Han skulle gå till byn, träffa på sina vänner, rådslå med dem
och så försöka sin lycka! Men Ukko? Nå, det var just svårigheten. Hän
skulle först försöka få bugt med den unga; se'n komme väl turen till
honom, den gamle; hans hårda sinne skulle väl ändå en gång böjas.

Högt uppe på åsen låg Äjälä by. En hop grå stugor, härs och tvärs
placerade med gaflarne både hit och dit, med små, små fönsterrutor nära
marken och fula, illa skötta inhägnader på gården, afsedda för boskapen.
Det luktade så starkt af den obrunna gödseln, och af de i gytjan
liggande korna ångade det varmt och kraftigt. Svinen sofvo här och der i
dikena invid husen, och hönsen sutto i grupper, inpyrda i sophögar och
öfverallt der de funno det beqvämt. Några små enstaka hus bestodo sig
med potates-, tobaks- eller solrostäppor bakom trapporna, men de
fattigas enda lyx bestod i att på sina torftak hafva verkliga ängar af
högt prägtigt gräs, bemängdt med blommor i alla färger, en lyx som det
skulle varit för besvärligt att göra sig af med, alldenstund inga stegar
ledde till taken och den kala väggen var obestigbar.

Höga som kyrktorn pekade de stora pumpbrunnarnes spiror upp mot skyn.
Och med den högsta brunnsspiran som mål påskyndade Ella sina steg. Der,
det visste han, på skomakar-Jussis gård voro de alla församlade, byns
ungdomar, der skulle han tala till sina vänner och kanhända få en litet
muntrare sinnesstämning, sedan han meddelat sig med dem.

Prat och glada röster hördes allt tydligare, ju närmare han kom. Inne på
Jussis gård var verkligen muntert nog. De gamle sutto på trappan, de
unga på brunnskanten, på gärdesgården, på lofträcket och öfverallt.
Jussi sjelf drog på sitt dragspel; vid tonerna från hans instrument
roade sig tvenne af drängarne att slåss, ett envig med knytnäfvar och
sparkar, som högligen roade åskådarne. Några af qvinnorna sutto tillhopa
och skrattade åt en ung dräng, som efter melodin från dragspelet sjöng
en improviserad visa om, »hur klockarn fria till skomakarmor», och för
hvar gång han kom till refrängen, knuffade de unga qvinnorna hvarann i
sidorna och skrattade, så det ekade i bergsklintarne ofvanför.

Ella mottogs vänligt nog, men man började genast att tala om Hedda. »Hon
har nog en ann», sade Jussi, »en, om hon inte har flere! Hon är af det
slaget, och den som skall tro henne, han lär allt gå i rus, jaja i
trolldrycksrus. Är inte Uutila der hos henne hvarenda lördagsqväll? Och
om hvardagarne Ikali och Matti från herrgåln och inspektorn för resten
med? Hon är hård sjelf, och så har hon trollat åt sig en kärleksdryck,
och den ger hon dem, och så bli de som galna. Salmen Ella -- slutade
gubben -- slå du Hedda ur hågen och låt henne gå; annars, tro mig, hon
för dig i olyckan.»

Men Ella försäkrade och svor, att Hedda lofvat honom sitt hjerta, om han
bara fick fadern att fria. Jussi och de andra männen bedyrade så heligt
de kunde, att hon inte var att lita på och att hon säkert ännu denna
qväll sutte med Uutila och språkade. Ella tog himmel och jord till
vittne, att hon åtminstone vore en kysk och dygdig qvinna, som inte utan
prest skulle tåla en mans kyss. Jussi och hans anhang åkallade den lede
och hela hans anhang på det att Hedda gerna skulle låta sig kyssas af
den hon tyckte om för tillfället.

Ordvexlingen blef allt ifrigare. De unge kämparne slöto sig till Ella.
Qvinnorna höllo ifrigt med Jussi. Slutligen föreslog Ella, att den som
ville skulle följa honom till Toimila, uppsöka den sköna på hennes loft
och tvinga henne att i allas närvaro förklara sig vara Ellas fästeqvinna
och för öfrigt honom huld och trogen. Sade hon det, ville man tro henne.
Ty sann, det var hon. Men, sade hon det ej, då fick Ella stå sitt kast,
och man fick gå med sina misstankar.

Jussi ropade inåt stugan, att man skulle skaffa fram bränvin. En flaska
gick laget rundt och tömdes. En annan likaså. Skämtet blef mera rått och
rösterna högljuddare. Armar höjdes och beskrefvo i luften alla slags
kraftiga, bålstora rörelser. Hattarne sattes litet på sned, man vred
betydelsefullt sina mustascher, der sådana funnos att tillgå, och körde
ut läpparne med uttryck af stor sjelfbelåtenhet och sjelftillit.

På Ellas begäran satte sig ändtligen tåget i gång. Jussi gick sjelf med
sin harmonika i spetsen. Olli och Matti, Pekka och Callo i midten, Jaako
och Weikko sist. Ella, morsk i hågen, med hatten på nacken och armen i
sidan, gick vid Jussis arm. Det var ett gladt sällskap. Skogen stod nu i
silfverskimmer och glänste, belyst af fullmånen. Sjön der nere glimmade
som en spegel, fullströdd af diamanter. Markens rika daggperlor
strålade, ljumma doftande fläktar genomströmmade nejden och fylde luften
med vällukter. Men de högljudda rösterna på vägen skorrade som sårande
dissonnanser genom nattens harmoniska skönhet, och männens triviala
skratt störde ur hvilan några foglar, som skrämda och rädda flögo inåt
skogen, i farten prasslande mellan trädens löf och grenar.

Snart var den glada truppen framme vid Toimila gård. Det temligen stora
boningshuset hade hvitmålade fönsterbräder och såg helt ståtligt ut i
månskenet, omgifvet som det var af några präktiga gamla rönnträd. Gården
var gräsbevuxen och hade alla uthusbyggnaderna ett stycke ifrån sjelfva
stugan med sina främmandrum och förrådskamrar. Det var till boden Ella
med sina kamrater nu styrde sina steg. Der uppe på loftet, det visste
han, bodde Hedda. I sina klädskrank lågo gårdens tjenarinnor. Om
somrarne äro rummen der nere för qvafva med sina dubbla innanfönster och
dessutom alltför ljusa. Myggen, flugorna, bromsen och allt sommarotyget
trifs deremot illa uppe på bodloften, der är mörkt och svalt och
luftigt, genom de otäta brädena skimrar morgonsolen helt dämpadt in, det
är högt till taket, fritt att andas och godt att sofva. På höga
ställningar deruppe är husets hela sängkläds- och linneförråd
uppstapladt, der ligger man så bra, och de upphängda väfvarne, kläderna
och skynkena utgöra ett mångdubbelt hvalf af fladdrande gardiner, hvilka
i fria draperier hänga ned öfverallt från bjelkarne i taket.

Ella tog harmonikan från Jussi, stälde sig på midten af den höga
loftstrappan samt började preludiera. Ingen syntes på hela gården, utom
Ellas följe, som grupperat sig längre ner på trappan. Han hostade några
gånger samt begynte med sin något hesa falsett sjunga en slagdänga, ett
slags misshandlad kärleksvisa, med konstiga och onaturliga drillar och
grannlåter.

Ett hufvud stack fram nere i stugudörren, men försvann åter. I
drängstugan öppnades äfven dörren på glänt, men ingen visade sig. Några
sömniga kor bölade borta vid fähuset. Hunden morrade, men
öfverväldigades af sin sömnlust och tystnade snart. Uppe från Heddas
loft intet ljud.

När Ella sjungit några verser, började tålamodet att tryta. Han steg upp
ända till öfversta trappan, gick några steg på den balkongartade
utbyggnaden, som kringlöper huset på denna sida, och bultade ett slag på
Heddas dörr. Intet svar. Ännu en bultning, starkare än den förra, och så
ännu en, kraftig nog att väcka en stendöf.

-- Bort med dig, Ella -- hördes derinifrån Heddas röst, -- jag vet, att
det är du, och jag vill vara i fred. Var tyst, jag vill sofva! I morgon
kan du komma på ditt aftalade frieri. Men med far din, inte ensam. Du
hör, hvad jag säger. Godnatt, jag vill inte veta af dig mer i qväll.

Ella såg ned till sina kamrater, liksom hade han velat säga dem:

-- Ser ni, hon är trogen, hon är kärf, men ren som månen; hon är ensam i
sin jungfrubur, och hon snäser mig, ovärdige, derför att jag med min
sång stör hennes sömn och med min närvaro hennes frid. Ser ni, hon är ej
den ni trott, sen ... ni har haft orätt.

Men kamraterna läto icke öfvertyga sig. Der blef ett tissel och tassel,
ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel
imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och
ett par höga, stora stöflar i den andra.

-- Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, -- sade han,
-- en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya,
dugtiga stöflar! Dem har Jussi fått färdiga till i dag, det är Uutilas
nya friarstöflar! Vill du veta, hvem som är derinne i ditt ställe?...
Jo, han heter Paawo, blifvande husbonde på Uutila, vackre Paawo, som
har eget hus och eget hemman; det är han, som har hvad du skrutit af, se
så, nu kan du gå hem och lägga dig, men kom inte och skryt härnäst för
oss, som ha vettet i behåll!

Ella rusade ned som en galning. Med ögonen letade han förgäfves efter en
sten. Icke en enda fans på hela gården. Men -- ändtligen! Derborta
upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett
stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur
vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den
största. Så utrustad sprang han upp igen och slungade med vild kraft den
väldiga stenen mot dörren, som, gammal och murken, genast splittrades.
Medelst ännu en rörelse ref han de klufna dörrbräderna loss och stod der
nu i dörröppningen med hela sin svit bakom sig och blickade in i löftets
skymning.

Men framför honom rakt på tröskeln stod Toimilas unga dotter, den vackra
Hedda, hon stod der med rynkade ögonbryn och ögon, som bokstafligen
sköto blixtar. Hon bar sitt hufvud högt som en drottning, och det
blodröda bandet omslöt hennes bruna, lockiga hår, hvars långa flätor
hängde ut åt nacken. Den brokiga »rekkon» framme i bröstet glimrade af
paljetter och rödt broderi, och hennes långa hvita klädeskofta hängde
löst öfver axlarne. Kjolen med dess röda rynkade bård hade hon nu fält
ned, och der hon stod i imponerande skönhet och full ståt, var det
flere än en af ungersvennerne, som verkligen trodde på trolldrycken, som
de tyckte sig svälja med den luft, som Hedda andades.

-- Jaha, här står jag, -- började Hedda. -- här, en qvinna i mitt eget
hem, i mitt eget rum, framför män, som med våld vilja intränga till mig!
Och det är du, Ella, som stält till detta! Det är du, som gjort mig
detta! Blygs! Blygs! Du är en stackare, som mot min vilja och mot din
rättighet bryter qvinnofrid och slår in dörrar som en röfvare och en
rånare och en tjuf!... Och ni der, ni, hans vänner! Ni veten alla, att
jag varit förlofvad med Ella, men att jag sagt, att jag inte vill veta
af honom, derför att hans far är emot mig och nekar mig plats vid hans
bord som första värdinna. Nå väl, hören då, mellan Ella och mig är det
slut. Och vill du veta mer, Ella ... så hör! Jag har i denna qväll
gifvit mitt löfte åt en annan, en som inte beror af sin far och en som
inte behöfver skämmas att föra mig in i sin stuga! Och han är här;
derinne sitter han med _sina_ vänner. Nu förstån I alla det; mellan
Salmen Ella och mig är det slut! Finnes det någon af er, som utan hennes
vilja skulle önska föra en hustru i sitt hus! Eller tron I, att en
qvinna sådan som jag vill gå i ett hus, der hon icke är tåld?... Åh nej!
Och nu, bort med er! Till dig, Ella, säger jag bara en sak! Gå genast
hem och gör dörren hel; i morgon innan gudstjensten skall den vara ny
och insatt på sin plats här; eljes stämmer jag dig för inbrott och
hemgång, och då får du tänka öfver det i fängelset. Och nu godnatt för
sista gången... Viljen I komma hit på dans i morgon afton, så välkomna,
du med Ella; du skall få se min Paawo, han är tjugufem år, och ... han
är min fästman.

Så försvann Hedda för de utanför ståendes blickar. Ella gick baklänges
ned för trappan. Han var blek som lärft och tyst. Äfven de andra tego.
Man anträdde återfärden under samma tystnad och med sjunket mod. Sjelfva
Jussi hade tappat koncepterna, åtminstone för den första qvartstimmen.

När Toimila egor voro passerade, rättade Jussi upp sig en smula. Han
drog ett tag på sitt spelverk, och redan den första tonen tycktes
upplifva honom.

-- Neej, -- utlät han sig slutligen, -- man skall inte på lördagsqvällen
ge sig i delo med hins anhang, för sådant der qvinfolk, det är allt
hemma från den trakten.

-- Men en så dugtig hustru har ingen i hela socken, som Paawo får, --
menade Jaako, och ref sig i hufvudet.

-- Att du, Ella, som är så stark, stod der och hörde på predikan utan
ett muck, -- framkastade Weikko, som kände sitt mod växa underbart, ju
längre han kom ifrån gården.

-- Tig, killing, eljes blir det inte på länge du kan öppna din mun och
bräka mer, -- hotade Ella, mörk i hågen, der han gick något före de
andra på vägen.

-- Nu gossar, skynda er hemåt byn! Jag lemnar inte Salmen Ella för det
han kommit i olycka! Vill någon af er komma med och hjelpa till med
loftdörren, som skall vara hel till i morgon, så är det bra! Hexan
kommer väl och vänder ögonen på en eljes. Vi gå till Snickar-Matti ...
oj! Ut med stegen, valpar, och gån inte och dra'n benen efter er.

