The Project Gutenberg EBook of De vandrande djaeknarne, by Viktor Rydberg Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the copyright laws for your country before downloading or redistributing this or any other Project Gutenberg eBook. This header should be the first thing seen when viewing this Project Gutenberg file. Please do not remove it. Do not change or edit the header without written permission. Please read the "legal small print," and other information about the eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file. Included is important information about your specific rights and restrictions in how the file may be used. You can also find out about how to make a donation to Project Gutenberg, and how to get involved. **Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts** **eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971** *****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!***** Title: De vandrande djaeknarne Author: Viktor Rydberg Release Date: February, 2006 [EBook #9827] [Yes, we are more than one year ahead of schedule] [This file was first posted on October 22, 2003] Edition: 10 Language: Swedish Character set encoding: ASCII *** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK DE VANDRANDE DJAEKNARNE *** "De vandrande djaeknarne" is a novel in Swedish by the Swedish writer Viktor Rydberg (1828--1895). It was first published in the daily newspaper "Goeteborgs Handels- och Sjoefartstidning" in April and May 1856, using the pen name "Agricola". In 1896 it was published in volume 3 of the author's collected works ("Skrifter", 14 volumes), which reappeared in many editions and reprints over the following years. "Skrifter" has a commentary by Swedish literature historian Karl Warburg (1852-1918), which is also included here. This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on volume 3 of the author's collected works ("Skrifter"), fifth edition, printed in 1915, available at http://runeberg.org/djaknar/ This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set (E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut). Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ _________________________________________________________________ Skrifter av Viktor Rydberg III DE VANDRANDE DJAeKNARNE. Bondhistoria av "AGRICOLA" (Viktor Rydberg) Femte upplagan Stockholm Albert Bonniers foerlag Stockholm Alb. Bonniers Boktryckeri 1915 _________________________________________________________________ Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten! Die frueh sich einst dem trueben Blick gezeigt. Goethe. _________________________________________________________________ Innehall / Table of Contents 1. Djaekneupptag 2. Masugnen 3. Korporal Brant 4. Patron Brackander 5. Hos korporalens 6. Patronen och laensmannen 7. De bada rivalerna 8. Avsked fran hemmet 9. Vaervaren 10. Djaeknarne 11. Auktionen 12. Slutet Utgivarens tillaegg och anmaerkningar _________________________________________________________________ Djaekneupptag. "Kom, afton, saenk dig neder! Du ger oss moedans loen. Vad lugn du oss bereder! Natur, vad du aer skoen! Se, aftonrodnan vilar i dalens svala famn, fran faestet solen ilar bort till en annan hamn. Tyst, tyst aer allt som andas, blott naektergalens ljud med kvaellens vindar blandas, han kallar pa sin brud ..." Refraengen tages om igen: "Tyst, tyst aer allt som andas -- -- --" - Jo, vackert tyst, infoell Adolf, den av de bada djaeknarne, som sjoeng foersta staemman, hoer du da icke, huru inspektorn... eller vad karlen aer foer nagot... gormar och svaer daer nere med sitt arbetsfolk? Aer det naektergalens ljud, det? - Nog hoer jag det, Adolf, svarade den andre djaeknen, men da man befinner sig i sangens hoegre regioner, lyssnar man icke till maenniskornas tomma aevlan nere i gruset... Na, vill du icke sjunga mera? - Nej, Goeran, jag vill dricka. - Jasa, aer du toerstig, du lille skaelm! Na, jag saeger ingenting daerom; dagen har varit varm, och man maste skoelja ned landsvaegsdammet. Lat se... vad aer i flaskan, som din pappa godhetsfullt gav oss till reskamrat? Aennu nagot, ser jag. Skal, Adolf! - Gutar, lange Goeran!... Jag blir icke otoerstig, daerfoer att du dricker ur alltsammans. - Lugna dig, gosse! Jag laemnar kvar sa mycket, som jag, med anvaendande av approximationsteorien, kan beraekna, att din lilla korpus tal. Parvum parva decent... smatt hoeves en liten... saeger var ofoergaetlige vaen Hakan Sjoegren. - Gloem icke, Goeran, att du har daligt betyg i algebran! Sa, stopp nu! De bada samtalande voro tvenne ynglingar fran gymnasiet i Vaexjoe -- djaeknar, som allmogen aennu kallar dem. De voro ute pa botanisk exkursion, efter vad deras portoerer och botanikspadar visade; atminstone begagnade de botaniken sasom foerevaendning foer att under sommarferierna stroeva omkring pa landsbygden och soeka aeventyr. Dylika stroevtag hava sedan gamla tider legat i Vaexjoe-gossarnes smak, och bland boenderna i nejden ga manga historier om kringvandrande djaeknars aeventyr och putslustiga upptag. De baegge vaennerna hade slagit sig ned i graeset pa en kulle under en lummig ek. De hade daerifran utsikt oever ett haerligt smalaendskt landskap med sma insjoear, slingrande baeckar, furumoar och loevdungar. Goeran, den aeldre av dem, var en hoegvaext, kraftig yngling med jovialiska ansiktsdrag och anlaeggning till polisonger. Han hade sina tjugu ar pa nacken och stod nu faerdig att med den laerdomsskatt, som bestas i Vaexjoe, och icke sa litet daerutoever, som han pa egen hand samlat, begiva sig till akademien. Adolf, hans kamrat, var en spenslig, finhyad gosse med skaelmska oegon. Son av den rike och allmaent aktade baron Sparrfaelt pa Odensvik hade han slutit ett fast vaenskapsfoerbund med hemmansaegaresonen Goeran, ett foerbund, som olikheten i deras alder endast bidrog att goera aennu varaktigare. De bodde under terminerna tillsammans, delade sina laerares och kamraters tillgivenhet och hade allt, till och med sina sma oskyldiga upptag, gemensamt. - Ack, du Goeran, vad detta varit en lustig dag! sade Adolf, i det han makligt straeckte sig i graeset och sag upp mot den bla himmelen. Jag gloemmer aldrig de haer aeventyren. - Aja, nog har du haft pojkstreck foer dig, sade Goeran. - Aen du da? Har du varit ett uns baettre aen jag?... Ha, ha, da jag taenker pa den snale praesten, hos vilken vi i dag ato middag, kan jag skratta mig foerdaervad... - Vad var det foer roligt, att du drack ur allt hans oel? Stackars man, han foeljde med aengsliga blickar var droppe du slukade. - Och vad var det foer roligt, att du tog fatet med flaeskpannkakan och laet hela anraettningen, ett tu tre, foersvinna i ditt glupska ginungagap, innan den beskedlige mannen hann sucka! Ha, ha, ha! - Da hade vi en baettre tillstaellning hos den rike naemndemannen i Lomaryd, sade Goeran. - Ack, den vackra Stina, hans dotter... - Som du ville kyssa, men icke fick, i trots av ditt snutfagra ansikte, Adolf... - Och som du fick kyssa, Goeran, i trots av dina fula, roeda polisonger. - Saeg icke "i trots av" utan "med anledning av" mitt manliga, i aftonrodnadens skoena faerg skiftande kindskaegg. Du foerstar dig icke pa flickornas smak. Att kyssa dig eller en annan liten froeken kan komma pa ett ut... men jag -- jag aer en man, och det aer sadana flickorna vilja ha. - Skryt lagom, Goeran! Om du ej foerstatt dig pa svartkonsten, skulle Stina ej bevaerdigat dig med en blick. - Ja, svartkonsten aer en maerklig konst. Du maerkte vael, att det rika naemndemansfolket i boerjan ej ville undfaegna oss med annat aen svagdricka? - De oenskade oss pa doerren, det maerktes tydligt. - Men da fragade mig haendelsevis naemndemansmor, vad jag studerade i Vaexjoe... - Och jag skyndade mig att svara, att du studerade svartkonsten... Var infallet icke gott, vaba? - Strax blev det annat ljud i pipan. Man betraktade mig med voerdnad, naestan med fruktan, och bullade upp ett frukostbord med skinka, medvurst och oel, och jag smorde kraset, medan du, lille Adolf, soekte visa dig pa din aelskvaerda sida foer dottern i huset. Men du misslyckades, min gosse. Du kaenner icke bondtoeserna; de ha icke oera foer sadana grannlater, som du laert dig att prata till de foernaema froeknarna. Emellertid kom naemndemansmor till mig och beraettade jaemrande, att hennes ladugard var foerhaexad, att kalvarne doe och korna ej ge mjoelk... hon fragade mig om rad... - Och du svarade? - Att hon skulle fodra och skoeta kreaturen vael. - Hon tyckte naturligtvis, att det var ett alltfoer simpelt rad... - Ja visst, hon laet mig foersta, att ingenting annat aen svartkonsten torde hjaelpa, och bad mig anlita mina kunskaper i den vaegen. Jag gjorde manga invaendningar, men daerav blev gumman aennu entraegnare. Till slut, sedan jag tagit tysthetsloefte av henne, sade jag, att hon skulle taga oegat av en vessla, hjaertat av en oern, framtassen av en bjoern och tungan av en tre och tre kvarts ar gammal vit orm, insy dessa lemmar i skinnet av en oedla samt nedgraeva alltsammans en torsdagskvaell under ladugardstroeskeln, saegande hokus pokus filiokus. Gumman blev hjaertinnerligt glad, tackade mig foer det goda radet och bad mig laemna de daer trollsakerna (hon tog foer givet, att jag hade dem i portoeren), sa skulle hon hederligt betala dem. Jag svarade, att mitt foerrad var slut, och radde henne att skaffa sig dem sjaelv. - Och nu blev gumman aennu entraegnare, infoell Adolf. Jag sag, huru hon viskade och tasslade med dig. - Ja, hon var i synnerhet bekymrad foer, huru hon skulle finna en jaemnt tre och tre kvarts ar gammal orm. Jag radde henne att fanga en maengd och syna dem i munnen, sasom man goer med haestar... - Ha, ha, ha! - Medan gumman anfaektade mig med sina boener, hade jag oegonen pa lilla Stina. Jag fann, att hon var en alltfoer taeck flicka med en mun, liknande en frisk rosenkalk. Na, taenkte jag, innan jag laemnar staellet, skall jag ha kysst Stina, bara foer att foerarga dig och goera dig svartsjuk, Adolf... - Hoer, mor, sade jag, jag vet aennu ett medel, som kan hjaelpa; jag har medlidande med er och vill upptaecka det foer er. Ni skall taga sex nubbar och spika dem i ladugardsgolvet, men nubbarne skola foerst vara signade. - Hur gar det till? fragade hon. - Ingenting aer enklare... Det behoevs bara en flicka som icke fyllt tjugu ar... - Gar icke Stina an? Hon aer bara sjutton, sade gumman. - A jo maen. Jag, min kamrat och Stina staella oss pa golvet; ni, mor, och fader naemndeman saetten er pa var sin stol, hallen er alldeles stilla under tiden och mumlen foer er sjaelva: "A, E, I, O, jag vill ha mjoelk av min ko; U, Y, A, Ae, Oe ingen kalv far doe." Stina skall saega hokus och taga en nubb mellan taenderna, sa att blott sjaelva spetsen sticker fram; jag saeger pokus och tar nubben med min mun ur hennes; min kamrat bugar sig daerefter och saeger filiokus, som aer det kraftigaste trollordet och bekraeftelse pa det oevriga. Pa det saettet signas var nubb saerskilt, och det aer hela saken... Navael, saken blev snart arrangerad, och Stina gick gaerna in pa att vara med daerom... - Ja, foer kornas skull, infoell Adolf. - Foer kornas och kalvarnes skull, det medger jag, ty jag aer foer anspraksloes att uppgiva mitt hyggliga ansikte sasom bevekelsegrund. Visserligen rodnade hon och var litet foerlaegen, men allt gick efter oenskan, och jag fick mina sex kyssar. - Vad jag hade svart att halla mig foer gapskratt, naer jag sag gubben och gumman sitta och vagga med huvudet och mumla: "A, E, I, O" etc. - Allvarsamt talat, Adolf lille, spelade du sjaelv den oemkligaste figuren. Det gjorde mig riktigt ont om dig. Du fick sta och bevittna, huru jag tog den ena kyssen efter den andra, samt buga dig och saega filiokus. - Tala icke daerom! Det var ett elakt pahitt av dig, Goeran, foer vilket jag i sinom tid skall utkraeva vedergaellning. Men hoer pa, vi maste stiga upp och marschera vidare foer att soeka nattkvarter... Solen gar nu ned. Vart skola vi nu staella kosan? - Quo fata trahunt retrahuntque sequamur: vi ma ga dit oedena foera! Stannom blott en stund foer att betrakta solnedgangen! Vilken haerlig afton! Huru skoent aenda att vistas i Guds fria natur! - Medeltidens vandrande riddare maste hava foert ett haerligt liv, Goeran? - Atminstone da det var vackert vaeder... Se, nu foersvinner hennes stralande majestaet under himlaranden. O, drottning, foer vilken altaren fordom rykte pa Persiens slaetter och Mexikos berg: "O, vor jag som du, sa naera den oenskade strand, det nya lycksaliga land!" Sa! Nu aer jag faerdig. Framat marsch! "Med skaemt och sang, med munter gang vi vandra dit oedet befallt. Ej fragan aer, vart kosan baer, ty hembygden aer oeverallt." De bada vaennerna laemnade kullen arm i arm, och deras friska roester genljudade i skogen. _________________________________________________________________ Masugnen. Djaeknarne hade visserligen icke behoevt ga langt foer att finna nattkvarter, ty pa obetydligt avstand framfoer sig sago de en vit herregardsbyggning av statligt utseende, men de foeredrogo att gaesta i praest- och bondgardar; och da de nu haendelsevis fran kullen varseblivit roeken fran en pa andra sidan skogen belaegen masugn och hoerde gnisslet av dess vaeldiga baelgar, besloeto de begiva sig dit och tillbringa natten i hyttan bland bergsmaennen. De inslogo saledes den vaeg, som foerde genom den gamla, aerevoerdiga granskogen. Det moerknade hastigt, och masugnen var laengre bort belaegen aen de foermodat, men de foerkortade vaegen med muntert glam och glada sanger. Foer oevrigt hade det ett eget behag att vandra i de allt taetare skuggor, som foello oever skogen, att lyssna till kvaellvindens suckar och betrakta stjaernorna, som tindrade sa klart oever granarnes bugande toppar. Och ju moerkare det blev, desto livligare malade sig pa en viss flaeck av himmelen ett roedaktigt, fladdrande atersken av masugnens lagor. Det var en eldstod, som foerde dem raetta vaegen i skogens labyrint, och de hoerde allt tydligare, huru forsen brusade, huru baelgarnes jaettelungor flasade och hamrarnes slag genljudade bland skogens klippor. Nu glesnade skogen, och de baegge vandrarne sago framfoer sig ett oeppet faelt, i bakgrunden begraensat av ett berg, pa vars vilda, stupande avsatser de oever masugnstaket uppstigande eldtungorna kastade en fantastisk belysning. Svarta gestalter visade sig kring elden, och tonerna av en vemodig, enkel visa, sjungen av en okonstlad roest, blandade sig med det buller, som den arbetande maskinen och de lika ivrigt arbetande maenniskorna foerorsakade. Adolf och Goeran gingo uppfoer den langa bro, som foerde till mashyttans oevre vaning, och pa vilken kol- och kalkstenslaster brukade uppkoeras foer att kastas i ugnens vilda gap. De haelsade vaenligt pa de av roek och sot svaertade maennen, och dessa besvarade haelsningen pa samma saett. Saellan kommo besoekande fran andra orter till denna avlaegsna del av bergslagen, och man undre daerfoer ej, att bergsmaennen med en viss nyfikenhet utfragade vara djaeknar, vilka de voro och varifran de kommo. Sedan dessa givit gott besked foer sig, blev det deras tur att fraga, och de fingo nu bland annat veta, att aegaren till denna masugn liksom till flera andra, jaemte stangjaernshamrar o. s. v., var den rike och maektige patron Brackander pa Trevnadsloesa. Trevnadsloesas karaktaersbyggning var just det vitmalade hus, som vaennerna sett, medan de vilade pa kullen. Daerefter begavo sig djaeknarne till mashyttans nedre vaning, varifran sangen aennu hoerdes. I doerroeppningen till densamma visade sig en verklig jaettegestalt, en karl pa sina sex fot och lika manga tum, insvept i skinnklaeder och med en bredskyggig hatt nedtryckt oever det sotiga ansiktet. - Vad aer ni foer slags folk? fragade han taemligen barskt. - Vandrande djaeknar, svarade Adolf och Goeran pa en gang, och den senare tillade: - Vi fundera pa att stanna haer i mashyttan oever natten, om ni, gott folk, icke