The Project Gutenberg EBook of Arbetets Herravaelde, by Andrew Carnegie Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the copyright laws for your country before downloading or redistributing this or any other Project Gutenberg eBook. This header should be the first thing seen when viewing this Project Gutenberg file. Please do not remove it. Do not change or edit the header without written permission. Please read the "legal small print," and other information about the eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file. Included is important information about your specific rights and restrictions in how the file may be used. You can also find out about how to make a donation to Project Gutenberg, and how to get involved. **Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts** **eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971** *****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!***** Title: Arbetets Herravaelde Author: Andrew Carnegie Release Date: February, 2006 [EBook #9951] [Yes, we are more than one year ahead of schedule] [This file was first posted on November 4, 2003] Edition: 10 Language: Swedish Character set encoding: ISO Latin-1 *** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK ARBETETS HERRAVAELDE *** This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition. "Arbetets Herravaelde" is the Swedish translation of Andrew Carnegie's (1835--1919) "The Empire of Business". This translation was first published in 1902, with a 2nd edition in 1910. The translator's name is not mentioned in print, but is believed to be Ms. Frigga Carlberg (1851--1925). This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's digital facsimile edition, which is based on the 2nd edition (1910), available at http://runeberg.org/arbherra/ This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set (E,e = E,e-acute; A,a = A,a-ring; Ae,ae = A,a-umlaut; Oe,oe = O,o-umlaut). Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. We need more volunteers like you. Learn more at http://runeberg.org/ _________________________________________________________________ Arbetetes Herravaelde af Andrew Carnegie Oefversaettning Andra genomsedda upplagan Goeteborg 1910 Wald. Zachrissons foerlag Goeteborg 1910 Wald. Zachrissons boktryckeri A.-B. _________________________________________________________________ VAEGEN TILL FRAMGANG ETT TAL TILL UNGA MAEN Ur ett tal till studerande vid Curry handelsinstitut i Pittsburg, den 23 Juni 1885. Erfarenheter fran en lang affaersbana Det aer bra att unga maen fa boerja fran boerjan och utfoera de mest underordnade sysslor. Manga af Pittsburgs framstaende affaersmaen erhoello ett mycket ansvarsfullt kall just pa sjaelfva troeskeln till sin bana. De fingo sig kvasten anfoertrodd och anvaende de foersta timmarna af sitt affaerslif med att sopa rent kontoret. Nu maerker jag att vi ha saerskilda vaktmaestare och staederskor foer kontoren, och vara unga maen ga olyckligtvis miste om denna nyttiga gren af en yrkesuppfostran. Men om den ordinarie soparen haendelsevis skulle vara borta en morgon, sa skall den gosse, som inom sig baer froeet till en blifvande chef, icke tveka att proefva pa arbetet med kvasten.--Haeromdagen tillspordes en ung man af en oem mamma i Michigan, om han nagonsin sett en ung dam sa elegant och gracioest sopa golfvet med sitt slaep som hennes Priscilla. Nej, svarade han, det hade han aldrig. Modern kaende sig utomordentligt smickrad; men sa tillade han efter en kort tystnad: "Jag skulle hellre vilja se henne sopa golfvet med en kvast."--Det skadar icke alls nykomlingen att, om sa behoefs, sopa affaerslokalen. Jag har sjaelf varit en sadan sopare och hvilka tror ni voro mina kamrater? David Mc Cargo, nuvarande oefverdirektoeren vid Alleghany Valley-jaernvaegen, Robert Pitcairn, oefverdirektoeren vid Pennsylvaniajaernvaegen, och Mr. Moreland, stadsadvokaten. Vi turade om, tva hvarje morgon, med sopningen. Och nu minns jag att David var sa stolt oefver sitt rena, hvita skjortbroest och haengde en gammal sidenduk oefver det. Vi andra pojkar tyckte att han var vaeldigt foernaem. Och det var han. Ingen af oss hade en sidenduk. Under foerutsaettning, att ni alla fatt nagon anstaellning och kommit i gang med ert arbete, lyder mitt rad till er: "Sikta hoegt!"--Jag ger icke ett oere foer den unge man, som icke redan ser sig som blifvande delaegare i eller chef foer en framstaende affaer. Haf staendigt i edra tankar platsen som foerste bokhallare, arbetsfoerman eller direktoer i arbetsfoeretaget, huru omfattande det aen ma vara. Hvar och en af eder skall saega till sig sjaelf: "Min plats aer i toppen". Var kung i edra droemmar. Svaer att na denna staellning och att na den med oflaeckadt rykte. Aflaegg ingen annan ed, som kunde splittra er straefvan, med undantag af den mycket beroemvaerda att, naer ni blifvit delaegare i affaeren eller befordrad ett par ganger, inga kompaniskap med den aelskligaste af sitt koen--ett kompaniskap, pa hvilket var nya bolagsordning icke har nagon tillaempning. Daer aer ansvarsskyldigheten obegraensad. Tillat mig att papeka tva eller tre hufvudvillkor foer framgang. Frukta icke att jag skall plaga er med en moralpredikan. Jag talar om aemnet fran den vaerldserfarnes synpunkt, med liflig oenskan att hjaelpa er att vinna framgang i det yrke ni valt. Ni vet alla att det finns ingen verklig, beroemvaerd framgang i lifvet, om ni icke aer hederlig, palitlig och redbar i handel och vandel. Jag antar att ni aer och fortfarande vill vara allt detta; likasa att ni aer fast besluten att foera ett rent och anstaendigt lif utan oedelaeggande eller tvetydiga foerbindelser med vare sig det ena eller andra koenet. Eljes finns ingen aktningsvaerd framgang foer er. Edra kunskaper och foeretraeden gagna icke till nagot, utom att starkare framhaefva ert fall och er foernedring. Jag hoppas att ni icke misstycker, om jag varnar er foer tre af de allvarligaste faror, hvilka moeta er pa vaegen till framgang. Den foersta och mest lockande, de flesta unga maens foerstoerare, aer dryckenskapen. Jag aer ingen foerklaedd nykterhetspredikant, utan en man, som vet och som saeger er hvad iakttagelsen laert honom; och jag saeger er, att i de flesta fall, da en ung man misslyckats pa sin bana, har orsaken varit, att han vant sig vid foertaerandet af starka drycker. De andra frestelserna, som moeta, aero icke pa langt naer sa farliga. Ni kan ge vika foer nagon af dem och resa er igen och, om icke atervinna foerlorad grund, sa dock hejdas pa vaegen utfoer och vinna en aktningsvaerd staellning. Men att undfly den sjukliga toersten efter stimulerande drycker aer naestan omoejligt. Jag kaenner mycket fa undantag fran denna regel. Foerst, saledes: ni far icke begagna spirituosa till oefverdrift. Baest att icke smaka den alls, men om detta aer alltfoer straengt, sa fastsla en graens. Besluta att aldrig smaka spirituosa utom vid maltiderna. Ett glas till middagen hindrar icke er framgang i lifvet eller foernedrar er karaktaer, men jag ber er allvarligt att anse toemmandet af ett glas vid en "bar" ofoerenligt med en gentlemans vaerdighet och sjaelfaktning, med hvad ni anser er skyldig er nuvarande och blifvande staellning. Var alltfoer mycket en gentleman foer att saetta er fot i ett barrum. Ni kommer saekert icke fram pa er bana, om ni icke haller fast haervid. Sta fast vid detta, och er doedligaste fiende aer besegrad. Den naest stoersta faran foer en ung affaersman i detta samhaelle aer, tror jag, spekulation. Naer jag arbetade vid telegrafen haer, hade vi ingen vaexelboers, men de personer och firmor, som spekulerade i de oestra staternas vaexelpapper, voro naturligtvis kaenda af oss telegrafister. De kunde raeknas pa en hands fingrar. Dessa maen voro icke foersta klassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat, tills jag sett alla dessa spekulanter ohjaelpligt ruinerade, bade ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel pa en man, som vunnit foermoegenhet genom spekulation och sedan behallit den. Spelare doe fattiga, och det finns icke en spekulant, som foert ett aktningsvaerdt lif eller varit till nytta foer samhaellet. Den man, som rycker till sig morgontidningen foer att allra foerst se efter huru hans djaerfva spekulationer staella sig efter boersnoteringarna, goer sig oduglig foer den lugna besinningsfullhet, som senare pa dagen erfordras vid loesningen af affaersproblem. Han uttorkar den lifskaella, ur hvilken ihaerdighet och koncentrerad energi skulle floeda och hvarpa hans hufvudaffaers hela framgang beror. Spekulantens och affaersmannens vaegar ga at olika hall. Den foerres framgang beror pa en svaengning af Fortunas hjul, han aer millionaer i dag, bankrutt i morgon. Men affaersmannen vet, att endast genom aratals talig, outtroettlig uppmaerksamhet pa sitt foeretag kan han fa sin beloening, som icke aer foeljden af en slump utan af vael beraeknade medel foer att na malet. Under alla dessa ar styrkes han af den uppmuntrande tanken, att han omoejligt kan tillgodose sig sjaelf utan att aefven bringa vaelstand at andra. Hvad ater spekulanten angar, sa hade det varit baettre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig sjaelf, sina medmaenniskor eller samhaellet. Foer icke lang tid sedan grepos hundratals unga maen haer i staden af frestelsen att spekulera i olja, och manga ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno eller foerlorade. Ni blir kanske, nej saekert, frestad pa samma saett; men da hoppas jag ni skall minnas mitt rad. Saeg till frestaren, som vill foerma er att riskera edra sma besparingar, att om ni nagonsin beslutar er foer att spekulera, sa aer ni fast bestaemd att vaenda er till en ordentligt ordnad inraettning, daer ni vet att de oeppet bedraga. Ni har oeppet spel och lika stor utsikt pa roedt och svart pa ett sadant staelle--pa boersen har ni intetdera. Ni kunde lika gaerna proefva er lycka med en falskspelare. Aennu en sak aer att beakta vid spekulationen. Ingenting aer viktigare foer en ung affaersman aen obestridd kredit, kredit framkallad af foertroende till hans foersiktighet, grundsatser och fasthet i karaktaer. Tro mig, intet doedar sa snabbt krediten hos en bankdirektion som kaennedomen om att firmor eller personer aero invecklade i spekulationer. Det aer icke af den ringaste betydelse, om det tillfaelliga resultatet af dessa spekulationer aer vinst eller foerlust. I samma oegonblick en man blir kaend som spekulant, star hans kredit pa spel och aer snart foerstoerd. Hur kan man ge kredit at en man, hvars tillgangar en panik bland spelare stroer foer alla vindar pa en timme? Hvem kan beraekna hans staellning bland dem? Endast detta aer saekert: att han naer som helst kan vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig sjaelfva att skylla. Blif affaersman, men spekulera aldrig! Den tredje och sista faran, foer hvilken jag vill varna er, har gjort mangen vacker farkost, som gaf loefte om en lyckosam faerd, till vrak. Det aer den farliga vanan att "ga i borgen"--aennu farligare, daerfoer att den sa ofta anfaller en i vaenskapens draekt. Den vaedjar till edra aedelmodiga instinkter, och ni saeger: "Hur kan jag neka att lana mitt namn foer att hjaelpa en vaen?" Lat mig foersoeka att staella er pa saeker, hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet: att aldrig ga i borgen. Men det liknar foer mycket "aldrig smaka vin", "aldrig roeka" eller andra "aldrig", som vanligen resultera i undantag. Som affaersman kommer ni antagligen att ibland iklaeda er ansvarighet foer vaenner. Men haer aer graensen, daer haensynen foer vaennernas framgang upphoer och haensynen foer er egen heder boerjar. Om ni har skulder, sa aer hela ert kapital och alla edra tillhoerigheter en okraenkbar saekerhet foer dem, som litat pa er. Ni kan icke med heder foeretaga nagot, som saetter dessa foersta kraf pa er pa spel. Naer en man med skulder gar i borgen foer en annan, aer det icke sin egen kredit eller sitt eget kapital han riskerar, det aer sina egna kreditorers. Han kraenker ett foertroende. Kom daerfoer ihag: Ga aldrig i borgen, foerraen ni har pengar, som icke behoefvas foer edra egna skulder, och iklaed er aldrig foerbindelser utoefver dessa medel. Innan ni alls iklaeder er nagon ansvarsfoerbindelse, sa betrakta den rent af som en gafva och fraga er sjaelf, om ni vill ge er vaen denna gafva och om ni har raett att foerfoga oefver penningarna utan foerfang foer edra kreditorer. Endast denna standpunkt kan en hederlig affaersman intaga. Jag besvaer er att undvika spirituosa, spekulation och borgensfoerbindelser. Tag er i akt foer alla tre, ty spirituosa och spekulation aero foer den unge mannen Scylla och Charybdis pa affaerslifvets haf och borgen aer "skaer foerut". Foerutsatt att ni aer saeker foer dessa, de stoersta farorna, blir det fraga om hur ni skall hoeja er fran den underlaegsna staellning, vi antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min asikt och, som jag hoppas, aefven er egen, boer intaga. Jag skall skaenka er hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I staellet foer fragan: "Hvad maste jag goera foer min arbetsgifvare" saett: "Hvad kan jag goera?" Troget och samvetsgrant uppfyllande af alagda plikter aer visserligen godt och vael, men foeljden i sadana fall blir vanligen, att da ni sa vael uppfyller edra nuvarande plikter det aer baest att ni far fortsaetta att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger icke foer blifvande chefer. Det maste vara nagot mer. Vi goera bokhallare, kassoerer och siffergranskare af den sorten, och de fa bli daer, tills visan aer slut. Mannen, som vill framat, maste goera nagot saerskildt, nagot utom sitt speciella fack. Han maste tillvinna sig uppmaerksamhet. En befraktningskontorist kan upptaecka ett misstag i en faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgatt vederboerande. Den, som har med vaegning att goera, kan spara at firman genom att betvifla vikternas riktighet och fa dem justerade, aefven om detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan paskynda sin befordran genom att goera mer, aen hans instruktioner, straengt taget, alaegga honom. Det finns ingen plats sa ringa och anspraksloes, icke heller nagon sa hoeg, pa hvilken en duglig och villig ung man icke dagligen kan visa sig vaerdig stoerre foertroende och anvaendning samt, hvad som aer aennu baettre, visa sitt okufliga beslut att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli alagd att goera eller saega nagot, som ni vet vara ofoerenligt med firmans intresse. Haer har ni det gynnsamma tillfaellet. Res er upp som en man och tala ut. Saeg det modigt och gif edra skael och visa pa sa saett er arbetsgifvare, att under det hans tankar varit pa annat hall, har ni, i staellet foer att sofva, som han trodde, satt er in i baesta saettet att befordra firmans foerdel. Ni kan ha raett eller oraett men i hvarje fall har ni vunnit framgangens foersta villkor. Ni har vaeckt uppmaerksamhet. Er principal har upptaeckt, att han icke blott har en dagloenare i sin tjaenst, utan en man, icke en person, som noejer sig med att gifva sa och sa manga timmars arbete foer sa och sa manga dollars ersaettning, utan en, som aegnar sin lediga tid och sin omtanke at affaeren. Ett sadant bitraede maste man taenka pa med vaelvilja. Det skall icke droeja laenge, innan hans mening i en eller annan fraga infordras, och om radet aer klokt, kommer det saekert att begaeras oftare och i langt viktigare fall. Detta betyder delaegarskap, om icke med nuvarande arbetsgifvare sa med andra. Ni har fatt foten pa stegen--hur hoegt ni kan klaettra beror helt och hallet pa er sjaelf. Ett falskt axiom, som ni ofta far hoera, vill jag varna er foer: "Lyd befallningen, aefven om den skadar den, som gett den". Det skall ni icke goera. Det aer ingen regel att foelja. Bryt en befallning foer att raedda den, som gett den. Det har aldrig funnits nagon person med utpraeglad karaktaer, som icke nagon gang brutit mot sedvaenja och regel och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast foer sadana, som