Det var Jussi som talade. De unge männen skuffade hvarandra i sidorna
med armbågarne. De småflinade sins imellan, men svarade icke. Otur i
kärleksaffärer förekom dem nedsättande för den, som råkat ut derför. De
lemnade sig efter på landsvägen och visade genom denna stumma
opinionsyttring sin likgiltighet för Ella och hans sak. De hade med en
viss fruktan, men också med beundran sett på Hedda och tyckte alls icke,
att hon var af den ledes anhang. Hon var alldeles för ung för Salmen
Ella, för glad och för pratsam. De ville också gerna dansa med i morgon
på Toimila. Dörren, tänkte de, kunde den laga, som slagit sönder den.
Jussi och Ella veko derför ensamma af till snickaren.

Innan klockan slog fyra på morgonen, var Snickar-Matti på Toimila med
dörren och en halftimme derefter knarrade den, tung och klumpig liksom
den förra, på sina gångjern. Men det färska doftande virket sken så
hvitt redan på långt håll, ett minnesmärke öfver Ellas misslyckade
nattliga bragd och hans redan så ryktbart vordna nederlag... Det sken
som ett slags varnagel för alla djerfve älskare, som tro på lyckan utan
att känna konsten att binda henne. Denna dörr till paradiset stod der
och sqvallrade, och hvar gång byns unge män sågo den, blefvo de så
muntre och skrattade, bara skrattade åt Ella och hans äfventyr.


3.

Salmen Ukko satt på söndagseftermiddagen i stora stugan och halfsof,
medan »äiti» med hes och låg stämma långsamt och entonigt genomläste ett
kapitel ur bibeln, som hon dock af gammalt kunde till hälften utantill.
Ukkos grå hår var slätkammadt, hans ansigte sken ännu efter tvagningen i
badstun i går afton, hans stora väldiga näfvar lågo hopknäpta framför
honom på bordet. Pipan hade fallit honom ur munnen, de buskiga
ögonbrynen voro litet jemnade, han glömde kanske i detta ögonblick sina
sorger vid ljudet af denna röst, som i öfver femtio år stillat ofriden i
hans själ och bragt en harmoni öfver hans lif, som han sjelf ej förstod,
men som han utan den aldrig skulle fått känna. Denna sträfva,
oharmoniska röst, hvars anspråkslösa egarinna aldrig fått ett vänligt
erkännande för ett helt lifs troget arbete, egde en sådan hemlighetsfull
makt. Kanske var det derför, att hon hade tålt allt, gamla Annika, allt
utan att klaga. Det skulle så vara, tyckte hon. Hvad har väl en hustru
annat att göra än hvad hon vet att hennes man vill? Hon hade ju svurit
att älska honom. Och det gjorde hon, till och med då han låg drucken
under bordet. Det var icke kärlek, det var religion. Hon var en qvinna
och dertill omedveten om sin storhet i förmågan att lida och bära allt.
Den slumrande reflexionen skulle aldrig vakna, och hon skulle gå i
grafven, from som hon lefvat, utan en aning om att hennes lif hade
kunnat vara annorlunda. Det var nu hennes lycka att tjena, att finnas
till. Hon trodde på Gud och på dödens löften. Paradisets dörr vinkade
som en skön, oförtjent lön! Huru skönt att hvila efter arbetet, huru
skönt att dö, sedan man funnit lifvet så tungt och mödosamt. »Äiti»
läste och läste, det var söndagsfrid.

De unga voro ute. Barnen likaså. Plötsligt hördes ett buller på trappan.
Det var Ellas bredaxlade gestalt, som nu syntes i dörren. Hans eljes så
friska hy var gul i dag, hans klara ögon dimmiga och munnen slapp och
färglös. Det gula håret klibbade vid pannan, en lång test hängde rakt
ned öfver kinden på honom.

Ukko vaknade och såg upp. En mörk sky for öfver gubbens ansigte, ett
uttryck af ovilja och förakt bet sig fast kring hans tunna läppar. Och
med en stämma, hård och kall som en frost, sade han:

-- Jaså, det har nu gått derhän, du har börjat att supa, du med, för att
riktigt behaga henne och vinna hennes tycke? Det skall vara svårt för
dig annars med den saken, hon lär allt ha lurat dig redan nu! God
fortsättning, Salmen Ella! Du får sätta henne i jernbur och så dra med
henne kring riket, medan du sjelf vrider på spellåda. Sådant handtverk
passar er bäst. Tvi sådant tattarfölje! Ut med dig, landsstrykare; när
du sofvit bort ruset, må du komma igen.

Men Ella gick icke. Han steg fram ett par steg, knöt näfven tätt intill
Ukkos näsa, grinade vildt, spärrade upp sina ögon, tills de blodsprängda
stirrade in i gubbens, knep ihop tänderna, som blänkte fram, hvita och
hvassa som spikar, mumlade en hotelse och sprang ut, häftigt och utan
att vackla, tog fart öfver gården, ginade rakt ned öfver fälten, styrde
sin färd mot stranden och syntes snart i sin båt ett stycke ute på sjön.

Ditåt låg Toimila. Ukko, bragt i uppror, lät vilda svordomar hagla öfver
sonen; han gick af och an som ett rytande lejon, men »äiti» satt med
nedslagna ögon och såg på sin långa psalmbok, inlindad i en hemväfd blå
bomullsnäsduk. Hennes skrynkliga ansigte förändrade icke en min. De
slocknande blickarne voro liksom inåtvända, hennes läppar rörde sig
sakta. Hon bad. Och när några minuter förflutit, vågade hon ånyo
fortsätta med läsningen, midt i meningen, der hon slutat. Och Ukkos
sinne var alltjemt i uppror. Men småningom lugnade han sig, hans röst
lät som en aflägsen åskas mullrande, när »äiti» läste. Den föraktade,
usla qvinnan, hon begrep ingenting, hennes frid kunde ingen störa. Nå,
så fick hon väl hållas. Ukko gick ut, luften derinne, full af »äitis»
predikande tonfall, kunde qväfva honom. Der, derborta rodde Ella! Äh,
till _henne_ igen! Den dåren! Och man kunde ej straffa honom. Nej,
_han_, Ukko, kunde det tyvärr icke.

       *       *       *       *       *

»Äiti» i stugan höll inne med läsningen. Kapitlet var just slut. Hon
suckade så tungt. Hennes böjda hufvud reste sig litet, och hon såg upp
rakt framför sig. Ögonen skymdes ... de trötta gamla ögonen, skymdes af
ovan orsak, stora tårar rullade ned för hennes kinder. En ryckning af
smärta genomfor hennes lemmar, och öfver munnen, eljes så hopknipen och
stel, gled ett uttryck af vekhet och sorg. Hennes älsklingsson, Ella,
äfven han! Ukko sjelf hade, han också vid femtio års ålder, haft sin
värsta rasperiod. Skulle nu Ella begynna! Hon anade, att någonting stod
för dörren, att någon ny sorg skulle träffa henne. Och åter suckade hon,
böjde som förr sitt gråa hufvud, knäpte ihop de magra händerna och bad
halfhögt en bön till _Den_, under hvars mäktiga vilja hon tåligt böjde
sig, äfven om denna, såsom så ofta förr, likt en frostnatt härjande gått
öfver alla hennes förhoppningar och krossat hennes önskningar. Hon bad.

Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i
sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot
gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår
och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa
rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett
litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar. Men han märkte
ingenting, han sprang bara vidare.

Det hördes musik från gården. En hop ungersvenner stodo eller lågo kring
en stege vid stallbyggnaden, rökte der sina pipor och samtalade. Några
gamla qvinnor i sina svarta fransprydda hufvudbonader sutto på en bänk
och betraktade småbarnens lekar med grisarne.

Ella såg ingenting. Han tog Toimila-stugans alla fem trappsteg i ett
hopp och gick in. Här stälde han sig i klungan af dans-kavaljerer,
längst bakom. Han hörde blott några spefulla anmärkningar omkring sig,
liksom bakom sig på gården, då han skyndat igenom. Han visste väl
orsaken; han visste, att han var ett åtlöje nu efter nattens äfventyr,
och blodet jäste inom honom, svallade högt och brände i hjertat. Hans
händer voro heta som under feber och ögonen glänsande. Han hade druckit
hejdlöst på dagen och var nu i ett tillstånd af ytterlig öfverretning.

Hedda hade mycket väl märkt sin för detta fästmans inträdande. Också
hade hon kastat fram några öfvermodiga anmärkningar öfver honom till de
omgifvande. Hennes fader, gamle Toimila, satt liknöjd i ett af
främmand-rummen med några af sina gäster; det var en gammal fromsint
man, som gerna lät sin dotter styra både gård och hus nu, sedan han
förlorat hustru, son och svärson under några få år. Han skulle få en ny
svärson nu, en rik och bra karl, Hedda kunde nog sköta sig, hon. Paawo
tycktes vara gubben i lag, och han skulle i framtiden få ärfva sin
faders gård. Toimila-folket blefve då ännu rikare, allt var ju godt och
väl!

Öfverallt i sjelfva storstugan pustade de dansande. Sommarqvällen var
litet qvaf, luften derinne het och tryckande. Man hade druckit bränvin
med kaffe, ätit ostkaka och åter druckit. Spelmannen stampade takten,
gned och arbetade. I den stora spiseln flammade, oaktadt hettan en eld
för den stora kaffepannan, som ånyo uppvärmdes, och röken steg endast
till hälften upp genom skorstenen. Den bolmade delvis inåt och lägrade
sig uppe i taket, der brödspetten hängde, tunga af sin mörkbruna last,
den gick ännu högre, trängde in bland pertorna, der de lågo utbredda att
torkas, och spred sig, tjock och qväfvande, öfverallt. Fönstren, små och
omöjliga att öppna, voro fuktiga och dunkla; i väggspringorna omkring
dem voro öfverallt instuckna rönn- och björkqvistar, hvilka vissnande
spridde en stark doft omkring. Luften här inne var tung och tryckande,
men störde ej glädjen och nöjet, tvärtom -- den var just den rätta
atmosferen för ett sådant slags munterhet, och ingen tänkte på att det
borde vara annorlunda.

Hedda dansade nästan oafbrutet eller gick omkring i stugan med danssteg,
under det någon af bönderne höll sina armar kring hennes midja. Hon
tyckte om att då och då göra Paawo litet orolig, ehuru hon kort derefter
tröstade honom med en eller annan ynnestbevisning. Hon var vacker i
qväll, armarne blottade för värmens skull och halsen synlig under den
vida tröjan. Hon skrattade med alla, slog den hon talade med förtroligt
på axeln, tog Paawo ibland på knäet, gungade honom kraftigt och gaf
honom derpå med en lustig rörelse en snabb stöt, som kom honom att
oförberedt falla ned på golfvet. Han hittade dock på att hålla henne så
hårdt omkring lifvet eller om halsen, att han icke kunde falla, en lek,
som hon upprepade en gång till och med gamle Aatuli och som kom stackars
Paawo att känna sitt hjertas slag litet våldsammare, än eljes var
vanligt.

Allt detta och mera dertill såg Ella, der han stod bakom de andra vid
dörren. Hans heta blickar nästan slukade den vackra kraftiga qvinnan.
Han afundades alla, som nalkades henne. Han kände en stickande smärta
någonstädes inom sig, det plågade, tärde och dref hans blod så våldsamt
mot hjertat och uppåt igen. Han kände sig så stark, som om han hade
kunnat med sina breda händer krossa alla dem, som stodo omkring henne,
alla på en gång. Kunde han bara fått Paawo i sina näfvar, så skulle han
burit bort honom till smedjan, slängt honom på städet och med släggan
tillintetgjort denna unga, spensliga kropp. Då hade han sluppit se detta
fadda leende vid de smekningar, som Hedda emellanåt bestod sin lycklige
fästman.

Och henne! Finge han henne bara en enda gång ännu dit bort i hagen, der
de så ofta under sommarqvällarne träffats! Huru skulle han ej fatta
henne, mer lifligt än då, i sina armar, pressa henne intill sig, hårdt
så att hon kände andan förgå, hårdt så att hon ej mer log och skrattade
som nu, hårdt så att hennes blossande kinder bleknade, så att hennes
svällande röda mun ej mer skämtade, utan ryckte af smärta, hårdt så att
lifvet, som nu brusade så käckt inom henne, kunde fly!

Ella gick rakt fram genom den tätt hopade skaran af unge män, klöf som
en ung tjur sin väg genom alla hinder, rusade fram öfver hela golfvet
och stod inom ett ögonblick framför Hedda, efter det han med armbågen
stött bort Paawo och de andra.

-- Kom, Hedda, nu dansa vi en polska, som du skall minnas, så länge du
lefver -- sade han och klämde hennes bara arm så hårdt, att det blef en
hvit strimma på den bruna, rodnande huden.

Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen
försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck
af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån
upp, och sade med sin gäckande ton:

-- Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan
han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf! Du är drucken; annars
hade du genast blifvit utkörd! Gå din väg, smed! gå sjelfvilligt, om du
inte vill bli uthjelpt af manfolken här! Och visa dig inte mer för mina
ögon! För kommer du hit en gång till, så lyfta vi dig i brunnen!

Ella stirrade på henne, liksom förstode han intet. Han tog ett steg som
för att fatta henne kring lifvet, med eller mot hennes vilja. Men den
sköna stötte honom våldsamt tillbaka med en blick, som sprutade vrede
och förakt. Denna stöt blef en signal för hennes beundrare att ingripa.
Man rusade mot Ella, och det skulle hafva uppstått ett vildt slagsmål,
om ej Hedda i rätta ögonblicket sprungit emellan. Hon höjde sina armar
och skrek öfver tumultet:

-- Ej, så stanna! Låten honom gå, gossar! Ingen må röra honom! Ut Salmen
Ella! Och det är sista gången du är här. Helsa din Ukko och säg, att han
icke behöfver frukta att få en föraktad sonhustru! Han kan nöja sig med
att hafva en föraktad son... Gå!