har nagot daeremot, och sedan fortsaetta vi var resa i morgon. - Djaeknar fran Vaexjoe? Praestgesaeller? fortfor jaetten. Har ni gatt vilse, eftersom ni kommer sa haer? Haer ae just inga bekvaemligheter foer sadana gaester. Men vill ni sova pa en baenk daer inne, sa star det er fritt. - Jag har aldrig sett nagon masugn foerr, sade Adolf, och aer daerfoer litet nyfiken... - Att se, hur jaernet kommer utrinnande som en vitgnistrande stroem... Aja, det aer raett lustigt foer den, som inte aer van vid det... - Och vad bekvaemligheter angar, infoell Goeran, sa ha vi manga naetter sovit under ett traed i skogen, med en sten till huvudgaerd... - Likasom Jakob, infoell jaetten skrattande. Jasa, ae herrarne av det slaget, sa ae herrarne vaelkomna. Mannen gick in, och djaeknarne foeljde honom. Det var ett stort, moerkt rum, i vilket de intraedde. I staellet foer golv hade det ett lager av djup sand, dess bakgrund upptogs av ugnsmuren, baelgarne och maskineriet, som saetter dessa i gang; haer och daer sags en slaegga, och mot vaeggarne lutade sig laengre och kortare jaernspett. Pa en baenk sutto tvenne maen, av vilka den ene sjoeng, och oever sangarens huvud haengde, fastspikad pa vaeggen, en lampa, som spridde ett ganska soemnigt och otillraeckligt sken. Sangaren var en medelalders man, sotig och klaedd i skinn likasom de andra; de ord han sjoeng, da djaeknarne intraedde, voro foeljande: "Troloesa flicka, du har en fager hy, men du har ock ett ostadigt sinn; ditt hjaerta vill jag likna vid en vinddriven sky, som far hela vaerlden omkring." - Tyst nu, Pelle Larsson, med din dumma visa, sade den lange, som var ingen annan aen masmaestaren Sven, jag gitter icke hoera den. - Na, jag kan vael tiga, eftersom du sa vill, svarade Pelle Larsson, helst som jag ser, att du har tva herrar med dig, och de tycka vael inte om enfaldiga bondvisor, kan jag tro. - A, fortsaett han med sin visa, sade Adolf, vi hoera gaerna pa. - Men jag goer det icke, sade masmaestaren Sven. Pelle goer aldrig annat aen sjunger ovett och loegn om toeserna, om deras troloeshet och sadant snack... Jag gitter icke hoera det. - Nej, manntro! sade Pelle, sedan Sven fick sig en faestmoe, tror han alla flickor om gott. - Hall munnen! sade Sven. - Bevars vael, jag tiger, masmaestare, svarade Pelle. Annars ska herrarne tro, att jag aer den vaerste hojtaren i hela var foersamling; ni skulle bara hoera mig i kyrkan. Klockaren skriker, sa att han aer roed som en tuppkam i synen, men mig oeverroestar han icke. Foertroligheten mellan masugnskarlarne och djaeknarne beseglades, da dessa senare framtogo vinflaskan och laeto den vandra ur hand i hand, fran mun till mun. - En tung slaegga det haer, sade Goeran, i det han proevande upplyfte en sadan. - Ja, inte duger en djaekne att hantera henne, infoell Pelle Larsson. - Icke det? sade Goeran, i det han fattade om aendan av skaftet och hoell slaeggan horisontalt med rak arm. - Bra, bra, sade masmaestare Sven och klappade Goeran pa axeln. Herrn aer en svensk gosse, det maerker jag. - Ja, sadana ha vi manga pa gymnasium, sade lille Adolf, stolt raetande sig. Goeran aer icke den starkaste bland oss. Ni skall tro, att djaeknar icke ga av foer hackor, gott folk. - Na, vad saeger herrn om den haer lilla tingesten? infoell Sven, i det han pekade pa den stoersta slaeggan bland dem alla, en verklig Herkules-klubba. Lyft den ocksa, om herrn orkar. Goeran vagade ett foersoek, som gjorde hans krafter all heder, men icke desto mindre misslyckades. Jaetten skrattade, sa att de vita taenderna lyste mellan de sotiga laepparne, varefter han fattade slaeggan, svaengde den ur hand i hand med foervanande hastighet, kastade den upp i taket och uppfangade den i fallet, lyfte den slutligen i en halvkrets oever huvudet och laet den sakta nedsjunka mot sin mun. Naer detta var gjort, slaengde han den bort i en vra och sade torrt: - Det daer kallas bland oss bergsmaen att "kyssa" slaeggan. Adolf hade med verklig baevan asett detta atletiska maesterprov. - Finnes haer nagon annan, som kan goera detsamma? fragade Goeran undrande. - Jag ber dem icke foersoeka, sade Sven, savida de ej vilja ha sina naesor foervandlade till rotmos och svaelja sina taender. Men uppe i norra bergslagen, i Barnarp och Mansarp, finnas flera, som foersta sig pa samma lek... Tag spaden, Pelle Larsson... slagget skall ut. Pelle Larsson, bitraedd av de tvenne andra karlarne, graevde en baedd i sanden fran ugnsoeppningen till doerren, och sedan baedden var faerdig, fattade Sven ett spett, tryckte hatten djupare oever ansiktet, gick fram till ugnsoeppningen och gjorde med spettet nagra vaeldiga stoetar. Ett oegonblick daerefter kom slaggen utrinnande som en stroem av gnistsprutande eldvagor och fyllde den graevda baedden, upplysande rummet med ett starkt, roedaktigt sken och utbredande en hetta, som foerekom de bada djaeknarne naestan odraeglig. Det var en vacker, men snart foersvinnande anblick, ty slaggets livliga eldfaerg moerknade hastigt, nagra vattenaembar toemdes oever detsamma, varefter det soenderslogs med jaernspetten och utbars styckevis ur hyttan. - Jaernet kommer icke foerraen om en timme, sade Sven, och under tiden ska vi aeta var kvaellsvard. Vilja herrarne vara med om den, fast det bara aer sill och potatis och svagdricka, som vankas? Men potatisen aer god, vill jag lova, den kokas icke, utan vi steka den haer i den heta sanden. Goeran och Adolf voro ganska hungriga och emottogo saledes bjudningen med mycket noeje. Den simpla anraettningen var snart faerdig och fick en strykande atgang. Goeran och Adolf visade, att djaeknar ej aero sa nograeknade, ifall sot och aska, jaemte hungern, aero de enda kryddorna pa maten. - Jag vet icke varfoer, men jag tycker om er, gossar, sade Sven under maltiden foertroligt till djaeknarne. Vart aemnen I taga vaegen i morgon? - At oester, vaester, soeder eller norr, svarade Adolf. Vi ga vart vinden blaser. - I morgon aer soendag, anmaerkte Sven, och det aer min tur att vara ledig fran arbetet den dagen. Hoer pa, gossar, om vinden skulle blasa at det hall, daer far mins stuga ligger, skulle ni vilja foelja med? Vi komma att ga foerbi vackra aengar, daer manga slags blomster vaexa, och jag kan taenka, att ni, liksom andra djaeknar, egentligen aero ute foer att samla blommor... - Vad saeger du om foerslaget, Adolf? fragade Goeran. - Topp, svarade denne, jag foer min del antager det. - Gott, sade Sven, I skolen da fa se en gubbe, som luktat krut i sina dagar. - Har er far varit i krig? - Jag vill tro det. Han stupade i kriget mot ryssarne. - Vad! Jag tyckte ni talade, som om han levde, infoell Goeran. - Ja, saken aer den, att min salig far blev ihjaelskjuten, men min fosterfar, korporal Brant, han lever nog, man I tro, och det aer den gubben, jag menar. Han har, som jag sade, luktat krut i sina dar och kan beraetta er manga krigshistorier, om ni tycker att det aer roligt att hoera sadana. Ni foeljer saledes med, gossar? - Ja, Sven. - Men da vaecker jag er klockan tre i morgon, innan faglarne boerjat sjunga... Aeren I med om det ocksa? - Ja visst. - Naja, icke behoever jag vara raedd, att ni ska foersova er, ty ni far bara var sin traebaenk att ligga pa med min och Pelle Larssons troejor till huvudgaerd. Tiden gick fort under muntra samtal. Djaeknarne beraettade aeventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksaegner om Bellman (som i var allmoges mun gaeller foer att vara den lustigaste hovnarr, som nagonsin gycklat med ett kroent huvud) samt trovaerdiga beraettelser om skogsjungfrur, bergtroll, naeckar, tomtegubbar och mera sadant. Pelle Larsson pastod, att han mangen moerk hoestnatt, da han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med hoegtidliga steg vandra foerbi; och en annan av arbetarne, som foerut varit bergspraengare vid Taberg, visste att beraetta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets skoete. Man hade en gang, sade han, beslutat spraenga ett valv tvaers igenom berget, men da man hunnit nagra famnar in i detsamma, ljoed inifran en roest, som foerbjoed arbetarne att fortsaetta, ty de hade nu hunnit naera gummans saengkammare. Men det paboerjade valvet finnes aennu kvar och kan beses av var och en, som besoeker Taberg. Det led nu langt in pa natten, och djaeknarne kaende behov av vila. De lade sig pa de anvisade baenkarne, och troetta av dagens vandring, inslumrade de snart i oskuldens och ungdomens lugna soemn. _________________________________________________________________ Korporal Brant. - Upp, gossar! ljoed en roest i djaeknarnes oeron. De vaknade. Stroemmen brusade, baelgarne flasade, hamrarne knackade: det var den gamla musiken, som oupphoerligt, ar ut och ar in, ljuder pa ett sadant staelle. Men framfoer vara vaenner stod Sven masmaestare med ett bylte i ena handen och sitt stora pinsbacksur i den andra. - Ni sov sa gott, att jag tyckte det var synd att vaecka er foerr, men nu aer klockan fyra, och vi maste bege oss pa vaeg, sade han. Goeran och Adolf voro inom nagra oegonblick faerdiga. De sade farvael at de oevriga masugnsarbetarne och foeljde Sven. Visst voro de i boerjan litet olustiga, ty manga timmar hade deras soemn ej raeckt, och ej heller voro de vana att sova med gangklaederna pa sig, men denna olustighet foersvann snart, ty morgonvinden blaste sa friskt och upplivande, luften var sa ren, himlen sa bla. Det var en ljuvlig svensk sommarmorgon. Trasten och andra sma vingade sangare fyllde nejden med gaella drillar, daggpaerlor glaenste pa varje graesstra, och det doftade sa friskt fran aengarne, de gamla granarne och linneorna, som vaexte i deras skugga. Och naer nu solen gick upp och goet oever bergen ett gyllne sken, och dagrar och skuggor blevo skarpare och landskapets skiftande faerger saftigare, huru skoen och leende lag ej vandrarnes lilla, av synkretsen begraensade vaerld framfoer dem! Med friska sinnen, oeppna och tillgaengliga foer varje intryck av naturens skoenhet, med barmen vidgad av den livande morgonluften vandrade de bada djaeknarne framat. I det ungdomliga hoppets kalejdoskop sago de sin framtidsbana ligga framfoer sig lika solbelyst, lika blomsterdoftande som den stig de nu vandrade. Ingen sorg, ingen hotande framtidsbild, intet dystert minne fran det foerflutna. Sven masmaestare marscherade med langa steg och svaengande sitt knyte i handen, framfoer djaeknarne, men ej pa laengre avstand, aen att de kunde underhalla ett samtal med honom, och det gjorde de aeven. Foer varje fagel, som slog i skogen, ville Adolf veta dess namn, och Sven masmaestare visade sig bade villig och kunnig att upplysa honom daerom. Likt Dag den vise tycktes han till och med foersta sig pa att oeversaetta faglalaten pa maenskligt tungomal. Om deras vaeg foerde dem foerbi nagon stuga, vilket saellan skedde, ty nejden var foega bebodd, visste han beraetta atskilligt bade foerstandigt och underhallande om dess invanare och dessas oeden, levnadssaett och ekonomi. Sa gick tiden fort och vandringen laett under muntert samsprak. Nu kommo de tre vandrarne till ett oeppet, solbelyst staelle i skogen, daer en smal, men taemligen djup baeck floet, tyst och obekant, med klara boeljor oever sin vita sandbaedd, tills den foersvann bland granarnes och tallarnes stammar. - Hoer pa, gossar, sade Sven och stannade, vi ha soendag i dag. Att visa sig infoer Var Herre med rent hjaerta aer ingen sa laett sak, men att visa sig infoer maenniskorna med rent ansikte pa en sadan dag aer mycket laettare. Jag menar haermed, att naer jag vandrar fran masugnen till far mins stuga, plaer jag stanna haer och tvaetta sotet av mig. Det aer icke foer mycket, helst da man har, med respekt att saega, en faestmoe, som vaentar pa sig daer hemma. - Har Sven verkligen en faestmoe? Aer hon vacker? fragade Adolf. - Det far Adolf snart se, svarade Sven. Men nu vill jag fraga, om gossarne vilja goera som jag, det vill saega: taga sig ett bad. Det var just vad Goeran och Adolf ville, ty baeckens vatten var klart och inbjudande. Sven tvaettade sig med medhavd sapa och visade nu, sedan sotet vael var bortskoeljt, ett oeppet, aerligt och friskt ansikte, vida yngre aen djaeknarne foermodat. Ja, Sven kunde vid naermare paseende ej gaerna vara aeldre aen tjugufem ar. Sedan de tillraeckligt njutit av de svalkande boeljorna, oeppnade Sven sitt knyte, i vilket han hade rent linne och sina helgdagsklaeder av vackert, pressat vadmal. Dessa padrogos nu, och arbetsklaederna hoprullades i ett bylte och goemdes i en buske. Daerefter fortsattes vandringen. De kommo nu ur skogen till en oeppen slaett, pa vilken haer och daer en sandkulle, oeverhoeljd med roeda ljungblommor, hoejde sig. Ljungfaelt, pa vilka vitulliga far soekte en sparsam foeda, saftgroena aengar, daer en och annan haest och ko betade, sma akerlappar med vajande korn och havre, och kaerr, vars moerka gyttja rikligt pryddes med silverglaensande "Parnassiae palustres" och guldgula "Calthae", omvaexlade med varandra, och laengst bort glittrade en insjoe i morgonsolens sken. Men vid insjoens strand lag en roedmalad stuga, och pa den pekade Sven, saegande: - Daer bor far. Snart voro de framme. Stugan hade ett vaenligt och inbjudande utseende, daer den lag, pa tre sidor omgiven av en liten traedgardstaeppa och beskuggad av gamla knotiga, men vael ansade aeppeltraed. I traedgarden vaexte manga nyttiga plantor, sasom kal, moroetter och rovor, men man sag daer aeven sma blomsterland med granna ringelblommor och stolta pioner. Blommor utanfoer en lantlig stuga aero alltid goda tecken; de bevisa, att sinnet hos invanarne icke aer sa foervildat eller nedtryckt, att det ej oeppnar sig foer det taecka och aelskliga i naturen. Vid ena gaveln stodo trenne bikupor, och man hoerde kring dem det tydliga "susurrus", vid vilket herdarne i Virgils ekloger aelska att slumra. Framfoer stugan, naermare intill sjoen, haengde naet att torka i solskenet, och oever foerstugukvisten hade ett aekta par av det hederliga svalslaektet byggt sitt bo. Vara tre vandrare stego in. Stugans inre bar samma praegel av hemtrevnad som dess yttre. Golvet var vitt och bestroett med vaelluktande enris; en roedmalad pinnsoffa, nagra stolar med hjaertformigt utskurna ryggstoed, en saeng med snoevitt sparlakan, ett bord, en byra med maessingsbeslag, en Moraklocka samt ett skap, pa vars doerr aegarens namn prunkade i en krans av konstnaerligt malade blommor, utgjorde moebleringen. De vitmenade vaeggarne voro prydda med livligt kolorerade tavlor fran Lundstroemska konstanstalten i Joenkoeping; daer sag man scener ur nya testamentet och ur svenska historien, skaeggiga sultaner till haest, Napoleon och "Karl XI:s syn pa rikssalen". Oever pinnsoffan haengde en muskoet med paskruvad bajonett och en gammal soldathatt. Genom foenstret tittade solen vaenligt och helgdagslikt in i rummet. - Se daer ha vi Sven! sade en ung flicka, som foer tillfaellet var ensam inne, sysselsatt med att pryda den vitrappade spiseln med bjoerkloev och ringelblommor. Det var Ingrid, korporalens yngsta dotter, en femtonarig jaenta med ljust har, stora bla oegon och friska kinder. Hon aemnade saega nagot mera, men tystnade och slog foerlaegen ned oegonen, da hon varseblev Svens obekanta foeljeslagare. - God dag, lilla Ingrid, sade Sven och lyfte flickan hoegt i taket. Men saeg mig, var aer far och mor och Johanna... Aer Johanna kommen aen? - Mor aer gangen till kyrkan, far sitter i taeppan och roeker sin pipa, men Johanna kommer vael snart, taenker jag, sade Ingrid. Jag skall saega till far... Flickan skyndade ut genom koeksdoerren, och kort daerefter visade sig korporalen. Korporal Brant gick pa traeben -- ty da en kula har bortsnappat en fortkomstledamot av koett och blod, har kronan ingen annan att giva i ersaettning aen i baesta fall -- en av hard och god masurbjoerk. Men detta bekom korporalen foega; ja, traebenet och tapperhetsmedaljen voro pa saett och vis korporalens kaeraste egendom: aldrig har en dansoes med sadan stolthet visat publiken