Project Gutenberg's Barnen ifran Frostmofjaellet, by Laura Fitinghoff

Copyright laws are changing all over the world. Be sure to check the
copyright laws for your country before downloading or redistributing
this or any other Project Gutenberg eBook.

This header should be the first thing seen when viewing this Project
Gutenberg file.  Please do not remove it.  Do not change or edit the
header without written permission.

Please read the "legal small print," and other information about the
eBook and Project Gutenberg at the bottom of this file.  Included is
important information about your specific rights and restrictions in
how the file may be used.  You can also find out about how to make a
donation to Project Gutenberg, and how to get involved.


**Welcome To The World of Free Plain Vanilla Electronic Texts**

**eBooks Readable By Both Humans and By Computers, Since 1971**

*****These eBooks Were Prepared By Thousands of Volunteers!*****


Title: Barnen ifran Frostmofjaellet

Author: Laura Fitinghoff

Release Date: February, 2006 [EBook #9828]
[Yes, we are more than one year ahead of schedule]
[This file was first posted on October 22, 2003]

Edition: 10

Language: Swedish

Character set encoding: ISO-8859-1

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK BARNEN IFRAN FROSTMOFJAELLET ***




"Barnen ifrån Frostmofjället" is a Swedish childrens novel, first
published in 1907.  The author Laura Fitinghoff was born in 1848 and
died in 1908.  The first printed edition is illustrated with six
paintings by Vicken von Post, who died in 1950.  The paintings are
thus still covered by copyright, but the text is in the public domain.

This e-text was produced for Project Gutenberg from Project Runeberg's
digital facsimile edition, which is based on the first printed edition
of 1907, available at http://runeberg.org/frostmo/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

  _________________________________________________________________

                           Laura Fitinghoff

                             Barnen ifrån
                            Frostmofjället

                          En barnberättelse
                          för små och stora

                          A.-B. Ljus' Förlag
                              Stockholm

                 Centraltryckeriet, Stockholm, 1907.

                         Professor John Berg,
             den själsstore, outtröttlige människovännen,
                        tillägnas denna bok af
                           författarinnan.

  _________________________________________________________________

Innehåll / Table of Contents

Företal
Nödår och barkbröd
Kap. 1. Sju små värnlösa
Kap. 2. Med vargspår i sikte
Kap. 3. Glasögonkarlen
Kap. 4. Under morgonrusket, inne och ute
Kap. 5. Alle man till verket
Kap. 6. Glasögonkarlen åter ensam
Kap. 7. Skingrade
Kap. 8. Hvart har Märta-Greta tagit vägen
Kap. 9. "Millmaste Tana"
Kap. 10. En så fin liten stinta
Kap. 11. Småstintorna, bägge
Kap. 12. Arbetsförtjänster och penningfrågor
Kap. 13. I den dödas ställe
Kap. 14. Per-Erik och Anna-Lisa
Kap. 15. Det spökar på isen
Kap. 16. I Röfvarekula
Kap. 17. "Kasken"
Kap. 18. Bröllopsgården
Kap. 19. På flykt
Kap. 20. Eld
Kap. 21. I egen, grön stuga
Kap. 22. Husbond och matmor
Kap. 23. Undanjagade
Kap. 24. Ett oförmodadt återseende
Kap. 25. Lappkåta och renskjuts
Kap. 25. Åter på egen hand
Kap. 26. "Bruden"
Kap. 27. Illa ute, i val och kval
Kap. 28. Månke och Gullspira
Kap. 29. När Månke vardt ensam
Kap. 30. Ute i bärskog
Kap. 31. I strid med Bjänntasse
Kap. 32. Uppe i fäbodarna
Kap. 33. Gräl, och allt väl
Kap. 34. Åter på predikstol
Kap. 35. Annat att tänka på
Kap. 36. Åter ett sändebud från mor
Kap. 37. Indianer
Kap. 38. Maglena
Kap. 39. Alla sju från lillgråstugan

  _________________________________________________________________

                               FÖRETAL.

Vid en diskussion om "Våra barns nöjesläsning", som jag för en del år
se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s.k. "frifräsare" yttranden i
frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes
vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna,
hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten.
När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga
"upphöjda" anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur
de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och
hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets-
eller förbättringssyfte "ägna" sig åt dessa tåliga beskedliga små våp,
eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas
tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan
aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro
deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för
intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen
från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i
deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att
en dag få folk af skild bildningsgrad att förstå och rätt bedöma
hvarandra.

Ock en sak till. Vi måste få till stånd en sådan prisbillighet på
nöjesläsningslitteraturen, att böcker från goda kända pennor, hvilka
nu i dyrbar utstyrsel nå blott de förmögna hemmen, i förenklade,
billiga upplagor komma ut öfver hela landet och lära barnen från de
många så olika landskapen att få syn på och intresse för hvarderas
särmärken i natur, språk, folklif. Sådana böcker skulle möjligen komma
att uttränga den osunda kolportörlitteratur och jolmiga
söndagsskollektyr, som nu frestande bjudes eller påtvingas barnen i
alla de tusentals hem, där man ej har råd att inköpa praktupplagan "af
två-, trekronorsböcker som nöjesläsning för barnen". Ja ungefär så där
klubbade han på, talaren. Hans ord och tankar rotfäste sig hos mig.
Redan då beslöt jag att mitt nästa arbete skulle bli en "Nöjesbok" i
ofvannämnda riktning för barn, med typer just från arbetsklassen.

Det är barn från förfluten tid. De allmogebarn, som jag då kände och
lefde midt ibland, där uppe i ådalen, som jag har tagit mig för att
skildra i det jag låtit sju stycken föräldralösa små på egen hand ge
sig ut från hembygden där, under hårda nödår barkbröd och svält och
fattighus är hvad som väntar dem.

"Mor", hvaraf minnet följer de af hennes läror och exempel
genomträngda barnen har jag tecknat efter typen af de allmogekvinnor,
hvilka då åtminstone icke voro några märkliga undantagsmänniskor äfven
i de fattigaste hemmen.