icke ha nagon hoegre straefvan, och ni aer bestaemd att bli chef och att gifva foereskrifter och bryta foereskrifter. Tveka icke att goera det, om ni aer oefvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras daerigenom, och om ni aer sa saeker pa resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir aldrig delaegare, foerraen ni kaenner till er egen saerskilda afdelning langt baettre, aen hufvudmaennen sjaelfva moejligen goera. Naer ni blir staelld till ansvar foer er sjaelfradiga handling, sa visa pa resultatet af ert skarpsinne och saeg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur oriktiga befallningarna voro. Upptraed som bas gent emot er bas, sa snart ni kan. Aer han af det raetta slaget, sa tycker han om det; aer han det icke, sa aer han ingen man ni boer stanna kvar hos, laemna honom naer som helst och foersoek att fa tag i en som baettre foerstar sig pa att bedoema intelligens. Vara unga delaegare i firman Carnegie ha vunnit sina sporrar genom att visa, att vi icke foerstodo hvad som behoefdes haelften sa bra som de. Nagra af dem ha vid ett par tillfaellen upptraedt mot mig, som om de aegde affaeren och jag varit nagon odaga fran New York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Naja, numera haender det saellan att nagon laegger sig i deras foerehafvanden. De voro raetta "basarna"--just de maen vi soekte efter. Det finns ett saekert kaennetecken pa den blifvande delaegaren, den framtida millionaeren: hans inkomster oefverstiga alltid hans utgifter. Han boerjar tidigt att spara, naestan lika tidigt som han boerjar att foertjaena. Det betyder intet hur litet det aer, men spara detta lilla. Placera det saekert, i nagot foeretag, som ni tror aer foerdelaktigt, men intet vagspel--kom ihag det. Ett godt tillfaelle till placering skall snart erbjuda sig. Det lilla ni sparat samman skall visa sig vara grunden till en sa stor kredit, att ni kommer att haepna daeroefver. Kapitalisterna hysa foertroende till den unge man som kan spara. Foer hvarje hundratal dollars ni kan framvisa som resultatet af hardt foertjaenade besparingar skall Midas i sitt soekande efter en kompanjon lana eller kreditera er ett tusental; foer hvarje tusental, femtio tusen. Det aer icke kapitalet edra foermaen faesta sig vid, utan vid mannen, som visat, att han har just de affaersvanor, som skapa kapital och skapa det pa moejligast baesta saett --genom sjaelfdisciplinen att raetta sina vanor efter sina tillgangar. Mina herrar, det aer det foersta hundratalet sammansparade dollars det gaeller. Boerja genast att samla. Biets samlareinstinkt aer foerhaerskande hos den blifvande millionaeren. Det finns naturligtvis baettre och hoegre syften aen att spara. Som ett mal i och foer sig aer foervaerfvandet af rikedom ytterst lumpet. Jag foerutsaetter att ni sparar och straefvar efter rikedom endast foer att bli baettre i stand att gagna maenskligheten och den tid ni lefver i. Anteckna denna hufvudregel: Utgifter alltid mindre aen inkomster. Ni kan bli otalig eller modfaelld, om ni ar efter ar sitter kvar pa samma underordnade plats. Det aer utan tvifvel, att det blir svarare och svarare, eftersom affaersfoeretag fa en stoerre och stoerre utstraeckning, foer en ung man utan foermoegenhet att komma i gang foer egen raekning; och saerskildt i denna stad, daer stort kapital aer det vaesentligaste, aer det ovanligt svart. Men lat mig till er uppmuntran fa tala om, att det finns intet land i vaerlden, daer dugliga och energiska maen kunna sa hastigt komma fram som haer och ingen stad, daer det aer sa godt om plats i toppen. Det har varit omoejligt att tillmoetesga alla foerfragningar efter dugliga, foerstklassiga bokhallare (gif akt pa adjektiven!); tillgangen har aldrig svarat mot efterfragan. Unga maen gifva ofta alla moejliga slags skael, hvarfoer i deras fall misslyckandet kunde tillskrifvas ett eller annat undantag, som omoejliggjorde framgang. Nagra hade aldrig ett gynnsamt tillfaelle, enligt deras egen utsago. Det aer helt enkelt nonsens. Det har aldrig funnits en ung man, som icke har haft ett tillfaelle och till pa koepet ett utmaerkt tillfaelle, om han verkligen fatt en plats. Han proefvas i sin naermaste foermans sinne fran den dag han boerjar sitt arbete, och efter en tid, om han duger till nagot, proefvas han i firmans radkammare. Hans foermaga, redbarhet, vanor, foerbindelser, lynne, anlag --allt detta vaeges och analyseras. Den unge mannen, som aldrig hade ett tillfaelle, aer samme unge man, som af sina foermaen upprepade ganger blifvit sallad och siktad, men som befanns sakna vissa kvalifikationer eller doemdes ovaerdig befordran pa grund af nagon ofoerdelaktig handling, vana eller foerbindelse, som han trodde att principalerna voro okunniga om. En annan klass af unga maen tillskrifver bristen pa framgang arbetsgifvarnas vana att oraettvist gynna anhoeriga och favoriter. De antyda aefven att deras foermaen ogillade skarpare hufvuden aen sina egna, gaerna modfaellde det uppatstraefvande geniet och gladdes at att hindra unga maen att komma fram. Detta aer meningsloest. Tvaertom, det aer ingen som lider sa mycket af bristen pa den raette mannen pa den raetta platsen, eller sa aengsligt soeker efter honom som principalen. Det finns icke i denna dag en firma i Pittsburg, som icke staendigt aer pa upptaeckt efter affaersduglighet, och hvar och en af dem kan tala om foer er att i marknaden aer ingen artikel sa saellsynt som den. Hjaerna aer nagot, som loenar sig att odla; foer den sortens groeda aer haer en god marknad, och det kan aldrig bli tal om oefverproduktion, och ju mer hjaerna ni har att saelja, dess hoegre pris kan ni betinga. Det aer kanske en icke fullt sa saeker skoerd som vildhafre, hvilken aldrig foerfelar att ge riklig afkastning, men den har i staellet foerdelen att alltid vara en eftersoekt vara. Tveka icke att inlata er i hvilket som helst hederligt affaersfoeretag, ty det finns ingen affaer i Amerika, som icke laemnar en vacker profit, om den far den oaflatliga, ytterliga noggrannheten och hela det kapital, som ligger i duglighet och flit. Hvarje affaer har sin tid af tryck--tider da maskineriet maste hallas i gang, icke med vinst utan med foerlust. Men a andra sidan maste hvarje raettmaetig affaer, som producerar eller handlar med noedvaendighetsartiklar, snart ater blifva vinstgifvande, om den skoetes pa raett saett. Och haer ligger framgangens foersta villkor, den stora hemligheten: koncentrera er energi, tanke och kapital uteslutande pa den affaer ni aer sysselsatt i. Har ni boerjat i ett yrke, sa bestaem er foer att halla ut i det, tills ni natt toppen. Tillaegna er hvarje foerbaettring, skaffa er de baesta maskiner och haf reda pa allt, som gaeller ert arbete. De affaersmaen, som misslyckas, aero sadana, som ha splittrat sitt kapital, hvilket vill saega, att de ocksa ha splittrat sitt foerstand. De ha aktier i detta och detta, haer och daer och oefverallt. "Laegg inte alla dina aegg i en korg", aer dumt sagdt. Jag saeger er: "Laegg alla edra aegg i en korg och passa sen noga pa korgen". Om ni ser er omkring, sa maerker ni nog, att maen, som handla sa, misslyckas saellan. Det aer laett att baera den ena korgen och passa pa den. Det aer foersoeket att baera tre korgar, som krossar de flesta aeggen haer i landet. Den som baer tre korgar aer tvungen att saetta den ena pa hufvudet, daer den laett tar en oefverhalning och bringar sin aegare pa fall. Ett fel hos den amerikanske affaersmannen aer bristen pa koncentration. Lat mig summera ihop hvad jag sagt: Sikta hoegt; saett aldrig er fot i en "bar"; smaka icke spirituosa, atminstone icke utom vid maltiderna; spekulera aldrig; ga aldrig i borgen, om ni icke har kontanta medel att vara af med; bryt order, om ni daermed tjaenar den som gett dem; koncentrera; laegg alla edra aegg i en korg och passa vael pa denna korg; utgifter alltid mindre aen inkomster; till sist, var icke otalig, ty sasom Emerson saeger: "Ingen kan beroefva er er slutliga framgang utom ni sjaelfva". Jag lyckoenskar fattiga unga maen att vara foedda i den gamla hederliga staellning, som noedgar dem till straengt arbete. En korg full med obligationer aer den tyngsta korg en ung man kan fa att baera. Han vacklar ofta under den. Vi ha i denna stad aktningsvaerda exempel pa sadana unga maen, som traengt sig fram i fraemsta ledet bland vara baesta och nyttigaste medborgare. De foertjaena allt erkaennande. Men flertalet af rike maens soener foermar icke att motsta de frestelser, som rikedomen medfoer, och foerfaller till ett ovaerdigt lif. Jag skulle lika gaerna vilja testamentera en man en foerbannelse, som att belasta honom med boerdan af den allsmaektige dollarn. Fran den klassen har ni ingen taeflan att frukta. Principalens soener skola icke besvaera er mycket, men akta er foer nagra pojkar, som aero fattigare, mycket fattigare aen ni, hvilkas foeraeldrar icke ha rad att lata dem ga igenom en kurs vid detta institut, hvarigenom ni erhaller ett stort foersprang i taeflingen. Gif akt pa att sadana pojkar icke goera er platsen stridig och hinna foere er till malet. Gif akt pa pojken, som direkt fran folkskolan maste kasta sig in i arbetet och som boerjar med att sopa kontoret. Han aer en kapploepningshaest af det slag, som ni far se upp foer. _________________________________________________________________ ARBETETS OCH KAPITALETS GEMENSAMMA INTRESSEN ETT FOEREDRAG FOER ARBETARE (Vid oefverlaemnandet af Carnegies bibliotek i Braddock, Pa.) Arbetsgifvare och arbetstagare beroende af livarandra. Foerdelarna af oemsesidig tillit. Arbetsgifvaren. som hjaelper sina arbetare att erhalla uppfostran, rekreation och social lyftning, hjaelper sig sjaelf. En stor taenkare har sagt, att den hoegsta beloening kunna erhalla haer i lifvet aer foervaerfvandet af tillfredsstaellelse. Jag har foervaerfvat en stor tillfredsstaellelse--en af de stoersta jag nagonsin haft. Jag har haft glaedjen att kunna hjaelpa mina medarbetare att hjaelpa sig sjaelfva. Detta bibliotek (Braddock, Pa.) skall gifva dem tillfaelle att blifva aennu ovaerderligare foer arbetsgifvaren och att foervaerfva sig ett intellektuellt kapital, som aer af bestaende vaerde. Var tids olycksaliga benaegenhet att indraga all industri i oerhoerdt stora foeretag, som kraefva tusentals personer, goer det omoejligt foer arbetsgifvaren att komma i det foertroliga foerhallande till sina arbetare, som under det gamla systemet gjorde staellningen mellan husbonde och underlydande behagligare foer bada parter. Naer artiklar tillverkades i sma verkstaeder af arbetsgifvare, som endast behoefde ett par maen och ett par laerlingar till hjaelp, hade arbetsgifvaren tillfaelle att kaenna alla, att bli bekant med hvar och en och laera kaenna hans foertjaenster bade som maenniska och arbetare. Arbetaren a sin sida kom i naermare beroering med sin arbetsgifvare, laerde kaenna mera af hans affaer, hans bekymmer och omtanke, hans anstraengningar att vinna framgang och--det viktigaste af allt--de laerde kaenna mannen som personlighet. Allt detta aer foeraendradt. Arbetarna likna alltmera maenskliga maskiner, tyckes det, foer arbetsgifvaren, och denne blir en myt foer sitt folk. Fran alla synpunkter sedt aer detta ett mycket beklagligt resultat, och ett foer hvilket jag icke kan se nagot botemedel. De ekonomiska lagarnas fria spelrum tvingar tillverkningen af alla vanliga foernoedenhetsartiklar mer och mer in i ett fatal jaettefoeretag, sa att priset ma staella sig billigare foer foerbrukaren. Det aer icke laengre moejligt att tillverka sadana artiklar i liten skala. Dyrbara arbetslokaler och maskiner, som kosta millioner, erfordras, och summan per ton eller per meter af hvad vi kalla "fixerade omkostnader" aer en sa stor faktor i totalkostnaden, att om ett affaersfoeretag gar med vinst eller foerlust beror i manga fall pa, om det dividerar dessa "fixerade omkostnader"--hvilka i praktiken aero desamma i stoerre eller mindre etablissemang--med tusen tons produktion om dagen eller femhundra tons. Haeri ligger skaelet till den arligen oekade produktionen i edra fabriker; icke daerfoer att fabrikanten oenskar att oeka sitt fabrikat, utan daerfoer att konkurrensens lag tvingar honom till ytterligheter, sa att han kan reducera mer och mer per ton eller yard af dessa fixerade omkostnader, hvarpa hans kapitals saekerhet beror. Alldenstund det aer omoejligt foer arbetsgifvarna att bli personligen bekanta med sina tusentals arbetare, maste de, om vi icke skola foerlora all kaensla af samhoerighet, soeka deras bekantskap pa annat saett; genom att soerja foer deras vaelbefinnande, genom att ansla en del af arbetsfoertjaensten till institutioner, sadana som detta bibliotek, och besparingsinraettningar, sadana som de kooperativa butikerna, hvilka upptaga kaellarvaningen i denna byggnad; och jag hoppas att arbetarna genom sitt bruk af dessa foermaner visa, att de a sin sida vaerdera arbetsgifvarnas tillmoetesgaende. Genom sadana medel som dessa kunna vi i nagon man hoppas att underhalla den gamla kaenslan af vaenlighet, oemsesidigt foertroende, voerdnad och aktning, som foerr utmaerkte foerhallandet mellan arbetsgifvaren och hans arbetare. Vi aero yngre aen Europa och hafva aennu nagot i detta fall att laegga maerke till fran det aeldre landet. Men det glaeder mig att se, huru manga af vara fabriksidkare vakna upp till insikt af sin plikt mot sina arbetare. Och af aennu stoerre betydelse aero de manga exempel vi se pa vara arbetares oenskan att stifta foereningar, hvilka endast kunna vara dem sjaelfva till foerdel. Det aer godt och vael att folk hjaelper andra, men det baesta resultatet aer nadt, naer maenniskor visa att de kunna hjaelpa sig sjaelfva. En annan viktig punkt, som haer boer vidroeras, aer att i Pittsburg betalas i allmaenhet arbetet sa vael, att arbetaren kan spara nagot hvarje manad, om han bara vill goera ett foersoek. Intet aer sa viktigt foer honom som att spara en del af sina inkomster. Arbetaren, som har ett eget hem, har redan en saeker grund, hvarpa han kan bygga den baergning, som pa gamla dagar skall gifva honom trefnad och oberoende. Jag har papekat oenskvaerdheten af att vi, med hvarje medel, som star oss till buds, skulle soeka framkalla en kaensla af samhoerighet och medarbetarskap mellan arbetsgifvare och arbetstagare. Tro mig, kapitalets och arbetets intressen aero ett. Den, som foersoeker att uppvigla arbetet mot kapitalet, aer en fiende till arbetet. Den, som foersoeker att uppvigla kapitalet mot arbetet, aer en fiende till kapitalet. Under manga ar har jag uppmaerksamt studerat fragan om kapital och arbete, och jag skulle gaerna vilja anfoera ett par utdrag ur en artikel, som jag foer flera ar sedan publicerade: "Foernaemsta orsaken till den slitning, som rader mellan kapital och arbete, svarighetens verkliga art, och det botemedel jag foereslagit mot denna olyckliga slitning: Svarigheten kommer af att personer aldrig nagonsin erhalla den ersaettning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora affaersfoeretag aero noedvaendigtvis oefverhopade med order, lat oss saega sex manader i foervaeg, och foer dessa order gaella naturligtvis de pris, som gaellde naer de bokfoerdes. Detta ars affaersroerelse uppvisar kanske den baesta illustrationen till svarigheten. Stalraels vid slutet af foerra aret foer leverans detta ar stodo i 29 dollars pr ton i jaernverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfragan ovaentadt hoejde priset till 35 dollars pr ton. Nu aero de olika fabrikerna i Amerika tvungna att under de naermaste sex manaderna, eller aennu laengre, utfoera de order, som icke oefverstiga 31 dollars pr ton, vid kusten och Pittsburg och, lat oss saega, 34 dollars i Chicago. Pris pa frakt, jaernmalm och andra saker hade under tiden stigit och de maste daerfoer under stoersta delen af aret drifva affaeren med en hoegst obetydlig profit. Men arbetarna, som laeste i tidningarna om "den stora rusningen i stalraels", begaerde helt naturligt sin andel af vinsten, och tillfoeljd af var bristfaelliga lagstiftning mellan kapital och arbete fingo de den ocksa. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de under ordentligt ordnade foerhallanden aldrig kunde ha blifvit alagda att gifva. Foeljden har blifvit slitning och fortfarande missbelatenhet bland arbetsgifvarna. Vaend om taflan. Stalraelspriserna falla. Fabrikerna ha aennu sex manaders arbete till hoegre pris aen marknadens och kunna ha rad att laemna baettre loener, aen marknadens staellning skulle kunna foermoda. Men de ha just blifvit alagda att betala extra foer arbete, som de icke skulle ha betalt, och foersoeka helt naturligt att reducera loenerna, da priset pa raels faller. Bland arbetarna utbryter missnoeje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och straejker, som ha karaktaeriserat boerjan af detta ar. Med andra ord, naer arbetsgifvaren gar ned, envisas arbetstagaren att ga upp, och tvaertom. Hvad vi maste soeka efter aer en plan, hvarigenom arbetarna skulle fa hoega loener, naer arbetsgifvarna fa hoega priser foer sina produkter; och tvaertom, naer arbetsgifvarna fa laga priser foer sina produkter, skola arbetarna fa laga loener. Om denna plan kan bli funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma bat, glaedjas med hvarandra i medgangen och, om olyckan kommer, sta troget vid hvarandras sida. De skola icke ha nagon anledning till tvist, och i staellet foer en kaensla af fientlighet skall en kaensla af samhoerighet rada mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel foer att framkalla detta resultat och pa hvars allmaenna genomfoerande alla borde saetta in hela sin energi. Loener skulle baseras pa en "roerlig skala", i proportion till produkternas nettopriser manad efter manad. Det aer omoejligt foer kapitalet att undanhalla arbetet nagot pa en roerlig skala." En foerdel, som ni far af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i Braddock, Pennsylvanien) aer, att ni far tillfaelle se alla platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att noggrant studera dem. Ni skall finna manga oriktiga uppgifter, manga misstag. De aero oskiljaktiga fran tidningspressen, som maste arbeta fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom laesning af de foernaemsta tidningarna kan man tydligt se affaerernas tendenser. Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift pa varupriser. Fabrikanter aero benaegna att faerglaegga situationen en smula foer att uppehalla priserna och foerma kunder att koepa. De tala icke om hur lagt de varit tvungna att saelja foer konkurrensens skull och foer att halla maskineriet i gang. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och fackskrifter skall, som jag sagt, saetta er i stand att bilda er en allmaen mening om haendelsernas riktning i den kommersiella vaerlden. Om ni laeser tidningarna i dag, sa skall ni finna att af tretton fabriker i detta land, sysselsatta med tillverkning af stalraels, icke fler aen tre hafva tillraeckligt arbete. Endast en fabrik i hela Vaestern (North Chicago) tillverkar raels, och det ser tyvaerr ut som om aefven den icke skulle kunna vara i gang utan afbrott. Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital aer, att det naestan aldrig aer kapitalet, som slar ned priset foer arbetet, utan arbete som draeper arbete. Blicka omkring er och se arbete utfoeras foer 10, 20 till och med 30 procent laegre pris i nagra fabriker och i Johnstown och Harrisburg foer mindre aen haelften af hvad vi i detta distrikt betala foer skickligt arbete. Foerdoem da icke i edra hjaertan kapitalet, utan taenk pa arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa loenenedsaettningar, hvilka kaempa emot dem och under aratal uppehalla hoegre priser som arbetets baesta vaenner, aefven om de till slut maste oeppet tillsta att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsaettning och raedda fabriken, aero de noedsakade att begaera deras arbete till samma loener, som konkurrenterna betala. Den foerste arbetsgifvare, som reducerar arbetet, aer arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist reducerar arbetet, kan vara arbetets palitligaste vaen. Arbetets farligaste fiende aer arbetet, icke kapitalet. Den stoersta karaktaeren i Britanniens offentliga lif och republikens trognaste vaen i noedens stund, radikalen John Bright, svarade pa tillfragan om hvilken af sina foervaerfvade egenskaper han mest vaerderade: "Lusten foer laesning". Jag kan sanningsenligt saega af egen erfarenhet, att jag instaemmer i den store mannens ord. Det baesta rad, som det star i min makt att ge er, aer att odla er lust foer laesning. Naer jag som pojke i ton-aren bodde i Allegheny City, foerklarade oefverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall voerda, att han hvarje loerdags afton ville lana ut sina boecker--han aegde ett par hundra--till gossar och ynglingar. Ni kan icke foerestaella er med hvilken ifver nagra af oss grepo detta tillfaelle att foervaerfva kunskap och huru vi laengtade efter loerdags afton, da vi skulle fa utbyta den lanta boken mot en annan. Min kompanjon i var affaer, Mr. Phipps, hade, liksom jag, erhallit tilltraede till kunskapens skattkammare genom denne vaelgoerare. Det aer af personlig erfarenhet jag vet, att ingen maensklig anordning aer mera vaelsignelserik, ingen vaelgaerning mot samhaellet stoerre aen att laemna tilltraede till hela vaerldens skatter, som ligga foervarade i boecker. [1] Bjoern Rasmus Anderson, nordamerikansk foerfattare och universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Foerenta staternas ministerresident och generalkonsul i Koepenhamn aren 1885-89.--Oe. a. Aefven i vara dagar traeffa vi stundom pa kvarlaemningar af den gamla foerdomen mot den stora maengdens bildning. Jag undrar icke pa att den funnits, naer jag taenker pa hvad som fatt namn af bildning. Maenniskor ha sloesat bort dyrbara ar under foersoek att draga ut bildning ur ett okunnigt foerflutet, hvars foernaemsta uppgift borde vara att laera oss, icke hvad vi skola goera, utan hvad vi skola akta oss foer att goera. Foeraeldrar ha skickat sina soener till universitet foer att sloesa all sin energi pa sadana sprak som grekiska och latin, hvilka icke aero af mera praktisk nytta foer dem aen choctawspraket. Jag har kaent fa akademiskt bildade, som kaent till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske beraetta foer er allt som roer Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men hvad ha vael dessa foer betydelse i jaemfoerelse med vara egna klassiker? En tjaenst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack foer-- han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en langt stoerre skatt aen i alla forntidens klassiker. Vara barn ha blifvit proppade med detaljer i sma, oviktiga slagsmal mellan vildar och laerda att upphoeja ett roefvarband till hjaeltar, och sa kalla vi dem "bildade". De ha blifvit "bildade", som om de voro aemnade att lefva pa en annan planet aen var. De ha i ingen ordets mening fatt uppfostran. Tvaertom, hvad de ha fatt har ingifvit dem falska foerestaellningar och afsmak foer praktiskt lif. Jag undrar icke alls pa att foerdom uppstatt och fortfarande existerar mot en sadan bildning. Af egen erfarenhet kan jag saega, att jag kaenner fa unga maen bestaemda foer affaerslifvet, som icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade aegnat sig at praktisk verksamhet under de ar de tillbragt vid universitetet, skulle de varit mera bildade i detta uttrycks raetta betydelse. Elden och energien har foerkvaefts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i laettja och icke i nyttig verksamhet aer deras hoegsta straefvan. Men vi ha nu fatt ett nytt uppslag i uppfostran. Vi ha boerjat inse att kunskap i kemi, till exempel, aer vaerd kunskapen i alla doeda sprak, som nagonsin talats pa jorden; kunskap i mekanik aer nyttigare aen all den klassiska laerdom, som vid universiteten proppas i unga maen. Hvad foer utvaegar har i var tid den unge man, som kan grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel, eller bokfoering, eller kemi, eller kaenner till mekanikens lagar? Icke sa, att nagon gren af vetande boer foeraktas. All kunskap aer, i en mening, nyttig. Hvad jag vill papeka aer detta, att, med undantag af de fa, som ha en saerskild antikvarisk smak och som tro att deras lifsuppgift aer att rota i foerflutna tiders gamla dammhoeljda kroenikor, och de fa, som aegna sig at fackstudier, aer den uppfostran, som i vara dagar erhalles vid universitet, till stor skada. Bristen pa bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer aen alla andra orsaker tillsammans att hindra den raetta uppskattningen af arbete. Jag kommer ihag att den store presidenten, den foernaemste bland alla jaernvaegsdirektoerer, Edgar Thomson, som gifvit jaernverken haer sitt namn, en gang fragade mig om jag ville laemna Pittsburg foer att bli maskinmaestare vid Peunsylvaniajaernvaegen. Ja, ni ma gaerna le. Och jag svarade Mr. Thomson: "Ni slar mig med haepnad, Mr. Thomson. Jag foerstar mig inte det minsta pa maskineri." "Just daerfoer vill jag att ni skall ta hand om det", svarade han. "Jag har bara kaent en enda mekaniker med omdoeme och foerstand." Detta var foere kapten Jones tid, sa att uttalandet kunde icke gaella honom. Denna brist pa omdoeme hos mekanici kom sig af, att vid den tiden erhoello de haer i landet icke en omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att goera. Den ovaentade framgang, som Bessemerverken roent i detta land, haerroer framfoer allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till jaernhandteringens, rakat i haenderna pa dugliga, vetenskapligt utbildade maen. Dessa maens skicklighet erkaennes af hela vaerlden och genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad hoejd. "Mekanikern", "maskiningenioeren", "stalfabriksdirektoeren" aero numera hederstitlar. Om ni vill goera arbetet till hvad det skall vara, sa soek att foervaerfva er nyttig kunskap. Det aer den moral jag saerskildt vill ge eftertryck at. Skaffa er vetande. Odla smaken foer laesning, sa att ni far veta hvad vaerlden har gjort och goer och hur affaerer bedrifvas. Vaerdet af den uppfostran, som nu star unga maen till buds, kan icke skattas foer hoegt, och det aer denna uppfostran, sadan den meddelas i vara tekniska skolor, som jag gaerna ville yttra nagra ord om. Det har funnits tider da maenniskor visste sa litet, att det var laett foer en man att omfatta allt, och kurserna vid vara universitet baera aennu i dag ett sorgligt vittne haerom. Nu aer vetande sa rikt, sa omfattande, sa minutioest, att det aer omoejligt foer nagon att grundligt kaenna till mer aen en enda liten gren. Detta tidehvarf aer specialistens, daerfoer boer ni, som skall foertjaena ert uppehaelle haer i vaerlden, besluta att laera i grund och botten kaenna det arbete ni skall lefva af. Om ni aer mekaniker, sa studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om mekanik. Aer ni kemist, sa laes alla arbeten i kemi. Aer ni anstaelld vid masugn, sa laes alla arbeten om masugnar. I grufvor, sa studera alla arbeten om grufdrift. Lat ingen veta mer om ert fack, aen hvad ni sjaelf vet. Detta ma vara idealet ni efterstraefvar. Sedan kan det vara af vikt, foer att ge lifvet glaedje och ljus, att laesa hvarjehanda, sa att ni laer kaenna sa mycket, som ni har tid att laesa om. Alldeles som en farmare pa sin farm; foerst far han skoeta sin potatis, sitt korn och sitt hvete, hvaraf han far sitt uppehaelle, och sedan froejdar han sin sjael pa lediga stunder med att skoeta om blommorna, som omgifva hans hem. Det ena omradet aer ert arbete, det andra er rekreation. I dessa oefvergangstider, da kamp sa ofta foereligger mellan arbete och kapital, goer ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni anvaender nagot af den till studium af ekonomiska fragor. Det finns vissa stora lagar, som kraefva lydnad: lagen om tillgang och efterfragan, lagen om konkurrens och lagen om loener och om vinst. Alla dessa skall ni flitigt studera och laera er, att det aer lika omoejligt att omintetgoera dessa lagar som att omintetgoera naturlagarna, hvilka bestaemma atmosfaerens fuktighet och jordens vridning kring sin axel. Straengt studium af vetenskapliga arbeten far icke utesluta den viktiga plikten att laesa litteraturens stormaen--foerst och fraemst skoenlitteratur. Den ovilja, som pa nagra hall foerefinnes mot skoenlitteratur aer, enligt min mening, bara en foerdom. Jag vet att manga, ja de flesta af vara utmaerktaste maen finna en god roman vara det baesta medel till foerstroeelse och hvila. Naer de aero troetta till kropp och sjael, aer intet mera vaelgoerande aen laesningen af en god roman. Det aer intet nedsaettande foer de fria biblioteken, att de flesta boecker, som laesas daer, tillhoera skoenlitteraturen. Tvaertom, det aer tvifvelaktigt att nagon annan sorts litteratur sa vael skulle kunna tjaena afsikten att lyfta straengt arbetande maenniskor fran lifvets prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot, Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behoefva icke saettas laegre aen nagot annat slags litteratur foer arbetare. Vi veta alla i hur stor skuld den industriella vetenskapen star till arbetaren foer uppfinningar och foerbaettringar. Laegg maerke till denna viktiga omstaendighet. Dessa uppfinningar och foerbaettringar gjordes alltid af den bildade--bildad i ordets raetta betydelse--och aldrig af den okunnige arbetaren. De maste goeras, och de goeras af maen, som pa sitt saerskilda omrade aega mera kunskap aen kamraterna. Om de icke ha laest, sa ha de iakttagit, hvilket aer baesta sortens uppfostran. Hufvudsaken aer att de veta--hur kunskapen foervaerfvats betyder intet. Den omstaendigheten att de veta mera om en plan, aen deras kamrater, och aero i stand att foeresla botemedel eller foerbaettring, aer det som aer af vaerde foer dem och deras principaler. Det finns intet medel, som saekrare saetter en arbetare i stand att stiga till foermansskap, direktoersskap och slutligen delaegarskap, aen kunskapen om allt, som har gjorts och som i dag goeres i vaerlden i det saerskilda fack, hvari han arbetar. Fran den hoegste till den laegste laemnas ett baettre arbete af den intelligente aen af den okunnige. Hans vetande goer sig alltid gaellande; antingen det aer direktoeren, som bestaemmer, eller mannen, som bara skoeter en skyffel, sa har ni i honom en vaerderad medhjaelpare. Under loppet af min erfarenhet som affaersledare har jag sett var firma goera manga misstag genom att foersumma en enkel regel: "Boerja intet nytt foeretag, foerraen edra direktoerer haft tillfaelle att proefva allt, som i hela vaerlden blifvit gjordt i denna sak". Foersummelse haeraf har kostat var firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit kloka. Haer, saeger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar pa nagon uppfinning eller foerbaettring, haer i dessa laesrum finns, eller skall snart finnas, hoppas jag, hela vaerldens erfarenhet till den dag i dag aer i det aemne ni vill laera kaenna. Om det gaeller mekanik, kemi eller masugn, sa skall ni finna hvad vaerlden har att foertaelja om dessa ting. Om ni aer pa oraett spar, sa skola boeckerna saega er det; om ni aer pa raett spar, skola de saega er det och skaenka er uppmuntran. Ni kan ga igenom hall efter hall i Washingtons patentbyra och se pa tusentals modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af maensklig industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den okunnige uppfinnaren haft sadana hjaelpkaellor, som ni ha i detta bibliotek. Jag har hoert arbetsgifvare saega, att om arbetarna finge foer stor bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och noedvaendiga sysselsaettningar. Det har varit med anstraengning af allt mitt talamod jag lyssnat till detta tal. Det aer fullkomligt oraett. Jag foernekar det pa det bestaemdaste. Svarigheten mellan kapital och arbete star i proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren aer, dess baettre; och ju intelligentare arbetstagaren aer, dess baettre. Det aer aldrig kunskap, som framkallar kollision. Det aer alltid okunnighet hos den