Ella raglade ett steg framåt. Det susade i hans öron. Han visste ej,
huru han kom ut. Aftonluften bragte honom ingen svalka. Det sjöd, det
bultade, det slog inom honom. Och ännu en stund hörde han, der han stod
under tallarne på korsvägen, spelmannens sprittande knäpptoner på
violinen och qvinnornas gälla skratt.

Efter en stund blef det tystare, så åter stoj och buller. Dansen var
säkert slut nu, och man skulle begifva sig hemåt. Han lyssnade! Han
förstod att man tog afsked, så utbytte gåfvor och så skildes. Steg
nalkades, rösterna kommo närmare. De kommo alla hitåt. Vägen ledde åt
stranden, der byfolkets båtar lågo förtöjda. De gingo förbi Ella utan
att se honom, der han satt, skrattande, par om par, käresta med käresta,
yngling och jänta, i skämt, i glam, i yster munterhet. Sist Hedda och
Paawo. Spelmannen, drucken och ondsint, gick jemt i vägen för de
älskande, alltjemt svärjande öfver hindren han mötte, alltjemt muttrande
för sig sjelf, obelåten och hotfull. Slutligen försvann äfven han.

Ett litet stycke framför Ella, der gångstigen var som smalast och der de
höga träden skuggade som bäst, stod en mossig platt sten, mjuk och
fuktig. Paawo drog Hedda dit, hon skrattade och kastade sig ned. Ella
hörde, huru han kysste henne och huru hon halft motvilligt, alltjemt
skrattande, besvarade hans kyssar. De andra rösterna bortdogo i fjerran,
de älskandes högljudda joller, afbrutet af kyssarne, trängde inpå honom,
der han stod, han smeden, och de brände honom som glödande tänger och
eld, tärande, flammande eld.

Han grep i sin puuko och sprang fram. Ett ögonblick hejdade han sig,
derpå höjde han armen och stötte till hårdt och säkert midt i barmen på
Hedda, der hon halflåg i famnen på sin älskade. Och han hade träffat
riktigt. Hon höjde icke en suck, hon gaf ej ett ljud. Hennes röda kinder
bleknade blott, skämtet fastnade på läpparne, och lifvet flydde. Det
hade flytt för hans hand, denna hand, som så mången gång hade smekt
henne, som velat bära henne, skydda henne för allt ondt, men som hon
trolöst stött bort. Han hade hämnats och var nu lugn, lugn som om han
egde henne åter.

       *       *       *       *       *

Måndagsmorgonen randades kulen, och himlen var molnbetäckt. På Salmi
gård arbetades tidigt. Alla voro redan i verksamhet. Ukko satt som
vanligt på trappan. Hans pipa hängde som vanligt i munnen. Han gjorde
pertor, spjelade det fuktiga virket, klöf det, och högen med färdiga
ribbor framför honom blef allt större. Men på loftet deruppe sof ännu
Ella, husets äldste. Mor Annikka hörde, huru tungt han andades; hans
jemna, dofva snarkningar hördes dit ned, vittnande om ett godt, lugnt
samvete. Man ville låta honom sofva ut. Han hade nog gjort det klart för
sig i går, tänkte hon -- allt skulle blifva godt igen, allt stanna vid
det förra. Far och mor voro så glada och försonligt stämda nu på
morgonen; man hade hört af en dräng, att Hedda hade firat sin förlofning
med Paawo i går qväll. Det var en glad öfverraskning på måndagsmorgonen.
Det var ett lyckligt omen. Veckan lofvade således blifva god, och
dernere var åkern nästan färdigbergad. Nu kunde det gerna regna... Ukko
var vid gladaste humör, och »äiti» hade en dag af frid och ro.

Vid vägen hördes skramlet af ett åkdon. Det kom närmare, det nalkades
alltmer. Ukko blef uppmärksam. Hvad mera gladt och nytt skulle hända
honom denna dag? »Äiti» tittade ut från dörren, barnen sprungo fram i
sina långa skjortor, snafvande öfver trösklar och trappor. Nere på åkern
hörde folket bjellrornas klang. De blickade upp från sina kärfvar, och
Olli i potatesåkern stannade midt i sin plöjning. Hvem kom med bjällror
till Salmi, och den tiden på dagen?

       *       *       *       *       *

Efter en halftimme var allt klart. Han var vaken, Ella, som nyss sofvit
så godt. Han stod der tyst och axelbred som förr, lugn och sansad. De
sista dagarnes öfverretning var öfver. Hans ljusa hår föll slätt och
rakt ned och bildade en ram om ansigtets runda oval. Ögonen voro ej som
i går blodsprängda och blickade ej mer eldigt omkring, hans blickar voro
tvärtom lugna och milda. Det vemodiga draget kring munnen syntes der nu
så tydligt; blott ansigtets röda färg var litet mattare.

Han såg sig en gång om på gården. Händerna och de starka väldiga armarne
voro fastsurrade bakom honom, hårdt intill hvarandra. Ännu en blick
omkring sig och så en på Ukko.

-- Du har ett hårdt sinne, far -- sade han -- och när du retar mig,
kommer det öfver mig också! Det der sinnet, ditt hårda sinne. Men --
reta icke bröderna så som du retat mig. Låt dem hållas, du ser hvarthän
det bär med mig.

Han tillade efter en stunds paus, vänd till modern:

-- Men du, äiti, du är en välsignad Guds engel; inte skall jag någonsin
glömma dig.

Så upp i chäsen, som väntade med länsman, befallningsman och fångförare.
Man satte af. Bjellrorna klingade åter. Det lät så muntert, det genljöd
i bergsklintarne, morgonluften bar detta musikaliska glada ljud långt i
fjerran. Hjulen klirrade mot småstenarne, hästhofvarne slogo i frisk
takt på den lilla hårda och steniga vägen. Ljudet blef dock småningom
allt svagare och svagare.

Ukkos perthög hade stannat i växten. »Äiti» lyfte grytan ur elden,
brände sin hand, men kände det icke. Barnen lekte på stugugolfvet...

Allt var som nyss.

Men ifrån loftet der uppe hördes icke mer de lugna andedragen af den
sofvande. Ukko kände icke, att några stora regndroppar nedföllo. De
prasslade på perthögen, molnen der uppe blefvo tätare, det blef litet
mörkare, och regnet föll snart tungt, jemt och sakta. Icke en vindflägt,
allt var tyst och stilla.

»Du har ett hårdt sinne!» De orden hörde han ännu så tydligt. Och ur
Ukkos bröst uppsteg långsamt en djup, rosslande suck, en enda, men en
tung, centnertung.

»Du har ett hårdt sinne.»

      1884.




I ödemarken.

Stämning.


Solen är högt uppe och skiner klart på de väldiga drifvorna. Fjärden är
isbelagd, men ännu utan snö. Det glänser och det blänker, och midtpå,
der de små holmarne, hvita och runda som snöbollar, spegla sina snötunga
trädgrenar i sjön, der är det blott nattgammal is, klar och svart så man
kan se dit ned, famnslångt i djupet.

På stränderna stå tallar och sträcka sina kronor högt mot solen. Ifrån
grenarne falla nu och då skimrande droppar, väckta till lif af
strålarne. De perla ned, glittra i fallet, men frysa dernere på marken
strax igen till is. Skator hoppa mellan qvistarne, hvilka då strö ifrån
sig ett litet moln af rimfrost, torrt och lätt som puder. Flingorna
ligga i lager på hvarann som ett bolster af de täckaste hvita stjernor
öfver allt; det är så lätt och fint och sveper liksom i en enda oändlig
likkista sommarens hela blomsterfägring.

Ingen enda vindflägt lyfter de hvita snödunslöjorna, och Päjänes vida
frusna vatten utbreda sig i fjärdar, vikar och sund, så långt ögat når.
Mil efter mil är allt lika ödsligt, tyst och hvitt. Barrskogar, täta och
vilda, bekransa stränderna, moar utbreda sig inåt landet, der de höga
kalstammiga tallarne sträcka knotiga, barrlösa grenar ut mot norr och
öster, medan endast på södra sidan träden ha yfvigare grenar och böja
sig liksom rädda undan nordanvinden som höstarne om hviner öfver sjö och
land.

Under snön sofver ljungen sin vintersömn, och harens, räfvens och
vargens spår äro de enda vägar, som leda fram derute mellan skogarne och
de tufviga, nu snöbetäckta träsken.

Men längst inne i en af vikarne synes en fläck odlad mark. Träden äro
här borthuggna, råg- och potatisland ligga på ömse sidor om en liten
byväg, som igensnöad och smal slingrar emellan höga gärdesgårdar, af
hvilka nu endast de högsta störarne titta fram som vägvisare mellan
fälten.

Der ligger byn. Det är en hop små grå kojor, utan ordning kastade
bredvid hvarandra af ödemarkernas arkitekter, bönder som aldrig sett
någon stad, och hvilka aldrig med sina bygnader eftersträfvat någonting
annat än att nödtorftigt skydda mot kölden och skyla mot regnet de
varelser, som skulle bo i husen.

Emellan kojorna ligga ladugårdarne och svinstiorna, rankiga skjul
betäckta med ris och torf, hotande att falla, ehuru de tidt och ofta
stödjas af starka stöttor, nedslagna i jorden. På några af gårdarne stå
stora brunnar med hissverk, så tilltagna i längd och utsträckning, att
de på långt håll se ut som jättegalgar. Annars är der fattigdom
öfverallt, ett djupt, endast till hälften kändt elände, ett trälande och
ett arbetande för lif, hvilkas glädjelöshet de knappast sjelfva förstå.
Man knotar icke här otillfredstäldt öfver ödet ... dagarna förflyta,
komma och gå i mörker och töcken vintern om, i träl och släp den korta
sommaren.

Endast _ett_ afbrott har enformigheten här, en liten fest, hvars
regelbundet återkommande tjusning gör hvar lördagsqväll lika
efterlängtad som full af glädje. Det är ett älsklingsnöje man här består
sig, ett nöje, nära nog ett slags sport som man dyrkar, nästan afgudar,
och till hvars firande man byggt några altaren, som omhuldade och
snarlika stora bål stå der och ryka lördagen lång, så den tjocka
präktiga röken såsom ett enda lifstecken höjer sig upp, utvisande ett
tecken af lif midt i den eljes obebodda ödemarken.

Det är badstu-badandet, åt hvilket Alassammariboarne egna sig med en
sådan lidelse, och åt hvilket de ha rest så många tempel. Den lilla byn
har nemligen hela fyra små badstupörten, låga med tak af torf, sotiga,
förfallna och nedrökta. Med sina låga dörrar, halm på det nakna,
jordbetäckta golfvet, lafve af gamla murknade bräden och stor ugn af
stenar är det deras bästa fröjd att gå dit, låta steka sig i det lilla
mörka, ånguppfylda rummet, slå sig röda och svullna med löfqvastarne och
ligga der tills de, hälften rusiga och hälften sofvande af hettan, gå in
igen till stugorna att somna bort från en existens, som de knappt drömma
att den kunde vara bättre...

Något skild från byn ligger ett ensamt torp högt uppe på backen. Inne i
stugan står mor och kokar gröt i den stora öppna spiseln. Far ligger i
långsängen, som intar en stor del af rummet. Han hvilar sig nu på
lördagen efter veckans arbete. Det är fars trädestid nu, han hvilar
mest, hvilar på gröten, och hvilar på »luren», lite' för och lite'
efter. Vinterdagarne äro så långa. Det är sömnigt att höra mors väfstol,
som klappar så enformigt. Skottspolen surrar oupphörligt af och till,
det är ingen vexling i låten. Rågmjölet, som vispas i grytan, har en så
egendomligt söfvande lukt. Far trifs så väl under den storblommiga
»ryan». Barnen äro så stora, att de inte mer skrika, Matti täljer båtar
och Annikka stickar strumpa.

Matti har båten färdig, stiger på bänken och ser ut genom det lilla
fönstret. Han står på tå och sticker ut den röda tungan ur munnen för
att se bättre. Det hvita håret faller honom i ansigtet; förargligt att
det är så långt! Drägten är eljes ej invecklad. Lång skjorta af hemväfdt
oblekt lärft. I stugan är varmt. Ute är vinter, trettio grader om
nätterna; solen kysser visserligen en smula lif i ispiggarne
middagstiden, eljes icke.

Hvad ser han, den sjuårige, der han står? Rök från skorstenarne och rök
från badstugorna. Från allihop! Och bakom röken der längst nere i dalen,
der vägen går emellan de snötäckta ängsrenarne hvad ser han der? En
ovanlig och i hans tycke förtjusande syn. En släde förspänd med två
hästar och med en lysande figur med blanka knappar på kuskbocken. Inuti
släden en dam och så ännu en och en half, en ung fröken och ett barn!

»Herra Jumala»! mor! nu går jag ut, se bara, der kommer herrskap i
släden, stor-herrskap, riktigt som kejsaren sjelf, hör sådana bjellror,
och solen lyser på allt gullet, se mamma! se, allt folket springer ut --
kom så få vi se hvart de fara.»

Den lille hade rätt. »Hela byn,» varskodd af bjellerklangen, var på
benen. Det var främmande till länsman, förnäma främmande, en fru från
sta'n, en fröken i grann pels och en militär med blanka knappar och röda
prägtiga snören. Han satt på kuskbocken och körde sjelf. Matti hade
aldrig sett en sådan ståt förr.