en vael formad vad och naett fot, som korporalen skulle visat sitt traeben foer envar, som ville betrakta denna anspraksloesa produkt av svarvarens konsterfarenhet. Sextio levnadsar, genomstraevade dels under muskoeten, dels vid plogen, hade graspraengt hans har och vaeldiga knaevelborrar, men ej lyckats kroeka hans hoega, axelbreda gestalt, som, inknaeppt i en bla rock med blanka knappar, var lika rak och militaerisk som foer trettio ar sedan. Ansiktet lag i allvarsamma, naestan bistra rynkor, men oegonen blickade vaenligt och milt under sina buskiga oegonbryn. Sadan var korporal Brant till sin yttre maenniska. Djaeknarne kaende vid hans asyn en djupare voerdnad, aen om de sett hela Vaexjoe konsistorium intraeda; herrar konsistoriales torde finna detta mycket besynnerligt, men foerhallandet var verkligen sadant. - Aer herrarne samma djaeknar, som foer ett par dagar sedan voro i Lomaryd? fragade korporalen, under det han slog sig ned i sin pinnsoffa, drog nagra drag ur pipan och med handen stroek sitt traeben. - Ja, korporal. - Da vill jag fraga herrarne en sak sa god som tva: vad var det foer galenskaper, herrarne satte i huvudet pa naemndemansmor? Jag traeffade foer en stund sedan Ola Persson, och han beraettade nagot spektakel om herrarne och folket daer pa staellet... Adolf omtalade nu pa ett putslustigt saett historien om de signade nubbarne. Korporalen drog ett oegonblick pa munnen, men skakade daerefter allvarsamt huvudet och sade, i det han ater boerjade stryka sitt traeben: - Lille baronen kan visst tycka, att det daer aer roligt, men kan han ocksa tycka, att det aer raett? Skall man goera enfaldiga maenniskor dummare och vidskepligare, aen de aero? Ynglingar, som fa studera och laera och inhaemta kunskaper, boera vael hellre foersoeka hjaelpa folk ur deras villfarelser aen bestyrka dem i sadana... Det aer min mening om saken. Och daermed utpustade korporalen ett duktigt moln ur sin pipa. Goeran och Adolf sago icke sa litet foerlaegna och handfallna ut vid denna ovaentade foerebraelse. - Men herrarne aero i alla fall bara unga pojkar, fortfor korporalen muntert, och med pojkar far man ej raekna sa noga, om de hava ett eller annat upptag foer sig: det ligger i deras natur. Maenniskan, tillade han allvarsamt, skall foerst ga genom livets harda rekrytskola och lida mycket hugg, innan hon blir en allvarlig stridsman. Sven masmaestare, som innerligt skrattat at Adolfs beraettelse och sedan under samtalets fortgang statt och sett ut genom foenstret, vaende sig om och sade: - Det syns en bat ute pa sjoen; det aer saekert Johanna, som kommer. - Gott, sade korporalen, vill ni som jag, sa ga vi ned och moeta henne vid sjoestranden. Emellertid skall du, Ingrid, laga till litet mat at oss. Herrarne fa halla till godo med vad huset foermar. Det var verkligen Johanna, korporalens aeldre dotter, som kom roende. Den raska flickan var ensam i baten och skoette sjaelv arorna med vana och kraftiga haender. Johanna tjaenade som ladugardsdeja hos patron Brackander pa Trevnadsloesa. Fran denna herregard till korporalens stuga, tvaers oever sjoen, var en fjaerdedels mil, men den unga flickan raeknade icke artagen, naer rodden gaellde hemmets haerd, daer kaera anhoeriga och faestmannen vaentade henne. Naer baten var naera stranden, lade Johanna upp arorna, hoppade i land och drog jullen med ett kraftigt tag ett stycke upp pa det torra. Johannas hela vaesende vittnade om raskhet och haelsa. Och aenda var hennes ansikte sa fint, hennes hy sa ren och hennes oegon sa klart ljusbla, att manga av Amaranterordens foernaema skoenheter skulle haft skael att avundas henne. De sma haenderna voro kanske nagot foer roeda och valkiga av arbete foer att behaga i en salong -- men Sven masmaestare tyckte om dem desto mera. Den lilla familjen och dess gaester atervaende nu till stugan. Sven masmaestare raeckte Johanna en liten foergaet-mig-ej, som han funnit vid sjoestranden, och detta var allt det galanteri, man hos honom kunde upptaecka. De gingo vid varandras sida utan att tala manga ord, men deras okonstlade vaesen vittnade tillraeckligt om den glaedje, de kaende oever att fa se och vara naera varandra. Sadana moeten intraeffade taemligen saellan; emedan arbetet vid masugnarne fortgar aeven om soendagarne, var det blott en eller tva ganger i manaden, Sven kunde sla sig loes foer att traeffa Johanna i kyrkan eller i faderns stuga. Man satte sig till bords. Pa en vit duk stod ett fat med potatis, ett annat med fisk, som korporalen foeregaende dagen egenhaendigt dragit upp ur sjoen, samt en stor kanna av oaekta porslin, fylld med den raraste mjoelk. Broedet bestod av havreblandat korn, vael bakat och saerdeles moert. Detta var hela anraettningen, men ingen laemnade bordet hungrig. Haerefter framtog korporalen postillan och psalmboken, patog sina gamla brillor och upplaeste med klar roest dagens evangelium, varefter han uppdrog at Goeran att foerelaesa predikningen. Var djaekne kaende sig fattad av en kaensla, den han foerut aldrig erfarit. I kretsen av dessa genom oskrymtad gudsfruktan och inboerdes kaerlek foeraedlade naturmaenniskor var det liksom om ett friskare, men allvarligare liv genomstroemmat honom. Ljuva minnen vaknade i hans barm, minnen fran hans barndom, da fader och moder aennu levde, och han sjaelv, ett oskyldigt barn, uppvaexte i deras vard under den gamla hyddans tak. Han foerelaeste ur postillan med anda och oevertygelse, och predikantens enkla ord voro likasom haemtade ur hans eget hjaerta. Aemnet var maenniskans barnafoerhallande till Gud, och huruledes hon genom detta foerhallande aer i stand att med inre lugn och lycka besta de hardaste proevningar, foer vilka den pa sin egen kraft trotsande maste duka under. Efter predikningens slut tryckte korporalen Goerans hand och lovordade hans vackra utfoersgavor. Man gick daerefter pa husfaderns foerslag till traedgardstaeppan och tog daer plats pa en baenk, som beskuggades av en gammal enstaka lind. Alla voro tysta, till och med den lille pratsamme Adolf. Korporal Brant sag fundersam ut, stoppade sin pipa och sade slutligen: - Med anledning av vad vi i dag hoert, kom jag, sasom ofta sker, att taenka pa min salig vaen Stal, din far och min gamle krigskamrat, kaere Sven. Stal tjaente liksom jag vid Albo kompani; han var flygelman, ty han hoell sina sex fot och sex tum, likasom du, Sven, och jag var hans naesta man i ledet. Vi voro goda vaenner, delade ljuvt och lett, och voro alltid vid varandras sida, savael i kulregnet som pa marscher och i bivuaken. Men det var ej till detta jag ville komma utan till nagot annat. Stal var en barnafrom maenniska och foersummade ingen kvaell sin boen till Gud. Det var en kort boen, som han laert av mor sin, och han upplaeste den av gammal vana med hoeg och ljudelig roest, innan han, med raenseln under huvudet och gevaeret vid sidan, somnade. Det var, med ett ord, den lilla boenen: "Gud, som haver barnen kaer, se till mig, som liten aer" o. s. v. Nu kunnen I vael taenka, att manga av vara kamrater tyckte det vara lustigt, att den gamle skaeggige Stal, som var den laengste karlen i kompaniet, kallade sig "barn" och "liten", men sadant bekymrade honom foega, ty, som han sade, Gud maeter icke maenniskorna med alnmatt, och Guds barn ville han vara, om han aen bleve aldrig sa gammal. Korporalen tystnade ater foer en liten stund och tycktes foersjunken i sina minnen. Sven masmaestare torkade med avighanden sina oegon, i vilka en fuktig glans var synbar. Sasom laesaren redan vet, hade Svens far stupat i kriget mot Ryssland. Naer korporal Brant hemvaende, var det han, som meddelade sorgeposten at Stals aenka, som med en femarig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta noed, ty hon var sjuklig och ofoermoegen att arbeta. Nu hade Brant sjaelv hustru och barn att foersoerja, hade blivit invalid, var krasslig av faeltlivets moedor och foersakelser och kunde saledes ej sa kraftigt som foerr skoeta plog och spade. Men detta hindrade honom ej att ataga sig den oevergivna aenkan och hennes son, och naer gumman Stal dog, tog han hennes son Sven till sig som eget barn. Han hade sjaelv laert pojken att laesa och i allo vardat sig om honom med lika stor oemhet som om sina egna barn. Dock maste korporalen vid Svens uppfostran ofta taga itu med hardhandskarne, ty Sven var en styvsint pojke; men det baettrades med aren, sa att korporalen fick heder, glaedje och nytta av sin fosterson. Sven var duktig och ordentlig, skicklig bade som masugnskarl och smed, och den manadspenning han foertjaente, kom nu hushallet vael till pass. Den gamle krigsmannen sag med innerlig foernoejelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra; han hade, medan de aennu voro barn, taenkt sig som ett oenskningsmal att se sonen till den ofoergaetlige vaennen Stal i aekta foerening med Johanna. - Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen goera oss ett stort noeje, sa omtala nagot foer oss fran kriget! - Sommardagen aer lang, svarade korporalen, och I stannen ju haer till i morgon. Vi ha saledes god tid pa oss att beraetta krigshistorier... - Var stupade Stal? fragade Adolf, som ville foerma gubben Brant att genast oeppna sin spraklada. - Det var vid Helsinge, sade korporalen med en laett suck. Daer voro kronobergarne med, skolen I tro, fortfor han, i det han raetade sig och oegonen blixtrade. Ni vet av historien, gossar, att kronobergarne foer den dagens arbete blev regementet n:o 1 i svenska armeen och fick rang av konungens garde. Lagerbring kommenderade den svenska styrkan. Ryssarne voro dubbelt sa manga som vi, men vi hoello dem varma under tva langa dagar. Men sa kom Gustav Adolf och utnaemnde en annan befaelhavare, och sa uppstod oreda; order och kontraorder gingo om varandra, och hela det hoegre befaelet blev likasom yrt i huvudena. Vad den stackars kungen tog sig till, sa bar det pa tok, och sa gick det aeven denna gangen. Hade vi bara fatt hallas, sasom vi boerjat, skulle vi jagat ryssarne naecken i vald. Men sa blev det ploetsligt befallt, att vi skulle inskeppa oss igen. Jag vill icke saega er, vad vi simpla soldater kaende och taenkte, da den befallningen blev veterlig. Manga graeto av harm, andra mumlade harda och kanske oraettvisa ord om kungen och det hoegre befaelet. Men da vi kronobergare fingo veta, att vi skulle betaecka de oevriga trupperna, medan de inskeppades, blevo vi glada som barn. Ryssarne, som foerut hallit sig pa vackert avstand, ryckte nu an helt ofoerskraeckt och boerjade skjuta och dundra alldeles rasande. Vi svarade duktiga tag. Mangen tapper karl och god kamrat fick under de timmarne bita i graeset. Men ryssarne blevo alltmera naergangna; de sago nu bara en liten hop framfoer sig, ty de andra regementena voro redan till god del ombord pa fartygen. Den lilla hopen bestod just av oss kronobergare, och av oss berodde nu var lilla haers och svenska aerans raeddning. Vi fingo ordres att taga till bajonetten och kasta ryssarne tillbaka. Hej, sadant liv det blev i spelet! Vi hade kaecka och duktiga officerare, kaptener, som levat med oss pa roten, och dem vi aelskade som faeder. Med sadana officerare gar man till doeden som till en dans. Vi simpla karlar ville genast daeran utan att avvakta kommandoordet, men Ulfsax och Rappe, Bergman, Lindberg och Aminoff laeto ej vaenta pa sig. De staellde sig framfoer fronten, och daerpa bar det av under dundrande hurrarop. Ryssarnes foersta linje stod stilla med faelld bajonett, tills stalspetsarne korsade varandra, men da broeto vi in pa dem, stucko eller slogo med gevaerskolvarne, sa att moskoviterna rullade som kaeglor. Andra ryska linjen invaentade oss icke, utan tog till harvaerjan. Det skulle annars gatt dem pa samma saett... Men vi laemnade manga pa platsen, och bland dem var Stal, gossar. Han var vid min sida, och den foerste ryss, jag i anloppet sag falla, stupade under Stals gevaerskolv. Men ryssarne voro knappt pa retraett, foerraen han traeffades av en kula. Han sjoenk till marken; jag kastade mitt gevaer foer att lyfta upp honom och baera honom bakom linjen, men han sade: "Hugg pa ryssarne, Brant, och bry dig icke om mig; jag doer snart. Haelsa till hemmet!" Och daermed sloet han till oegonen ... jag lade handen pa hans hjaerta, handen blev blodig... kulan hade funnit raetta staellet... Stal var min baeste vaen; jag tyckte sedan, att det var tomt och oedsligt i ledet, daer jag ej laengre hade honom bredvid mig, ty vi voro, han och jag, som gamla haestar, som laenge dragit ihop. Men icke soerjde jag egentligen, ty Stal dog en vacker doed... han dog foer fosterlandet, foer Sverige, gossar... och jag hoppas med tillfoersikt, att han aer salig. Samtalet gick nu oever pa andra aemnen, och djaeknarne inhaemtade av detsamma, att torpet, som arrenderades av korporalen, tillhoerde patron Brackander pa Trevnadsloesa. Korporal Brant hade nu i manga, manga ar, langt innan Brackander koepte naemnda egendom, varit bosatt pa den lilla laegenheten. Brackander hade emellertid pa senare aren betydligt oekat arrendesumman. Av atskilliga yttranden, i foerbigaende faellda av Sven masmaestare, men synbarligen ogillade av korporalen, sloeto djaeknarne, att varken Sven eller nagon annan underhavande hade skael att tycka om patron Brackander. Sven beraettade bland annat med glad uppsyn, att den tid, under vilken han genom kontrakt foerbundit sig att foeresta Brackanders masugn, om nagra manader vore slut; daerefter aemnade Sven bygga en smedja, arbeta foer egen raekning och fira sitt broellop med Johanna. Djaeknarne kvarstannade hos korporal Brant till foeljande morgon. Men redan om aftonen togo de farvael av Sven masmaestare och Johanna, vilka bada foer sina olika sysslors skull ej kunde droeja hemma oever natten. Och naer morgonen kom, skakade Goeran och Adolf hjaertligt hand med Brant, hans hustru och lilla Ingrid och drogo vidare. Men under hela sin vandring tyckte de sig ej ha tillbringat nagon trevligare dag aen den i korporalens hem. Adolf maerkte under de foeljande dagarne, att Goeran gaerna talade om Ingrid, och skaemtade mycket med honom daeroever. Emellertid laemna vi djaeknarne tills vidare at sitt oede. Vi skola under beraettelsens fortgang ater traeffa dem. Och nu draga vi oever sjoen, som aer kortaste vaegen till Trevnadsloesa, foer att som hastigast goera bekantskap med dess aegare, patron Brackander. _________________________________________________________________ Patron Brackander. Nagra dagar efter djaeknarnes besoek hos korporalen finna vi patron Nikolaus Brackander vandra av och an med langa steg i sitt kontorsrum. Patron Nikolaus Brackander aer liten till vaexten, men fyllig och axelbred, baer hoegt uppkammad tupe, har armarne korslagda bakom ryggen, gar mycket utat med foetterna, som en dansmaestare fran sjuttonhundratalet, och spottar rakt framfoer sig. Vad i oevrigt hans utseende betraeffar, vilja vi naemna, att patronens skoetevaen, kronolaensman Spoeqvist, pa heder och tro foersaekrat, att han (Brackander) aer foervanande lik Napoleon I. Vi tillaegga blott, att herr Spoeqvist faellde detta omdoeme med ledning av ett traesnitt, foerestaellande den store kejsaren, tillverkat hos J. P. Lundstroem i Joenkoeping. Kontoret aer ett moerkt rum, vars foernaemsta moebler aero ett stort skrivbord, betaeckt med charta-sigillata-foersedda dokumenter, en piphylla och ett vaeggskap, det senare patron Brackanders speciella husapotek, innehallande atskilliga flaskor med etiketterna "Punsch", "Arrak", "Rom" och "Konjak". Vaeggarne aero behaengda med piskor av alla slag och storlekar, fran den blygsamma tagelpiskan, varmed skjutsbonden undfaegnar sin troettkoerda kamp, till den foernaema chambrieren. Patron Brackander vurmar naemligen foer piskor; dock aer denna vurm ej sa ensidig, att den ej aeven omfattar ridspoen, av vilka finnes ett ganska utvalt foerrad. Vi gloemde att bland moeblerna raekna patron Brackanders bokhylla; ma ingen tillraekna oss detta sasom haerflutet fran bristande