Modern, som då fick ersätta skolan, eller, när den var ambulerande,
långa tider af året fick ensam sörja för barnens undervisning, såg
minsann ej mellan fingrarna med dem hvarken när det gällde "ordets"
inhämtande i den nu så förkättrade utanläsningen, eller dess
tillämpande i ett arbetsgladt tuktadt sedligt lif inom stuguknutarna,
där föräldrarna då ännu ägde myndigheten.

Det sjöngs mycket både i storgårdar och småstugor den tiden. På det
ensträngade instrumentet, "spelstocken" tog man med stråken "ut" ur
"nummerboken" den stämma i koralen, som föll sig bäst för rösten och
som skulle ljuda samman i den fyrstämmiga kyrkosången på söndagen.
Fiolen ljöd vid fester och glada tillställningar, ofta till sprittande
låtar af bondspelmännens egen komposition. Andliga sånger, folklåtar
och visor tonade ut från storkök, fäbodvallar och drängstugor under en
smittande frisk arbetsglädje. Det låg poesi öfver arbetet, barnen
lockades däraf. Det var ej med tyngd i lynnet och surmulenhet de
följde far och mor i arbete. De voro hemmastadda i stall och ladugård
hos getter och får samt lärde sig att förstå naturvärldens höga,
inträngande språk under vistelse i skog och mark, på getstig och i
fäbodar.

"Ante", "Månke", "Per Erik", hvilka traska de ändlösa vägarna fram,
äro omedvetna om de etiska begrepp, den skarpa sanna blick för natur
och folkets sinnesriktning, de därunder tillvälla sig. Maglena, "som
ser där ingenting finnes att se", och "hör där ingenting kan höras"
och hvilken, ett naturens älsklingsbarn som hon är, kan sjunga och
dansa midt under nöd och faror -- hon skall ge af sitt hjärtas, sin
fantasis rika skatter till dem som under lifvets högsta öfverflöd lida
brist på sådan helig gåfva.

Ante skall en gång med kraft och öfvertygelse och med ordets makt
kämpa emot det stora onda, som förtär folket och hemmen. Han har
redan, innan han med småsyskonen trädde in i en gård, kunnat se och
bedöma om nykterhet, ordning och arbetsglädje höllo den vid makt,
eller om superiets förbannelse tryckt förödelsens stämpel öfver folk
och kreatur och allt där både utom och inom. Antes blick har varit
skärpt genom den ångest han erfarit att syskonen, Månke, Per Erik,
Anna-Lisa, Maglena, att dessa små stackare, som han på eget bevåg
dragit med sig ut från hembygden skola besmittas af det onda, som
möter deras ögon, och han afskyr och fruktar detta onda, med en stark
andes hela styrka. Mer och mer växer upp inom honom en till sist
obetvinglig önskan om att med ord, genom kunskapens makt få ge sig i
strid mot detta onda. Han vill en gång lära folket att "förstå Guds
röst, och att hitta vägen till himmelen". Barnen, och folket i
gårdarna få delvis tala Norrlands allmogespråk, detta för att
bibehålla lokalfärgen och låta fjällbarnen kvarstå på det plan i
allmogevärlden dit de höra, men från hvilket de möjligen i läsarens
tanke skulle lösryckas om de, med den intelligens och begåfning de
dela med en del af de bildade klassernas barn, äfven skulle kunna
förfoga öfver dessas uttrycksmedel. Det är kanske ej oäfvet att
svenska barn lära att sätta sig in uti de olika landsmålen, och bör
detta ej bli dem svårare än att komma tillrätta med de utländska och
många främmande ord, hvilka vimla i äfven våra barnböcker, men hvilket
missförhållande jag icke utan svårighet sett till att undvika.

Den snart uppväxta generation, som en gång lefde sig in i en barnbok
"En liten värld bland fjällen" skola i slutet af detta arbete
återfinna sina vänner från den tiden, både "Rofvorna" och "Anna Dea".

Meningen är att i en annan fortlöpande del ge en fortsättning af
Frostmobarnens tillvaro och olika utveckling i de hem de vunnit.

Jag älskar de där naiva, allvarsamma och dock ljust leende små
öfvergifna trulsungarna. Deras öde finnes redan delvis i fantasien och
delvis efter verkligheten fullbordadt i mitt inre.

Innerligt önskar jag, att småstugornas barn och barnen i storgårdarna,
trulsungarna i fjällbyar och ödebyggd samt de goda, väl uppdragna
hjältarna och hjältinnorna äfven skola lära sig att förstå och älska
de sju små öfvergifna barnen ifrån Frostmofjället.

Furuliden Stocksund 20 april 1907.

Författarinnan.

  _________________________________________________________________

                         NÖDÅR OCH BARKBRÖD.

Det var nödår uppe i Norrland. "Nödår" betyder, att man är så godt som
utan mat på de ställen, där barnskaran är stor och jordbiten, som man
skall lefva af, liten.

Det gör icke så mycket att den är liten, när sommaren kommer tidigt,
och kornet, som man där uppe bakar det hvita vackra brödet af, mognar
redan i juli, så att man kan få fara till kvarnen och mala mjöl af
det.

Inte heller gör det så mycket, om jordbiten är liten när sommaren är
lång och lagom torr, så att potatisen på landet växer duktigt, och man
på hösten i september kan få ta opp både tjugu och trettio stora,
granna potatisar från den håla, där man i juni satte ner en enda, men
en med många "ögon", ty från hvart aldrig så litet öga, eller litet
rundt hål på en potatis, växer det ut rotstjälkar, när den sättes ner
i varm, torr sandjord.

Ja, när det blir "godår" uppe i Norrland med mycket regn före
midsommar, värme och stark dagg om nätterna, då slår björken ut och
står doftande fin och fager, då den ett par dagar förut stått med kala
brunglänsande grenar. Åkerbärsblommor sticka upp vid dikesrenarna,
djupröda i färgen som små rosenbarn. I den väderleken bli de snart
till sköna, saftiga åkerbär.

De grå stenhällarna bli öfverdragna med mattor af hvit- och
violettfärgade "natt och dag"-blomster, som leka tittut med
skärblommande kattfötter. Barnen binda sig kransar af dem, bygga sig
lekstugor i sandgroparna, där de höga, granna råmjölksblomstren stå i
täta stånd, rosenröda, stolta i hållningen, och nyponbuskar med
doftande rosor i blom titta ner på dem öfver den sluttande
jordskorpan.