ena eller den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt pastaende pa en icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet aer okunnigt om arbetets behof och beraettigade ansprak, och arbetet aer okunnigt om kapitalets behof och faror. Detta aer den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan dem. Om kapitalet kaende baettre till de goda egenskaperna hos sina medhjaelpare, och om de senare kaende baettre till de ekonomiska lagarna, som sa skoningsloest halla kapitalisterna i sitt vald, sa skulle manga svarigheter undvikas mellan de tva makter, som omoejligt kunna undvara hvarandra. Jag hoppas att de bland vara arbetare, som aega den ovaerderliga skatten: lusten foer laesning, omsorgsfullt ville studera nagra af de grundlagar, fran hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken a kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste man kan sprida upplysning i denna sak, har det vael fyllt sitt syfte. Jag hoppas ni icke skola gloemma huru viktiga foerstroeelser aero. Lifvet far icke tagas alltfoer allvarligt. Det aer ett stort misstag att tro att den, som alltid arbetar, hinner laengst. Roa er gaerna. Laer er att spela ett parti whist eller biljard och laer att spela det vael. Intressera er foer fotboll, kricket eller haestar, hvad som helst, som kan skaenka er oskyldigt noeje och foerstroe er efter anstraengande arbete. Det finnes ingenting sa vaelgoerande som ett godt skratt. Mesta framgangen i mitt lif tillskrifver jag den omstaendigheten, att bekymmer, som mina kompanjoner bruka saega, inte bekomma mig mer aen vatten pa gasen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillaempas haer: Baer edra bekymmer--till det yttre--som ni baer edra klaeder, ledigt och omedvetet. Vi moeta ofta i lifvet maen, som skulle ha intagit en hoeg staellning, om vaerlden insett deras vaerde lika bra som de sjaelfva. Detta slags maenniskor aero offer foer en sjuklig inbillning. Ingen i vaerlden vill undertrycka duglighet. Hvarenda maenniska i vaerlden raecker ut sina haender efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga maennen omkring sig, ifrig att finna nagon med mer aen vanlig duglighet. Ingenting i vaerlden aer sa oenskvaerdt foer honom som att finna en sadan man. Hvarje arbetsfoerestandare star faerdig att gripa tag i och fa foerdelen af mannen, som kan goera nagot som duger. Hvarje foerman aer angelaegen att i sin afdelning ha kunniga maen, pa hvilka han kan lita, och hvilkas goda egenskaper raeknas honom till foertjaenst, ty det som foerst och fraemst kraefves af en arbetsledare och utgoer stoersta beviset pa hans kompetens som sadan, aer hans foermaga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa boecker pa hyllorna haer skola beraetta er manga maens historia, hvilka ur vara egna leder hoejt sig till storhet och utmaerkelse. Det aer icke den bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det aer icke aristokraterna, det aer icke monarkerna, som ha styrt vaerldens oeden, hvarken pa slagfaeltet, i radkammaren, laboratoriet eller verkstaden. De stora uppfinningarna, foerbaettringarna, de vetenskapliga upptaeckterna och de stora litteraera arbetena ha uppstatt i de fattigas leder. Ni kan knappast naemna en stor uppfinning eller en stor upptaeckt, ni kan knappast naemna en stor tafla eller en stor staty, en stor dikt eller nagot annat stort, som icke frambragts af maen, hvilka, liksom ni, boerjat sin bana med att aerligt foersoerja sig genom aerligt arbete. Och, tro mig, arbetaren, som foermannen icke vaerderar, foermannen, som direktoeren icke vaerderar, och direktoeren, som firman icke vaerderar, boera icke daerfoer klandra firman, eller direktoeren, eller foermannen utan endast sig sjaelfva. De kunna icke motsvara de beraettigade ansprak, som staellts pa dem. Det finns ingen man, som icke kan hoeja sig till den hoegsta staellning, lika litet som det icke finns nagon man, som af brist pa foermaga eller vilja att bruka den han har, icke kan sjunka till det laegsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till hoegre sysslor, till foermaen, till direktoerer, till och med att bli delaegare, ja, ordfoerande i var styrelse, om de aega de erforderliga egenskaperna. De behoefva aldrig befara att bli afskedade. Det aer vi, som befara att ga miste om dessa maens foermaga. Det aer mycket glaedjande att arbetstiden haller pa att foerkortas oefverallt i landet--atta timmars arbete, atta timmars foerstroeelse och atta timmars soemn aer ju en idealisk indelning. Det vore oenskvaerdt, att vi erhoello en lag, som stadgade, att fabriker, som aero i gang dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi foer flera ar sedan, med en kostnad af nagra hundra tusen dollars, foersoekte staella oss sa, men slutligen tvingades af vara konkurrenter att uppgifva foersoeket. Den baesta planen aer kanske att sa smaningom na malet genom statslagar. En enda firma kan ingenting utraetta. Alla dess konkurrenter i de olika staterna maste foermas att goera pa samma saett, ty i vara dagar kan ingen affaer ga med profit, som icke arbetar under samma foerhallanden som dess medtaeflare. Daerfoer borde vi ha lagar bindande foer oss alla. Vi skulle med glaedje understoedja en sadan lag. Men aefven under nuvarande foerhallanden, om arbetarna ville vael anvaenda den tid de aero lediga, sa skulle de snart kunna stiga till hoegre platser. Ni behoefver icke mycket laengre arbeta tolf timmar; de flesta af oss ha i var ungdom arbetat mer aen tolf timmar. Arbetaren har manga foerdelar nu mot sina foeregangare. En roerlig skala foer hans arbete hoejer honom bade som maenniska och som medborgare [2]. Den del, som arbetet erhaller af kapitalets och arbetets gemensamma foertjaenst, har aldrig varit sa stor som nu och oekas staendigt, under det att kapitalets inkomster aldrig varit sa laga. Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit sa laga som pa senaste tiden. [2] Den foereslagna "roerliga skalan" infoerdes af Mr. Carnegie foer tio aer sedan oeh tillaempas fortfarande. Mr Carnegie anser detta saett vara det baesta af alla. Jag hoppas att framtiden skall hafva aennu flera foermaner att erbjuda och att den tunga vaeg arbetet haft att trampa fran traeldomen, da vara foerfaeder koeptes och saldes med fabrikerna eller grufvorna de arbetade i, till deras nuvarande staellning, aer icke aennu slut, utan bestaemd att vidare leda fram till arbetets vaelsignelse och storhet. _________________________________________________________________ SKOeTSAMHET SOM EN PLIKT RIKEDOMENS FOeRPLIKTELSER (Ur "The Youth's Companion", September 1900) Skoetsamhet ett bevis pa civilisationen. Sparsamhet en af medborgarens hoegsta plikter. Straefvandet efter noedtorftig baergning en plikt; foervaerfvandet af stor rikedom icke en dygd, men ett stort ansvar. En af grund olikheterna mellan vildt och civiliseradt lefnadssaett ligger i skoetsamhet i det senare fallet och franvaro af skoetsamhet i det foerra. Naer hvar och en af millioner maenniskor sparar nagot af sina dagliga inkomster, bilda dessa sma besparingar tillsammans en ofantlig sumnia, som kallas kapital, hvarom sa mycket aer skrifvet. Om maenniskor hvarje dag i hvarje vecka foerbrukade allt, som de foertjaenade, som vilden goer, sa skulle intet kapital finnas--det vill saega, inga besparingar foer framtida bruk. Lat oss nu se hvad kapitalet goer i vaerlden. Vi vilja se hvad skeppsbyggarna goera, naer de skola bygga stora skepp. Dessa foeretagsamma bolag erbjuda sig att bygga en "ocean-greyhound" foer, lat oss saega femhundra tusen pund, att betalas sedan skeppet levererats efter flera tillfredsstaellande profturer. Hvar eller pa hvad saett fa skeppsbyggmaestarna denna penningsumma, som erfordras foer att afloena arbetarna, timmerhandlanden, stalfabrikanten och alla andra, som laemna material till skeppsbygget? De fa den fran civiliserade maenniskors besparingar. Det aer en del af de penniugar, som milliontals flitiga maenniskor inbesparat at sig. Hvarje maenniska sparar genom skoetsamhet nagot, saetter in pengarna pa en bank, och banken lanar dem till skeppsbyggarna, hvilka betala raenta foer deras anvaendande. Det aer ju pa samma saett med uppfoerandet af en fabrik, anlaeggningen af en jaernvaeg, en kanal eller nagot annat dyrbart. Hade vi icke haft skoetsamhet, sa hade vi icke haft mera, aen vilden har. SKOeTSAMHET DEN FOeRSTA PLIKTEN All utveckling till det baettre hvilar hufvudsakligen pa skoetsamhet som grund. Utan skoetsamhet inga jaernvaegar, inga kanaler, inga skepp, inga telegrafer, inga kyrkor, inga universitet, inga skolor, inga tidningar, intet stort eller dyrbart skulle vi kunna fa. Maenniskan maste vara skoetsam och sparsam, innan hon kan frambringa nagot vaerdefullt material. Sa laenge maenniskan var en skoetesloes vilde, blefvo inga byggnader uppfoerda eller nagra andra framsteg gjorda. Den civiliserade maenniskan har fran sitt tidigaste lif ingen klarare plikt foer oegonen aen noedvaendigheten att soerja foer sin egen och de sinas framtid. Det finnes fa sa haelsosamma regler som den, hvilken de flesta goda och kloka maenniskor ha foeljt, naemligen: "Utgifter fa aldrig oefverskrida inkomster ". Med andra ord: Man boer vara en civiliserad maenniska, som sparar nagot, och icke en vilde, som hvarje dag foerstoer det han foertjaenar. Den skotske poeten Bums saeger i "Rad till en ung man": "Att vinna Lyckans gunst aer laett, om blott du henne troget tjaenar: Och samlar guld pa hvarje saett, som hederns lag dig ej foermenar. Ej foer att goemma i ett schakt, och ej foer flaerd och praleri, men foer den aerofulla makt att vara stolt och fri." Det aer ett foerstandigt rad, sa tillvida, och jag hoppas att laesaren skall laegga det pa hjaertat och raetta sig daerefter. Ingen maenniska med aktning foer sig sjaelf kan kaenna sig lycklig, eller ens noejd, om hon foer sitt lifsuppehaelle skall bero af andra. Den, som aer beroende, kan icke raeknas som en vaerdig medborgare i republiken. Vart lands styrka och framatskridande bero icke pa de fa hoegt bildade, icke heller pa de fa millionaererna och icke heller pa det stora antalet mycket fattiga, utan pa massan af nyktra, intelligenta, flitiga och sparsamma arbetare, som hvarken aero mycket rika eller fattiga. SKOeTSAMHETENS PLIKT HAR SIN GRAeNS Som regel skall ni finna, att mannen, som sparar, aer en mattlig man, en god make och fader, en fredlig, laglydig medborgare. Sparsamheten behoefver icke drifvas vidt. Det aer maerkvaerdigt sa litet, som behoefs foer lifvets verkliga noedtorft. Anskaffandet af ett litet hem och ett par hundra pund--bara ett par--aer allt som behoefs. Dessa foervaerfvas laettare af enkla, tarfliga maenniskor, aen man skulle kunna tro. Stor rikedom aer nagot helt annat och mycket mindre oenskvaerd. Det aer hvarken skoetsamhetens aendamal eller maenniskors plikt att foervaerfva millioner. Det aer i intet afseende beroemvaerdt att foeresaetta oss detta som ett mal. Plikten att spara upphoer, naer en tillraecklig summa blifvit afsatt at dem, som bero af oss. Att laegga millioner pa hoeg aer girighet, icke skoetsamhet. Under vara industriella foerhallanden aer det naturligtvis oundvikligt, att nagra fa, nagra mycket fa maen fa langt mera pengar, aen de behoefva. Foervaerfvandet af millioner aer vanligen resultatet af foeretagsamhet och omdoeme samt en ovanlig organisationsfoermaga. Genom att spara, i ordets vanliga mening, far man inga millioner. Maenniskor, som pa alderdomen straefva foer att oeka sina redan stora skatter aero vanligen fran ungdomen slafvar af vanan att samla och laegga i hoeg. Foerst aega de pengarna, som de foertjaenat och sparat. Sedan blir det pengarna, som aega dem, och de kunna icke hjaelpa det, sa oefvervaeldigande aer vanans makt, vare sig i godt eller ondt. Det aer missbruket af den civiliserades sparareinstinkt och icke bruket, som skapar detta slags maenniskor. Ingen behoefver vara raedd foer detta missbruk af vanan, om han alltid kommer ihag, att det oefverskott af rikedom, han har, aer ett heligt pund han fatt att foervalta till sina medmaenniskors baesta. Maenniskan skall alltid vara husbonden och penningen den nyttige tjaenaren. En mans foersta plikt aer att foervaerfva sig en noedtorftig baergning och blifva oberoende. Men hans plikt slutar icke haermed. Det aer hans plikt att goera nagot foer sin fattiga naesta, som aer mindre lyckligt lottad aen han. Det aer hans plikt att bidraga till det samhaelles baesta, hvari han lefver. Han har blifvit skyddad af dess lagar. Daerfoer att han haft skydd i sina olika foeretag, har han varit istand att foervaerfva tillraeckligt foer sig och sin familjs underhall. Allt daeroefver tillhoer med raetta den beskyddande makt, som befordrat hans ekonomiska framgang. Foersoeket att goera vaerlden pa nagot saett en smula baettre aer ett aedelt lifsmal. Er oefverfloediga rikedom skulle bidraga till utvecklingen af er egen karaktaer och staella er leden bland naturens adelsmaen. Det aer en plikt att ni laer er foersta, hur viktigt det aer att aega skoetsamhetens vana. Naer ni boerjar att foertjaena, sa spara nagot af edra inkomster, som en civiliserad maenniska, i staellet foer att sloesa bort allt, som den stackars vilden goer. _________________________________________________________________ PENNINGENS ABC Bytesbandel = direkt utbyte af varor. Behofvet och bruket af penningar. Jaemfoerelse mellan de tva standarden--guld och silfver. Huru myntstandarden inverkar pa en nations kredit. Jag foermodar att hvar och en, som talat till eller skrifvit foer allmaenheten, ibland har oenskat, att alla skulle laemna hvad de hade foer haender och ett par minuter hoera pa honom. Jag har en sadan foernimmelse denna morgon, daerfoer att jag tror att en allvarlig fara hotar vart lands folk och framatskridande endast pa grund daeraf att den stora massan--boenderna och loentagarna--icke foerstar penningfragan. Jag oenskar daerfoer att foerklara begreppet "penningar" pa ett sa enkelt saett, att alla kunna foersta det. Kanske nagon i det stora auditorium, som jag inbillar mig ha lyckats faengsla, utbrister: "Hvem aer ni--en "goldbug", en millionaer, en jaernbaron, en som gynnas af Mc Kinleybillen?" Innan jag boerjar mitt anfoerande, sa lat mig svara den inbillade gentlemannen, att jag inte pa manga ar sett tusen dollars i guld. Hvad Mc Kinleybillen angar, sa aer jag kanske den man i Foerenta staterna, som har stoersta raettigheten att klaga oefver den, emedan den nedsatt tullen pa jaern och stal med 20, 25 och 30 procent; och jag hoppas min angripare icke misstycker, att jag ber fa underraetta honom om att jag icke precis ogillar denna nedsaettning, att som amerikansk fabrikant aemnar jag fortfarande strida mot utlaenningen foer den inhemska marknaden, aefven med de laegre tullar, som billen fixerar foer var produkt, och att jag icke aer vaen af tullskydd utoefver den punkt, som tillater amerikanarna att pa sin egen marknad taefla med utlaenningen. Det betyder intet hvem mannen aer, eller hvad han goer--han ma arbeta i grufva, fabrik eller pa akern, vara farmare, koepman, handtverkare eller millionaer--sa boer han vara djupt intresserad af att foersta myntfragan och af att fa den raetta blicken pa den. Daerfoer ber jag att alla skola hoera pa hvad jag har att saega, ty hvad som aer godt foer en arbetare, maste vara godt foer alla, och hvad som skadar en, maste skada alla, fattiga eller rika. Foer att komma till aemnets rot, sa maste ni foerst veta, hvarfoer penningar finnas till, och foer det andra hvad som menas med penningar. Lat mig foersoeka att foerklara er penningens tillkomst genom exempel fran ett nytt distrikt i vart eget land. I forna tider, da folk endast ploejde jorden, och handel och handtverk aennu lago i linda, hade maenniskorna fa behof och redde sig utan penningar genom utbyte af varor, da de behoefde nagot, som de sjaelfva icke hade. Farmaren, som behoefde ett par skor, gaf sa och sa manga skaeppor saed foer dem, och hans hustru koepte sin hatt foer ett par skaeppor potatis; all foersaeljning och alla koep skedde genom att byta varor--genom