aktning foer vetenskap och litteratur. Pa naemnda hylla befinna sig en bok om haestars sjukdomar, en juridisk handbok, en "brevstaellare", en procentutraekningstabell eller s. k. lathund, vidare en statskalender (mycket sliten vid foerteckningen pa riddare av nordstjaerne- och vasaorden) samt nagra romaner av Paul de Kock. Utom sin vurm foer piskor karakteriseras patron Brackander av en andra vurm foer processer och en tredje foer utmaetningsauktioner. Varhelst patronen under sina transaktioner fann en den ringaste lilla anledning att boerja process, vips hade han inlagor, klagoskrifter och besvaershandlingar faerdiga att foerelaeggas behoerig eller obehoerig domstol. Denna vurm hade saekert sin rot i ett aedelt begaer att foerkovra lagskipningen och giva juristerna en nyttig sysselsaettning. Den tredje vurmen -- den foer utmaetningsauktioner -- haerledde sig lika sannolikt fran den hos alla stora sjaelar medfoedda boejelsen foer det tragiska och dramatiska i livet. Patronens tycke foer dylika foerraettningar var till den grad utbildat, att han ej blott bevistade alla de bland hans underhavande foerekommande talrika utmaetningsauktionerna, utan ofta reste langa vaegar, i saellskap med kronolaensmannen Spoeqvist, foer att bevittna skadespel av denna art. Pa senare tider hade patron Nikolaus Brackander blivit rov foer aennu en fjaerde vurm. Och likvael var patron Brackander i sig sjaelv ingen vurm, utan tvaertom en bland de mest "praktiska" maenniskor, pa vilka nittonde arhundradets sol skinit. Besynnerliga motsaegelser i maenniskolivet! Denna fjaerde vurm bestod daeri, att patron Brackander "per fas et nefas" ville gifta sig. Han hade nu vid fyrtiotva ars alder, i den haerliga blomman av sin mannakraft, ledsnat vid ungkarlslivet och beslutat att lyckliggoera nagon Evas dotter med sin hand. Och vilken kvinna kan motsta en man, som pa haret liknar den store Napoleon och daertill aeger herregardar, masugnar, stangjaernshammare och vaeldiga kapitaler, placerade pa de saekraste haender. Patron Brackander var ej blind foer sitt eget vaerde; med all sin blygsamhet visste han sig vara oemotstandlig, om han saerskilt lade an pa att fanga en flicka; ja, han misstaenkte, att flickorna just lade an pa att fanga honom. Men fragan var nu: vem bland denna uppsjoe pa feminina maenniskovarelser skulle han vaelja till sin ledsagarinna genom livet? Det aer denna fraga, som sysselsaetter honom, under det han, sasom vi naemnde, med langa steg maeter kontorsgolvet. Patronens hjaerta var varken av tack- eller stangjaern, langt daerifran; det var en mjuk muskel, laett nog genomborrad av en pil fran Amors bage. Detta hjaerta aegde hemligheter -- hemligheter, vid vilka de fem vaerldsdelarne skulle haepna om de blevo kaenda. Betaenk blott: den rike brukspatronen, Napoleons levande avbild, vasaordenskandidaten Nikolaus Brackander foeraelskad uti... graesliga sanning!... sin ladugardspiga! Sadant var foerhallandet: Brackander var kaer i Johanna Brant, korporalens dotter!! Men denna kaerlek var naturligtvis av lugn och sansad art, ty i stora sjaelar kunna visserligen passioner vakna, men de behaerskas och hallas inom tillboerliga graenser. Hos den praktiske Brackander hade aeven kaerleken en praktisk riktning och visade, i synnerhet naer fragan var om en ladugardsdeja, en viss benaegenhet att hoeja sig oever tomma, av svaermiska idealister pafunna formaliteter, sasom vigsel, aektenskapskontrakt och praesterlig vaelsignelse. Men i Johannas hela vaesende och framfoerallt i den rena blicken fran hennes klara bla oegon lag en foer varje praktiskt foerstand ofoerklarlig kraft, som hoell patronen pa vederboerligt avstand och kom varje ord, som kunnat foerrada hans kaenslor, att doe pa hans tunga. Ingenting foerradde hans hjaertas svaghet, om ej det, att han efter Johannas ankomst till Trevnadsloesa aegnade en ovanlig omsorg at ladugardsskoetseln och gjorde flitigare besoek hos sina oxar, kor och kvigor aen foerut. - Det aer loejligt... det aer befaengt, mumlade han, i det han hastigt gjorde halt framfoer sitt husapotek och tillagade en hjaertstyrkande medicin av konjak och nagra droppar vatten, det aer foer rasande! Jag, Brackander, brukspatronen, fundera pa giftermal med en ladugardspiga?... Har jag verkligen gjort det?... Ja, sadan galning jag aer! Jag blygs foer mig sjaelv! Brackander, Brackander! vart tager du vaegen? Haerintill skall du ga och icke vidare! Han slukade en vaeldig klunk grogg och fortsatte vandringen, mumlande avbrutna meningar och spottande i rak linje framfoer sig. Nu stannade han, fattad av en ploetslig ingivelse, och ringde. En draeng visade sig i doerren. - Svalgren, sade patron, du spaenner genast min holsteinska haest foer giggen. Du tager vidare de praektigaste seldonen, som finnas i stallet, och skurar dem, sa att de blaenka som solen. Sedan klaeder du dig i det nya livreet med roeda listerna och blanka knapparne, du vet. - Ja, nadig patron. - Och fort skall det ga... annars vankas det stryk. - Jag vet, nadig patron. Tjaensteanden, som, i foerbigaende sagt, hade ett lismande, raevaktigt utseende, foersvann, och patronen boerjade goera sin toalett. Han iklaedde sig lackerade stoevlar, svart frack, vit halsduk och kyrkstapelshoega "fadermoerdare" samt genomdraenkte sin tupe med en hel flaska makassarolja. Han moenstrade sig daerefter i spegeln -- och suckade. Sucken gaellde de bortrakade polisongerna. Patron Brackanders ansikte hade naemligen foerr infattats i en ram av de mest kvinnofoerledande polisonger -- de voro hans aelsklingar, hans troest i livets mulna stunder -- men sedan laensman Spoeqvist upplyst honom om, att Napoleon ej nyttjade polisonger, foersvunno en vacker dag dessa vegetationens underverk foer en artistisk bybarberares haerjande lie. Men vad offrar icke en stor sjael foer en ide! Sedan patronen med filosofisk djupsinnighet oevervaegt, vilken bland sina hundrade piskor han borde vaelja, bestaemde han sig slutligen foer en praektig laederpiska med silverbeslaget skaft, steg upp i giggen och gav haesten en klatsch. Solen speglade sig i de blanka seldonen och aterblixtrade fran lakejen Svalgrens stora maessingsknappar, den statliga haestens man fladdrade foer vinden, och hoeg som Jupiter tonans eller atminstone som Nero vid en olympisk kapploepning lutade sig patron Brackander majestaetiskt tillbaka i giggen och svaevade framat oever landsvaegen i skyar av damm. Vad gaellde resan? En viktig fraga, i vilken hela vaerlden borde intressera sig!... Vi hava antytt, att patron Brackander var en stor, lugn, mangsidig karaktaer. Man ma saledes ej tro, att patronens tycke foer Johanna Brant hindrade giftermalsspekulationer i andra riktningar. Patronen var verkligen ute i friareaerenden. Bland hans grannar fanns en adelsman med en enda vacker och aelskvaerd dotter. Adelsmannen var fattig, men naera beslaektad med laenets hoegsta aristokrati och med inflytelserika magnater. Nu, ehuru Brackander titt och ofta uttalade ett djupt foerakt foer adel och adelskap, var han i sitt innersta en varm anhaengare daerav och skulle gaerna givit en av sina masugnar foer att fa saete och staemma pa riddarhuset under namnet Brackhjaelm, Brackskoeld, Brackhjaerta, Brackhuvud eller nagot dylikt. Nu var Brackander visserligen en hoegmoegende man, och manga hjaessor saenkte sig foer den rike jaernpatronen, varhelst han for fram, men han hade dock med harm iakttagit, att man i vissa kretsar otvetydigt sag honom oever axeln. Han ville nu genom aektenskaplig foerening med ovannaemnda fattiga, men foernaema froeken foerskaffa sig relationer inom aristokratien foer att i saellskapslivet foervaerva den plats, honom raetteligen tillkom. Dessutom hade han vissa spekulationer pa vasen, ja pa nordstjaernan -- planer, som en dylik foerening noedvaendigt maste gynna. Att intet hinder fran flickans eller hennes foeraeldrars sida skulle moeta, daerom var han foervissad; han vaentade tvaertom, att foeraeldrarne skulle tacka honom med glaedjetarar i oegonen, och flickan dana av foertjusning. Efter halvannan timmes foerlopp rullade giggen ater in pa Trevnadsloesas gard. Den holsteinska fuxen var betaeckt med svett och loedder, patronens ansikte gloedde av harm och raseri. Han gav Svalgren en oerfil, daerfoer att denne ej nog hastigt hann sla ned fotsacken, sparkade gardshunden, som med viftande svans kommit sin herre till moetes, och rusade upp pa sitt kontor. Otroliga haendelse -- fenomen i maensklighetens arsboecker! Brackander hade fatt en korg!... Den unga froeken hade givit honom ett hoevligt, men bestaemt avslag! Hon hade foersakat masugnarne och stangjaernshamrarne och saellheten vid den aelsklige jaernpatronens sida! O kvinna, kvinna! Tvenne dagar daerefter emottog kronolaensman Spoeqvist en biljett med inbjudning att besoeka vaennen Brackander. Vi finna de sympatiserande sjaelarnas jordiska omhoeljen foertoejda, laensmannens i soffan och brukspatronens i en gungstol, och mellan dem ett bord, foersett med alla ingredienser, som fordras foer beredande av den aedla toddydrycken. Laensman Spoeqvist aer en medelalders man med ett ansikte, som liknar ett sadant daer av guttaperka, som vid minsta tryckning mellan fingrarne kan utstraeckas pa laengden och bredden och grina i alla moejliga variationer. Naer detta ansikte nagon gang far naden att visa sig infoer landshoevdingen, laegger det sig i rynkor, som uttrycka en oeverjordisk voerdnad, en sublim undergivenhet; i varje drag laeses det med praentad skrift: tiga, lida och doe! Infoer en laegre foerman, exempelvis kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull foertrolighet. Infoer jaemlikar och goda vaenner baer samma ansikte en praegel av godmodighet, humor och tokrolighet. Infoer boender laegger det sig i hoegtidliga, byrakratiska rynkor, nagon gang foermildrade av en nedlatande dragning pa munnen, om bonden aeger allra minst ett halvt hemman. Infoer torpare liknar det ansiktet av en sfinx, en oloeslig, foerstenad gata. Men pa utmaetningsauktioner glaenser det av gladlynthet och lycka. Laensman Spoeqvist aer da i sitt element... auktionsdagarne aero hans beaux jours. Foer att oevertyga sig daerom borde man se honom med klubban i hand och hoera hans snilleblixtrande, kvicka, putslustiga anmaerkningar oever varje sak, som han uppvisar och utbjuder at den auktionsbesoekande allmaenheten. - Ja, sade Brackander, i det han haeftigt satte toddyglaset tillbaka pa bordet, de skola se, vem de vagat foerolaempa. Det blir en lysande haemnd jag tager, bror Spoeqvist. - Din haemnd blir raffinerad som det haer sockret, anmaerkte Spoeqvist, under det han tillagade en ny toddy. Men tillat mig saega: din ide aer icke ny. Napoleon... - Napoleon saeger du? - Ja, Napoleon, beraettar historien, friade till en prinsessa, jag tror hon var fran Ungern. Nog av, prinsessan var lika uppnaest som din froeken och svarade tvaert nej. Vad tror du Napoleon goer, bror Brackander? Jo, knappt en vecka efter han fick korgen, gifter han sig med Josefine, som var hans kammarjungfru... eller... jag tror... hans ladugardspiga. Du ma tro det blev en uppstandelse vid hoven, da de fingo veta detta. Prinsessan av Ungern dog pa staellet av foerbittring; det gick henne, kantaenka, till hjaertat, att en ladugardspiga sa burdus fick den vaerdighet, som nyss var erbjuden prinsessan sjaelv. Men alla drottningar, kejsarinnor, furstinnor och hertiginnor, ja pavinnan pa koepet, voro tvungna att hylla och krusa foer den forna ladugardspigan. Vart hon gick, maste atta drottningar ga efter henne och baera hennes slaep. Vacker var ocksa Josefine, det kan icke nekas. - Det var bra gjort av Napoleon, utbrast Brackander. Mitt beslut aer oryggligt fattat; jag goer pa samma saett. Det skall foerbittra det foernaema patrasket aenda in i hjaerteroten, da de fa hoera, att jag ger deras giftassjuka dotter fan och utvaeljer Johanna Brant till min brukspatronessa. Grevinnorna, friherrinnorna och naderna, som foer sina doettrars raekning spekulerat pa min person och min foermoegenhet, fa sta daer med langa naesor. Och hon, den ofoerskaemda, som vagade avvisa mig... - Hoer pa, Brackander, avbroet honom Spoeqvist och lade sin hand foertroligt pa patronens arm, inbillar du dig verkligen, att flickan pa allvar ville ge dig en korg? - Jag maste vael tro mina oeron. Hon tackade foer aeran, gubevars, men foerklarade, att hon ej kunde mottaga den... den naebbgaeddan! - Du kaenner icke kvinnorna, sade Spoeqvist med en skakning pa huvudet, hon ville bara foeroedmjuka dig och tog foer givet, att du skulle komma foer andra gangen foer att som en nad anhalla om hennes hand. - Trodde hon det, sa hoppade hon i galen tunna, infoell Brackander, gnuggande haenderna. - Desto djupare skall det nu ga henne till hjaertat... - Jag hoppas det... och det skall ej bli hennes enda nederlag. Nej, hederlige vaen Spoeqvist, andra foeroedmjukelser atersta henne. Medan den hoegfaerdiga froeken sitter i sitt fattiga hem, suger pa ramarne, knappt har en hel bomullsklaenning att stoltsera uti och far lunka till fots till kyrkan, skall hon fa se min Johanna komma akande i det praektigaste ekipage och klaedd i nya sidenklaenningar foer var vecka. Jag saeger dig, Spoeqvist, att det skall goera den gasen rosenrasande ont, ty fruntimmer, som du vet, faesta sig mycket vid sadana saker. - Naer skall det stora slaget ske? fragade Spoeqvist. - Vad menar du, bror? - Med andra ord: naer friar du och naer gifter du dig? Jag kallar det foer "slag", emedan jag jaemfoer det med faeltslaget vid Sankt Helena, daer Napoleon i grund slog ryssarne. - Naer det skall ske? Genast, genast, bror Spoeqvist! utbrast Brackander haeftigt, i det han reste sig ur gungstolen och boerjade marschera tvaers oever golvet. Ser du, jag anser det vara baettre att foerekomma aen att foerekommas. Tror du, att jag vill bli en visa, ett atloeje, ett spektakel, en skampale foer alla maenniskor haer i trakten? "Brackander har fatt korgen! Brackander har fatt korgen!" med den nyheten komma alla skvallersystrar och kaffekaeringar att raenna om varandra; det blir foer manga ar ett samtalsaemne, och man skall skratta, hana och begrina mig, och alla de foernaemiteter, som hoppades, att jag skulle fria i deras hus, skola foerloejliga mig och faegna sig at att jag blev braend pa naesan! Nej, Spoeqvist, sa far det icke ske! Innan detta rykte hunnit spridas, skall jag ge skvallerkaeringarna ett annat att loepa med... - Det aer raetta saettet att nedtysta det foerra ryktet, anmaerkte Spoeqvist, det aer skarpsinnigt uttaenkt... Jag igenkaenner Napoleon pa den planen. - Jag skall sla vaerlden med haepnad och foervaning, fortfor Brackander. I morgon bittida kallar jag Johanna till mig och underraettar henne om sin lycka; pa foermiddagen reser jag till korpral Brant och meddelar honom mitt beslut, och sa snart lysningen hunnit ga foer sig, aero vi gifta. Dig, Spoeqvist, alaegger jag saerskilt att redan i morgon utbasunera mitt beslut i alla vaederstreck. Saeg till var maenniska du traeffar, att jag redan friat till Johanna Brant, med ett ord, att hela saken aer avgjord. - Bra, bra! Skal och lycka till! ropade Spoeqvist. Sjaelafraenderna stoette glasen tillhopa och drucko skalen i botten. Spoeqvist var i sjaelva verket varmt intresserad foer Brackanders giftermal med Johanna, ty han visste med saekerhet, att patronen aeven funderat pa att fria till den rike kronofogdens dotter, Spoeqvists eget kvinnliga ideal. Spoeqvist hoppades pa detta saett bliva kvitt sin ende och farlige rival. - Men hoer du, sade laensmannen, om jag ej misstager mig, laer Johanna redan ha en faestman, din masmaestare Sven Stal. Har du taenkt pa det? - Bah, svarade Brackander skrattande, aer du sa enfaldig, att du i den lilla omstaendigheten ser ett hinder foer mig! Skulle jag ej kunna sla en av mina arbetare, en usel draeng, ur braedet? - Daerpa tvivlas icke ett oegonblick. Men om flickan gloemmer Sven, aer det daerfoer ej saekert att Sven gloemmer flickan. Sven