Det är glädje och skratt och stoj hvart man vänder sig. Hvita, söta
rofvor som man får äta af, och ärter i fyllda skidor växa ute på
åkern. Nog af bröd, smör, ost och annat godt och rart, finnes äfven
inne i småstugor och fattigmanshem.

Men under nödåren hörs icke mycken glädje af. Snön ligger kvar till
framemot midsommar. Rofvorna, hvilka sent sättas ner som frön i
jorden, hinna knappt knyta sig till en liten potatis' storlek, förrän
frosten kommer och gör det så hårdt och trångt omkring dem, att de ej
kunna växa. Ärtskidorna hänga vissna som små svartnade trasor ute på
ärtåkern, -- inte en enda ärta blir det i dem. Likadant med kornaxen,
som bruka hålla sig så stolta på sina vajande höga stänglar, de hänga
som brutna, fast vid det gröna, korta strået.

Så kan man väl förstå, att under nödår kommer intet korn och inga
ärter till kvarnen och om, på någon högt liggande gård, frosten farit
mera varsamt fram, så är säden ändå så kraftlös och besynnerlig att
mjölet blir gråsvart, och pannkakorna, som man lagar till af det, bli
som en lös lervälling.

Det är icke mycken föda i sådan mat. Barnen bli snart magra. Deras,
under de goda åren rosenröda kinder få en gråaktig färg, och ögonen
äga ej mer den klara glansen.

När barnen i hopar följa föräldrarna åt för att neråt frostfria bygder
bettla om föda, se de ut som små gubbar och gummor. Det skär en i
hjärtat att se dem.

  _________________________________________________________________

                           FÖRSTA KAPITLET
                          SJU SMÅ VÄRNLÖSA.

Under det förfärliga nödåret i slutet af 1860-talet kom en sådan skara
vandrande från Frostmofjället högt oppe i Norrland. Skaran bestod af
en liten flock på sju barn, hvilka ensamma vandrade fram genom
utarmade, vinterödsliga bygder. Ingen far eller mor följde dem åt. Sju
stycken utmärglade små, och den, som liksom förde dem an, var bara på
trettonde året. Han hette Ante, egentligen Anders.

Barnen kommo från Frostmofjället, där frosten också farit hårdast fram
vid gårdarna.

Deras far hade under nödårstiden tagit sig till att supa. Svag och
fumlig, som han blifvit af det och af barkbröd och svältföda, hade han
stupat ned under en jättetall, som han var med om att fälla i skogen.
En dag bars han hem död.

Hustruns bekymmer mångdubblades. Hon orkade ej bära dem längre, utan
hon rent af tärdes bort af sorg, mest svält. För man kan förstå att de
matbitar, som hon kunde få ihop, unnade hon hellre barnen än sig
själf.

När hon nu skulle till att dö, ängslades hon mest öfver att barnen,
som hon arbetat och lidit för, skulle in i fattighuset, eller, än
värre, "bjudas ut på auktion" till den som ville ta dem för den minsta
penningsumma, som kommunen ville bestå.

"Bry er int om te sörje öfver de, mor", sade Ante, som satt vid sängen
och försökte tvinga i modern vattenvällingen, som han nyss kokt i
spisen.

"Dom ta er, om ni vill eller int", flämtade den sjuka. "Ett sån't
nödår, när alla mått förtjäna för att lefva. Och ingen som blir god
mot er och bryr sig om er."

"Vi gå härifrån mor. Vi sätt småstinterna på kälken, och så gå vi
gårdmellan nere i landet som annat, vuxet vandringsfolk. Skollärarns
Kalle säg, att far hans säg, att folke ner i bygden ha fått bå' korn
och pärer (potatis), och ni ska si mor, att de räck nog åt oss å."

"Ja, såvidt Guds välsignelse ger brödet, så blir ni aldrig utan. Du
har gjort mig så lätt och ljus i sinnet med hvad du sagt, lill Ante.
Men Gullspira --."

"Hon få följa oss hon å. Ligg int' och ängslas mor!"

-- "Int ängslas jag. -- De ha blifvi så lättsamt inom mej. - Jag ser
allt lysa så himlande ljust öfver dej, och öfver barna där i
sänghalmen, och det sjung så grant oppöfver mej. -- Ante så -- grant!"

Med det föll Antes mor tillbaka på trasorna hon hade under hufvudet.
Ante lade igen ögonlocken på henne och satte psalmbok under hakan, så
att den inte skulle falla ner. Mor hade gjort så med far, när han var
slut.

Mor var inte väl i grafven förr än socknemännen kommo samman för att
skaffa barnen in på fattighuset, eller auktionera bort dem.

Men den dagen de kommo till den fallfärdiga stugan, där de väntade att
finna barnen, var den tom.

Brädskjulet därinvid, där de visste att geten brukade finnas, var tomt
det med. I stugan var det skuradt och oppsnyggadt, som om gammalt
ordentligt folk ämnade lämna den i andras händer.

Barnen, hvilka de kommo för att taga, hade tydligen gifvit sig i väg
redan föregående dag. Men männen kommo öfverens om, att man nog inte
skulle behöfva vänta länge förrän man hade dem här igen och det med
fattigskjuts från någon af de närmaste socknarna. För öfrigt kunde nog
ingen heller veta, hvilken väg de tagit. Telefon och telegraf funnos
icke där uppe i ödebygden, och man kunde ingenting göra åt saken. Alla
hästar, som funnos i byn, voro med i skogskörslor, hade de också
funnits hemma så hvem hade tid att ge sig ut på jakt efter
barnungarna. "De vände väl tillbaka när hungern tog dem. Det var skada
på geten, den kunde en ha fått sälja åt dom. Men, som sagdt, dom är
väl snart här, bå' ungar och get."

Barnen vandrade sålunda iväg utan att oroas af förföljare. Men där
blef dock, under dagens lopp, en gråt och en jämmer på småstintorna,
Brita-Cajsa och Anna-Märta.