De förmögnare af byns innevånare, som redan kl. tolf ätit sin middag
hade nu vid tutiden sin badtimme. De hörde ännu ingenting, men de andra
der nere desto mer. Vägen gick långsamt uppför och hästarne drogo tungt
och ovilligt i den djupa snön. Men på ömse sidor rusade qvinnor och barn
ut från kojorna, stodo i drifvorna, barbenta, barhalsade och bara
gapade.

Officern på kuskbocken rynkade ögonbrynen. Han tyckte icke om »det råa,
smutsiga, obildade folket, som visade så föga hyfsning att de
presenterade sig i badstuskick». Han piskade på hästarne och for vidare.

Nu kom han med sitt ekipage till torparnes badstugor. Damerna i släden
skulle egentligen nu rodnat ännu mer... Derinne i bastun gick nemligen
just nu hett till.

Farmor och mormor, farfar och morfar, mor och far med söner och
döttrar, tjenstefolk af alla åldrar badade i samma rum. De suto på
lafven med qvastar af torkadt björklöf och läto små forsar af hett
vatten porla ned ifrån stäfvorna omkring lemmar af mörkröd färg; imman
ifrån den heta ugnen regnade mildt ned på lafven, der en bädd af halm,
öfvertäckt med lakan, gjorde hvilan inbjudande. Hettan var qväfvande och
skulle ha dödat mindre härdade naturer. Stilla och tyst försiggick
behandlingen. Sträng ordning hölls i badstugan. Ingen talade. Gårdens
öfverhufvud befalde nu och då litet mer »bad» på ugnen. En stark jänta
skötte tjensten som baderska. Kring de breda höfterna bar hon en grön
yllekjol och på hufvudet en virad duk i gul skiftning.

Som en trollformel ljuda bjellrorna in genom tystnaden. Slut med den
högtidliga stämningen! Farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far
med söner, döttrar och tjenstefolk, alla ut genom dörren och ned till
badstutrappan att se släden fara fram.

Löjtnanten svär. Damerna draga sina skinnboor högt upp i halsarne och
sticka sina små tofsbeprydda muffar alldeles för ögonen. De ha en hel
skärseld att passera. Tvenne af badstugorna, en på hvardera sidan om
vägen äro så tätt garnerade med nakna kroppar, att det är omöjligt att
passera förbi utan att se. Och de badande tränga sig fram, skådelystna,
beundrande, i fullkomlig obekantskap om den ovilja de väcka, tills den
förgrymmade epålettbeprydde snärtar i luften med sin piska...

-- Det förbannade obildade folket!

Men uppe på backen vid torpet stod Matti. Hans hjerta klappade af
stolthet. Han bar fars hvita fårskinnspels på axlarne och stora
skinnmössa på hufvudet. Att för det granna herrskapet få visa något af
sin dugtighet var hans innersta åstundan i detta ögonblick. Vid väggen
stodo skidorna, nytjärade och blanka, tre och en half aln i längd. Trots
den djupa snön går det bra nedför backe. Det är isgata inunder.

Han passar på det rätta ögonblicket, just då släden långsamt börjar
färden uppåt den branta vägen.

Han sticker de små bara fötterna i skidans skoknäppe, fäller af sig sin
hvita pels och trycker mössan djupare i pannan, så att endast de klara
blå ögonen skälmaktigt lysa fram, tar ett par steg, åker ned och möter
släden i halfva backen. Den långa skjortan, öppen i halsen, fladdrar
omkring benen; som en tjock rök strömmar andedrägten ur den lilla
munnen, som ler, och i farten svänga de små armarne i luften, medan han
nere i gropen konstnärligt gör ett hopp öfver, och lycklig att så väl ha
gjort sitt mandomsprof ifrån sig springer han sjungande tillbaka upp
igen med skidorna i handen -- och försvinner, innan de resande hunnit
upp, in i den rykande stugan med pelsen släpande efter sig full af snö
från drifvan!

Mor har lyft ur gröten, hotar med fingret åt sonen och visar på far:
»visste han att du går och sliter på nya pelsen, så finge du dig... Se
så, gå och säg till syster. Väck far.»

Middagen räcker länge. Första rätten gröt. Andra rätten kolja. Tredje
rätten gröt. Fjerde rätten kolja. Det börjar skymma. Mor tänder upp
pertblosset. Far skrapar sig i hufvudet. Han har ännu mycket osofvet.
Lyckligt att det är söndag i morgon. Hvilodag. Gudstjensten tar upp
förmiddagen. Presten är en så beskedlig karl. Hans åhörare ta sig ofta
en lur under predikan -- men det måste ske utan oljud. Snarkningar tål
pastorn inte. Nå, nå, det är nu hans ensak.

-- Matti, gå förut och kasta »bad», vi komma efter.

Nu är det torparfolkets tur att bada. Matti och Annikka gå förut. Mor
kommer efter med far. Skymningen har fallit på. Mörkret upplyses af en
ensam stjerna. Kölden knäpper i knutarne. Ute knarrar det under fötterna
när man går. Håret betäckes med rimfrost. Borta i skogen låter det som
om någon gret. Det är ulfven som »sjunger».

Far och mor bada, i bastun äro flere, men icke Matti och Annikka. De ha
gått hem igen, de hade glömt qvastarne, de tanklösa barnen.

Men hvarför komma de icke tillbaka. Ha de glömt bort sitt ärende? Nej,
de ha visst ej glömt det. Annikka kämpar en hård kamp derute, några steg
ifrån stugan, kämpar för lifvet... Hon slår omkring sig med qvastarne
och höjer jemmerrop, rop som likna ulfvens tjut, men det är dödsrop!
Ingen hör henne. Matti, den tappre lille Matti, skall han ej hjelpa
henne? Ack han är redan öfvervunnen. Han dog utan ett ljud, det gick med
ens. Vargen var barmhertig nog att hugga säkert i. Han ligger i skogen
några famnar från hemmet; hungriga och roflystna spara vargarne intet
annat än rocken af vadmal och de stora stöflarne, som han lånat af far.
Och hon litet längre ner... Stackars Annikka, hennes fiende är icke en
gång så barmhertig. -- -- -- Far och mor komma ändtligen från badstun.
Vid vägen höra de tunga suckar och se en mörk skepnad springa inåt
skogen, då de nalkas.

Tung af aningar skyndar modern till drifvan; der finner hon flickan
stympad, döende.

Intet skrik, intet.

Natten är längre än vanligt. Med flammande pertbloss söka byns folk
efter det andra liket. Några ha laddade bössor. En eld lyser på backen,
ute bland stenarne. Det är en olyckseld, man vet att ondt händt.

Far sofver icke i kyrkan den söndagsmorgonen.

Han står på kyrkogården med knäppta händer och stirrar på en graf, som
ännu icke är fyld. Inuti, nere på den frusna bottnen ligger en liten --
klädkista, en mycket liten som dock inrymmer det som ännu i går var lif.

På marken i snön ligger modern. Hon gråter icke. Hon har ej tårar. Hon
undrar öfver menskolifvet och frågar i sitt hjerta ett hvarför, hvarför,
och hvartill!

»Det förbannade obildade folket...» Löjtnanten med länsman och damerna
från staden äro också i kyrkan. Gudstjensten är slut. Herrskaperna gå
liknöjda förbi och rynka föraktfullt på näsorna, då de känna lukten af
vadmal och smorläder ... af röken från kojorna och ladugårdarne.

Och solen skiner, ehuru kölden redan skärper till. Två mil ifrån kyrkan
ligger Alassammari... De vida, ödsliga moarne måste passeras för att
komma dit. Och på qvällen, då mörkret faller på, då »sjunger» varglon
borta vid skogsbrynet, hungrig äfven han... Han sjunger, han gråter, han
tjuter, han hotar. Han har fått smaken. Han tål icke, icke ens han »det
förbannade obildade folket». Ja, när mörkret faller på, då...

      1882.




Han kommer!


Junisolen lyser öfver staden. På det stora sandtorget växa präktiga
grupper af frodiga kardborrar i blom. Lugn som ett isfält ligger sjön
Jyväsjärvi och speglar i sin släta yta den kala stranden. Från fjerran
svedjerök, tät, oljig. Det är vindstilla och mattblå himmel.

Gatorna med sina dels nya, dels halfförfallna hus stå nästan öde;
kritade fönster och igenbommade dörrar tillkännagifva att egarne äro
borta. Det är Jyväskylä i sommarskrud.

Här och der står en boddörr på glänt. I fönstren hänga prof på varorna:
mörka dukar, randiga klädningstyger, ullgarn doftande af får, blanka
knappar, speglar i messingsramar, lådor med russin och sviskon,
stearinljus i blå omslag samt tuggtobak i rullar -- med ett ord allt
hvad en rättskaffens Jyväskylä-medborgare nödtorfteligen behöfver för
sitt dagliga uppehälle.

I en af bodarna hänger en dåsig bodbetjent öfver disken, med ett
smutsigt tidningsblad framför sig. Han läser icke och sofver icke, han
är varm och längtar till någonting beqvämare! Som önskningsmål hägrar
för hans själ en uppbäddad säng i hans lilla ödsliga hem. Men tiden går
så långsamt...

Staden har emellertid också någonting att vara stolt öfver; det är ett
hvitt stenhus med två våningar. Det står ensamt och beherskar hela
nejden. Af resande landsortsbor betraktas det som någonting märkvärdigt,
och man kan inte tänka sig att någonting kan vara att anmärka mot dess
skönhetslinier. För närvarande står det tomt liksom de flesta af husen.

Vid huset, midt framför det, stå tvenne bönder. De äro iklädda
stadsresedrägten: tjocka grå vadmalsjackor med spegelknappar och hattar
af tung filt. Trettio grader Celsius i skuggan besvära dem icke. De
beundra det hvita huset, på hvilket solen skiner, det är annat än
landsbygdens enformiga gröna färg!

Inne på gården sitter en karl i vedboden och täljer. Mekaniskt rör han
sina händer, det gula håret faller honom långt ned i ansigtet. Arbetet
går så lätt, han har redan arbetat i tio timmar. Hvad kan man väl begära
mer i verlden, då man har bredvid sig en stånka maltstarkt svagdricka
och en stålbakad svart hålkaka, hårdare än den bjelke han arbetar på,
men mjuk nog för hans friska tänder, som kunde bita af en vanlig
jernspik.

En hund ligger i ring på spånorna. Hönorna kackla muntert, den lata
hönspigan, som glömt dem på morgonen, har nyss hemtat dem en riklig
ersättning för lång väntan...

Eljes är allt tyst.

Inne i huset är ännu hetare än ute. I herrns rum står en bukett glömda
blommor i ett vattenglas. De hänga hufvudena; några unga hjertblad stå
ännu friska och hoppas på litet vatten. Stora tjocka flugor slå mot
fönstren, mot väggarna, mot taket. De massiva möblerna ånga af hetta,
solen har nyss brännande lyst in. En soffa af trä upptar en vägg. I den
kunna tolf personer sitta i bredd, den är ett arf af farföräldrarne. Vid
det stora dammiga skrifbordet står en stol.

Men -- dörren öppnas och en ung flicka stiger in. Hon går till fönstret
och höjer gardinen. Hon stannar der länge med blicken åt de blå bergen i
fjerran, som otydligt skymta fram mellan rökmolnen. Hon väntar... Hon
tänker framåt i tiden, och på den tid som varit, och nu står hon vid
skiljevägen...

Hvad det förgångnas historia är enkel och hvad framtiden lofvar mycket!
Här sitter hon nu och väntar på sin hjertans kär, hon, Katri,
hemmansdottren från Wiitasaari, tjensteflickan hos doktorns här i hvita
huset och frökens lekkamrat, hon väntar sin fästman, hon har fått hans
bud att han just den dagen skulle komma till staden.

Katris tankar sväfva bort till hemmanet, som en gång skall bli hennes,
men ännu eges af fästmannens far. De gamla knotiga hängbjörkarne, den
stora hissbrunnen och det nya vackra fähuset äro ljuspunkterna i taflan.
Ängarna med sin höga timotej, åkrarnes vida böljande ytor, sveden med
rykande stubbar och de präktiga svala vallskogarne, -- hvilka glada
minnen hade hon ej från alla dessa ställen! Potatesland, rofåker,
lintäppor och trädgårdsbänkar -- på henne väntade de alla!

Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle
Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de
nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes
tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till
lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern.
Olli hade hennes tro och hennes löfte.

I dag var dagen, hans tjuguförsta födelsedag, myndighetsdagen. Och i dag
skulle han komma med den gyllne ringen för att högtidligen trolofva sig.
Brefvet till hennes husbonde, doktorn, har kungjort henne allt detta;
lyckliga dag, skall aldrig din afton komma?

Det dammar der borta, der gatan återfår sin ursprungliga benämning af
landsväg; kanske kommer han? Men det är icke han, det är en tjock
gårdsegarinna från närmaste by, hon skall till staden för att göra sina
visiter. Hon sköter sin välfödda häst med kraftiga händer och har
skyddat sin bredskyggiga hatt med en ljusgrön musslinduk, som blott till
hälften döljer en slöja af gul tyll och röda blommor. Den lilla
tjensteflickan behöfver ännu icke rodna så vackert: han dröjer ännu, den
älskade.

Emellertid ler hon så hoppfullt; han kommer nog, det vet hon, ty hon har
spått i kaffe, och den svarta sumpen talar sant. Hon slätar sitt
lockiga gula hår, jemkar den nya ljusblå schaletten och ser på sina
händer. Ja, de äro alldeles rena, litet solbrända och grofva af arbetet,
men så runda och mjuka ändå. Hon vet att hon är vacker, men anar icke
huru vackra hennes fina drag äro då hon så der drömmande ser utåt. Dröm
alltid, stackars Katri!