byteshandel. Men da befolkningen tillvaexte och behofven oekades, blef detta saett mycket olaempligt. En man i distriktet uppsatte daerfoer en bod och tillhandahoell en stor del af de saker, hvilka mest anvaendes, och emottog i staellet nagra af de artiklar, som farmaren kunde laemna i utbyte. Detta var ett stort steg framat, ty farmaren, som behoefde ett halft dussin olika saker, da han gick till byn, slapp att soeka upp ett halft dussin olika personer, som behoefde en eller flera af de artiklar han hade att laemna i utbyte. Han kunde ga direkt till en man, bodinnehafvaren, och foer en af sina landtbruksprodukter fa de saker han oenskade. Det gjorde bodaegaren detsamma, om han gaf farmaren te eller kaffe, filtar eller en hoeraefsa; icke heller gjorde det honom nagot hvilka artiklar han emottog af farmaren, hvete eller korn eller potatis, bara han kunde skicka dem till staden och fa annat i staellet. Farmaren kunde aefven afloena sina tjaenare genom anvisningar pa saker i boden. Aennu finnas inga penningar haer, som ni ser--allt aer byteshandel. Saettet aer mycket obekvaemt och mycket kostsamt, emedan landtbruksprodukterna, som gafvos i utbyte, maste slaepas omkring och alltid aendrade vaerde. En dag kunde bodaegaren vara villig att taga, lat oss saega en skaeppa hvete foer sa manga skalpund socker, men vid farmarens naesta besoek var det honom kanske omoejligt. Han var tvungen att begaera mera hvete foer samma kvantitet socker. Men om priset foer hvete hade stigit och icke fallit, sa kan man vara taemligen saeker pa, att bodaegaren icke tog mindre hvete lika ifrigt som han begaerde mer. Pa samma saett med alla artiklar farmaren hade att afyttra. Dessa stego och foello i vaerde. Sa gjorde aefven te och kaffe, socker och klaeder, stoeflar och skor, som bodaegaren hade att byta bort. Det aer onoedigt att papeka bodaegarens foerdel framfoer farmaren i detta slags handel. Han kaende prisernas fall och stegring langt foere farmaren och kunde baettre iakttaga tidstecknen aen hans kunder. Den sluge bodaegaren hade alltid oefvertaget. Ni boer saerskildt laegga maerke till att bodaegaren foeredrog en af farmarens artiklar framfoer andra, den artikel naturligtvis, som var mest efterfragad. I Virginia var det tobak och i en stor del af vart land hvete--daeraf uttrycket "sa godt som hvete ". Det emottogs oefverallt, daerfoer att det sa laett afyttrades mot annat. En egendomlig illustration till hvetets historia har jag traeffat pa i min vaens, domaren Mellon i Pittsburg, lefnadsteckning-- en af de baest skrifna biografier i vaerlden, daerfoer att den aer sa enkel. Naer domarens far koepte sin farm naera Pittsburg bestaemdes att han skulle betala, icke i dollars, utan i "saeckar hvete " sa och sa manga saeckar hvarje ar. Detta aer icke sa laenge sedan. Hvad vi nu kalla penningar anvaendes icke mycket i Vaestern eller Soedern, men ni ser, att erfarenheten hade drifvit maenniskor att i staellet vaelja nagon laemplig artikel som bytesvara, och det blef hvete i Pennsylvania och tobak i Virginia. Detta skedde icke genom nagon lagstiftning, utan helt enkelt daerfoer att erfarenheten papekat noedvaendigheten af att lata en sak tjaena soum "pengar", hvilken visat sig vara baest som betalning foer en farm eller vid varubyte; och vidare att olika artiklar tjaenade baest aendamalet i olika trakter. Hvete var "sa godt som hvete" foer att brukas somu "pengar ", oberoende af nagon lag. Folket hade roestat foer hvete och gjort det till sina "pengar"; och daerfoer att tobak var den foernaemsta skoerden i Virginia, fann befolkningen daer att tobak passade baest som "pengar" i den staten. Gif akt pa att till "pengar" alltid det vaeljes, som minst fluktuerar i pris, det som aer mest anvaendt och efterfragadt, och som har vaerde i sig sjaelft. "Pengar" aer endast ett ord, som betecknar den artikel, hvilken anvaendes somn grundartikel vid utbyte mot andra artiklar. Lagen kan icke foerst vaerdesaetta en artikel och sedan utvaelja den att bli "pengar". Artikeln visar sig foerst vaerdefull och passande foer aendamalet och blir sa af sig sjaelf och i sig sjaelf grundartikeln --pengar. Den vaeljer sig sjaelf. Hvete och tobak voro lika sjaelfklart pengar, da de brukades som grundartikel, som guld och silfver nu aero "pengar". Vi ga ett steg vidare. Landet blir mer och mer befolkadt, folkets behof bli stoerre och stoerre. Anvaendningen af sa skrymmande artiklar som tobak och hvete, vaexlande i vaerde, utsatta foer att taga skada och af olika kvalitet, befanns snart vara besvaerlig och olaemplig foer det alltjaemt vaexlande varuutbytet. Ni ser genast, att vi nu icke skulle kunna reda oss med saed som "pengar". Da visade metallerna sin oefverlaegsenhet. De foerstoeras icke, vaexla icke hastigt vaerde och ha samma hufvudfoertjaenst som hvete och tobak, att de duga till andra aendamal aen som grund foer utbyte. Folk behoefver dem till personlig prydnad, i handtverk och konst--pa tusen saett. Och det aer denna omstaendighet, som goer dem laempliga att brukas som "pengar". Foersoek bara att raekna efter pa huru manga saett guld anvaendes, daerfoer att det baest passar foer dessa aendamnal. Vi moeta det oefverallt. Vi kunna inte ens bli gifta utan guldringen. Daerfoer att metaller hafva ett vaerde i den oeppna marknaden, eftersoekt foer andra aendamal aen som pengar, och emedan tillgangen aer begraensad och icke sa laett kan oekas som hvete och tobak, aero dessa metaller mindre utsatta foer fluktuation i vaerde aen nagon artikel, foerut anvaend som pengar. Detta aer af utomordentlig vikt, ty den vaesentligaste egenskap, som fordras af den artikel, hvilken skall vara grunden till allt varuutbyte, aer ett fixeradt vaerde. Slaektet har instinktivt alltid soekt efter det enda foeremal i vaerlden, som mest liknar nordstjaernan bland andra himmelens stjaernor, och anvaendt det som "pengar"--den artikel, som minst vaexlar i vaerde, likasom nordstjaernan aer den, som minst foeraendrar sin staellning i rymden. Och hvad nordstjaernan aer bland stjaernorna, det aer den artikel folk valt som "pengar" bland andra artiklar. Alla andra foeremal roera sig omkring den som alla andra stjaernor roera sig omkring nordstjaernan. Vi ha nu kommit sa langt, att vi laemnat alla foergaengliga ting och utvalt metall som "pengar", eller raettare, metallerna ha visat sig vara baettre aen nagot annat som vaerdestandard "mynt ". Men aennu ett stort steg maste tagas. Da jag var i Kina erhoell jag som vaexel sma silfverbitar, som klipptes af en stang och vaegdes infoer mina oegon pa koepmannens vag, ty kineserna aega icke praeglade mynt. I Siam begagnas "cowries", ett slags sma vackra snaeckor, hvilka infoedingarna anvaenda som prydnader. Tolf sadana representera vaerdet af en cent. Men ni inser nog hur omoejligt det var foer mig att hindra den kinesiske koepmannen fran att ge mig mindre silfver, aen jag hade raett till, eller koepmannen i Siamn att ge mig daliga snaeckor, da jag icke begrep deras vaerde. Civiliserade nationer insago snart noedvaendigheten af att regeringen bestaemde vissa kvantiteter metall, pa hvilka deras vikt, aekthet och verkliga vaerde funnos praeglade. Salunda blef den praeglade metallen till "pengar"--ett stort framsteg. Folk kaende nu det exakta vaerdet af hvarje sadant metallstycke och laet icke laengre narra sig. Laegg mnaerke till att regeringens staempel icke oekade penningens vaerde. Regeringen foersoekte icke att "goera pengar" af ingenting. Den endast underraettade folket om gaellande vaerdet af metallen i hvarje mynt, hvad metallen--ramaterialet--kunde saeljas foer som metall och icke som penningar. Men aefven efter detta skedde mycket bedraegeri. Skaelmar skuro af kanterna och hamrade sedan ut mynten, sa att manga af dem blefvo mycket laetta. En intelligent fransman fann da pa att randa kanterna pa mynten, hvarigenom detta bedraegeri hindrades, och civiliserade nationer hade slutligen det mynt, som aennu bestar och aer det fullkomligaste hittills kaenda, daerfoer att det aer af hoegt vaerde i sig sjaelft och aer underkastadt minst foeraendring. Det mest idealiskt fullkomliga foeremal att anvaenda som "pengar" aer ett, som icke foeraendras. Det aer af vaesentlig vikt foer alla arbetare, sasom farmare, handtverkare och andra som lefva af sina haenders verk, ty intet underlaettar sa spekulationen vid varuutbyte som "pengar" med vaexlande vaerde, och den stora massan af folket blir alltid ett offer foer de fa, som spekulera i pengar och baest foersta spelet. Intet aer sa ofoerdelaktigt foer farmaren och loentagaren som att i utbyte foer produkter eller arbete erhalla pengar, som aendra vaerde. De aero i samma staellning som farmaren till bodaegaren, sasom nyss omtalats. Ni vet alla att fisken icke stiger upp till flugan i lugnt vaeder. Det aer naer vinden blaser och ytan aer grumlad, som det stackars offret tar lockhetet foer en verklig fluga. Pa samnma saett aer det inom affaersvaerlden. Det aer under oroliga tider, da priserna stiga och falla, da vaerdet af den artikel, hvilken anvaendes som pengar, dansar omkring--upp i dag och ned i morgon--och ytan aer grumlad, som den skicklige spekulanten fangar sina fiskar och fyller sin korg med offren. Daerfoer aero farmaren, handtverkaren och alla loentagare mest intresserade af att den artikel de erhalla som pengar har ett fixeradt vaerde. Naer bruket af metall somn pengar infoerdes, befanns att mer aen tva metaller voro noedvaendiga. Man kunde icke goera ett guldmynt foer en mindre summa aen en dollar, emedan myntet skulle bli foer litet; och vi kunde icke bruka ett silfvermynt foer mer aen en dollar, emedan myntet skulle bli foer stort. Salunda maste vi anvaenda en mindre vaerdefull metall foer sma summor, och vi togo silfver. Men vi kommo snart underfund med att vi icke kunde anvaenda silfver foer mindre aen tio-centsmynt och voro tvungna att vaelja nagon annan metall foer mindre mynt. Vi maste ha en mindre vaerdefull aen silfver och togo en blandning af nickel och koppar till fem-centsmynt, men foer ett- och tva-centsmynt var till och med nickel foer dyrbart, och vi maste taga enbart koppar till dessa--vikten lades sa att metallen i hvarje mynt motsvarade det vaerde regeringens staempel a detsamma utvisade. Ett kopparmynt pa en cent skulle saledes innehalla koppar foer en cent, och femcentsmynten motsvara vaerdet i nickel och koppar; men enaer nickel och koppar vaexla i vaerde fran dag till dag, aennu mera aen silfver, aer det omoejligt att i hvarje mynt fa det exakta vaerdet. Om det vore exakt den ena dagen och priset pa nickel och koppar som metaller steg i marknaden, skulle mynten med stor profit smaeltas ned af maen, som gjorde affaerer i dessa metaller, och ni skulle icke ha nagra mynt kvar. Daerfoer maste vi beraekna prutman och alltid taga litet mindre metall i dessa mynt aen foer det vaerde de representera. Daerfoer kallas dessa smamynt i penningens historia foer "mynttecken". Det aer ett "tecken" foer sa och sa mycket guld. Den som har ett visst antal nickelslantar maste foer dem fa en god gulddollar, sa att de saekert fylla syftet som pengar. De respektive nationerna bestaemma i allmaenhet en graens foer bruket af "mynttecken" och goera dem till lagligt betalningsmedel foer en obetydlig summa. I Britannien, till exempel, kan ingen foerma en person att taga "mynttecken" foer mer aen tio dollars, och alla silfvermynt bli daer klassificerade som "mynttecken". Jag kan icke foera er laengre in i penningens historia, emedan vi i de myntpraeglade metallerna kommit till punkt; men jag har dock nagot att ytterligare saega er om denna sak. Ehuru man kunde tro att vi i praeglade metallmynt natt fullkomligheten och att daerigenom den stora massan af folket icke skulle kunna bli bedragen pa hvad som aer af sa stor vikt foer dess vaelbefinnande--"aekta penningar"--fanns likvael ett saett att lura folk aefven da sadana mynt anvaendes. Myntens vaerde har ibland blifvit "foerfalskadt" af noedstaellda regeringar efter utarmande krig eller farsoter, da laenderna varit alltfoer fattiga och svaga foer att haemta sig efter olyckorna. Ett sadant "foerfalskadt" mynt aeger icke nog metall foer den summa, som regeringens staempel angifver. Det finns intet nytt i denna praktik, hvilken alltid narrar massan. Den aer mycket, mycket gammal. Femhundrasjuttiofyra ar foere Kristi foedelse anvaende grekerna "foerfalskade" mynt. Likasa romerska kejsarna da de voro i ekonomiskt trangmal. England anvaende "foerfalskade" mynt ar 1300. Skotlands mynt var en gang sa nedsatt i vaerde, att en dollar gaellde endast tolf cents. Irlaendska, franska, tyska och spanska regeringarna ha alla foersoekt att "foerfalska" mynt, da de icke kunde patvinga folket ytterligare direkta palagor. Det var alltid sista resursen att tillgripa "foerfalskade" mynt. Dessa haendelser intraeffade foer laenge sedan. Nationer af foersta rang falla icke sa djupt i vara dagar. Jag maste stanna foer att goera ett undantag fran detta pastaende. Jag boejer mitt hufvud i blygsel da jag nedskrifver namnet--Foerenta staternas republik. Hvar och en af dess silfverdollars aer ett "foerfalskadt mynt". Naer en regering slaepper ut "foerfalskade mynt", tar hon afstand fran allt, somn erfarenheten visat vara sundt, i fraga om penningar. Sund finans kraefver att regeringen endast bestyrker det verkliga vaerdet af hvarje mynt, som utslaeppes fran myntverket, sa att folket icke blir bedraget. Hvarje gang regeringen staemplar ordet "En dollar" pa 371 1-4 gran silfver staemplar hon en loegn--silfret i den aer i dag icke vaerdt en dollar, utan endast sjuttioatta cents. En annan missuppfattning i penningfragan, som ofta bragt nationer i svarigheter, aer foerestaellningen att en regering kan "goera pengar" endast genom att staempla vissa ord pa papperslappar, liksomn man kan "goera pengar" genom att skrifva en anvisning att betala hundra dollars vid anfordran. Men ni vet att om ni goer det, sa goer ni icke "pengar", utan ni goer "en skuld". Pa sammna saett handlar den regering, som ger sitt loefte att betala. Och det gar foer regeringen som foer den enskilde, om sadana anvisningar utslaeppas i foer stor skala: De betalas saellan. Fransmaennen gjorde sa under revolutionen, och nyligen funno Sydstaterna pa att "goera pengar" i sa riklig maengd, att de utslaeppta sedlarna knappt aero vaerda papperet de aero tryckta pa. Hvarje erfarenhet af detta slag har bevisat att pengar icke kunna "goeras" utan att bakom dem star vaerde. Vart eget land slaeppte ut sedlar, och andra nationers folk koepte dem foer fyrtio cents foer dollarn, oaktadt de betingade sex procent raenta i guld, sa stor var fruktan att aefven detta lands sedlar skulle visa sig icke vara ett undantag fran det oede, som drabbar sadana saekerheter utslaeppta under bekymmersamma tider. Endast daerfoer att regeringen straengt hoell sitt ord, betalade raentan och summan i guld och aldrig i silfver eller till nedsatt kurs, har vaerdet af dess bonds stigit och Foerenta staternas kredit star hoegst i hela vaerlden, hoegre till och med aen Storbritanniens. Det har aldrig funnits en mera traeffande illustration till den gamla sanningen att i pennningfragor, som i alla andra, aer "honesty the best policy" = aerlighet varar laengst. Var regering slaeppte aefven ut nagra sedlar, bekanta under namnet "greenbacks" (= groenryggar). Men de visa maen, som gjorde detta, soerjde foer att anskaffa en fond af etthundra millioner dollars i guld foer att inloesa dem, sa att hvem som helst som har en greenback kan ga till banken och utbyta den mot en dollar i guld. Men jag skall nu tala om foer er en annan egenskap, som denna metallbasis visat sig aega och som ni skall finna det svart att tro pa. Hela vaerlden har ett sadant foertroende till dess ofoeraenderlighet i vaerde, att daerpa uppfoerts, som pa en klippfast grund, ett torn af "kredit", sa hoegt, sa vidstraeckt, att allt silfver och guld i Foerenta staterna och alla greenbacks och sedlar, utslaeppta af regeringen, endast utgoera atta procent af landets penningomsaettning. Ga in pa en bank, i en fabrik, i en verkstad, butik eller