De gräto icke för att de fröso så att näsa och händer voro
rågklintsblå på dem, och tårna så frusna, att de inte kunde stå på
fötterna. Nej, de jämrade sig och gräto i hunger. Den hårdaste
brödkant, den minsta potatis skulle de ha slukat med begärlighet. Men
vägen öfver storskogen var mer än två mil lång, och de hade icke varit
innanför en stugudörr på hela dagen. De höllo sig först undan alla
försök därtill, af rädsla för, att man skulle ta kvar dem och föra dem
till fattighuset --, sen af nödtvång, då det icke fans en än så
eländig liten stuga att komma in uti så lång skogen var.

"Kom Gullspira", lockade Ante till sist. "Jag lider int höra den
olåten på barna. Du få dra 'na ett tag igen Anna-Lisa."

"Ja men de ä rent synd, så många gånger som vi i dag ha sliti i hennes
spenar efter mjölk", invände Anna- Lisa, som var på elfte året.

"Men käre, tig då barn. Ni ska få en mjölkskvätt igen. Gullspira,
granna, fina lill-piga, kom nu så få jag mjölka dej. Barna svält
ihjäl."

Gullspira, den, trots ytterlig magerhet, ståtliga gulbruna geten,
kafvade sig fram ifrån tallriset vid vägen, där hon tagit sig ett godt
mål. Hon ställde sig stilla invid Anna-Lisa, som hukade sig ned och
drog några mjölkstrilar ner i den lilla trävril (skål) hon höll med
vänstra handen.

"Ge mej å -- Ge mej å", gnällde Per-Erik och Månke, (Magnus).

"Åh ni skulle väl skämmas, stora karlarna. Du Per-Erik är på sjätte
året -- och du Månke på sjunde."

"Näej du, på sjätte är jag, de sa' mor, å tå henne fick jag mjölk
ibland å."

"Men du bli på sjunde till Kyndelsmäss, och de är bara en vecka dit.
Vi, som ä manfolk, ska väl int ge oss öfver så där på rappe. -- Gå
före och håll Gullspira i raggen så frys ni då int om händerna. "

Det var Ante som talade och kommenderade och småpojkarna visste sig
ingen annan råd än att lyda, helst Gullspira, "som hade folkvett", det
trodde de fullt och fast, hört kommenderingen hon med och klämde sig
intill dem med sin ludna, varma päls.

"Ta hit Ujyla, tå få vi väme ått vi å", skreko småstintorna på kälken.

"Ni mått vara snäll nu. Giss på om mor hörde småstintena sina grine
för jämnan. Ha ni int just fått mjölk, som va bå söt och varm."

"Men de va som ingenting", kved Brita-Kajsa. "Va' tinnenin" upprepade
Märta-Greta snyftande, med tårar i stora, sorgsna ögon.

"De va två skedfyllor till er hvar. Och nu kom vi nog snart fram till
nån' storgård så ni få mat. Sätt opp dej på kälken du å Maglena, så få
ni värma hvarann. -- Så ja, de va granne småstinter, som int grine
länger. Mor, hon skulle vara storgla, om hon såg er."

Ante strök småsystrarna om de blåfrusna kinderna, stoppade in deras
stela, röda händer i schaltrasorna de hade bundna i kryss om lifvet,
och snodde den gamla nötta fårskinnsfällen fast om deras fötter.

"Skjut på kälken nu du Anna-Lisa, så vi kom ut ur skogen här.
Skollärarns Kalle sa', att när en fick si spillrerna af lappkåtan, där
Lapp-Israel dödde, så va en inte långt från bygden."

"Ja, men han sa åt mej, att vargen strök här i fjällen. Jag var tokig,
som for iväg med dej, det sa Kalle å."

Anna-Lisa gick framåtböjd och sköt på kälken. Hennes tårar droppade på
småsystrarnas halsduksomlindade hufvuden. Hon snyftade, så att det lät
som om hon hickat.

"Jag vårdar mej int om te svara, när du tala så bort i tok", skrek
Ante med hög röst för att göra sig hörd. Han gick ju långt framför och
drog, med kälkrepet öfver axeln.

"Tro du kanske, att Kalle hade tagit sej an dej, gett dej mat och
kläder. Har dom int stugan full med barn själf, kanske?

"Men där slapp en då svälte och fryse ihjäl."

"Just som om dom hade velat ha dej där! På fattighuse hade du varit i
denna dag, i lag med spetelsk-Babba (Barbara) och tok-Lasse." --

"Dom svält int, och frys int ihjäl dom heller."

"Åh tvi, en så'n stinta --! Du fick äta dej fullmätt af vattenvälling
denna moron, getost och bröd af hva Sven Påls gett oss, har du fått
såväl som vi. Men om du int ha skrofvet fullt hele da'en, så ger du
dej till att grina och villa tillbaka, och de till te fattighuse."

"Ja hvart tror du vi kom nu då! Du tänk väl ta oss fram till kungen.
-- Hui, -- hui, -- hui", snyftade Anna- Lisa.

"Ja, som de ä med de, så kunde jag nog göra de å, -- å be'n ta dej. Du
kunde då göra så pass som te geta getterna åt en! Det vore väl nånting
te stort de, emot te sitte framför spisen i fattighuse och glo."

"Hur månge getter kan han ha tro, kungen", pep Maglena ut ur
schalöppningen.

Hon tyckte att med det där talet om kungen började det lätta opp lite
i tillvaron. Sanningen att säga så hade hon hela tiden likat
Anna-Lisas tal, fast hon tyckte det var ledt att dom bägge två skulle
ge sej på Ante, som, det visste hon granneligen, inte ätit ett Guds
lån förr än de alla hade fått nog på morgonen, innan de gåfvo sig af.

"Åh int vet jag", sade Ante, "huru många getter kungen har.
Lill'stugufolk, som vi, kan ha en get, en torpare fem, sex, en
storbonde tjugu och mer."

"Herre gulla, då ha väl kungen hundra. -- Int rå jag me så månge."

Anna-Lisa släppte kälkstabbarna, snöt sig i fingrarna och torkade
tårarna ur ögonen med samma hand, som hon ändå dragit vanten af.

Äfven Ante stannade, så att kälkrepet hängde slakt. Han tog af den
stora malätna skinnmössa, som varit fars, och torkade svetten ur den
vackra pannan. Hans blå ögon lyste förtrytsamt, då han såg tillbaka på
systern.