       *       *       *       *       *

Hon hör hur hårdt de oförskämda, stora flugorna dänga just på det
stället der tapeterna hänga lösa och der det dånar mer än eljes. Katri
förargar sig deråt, men vet ingen bot. Det blir så enformigt att vänta i
det qvafva rummet. Han dröjer så länge. De glada tankarne bli tunga, och
det der dammolnet vid vägen liksom närmar sig allt mer, ända tills det
töcknar hennes ögon. Värmen, blomdoften, dammet, allt verkar söfvande.
Hennes hufvud sjunker ned mot armen, som hvilar på bordet. Kinderna bli
röda, de mörkröda läpparne hviska drömmande, -- hon sofver. Sof,
stackars Katri, det är sista gången du sofver så ljuft! Vakna aldrig, ty
-- han kommer!

Ja, verkligen, han kommer! Men -- med hvilket rassel, hvilket buller,
hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han
hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men
hvarför?

Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända
syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad
ser du?

Det dammar på gatan utanför fönstret, det efterlängtade dammolnet är
ändtligen just utanför. Det bullrar så hemskt, det är kedjor som rassla,
lifjern och fotjern. Det är en som bär alltihop. Det är _en_ som sjunger
och knäpper med fingrarne. Men det är ingen vansinnig. Tro icke det,
Katri, han har icke den ursäkten. Han är ej ens drucken, du kan ej
trösta dig dermed, det är någonting annat...

Så vacker han är! Hans bruna lockar falla lika käckt som förr, hans
solbrända kinder och höga panna äro lika rena som förr, hans hvita
tänder glimma i solskenet, och blott det trotsiga leendet är litet
trotsigare än då; det är allt!

Det tunga jernet bär han som vore det blomsterkransar för bröllopet. Så
han svänger då han går! Samvetsqval och ånger tynga icke de spänstiga
stegen, han tycktes vara nöjd med sig sjelf. Fadermord, brodermord
förmörka ej glansen af dessa bruna ögon! Och du, Katri, du stelnar af
att bara _se_ honom komma så.

Hvarför mördade du så i ett ögonblick också Katris själafrid! Du grymme,
hvarför?

En träta med bror och far, en träta uppkommen vid fråga om ditt
förestående giftermål -- en liten obetydlig träta, och det tröga finska
blodet kom i en svallning som lika ogerna stillar sig som det djupa haf,
hvilket af orkanen bragts i rörelse.

Länge närd svartsjuka, som med ens bröt ut i låga, blindt raseri, utan
hejd, utan tygel derhän har det fört honom, som ännu i går var så
lycklig.

Och nu är du på väg till häktet. Der nere i källarn är så svalt, der
blir du kanske lugnare. Och i morgon fortsättes resan. Du har god tid
att tänka öfver din gerning på färden öfver stepperna till det fjerran
Sibirien. Till dess, hvissla och sjung! Hon der i fönstret dör icke
deraf! Ack nej!

Stackars Katri! Det är ingen dröm. Det är verklighet. Han synes ej mera.
Han är borta och fångknektarne med. Rasslet dör bort, bullret afstannar,
dammet har lagt sig, den förra tystnaden råder.

Allt är som förr i det stora stenhuset. Bodbetjenten gäspar, karlen
hyflar i vedboden, flugorna surra inne i rummen och solen skiner, skiner
så genomträngande på det hvita huset, framför hvilket bönderna ännu stå
gapande, sedan de sett dubbelmördaren gå förbi.

Der inne sitter Katri, hon är vaken nu. O -- att hon aldrig hade vaknat!

      1881.




Lycka.


Hon var mörkhyad som en kreolska. Det krusiga håret föll, då det ej var
uppsatt, i två tjocka bruna flätor, längs ryggen. Men ögonens djupblå
färg var äkta nordisk. Då hon satt så der allvarsam, var uttrycket i
ansigtet kallt och stolt, men när hon log, förtjusade hon.

När de der röda läpparne voro slutna, läste man i ansigtet ärelystnad
och mod, men då de öppnades till tal, glömde man allt annat för att
lyssna till den egendomligt musikaliska klangen af en röst len som
honung och dock så metalliskt klar.

Den stackars Adolf hade diktat verser, ja hela poem öfver hennes ögon.
Deras obestämda uttryck tolkade han efter sitt sinne. För honom var hon
ett eftersträfvansvärdt ideal. Hennes karaktärslöshet, hennes
ärelystnad, fåfänga och flyktiga sinne förstod han icke.

Sjelf trofast som en hund, ädel och utan misstänksamhet litade han på
henne, trodde henne och förtröstade fullt och fast på hennes längesen
gifna ord...

Hon var fosterdotter hos den rike patron på Drumsö gård, men egde sjelf
ingenting. Dotter till en fattig enka har hon på patrons bekostnad
blifvit uppfostrad i Helsingfors och hade sen sitt adertonde år bott hos
sin fosterfar, hvars förtroende hon fullkomligt åtnjöt, och hvars enda
qvinliga sällskap hon var.

Adolf var jurist, hade kommit på första förslag till en
häradshöfdingstjenst och var i dag att vänta för att förkunna senatens
utslag för henne, sitt hjertas utkorade, sin innerligt älskade, »sin
själs brud!»

Om han kom vid denna tid och prydd med en gåfva af henne, ett rödt
stickadt yllebälte, då visste hon, att han fått tjensten och att han
genast skulle fria hos fosterfadern.

Ja, i dag skulle hennes öde afgöras. I denna timme. Om han kom der på
isen, så vore hennes lefnadsroman utstakad, nyss börjad skulle den redan
sluta i fattigdom, enformighet och färglös, tråkig hvardagslycka.

Adolf skulle bjuda henne ett hem visserligen, men ett enkelt, fattigt
hem, der blott _en_ vore lycklig som en Gud, medan den andra...

Han hade hennes löfte. Hemligt, oanadt af alla! Honom skulle hon
tillhöra, hon den vackra och firade. Honom allena, honom den oansenlige,
som intet egde annat än sin ungdom och sin kärlek. Honom den tyste,
skygge »bokmalen», som ständigt gick de andre ungherrarne i vägen, och
som hemligen utgjorde ämnet för alla deras gyckel och upptåg.

Hvarför hade hon egentligen valt honom, då så många andra beundrare
icke begärde bättre än att få falla till hennes fötter? Och -- patronens
trenne söner, svärmade de ej alla omkring henne likt bin kring en
svällande ros.

Hvarför hade hon ej valt någon af dem! Deras hyllning var så ordrik och
så ridderlig, så ögonskenlig och påfallande, hvarför hade då ingen sagt
ett allvarligt ord, som kunde ge henne anledning att hoppas att deras
galanteri var af någon djupare betydelse?

På Adolf kunde hon lita. Hans kärlek var hennes egendom.

Och derför hade hon förlofvat sig med honom, redan länge sen. Med honom,
som hon icke älskade.

Nu satt hon deruppe, i det stora hvita stenhuset på berget på den
ståtliga herregården, satt i sitt eget smakfulla rum och spanade utåt
hafvet. Hon såg ditut med trötta blickar. Derborta låg Helsingfors och
derifrån skulle han komma.

Hafvet låg blänkande framför henne. Det utbredde sig nedanför,
rundtomkring, på alla sidor.

Man såg Sveaborg åt venster, fjärden var sen två dygn frusen hela vägen.
Solen sken på den blanka ytan. Träden nedanför berget stodo hvita af
rimfrost. Klar, glimrande vinterluft.

Det knackade på dörren till Malins rum och der inträdde en ung man,
patrons yngste son, en löjtnant vid gardet, redan vid 26 års ålder
adjutant hos sin general.

Hans sporrar klingade, när han steg öfver tröskeln, och hans ögon
tindrade så käckt, när han såg sin fostersyster i det rodnande ansigtet.

-- Hvad du är vacker, Malin, i den der mörkröda klädningen! Du ser så
bra ut, när du sitter så der. Precis som en valkyria eller amazon eller
någonting annat riktigt retande!

Den unge mannen, som med en smeksam ton sagt alla dessa artigheter, slog
sig ned i en af fåtöljerna.

Malin skakade sitt hufvud, men svarade ej. Hon fortsatte att envist
stirra ut med kikarn för ögonen.

-- Men Malin, hvarför ser du ej på mig i dag? Jag är ju här ute endast
en dag öfver, var nu älskvärd, vackra syster! Du bara ser ut åt staden.
Hvem väntar du? Är det Oskar som är den lycklige? Eller -- måhända ämnar
du välkomna Carl i dag med din allra huldaste vänskapshelsning?

Malin log allt som han blef ifrigare. Slutligen vände hon sig om och
skrattade litet utmanande. Hvilket förtjusande skratt! De hvita jemna
tänderna lyste så friskt, och en liten grop bildade sig på ena kinden.

Plötsligen ändrade hon taktik, tog en allvarlig min, suckade halft och
sade med sin vackra vibrerande stämma:

-- Ja Morti, jag väntar den som skall bli min fästman. Han älskar mig
passioneradt och -- jag tänker du kan förstå att jag nu ändtligen vill
ha ett eget hem. Icke ständigt kan jag lefva på nåder hos din far och
höra dina fastrars anspelningar på att jag borde gifta mig. Nåväl! nu
har jag beslutat att gifta mig! .... Ifall Adolf fått utnämningen, så
kommer han i dag, om en qvart kanske redan, och begär af din far min
hand. Jag har lofvat att bli hans hustru! Ser jag det röda bältet
derute, då är min dom afgjord, och den stackars fattiga, föräldralösa
Malin blir en fattig fru, men -- hon har ett eget hem och någon som
beskyddar sig mot lättsinnige herrars meningslösa kurtis, och -- tillade
hon efter en stunds betydelsefull tystnad, -- och också mot sitt eget
hjerta.

Den unge mannen for upp som en ursinnig. Han slog sin hand emot pannan
och bet ihop sina läppar. Han kunde på en stund icke få fram ett ord.

Lidelsefullt kastade han sig derpå ned för den unga flickans fötter. Såg
först med lågande blickar på henne, grep så hennes händer och tryckte
brännande kyssar på dem. Våldsamt och utan hejd var hans beteende.
Slutligen fick han fram några korta ord af kärlek och svartsjuka, vilda
och sammanhangslösa.

-- Nej, flicka, nej, och tusen gånger nej. Jag tillåter dig icke att
gifta dig med denne ömklige tvärvigg. Du skulle dela hans gråa tarfliga
lif! Denne luggslitne tölp utan skick och fasoner, utan utseende och
utan ställning i sällskapslifvet. Kort och godt -- jag tillåter det
icke.

Malin såg på sin fosterbroder. Hon kände knapt igen honom.

-- Men käre Morti, du har ju ingenting att bestämma öfver mig. Är jag
icke fri och kan jag ej gifta mig med hvem jag vill? Hvad är du för
mig? -- -- -- en fosterbroder som nästan förnedrar mig med slik
betydelselös, aktningslös kurtis, mig en stackars, ensam flicka.

Morti besinnade sig ej mer. Han drog den snyftande flickan intill sig
och hviskade i hennes öra så många glödande ömma försäkringar.

-- Min skall du bli, och min är du, ingen annans! Malin! du älskar mig,
jag vet det. Och jag, jag dyrkar dig, härliga flicka, det vet du sjelf.

En kyss af eld, en omfamning lång som en evighet, nej, kort som en
sekund.

Och så en paus, hvarunder de båda på olika sätt betraktade hvarandra.
Hon såg på honom förstulet och med halft nedslagna ögon. De långa
fransarne dolde under sin vackra skugga ögats kalla, kloka blick och gaf
hennes utseende ett sken af blyghet.

Och han! med af ungdomlig hänförelse strålande blickar beundrade han den
unga flickan, sin nyförvärfvade brud, sin vackra nya leksak, den
svällande frukt, som han blott behöfde sträcka ut handen för att plocka.

Deras blickar möttes ändtligen. Det gick som en elektrisk gnista från
henne till honom.

Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning.
Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de
halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron.

Nu var hon då ändtligt lycklig! Hon hade vunnit honom, den vackraste af
dem allesammans, honom, fadrens afgjordt föredragne älsklingsson, hela
stadens bortskämde gunstling. Hvad hon var lycklig! Att svartsjuka kan
verka så mäktigt! Först nu hade således Morti lärt känna sig sjelf och
sin kärlek, först nu när han fruktade att mista henne.

På Malins kinder kommo och gingo röda skyar. Blodet strömmade häftigt
till hjertat, pulsarne slogo våldsamt. Hvilken plötslig, obegränsad
lycka!

Men i samma stund gick ett litet snömoln öfver solskifvan och väckte
till lifs en vind, som med ett sakta knakande berörde fönsterrutan.
Salsuret i rummet bredvid slog, det var ett enda långsamt och skrällande
slag. Det betydde endast tjenstfolkets mattimme ... nej, också något
annat. Det var den timme Adolf lofvat vara hemma, om han hade fått
tjensten. Dock! -- han var ju icke der. Hvilken lycka! Man hade då
vägrat honom den plats, hvilken han så säkert hoppats att vinna.

Ändtligen slet hon sig lös från Mortis armar, tog med en nervös och
häftig rörelse i kikarn och riktade den utåt.

På hela fjärden syntes intet utom is och åter is. Långt i fjerran stack
Gråhara båk ensam upp som en obelisk, kal och grå och enslig.
Ogästvänlig och trång syntes klippan nedanför båken, och allt omkring
flöt det kalla svarta vattnet som ännu ej var fruset till is. Hvilken
vy, dyster och mörk som en sorglig framtid, kall och djup som sjelfva
grafven.

Han syntes icke. Dock der bortom holmen skönjes en ensam skridskoåkare,
som hittills dolts af Utterns klippor. Han skär långa ytterkanter, i
vida cirklar åker han framåt, närmare och närmare kommer han.