aer en karl, som jag ej skulle vilja ha till fiende, det saeger jag uppriktigt. Han skulle kunna bryta av dig pa mitten och goera tva byttor av dig, bror Brackander. - A, ingen fara, min vaen. Om karlen boerjar glo illa, lugnar jag hans kaenslor med 33 och 16 banko. Foer oevrigt ha vi husaga, fotblackar och sadana maen som dig, Spoeqvist, foer att kvaesa dylika kanaljer, om de ej ge med sig i godo. Vi laemna nu tills vidare de bada vaennerna att fortsaetta sin sammanvaro, som slutade med en praektig supe, vid vilken helan, halvan, tersen och en flaska sprithaltigt portvin toemdes under av Spoeqvist foereslagna skalar foer Napoleon (patronen emottog denna skal med en viss blygsamhet), Johanna Brant, giftermalet och de blivande aettlingarne. _________________________________________________________________ Hos korporalens. Det aer aftonen av samma dag, pa vilken patron Brackander i ovannaemnda aerende besoekt korporalens anspraksloesa stuga. Korporal Brant sitter pa baenken under linden och bredvid honom hans kaera hustru, mor Kerstin. De hava laenge samtalat med varandra. Korporalen blickar allvarsamt under sina buskiga oegonbryn, mor Kerstin ser mycket upproerd ut och har tarar i oegonen. - Ja, jag saeger aennu en gang: det var en olycka, att jag icke var hemma, da patronen var haer, sade mor Kerstin och torkade sig i oegonen, det skulle da icke gatt, som det gick. - Det skulle gatt pa samma saett, svarade korporalen. Jag vet vad jag gjort. - Brant, Brant, kan du infoer Gud foersvara, att du har foerstoert ditt eget barns lycka? - Jag, liksom du och alla andra, aer endast en fakunnig maenniska, men Gud vet, att jag handlat efter samvete och baesta oevertygelse, sade Brant lugnt. - Huru ofta, kaera Kerstin, ha vi icke laest i Guds ord och sett av dagliga erfarenheten, att lyckan icke bestar i hoeghet och rikedom, utan i lugnt samvete, foernoejsamhet och ett dagligt, om ocksa torftigt broed? Detta veta vi vael, men da frestelsen pakommer, hava vi sa laett att gloemma det. - Men aer det icke Guds skickelse, att patronen vill ha Johanna? infoell Kerstin. Huru ofta haender det i vaerlden, att en rik herre har hederliga avsikter pa en fattig flicka, sadan som Johanna, och erbjuder henne sin hand? Och Johanna kunde blivit sa lycklig, sa lycklig! Det jordiska aer icke att foerakta, Brant... Jag saeger dig, Brant, du har handlat ofoersvarligt infoer Gud och maenniskor, du har foerspillt din dotters framtid. Hon kunde sasom patronens hustru blivit var alderdoms stoed... - Det hoppas jag, att hon aeven kan bli som Svens hustru, sade korporalen. Men hall nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjaelpas och aer i alla fall baest. Dina foerebraelser och tarar falla dock tungt pa mitt hjaerta. Naer du fatt tid att taenka pa saken... - Nej, jag aendrar aldrig min mening! avbroet honom Kerstin under nya tarefloder. Jag kan aldrig foerdraga tanken pa vad du gjort: den skall foera mig till graven, Brant. Korporalen ville fatta Kerstins hand; hon drog den hastigt tillbaka. - Du goer mig bedroevad, mor, sade korporalen oemt. - Ja, jag saeger, att angerns dag kommer... det skall svida i ditt hjaerta... men da aer det foer sent. - Nej, Kerstin, jag angrar aldrig, att jag avslog patronens begaeran. Men det bedroevar mig, om det hjaertliga, goda foerstandet mellan dig och mig skulle lida haerav. Mor, vi hava ju sa laenge varit lyckliga med varandra! Vi hava fran ungdomen vandrat vid varandras sida, oemsesidigt hjaelpande och troestande den ene den andre i livets svara stunder! Aldrig har ett ont ord stoert trevnaden under vart tak... Sa ha vi levat var tid, och graven ligger nu framfoer oss. Skola vid gravens rand tvenne hjaertan skiljas, som aldrig... - Det aer din egen skuld, Brant, ja, din egen skuld. Skyll dig sjaelv! Korporalen suckade och faeste pa sin hustru en blick av oem foerebraelse. - Betaenk dessutom, sade han med tillkaempat lugn, betaenk dessutom, vad vi och Johanna aero skyldiga Sven. Gossen har faest sitt hjaerta vid flickan, och hon sitt vid honom. Sven aer oss kaerare, aen om han vore var egen son. Jag vill ej goera min gamle kamrat Stals son olycklig, och det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag kaenner Svens sinnelag. Han har ju ocksa vart loefte, som vi aldrig med heder kunna bryta. Har ej Svens och Johannas foerening i manga ar varit vart oenskningsmal? - Sven! infoell Kerstin. Ska vi uppoffra vart eget koett och blod foer hans skull? Ha vi icke gjort nog foer Sven aenda? Togo vi icke den fader- och moderloese pojken till oss, vardade honom som om han varit vart eget barn? Har han icke oss att tacka foer allt? Ha vi icke givit honom en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och slitit och traelat och tagit broedet ur var egen mun foer att maetta honom? Nej, Brant, tala aldrig om Sven! Han aer oss mycket skyldig, men har av oss ingenting att fordra... Ja, da jag taenker pa vad du gjort, oenskar jag Sven sa langt vaegen raecker... Foer honom har du uppoffrat Johanna och oss alla... Ack, min stackars, stackars Johanna! - Johanna skall ej misskaenna mig, sade korporalen, nej, hon skall det icke, om jag kaenner flickan raett. Men gjorde hon det, bleve det mig en spik i min likkista. Johanna skall icke foerblindas av patronens visserligen foer oss och henne smickrande foerslag: hon skall ej gloemma den, at vilken hon en gang givit sin tro... - Ja, nog tror jag, att flickan nu aer lika ofoerstandig som du, det tror jag visst. Men kom ihag, att hennes eftertanke en gang skall vakna... det kan komma en tid, da vi laengesedan lagt vara huvuden till vila och kanske efterlaemnat henne i noed, uselhet och elaende; hon skall da minnas, huru lycklig hon kunde blivit, om ej hennes envise och ofoerstandige far hindrat det... Saeg, Brant, tror du vael, att hon da skall vaelsigna dig i din grav? - Ja, ja, med Guds hjaelp skall hon det! Hon skall vaelsigna fadershjaertat, om det ocksa misstagit sig om medlen till hennes jordiska lycka. - Lugna dig med den tron, om du kan! Men jag lugnar mig icke... Du har gjort oss alla olyckliga... du har foerolaempat patronen och gjort honom till var fiende.., han skall haemnas pa oss... han skall vraeka oss, driva oss fran gard och grund... goera oss till fattigstuguhjon... - Vael moejligt, att han det kan, ocksa moejligt, att han det vill, sade korporalen, men det skall endast styrka mig i min oevertygelse, att Johanna ej skulle bli lycklig med en sadan man. Folk anser patronen foer en elak och dalig maenniska, men det tillkommer icke oss att bryta staven oever hans huvud, ty vi hava alla sa laett att bliva slavar under var onda natur... Men nog talat foer i afton om detta aemne. Naer vi fatt sova pa saken, torde det nog bli baettre. Och haermed steg korporalen upp utan att vidare lyssna till Kerstins klagomal och laemnade taeppan. Han tog ett metspoe, som stod i hoernet vid foerstugukvisten, gick daerefter ned till sjoestranden och satte sig helt lugnt att fiska. Vad han taenkte, medan han satt sa daer och sag ned uti vattnet, aer hans egen hemlighet, men efter nagra minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt, som om aldrig nagon storm dragit oever hans gra lockar. Korporalen hade denna gangen ingen fiskelycka. Ingen enda aborre eller moert ville fastna pa kroken; sannolikt hade sjoens fjaelliga befolkning redan aetit sin kvaellsvard. Men gubben satt lugnt och taligt och betraktade den med en pennfjaeder genomstuckna korkbiten, som simmade i det alltmer moerknande vattnet. Solen var laengesedan nedgangen; men dess purpurslaep, aftonrodnaden, droejde aennu oever de vagiga kullar, som i vaester begraensade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning utbredde sig oever insjoen och faelten och den lilla hyddan. Pa avstand hoerdes skaellkornas bjaellror och vallhjonens rop, varmed de samla den kring skogsdungar och aengar spridda boskapen. Det tystnade alltmer: naturen beredde sig till nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjoen och aemnade just laegga metspoeet pa axeln och atervaenda till stugan, da han fran sjoen foernam ett plaskande liksom av aror. - Det aer Johanna, taenkte gubben, och han bedrog sig icke. Han stannade pa stranden foer att invaenta henne. Nu var det vanliga landstigningsstaellet, daer korporalens oekstock lag, en liten vik, vars finsandiga strand undanskymdes av en grastenshaell, sa att man fran stugan ej kunde se densamma. Snart skoet baten in i viken, och korporalen raeckte Johanna handen. Hon sag ej sa frisk och roedblommig och glad ut som vanligt; det syntes tydligt, att hennes sjael var nedstaemd. - Far, sade hon, jag kommer foer att som hastigast tala med er. - Ja, ja, men stanna haer, sade korporalen, jag vill ej att du skall ga upp nu.... - Patronen har varit haer, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag kunde se och hoera det pa honom, da han kom tillbaka. Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade ingenting. - Tack, tack, far, sade flickan och slog sina armar kring hans hals. - Jag visste vael det, sade korporalen med glaedjestralande oegon och kysste Johanna, jag visste, att min snaella flicka ej kunde taenka annorledes... Ja, jag gav patron redligt besked: jag svarade nej och kunde icke annat. Det var ett hederligt och redbart anbud han gjorde, som kraevde att hoevligt bemoetas... och hoevligt, men bestaemt svarade jag ocksa... Men vad du ser blek ut, Johanna! - Ja, far, jag kaenner mig sa aengslig och orolig. Give Gud, att mickelsmaessan snart matte komma, foer det likasom braenner mig under foetterna daer borta pa herregarden. Jag blygs foer patronen och tjaenstefolket och foer allesammans. Jag har ingen ro i min sjael. Da jag moeter patronen, aer det som jag skulle ga doeden till moetes. Alltsedan han kom hem, har han varit foerskraeckligt ond; till mig har han icke sagt ett ord, varken ont eller gott, men det andra tjaenstefolket hanterar han fasligt illa... och foer den skull far jag lida utav dem. Mina baesta vaenner pa herregarden se illa pa mig; pigorna aero haetska och kalla mig patronessan, draengarne saega det vara min skuld, att herrn aer sa elak. Och dessutom aer jag sa raedd, att patronen skall goera far och mor och Sven nagot ont. Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att goera oss alla olyckliga. - Var icke raedd foer det, mitt barn! Vi skola ej plaga oss med onoediga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Var Herres hand! Och vad dig sjaelv betraeffar, sa skoet du dina goeromal som vanligt och visa dig vaenlig och god mot alla maenniskor utan att fraga efter obetaenksamma ord och ovaenliga ansikten. Pa det saettet skall stormen snart ga oever. Och till mickelsmaessan, min flicka, aer du, savael som Sven, fri fran din tjaenst. Taenk pa det, sa muntrar det ditt sinne... Men beraetta nu, vad patronen sade dig och vad du svarade, ty jag kan vael taenka, att nagot samtal varit er emellan, innan han begav sig hit. - Ja, i morse kallade han mig upp till sig; jag taenkte, att han ville tala med mig om ladugarden. Far kan icke tro, huru foervanad jag daerfoer blev, naer patronen med en besynnerlig blick pa mig fragade, om jag ville bliva en rik och foernaem fru. Jag svarade, att det vore foer stor aera, och att daerpa har jag aldrig taenkt. Da sade han, att sadan lycka har haent fattiga bondflickor foerr, och att han ville gifta sig med mig. Jag trodde i boerjan, att patronen bara gycklade, men da foerklarade han, att han menade rena allvaret, och att han skulle aka hit till far och mor och underraetta er om sitt beslut. Far kan aldrig tro, hur besynnerlig jag blev till mods vid de orden; jag teg en lang stund, men da fragade patronen mig: Na, vad saeger du om din lycka, Johanna? Da fick jag mal i munnen och svarade: Herr patron, det aer mig en foer stor aera, och dessutom aer jag foerlovad med Sven Stal. - Bra... Na, vad genmaelte patronen pa det? - Han sag foerst mycket moerk ut, men skrattade sedan och sade: Det daer aer barnsligheter, Johanna. Du synes aennu inbilla dig, att jag skaemtar; annars kunde du vael icke taenka pa den lange masugnsdraengen Sven, naer du kan bli min hustru och rik och foernaem. Nu haelsar jag pa din far, och naer jag kommer tillbaka, aer du min faestmoe. Adjoe med dig till dess! Men sedan har patronen icke talat till mig ett ord... Har ni traeffat Sven i dag, far? - Nej, min flicka. - Ack, far, om jag hunne, skulle jag skynda ned till masugnen och tala med honom, men jag vagar icke, ty jag har olovandes givit mig av fran herregarden och maste vara tillbaka, innan de sakna mig daer. Jag kunde icke styra mitt hjaertas oenskan att tala med er. Men da jag nu icke sjaelv kan traeffa Sven, sa ber jag er, far, att i morgon bittida ga till masugnen och haelsa Sven fran mig. Det har kommit ut ett rykte, Gud vet pa vad saett, att patronen friat till mig och fatt ja. Knappt en halvtimme efter sedan patronen talat vid mig, kom langvaega sockenfolk, som hade sin vaeg foerbi herregarden, och fragade draengarne, om det var sant, vad ryktet beraettade. Nu aer jag sa raedd, att ryktet ocksa hunnit till Sven, ty jag vill icke, att han ett enda oegonblick skall vara ledsen foer min skull eller tvivla pa min trohet. - Gott, Johanna, var icke raedd foer det. - Ro du tillbaka till herregarden; jag skall aennu i kvaell, sa sent det aen aer, lunka till masugnen och tala med Sven. - Tack, far! - Gud vaelsigne dig, Johanna! Flickan satte sig ater i den lilla jullen, som med jaemna artag avlaegsnades fran stranden och snart foersvann i sommarkvaellens halvmoerker. Korporalen skulle nu atervaenda till stugan foer att saega mor Kerstin, att han aemnade ga ned till masugnen, da han i detsamma hoerde gummans vaelbekanta roest ropa hans namn. Sa snart han hunnit foerbi den omtalade grastenshaellen, sag han Kerstin, daer hon stod i stugudoerren, och bredvid henne en man, den han snart igenkaende foer att vara draeng hos en i grannskapet boende bonde. - Haer aer ett brev till dig, Brant, ropade mor Kerstin, otalig att fa veta dess innehall, ty ankomsten av ett brev var i korporal Brants stuga en saellsynt haendelse. - Ett brev? Fran vem kan det vara? taenkte korporalen och betraktade draengen, som framburit det, med en fragande blick, i det han gick in i stugan och tillsade Kerstin att bjuda budbaeraren nagon foerfriskning. - Min husbonde gav mig lappen, sade draengen och rev sig i huvudet. Han ville ocksa saega er, att han i morgon bittida aker med en fora till Vaexjoe, och att korporalen kan fa foelja med honom, om han vill. Kerstin taende en talgdank, korporalen patog sina brillor, oeppnade brevet och laeste. Laesningen gick langsamt, ty sannolikt var varken skrivstilen, stavningen eller meningarnas hopsaettning den baesta; men pa de ryckningar, som foermaerktes oever gubbens oegonbryn, kunde Kerstin gissa, att det innehoell nagot allvarsamt och viktigt. Slutligen lade korporalen med en viss betaenksamhet brevet pa bordet, avtog brillorna och sade till draengen: - Haelsa din husbonde och tacka honom foer hans anbud. Jag foeljer med. - Men da skall korporalen vara faerdig klockan tre i morgon bittida, ty da baer det av. - Jag skall i raettan tid vara pa min post. Da draengen gatt, sade gubben Brant: - Det aer en ledsam nyhet, kaera hustru. Min syster, som bor i staden, aer svart sjuk och laengtar att se mig, innan hon doer. Den gamla aenkan, som i manga ar bott tillsammans med henne, har skrivit brevet. Jag vill da resa till staden och, om sa aer Guds vilja, tillycka hennes oegon. - Kaere Brant, laes upp brevet foer mig, bad Kerstin. Korporalen efterkom sin hustrus begaeran och laeste hoegt med en roest, som vittnade om daempad roerelse. - Herre Gud, utbrast Kerstin med tarar i oegonen, vad det maste vara svart att ga doeden till moetes, ensam, oevergiven och utan en kaer anfoervant vid sin sida. Den stackars Elin aer aenka och har inga barn. Kanske lider hon ocksa brist pa sitt yttersta... Ja, Brant, du