"Kanske kungen ha hundra getter, och kanske han har tusen -- ja lika
många som en lapp kan ha renar. Men du tror väl int att kungen ha vett
te räkna ut hur många getter en tocken liten en som du är god för att
geta? Tro han att du kan geta hundra, så kan du de, för då har han
särskildt slag af lättgetade getter, kanske från Jerusalem; eller har
han några märkvärdiga gethundar, som kan hålla ihop dom."

"Tänk så fin och grann du ska bli Anna-Lisa. Kanske du få gå i
lastiker (resårkängor) och med silkeskläde på hufvet och en kjol med
småroser på, så du ser ut som törnblombacken på sommarn. Tänk att du
ska bli så grann!"

Maglena drog schalen från näsan och bjöd till att vända sig och kunna
ta Anna-Lisa i betraktande. En liten rar unge var hon, Maglena, med
det guldbruna håret glänsande och burrigt och de stora djupblå ögonen
så goda i blicken. Det var som om hon trott att Anna-Lisa, som gick
bakefter och sköt kälken, nu var klädd i lastiker och nyponblomsdräkt,
med silkesduk, bara för att hon tänkte sig henne så.

Anna Lisa tog sig dock inte vidare väl ut i denna stund med svartgrå
yllehalsduk snurrad fast om hufvudet och bunden i en knut i nacken,
med mors gamla rutiga tröja, på hvilken midjan nådde ned åt knäna på
henne, och så desslikes mors trasiga, snedgångna kängor. Genom
trasorna i dem stack starrgräset fram, som man stoppat i till värme
och fyllning.

Det var nog ett drygt göra, att en kall vinterdag gå genom milslång
skog i en sådan beklädnad, och det var kanske inte att undra på att
Anna-Lisas annars icke oäfna ansikte med de blå ögonen och det ljusa
håret, hade ett mörkt, bistert uttryck.

Hon och brodern stretade åter iväg med kälken. Anna-Lisa muttrande och
puttrande, Maglena helt upprymd -- såg för sig en kungageterskas
härliga tillvaro.

"Per Erik, Månke, stanna", ropade hon till de båda bröderna. I trasiga
lappskor och fars så allt för bedröfligt illa passande kläder tassade
de iväg på ömse sidor om Gullspira med deras händer i hennes ragg.

Pojkarna stannade båda och inväntade skjutsen. De voro utleda och
uttröttade på den ändlösa vandringen. "Manfolk" och på sjätte, sjunde
året så mycket som helst, så gnagde hungern ändå i små magar, bet
kölden i naglar och tår, och tyngde klädpaltorna mer än de värmde. Men
nog för det att de voro så pass kariga att de kunde hålla inne med
jämmer och klagan, fast tårarna runno utför blåfrusna kinder, och små
skuldror oförmärkt ryckte till af någon kort kväfd snyftning.

"Hva är de nu då" -- sade de, manligt öfverlägset, där de började gå
bredvid kälken. "Ska vi hjälpe er te dra? Du tör nog tröttne opp du
Ante."

Månke sköt topplufvan, som tillhört farfar hos Sven Pålsons och nådde
honom ner om öronen, tillbaka öfver hufvudskulten och gned oförmärkt
bort möjliga märken efter så allt för omanliga tårar.

Ante spottade i näfvarna, tog tag så att kälkrepet skar knifsdjup
ränna i vadmalströjan just öfver skuldran, där den gammal och sliten,
som den var, inte tålde vid värst mycket mer i slitningsväg.

Han spände i och drog, som om uppförsbacken de nu nådde varit en
glidande utförsbacke, iddes icke svara på Månkes ynkliga förslag. Det
syntes ända ut på den kullriga ryggen, så bedröfligt han tyckte det
vara.

"Int kan ni dra oss allihop, det vet en väl att sånt är bara skryt",
sade Maglena, som kommit i prattagen och inte frös så mycket, sedan
småsystrarna klämde sig in emot henne och blifvit stilla, då de
somnat. "Men ni ska få höra på roligt."

"Vet de, att Anna-Lisa hon ska bli geterska åt kungen. Månghundrade
getter har han, större än Gullspira.'"

"Ingen get är som Gulispira, var så god, du --" sade Månke och såg
hotande på Maglena.

"Jaså, -- har du sett getter från Jerusalem kanske? Dom ha horn, som
si ut precis som månen när han är ny och blänkande, så de lyser om
dom. Och så kommer dom i tusen hundrade, och man sir dom springa öfver
myrmarken och äta myrbär. "

"Ja han som hade såna här. Jag skulle kunna ha i mig tusen kanner",
gnälde Per-Erik.

"Ja, dom ät myrbär" -- Maglenas röst fick ett drömmande, längtande
tonfall. -- "Dom ät myrbär, för hela myran står full af sånna --, och
fil (grädde) ur stora hoar, kungen frågar inte efter de."

"Ja, om en ändå hade en kärnfilbytta här", -- kved Magnus.

"Å tunnbröd så mycke vi kunne dra på kälken", tilllade Per-Erik, med
en ogillande blick på den tarfliga last den nu bar.

"Tunnbröd, förstås, ät kungens getter". -- Maglena fortfor med sin
beskrifning, utan att i minsta mån stöta sig på syskonens brist på
intresse för själfva ämnet och ständiga återkommande till matfrågan.

"Ja, dom ät tunnbröd ur småkrubberna."

"Dom va ju ute på myran nyss. -- Getterna stå väl int inne den tiden
på sommarn", anmärkte Ante, som för att kunna höra på Maglenas, hur
tokigt det var, behändiga språk, skjutit mössan snedt opp ifrån
öronen, så att den höll på att vippa bort från hufvudet.

"Dom mått väl in te kvällen, för myggen och åte (insekter) och för
björntasse (björn), dom är nog inte fri han hos kungen heller."

"Hvem skulle villa vara ute och gete hela natten också för den delen."
Anna-Lisa blandade sig nådigt i samtalet. "Gå ute och gete, då en ska
sitta inne och äta fläsk, som dom steker hos kungen, så flotte rinn
och det luktar så att -- ja så att --"

Anna-Lisa fann icke ord att uttrycka hur härlig den lukten skulle
vara, af stekt fläsk.