Figuren aftecknar sig allt tydligare, och när solen åter sticker fram
bakom molnet, skimra de blanka stålskorna, i farten lemnande små hvita
skåror i isen.

Malin såg och såg. Hon igenkände honom. Han var der och det röda bältet
fladdrade vid farten. Hon såg honom allt tydligare. Småningom fyldes
hennes ögon af tårar. Bredvid henne den nye, han som lofvade henne en
hel verld af njutningar! All fröjd, all stolt lycka tycktes liksom
koncentrerad i hans person. Hans ställning i sällskapslifvet, hans
förmögenhetsvilkor, allt! Och hur vacker var han ej, hur smidig och
elegant! Om hon bara förut vetat, hvad hon nu visste!

Der kom han, den fattige, som hon _lofvat_ älska, då hon ej hade någon
bättre, der kom han för att taga det som så heligt blifvit lofvadt
honom.

Öfver allt, der han far fram, skär han hennes namn i isen. M och M och
åter M. Hvilka präktiga cirklar! Han känner sig så ung som aldrig förr
under hela sitt försakelserika, arbetssamma lif! Han tycker sig vara så
frisk, så kraftfull och ville ej byta med någon annan man i hela
verlden. Han är ju älskad oaktadt sin fattigdom, oaktadt sitt skygga och
tölpiga sätt, oaktadt sitt fula röda hår och sitt obetydliga och osköna
ansigte!

Hur säll han är! Hans hjerta slår så tacksamt. Hvad Försynen varit god
just emot honom, som unnat honom så mycket godt. Ty deruppe står ju hans
älskade, hans drömmars ideal och väntar troget! Snart, snart får han
trycka på hennes läppar sin första, blyga, trofasta kyss!

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Men med rynkade ögonbryn observerade Morti den unge skridskoåkaren.

-- Fördömde tölp -- mumlade han -- jag skall minsann tukta dig för de
der vinkningarna och de förälskade gesterna! Hur han lyfter på den
eleganta skinnmössan för att för dig presentera det eldfärgade håret
riktigt i sin fulla glans. Så vackert den purpurröda halsduken
harmonierar med luggen. Fy fan -- förlåt mig min engel -- när jag tänker
att min stolta, sköna flicka skulle offras åt den der förläste bonden.

Morti slog ännu en gång armen kring hennes lif och drog henne närmare
intill sig. Och så, midt framför fönstret ännu en kyss på hennes panna,
kinder och läppar.

-- Ah, nu är han ren i viken vid udden. Han sträcker sina armar emot
dig! Usling, jag önskar du låge inunder der i strömfåran. Nej, Malin se,
se han faller, slår näsan i isen och gör en högst löjlig figur! Det har
du för allt ditt gestikulerande! Dumhufvud! Så oskickligt han bär sig
åt. Se hur han ligger och kafvar med benen! Oh, nu plumsar han i. God
morgon, min gosse! Totalt under isen! Och den brister allt efter hand.
Det der skall afkyla herr friarn betydligt. Aj, aj, han sjunker, han
synes ju ej mer. Krafla dig upp, stackare, eller ligg der, mig gör det
detsamma!

Malin bleknade. Hon höll sig krampaktigt fast i fönsterbrädet. Hon såg
utan att förstå, hennes ögon liksom brände sig in på den fläck der han
sjunkit.

Ändtligen syntes han ånyo vid vattenytan, fick fäste vid isen och
sträckte bedjande sin hand upp mot fönstret.

Malin gaf till ett rop, skyndade ut, tillkallade drängarne, som just i
stugan höllo på med sin middag, och inom mindre än en minut voro de vid
stranden.

Morti följde. En af Malins kallaste och mest föraktfulla blickar hade
straffat honom deruppe då han yttrat sin skadeglädje öfver Adolfs fall.
Han kunde i den blicken se hvad hennes kärlek var värd...

Men, komna dit ner syntes han icke mer. Bred och blå gapade emot dem den
öppna rännan. Der var strömt och isen alltför svag.

Karlarne gjorde hvad de kunde. Morti, eldad af Malins utrop och böner,
gick främst. Han föll i, kom upp igen, försökte på nytt. Förgäfves.

Malin gret och qved, torterad till det yttersta. Som en blixt kom
hämden. Och ångern, bitter och -- för sen. På Mortis utledsna min och
skamflata ansigtsuttryck såg hon att han ansåg sig ha spelat en dålig
komedi, som han förgäfves sökte att med värdighet spela till slut.

Man arbetade till sent på qvällen. Slutligen fans han dernere. Ett
lyckligt, fromt uttryck var liksom fastfruset på hans ansigte. Och den
röda duken, den gaf ännu i döden ett sken af lif åt de bleka, stela
dragen!

Lycklige Adolf! Du slutade ditt lif den dag, då du var på höjden af din
lefnads sällhet! Hur ung, hur full af hopp! Det var din skönaste dag!
Hade du lefvat en minut längre, så hade den varit din sorgligaste! Men
nu! Hur god är ej Gud! Hur vis Försynen!

      1881.




Vid Hirsala.


Det är en vanlig skärgårdstafla man ser från ett af fönstren.
Sommarsolen skiner blank öfver en holmbeströdd fjärd. Mörka granstränder
öfverallt. Vass betäcker vikbottnen der borta, och längst inne, der sjön
bildar ett smalt sund, ryker det från nyss tända svedjeland.

Här och der framskymtar en liten stuga mellan granarna, grå liksom
berget bakom den, halfgömd och liksom sökande skydd mot vindarne. Inne i
bergen bo »haltiorna», som under sitt hägn ha menniskoboningarna, medan
uppe i sjelfva stugorna, någonstädes på vinden de små hemlighetsfulla
väsen bygga och bo, som värna invånarne för det onda, som hotar dem
utifrån, d. v. s. sjötrollen, skogsråen, hiisirna, gastarne, samt sist
och slutligen för -- elaka menniskor.

Från ett af de andra fönstren på rusthållargården har man en helt olika
vy. Det är en vild, ovårdad skog man ser. Der inne i skogen husera
vargar hela långa vintern om, och derifrån gå de ej sällan helt nära
gårdsfönstren på jagt efter djur och menniskor. De hålla trogen vakt, då
kölden kommer och skaren bär.

En half mil inåt landet på den sidan, långt ifrån hvarje menskoboning,
ligger på en grankulle en liten jordkula, som mest liknar en
potateskällare. Der inne bor gamla Weitikka ensam hela året om. Fordom
tjenade hon här på gården, var ung och vacker, så visst som hon nu är
sextio år och ful som ett troll. Men i skogen sker henne aldrig något
ondt. Skogsrået sjelf har lofvat skydda henne, och sjöjungfrun vågar
derför ej angripa henne, hur gerna hon än ville, »ty sjöbruden har agg
till mig», säger hon och -- kanske har Weitikka rätt.

Det tredje fönstret i rummet visar ännu en annan tafla full af stämning.
Åt söder och vester ödemarkens vilda, men tjusande poesi, öster ut
halfcivilisationens prosa. Närmast ligger ladugården och i fonden bortom
fähuset en ofantlig rågåker i träde. Emellan tegarne slingrar sig vägen,
knagglig och grå; den heta solen har bränt leran så torr, att man går
derpå som på stelnad lava.

Så se nu en gång byvägarne ut i den trakten. »Man har ej råd att bygga
bättre», säga hemmansegarne.

Men här inne i den stora »rusthållarstugan», för närvarande uthyrd till
»sommarnöje», småprata några glada ungdomar. Man talar om gamla
Weitikka. Den yngsta fröken, hon som nyss blifvit så der halft förlofvad
med sin kusin studenten, har sjelf varit i jordkulan, »troligen», säger
hennes fästman, »i det hemliga hopp att der få veta sina framtida öden!»
Men den lilla bruden skämtar och ler, pratar och skalkas. Hvad hon
derunder påminner om en bjellra som klingar hela dagen om, hvad hon
liknar en lärka som jemt och ständigt drillar, bara drillar! Och hon
måste ju vara glad, hon som är familjens solstråle, dess framtidshopp
och dess enda glädje.

-- Jag hade så roligt -- berättar hon nu -- jag hade så utomordentligt
roligt! Pappa sof middag, när jag gick, mamma bakade skorpor och
stackars Erik satt ute och lekte i sanden. Åh, hvad landet är bra för
sådana der stackars oskyldiga och olyckliga menniskor som bror Erik! Han
är idiot han, nå! hvad mer? Han gör ingen ondt och bara skrattar åt
allting! Hvad han gläds åt solskenet och åt naturen! Jag tycker då det
är mer synd med syster Emilie som har lungsot. Att mamma ser sorgsen ut
till och med då hon bakar de allra raraste russinbullar, är då intet
under... Men, allt nog jag lemnade allihop, klef öfver det der gärdet
och sprang ända tills jag kom till Weitikkas beryktade kulle.

Den unge fästmannen hotade med fingret: -- Du är mig just en liten
vildand, Greta. Hvarför tog du ej mig med?

-- Du vet att mamma inte tål att jag springer ute i skogen med ungherrar
utan 'förklä', och dessutom ville jag vara ensam. Då jag kom fram, stod
Weitikka i sitt potatesland och gräfde i jorden med en käpp. Ack, hvad
hon liknade en rigtig hexa! Krokig som en båge och alldeles grå! Jag
har aldrig förr sett någonting så fult. Ätt tänka att hon varit
förlofvad med förra herrn här på Hirsala, med en rigtig fin herreman!
Att föreställa sig att hon varit ung! Att tro att hon varit vacker! Åh,
det är ju rakt omöjligt...

-- Vet du, Antti, hon låtsade ej se mig då jag kom, men när jag räckte
henne min stora doftande bukett, blef hon vänligare och bjöd mig in. Det
var just hvad jag ville. Du vet att kullen ligger nära en vik af
Kaisfjärden och att jordkulan står omgifven af höga, präktiga tallar.
Ett litet fönster sitter vid taket, det kan man ej se utifrån. Men
ofvanpå växer torf samt här och der litet ljung och något rågax mellan
tufvorna. Skorstenen der uppe har den löjligaste fason i verlden, den
ser ut som en kruka.

-- Inne i rummet är deremot rigtigt trefligt. Den svarta spiseln är
utanpå dekorerad med gamla nät och inuti med en hel hop underligt
fasonerade husgeråd af näfver, fabricerade af henne sjelf. Sängen ser ut
som en badstulafve. Till täcke har hon ett vargskinn och till madrass en
knippa, halm och lite hö. Det doftade så skönt af den vissnade
timotejen.

-- Nå, Greta lilla, hvad spådde hon, skulle vi bli rika och lyckliga?

-- Tyst, Antti, så får du höra! Weitikka hade ett gammalt skåp, som hon
ärft ifrån gården. Det var ljusblått och måladt med röda rosor, tulpaner
och brinnande hjertan. I skåpet stodo tre böcker: en bibel, en psalmbok
och Robinson Crusoe. Hon kan läsa, men endast om sommaren, ty om
vintern har solen så sällan tid att titta in. Ibland snöar det öfver
hela jordkulan, och då ser hon ingenting förr än hon fått tid att skotta
sig igenom snön och göra gluggen fri. Hon har då intet annat ljus än
pertbloss ... och deras sken är ju flammande och rödt. Mest lefver hon i
mörkret.

-- Stackars kräk, hvarför bor hon så der ensam i skogen, kan man inte
inhysa henne här på gården?

-- Hon skulle icke för något i verlden lemna stugan! Weitikka eger sjelf
kullen med sitt potatesland, sina tallar och sina vindfällen. På detta
har hon lefvat i fyratio år. Hon hugger sjelf sin ved och bär den ifrån
skogen så nära sin jordkula, att det inte om vintern skall möta
svårigheter att få den hem genom snön. Sin potates förvarar hon under
sitt golf, och för näten som hon binder får hon penningar att köpa bröd.

-- Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt
sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle
och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp
torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela
hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer?

-- Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du
snäll!

-- Hvad du är tråkig! Hon spådde inte alls. Hon bara berättade, och när
hon såg hur jag tyckte om att höra, så blef hon helt varm...

-- Nå, tala om hvad hon berättade! Det var väl om spöken, andar,
gastar, troll och all sorts otyg, hon har väl varit på Rastekais berg
och firat »mörkrets seger öfver ljuset» på julnatten, hon har väl åkt i
pulka med en ren ända upp till iskungens hexfest och der slagit eld med
sin näsa mot de andra trollpackornas, eller hur?

-- Om du inte blir allvarlig, Antti, så tiger jag som en mur och du får
ingenting veta. Hon talade om sina öden, och de intresserade mig så att
jag aldrig mer glömmer det.

-- Berätta dem, min lilla lärka, berätta bara, jag hör gerna på. Hvad
sade hon dig?

-- Hon talade om hvad hon en gång sett från _detta_ fönster der vi nu
sitta. Det var just den här vyen hon menade. Här stod hon den
märkvärdiga dagen, och härifrån såg hon det förfärliga...

-- Nej, Greta, hvad du är täck när du berättar sorgliga historier. Jag
är rigtigt intresserad nu. Var det kärlek med i sagan så desto bättre,
fortsätt nu, jag är idel öra, men tala om allt ifrån början.

-- Nå ja, jag tror det var så, att hon var kammarjungfru åt patronessan
här på gården, fru von Bergcrona. Patron var en otreflig herre, högmodig
mot sina underlydande, elak mot sin hustru, som han bedrog för
guvernantens skull, elak mot sin son och deremot mycket svag mot sin
dotter, som i sin tur kujonerade fadern. Det var jemt krångel i huset,
häftiga scener och ständig ofrid. Och då patron fick veta att unge
herrn förälskat sig i Weitikka och ville gifta sig med henne, blef det
ännu värre.