kontor, och ni skall finna att foer en affaerstransaktion pa ett hundra tusen dollars endast atta tusen dollars i pengar behoefs, och detta endast foer obetydliga inkoep och betalningar. Nittiotva procent af affaerer uppgoeras med sma papperslappar--checker eller vaexlar. Pa denna basis hvila saledes alla regeringens bouds, statens, provinsens och stadens bonds samt de tusen millioner bonds, hvilkas foersaeljning moejliggjort byggandet af vart stora jaernvaegssystem daertill komma aefven tusentals millioner besparingar, som af den stora massan insatts a sparbanker och af dessa banker utlanats till olika foeretag och hvilka maste aterbetalas med "aekta pengar", eljes skulle den, som at banken anfoertrott sina besparingar, bli lidande. Landets affaerer och penningomsaettningar foermedlas salunda numera icke med pengar--med sjaelfva artikeln. Alldeles som i forna dagar, da varorna icke laengre utbyttes mot hvarandra, utan en metall, kallad "pengar", foermedlade bytet, sa anvaendes nu icke metallen--"pengar". Koeparens check eller vaexeln pa en bank--en liten bit papper--aer allt som behoefs mellan saeljaren och koeparen. Hvarfoer tages denna bit papper af saeljaren eller den som har en fordran? Daerfoer att emottagaren aer saeker pa att om han behoefde den artikel som papperet representerar--guldet--sa skulle han fa den. Han aer ocksa saeker pa att han icke behoefver detta guld och hvarfoer? Daerfoer att hvad han oenskar koepa, kan han betala med en check, en likadan liten papperslapp, i staellet foer guld; och sedan--det viktigaste af allt --litar hvar och en pa basisartikelns konstanta vaerde. Kom ihag att en stegring i vaerde vore lika olycksbringande som ett fall; konstant vaerde aer foer massan af folket hufvudegenskapen hos "pengar". Naer daerfoer folk begaer att mer "pengar" skall slaeppas ut i allmaenna roerelsen--det vill saega mer af den artikel vi bruka som foermedling vid varuutbyte--inser ni att det icke egentligen aer "pengar" som behoefs. Ingen, som har haft hvete eller tobak eller nagot annat att saelja, har nagonsin haft obehag af att koeparen saknat pengar vid uppgoerelsen. Vi hade nyligen haer i landet en mycket svar rubbning i vara finansiella foerhallanden. "Pengar", sades det, funnos icke att tillga foer affaersaendamal; men det var icke sjaelfva metallen som fattades, utan "kredit", foertroende, ty daerigenom, som ni har sett, ske alla affaerer, utom mindre koep och betalningar, hvilka icke kunna fa namn af "affaer". I dag kan affaersmannen icke visa sig ute pa gatan, utan att bli antastad af folk, som ber honom taga denna "kredit" foer mycket lag raenta; foer 2 procent kan "kredit" dagligen erhallas. Det har icke varit nagon skillnad pa penningtillgangen i landet; den var lika stor i Januari som i Mars. Det var saledes icke brist pa pengar som orsakade rubbningen. Sjaelfva grundvalen, hvarpa de nittiotva tusen af hvarje etthundra tusen dollars hvila, var hotad. Verkliga "pengar" --mynt och sedlar--haenfoeras, som vi ha sett, till de attatusen dollars. Haer kommer den allvarligaste faran af att krangla med basisartikeln. Ni rubbar den grundval, hvarpa nittiotva procent af landets affaersfoeretag hvilat--foertroende, kredit--och indirekt de atta procent, hvarmed affaerer uppgoeras i metall eller sedlar; ty myntstandarden aer grunden foer all affaersroerelse, bade foer de nittiotva tusen och de attatusen dollars. Sa att ni inser att om denna grund blir underminerad, sa vacklar hela den stora byggnaden, hvarpa allt affaerslif hvilar. Jag har nu kommit till slutet pa mitt tal om "pengar". Vi skola nu tillaempa fakta pa den nuvarande situationen och komma genast in pa silfverfragan, den viktigaste af alla och hvilken kraefver hela er uppmaerksamhet. Ni har sett att maenniskor anvaendt olika foeremal som "pengar" och foerkastat dem, da baettre erbjudit sig, samt att de slutligen natt till staemplade mynt af vaerdefull metall sasom det fullkomligaste. Af civiliserade nationer brukas endast tva slags metall som myntstandard--guld i nagra laender och silfver i nagra. Intet land kan ha mer aen en myntstandard. Arhundraden tillbaka antogs silfver som myntfot i Kina, Indien och Japan samt nyligen i Syd-Amerikas republiker; det bibehalles fortfarande i dessa laender. Under davarande foerhallanden var det ett klokt val; silfver stod i dubbelt sa hoegt pris som nu och motsvarade en landtlig befolknings behof. Europas foernaemsta nationer och vart eget land, med dess starkt utvecklade affaerslif, insago noedvaendigheten af att anvaenda en vaerdefullare metall som standard och valde guld. Men da silfver i manga delar af vaerlden anvaendes som standard och som skiljemynt i guldbasislaenderua, befanns laempligt att nationerna kommo oefverens om att fastsla ett vaerdefoerhallande mellan guld och silfver, salunda att femton och ett halft uns silfver skulle motsvara ett uns guld. Nationerna foersoekte icke att gifva silfret nagot konstladt vaerde utoefver dess verkliga och kommo dessutom oefverens om att inloesa alla silfvermynt, som blifvit utslaeppta, mot guld till det fixerade vaerdet. Allt gick bra med detta system under en lang tid. De mera framstaende nationerna pa guldbasis, de mindre framstaende pa silfverbasis, och alla parter funno sig belatna med foerhallandena. Hvad har da framkallat denna silfverfraga, som alla diskutera? Just detta faktum, att medan tillgangen och daerfoer vaerdet af guld blef ofoeraendradt upptaecktes stora silfvergrufvor, maerkliga foerbaettringar gjordes i grufdriften och aennu maerkligare vid bearbetningen af silfvermalmen. Och da mer och mer silfver producerades med mindre kostnad, foell det naturligtvis i vaerde; ett uns, som 1872 var vaerdt 1 dollar 33, kostar i dag bara 1 dollar 04. Det har dansat upp och ned; det har foerlorat faststaelldt vaerde. I alla laender med silfverstandard ha foeljaktligen uppstatt oro och svarigheter. I Indien, med dess tvahundraattiofem millioner maenniskor, aer fragan mycket allvarsamn, och ni vet hurudan staellningen aer i Syd-Amerikas republiker genom detta prisfall pa deras basisartikel. Aefven Europas nationer, hvilka aega guldstandard, beroeras stoerande af denna silfverfraga, ty under oefverenskommelsen att beraekna femton och ett halft uns silfver vaerdt lika mycket som ett uns guld blefvo nagra af dessa nationer oefverhopade med enorma kvantiteter silfver. Manga af dem sago foer flera ar sedan hvad som skulle komma och togo sig till vara foer silfver, andra gjorde sig af med hvad de hade och hoello sig straengt pa guldstandarden; men aennu finnas i Europa elfvahundra millioner silfverdollars, oberaeknadt foerradet af smamynt i silfver. Man kan utan risk att narras vaga saega, att tjugofem uns silfver skulle i handeln motsvara ett uns guld, i staellet foer den femton-och-ett-halft-unsbasis som oefverenskommelsen stadgat. Europa har allvarligt kaempat foer att bli kvitt silfret. 1878 staengde den s. k. latinska myntkonventionen--Frankrike, Belgien, Italien, Schweiz och Grekland--hvilken fixerat priset pa silfver, sina myntverk foer silfver som lagligt betalningsmuedel. 1873 och 1875 raeddade sig Sverige, Norge och Danmark undan silfverstoertfloden och sta nu pa saeker guldbasis. Holland tog ocksa 1875 sin standard i guld. Oesterrike-Ungern har icke myntat silfver sedan 1879, med undantag af ett litet foerrad af "silfverthaler", afsedt foer den levantinska handeln. Aefven det halfciviliserade Ryssland greps af oro, skyndade sig undan den hotande silfverfaran och instaellde ar 1870 all vidare myntning af den farliga metallen, utom nagra smamynt foer Kinas raekning. Ni ser nu, att alla dessa laender, som ha foersoekt silfver och erfarit hur mycket ondt det medfoer, af all makt straefva efter att bli det kvitt. Foer tretton ar sedan har silfver blifvit drifvet ur deras myntverk, ty under denna langa tid ha inga silfvermynt som fullt lagligt betalningsmedel blifvit utslaeppta i Europa. Det aer endast var republik, som djaerft stoertar sig djupare in i silfvernmyntningens faror. Naer vi ha haft de aeldre nationernas erfarenhet, skola vi, liksom de, oenska att kunna stanna pa vaegen utfoer, om det icke aer foer sent. Silfver bringar alltid oro. Hvad de skola goera med sitt silfver, som har fallit sa mycket i vaerde, aer ett allvarsamt problem i alla dessa laender; det haenger som ett moerkt moln oefver laendernas framtid. Flera konferenser, till hvilka Foerenta staterna skickat delegerade, ha hallits under de senaste aren foer att utroena, om icke de foernaemsta handelsnationerna skulle kunna enas omn ett nytt guldvaerde foer silfver. Men slutet har alltid varit, att faran var foer stor, tillgangen och vaerdet kunde icke beraeknas. Mahaenda kunde det falla sa mycket att tjugufem eller trettio uns icke skulle vara vaerda mera aen ett uns guld; det aer omoejligt att veta. Da vart land redan gatt sa langt pa den farliga straten, att det har fyrahundraattiotva millioner dollars i silfver som fallit i vaerde, hade vi att radgoera med vara kamrater olyckan och naervara sasom kreditorer vid sammantraeden, daer man soekt upphjaelpa en stackars gaeldenaers affaerer. Mahaenda fragar ni er sjaelfva, hvarfoer jag icke, da jag talar om Europas laender i foerhallande till silfver, naemner den summa, som var foernaemste rival, Storbritannien, haller i reserv? Lyssna ett oegonblick och taenk sedan allvarligt pa svaret. Icke en dollar. Frankrike har icke mindre aen sexhundrafemtio millioner silfverdollars i sin bank; men hvarje dollar Britannien aeger aer i den enda ofoeraenderliga, konstanta grundartikeln--guld. Som en vis gammal fagel sitter det kaera mnoderlandet pa sin pinne och hvisslar munutert at alla dessa silfverbekymmer. Det har gjort London till vaerldshandelns medelpunkt. Om nagot koepes eller saeljes i fraemmande laender, begaeres en vaexel pa London, daerfoer att hvar och en vet att den blir betald med guld. Kloka maen vilja icke veta af en vaexel pa Paris eller Wien eller New York. Hvarfoer? Daerfoer att nationerna, som dessa staeder representera, ha blifvit utsatta foer stor risk genom sina silfverfoerrad och skola mahaenda genom lagstiftningen soeka fa vaexlarna betalbara i denna metall, som fluktuerar sa betydligt i vaerde. Jag oenskar att folket i Foerenta staterna ville ge noga akt pa Storbritannien. Det skoeter sig sjaelft. Det behandlar de silfverlastade nationerna med kall hoeflighet pa dessa konferenser, som det nadigt nedlater sig att bevista, endast daerfoer att Indien, oefver hvilket det regerar, olyckligtvis har silfverstandard; eljes skulle det troligen afsla inbjudningen. Naer de andra tala om att fixera ett guldvaerde pa silfver, saeger det, att det verkligen inte vet hvad det skall bestaemma sig foer i denna sak. Hvad det af hela sin sjael astundar, aer att Foerenta staterna skall sjunka allt djupare ned i sitt silfver, tills atergang aer omoejlig, och sa behaller Storbritannien sin gamla politik, som staellt det fraemst i finansvaerlden. Dess enda moejliga rival finns icke i Europa, utan haer i Foerenta staterna. Hvilken stolthet foer Britannien, om vart land kunde bringas ned till en silfverbasis-- tvingadt att afsta fran den enda standard, som kan ge en nation plats i foersta ledet inom affaersvaerlden. Silfver at republiken, guld at monarkien--det aer hvad Storbritannien hoppas det skall komma till, men som hvarje amerikanare boer besluta sig foer att sa icke skall ske. Regeringar kunna utfaerda hvilka lagar de behaga roerande silfver --vaerlden bryr sig icke om dem. Hvarje affaerstransaktion mellan nationer fortsaetter att uteslutande baseras pa guld--ingenting annat aen guld--och upphoer icke daermed. Detta vet Britannien och handlar daerefter. Jag tycker att jag hoer er foertrytsamt fraga: "Hur kom vart land att ha trehundratolf millioner silfverdollars i sina kassahvalf, liksom Frankrike, i staellet foer att ha reservfonden i saekert guld, som var rival, Britannien, da vi liksom Britannien ha guld till var myntstandard?" Det aer en fraga, som hvarje farmare, hvarje arbetstrael skulle goera och fordra ett svar af sin representant i kongressen. Svaret aer laett gifvet. Haer har ni historien. Silfver hade, som vi ha sett, fallit i vaerde och syntes ytterligare falla. Europas nationer voro belastade med manga hundra millioner dollars och aengsliga att bli af med dem; aegare af silfver och silfvergrufvor blefvo oroliga och alla sporde hvad som skulle goeras foer att halla uppe den fallande metallen. Regeringen var tydligen den enda makt, som kunde gripa in; och i detta syfte insatte silfverintressenterna hela sitt inflytande och alla sina resurser med tyvaerr alltfoer lysande framgang. Massan af folket framstaelldes sasom gynnsamt staemd foer silfver. Om det aer sant, sa handlade hon, foerledd af spekulanter, rakt emot sina egna foerdelar. Foersta lagen omn silfvervaerdet utfaerdades af lagstiftningen ar 1878. Den alade var regering att koepa atminstone tva millioner uns silfver hvarje manad, under det alla andra regeringar hade upphoert att mynta silfver, af fruktan foer dess snabba vaexling i vaerde. Silfvermaennen pastodo att dessa koep skulle stegra metallens vaerde; men hade de raett? Nej. Det oekade icke priset. Hvad var nu att goera? "Ah!" sade dessa silfvertungade spekulanter, "orsaken aer att regeringen icke gatt langt nog--oeka bara summan. Lat regeringen koepa fyra och en half million uns i manaden af vart silfver, i staellet foer tva millioner i manaden; det skall taga allt som landets grufvor kunna laemna och mera till, och sa maste silfver stiga i vaerde". De hade raett i sitt pastaende att fyra och en half million i manaden aer mer aen totalafkastningen af Foerenta staternas silfvergrufvor; och da atta a tio millioner silfver hvarje ar anvaendes till andra aendamal aen myntning till "pengar", atersta icke mer aen, lat oss saega, fyra millioner i manaden till myntning. Manga trodde att om regeringen koepte sa mycket silfver, sa skulle priset stiga. Och sa skedde aefven, daerfoer att manga af de missledda koepte silfver pa spekulation innan billen utfaerdades. Silfver steg fran 90 till 121--naestan till sitt gamla vaerde i guld. Men hvad blef resultatet af den nya lagen? Att silfver ater sjoenk fran 121 till 97, och daer sta vi igen. I staellet foer att vara kvitt silfverbekymren, som Britannien aer och vi skulle ha varit, ha dessa maen lyckats att redan betunga regeringen med trehundranittio millioner dollars af sitt silfver, och vi aero lika illa daeran som Frankrike, men med denna skillnad: Frankrike och andra nationer slutade visligen foer tretton ar sedan att oeka sin silfverboerda, medan var regering oekar sitt foerrad hvarje manad med fyra och en half million uns, litet mer aen denna siffra i dollars. Foerenta staterna goer sitt baesta att ignorera silfrets foeraendrade kurs och likstaella det med guld, i motsats till uppfattningen hos alla andra nationer af foersta rang. Vi skulle saledes vara tvungna att koepa icke endast hvad vara egna grufvor producera, utan aefven en stor del af hvad hela vaerldens grufvor producera och silfverproduktionen aer stor nog att goera ett hundra sextioatta millioner af vara silfverdollars per ar; och daertill maste vi vara beredda att koepa de elfva hundra millioner dollars, som Europas regeringar aero betungade med och aero sa ifriga att fa saelja. Langt ifran att regeringens inkoep af silfver har oekat vaerdet, skulle regeringen icke i dag kunna saelja de trehundratretton millioner dollars, som ligga foervarade i hennes kassahvalf, utan att foerlora nagra millioner pa det pris silfveraegarna erhallit. Ni skall knappast kunna tro, att skattkammarens raekenskaper utvisa, att regeringen gjort en profit af sextiosju millioner pa sina silfverkoep. Detta beror daerpa att silfret i en dollar icke kostat mer aen attio cents. All denna "profit" aer endast skenbar. Ni ser att nationen har blifvit inledd i okloka silfverkoep. Fyra och en half million af edra foertjaenster betalas hvarje manad i skatter, icke foer regeringens konstitutionella aendamal, utan foer att hjaelpa upp en metall, genom att betala hoegre