"Och pärer hela grytfyllor", tillfogade Magnus ifrigt.

"Som ha sprucki i skale, och som man får äta i kannevis", sade
Per-Erik.

"Ja, se'n getterna ha fått. -- Ni ska få höra. Dom kom öfver myran och
ha äti sej så mätt, att dom är lika rund, som suggan dom slaktade hos
Sven Påls i höst."

"Då orka dom int flöje så faligt heller, så en kan rå med att hålla
efter dom" sade Anna-Lisa gillande."

"Nääj, dom gå så där som suggan gick, just som så hofverande. Så klif
dom opp på fjälle. De lys som från kanken (tuppen) på kyrkan, i
kungens störes (fåbodar). Och så kommer getterna där, förstår ni, och
de blir precis ljust utaf alla dom tusen hundra horna, som är som
månen i nytändning."

"Å hva dom ska mjölke, såna getter", sade Månke med trånad i rösten.
"En kunde väl få såavis."

"Å göra ostar så en kunde spricka, så mätt skulle en bli", tyckte
Per-Erik.

"Ja, men si kungen skulle bli smäckmätt först, förstår ni, och alle
hans drängar och piger" ifrade Maglena.

"Förresten vet ni barna, så kan kungen få de, som är finare ändå än
fläsk och pärer och getost. Han kan få färsk-laxen om han vill", sade
Ante öfverlägset.

"Int på vintern heller; då laxen kryp efter åbotten ut till
storvattne, är han nog int go te ta", anmärkte Anna-Lisa.

"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig
förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas
hvarenda dag."

"Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena.
Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro.

"Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka."

"Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa. "Å aldrig att han drick en tår
utan te doppa de mesta han rå med af de också. A hvad de kaffe ska
vara starkt å salt!"

"Ja, han som vore kung ändå, så en finge allt tocke där", skrek Magnus
ut ur hjärtats djup.

"Och så har han en storen, storen stuga, där de är finare än i
prästgår'n, rent åf som ett gullhus, å så vet han då hvar han ska
ligge, -- de är då int i ett sån't gammrat (skräp) till stuga, som
våran var", puttrade Anna-Lisa.

"Som våran", -- "är hon int god nog! Om så väl vore att vi ägde na'.
Me den lill'kryddgår'n och store, granne häggen. Vore så väl, att vi
kunde komma dit igen, Gullspira och allihop, så tyck ja vi skulle ha
de lika bra som kungen." Ante, som talade, såg med allvarsam blick på
syskonen. "Si ni, de är en sak, att mor fans där -- och dödde där, och
aldrig får vi igen så'n stuga."

  _________________________________________________________________

                           ANDRA KAPITLET.
                        MED VARGSPÅR I SIKTE.

Det liknade sig till att börja kvällas, och ännu voro barnen kvar i
skogen. Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras
pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det
högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig,
och därtill så grufligen tungsint.

Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge
sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.

Men han hade icke kunnat lida den tanken, att småstintorna, som mor
varit så rädd om, skulle komma till oskyldt folk. Han var rädd att
kommunalen skulle bjuda ut dem på auktion, så att hvad stackare som
helst, i detta nödens år, skulle kunna ta dem, bara han fick en slant
från kommunen.

Om småstintorna och pojkarna också skulle få mat på de ställen de så
komme till, så var det inte sagdt för det, att de skulle få höra ett
godt ord eller bli lärda till sånt, som mor hållit så noga på. Hon
hade strängt hållit på, att de skulle säga sanning, vara ärliga och
sköta om ordentligt, hvad de blefvo satta till. Hon hade lärt dem att
inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när
de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem,
den gode, mäktige Fadern i himmelen.

Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när
de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman. Mat, och hvad de
behöfde, trodde han de skulle få, när de drogo iväg ut till folk och
bygder, som inte lidit så stort men af frosten, och som därför väl
alltid hade något till öfvers för dem.

Men redan nu, första dagen, kände han huru svårt han ställt det för
dem alla. Värst att han också blef trött själf, då han för sin del
sparat på både vattvälling, getmjölk och de brödstycken de efter
moderns död fått af beskedligt folk, så trött att benen nu veko sig
undan honom, och småsystrarna på kälken tycktes honom tunga som
timmerklampar.

Han såg af alla märken, att mera snö skulle komma. Kölden hade "slagit
sig", det kände han, så varm han ändå hållit sig som dragare, och det
förstod han, då snön inte längre knarrade och skrek under fötter och
kälkmedar, som den gjort förut på dagen ända från det de alla, tidigt
på morgonen i norrskens-ljus och blekt månsken, dragit ut från den
lilla gråa stugan. Med afdöende spiseleld glimrande genom den lilla
fönsterrutan hade den liksom sorgsen sett efter de aftågande barnen.

Snö skulle komma och riktigt yrväder, det förstod Ante af att
ekorrarna flögo som pilskott mellan granarna. De togo kottar mellan
tassarna, flängde af dem de skarpa fjällen och samlade ihop den
doftande, mjuka massan, som fanns innanför dem. En svindlande brådska
hade de, så det knappt var möjligt att med ögonen följa deras
rörelser. Tjädern, som i stadigt väder rör sig lugnt och värdigt
utvecklade äfven han brådska. Det var inte så godt om rönnar med bär i
furuskogen, och att lefva endast på tall och barr var dock för
enformigt, tyckte han. En riktig snöyra kunde ju komma att hålla en
inne på boets omkrets länge nog.

Hararna, i hvit vinterdräkt rutade snön med lustiga spår tre och tre,
i knippen som ett broderadt mönster.

Räfvarnas spår gingo fram i rak linje med runda små hål. Och så --!

Ante, som orolig såg sig omkring efter alla märken i skogen äfven där
den var flack, härjad af skogseld eller uthuggen, Ante såg med ens
stora, grofva, litet aflångrundade spår i rad, spår hvilka gingo i
bredd med hvarandra, spår af flere -- af många fötter, vargens fötter
--!

Han grep på nytt kälkrepet, snodde det fast om köldstelnade fingrar
och sköt mössan ner öfver en af fruktan och ångest kallsvettig panna.

Så vände han sig tvärt emot barnen där bakom honom.