-- En dag, det var en söndagsförmiddag just högsommartiden, så hade
sonen talat med gubben om sin kärlek till Weitikka, men fått hårda ord
och kalla hånskratt till svar på sin fråga om fadern ville tillåta att
han gifte sig och finge den tillämnade platsen som inspektor på godset.
De hade skilts som ovänner i vredesmod och under svordomar och
förbannelser. Olyckliga söndag, börjad och slutad utan välsignelse!

-- När unge herrn lemnat sin far, sprang han genom trädgården och ner
till stranden, der hans syster och hennes guvernant sutto i segelslupen
färdiga att gå till sjös. Utom dessa båda var unga fröken Laura G. der
också, hon som man bestämt till fästmö åt Weitikkas käraste. Det var en
vacker flicka, stolt och verldslig, klädd i ljusrödt och vajande flor.
På midten vid storseglet satt Trädgårds-Kalle, det var han som skötte
årorna.

-- Unge herrn, röd och upprörd, hoppade i båten, stötte ut och satte sig
vid rodret. Han såg sig omkring. Det var spegellugnt, litet qvalmigt och
qvaft i luften. Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och
började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten
smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman.

-- Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som
höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla
färger.

-- 'Titta ut', hade han sagt, 'der ute seglar nu din älskare med sin
blifvande hustru. Se nu noga på honom, ty du ser honom sista gången.
Innan båten kommer igen, skall du vara din kos -- men din årslön skall
jag skänka dig af barmhertighet, ehuru det är mer än du förtjenar. Om du
inte lyder mig och har lemnat egorna förr än de seglande återvändt, så
låter jag hundarne jaga dig i väg. Tag tjenst på något värdshus i
staden, der kan du förföra pojkar efter behag. Tills jag säger dig till
kan du stå här och agera fröken, men så fort jag har orlofssedeln i
ordning, får du börja packa in. Få se hvad du kan göra med dina blickar,
kanske han vänder om -- få se!

-- Den stackars Weitikka stod stilla. Solen sken så gul och en lätt
solrök fylde med sin ljusblå färg hela landskapet. Hon minnes allting
ännu så väl, och berättar det så vackert. Viken, de mörka
granstränderna, vassen der borta, och längst i fonden midt på tjärden
segelslupen med sina nya, hvita, ovanligt höga segel och vimpeln...

-- Nere vid horisonten, der en liten bit af det stora, vida hafvet
skönjes, kunde Weitikka se ett litet mörkt moln. Det växte. Det kom
närmare, det blef så sällsamt till sin form. Hennes ögon följde
mekaniskt dess allt jemt större proportioner. Slupen roddes ej mera;
skyddade af en liten holme tycktes de seglande halft domnat af i
solbaddet. Men snart var holmen dublerad, och den stora fjärden låg
framför. En häftig vindstöt, stark, okuflig och liksom en blixt brytande
fram ur molnet, tryckte för ett ögonblick de skotade höga seglen, kom
båten att hårdt vicka till att ta in vatten och att inom ett par
sekunder ligga omkullstjelpt på vågorna.

-- Hon såg ingenting mer. Det mörknade för hennes ögon. Hon hörde blott
hur utanför i trädgården en olycksbådande susning for genom trädens
grenar, och kände hur den varma, tunga luften i ett nu afkyldes och blef
liksom fuktig. Nere vid stranden sqvalpade de första vågorna liksom
klagande, det fräste och skummade mellan stenarne vid bryggan.

-- Weitikka trodde ett ögonblick att hon fått »solstyng» och blifvit
tokig deraf. Hon trodde att patrons hårda ord varit en elak dröm och
hennes syn likaså. Hon stod som förstenad och förmådde ej röra sig ur
stället.

-- Patron, som med sina knarriga söndagsstöflar promenerade inne i
salen, väckte henne till medvetande.

-- 'Se så, piga', sade han, 'nu kan det vara nog! Tog du afsked af
kärasten eller hur? Gå nu och gör ditt knyte i ordning, här har du
pengar, du usla slinka!'

-- Weitikka suckade. 'Och jag fick aldrig ta afsked, aldrig, aldrig!
Sjöjungfrun tog honom från mig, och på köpet tog hon hans brud med. Och
de andra likafullt, patrons dotter och guvernanten. Bara pojkstackarn,
han blef qvar, ser ni han håller fast sig i slupkölen. Sjöbruden gitter
inte med sådan ful bonddräng, min älskade skulle hon ha. O, du helige
fader i himlen, om jag hade fått dö i hans ställe!'

-- Patron såg det också han, allt för tydligt. Fram mot eftermiddagen
fick man upp fröken Anna, guvernanten, men först flere dagar derefter
unge herrns tillärnade brud fröken Laura och den andra. Systern hade
hängt sig fast om hans hals och guvernanten vid benet, ty den förra hade
hans halsduk i handen och den andra hans stöfvel. Men unge herrn sjelf
kunde aldrig oaktadt allt sökande återfinnas. Weitikka visste nog hvar
han fans, hon. Just der båten stjelpte är mycket strömt, och der nere
bor sjöjungfrun.

-- När en man är allt för mycket älskad af två qvinnor, blir sjöjungfrun
ond och tar honom sjelf, så säger sagan.

-- Ack, lilla Greta, det der var fasligt rörande! Nå hur kom Weitikka
till kullen?

-- Hon fick den till skänks på lifstid af patron, som strax sålde gården
och flyttade bort med sin olyckliga och brutna hustru. Weitikka har
sjelf till största delen byggt upp sin håla, och man ansåg henne
naturligtvis litet galen allt se'n den der händelsen. Hon blef som hon
nu är -- Gud vet huru. Hon lefver ett för mig oförklarligt lif, men klok
är hon bestämdt, ehuru man att börja med icke kan tro det. Hon lefver
icke _ensam_, säger hon, nej alls icke. Hon har sin bibel, sin Gud och
-- sina andar. När isen lagt sig och det blir kallt på hafsbottnen, då
sliter _han_ sig, hennes älskade, lös ifrån sin brud och stiger upp till
kullen, der de förr om sommaraftnarne svärmade. Han träder in i det
mörka rummet, som då af sig sjelf får ett ljusare skimmer, och der
berättar han underbara historier från djupet. Och Weitikka lyssnar, natt
efter natt, vinter efter vinter. När vårsolen tinar upp snön och
smälter bort istäcket, då törs han ej mer till Weitikka. Då måste han
stanna hos den andra der nere -- och hon, den gamla, sällskapar med
haltian och sommarns alla naturväsen, som om vintern sofva...

-- Och nu, Antti, har du hört allt. Se nu ut, se! Vid holmen der bor
Weitikkas älskade på hafsbottnen, och der ser man ibland om
höstqvällarne, just förr än isen binder vågen, en reslig gestalt liksom
förföljd af en annan hvit skepnad försöka fly åt kullen till. Det är
sjöbruden som vill hindra honom att gå upp till Weitikka. Tro ej att det
är isdimmor, nej, det är den stackars drunknade, men han kommer ej fram
förr än det blir alldeles mörkt och långt mera kallt.

-- Jo, jo, allt det der kan jag tydligt se, om jag bara litet blundar
med ögonen! Det är en vemodig stämning i den der utsigten, men så
nationel; om jag visste hvarför det så ofta är någonting mörkt och
dystert i vår finska natur, det är som en ljuf gåta, som längtar att bli
löst!

-- -- -- --

      1880.




Lyx.


Hon satt der alldeles ensam i deras lilla rum, som på samma gång var
verkstad, sängkammare och kök. Det var uppstädadt nu, renskuradt och
ordnadt. Allt som hade kunnat rengöras var fullkomligt fläckfritt, till
och med taket. Hon hade haft det arbetsamt i flere dagar, det var så
ansträngande att taga itu med så hårda sysslor, trött och sjuk som hon
var. De grå tofterna i taket hade hon skrapat rena från den sotiga
limfärgen, och hade målat det så hvitt hon kunnat med kritvälling, det
skulle vara en af de glada öfverraskningar hon beredt mannen för
högtiden, julhögtiden, som stod för dörren. Endast tapeterna voro
ohjelpliga. Nedrökta och solkiga på allt vis, var det endast med största
möda hon lyckats klistra ihop dem och dölja de värsta refvorna med en
våd eller par af tidningsmakulatur, så der blef en bred snygg rand på
midten af väggen. Det var icke mycket, men det såg i alla fall bättre ut
nu än förut, i synnerhet med de der granna, brokiga kejsarbilderna, som
hon fått af sin forna kamrat, tjenstejungfrun hos assessorns.

Der satt nu det ryska majestätet i gardesuniform och med så många
kraschaner, band och medaljer, som kunde rymmas på hans bröst. På
hufvudet en riktig ryssmössa, grön och med röd kant. På kinder och
läppar var han rödmålad, ögonen förgätmigej-blå och alltsammans i
mjölkhvitt fält.

Det var rigtigt trefligt nu härinne, varmt och behagligt. Erik kunde väl
icke vara missnöjd, att hon stält undan verktygen i skåpet och
trävirket, som han snickrade af, ute i boden. Man hade tre helgdagar nu
å rad, och han var minsann ej den, som brukade arbeta om söndagarne;
dertill var han alltför ung och yster, hennes man. Det var icke att han
ville hålla sabbatens frid, nej, alls icke, men han hade ett annat
sinne. Då man arbetat sex dagar å rad, menade han, kunde man gerna bestå
sig en hvilodag -- en glad dag, rättare sagt.

Der var i rummet ännu någonting, som borde roa honom, tänkte hon. Han
var naturligtvis icke i den åldern, då man egentligen kan glädja sig åt
ett julträd, men hon, hon, som var ännu äldre, hon hade så hjertligt
gladt sig deråt. Han hade aldrig haft ett hem förut, stackars gosse.
Hans mor, tvätterskan, hade bott i barackerna med flere andra familjer
inom samma väggar, och hvad hem var kunde Erik icke veta; det skulle
blifva hennes sak att lära honom det.

Hon tänkte på allting som varit, nu der hon satt trött och utarbetad,
urståndsatt att röra sig. Julaftonens timme var redan slagen, och han
kom icke. Det förflutna steg fram och påminte henne om ett och annat
... det var så sällsamt, hon hade ju knapt haft tid att tänka under de
elfva månader de nu varit gifta. Ett jägtande från morgon till qväll;
arbete från kl. half 5, tungt, hårdt arbete, tvätt och strykning,
skurning och bråk hela förmiddagen, på middagen hemmet och maten, den
tarfliga, hårdt förtjenade maten, så utarbetet igen för andra, så
qvällsvarden och slutligen natten, den ofta ångestfulla natten, då han,
den unge mannen kom hem drucken, visserligen glad och lustig, men
retlig, så att hon ibland till och med fruktade för sitt lif.

Allt detta kom för henne nu. De hade varit långa dessa elfva månader,
sträfsamma, glädjelösa, så annorlunda mot det hon förestält sig. Hon var
egentligen icke lycklig, det liksom formulerade sig för hennes tanke,
det som hon känt som ett obestämdt, plågsamt tryck, någonting som hon
förskylt, men omedvetet, någonting som var ett straff, hon visste ej
hvarför.

Men -- nu just kom hon på det. Det slog henne som en blixt. Det upplyste
detta dunkel af aningar, af oklara känslor och halftänkta tankar. Det
var hennes fel; hon hade gjort det af fri egen vilja. Hon hade gift sig
med honom, den unge, vackre snickargesällen, för hvilken hon blifvit så
allvarsamt varnad; hon hade tagit honom ändå, derför att hon -- på sitt
vis -- älskade honom.

Huru annorlunda var icke allt nu mot förut! Hon hade varit som medlem af
familjen deruppe hos assessorns! Hon ansågs nästan som trotjenarinna,
ehuru hon endast varit der nio år, men dessa nio år innefattade hela
hennes ungdom. Nitton år då hon kom till Helsingfors ifrån sitt
bardomshem borta på landet. Och så kom _han_, hon var då tjuguåtta år,
kom och pratade tok, narrade henne, den allvarliga, sedliga, anständiga
Eva, som af herrskapet ansågs vara förbi den »farliga åldern», narrade
henne på dans, skämtade med henne, gaf henne små presenter, hittade på
att säga henne små artigheter hvilket ingen förut gjort; de voro
visserligen litet grofva, men de hade nyhetens behag, och hon var ändå,
stackars gamla förståndiga Eva, »bara en qvinna»!

Men han, han var ung, han var qvick i tungan, och hans ögon spelade. Man
måste lyssna, när han hvisslade eller sjöng; det lät så lustigt, precis
som en flöjt. Han kunde få den surmulnaste att skratta när han ville.
Och så hade han ett så märkvärdigt sätt att taga henne kring lifvet. Hon
kunde ej slå ifrån sig. Hon kunde ej ge honom en örfil, huru gerna hon
än ville. En annan skulle bara hafva vågat! Det var endast han, som
kunde göra det. Han behöfde bara se på henne med de der falska, långa,
bruna ögonen så der ... så gaf hon vika, tillät honom dessa smekningar
och hörde hans försäkringar.

Ingen hade förut stått emot Erik. Fastän han lefde undan och slarfvade
med arbetet, fastän han gick här och der i gårdarne och pratade tok med
tjenstflickorna, trodde de alla på honom. Och Eva, hon rodnade då han
kom, slog ned sina trofasta grå ögon, jemkade duken litet lägre ned i
pannan, rörde snabbare om med sin visp eller stötte ännu mer energiskt
med morteln. Men ju mer blyg hon var, dess ifrigare tycktes han. Och så
skref han verser, citerade ur visboken, renskref dem på granna,
englabeprydda papper, hvars blad han suddade ned med sina fingrar. Det
tänkte hon icke på, ehuru hon eljest var så sträng med renligheten, det
kunde ju vara af kärlek ... man är inte så noga, då man älskar.