priser foer den aen den eljes skulle betinga. Er regering brukas som verktyg foer att rikta silfveraegare och silfvergrufvor. Detta aer visserligen illa, men knappast vaerdt att naemna i jaemfoerelse med faran af den panik och olycka, som skulle bli foeljden af att bannlysa den stabila guldstandarden och infoera den foeraenderliga silfverstandarden. Republiken hade slafveriets vanaera, men afskaffade det. Tills i ar hade hon vanaeran, att ingen lag skyddade andras aen hennes egna medborgares litteraera skapelser. Denna skam aer ocksa utplanad, men staellet har hon fatt "foerfalskadt mynt". Den stora republiken slaepper ut ohederligt mynt och aer den enda nation i vaerlden, som goer det, utom Mexiko, som aennu myntar litet silfver. Men medan skammen aer oefver oss, ha vi aennu i vaentan det "foerfalskade myntets" finansiella olyckor. Fastaen regeringen slaepper ut "foerfalskadt mynt", emottager hon det som vaerdt en dollar i skatter och tullar och goer det till lagligt betalningsmedel; salunda gar det foer naervarande fran hand till hand som dollars vaerde. Pa sa saett har regeringen varit i stand att hindra vaerdenedsaettningen. Huru laenge hon kan fortsaetta att slaeppa ut dessa fyra och en half millioner hvarje manad och halla dem i guldvaerdet, kan ingen saega. Men en sak aer klar: slutligen maste boerdan bli foer tung och, savida silfver icke stiger i vaerde eller dollarn innehaller nog foer att representera vaerdet i guld eller regeringens inkoep af silfver hejdas, sa maste vi foerr eller senare sjunka fran guldstandarden ned till Argentinas och andra sydamerikanska republikers standpunkt. Detta bli ovillkorligen foeljden, naer vaerlden boerjar foerlora tron pa regeringens foermaga att vid anfordran inloesa de utslaeppta mynten med guld. Foerestaell er, att nagra af er beslutit att frakta en stor timmerstock fran skogen och togo, med boejda nackar, boerdan pa edra skuldor, och nagon sa uttalade tvifvel pa att ni skulle orka framn under tyngden; foerestaell er vidare att tva eller tre ibland er boerjade kasta tveksamma blickar pa hvarandra och till sist besloeto att smita undan--hvad skulle foeljden bli? Bristen pa foertroende skulle troligen resultera i att de, som voro nog daraktiga att fortfarande soeka slaepa pa boerdan, krossades under den. Det foerhaller sig pa samma saett med den oemtaliga fragan om vaerdeberaekning. Ett par spekulanter eller "goldbugs" besluta att, komma hvad som vill, skola de saetta sig och sitt i saekerhet. Aefven hos de vagsammaste insmyger sig ett tvifvel pa huruvida Foerenta staterna ensam kan taga vaerldens boerda pa sina skuldror och baera den, naer alla de andra nationerna aero raedda att foersoeka det och da ingen nation i vaerldens historia nagonsin har lyckats att ge permanent vaerde som myntstandard at en metall, som icke i sig sjaelf har detta vaerde. Maerk detta: Var regering har endast kunnat goera detta med sina silfverdollars, daerfoer att endast ett begraensadt antal blifvit utslaeppt och hon har varit i stand att inloesa dem med guld--alldeles som ni kunde taga ett stycke papper och skrifva pa det: "Detta gaeller foer en dollar och jag foerbinder mig att betala den". Fragan aer: Huru laenge skulle ni fa folk att ta emot dessa lappar i staellet foer dollars? En misstaenksam person kunde snart undra, om ni inte slaeppte ut foer manga. Och papperslapparna skulle foerlora anseende; folk skulle boerja tvifla pa att ni kunde vid anfordran betala alla dessa utlofvade dollars. Fran detta oegonblick skulle ni icke kunna utlaemna flera. Just sa aer det med regeringar: alla kunna halla sitt skiljemynt i omlopp, ehuru det icke innehaller metall till det asatta vaerdet; och det aer en oemklig regering som icke kan ga litet laengre och foerma vaerlden att emottaga nagot i form af "pengar", som endast delvis aer det. Men kom ihag, att hvilken regering som helst skall snart uttoemma sin kredit, om hon fortfar att utslaeppa som "pengar" nagot, som icke har verkligt vaerde som metall hela vaerlden oefver. Hvarje nation har eventuellt mast mynta om "foerfalskade mynt" eller foerkasta sina obligationer och ga igenom farorna och skammen som atfoelja foerlorad kredit och staellning. I manga fall inloestes aldrig de "foerfalskade" mynten, de stackars maenniskorna som innehade dem voro tvungna att taga foerlusten. Det finns likvael en foertjaenstfull punkt hos den nuvarande silfverlagen som, om den icke foeraendras, kan hejda utslaeppandet af aennu flera "foerfalskade silfverdollars". Den foereskrifver att tva millioner af de fyra och en half millioner uns silfver, som inkoepas hvarje manad, skola inyntas till pengar foer ett ar. Enligt detta skulle endast den summan myntas, som befanns noedvaendig foer att inloesa de utslaeppta sedlarna. Men da personer foeredraga sedlar framfoer silfver, blir liten eller ingen myntning af silfverdollars behoeflig och endast sedlar, som inloesas med silfver, skola utslaeppas. Naer regeringen slutar att mynta silfverdollars, skall hon sta infoer folket i sin raetta karaktaer: en vidlyftig spekulant i silfver eller, raettare, ett verktyg foer silfverspekulanter, som hvarje manad staplar upp i sina kassahvalf fyra och en half millioner uns, icke i form af "pengar", utan i tackor. Helt saekert kan detta icke undga att vaecka folket till insikt af sakernas verkliga staellning och framtvinga en fordran pa att den vagsamma spekulationen maste fa ett slut. Men det aer i hvarje haenseende mindre farligt att lata silfret ligga i tackor aen att mynta det till "foerfalskade dollars", daerfoer att det i framtiden underlaettar mnyntningen af aerliga silfverdollars det vill saega mnynt, som innehalla sa mycket silfver att det motsvarar myntets nomninella vaerde. I staellet foer 371 gran silfver skulle 450 eller 460 bli anvaendt. Det aer just den sumnma regeringen far foer hvarje dollar. Ingen lagstiftningsmakt kunde vara till stoerre vaelsignelse foer den stora massan af landets befolkning. Men franscdt det materiella intresset star nagot mycket hoegre pa spel--republikens heder. Regeringens staempel skulle endast bestyrka kvad som aer sant. Jag tror icke att det finns manga maen i Foerenta staterna, med undantag af silfveraegare, som skulle roesta foer silfver i staellet foer guld som vaerdestandard. Om folk foerstod att fragan gaeller hvilken af dessa metaller--guld eller silfver--som skall vaeljas till myntstandard, sa skulle roestningen naestan enhaelligt vara till guldets foerman, sa tydlig aer dess oefverlaegsenhet. Silfrets foersvarare pasta att de icke alls hafva foer afsikt att rubba guldstandarden, de vilja endast upphoeja silfret och gifva det den staellning guld har som pengar. Men ni kunde lika gaerna taenka er tva haestar komma in som "den foerste" i en kapploepning eller att ha tva "baeste" af nagot. Ni kan lika gaerna soeka infoera tva nationalflaggor i ett land. Lika bestaemdt som en medborgare maste vaelja det baner under hvilket han star eller faller, lika bestaemdt maste han vaelja guld eller silfver som sin finansiella standard. Standardartikeln kan icke dela sin tron med nagot annat, lika litet som stjaernbaneret kan dela sitt herravaelde med nagon annan flagga i sitt eget land. I fraga om pengar gaeller denna lag: Den saemste drifver den baeste pa flykten. Skaelet haertill aer ganska klart. Antag att ni far en femdollar i guld och fem dollars silfver, och tvekan uppstar om ett kongressbeslut verkligen har kraft att alltid uppehalla silfret till samma vaerde som guldet, sa skola kanske nittionio af hundra taenka att lagen kan ge permanent vaerde at silfret, hvilket det icke aeger i sig sjaelft. Men en man af de hundra har sina tvifvel om saken. Ju mer en person vet om "pengar", dess mera tvifvel hyser han; och fastaen ni icke har nagra tvifvel, kan dock den omstaendigheten att jag har sadana foeranleda er att saega: "Kanske han har raett; det aer moejligt att jag har oraett. Jag tror att jag i morgon skall ge Smith detta silfver foer mina specerier och ge min hustru detta vackra guldmynt att goemma. Det behoefver ingen kongressakt-- alla kongressakter i vaerlden foerma icke minska dess vaerde; metallen i det aer vaerd fem dollars oefverallt i vaerlden, oberoende af regeringens staempel; dessa fem silfvermynt aero endast vaerda tre dollars och sjuttiofem cents som metall. Ja, jag skall ge Smith silfret--guld aer godt nog at mig". Och ni kan vara saeker pa att Smith skyndar sig att oefverflytta silfret pa Jones. Manga skola handla pa detta saett och guldet i landet skall foersvinna ur handeln och endast silfver skall cirkulera; hvarje person, som emottagit det, skyndar sig sa fort som moejligt att ge det at en annan, och salunda halles det i staendigt omlopp. Men hvarje person, som far ett guldmynt, behaller det och hindrar det salunda fran att cirkulera. I staellet foer att fa mera pengar genom en lag, som skulle gifva silfver ett artificiellt vaerde, ha vi i sjaelfva verket mindre pengar i omlopp. De sjuhundra millioner i guld, som nu aero i omlopp ute och hvilka utgoera basis foer allting, skola snart foersvinna, --kreditbyggnaden, som uppfoerts daerpa, rubbas, och massan af folket tvingas att emottaga silfverdollars, vaerda endast sjuttioatta cents, i staellet foer att som nu kunna inloesas med guld och alltid vaerda etthundra cents. Kom ihag att jag sagt er, att nittiotva procent af alla penningaffaerer bero pa att personer ha absolut tro pa att pengarna ha konstant vaerde. Slaepp ut af "foerfalskadt" mynt etthundra dollars mer aen hvad alla maenniskor aero saekra pa aer af samma ofoeraenderliga vaerde som guld, och ni har panik och finansiell revolution oefver er. Dessa pengar, som endast kunna brukas i atta procent af vara obetydligaste affaerstransaktioner, kunna laett oefversvaemma landets viktigaste affaersfoeretag genom att rubba krediten, hvarpa de nittiotva procenten hvila. Att alltid vara trygg fran fara aer att endast slaeppa ut sadana pengar, hvilka verkligen ha det vaerde, som aer staempladt pa dem. Sa noggrant fasthaller Britannien, var enda rival, vid denna princip, att hon just nu ger ut tva millioner dollars foer att mynta om guldmynt, som genom slitning foerlorat ett par cents vaerde. Regeringens staempel maste alltid tala sanning. Republiken borde icke vara mindre noggrann om sin heder. Som vi ha sett, blefvo silfvermaennen besvikna i sitt hopp att kongressbesluten skulle hjaelpa upp silfvervaerdet. Tva ganger har regeringen foermatts att ga in pa deras begaeran, i foerlitande pa deras foersaekran att landet daerigenomn skulle komma ur det farliga laeget-- tva ganger har hon blifvit bedragen. Ni skulle kunna tro att silfveraegarna nu medgifva sitt misstag och vilja hjaelpa regeringen att atervinna fast mark med sa liten foerlust som moejligt. Langt daerifran. De ha i staellet tagit ett mycket djaerft steg och soekt foerma kongressen till den atgaerd ni sa mycket hoert talas om: "fri myntning af silfver". Hvad betyder nu detta? Det betyder att var regering skulle af lagen tvingas att oeppna sitt myntverk och taga allt det silfver, hvarunder Europas regeringar digna, och en del af allt silfver, som produceras i vaerlden, och gifva foer hvarje sjuttioatta cents vaerde daeraf ett af dessa mynt, som ni tvingas att emottaga som en fullgiltig dollar foer ert arbete eller edra produkter. Det betyder att den europeiske koepmannen skall skicka silfver hitoefver, fa det myntadt i vara myntverk eller erhalla en silfverdollarsedel foer det och sedan koepa en hel dollars vaerde af ert hvete eller korn, eller nagot annat han vill ha, foer det silfver som endast skulle gaella sjuttioatta cents i Europa eller pa andra staellen i vaerlden. Europa goer detta dagligen just nu i Indien, Argentina och andra laender med silfverbasis. Den engelske koepmannen koeper hvete i Indien pa nedsatt silfverbasis, tar det till Europa och saeljer det pa guldbasis. Han betalar salunda sa lagt foer indiskt hvete, att det i Europa blifvit en farlig konkurrent till vart, hvilket beror daerpa att genom silfrets sjunkande i vaerde far den indiske farmaren liten betalning foer sina produkter. Det aer endast nagra fa manader sedan silfverlagen, som alaegger regeringen att mer aen foerdubbla sina inkoep, utfaerdades, och redan ha atta millioner dollars i silfver mer aen vi ha exporterat skickats oss fran utlandet; nagot okaendt foer oss, som alltid exporterat mera silfver aen vi ha importerat. Nu koepa vi allt som vara grufvor astadkomma och betungas med en hel del fran Europa, daer vi i staellet skulle haft guld. Under aderton dagar i april manad ha vi skickat till utlandet nio millioner dollars i guld: sa att under var nuvarande silfverlag har Europa redan boerjat skicka oss sitt depresserade silfver och beroefva oss vart rena guld--ett foer vart land farligt utbyte, som borde fylla vara lagstiftare med blygsel. Var god och foersta, att hittills--huru skadliga de tva lagstadgandena om silfverinkoep aen voro--hade regeringen dock fatt silfret till gaellande pris, nu omkring sjuttioatta cents foer 371 1-4 gran; och endast denna maengd hade regeringen latit den s. k. dollarn innehalla. Under "fri myntning " kommer allt detta att aendras. Silfveragaren skall da fa dollarn foer sjuttioatta cents silfvervaerde. I fraga om ren, ofoerfalskad fraeckhet har denna proposition slagit rekord. Och aenda, naer "the Farmers' Alliance" ropar pa fri myntning, aer det just detta foerbundet understoedjer: en plan att taga fran folket tjugotva cents af hvarje dollar och stoppa dem i silfveraegarnas fickor. Saekert skall ni alla instaemma i att om regeringen goer sjuttiatta cents silfvervaerde till en dollar, sa aer det regeringen och inte silfveraegarna, som skall ha de extra tjugotva centens profit pa hvarje dollar, ifall saken lyckas. Regeringen behoefver det alltsamman; ty, som jag redan sagt er, silfver som regeringen koeper till gaellande pris skulle icke kunna saeljas i dag utan med foerlust af millioner. Omn fri silfvermyntning blir lag, skola vara farmare befinna sig i sammna staellning som den indiske farmaren; och likvael saeges det, att de gynna silfver. Om det aer sant, sa gifves endast ett skael--de foersta icke sitt eget baesta. Ingen klass af vart folk aer sa djupt beroende af guldstandardens bibehallande och af utrotandet af silfverinkoep och foerfalskad myntning som farmaren, ty manga af hans produkter saeljas i laender, som ha guldbasis. Om den amerikanske farmaren gar in pa att taga silfver i staellet foer guld, sa skall han daerigenom saetta Liverpoolkoepmannen i stand att koepa pa en lag silfverbasis, foer naervarande sjuttioatta cents foer dollarn; och foer alla varor, som farmaren koeper fran utlandet, maste han betala pa guldbasis. Han maste saledes saelja billigt och koepa dyrt. Detta aer just hvad som vallar bekymmer i Indien och i Syd-Amerikas republiker. Priserna foer detta arets skoerd lofva att bli hoegre, aen de varit under flera ar. Se till att ni far dem pa guldbasis. Oeppna vara myntverk foer fri silfvermnyntning och erbjud sa hvarje maenniska i vaerlden, som har silfver att saelja, ett en-dollar-mynt, staempladt af regeringen och dess vaerde--sjuttioatta cents-- godkaendt, och hvarenda silfvergrufva i vaerlden skall bearbetas natt och dag och hvarje kilogram silfver skyndsamt saendas till vara hamnar. Europas nationer, med elfvahundra millioner depresseradt silfver i sina haender, skola strax oefverflytta det pa oss. De vilja ha guld foer allt hvad vi koepa af dem och beroefva oss vart guld, under det vi taga emot deras silfver. Med "fri myntning" i utsikt skola vi sjunka fran guld- till silfverbasis, innan lagen hinner utfaerdas. Aflidne sekreterare Windoms sista ord skola besannas: " Antagligen foerraen den snabbaste oceanvindthund kunde lossa sin silfverlast i New York, skulle den sista gulddollarn man kunde fa fatt i vara i saekerhet i enskilda goemnmor, eller i bankernas foervaringshvalf och skulle komma i dagen endast om hoegt premium erbjoedes foer export". Det aer en farlig sjoe vi gifvit oss ut pa. Ni borde fraga er sjaelfva, hvarfoer ni skulle utsaetta er guldbasis