"Ni gorme (sladdra) så farligt. Vi ska sjunga nu i ställe, så går de
fort te komma ur skogen. Ta opp, du Maglena>.

Maglena villfor utan tvekan broderns uppmaning. Hon tog med ljudelig
röst upp sången om Kanan:

                  "Hvad har min Jesus gjort för mig.
                     Jo han steg ned till Kanan.
                           Himmelska Kanan.
                     Kom låt oss gå till Kanan";

Alla barnen sjöngo, medan Maglena med sin klingande ljufva röst ledde
sången.

De gingo fram genom den nu mot den tidiga mörkningen dystra skogen,
öfver hvilken himmelen hvälfde sig snötjock och blygrå.

Men nu var det som om de ej tänkt på eller förstått annat än att
sjunga.

Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga,
stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att
gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde
syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra
det hemma i lill grå stugan hos mor.

            "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."

Sången tonade ut så vackert ibland gran och fur. Det var som om en
liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud
af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång
hördes.

Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade
upp emot den tröstlöst dystra himmeln. Han sjöng i tro på hjälp,
fastän hans starka röst ju egentligen bäst förmådde att nå och väcka
vargen, barnadödaren, af hvilken han nyss varsnat de många spåren, i
bredd med hvarandra.

Nog hade Ante vetat af förut att vargen denna hårdårsvinter börjat
smyga ute i marken, och nog hade han en del oväderskvällar, när kölden
stod skarp så det dånade och bräckte i stugknuten, hört hans svultna
jämmerulande (tjut) inne i skogarna.

Men så här långt ner åt bygden trodde han, att man skulle gå fri från
den. Ante tyckte det han med barnen gått så långt från hemtrakten att
alla förhållanden skulle ha förändrat sig. Och att nu ändå varsna
sådana spår! En tröst var, att han ensam förstod, hvad de kunde
betyda.

Nu var Kanan-sången slut. Han tog själf upp en ny sång, och syskonen
stämde in:

              "Jag vet ett land af idel ljus, hvars ..."

Ante hann ej längre -- -- --

"Barn --! Det ryk, och gnisterna flyg ur skorsten till en gård! Herre
gulla, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna skälla."

Han tog med ens i och började springa, som om han dragit tomma kälken.
Anna-Lisa slet halsduken från ansiktet så häftigt att pannan stretade
upp med håret, och hon fick kinesögon. Hon lyfte fötterna lätt, som om
hon redan fått på dem sina kungliga lastiker.

Men Maglena, hon kröp in i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och
rädd för främmande folk - helst så'na ute i bygden. En kunde ju aldrig
veta, om dom var som riktigt folk skulle vara, så att dom såg ut som
folket uppe i Frostmofjället. Kanske de här hade ett öga bak i
hufvudet och ett i pannan; och kanske dom gick på händerna och åt med
fötterna.

Hu hvad det var huskigt --! Hvad kunde de tala för mål tro --!
Frostmomålet var nog särskildt fint, så inte skulle en tro att så'nt
utsocknes folk kunde tala det.

Så långt som de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå att allt
skulle vara olikt och som oppnervändt.

Gullispira hon tyckte som Maglena, att det var huskigt att komma till
främmande folk där hundar redan hördes tjuta och skälla, så hon drog
sig bakefter kälken med nosen så godt som mellan kälkstabben och
Anna-Lisa, som hon myndigt klämde åt sidan.

Per-Erik och Månke, voro morska karlar alltigenom från den stund de
hörde skallet från en byhund.

De spottade, misstänksamma på hvem af dem, som kunde slunga spotten
längst ut framför sig och de satte händerna neråt mors gammeltröjor,
som de hade på som ytterplagg, och inbillade sig fullt och fast att de
stucko ner dem i fickor. De pratade och undrade om det var någon i
sällskapet, som möjligtvis varit harig och rädd af sig en sådan dag,
vid en sådan farligen långskjuts. För sin del så hade de då bärgat sig
storstyft. En är inte manfolk för inte!

Till den grad upprymda voro de, att de nedläto sig att leka med
småstintorna. De gjorde sina ohyggligaste, värsta grimaser mot dem och
pepo dem i halsen för att få dem att skratta.

Och i den glädjestämningen kom nu barnskaran ut ur skogen, in mot en
by. Den stora landsvägen, som de följt genom skogen, var tätt
uppstickad eller märkt med små granar på ömse sidor om den. Det var
för att man skulle veta att köra rätt i vägen med snöplogen när det
blef så mycket snö att man inte annars kunde veta hvart vägen tagit
vägen.

Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen den de i
morse lämnat, förde bara en i djupa snön upptrampad stig. Det var just
inte mycket lätt att komma fram där med kälken. Gråhund därifrån
skällde också, som om han ville äta upp dem allihop. Nog hade det
kanske varit bättre för dem att dra iväg till någon af storgårdarna,
hvilka rödmålade med hvita knutar lyste fram i snön. Men det såg så
tryggt och hemlikt ut med den lill'gråstugan uppe under berget, att de
utan vidare gingo dit.

Gråhundens skall förstodo de väl. Han sade han, som alla gråhundar,
och sådana funnos mest vid hvar stuga, att det kom folk till gården.

Nog hörde barnen också på skallet, att gråhunden inte aktade dem
stort.

"Vov, vov", bara patrask, ska jag mota bort dem tro!"

Gråhunden teg ett ögonblick. Han stod kvar på lill'trappan, som
föreställde bro utanför stugan. Så sänkte han hufvudet och morrade
betänksamt.

"Bara smått folk i alla fall, valpar, så att sägandes -- så'na torde
inte kunna skada folk eller gård --."

Han höjde hufvudet, gläfste meningslöst fast plikttroget, såsom en
samvetsgrann gråhund alltid gör det. Men så fick han väder af geten,
fick ögonen på Gullspira, som skymtade fram med hufvudet mellan
kälkstabbarna och Anna-Lisa.

"Jaså, det var en annan sak! Inte vanligt folk. Inte med ärlig
hundvakt. De ha en get till hund! Oförsynt!"

Gråhunden gaf sig till att skälla, morra och illgläfsa, som om han
sett tjufvar i en kyrka.