Hon kunde icke bära det till slut. Motståndet orkade hon ej med. En dag
tog det henne så ömt om hjertat det han sade, hans varma ord. Han var så
vänlig, han bad så mycket, det var omöjligt, hon kunde ej säga nej. »Nå
Erik, efter det så är,» menade hon, »efter det så är, så blir jag väl
dervid, lemnar tjensten och blir din hustru.»

Erik blef flat, men han dolde sin missräkning och gick skenbart in på
hennes tankegång.

Eva fördes icke en tumsbredd från det hon ansåg rätt. Hon förstod blott,
att hon älskade och att hon var eftersträfvad af den hon höll kär. Hon
såg sig ej omkring, ej framåt, hennes idékrets koncentrerade sig på
detta enda: hon älskade honom, och hon skulle som hans hustru blifva
lycklig i ett eget litet hem -- ett eget!

Hennes blygsamhet och tillbakadragenhet retade honom, hennes varma,
trogna hjerta värderade han deremot icke. Hon var icke ung, men hennes
tjuguåtta år generade honom alls icke. Det var en präktig rak gestalt,
kraftfull och dock smärt; hennes röda kinder skeno som mogna äpplen, det
bruna håret var vågigt och glänsande, och så hade hon arbetat ihop ett
par hundra mark; hon var icke att förakta. Erik behöfde ej låta binda
sig af en så smal sak som en vigsel. Med en qvinna kunde man väl rå, när
hon en gång var blifven ens hustru. Dålig karl den, som icke kunde
kujonera en qvinna, och han skulle visa dem, han...

Herrskapet förestälde och bad, det hjelpte icke. Eva var envis, hon hade
sina egna tankar om saken. Ett eget hem måtte väl vara bättre än andras!
Hellre fattigdomen i egen stuga än rikedomen under andras tak; hellre
egen hålkaka än främmande hvetebulle!

Och för öfrigt, fattiga behöfde de ju icke bli. Hon kunde arbeta som
hjelphustru. Han var en flink arbetare, slarfvet och drickandet skulle
väl upphöra, när han kom under hennes inflytande. Bara de en gång blefve
gifta, så skulle nog allting blifva bra.

Och dervid blef det...

Vigseln förrättades af sjelfve kyrkoherden, och den lilla festen firades
helt ståtligt uppe i herrskapets stora sal. Erik såg under vigseln så
stadig ut i sin snygga svarta rock med löskrage och rosett. Eva sjelf
med myrtenkrona och krans var en ståtlig brud, hennes händer tycktes så
fina i de hvita glacéhandskarne, en skänk af fröken. Der var tal och der
var skålar. Frun, Evas matmor, var upprörd och tyckte ej om denna
skilsmessa från en värderad och utmärkt tjenarinna; fröken hade stora
tårar i ögonen under det presten uttalade de ödesdigra orden, och Eva
storgrät, så att hennes högröda kinder blefvo ännu rödare.

Men på qvällen förlorade Erik totalt hållningen. Han drack i botten hvar
gång man skålade med honom och fylde strax på igen. Allt det der mindes
Eva så tydligt just nu, mindes hur hon ständigt sårades deraf under
qvällens lopp, icke för sin egen skull, men för herrskapets, och ändå
hade hon bedt Erik så vackert...

Och när de gingo hem på qvällen, huru var han icke då öfvermodig, retlig
och stojande! Han sjöng högljudt hela vägen och kysste henne så ofta ...
icke så stilla, ömt och kärleksfullt som hon hade önskat, utan på ett
annat sätt, hänsynslöst, vårdslöst och aktningslöst. Och sedan här inne
i rummet, medan han tog af sig stöflarne, huru hade han ej då talat rått
och hårdt, så att han skrämt henne ända till tårar. »Nu skall du lemna
herrskapstagena,» hade han sagt, »och ställa dig så, att jag blir
belåten. För si jag tål inte det der, och det är allt jag, som kommer
att blifva herre i mitt hus, jag och icke du, kom ihåg det!»

Våren kom när vintern gick, men det blef icke bättre, ehuru hon hvarje
dag hoppades. Hvad han förtjenade hade han ju rätt till att sjelf
använda. Hvad hon arbetade ihop köpte hon mat för, mat och något
husgeråd. Det räckte godt till, men ingenting blef öfver.

Han var sällan hemma. Hon fick bära maten bort till fabriken, der han
arbetade. Icke alltid var han der; man sade, att han gått ut »på
ärender». Maten skulle i alla fall lemnas der; han kom väl igen. Han
kom igen -- men alltför sent, kom igen, men icke mer arbetsför, utan
dåsig och slapphändt, så att det icke blef något af med arbetet.

Slutligen måste hon ge af sin dagspenning för att betala hans skulder,
än krögaren, än månglerskan, än juden som sålt honom kläder. Han tackade
henne aldrig, han ville helst slippa tala derom. Han skröt likafullt
alltjemt om sin duglighet och raskhet, sin händighet. Han nästan ansåg
det som sin merit, att han tålde henne i sitt hus, och försökte alla
medel att låta henne känna sin öfverlägsenhet. Det att han lefde på
hennes arbete ansåg han som en oförtjent ära för henne, en ära, som han
likväl aldrig tålde höra nämnas.

Och dock var Erik ingen verkligt dålig karl, menade hon. Han var alls ej
förfallen, hans utseende utvisade tvärtom stor lifskraft och ungdomlig
spänstighet. Skulle det der uttrycket i ögonen ej varit, så hade man
kunnat tro honom... Men de skrattande, simmiga blickarne, som jemt
irrade omkring oroligt och rastlöst, vittnade om annat. Och dock! ännu
älskade hon honom, hon måste, han var ju hennes make, hennes...

Han hade heller icke gjort något ondt, tänkte hon. Han var ju ung och
bara litet svag. Det var litet ostadighet, tänkte Eva, det skulle snart
blifva bättre, bara tiden led. Han skulle till slut se, att en
ordentlig, ärbar och arbetsam hustru var bra att hafva, en trogen,
mildlynt qvinna, som skötte om hus och hem.

Så satt hon ännu en halftimme. Klockan, som hon fått af herskapet, den
stora väggklockan med röda rosor målade kring urtaflan, slog half åtta.
Det led, och han kom icke.

Om hon skulle tända vaxljusen i granen, som stod vid spiseln? Bara han
icke dröjde så länge, att de brunno ut. Kanske hon borde vänta ännu en
liten stund och hellre sätta på risgrynen...

Det gjorde så ondt att röra sig. Det brände i hufvudet, och kroppen
skälfde till ibland af kyla. Det var tungt att gå i dag, det gick icke
så bra som eljes. Hon sträckte sig upp efter en blankskurad kastrull och
gjorde spiseln i ordning. Ute i boden stod veden, som hon sjelf köpt och
sjelf huggit och sedan radat upp så nätt och jemnt. Dit ut gick hon, en
brasa skulle säkert bidraga till trefnaden. Erik tyckte så mycket om
värme...

Boden låg vid porten, de otäta väggarne insläppte snön, som fördes in af
vinden och hopade sig i en drifva midt på bodgolfvet.

Derinne hörde hon, huru någon ute i porten talade...

Hon igenkände Eriks röst, ehuru han stod längre bort, ty han talade så
högt. Den andre nästan hviskade.

Eva kände en stickande smärta i hjertat. Hon hade igenkänt Liisa,
fabriksflickan, på de läspande ljuden. Det var en märkvärdig organ, så
smekande, så vek, och ändå talade hon endast råa, obehagliga ord, men
med den rösten...

Eva smög närmare intill springan; der hörde man stämmorna tydligare. De
stodo båda vid portgången, i skydd af stallvindstaket, han och hon.
Erik var vid lördagslynne, han talade högljudt och skorrade på målet.

-- Kan du inte tala saktare -- bad Liisa -- hon hör ju oss, hustru din?

-- Bryr jag mig om henne -- svarade Erik -- om hon tror, att hon skall
vara styrman för mig, så tager hon allt miste! Nå, Liisa, säg ifrån,
hvad du vill hafva, så får du det.

-- Du skall väl hellre gifva henne dina penningar. En fattig flicka som
jag kan väl vara utan. Herrskapsmadamen skall väl pyntas, kan man tro.
Köp hatt med plymer åt hustru din; åt mig duger hvad som helst.

-- Har jag förr låtit dig vara utan julskänker -- menade Erik -- du vet,
att du får hvad du vill ha. För öfrigt bryr jag mig ej om min hustru, nu
vet du det. Se så, kom nu, så gå vi ut och fira julen, du och jag.

-- Nej Erik, gå in du... Hvarför tog du henne, fastän du påstod och svor
ständigt och jemt, att du hade mig kär?

-- Och det frågar du, som vet, att hon hade penningar och dessutom jemt
hängde efter mig. Inte slapp jag lös. Tror du man kan skjuta ifrån sig
en som håller sådant tag?

-- Då kan du hafva det, som du har det! God helg, Erik, jag går nu, jag.

-- Kom in och värm dig, du har så kalla händer så...

-- Åh, dem värmer jag sjelf. Och hos Antipoffs i rummet sitta de väl
snart nu alla. Der är varmt, ser du; och der träffar jag
Skomakar-Janne. Adjö.

-- Skomakar-Janne må akta sig, han! Rör han vid dig, så skall han få se
på annat. Kom nu, jag har sju mark qvar, vi köpa paletån åt dig. Boden
är öppen ännu och bodfrun prutar nog af, fast hon ville ha tio.

-- Jag säger dig, gå in! Annars får du väl smaka riset i natt; hon
missunnade ju mig här om sistens en enda liten snapps! Halfva stopet med
bränvin skulle hon dela på likasom skulle en inte rå med en så'n smula
ensam... Gå in nu, annars ställs du väl i skamvrån.

-- Tyst Liisa, nå -- kommer du?

Liisa lät sig dragas derifrån. Deras glada röster hördes allt saktare
... de bekymrade sig föga om snön, som yrde omkring dem, om kölden och
den kalla isiga blåsten, som jagade hvirflar af lösa, sandaktiga
snöpiggar omkring på gatorna. De gingo framåt arm i arm. Liisas tunna
bomullskjol fladdrade kring henne, den lilla korta paletån blåste upp
och blottade nu och då det illasittande utnötta klädningslifvet. Men hon
var glad och lustig, svor så hurtigt ibland när det passade sig, och då
de veko in åt en mörk tvärgata, passade hon på och tog fram en
cigarrett...

       *       *       *       *       *

Derinne i boden stod Eva ännu, lutad mot springan. Hon rörde sig icke,
utan tycktes lyssna äfven sedan allt länge varit tyst. En och annan
ensam arbetare skyndade ännu hemåt. Alla hvisslade glada melodier eller
gnolade på någon visa. Endast en och annan gatpojke strök tyst och
slokörad omkring knutarne, husvill och bragt ur jemnvigten. I qväll gick
det ej så bra som eljest att med en lustig melodi jaga hungern på
flykten och att med glada toner fylla den tomma magen.

Eva tyckte sig alltjemt höra sin mans och Liisas röster. Det föreföll
henne som om hennes man ännu alltjemt hånade henne i sällskap med denna
slarfviga flicka, som hon hittills hatat utan att veta det och utan
skäl; hon tyckte sig förstå i detta virrvarr af stridiga känslor blott
en sak: att hon var honom till obehag och att Liisa varit hans
älskarinna redan före deras giftermål och fortfarande var honom allt
annat än likgiltig. Det pinade henne. Hvarför just Liisa, denna dåliga,
ouppfostrade flicka, utan hjerta och utan seder, denna Liisa, som hon
afskytt och känt samma obehag för, hvar gång hon besökt deras hem, som
om hon varit något som man så fort som möjligt borde försöka få ur
huset? Hvarför just hon?

Liisa var således hennes rival, Liisa, skomakar-Jannes för detta fästmö,
den värsta af alla Sandviks-fabriksflickorna, Liisa, som hade alla
möjliga fel och olater, hon hade således tagit hans kärlek från henne,
hustrun. Hon!

För första gången tänkte Eva klart i denna sak -- hon förstod, att hon
allena älskat och att denna hennes känsla hindrat henne att bedöma hans
känslas rätta halt så, som hon eljest skulle gjort, om hon ej varit så
blind...

I smärtans första ögonblick gaf hon vika för ett utbrott af förtviflan.
Hon, den alltid lugna, förtröstande, med det orubbligt goda lynnet, hon
greps af en sorg, som syntes henne omöjlig att bära, och hon sjönk ned
som en sten på det fuktiga golfvet i vedboden, sjönk ned på snön och
omfattade med armarne vedstapeln liksom ett altare, vid hvilket hon
ville tigga om förbarmande.

Vinden dref alltmer snö in genom springorna. Drifvan derinne blef
större. Kölden isade henne, fukten trängde sig på henne genom kläderna,
men hon kände ingenting; den feber hon nu kämpade mot värmde henne och
brann som eld i ådrorna.

Så låg hon kanhända en halftimme sanslös. Men en rörelse inom henne
väckte henne och tvang henne att stiga upp. Det var som en öken hela
verlden, hemmet, allt. Hon var så ensam. Nu först förstod hon
herrskapet. De hade insett allt. Hennes dårskap, hennes löjliga kärlek.
Till dem kunde hon icke gå. Och inga vänner hade hon, inga, knapt
bekanta. Hon var ej af det slaget. Emedan hon var inåtvänd, tyst och
sluten, i sitt sätt högt öfver sina jemnlikar och nästan bildad, hade
man dragit sig från henne med denna skygghet, som så ofta skiljer
råheten från en hjerteadel, om hvars existens man intet vet,