maste resa till henne, troesta henne och laga om en aerlig begravning, ifall hon doer. De atta riksdalerna, som Sven laemnade oss, skall du taga med dig; mer ha vi gunas icke i reda penningar, men det far raecka sa langt det kan... Ack, kaere Brant, fortfor Kerstin, jag taenker ofta med bedroevelse, huru det skulle ga, om du doge fran mig... Nej, nej, naer jag ligger pa mitt yttersta, vill jag se dig, Brant, och hoera dig tala om Guds barmhaertighet och halla dig i hand, naer jag doer... Kerstins roest kvaevdes av snyftningar. Korporalen talade nagra ord, som pa gummans laettroerda kaenslor hade den lugnande verkan han asyftat. Han tog daerefter sin moessa och krycka foer att enligt loeftet till Johanna bege sig till masugnen och tala med Sven. Sa fort krafterna och traebenet tillaeto, vandrade han genom den i nattens moerker insvepta skogen, ofta saettande sig att vila pa nagon sten vid sidan om vaegen. Sa kom han slutligen till masugnen och intraedde i hyttan, men fick daer av arbetarne det besked, att Sven masmaestare genom kusken Svalgren i kvaellskymningen blivit kallad att infinna sig hos patronen, och att han ej gaerna kunde vaentas tillbaka foerraen framemot morgonen. Korporalen sade da ett hoevligt lev vael och laemnade masugnen foer att atervaenda till sin stuga. Manga tankar korsade varandra under vaegen i hans gamla huvud. Men hemkommen lade han sig lugn till vila och njoet ett par timmars soemn, innan han ater steg upp och, utrustad med matsaeck av mor Kerstin och foersedd med de atta riksdalerna, begav sig till grannen, vilken han skulle foelja med till Vaexjoe. _________________________________________________________________ Patronen och laensmannen. Den enkla traden i var beraettelse aterfoer oss till Trevnadsloesas kontorsrum, till patron Nikolaus Brackander. Lyckliga haendelse! Vem aterser ej med noeje denna intressanta personlighet!? Patronen har nu, likasom vid vart foerra besoek, sin sjaelafraende, kronolaensman Spoeqvist, och toddyglasen till saellskap. Ty det aer solklart, att daer en Brackander och en Spoeqvist sammantraeffa, daer skola aeven tvenne toddyar vara. Samtalet aer viktigt... allvarsamt. Patronens ansikte lagar av en aedel vrede; kronolaensmannens ligger i allvarsamma rynkor, undantagandes nagon gang kring munnen, som, da Brackander vaender ryggen till, drager sig till ett tvetydigt leende, snarlikt ett av skadefroejd. Patronen demonstrerar vaeldeliga, spottar ofta och svaenger i handen en av sina mest aelskade piskor. - Och du nekar icke, Spoeqvist, att du bland folket foert ut det foerdoemda ryktet, att jag friat till Johanna? fortfor patronen, i det han med armarne i sidan stannade framfoer den tilltalade. - Kaera du, svarade Spoeqvist saktmodigt, jag gjorde bara vad dit bad mig om. Du sade sjaelv till mig: Kaere Spoeqvist, utbasuna till hoeger och vaenster... - Tig! Du aer en braennvinsadvokat! roet Brackander. - Du foerivrar dig, min vaen, genmaelde Spoeqvist med len, resignerad ton, du foerivrar dig verkligen. Latom oss tala lugnt, bror Brackander! Vilken klok maenniska kunde vael foermoda, att du skulle fa en korg pa det hallet... - Drag foer fan i vald med dina korgar! skrek patronen. Du har foeresatt dig att reta gallfeber pa mig. - Na, kaera du, ursaekta, om jag med ordet korg sarade ditt finkaensliga hjaerta. Min mening var bara att saega, att om du fullfoeljer den plan, varom vi oeverenskommit, sa kommer du utan svarighet till malet. Patronen teg en stund och marscherade nagra varv oever golvet. Daerefter kastade han sig i en stol, torkade sin panna med en roed sidennaesduk och sade nagot lugnare: - Ja, jag maste det. Mitt anseende och min haemndkaensla kraeva, att jag ej avstar fran mitt beslut. Och daertill kommer, bror Spoeqvist, att... Jag vagar knappt uttala, vad jag menar; du skulle skratta at mig... finna mig loejlig... - Finna dig loejlig! Omoejligt, Brackander! Dessutom vet jag av egen erfarenhet, att varje hjaerta har sina svagheter. Tala du fritt ut, min vaen! - Men kan du tiga, Spoeqvist? - Min palitlighet aer beproevad, sade Spoeqvist och klingade med patronen. - Gott, jag vill da saega dig, att... att jag verkligen aer kaer, ursinnigt kaer i Johanna. Folk ma bedoema det som en galenskap, men jag kan icke hjaelpat. Patronen var faerdig att sla ned oegonen, naer han gjorde denna blyga bekaennelse. - Ja, maenniskohjaertat aer en besynnerlig sak, sade Spoeqvist filosofiskt. Men hoer pa, Brackander, naer skickade du budet till masugnen? - Svalgren gick dit foer en timme sedan. - Och huru dags kunna vi saledes hitvaenta din rival? - Efter supeen, svarade Brackander. - Jag har brattom, sade Spoeqvist och sag pa sitt ur, manga angelaegna aerenden vaenta pa mig daer hemma... - Foer tusan, ropade patronen, du aemnar vael icke laemna mig? Din naervaro aer alldeles noedvaendig, Spoeqvist. - Naja, jag vill da stanna haer, ty vad goer man icke foer en vaen? Och haermed drog Spoeqvist ur fickan ett papper och fragade, om ej vaennen Brackander ville pateckna sitt namn sasom borgesman foer ett lan, som laensmannen fann sig noedsakad upptaga foer att betaecka ett hotande deficit vid redogoerelsen foer kronouppboerden. Patronen suckade, men insag, att han ej kunde neka. Spoeqvist hade valt oegonblicket vael. Han undertecknade saledes. - Foer att aterkomma till aemnet, sade Spoeqvist med ljusnat anlete, sa har du vunnet spel, om du blott far din rival, den lange masugnsdraengen, avlaegsnad. Vad foerst flickans foeraeldrar betraeffar, sa aero de kaenda foer att vara laesarepack; endast laesare kunna avsla ett sa lysande anbud som ditt, Brackander; de fraga, gubevars, foega efter jordisk lycka och jordiska aegodelar. Men de skola vael falla dig till fota, vill jag hoppas, om du beroevar dem deras stoed och hjaelp, ty det aer vael egentligen Sven Stal, som underhaller familjen, och pa honom litar den ocksa foer framtiden. Vad ater angar flickan sjaelv, sa blir hon nog medgoerlig, naer bara hennes kaeraste aer borta. Hon skall snart gloemma honom och med tacksamhet emottaga ett giftermalsanbud, varigenom hon blir ett rikt och foernaemt fruntimmer i staellet foer en simpel piga. Jag kaenner kvinnorna, Brackander, de aelska saellan mannen foer hans egen skull, utan foer hans samhaellsstaellning, hans rikedomar eller foer annat glitter, som lyser dem i oegonen. Efter en stund anmaeldes, att supeen var faerdig. Samtalet fick efter maltiden en politisk riktning. - En skal foer de liberala tidningarnes undergang! sade Spoeqvist och hoejde sitt glas. Det aer de liberala tidningarne, som astadkomma allt ont i Sverige. Tacka vill jag Ryssland; daer foerstar regeringen att saetta munlas pa pressen. Haer i landet vagar svarligen en laensman, av aktningsvaerd omtanke foer sin familj, driva sin tjaenst som den boer drivas, det vill saega: kla boenderna, ty om ocksa landshoevdingen skulle se genom fingrarne med det, sa kan det likvael haenda, att en liberal tidningsskrivare far tag uti det och upproer himmel och jord... och sa aer man av med sin tjaenst... Nej, min kaere Brackander, leve Ryssland! Daer laer en hederlig laensman kunna sta sig bra; jag har just hoert saegas, att laensmaennen i Finland ma som paerla i guld. - Och sa aero ju boenderna i Ryssland slavar, infoell Brackander. Sa borde det ocksa vara haer. Vore min masmaestare livegen, skulle jag ej behoeva krangla sa mycket foer att taga flickan ifran honom. - Du har raett. Och betaenk, bror Brackander, huru annorledes det vore, om vi levde i Ryssland, eller om ryssarne vore herrar i Sverige. Tror du icke, att dina utmaerkta foertjaenster sasom jaernbruksidkare, maenniska och medborgare da laengesedan varit erkaenda? Jo, saekert! Du hade i denna stund varit riddare bade av Sankt-Georgs- och Alexander-Raevskinns-orden. - Tror du det? - Jag aer oevertygad daerom. - Navael, sade Brackander, da dricka vi aennu en skal, och den foer Ryssland! Nu glaentades pa doerren, och Svalgrens raevfysionomi uppenbarade sig foer de bada sjaelafraenderna. - Nadig patron, sade tjaensteanden, Sven masmaestare aer haer utanfoer. - Visa honom in pa kontoret, befallde Brackander. _________________________________________________________________ De bada rivalerna. Patronen och kronolaensmannen laemnade matsalen och atervaende till kontoret. Spoeqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och sag fundersam ut. Sven masmaestare intraedde. Han haelsade herrarne hoevligt och stannade vid doerren med moessan i hand. Pa jaettens panna lag ett dystert moln, och i hans annars sa klara och lugna blick visade sig nagot, som antydde oro och sjaelsspaenning. - God afton, min foertraefflige Stal, sade patronen fryntligt. Jag har latit kalla dig hit foer att tala med dig i en viktig affaer... Bror Spoeqvist, du ser haer den av mina talrika arbetare och underhavande, foer vilken jag hyser det stoersta foertroendet. Jag ger med noeje Stal det vitsord, att han aer en skicklig, ordentlig och trogen arbetare. - Faegnar mig att hoera, sade Spoeqvist nadigt. Goer dig alltid foertjaent av sadant beroem, min vaen! Sven teg och snodde moessan mellan haenderna. Patronen gick ett par steg oever golvet och fortfor: - Jag anser det bade foer en plikt och en glaedje att goera mina underhavande lyckliga... (Sven sag vid denna ovaentade bekaennelse hoegst foerbluffad ut; Spoeqvist smalog omaerkligt.) - Och daerhaen hava mina straevanden alltid varit riktade, fast jag mahaenda mangen gang misstagit mig om medlen och i aennu flera fall haft att goera med maenniskor, som ej gjort sig foertjaenta av min vaelvilja. Det glaeder mig desto mer, da jag finner ett tillfaelle att visa mitt hjaertas filantropiska boejelser utan att missbruka min godhet och spilla den pa ovaerdiga. Min kaere Sven, jag har fattat stort intresse foer dig och beslutat goera vad jag kan foer din framtida lycka. Det kontrakt, genom vilket jag aer din husbonde, aer snart ute; jag vill ogaerna foerlora en sa trogen tjaenare... Vill du foer aennu ett ar stanna kvar i min tjaenst? Jag skall giva dig oekad avloening, min vaen... ja, vi skola nog komma oeverens. - Med foerlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat pa annat hall: jag vill foersoeka att bli min egen smed. - Saa?... Na, jag saeger ingenting daerom, jag har just foer din raekning taenkt pa detsamma. Men saett dig ned, min vaen! Jag har mycket att tala med dig om. Sven satte sig pa en stol vid doerren. - Vad skulle du saega, fortfor patronen, om jag haermed, i herr kronolaensman Spoeqvists naervaro, foerbinder mig att efter din tjaenstetids slut skaenka dig en egen liten jordlapp, bygga pa densamma en smedja, foerse den med alla inventarier och daertill giva dig ett par hundra riksdaler att boerja din roerelse med? - Bevare mig! Aer det verkligen patrons mening? sade Sven och faeste pa Brackander en blick, som pa en gang uttryckte misstroende och oeverraskning. - Min allvarliga mening, foersaekrade Brackander. Na, min gosse, sla mig i hand och tacka mig! Sven raeckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre motbjudande kaensla, ty han anade, att nagot lag pa djupet av denna ovanliga vaenlighet och frikostighet. - Och naer du nu blir din egen, sade Spoeqvist, sa vill jag tro, att din foersta tanke blir att gifta dig. - Naturligtvis, infoell Brackander och klappade Sven pa axeln. Naer man kommer i sa lysande omstaendigheter, sa maste man dela dem med en trogen maka, annars aer det ingen vaelsignelse med det. Du skall tro, Sven, att jag ocksa gjort upp en plan i det haenseendet... Jag vill goera din lycka fullstaendig, min gosse. - Jag tackar patronen, sade Sven och vaende sig oroligt pa stolen. - Jag kaenner en flicka, som rakat bli kaer, ja, riktigt olyckligt kaer uti dig, Sven. - Hm... jasa. - Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon aer dig vaerdig; ja, pa saett och vis blir det dig en aera att fa henne till hustru. Jag vill goera er baegge lyckliga. Det aer, med ett ord, min hushallerska, mamsell Petronella, som foergapat sig i dig. Hon aer kaer oever oeronen, stackars maenniskan... - Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast Sven, blossande roed i ansiktet. - Jo, min vaen. Visserligen aer hon av sa kallat baettre folk, men kaerleken jaemnar allt, och da du nu vet, att hon sjaelv oenskar dig till man, sa boer du ej vara foerlaegen foer den saken... - Jag tackar patron foer hans goda avsikt, sade Sven och steg upp fran stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir aldrig av. - Vad saeger du? utbrast patronen och staellde sig med korslagda armar framfoer Sven. Blir det aldrig av, saeger du? Aer det bondblyghet eller tredska, vaba? - Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i vaerlden vill ha mamsell Petronella. - Snack och dumheter! infoell patronen. Jag vill saega dig, Sven, att du baer dig raett otacksamt och illa at... Du skall icke tro, att jag aemnar skaenka jordlappen och smedjan och de tva hundra riksdalerna at en tredskande, motvillig tjaenare. Jag faester vid min gava det bestaemda villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hoer nu. Skjut icke din lycka egensinnigt ifran dig. - Jag maerker nog, att jag maste foersaka patrons gava, sade Sven. Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej vaentat sig detta bestaemda avslag. Spoeqvist daeremot utbrast: - Aer du galen, karl? En otacksammare toelp har jag aldrig sett. - Ja, bror Spoeqvist, sade patronen och skakade pa huvudet, du ser nu sjaelv, huru det aer, naer man menar vael med sitt folk. Man beloenas blott med uppstudsighet och otack. - Det aer en gammal sats, att man aldrig boer goera en bonde gott, fortfor Spoeqvist. Nej, stryk aer det enda, som hjaelper pa dylikt folk. Sven raetade sig till sin fulla laengd och maette Spoeqvist med en foeraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid laensmannens sarande ord framlyste pa hans panna, var ynglingens hjaerta sorgset och beklaemt. Pa vaegen mellan masugnen och herregarden hade Svalgren framkastat atskilliga dunkla haensyftningar pa vad som nyligen timat mellan patronen och Johanna. Dessa haensyftningar intraengde som dolkstyng i Sven masmaestares broest, men en kaensla av stolthet och manlighet foerbjoed Sven att staella nyfikna fragor pa den av honom djupt foeraktade betjaentslusken, vars falska oegon lyste av skadeglaedje. Sven foerstod sig foega pa list och krokvaegar, men icke desto mindre boerjade han starkt misstaenka, att det av patronen framstaellda och med sa lockande foerdelar foerenade giftermalsfoerslaget stod i samband med vissa andra avsikter. Han vaende sig nu till husbonden och sade med en staemma, som han foersoekte goera lugn och fast: - Jag ber patron icke tro mig sa illa som att vara elak och otacksam. Men det aer mig omoejligt att goera, som patron vill, ty jag har givit Johanna Brant mitt loefte, och det sviker jag aldrig. - Hi, hi, hi! skrattade Spoeqvist. Det var mig en loejlig figur! - Men aer du raett saeker pa att Johanna vill ha dig? fragade Brackander, i det han med konstlad munterhet instaemde i Spoeqvists skrattsalva. - Ja, det aer jag fullt saeker pa, svarade Sven oeppet och trohjaertat. - Men ser du, fortfor Brackander, om det nu haende sig sa, att en baettre friare aen du, en rik, mycket rik och daertill foernaem man, ville goera Johanna den aeran att taga henne till hustru, vad skulle du saega om det? - Jo, svarade Sven med atervunnen fasthet, jag skulle saega, att om den rike mannen foerut vet, att Johanna aer min trolovade, sa baer han sig at som en dalig karl. - Hi, hi, hi! grinade Spoeqvist. Den ofoerskaemde lurken har mal i munnen, det hoers vael. Brackander blev som ett roedstruket plank i ansiktet, och hans sma oegon boerjade plira pa ett saett, som foerkunnade ett foerestaende utbrott. Emellertid ansag han aennu icke tiden vara inne att giva sin vrede loesa tyglar; han behaerskade sig och fortfor: - Men om du tycker om flickan, sa skulle du vael icke vilja sta i vaegen foer hennes lycka, min vaen? - Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon far en rik man? - Staell inga fragor pa mig, karl, utan svara sjaelv! - Da vill jag svara, att jag kaenner Johanna baettre, aen att hon skulle taenka sa; annars skulle jag icke vaerdera henne sa mycket som en utsliten sko... nej, da skulle den rike mannen gaerna fa taga henne. (Sven torkade sig haervid i oegonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan arbeta och foersoerja en hustru sa bra som nagon i min staellning; och skulle onda dagar komma, sa vet hon av Guds ord, att en hustru skall dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och hennes foeraeldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gaerna slita ont foer min skull, om Gud sa vill... - Daer sticker "laesaren" fram! Aer det icke foer loejligt, bror Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spoeqvist. Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans laeppar visade, att han ej var kaensloloes foer den vaerde kronobetjaentens upprepade han. Svens naturligt haeftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jaettelika vaext och vaeldiga kroppskrafter, var ett slaektarv; i hans adror rann friskt och ofoerfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kaende foer ett oegonblick en hjaertinnerlig lust att riktigt gastkrama laensmannen; men han sansade sig och hoell sitt lynne i tygeln. Men att besegra en raettvis och oupphoerligt retad harm kostar anstraengningar och tager stoerre krafter i ansprak aen dem Sven en gang visade sig aega, da han infoer de foervanade djaeknarne "kysste" slaeggan. Brackander delade ej denna gang Spoeqvists munterhet. Den lille mannen staellde sig i en imposant posityr framfoer jaetten, till vars broest han naett och jaemnt raeckte, och utbrast med hes roest: - Men om den rike mannen, som aemnade goera Johanna lycklig, vore ingen annan aen jag sjaelv... jag sjaelv, hoer du!... skulle du aenda vaga kalla honom dalig karl? Svara pa den fragan! - Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven. Men sa illa vill jag icke taenka om patron... - Jasa... du... lymmel... du vagar kalla mig dalig karl! stammade Brackander, blagroen av ilska. Det skall du fa umgaella! Vet du, skurk, att jag aer din husbonde? Vet du, vad det kostar att oeverfalla sin husbonde med okvaedinsord? - Jag aer ditt vittne, Brackander, att draengen kallat dig en skurk och dalig karl, infoell Spoeqvist. - Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmaelde Sven. Det var tvaertom patronen, som... - Jag aer ditt vittne, fortfor Spoeqvist, att han beskyllt dig foer osanning, det vill saega: kallat dig loegnare och storljugare. Foer dylika okvaedinsord, da de faellas av tjaenare mot husbonde, boetes fyradubbelt mot vad i lagen stadgat aer, enligt missgaerningsbalkens 15:de kapitel. - Missgaerningsbalken... du naemnde ett ord, bror Spoeqvist, sade patronen, i det han med handen for genom sin tupe (under densamma hade oegonskenligen framblixtrat en ljus ide). Jag har angaende missgaerningsbalken nagot vidare att tala med den haer go junkern. Foer tre veckor sedan foersvann ur storsmedjan en hop smidjaern av baesta kvalitet. Jag har aennu icke lyckats upptaecka tjuven, men jag misstaenker pa goda skael den haer mannen. - Ett gott infall, taenkte Spoeqvist foer sig sjaelv. Brackander far ljusa ideer, atminstone da han aer ilsken. Denna skamloesa beskyllning kom sa ovaentat och ljoed sa foerfaerlig i Sven Stals oeron, att blodet likasom isades i hans adror; han bleknade och fattade, sa stark han annars var, i doerrposten foer att ej vackla. Den som tror, att ett rent samvete i ett sadant oegonblick som detta aer ett harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddloesa pilar, han kaenner ej maenniskonaturen. Ju renare det inre medvetandet aer, desto stoerre fasa och avsky hyser man foer blotta tanken pa ett brott... desto tyngre, ja, olidlig kaennes misstanken... den oskyldige finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar och darrar, da hans brott upptaeckes, sker det blott av haepnad oever att se sig blottad eller av fruktan foer straff, och da han hunnit bliva van vid dylika fataliteter, kan han med fraeck panna moeta vilken anklagelse som helst. Icke sa den oskyldige; innan hans upproerda moraliska natur hunnit komma i jaemvikt, skall han ej kunna uthaerda blicken fran en like, som misstaenker honom. - Se bara, ropade Spoeqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han foerrader sig sjaelv... hans brott aer uppenbart. Jag skulle vaga svaera pa, att din erkaent skarpa blick, bror Brackander, traeffat den raette. Ja, kanaljen har utan tvivel stulit det daer jaernet; jag gar ed pa det naer som helst. - Patron, jag aer oskyldig... jag lider icke baera en sadan misstanke. Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven. - Nej du, svarade Brackander, stralande av glaedje, nej du! Jag aer viss om, att du aer tjuven. Du skall svara infoer tinget... var saeker daerpa... och aka pa kronoskjuts och ligga pa skampallen. Det skall bli en lustig historia. Och kan jag icke faella dig, skall jag atminstone lata inflyta i din orlovssedel, att du aer misstaenkt foer tjuveri. Ha, ha, ha, jag har vael raettighet att misstaenka vilket av mina legohjon jag vill! - Herre Gud, suckade Sven likasom foer sig sjaelv, icke skall domaren faella mig foer vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende infoer maenniskorna blir foerdaervat. Det stannar alltid en misstanke pa mig aenda... Det vore foerskraeckligt! - Jo, sadana aero laesarne, bror Brackander, infoell nu Spoeqvist, idel gudsnadliga och fromma maenniskor pa ytan; men da man bara kommer underfund med dem, aero de idel tjuvar och kanaljer. Den daer goeken har nog gatt i god skola. Den gamle knekten pa traebenet -- jag menar hans fosterfar, haltebolinken -- har uppfostrat honom pa raetta saettet. Har han laert honom stjaela, sa har han saekert ocksa laert honom goemma. Du laer aldrig fa igen ditt jaern, Brackander, da det kommit i sadana lurifaxars haender. Men jag, laensmannen, skall haedanefter ha ett gott oega pa den daer korporalen och hela laesarepacket... Svens ansikte gloedde, hans oegon gnistrade, adrorna vid hans tinningar svaellde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthallit i sin sjael den foermaningen, att det just aer i frestelsens stund en kristen boer taga vara pa sitt sinne och aldrig loena ont med ont; men nu var mattet ragat: han kunde icke laengre strida mot sin natur. Den flammande blick, han faeste pa laensmannen, foerstummade denne, sasom om han sett ljungelden oever sitt huvud: den tappre kronobetjaenten makade sig instinktmaessigt upp i soffhoernet, sa langt fran Sven han kunde komma. - Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knoet sin vaeldiga naeve. Vagar du yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag moerbulta dig, din usling. Patron Brackander boerjade aeven, som man saeger, draga oeronen at sig. Men nu uppstaemde laensmannen ett nytt hi, hi, hi, foer att bemantla sin raedsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte pa patronen samma verkan, som trumpetens toner pa den eldiga stridshingsten. Han erinrade sig aeven sina husbonderaettigheter, och att han i noedfall kunde taga till retraetten och ropa sina draengar till hjaelp. Haermed livade han sitt mod, och med modet boerjade ater vreden jaesa oever. - Karl, roet han, du har vagat kalla min vaen och gaest, konungens befallningshavande herr Spoeqvist, foer usling! - Och det vagar jag kalla dig ocksa, du lille otaecke dvaerg, svarade Sven. Reta mig icke foer mycket, hoer du det!... Och en sadan karl skulle Johanna ha! Tvi! Utom sig av raseri och med tupeen rest pa aenda likt piggsvinstaggar ryckte patronen ned en chambriere fran vaeggen. Laensmannen darrade som ett asploev foer vad som komma skulle. - Brackander, sade han, sansa dig ett oegonblick... och... kalla in Svalgren. Haer kan behoevas ett vittne... Svalgren, Svalgren! Betjaenten Svalgren var icke langt borta. Han hade bakom doerren till matsalen lyssnat till upptraedet. Han intraedde nu, men lade handen foersiktigt pa doerrlaset foer att, om sa proevades noedigt, visa sin foermaga i konsten att foersvinna. Patronens foersta avsikt hade varit att genast skrida till handling. Spoeqvists mellankomst och Svalgrens intraede bestaemde patronen att lata handlingen foeregas av ett laempligt tal. Och han upphov sin mun och talte salunda, allt under det han viftade med chambrieren: - Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes raettigheter aero? Nej, det tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig daerom. Jag kan ge dig en orlovssedel och foerskaffa dig ett praestbetyg, som foerstoera din framtid och braennmaerka dig och goera dig avskydd av alla maenniskor; du skall aldrig fa arbete och baergning, vart du vaender dig inom Sveriges landamaeren, om icke bland pioniaererna pa Vanaes. En sadan orlovssedel har jag ocksa lovat dig, och daermed haller jag ord. Du har stulit jaernet ur storsmedjan; jag kan mahaenda icke bevisa det, men jag har raettighet att misstaenka vem jag vill, och daermed punkt. (Svalgren sag vid dessa ord saerdeles belaten ut; ty han visste baest, vem som verkligen begatt stoelden, och hans rygg bar aennu maerken, som vittnade om, vem patronen i sjaelva verket misstaenkte.) Men nog med det, fortfor Brackander, haer finnes ocksa i Sveriges lag nagot, som kallas husaga. Kanske du icke vet, vad husaga vill saega? Din rygg skall snart fa erfara det, min gosse. Jag har laglig raettighet att moerbulta dig, att sla dig gul och bla, att piska dig sa att sjaelen skriker i kroppen pa dig... - Ja, laglig raettighet, infoell den lagfarne Spoeqvist, enligt handelsbalkens 14:de kapitel och missgaerningsbalkens 36:te. Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke foer tillfaellet, men ordalydelsen i den ena aer: "slar husbonde eller matmoder legohjon sitt, sa att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga bot; naepsa de thet skiaeliga foer brott dess, vare ogildt". - Och vem annan bedoemer, om jag naepser "skiaeliga", aen jag sjaelv? fortfor Brackander triumferande. Om jag finner "skiaeliga" att ge dig oskaeligt med stryk, sa aer det min raettighet. Med ett sadant instrument som det haer (patronen viftade med chambrieren) kan jag ej sla en sadan tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan hudflaenga dig fran topp till ta, sa att ditt arma skinn haenger som en trasa, och det, ser du, aer min raettighet, i lagboken gillad och stadfaestad pa riksdagen 1734. - Patron skall bara icke foersoeka, sade Sven, ty det skulle bekomma patron illa. Jag aer en svensk man och son av en, som stupat i faelt foer sitt fosterland, daerfoer tager jag icke stryk, ser patron; och om nagon foersoeker vifta at mig med piskor eller vad som helst, sa oemkar jag honom, sa laenge jag har mina naevar i behall. - I hoeren baegge tva, att han hotar sla sin husbonde, skrek Brackander. Vet du, vad det kostar, om du vagar sla igen, vet du det? - Ae, det kostar bara trettio tu par spoe, infoell Spoeqvist, hi, hi, hi, bara trettio tu par spoe, enligt missgaerningsbalkens 15:de kapitel. Det aer en smasak foer en sadan bondrygg. Och sa talar han om sin far, som stupat i krig! Likasom det skulle gaella infoer lagen och fria hans hud foer stryk! Kors sa befaengt! Sa hjaertinnerligt lustigt! Rappa pa honom nu, Brackander! - Din far var vael i alla fall en tjuv, likasom du sjaelv, och haer har du bade foer dig och din far och hela din slaekt. Nordstjaerneordenskandidaten Nikolaus Brackander hoejde haermed chambrieren och riktade ett slag mot Sven Stals ansikte. Laedersnaerten susade i luften, men innan den hunnit det asyftade malet, hade Sven hejdat och fattat den med sin kraftiga hand. Blodet rusade med fruktansvaerd fart genom ynglingens adror, det virvlade i hans hjaerna, jaeste i hans hjaerta... baersaerkalynnet hade fattat honom... Han var faerdig stoerta sig oever patronen och krama honom med sina vaeldiga ramar, da i samma oegonblick fosterfaderns fromma, allvarliga ansikte visade sig foer hans inre oega, och han tyckte sig hoera de heliga ord, som dennes laeppar sa ofta upprepat: "bedjen foer dem som goera eder skada och foerfoelja eder". Och Sven stannade mitt i anloppet och laet sin hand sjunka. Men den djupa angestsuck, som utpressades ur hans barm, vittnade om den foerfaerliga anstraengning, genom vilken han atervunnit sin besinning. Vid den hotande roerelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och gjort ett sprang baklaenges, Spoeqvist krupit under toddybordet och Svalgren oeppnat doerren foer att helt inkognito laemna stridsplatsen. Men da nu jaetten ploetsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med nedslaget uttryck sjoenk mot hans broest, repade de trenne hjaeltarne ater mod. De togo foer givet, att tanken pa de "trettio tu par spoe" hejdat den vaeldiges arm, ty av aedlare bevekelsegrunder skulle de sjaelva ej avstatt fran en haemnd. Spoeqvist satte sig ater i soffan, sedan han latsat soeka efter sin naesduk under bordet, Svalgren intog sin gamla plats vid doerren, och patronen boerjade, lik en arg hund, rycka i chambrieren, som kvarstannat i Svens hand. - Patron, sade Sven, taenk icke pa att sla mig, utan lat mig ga i fred haerifran. Av det haer samtalet kan endast ont uppkomma, om det fortsaettes, ty vi aero alla retade och vid vrangt sinnelag. I morgon skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill. - Slaepp chambrieren, slaepp chambrieren, din hund! roet patronen och ryckte ursinnigt i densamma. Sven slaeppte den... och patronen, som just gjorde en ny foertvivlad ryckning, foerlorade jaemvikten, vaende sig om i fallet, foell raklang i golvet och stoette naesan sa illa, att blodet boerjade floeda oever tiljorna. - Mord, mord! tjoet Brackander, under det Svalgren skyndade fram foer att hjaelpa sin herre pa benen. - Mord och blodsutgjutelse! Hjaelp, hjaelp! skrek Svalgren med gaell staemma. Spoeqvist bet sig i laeppen foer att icke gapskratta at vaennen Brackanders ofaerd, varefter han vaende sin av skadeglaedje lysande blick pa Sven och sade med mycken salvelse och hoegtidlighet: - Olycklige, vad har du gjort? Du aer hemfallen at lagens hela straenghet; ingenting kan raedda dig ur raettvisans arm. Sven stod likasom foerstenad. - Aer det icke hemgang? Aer det icke edsoeresbrott? Kan jag ej fa karlen pa faestning? vaeste patronen, medan han skyndade att skoelja naesan i ett vattenfat. - Nej, nej, min vaen, hemgang aer det vael icke, sade Spoeqvist med en beklagande atboerd, du maste noeja dig med trettio tu par spoe. - Men jag vill ha honom haektad... Aj, min naesa... Han far icke undkomma eller rymma. Hos dig, sasom konungens befallningshavande, goer jag mina ansprak gaellande foer att fa karlen inspaerrad... genast, genast, foerstar du! - Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgaerningsmaen, da saken gar a lif eller kropp och ej med penningar boetas ma, genast a faersk gaerning gripas, i haekte saettas och utan uppskov foer raetta staellas, anmaerkte Spoeqvist. Jag vill saledes strax skrida till verket... Svalgren, arrestera denne missgaerningsman! Svalgren sag foerst pa Sven, daerefter pa laensmannen, bugade sig och svarade: - Oaendligen smickrad av foertroendet; men som jag icke vet, huru jag skall baera mig at, far jag be herr befallningsman visa mig det. - Raett illa, mumlade Spoeqvist foer sig sjaelv, att jag icke har handbojor och fotblack med mig. Utan sadana mobilier borde ingen omtaenksam tjaenare av Kongl. Majestaet och kronan resa. Och jag, som hemma har en sa vacker handboja av min egen invention, en handboja, som jag skall uppvisa foer landshoevdingen, och pa vilken jag funderar att taga patent! Laensmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens sjael, ty denne senare utbrast nu: - Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black. Spring genast efter dem! De komma nu till pass. Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan foermaelta noedrop foert till staellet hela gardens manliga och kvinnliga befolkning. Foerstugudoerren oeppnades, och man sag en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Da draengarne sago patronen sta och skoelja sin uppsvaellda naesa oever tvaettfatet, puffade de varandra i sidan och beto i troejaermarne foer att ej genom skratt foerrada beskaffenheten av sina medlidsamma kaenslor. Huru saken egentligen tillgatt, visste de icke, men de ansago foer sannolikt, att Sven masmaestare piskat upp deras husbonde. Spoeqvist, som var en foersiktig faeltherre, uppgjorde genast den operationsplan, han ansag radligast att foelja. Hans ansikte rynkade sig pa ett saett, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han nalkades Sven och faderligt lade sin hand pa hans axel. - Min stackars gosse, sade han, min tjaenst alaegger mig den sorgliga plikten att arrestera dig. Goer icke motstand, min vaen, ty ehuru du visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter foer att denna gang komma loes, sa skall dock raettvisans arm foerr eller senare na dig. Betaenk aeven, vad det kostar att saetta sig till motvaern mot en kronans tjaensteman i hans aembetsutoevning. Roer du mig i ovaenlig avsikt bara med ett finger, sa far du, enligt missgaerningsbalkens 18:de kapitel, umgaella det med tuhundra dalers boeter eller, om du ej orkar boeta, tjuguatta dygns faengelse vid vatten och broed... Saledes, fortfor Spoeqvist, i det han ur den nu aterkomne Svalgrens hand emottog handklovarne, saledes inser du, att motstand blott skall foervaerra saken. Jag vill foer oevrigt i foertroende och foer att lugna ditt hjaerta saega dig (Spoeqvist saenkte haervid roesten till en viskning), att du, naer allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spoe, i staellet foer trettio tu, emedan din foerbrytelse egentligen skett i "hastigt mod"... Mina vaenner (Spoeqvist hoejde nu sin roest och vaende sig till de i foerstugan foersamlade askadarne, alltunder det han gjorde handklovarne i ordning), I sen haer foer edra oegon ett varnande exempel, huru det gar, da tjaenaren saetter sig upp mot sin husbonde. Lat det bli eder till en haelsosam varnagel. Drangarne puffade varandra i sidan och goemde sig den ene bakom den andre, kanske foer att doelja det intryck, Spoeqvists predikan gjort pa dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sadana, som kaende medlidande med Sven. - Raeck fram dina haender! sade Spoeqvist till denne. Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en droem. - Jag maerker, sade han dystert, varom fraga aer, men tro icke, att jag godvilligt later mig bindas och slaepas till skampalen. Foersoek ej att komma fram med handklovarne; det tjaenar till ingenting. Jag vill hellre doe aen vanhedras. - Se sa, gosse, friskt mod nu! Hit med haenderna! sade laensmannen och fattade i Sven. Sven stoette kronobetjaenten tillbaka, satte moessan pa huvudet och sade: - Adjoe, patron! Tack foer denna gangen! Mig aterser ni aldrig mer... Ur vaegen, gott folk! Den som toers laegga hand pa mig, far skylla sig sjaelv. Och haermed laemnade han rummet och gick obehindrad genom hopen. Naer Brackander och Spoeqvist hunnit sansa sig, ropade bada med en mun: - Grip, grip, tag fast honom! Lat honom icke komma undan! Efter honom, era kanaljer! - Ja, ja, nadig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko draengarne och sprungo omkull varandra i trappan i sin latsade iver att efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna pa garden lupo de, skrikande och hojtande, at alla hall, utom det, i vilket de sago, att Sven med fasta och langsamma steg avlaegsnade sig. _________________________________________________________________ Avsked fran hemmet. Det i foeregaende kapitel skildrade upptraedet hade foerefallit, medan Johanna var borta vid sin fars stuga. Foervirrad och utan foermaga att taenka en redig tanke laemnade Sven masmaestare herregarden och gick, han visste ej vart. I hans sjael tumlade kaenslorna om varandra som vagorna pa en vindpiskad sjoe; harm och bitterhet oever den skamliga behandling han lidit, dystra aningar, smaerta och vemod vidgade eller sammanpressade hans hjaerta. Sa vandrade han laenge, knappt medveten om sig sjaelv och utan att upplyfta sin mot marken riktade blick. Naer han slutligen aterkom till besinning och sag sig omkring, befann han sig inne i djupa skogen, och natthimlen med sin tysta stjaernehaer vaelvde sig, oever hans huvud. Troett nedkastade han sig vid foten av en gran och soekte samla tankarne foer att med lugn betrakta sin staellning och fatta ett beslut om vad som borde goeras. - Har jag verkligen gjort mig skyldig till en foerbrytelse? taenkte han foer sig sjaelv. Lade jag icke band pa mitt sinne, fast de retade mig pa det gruvligaste saett? De anklagade mig foer tjuveri och hanade min fosterfar foer hans gudsfruktan och kallade aeven honom och min koettslige far foer tjuvar... naer jag taenker pa det, sjuder det i mig... jag skulle vilja strypa dem, de uslingarne... Misstaenkt foer tjuveri! det aer ju foerskraeckligt! Jag kan aldrig uthaerda den skammen... Och sa vilja de haekta och doema mig till spoepalen foer att i tid och evighet vanaera mig och lata mina fosterfoeraeldrar doe i sorg och foertvivlan. Men kan patronen det? Det aer ju han, som foerbrutit sig mot mig, och icke jag mot honom! Far en husbonde straffloest skymfa och misshandla sin tjaenare och beroeva honom heder och aera? Nej, sadan kan icke raettvisan i vart land vara; det vore ju gudloest att bara taenka sa! Men nu erinrade sig Sven, att patronen och flera husboender av samma skrot och korn verkligen med lagens tillhjaelp stoertat oskyldiga tjaenare, dem Sven kaende, i samma avgrund, som nu oeppnade sig framfoer ynglingen sjaelv. Det var saledes moejligt, vad Sven i det laengsta ville betvivla. Ja, det var moejligt och aeven sannolikt, att laensmannen och hans hantlangare skulle jaga Sven som ett oskaeligt djur, till dess de kunde gripa, inspaerra och foera honom infoer domstol, daer efter Svens oevertygelse ingen raettvisa foer den anklagade tjaenaren var att vaenta. Borde han fly? Ja, han fattade ett oegonblick detta beslut, men da kom han att taenka pa sina fosterfoeraeldrar, vilkas alderdomsstoed han var, och mot vilka han hade heliga plikter att uppfylla. Han taenkte aeven pa Johanna, och i den bittra, foertvivlade sinnesstaemning han nu var, pinade han sig sjaelv med den misstanke, att flickan kanske icke skulle ha nagot emot att fa patronen till man i staellet foer den fattige masugnsdraengen. Och vad som var aennu vaerre: skulle Sven kunna hysa den minsta oenskan om Johannas hand, sedan han blivit misstaenkt som tjuv och genom ett nesligt kroppsstraff blivit vanhedrad i sina egna och i alla maenniskors oegon? Dessa tankar avloeste varandra oredigt och foervirrat. Sven var ej i stand att fatta ett beslut; hans huvud sjoenk mot broestet, och hans haender knoetos med krampaktig styrka, sasom om han med handkraft velat soeka avslita de osynliga snaror, i vilka ondskan och nedrigheten insnaerjt honom. Om patron Brackander i detta oegonblick varit i den olycklige och foerbittrade ynglingens vald, ve da dem bada! Dock nej ... innan Sven hunnit foelja vredens rop ur sitt sarade hjaerta, skulle helt visst en annan, hoegre kraft, som foer var ursprungliga natur aer fraemmande, fjaettrat hans haemnande arm, och om patronen raeckt Sven sin hand och uttalat ett enda foersonande ord, skulle Sven med roert hjaerta foerlatit allt, ty sadant var sinnelaget hos korporal Brants fosterson. Sven kunde, utan att hans muskler slappades, skoeta slaeggan fran morgon till kvaell, men vid en sjaelsskakning sadan som denna var han ej van; han kaende sig matt och foerstoerd och foersjoenk slutligen i en orolig, av elaka droemmar stoerd slummer, daer han satt under den gamla granen, mellan vars slokande grenar stjaernorna nedblickade sa vaenligt och milt, liksom skulle de velat troesta honom och viska, att varje jordisk sorg, aeven den svaraste, blott aer en oevergaende storm, efter vilken foerr eller senare intet spar skall roejas pa det lugnade hjaertats yta. Sven vaknade vid faglarnes glada morgonkvitter. Han oenskade att vara en av dessa vingade varelser, som under Guds bla himmel tillbringa sitt liv med kaerlek, sang och den kaera omsorgen om sin avfoeda. Men ingen sparv faller ju till jorden utan Guds vilja, och han har ju raeknat vara huvudhar -- daerpa kom nu Sven att taenka, och denna tanke gav honom en viss styrka. Han besloet begiva sig till korporalen foer att fa rad och daerefter atervaenda till sitt arbete vid masugnen. Vaelbekant med skogens villande stigar valde han den kortaste vaegen och sag snart insjoens vatten framglittra mellan granarnes och tallarnes stammar. Det var en vacker syn att skada, huru sjoens spegel haer och daer glaenste av morgonsolens guld, medan den pa andra straeckor aennu lag inhoeljd i en laett dimma, liknande en genomskinlig spetssloeja, som smaningom hoejde sig och foersvann i den rena bla luften. Men endast den sinneslugne kan njuta av naturens skoenhet; den olyckliges oega froejdas ej av himmelens bla, aengarnes groenska och skogarnes skiftande prakt. Det lugna och harmoniska i den oevriga skapelsen bildar en nedtryckande motsats till hans eget foerstaemda tillstand; han kaenner sig sasom en fran naturen utskjuten varelse, genom sitt sjaelvmedvetande doemd att leva i en helt annan, osynlig vaerld av andliga konflikter, av tankar, kaenslor och lidelser. Sven sag nu den vaelbekanta roeda stugan, ur vars skorsten en vitgra roekpelare uppsteg i den lugna luften. Innan han intraedde, gick han ned till batviken och tvaettade sitt ansikte i det kalla sjoevattnet foer att daermed utplana sparen av sina tarar och giva sig ett frimodigare utseende. Daerefter steg han in. Mor Kerstin stod vid spiseln och sysslade med en gryta. Annars var ingen att se, ty Ingrid hade gatt till ladugarden foer att mjoelka kon och slaeppa ut faren. Kerstin vaende sig om och fragade, varfoer Sven kommit vid denna ovanliga tid. I gummans utseende och i den ton, varmed hon gjorde denna fraga, lag ej det gladlynta och hjaertliga, som fostersonen annars alltid roente hos henne. - Jag vill tala med far, svarade Sven. Kerstin omtalade nu i fa och tvaera ord, att korporalen tidigare pa morgonen begivit sig i vaeg till Vaexjoe, av orsak som vi kaenna. Sven trodde foerst att anledningen till Kerstins daliga lynne lag haeruti, men han blev snart tagen ur sin villfarelse. Kerstin beraettade -- och Sven ahoerde med angestfullt hjaerta -- huruledes patronen i egen person kommit och begaert Johannas hand, vad korporalen svarat patronen samt vad... ja, vi kunna ej foelja foerloppet av Kerstins ordstroem, men Sven hade ej hoert manga ord, foerraen han oemsom rodnade och bleknade och kaende sig likasom tillintetgjord. Den pina, han nu undergick, var sjufalt vaerre aen den, han under den foeregaende aftonen och natten erfarit. - Ja, det aer din skuld, Sven, sade Kerstin, din skuld, att sorg och oenighet och kiv kommit under vart lugna tak, din skuld, att Johanna gatt miste om en lycka, som Var Herre i sin godhet velat bereda henne genom patronen, din skuld, att vi kanske bli drivna fran hus och hem... och aenda hava vi foett upp dig och vardat oss om dig som om vart eget barn... Herre Gud, det aer tacken man far haer i vaerlden! Hade Kerstin vetat, att varje av dessa ord raspade som en sloe sag genom de kaensliga fibrerna av fostersonens hjaerta, skulle hon saekert lagt band pa sin tunga, ty elak var Kerstin icke. Och hade hon daertill vetat, vad Sven nyss lidit... hade hon vetat, att han med oro i sin sjael kommit till fosterfoeraeldrarnes hydda foer att soeka troest, sasom oeknens toerstande djur soeker en svalkande dryck... da skulle hon intill doeden angrat, vad hon nu gjorde. Men hon visste det icke och sag heller icke, huru den jaettestarke mannen satt daer, blek och darrande sasom en kraftloes frosspatient, och huru bittra tarar frampressades ur hans manliga oegon och lika hastigt foersvunno, borttorkade av hans feberheta hand. Det var daerfoer nagonting underligt, att Sven, naer mor Kerstin slutat att tala och med oekad iver roerde i sin gryta -- att, saega vi, Sven da steg upp och sade lugnt, naestan muntert, om ocksa icke i sin vanliga ton: - Bevars, mor, vad ni nu ger mig skuld till mycket! Och aenda aer jag sa oskyldig som ett barn. Jag har aenda till i gar kvaell varit nere vid masugnen och arbetat och ingenting vetat av allt det haer. Icke vill jag goera Johanna olycklig, det vet ni nog, mor; nej, tvaertom oenskar jag henne av allt hjaerta att bli rik och foernaem, eftersom hon icke kan bli lycklig pa annat vis. Och vad det daer kivet betraeffar, sa kaenner jag bade far och mor sa vael, att jag vet, att det snart skall ga oever, och alltihop bli gott och vael igen... Ja mor, nog var det lite besynnerligt av far att avsla patronens anbud, och det bara foer min skuld! Jag har aenda njutit sa mycket gott haer i huset, att jag aldrig kan betala det... Nej, alltihop skall bli bra igen, mor; icke vill jag vara en otacksam goekunge, som laegges i ett fraemmande bo och fostras av fraemmande foeraeldrar och till tack foer det traenger de raetta barnen ur redet. Nej, det blir stopp! Jag skall icke hindra... Mor, var aer nyckeln till skapet? - Den ligger i foenstret, sade Kerstin, nu nagot vaenligare, ty hon tyckte om Svens ord och foerstod ej, att de kommo fran ett av bittra smaertor betryckt hjaerta. Stanna haer nu en liten stund, Sven, sa far du mat, innan du gar tillbaka till masugnen. - Tack, mor, men jag aer icke hungrig, svarade Sven, i det han oeppnade skapet och ur detsamma framtog nagra papper, varibland sin dopattest, samt ett kruthorn och en hagelpung. Vidare oeppnade han doerren till en liten skrubb bredvid koeket och framtog daerur ett skjutgevaer, som var hans eget. Daerefter tryckte han moessan djupt ned i pannan och sade: - Adjoe, mor! - Varfoer tar du boessan med dig? fragade Kerstin och sag pa Sven. - A, svarade Sven, och vaende sig hastigt om, latsande undersoeka laset pa boessan, a, det foell mig in, att det kunde vara roligt att skjuta en fagel, om jag far se nagon sadan pa vaegen. Farvael nu. Och Sven gick. Hans vaeg foerde honom foerbi den lilla ladugardsbyggningen, och han steg in daer foer att traeffa Ingrid. Flickan hoell just pa att laegga ett fang hoe och halm till kon, da Sven visade sig i doerren. - Ingrid lilla, sade han, jag vill bara titta hit in foer att se dig en gang till, innan jag begiver mig av. Jag har ett aerende att utraetta langt norrut, och vi fa kanske icke traeffa varandra pa laenge. Adjoe med dig! Ingrid fragade, vad det var foer slags aerende, men vaentade ej pa svar, innan hon med en blick pa Sven utbrast: - Vad du ser besynnerlig och blek ut, kaeraste Sven! Vad kommer at dig? - Det aer ingenting, Ingrid... Hoer du, da du traeffar Johanna och far, sa haelsa dem mycket... mycket ifran mig. Och Sven tryckte flickans hand, vaende sig om och gick bort med hastiga steg. Haepen och foerbryllad stannade Ingrid i ladugardsdoerren och sag efter den bortgaende. Sven gick med bortvaent ansikte foerbi stugan, men da han hunnit ett litet stycke daerifran, kunde han ej avhalla sig fran att kasta aennu en sista blick pa sitt kaera barndomshem och daermed taga ett tyst farvael av alla de foeremal, vid vilka hans ljuvaste minnen voro foerbundna. Det haende sig sa, att mor Kerstin just nu sag ut genom foenstret, och hennes och Svens blickar moettes. Hon varseblev med foervaning, att fostersonen hade tarar i oegonen, och det blev nu ploetsligt klart foer henne, huru allt stod till. Det var, som om Svens blick hade braent henne in i sjaelen; hela den oemhet, hon i sitt hjaerta hyste foer honom, vaknade med ny styrka. - Herre Jesus! vad har jag gjort! utbrast hon och skynd