foer fara fran silfret. Pastar nagon att silfverbasis skulle vara baettre foer er eller foer landet? Omoejligt. Sa langt vagar ingen ga. Allt hvad den vildaste foersvarare af foeraendringen vagar saega aer, att han tror att silfver kunde bli lika godt som guld. Hvar och en vet att intet kunde bli baettrc. Lat oss fraga, hvarfoer nagon annan aen en aegare af silfver skulle oenska att denna metall finge ett konstladt vaerde, som det icke har i sig sjaelf. Hvarfoer icke lata metallen silfver behalla den staellning, som naturliga orsaker gifvit den, liksom metallerna koppar och nickel? Hvarfoer skall den skattas hoegre, aen den foertjaenar? Ingen hade nagon foerdom mot silfver. Det hade full raett att taefla med guld. Faeltet star alltid oeppet foer det, eller foer hvilken som helst annan metall att bevisa sig baettre passa som vaerdebasis. Om silfver finge hoegre vaerde i handeln och visade ett stadigare pris aen guld, sa skulle det snart uttraenga guldet. Hvarfoer icke ge metallen den staellning, som den kan vinna i aerlig taeflan? Guldet behoefver icke "blasas upp" af lagstiftningen--det talar foer sig sjaelft. Hvarje guldmynt aer vaerdt just hvad det gaeller foer i alla delar af vaerlden. Det tviflar ingen pa. Ingen foerlust aer moejlig, och--hvad som aer lika viktigt--ingen spekulation heller. Dess vaerde kan icke hoej as eller saenkas. Spekulanten, som icke har nagon utsikt att foertjaena nagot pa dess prisvaexling, aer ingen vaen af det. Men detta aer just skaelet, hvarfoer ni skulle halla pa guld, som aer den mest absoluta vaerdebevarare. Edra intressen och spekulantens intressen aero icke desamma. Er foerlust aer hans vinst. Ett af de framstaellda skaelen, hvarfoer silfver skulle inkoepas och myntas, aer, att landet icke har nog "pengar", och att fri silfvermnyntuing skulle fylla bristen. Men om vi behoefva mer "pengar", sa aer guld den enda metall det aer klokt att koepa. Hvarfoer slaeppa ut edra sedlar foer silfver, som faller i vaerde och invecklar er i okaenda svarigheter, da ni foer dessa samma sedlar kan fa den rena, ofoerfalskade artikeln sjaelf, verkliga pengar--guld, hvilket omoejligt kan adraga landet foerlust? Men aer det sant att landet icke har nog "pengar ", d. v. s. den myntade artikel, som foermedlar utbytet af andra artiklar? Om det aer sa, sa aer det en ny upptaeckt? Vi ha icke lidit af brist pa myntade pengar under den foerflutna tiden, och dock finnes det foer hvarje man, kvinna och barn fem dollars mera pengar i omlopp, aen det varit foerr. Vi ha mera cirkulerande medel-- d. v. s. pengar--per person aen nagot land i Europa, med undantag af Frankrike, daer folk icke anvaender checker eller vaexlar i sa stor myckenhet som likstaellda land--ett foerhallande, som noedvaendiggoer ett langt stoerre foerrad myntade pengar, aen hvad vi behoefva. Att fa sa mycket myntade pengar, som behoefs moeter intet hinder, foerutsatt att de icke aero foerfalskade, utan aekta; och saekraste saettet aer att koepa guld och mynta det till pengar. Icke silfver, hvars blifvande vaerde aer sa tvifvelaktigt och som visat sig vara en sa dalig spekulation foer koepare. Fraga den, som yrkar pa mer pengar, hvarfoer icke guld vore den baesta metallen foer regeringens inkoep foer myntning af pengar, och hoer hvad han svarar. Guld aer lika mycket en amerikansk produkt som silfver; vara grufvor foerse oss med mer aen tva millioner dollars af det hvarje manad. Han skulle icke kunna goera nagon annan invaendning, aen att detta skulle saenka priset pa hans produkt: silfver. Han skulle icke kunna foerneka, att guld ger saekrare pengar at folket. Det finns ett annat foersvar foer silfver. Manga offentliga maen saega oss, att silfvermyntning "ligger i luften", att folk vill ha det, daerfoer att det goer pengar billiga och att, da silfver aer af mindre vaerde aen guld, skulle folk laettare betala sina skulder. Lat mig haer goera er uppmaerksamma pa en sak. Folks besparingar och egendom kunde endast pa detta saett reduceras i vaerde, om guldstandarden foell. Sa laenge som regeringens sedlar motsvara guld, som nu, aer ingen foeraendring moejlig, hur stort silfverfoerrad regeringen aen koeper och myntar. Foerst naer den finansiella krisen kommit och guldstandarden dragits med i foeroedelsen och hvarje gulddollar var indragen och hallen i mycket hoegt pris, kunde nagon foeraendring intraeffa till foerman foer den ena eller andra klassen. Om en person skulle inbilla sig, att han kunde foertjaena nagot pa att regeringen blef invecklad i svarigheter pa grund af sina foerfalskade silfvermynt, sa lat honom erinra sig att, innan denna fafaenga foerhoppning kan realiseras, maste hans regering ha foerlorat foermagan att uppehalla silfret vid sidan af guldet. En klok sekreterare i finansdepartemanget har foerutsagt resultatet: "Denna ploetsliga indragning af sexhundra millioner dollars i guld, med atfoeljande panik, skulle foerorsaka en rubbning och finansiell olycka, hvartill vaerlden aennu aldrig sett maken; och vart land skulle med en gang sjunka ned till silfverstandarden, naer det inte laengre fanns nagon anledning till "myntning, och silfverdollars skulle sjunka till deras ravaerde". Mannen, som soeker framkalla denna olycka i hopp att fa nagon foerdel daeraf, aer tvillingbror till den, som begar ett attentat mot expresstaget foer att fa tillfaelle att plundra, eller saetter statsskeppet pa grund foer att foersaekra sig om en andel i strandvraket. Han aer en svindlare och en vrakplundrare. Hans intressen aero rakt motsatta de arbetande massornas intressen. Man framhaller bestaendigt foer oss, att massan af folket haller pa "fri silfvermyntning" eller atminstone pa de nuvarande silfverlagarna, emedan hon pa nagot saett fatt det intryck, att ju mer silfver som myntas, dess mer skall hon fa pa sin lott. Lat oss se litet naermare pa den saken. Naer regeringen koeper silfvertackor, ger hon sina egna sedlar eller silfverdollars foer dem. Hvem far dem? Aegarna af silfvertackorna. Hur kunna de tagas ur deras fickor och stoppas i folkets? Af hvad vi veta om silfvermaennen, kunna vi icke vaenta att de skola skaenka bort sina dollars till nagon. Det aer endast naer de koepa folkets arbete eller produkter, som de daerfoer laemna dessa dollars till hundra cents vaerde, men som kostat dem endast sjuttioatta. Vilja de gifva flera af dessa sjuttioattacentsdollars, aen de skulle ha gifvit af hundracentsdollars foer samma arbete och produkter? Nej, icke foerraen regeringens foersoek att gifva silfver ett artificiellt vaerde gatt om inte och vara pengar fallit i vaerde, da en dollar kanske icke gaeller foer en half; beraeknadt efter guldvaerde, skulle de alltid gaella mindre aen foerut. Huru kan da arbetarnas eller farmarnas foerdel tillgodoses? Det aer silfveraegarna, som fa hela foerdelen. Detta aer ju solklart. Hittills aer dollarn, som farmaren eller arbetaren emottager, aennu vaerd en dollar daerfoer att regeringen genom kraftig anstraengning varit i stand att uppehalla vaerdet. Men da "fri silfvermyntning" intraeder, maste silfverdollarn sjunka ned till sitt verkliga vaerde-- sjuttioatta cents--och farmaren och arbetaren bli skaendligt bedragna. Foerdelen foer farmaren, handtverkaren, arbetaren och alla loentagare aer, att de pengar de erhalla skola vara af hoegsta vaerde och icke billiga--guld och icke silfver. Hittills ha vi hallit fast vid guld som standard. Allting i Foerenta staterna aer i dag baseradt pa guld, alla sedlar och silfvermnynt motsvarande guld. Har detta varit en klok eller oklok taktik? Skulle det nu vara baest att kasta oefver bord guldstandarden, som de mest framstaende nationerna sa ifrigt halla fast vid, i synnerhet Britannien, och antaga vara sydamerikanska grannars silfverstandard? Pa den solida guldklippan som var grund ha vi uppbyggt det rikaste land i vaerlden och det land, som natt den stoersta utveckling i landtbruk, industri, grufdrift och handelsfoeretag. Vi ha blifvit rikligare vaelsignade aen nagon nation solen aennu lyst oefver. I intet annat land aero arbetsloenerna sa hoega eller massan af folket i sa burgna omstaendigheter. Skola vi nu afskaffa guldstandarden eller ens roera vid den? Det aer den fraga, som i dag riktas till Foerenta staternas folk. New Yorks Evening Post aer ett frihandelsorgan, men tidningen har nyligen sagt, att den hellre ville vara med om att utfaerda tio Mc Kinleybillar aen en sadan silfverbill som begaerdes. Och jag, en republikan och ifrig protektionist, saeger er, att jag foerr skulle afsta fran Mc Kinleybillen och utfaerda faktorilagen, om jag i utbyte kunde fa den nuvarande silfverbillen upphaefd och silfver behandladt som andra metaller. Vid naesta presidentval, ifall jag har att vaelja mellan en person, som gynnar silfver och tullskydd, och en, som gynnar guldstandarden och frihandel, sa skall jag roesta pa den senare, daerfoer att mitt foerstand saeger mig, att till och med tulltariffen aer icke haelften sa viktig foer landet som bibehallandet af den hoegsta standard foer folkets pengar. Skulle det icke vara nyttigt foer er att lyssna till maen, som ha ert foertroende och som af den staellning de intagit varit tvungna att saetta sig in i och proefva denna silfverfraga? President Harrison aer kaend som en mycket samvetsgrann man. Han aer icke rik--han aer fattig. Hvad som mest ligger honom om hjaertat aer att soeka gagna den fattigare arbetsklassen i hans fosterland. Han har studerat denna sak och han saeger er, att det foersta en foerfalskad silfverdollar kommer att goera blir att bedraga en fattig arbetare, som mottager den som betalning foer produkter eller arbete. Expresidenten Cleveland aer, liksom Harrison, en fattig karl. Hans sympatier tillhoera arbetsklassen-- massorna. Han maste studera fragan foer att kunna behandla den, och fastaen manga af hans parti hade blifvit dragna in i detta korstag foer silfret--tillfaelligt, fa vi hoppas (ty till demokratpartiets beroem maste jag saega, att det hittills i denna sak visat sig som en trofast vaen af de baesta pengar at folket)--Mr. Cleveland kaende, att han maste saega sanningen och foerdoema frisilfvermyntningsideen, emedan han ansag att den skulle skada nationens arbetare. Hans nyligen utsaenda bref ger ett annat bevis pa att naturen bildat honom till att ga i spetsen--en modig man och icke en pultron. Han vaeger icke sina personliga foerdelar mot deras baesta, som en gang valde honom till president. Vi kunna naemna aennu flera: Ingen dugligare, praektigare och mera aekta demokrat aen Mr. Manning och ingen dugligare, praektigare och mera aekta republikan aen Mr. Windom har nagonsin handhaft nationens finanser. Dessa maen voro folkets verkliga vaenner. Bada maste undersoeka silfverfragan foer att veta hvad som var baest och handla sa, att det laende till folkets vaelfaerd. Bada blefvo djupt bekymrade oefver den hotande faran af "foerfalskade mynt" och anvaende all sin makt foer att hindra kongressledamoeterna fran att tvinga regeringen att blottstaella arbetarnas intressen och goera dem till ett offer foer spekulanter. Tva af dessa stora maen ha af eder upphoejts till den hoegsta politiska vaerdighet pa jorden, och de hade och hafva framfoer allt hjaerta foer de mangas vaelfaerd. Att de, ehuru politiska motstandare, likvael enades i denna fraga maste foer hvarje farmare, handtverkare och arbetare i Foerenta staterna vara ett mycket talande bevis foer att de, och icke silfrets foersvarare, aero hans klokaste radgifvare. Jag slutar med ett rad till folket. Om icke regeringen upphoer att manad efter manad belasta sig med mera silfver, eller om fri silfvermyntning uppmuntras, sa undvik silfver. Om ni laegger af nagot, sa lat det vara guld. Om ni deponerar nagot i en bank, sa lat det vara guld. Det aer onoedigt att den fattige utsaetter sig foer nagon risk. Om ni icke skyndar er, sa skall ni finna att intet guld finns kvar at er. Spekulanter och foersiktiga och initierade affaersmaen skola bemaektiga sig allt. Det boer vara ett varnande faktum, att i dag kunde inga vaerdepapper saelj as som icke voro betalbara i guld. Faran star foer doerren. Hvad som aen haender, sa kan ni sofva tryggt pa guld. Silfver skall ge visa maen onda droemmar. Var regering kan goera mycket; hon aer ganska maektig. Men det finns tva saker hon icke kan goera: Hon kan icke af sig sjaelf, emot hela vaerlden, gifva silfver ett hoegre vaerde, aen det oefverallt i vaerlden aeger i sig sjaelft som metall; och hon kan icke minska guldets vaerde. En dag skall ni kanske tacka mig foer radet, fast jag hoppas ni icke skall fa anledning att foelja det. Tro dock icke att jag foertviflar oefver republiken--aldrig. Aefven om hon blir indragen i de svarigheter, som foelja med silfver, och vi fa det lika illa staelldt som Argentinska republiken, hvarest en gulddollar aer vaerd tva och en half silfverdollars, finns ingen anledning att frukta foer den slutliga utgangen. Folkets sunda foerstand skall snart ater infoera guldbasis, och republiken skall traeda fram i foersta ledet bland nationerna. Men silfverexperimentet kommer att kosta oss mycket, och det aer baettre att den direkta foerlusten drabbar de fa penningstarka aen massan af folket. Aefven i baesta fall kommer den senare att lida mest, maen med pengar veta baettre, aen andra kunna det, huru de skola skydda sig. Jag aer saeker pa att folket skulle kunna hindra all denna foerlust, om det endast kunde laera sig foersta fragan, ty dess intressen, aennu mer aen de rikas, ligga att fa aerliga pengar och det behoefde endast uttala sin oenskan till sina representanter foer att den hotande krisen skall bli afvaend. Silfver har, pa grund af dess vaexlande pris, blifvit spekulantens verktyg. Stadigt, rent, ofoeraenderligt guld har alltid varit, och mera nu aen nagonsin, det baesta medlet foer att skydda den stora massan af folket. Jag har skrifvit foergaefves, om mina ord icke i nagon man goera klart hvarfoer det aer sa, och om de icke kunna foerma folket att lata sina representanter i kongressen tydligt foersta att, komma hvad som vill, maste republikens staempel vara sann, amerikanska folkets pengar de vaerdesaekraste af alla pengar i vaerlden, oefver tvifvel och misstankar, och dess standard i framtiden, som det foerflutna, icke vaexlande silfver, utan evigt bestaende guld. _________________________________________________________________ HURU FOERMOEGENHET VINNES (Ur "New York Tribune", den 13 April 1890) Foerdelarna af att boerja i god tid. Universitetsbildning icke erforderlig foer ekonomisk framgang. Fattiga pojkar framtidsmaennen. Maen med affaersduglighet saekra om erkaennande. Arbetsvaerlden kan indelas i tva stora laeger--jordbruk och industri. I dessa goera motsatta principer sig gaellande: i det foerra en utstraeckt foerdelning af jord ibland manga, och i det senare straefvan efter att koncentrera affaersfoeretagen at de fa. Ett af de tva stora misstag, hvarpa "Fattigdom och framatskridande"--Henry George's bok--hvilar, aer att jorden kommer mer och mer i haenderna pa ett fatal. Den enda kaella hvarifran Mr. George kunde erhalla tillfoerlitliga upplysningar i saken aer statistiken; och denna saeger oss att ar 1850 var medelstorleken af farmar i Foerenta staterna 203 acres; 1860, 199 acres; 1870, 153 och 1880 reducerad aenda till 139 acres. Till denna snabba foerdelning af jord ligger orsaken naera till hands. Farmaren, som med egen arbetskraft odlar en liten farm, aer i stand att foerdrifva ur taeflingen kapitalisten, som foersoeker att med hjaelp af andra drifva landtbruket i stor skala. Det aer ett ganska egendomligt foerhallande, att i Storbritannien ha de sma jordbrukarna laettare gatt igenom de foer jordbruket ogynnsamma konjunkturerna aen de stoerre egendomsaegarna. Salunda hafva vi fran bada laenderna bevis pa att under lika lagars fria spelrum blir jorden mer och mer foerdelad bland de manga. Bland alla sociala fragor aer ingen af stoerre vikt aen denna, och intet skaenker samhaellsvaennen stoerre tillfredsstaellelse. Den lille jordaegarens seger oefver den store betryggar tillvaexten och bestaendet af det element i samhaellet, hv