Barnen saktade stegen. Ingen af dem öppnade munnen.

"De är bara för vi är så uselt klädd", mumlade Anna-Lisa till sist.
"Komme vi som Sven Påls barna på husförhöre, i marknadsköpta kläder
och pliggskor, så skulle nog hunn där fägna oss med svansen och skälla
som om han bjöde oss stiga in och hålla te goa."

"Men stinta", invände Ante, "nu kom vi inte till husförhörskalas, utan
för te be folk om mat och husrum, och de si gråhunn, och vet väl att
dom ha smått om de i en så'n lill'stuga och därför är han sint."

"Sussu -- sussu --" lockade Ante och försökte ställa sig in med den
ilsket skällande, nu rätt ut på dem rusande hunden.

Maglena kullrade sig ut från kälken.

Hon slet schalen ifrån hufvudet, sprang fram emot hunden och bölde sig
ned emot den med utbredda armar.

"Sussu --, sussu --. Int är du sint på oss. Du si väl att vi ä små och
ensammen!"

Det var som om hunden förstått henne. Han tystnade, sneglade förläget
åt sidan, gäspade, som hundar göra då de känna sig skamsna. Plötsligt
satte han upp öronen som om han varsnat något hotande från bergssidan.
Och så började han skälla och gläfsa, med hufvudet åt det hållet,
torrt, tillgjordt, utan mening i skallet, skällde så tills barnen
hunnit in i stugan.

  _________________________________________________________________

                           TREDJE KAPITLET.
                           GLASÖGONKARLEN.

Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt,
sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.

Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten
ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog
emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad
som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning
hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när
de andra knogade iväg in.

"Hä igen dörren!" dundrade en grof röst.

Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så
skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver
hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.

Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken
alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja,
det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora
glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han
syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem,
som kommo in.

Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små
lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga
nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes
och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna
händerna.

"De är hundturken vi kommi till", hviskade Maglena, med tänderna
klapprande af rädsla.

"Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt
Gullspira, jag", sade Per-Erik. Han klämde tyst opp dörren med foten
och gled ut med hastigare fart än han kommit in.

Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en
tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.

Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes
från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om
hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna
vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.

Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss
hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig,
och hon kände sig eländig på alla vis.

"Moooj" -- tog hon i -- "Etta Eta ill då te mooj!"

Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif
i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten
ändå än den mindre systern.

Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de
andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade
förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken.
Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla,
blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den
bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på
nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra
hundturkar att spisa sig mätta på.

Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande
gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.

Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora
flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor
varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med
kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som
helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så
särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp
med gälla, pipande snyftningar.

Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande
jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en
karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej
inte om han också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon
i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem in uti. Inte om
han så gått pinad af all fasans ångest för annalkande glupska vargar,
och därtill nu, på sistone kände skammen af att komma med hela skaran
för att be om mat för dem alla och sig själf, samt -- om husrum -- Men
ändå!

Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda
snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt,
och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en
karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr
på, måste hålla inne med.

"Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör
ut oss, om ni håll på så här."

Var det likt det, att "barna" skulle tiga vid en sådan darrande,
halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig
och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.

Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.

"Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och
Guds fred brukar en annars säge."

Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta
af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i
ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men
inte alls ondskefull uppsyn.

"Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i
hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?"

Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små,
om benen.

"De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran
är tom på bå far å -- mor --"

Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.

"Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te
forsla en så'n här hop tillbaks dit."

"Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna
för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom."

Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.

"På de vise!"

Glasögonkarlen spottade och hvisslade.

"Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?"

Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den
grofva, dånande rösten.

"Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor
ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad
mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun
(oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å."

"På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop
ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs
här --"

Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.

"På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan
ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till
grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom
därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken
att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting
emot sirap?"

Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade
små blekansikten.

"En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan
grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när
man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela
socknen, då lefver man på annan dryckjom."

Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt
mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var
illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades
lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det
huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och
potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen,
vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen
var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade
väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under
mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på
dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en
kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.

"Om jag skulle kunna få mala jag", sade Anna-Lisa försagd. Hon stod
redan några steg närmare gröttallriken.

"Så går jag ut efter mer te lägge på elden", tillfogade Ante. Utan att
vänta på svar var han ute.

"Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra
hemma", ifrade Maglena.

"Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve" pep Brita Cajsa, som snålt
såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.

"Etta Eta tope dovle å", ifrade allra minsta tvååringen och räckte
fram handen efter något att sopa med.

Glasogonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.

En hade väl aldrig sett slik liten en piga.

Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved
utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.

Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för
Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när
hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.

Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju
rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med
i sällskapet.

Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.

Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid
drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga
"tiggeri". Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll
honom tillbaka.

"Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort
heller?"

"Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon
mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon
hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa
oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat
har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss."

"Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller", försäkrade
Maglena stolt.

"Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en
behöfver då inte ängslas för de", sade Månke drygt och klef fram. Han
hade stått och tittat på Glasögonkarlen, hvilken för honom, som genast
fick se framsidan af hufvudet blef en vanlig människa med ögon där de
skulle sitta ögon, hvilka till på köpet för den som, liksom Månke
tittat på dem i smyg voro bara goda, inte lika rösten, som var sträf
och skrämsam.

"På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en
till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där
ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt
geten! Kluck, kluck --"

Det lät som om mannen skrattade.

"Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, --
eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg
ifrån med ens, om ni har fler."

"Nääj, vi ha int mer än en", försäkrade Månke med en stor allvarsam
blick upp emot de plirande ögonen.

"Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?"

"Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i
stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss.
Det vardt liksom varmt åf na!"

"Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest
ängslades för, du", föll Maglena in.

"På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten."

"Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å
är obäddadt", försäkrade Månke. "Hon är aldrig noga pået Gullspira".

"Kluck, kluck". Glasögonkarlens axlar skakade.

"Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att
bju på."

Månke gick storbelåten till dörren.

"Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo."

In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen.
Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade
fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.

"Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som
en ändå dragi na hela dan."

Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.

"Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla."

De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande och smekande henne
så som de väl aldrig smekt mor eller hvarandra.

"Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan." Maglena drog
getens smala nos emot sin tunna kind.

"På de vise, att hon brukar tänka på sån't också", kluckade karlen,
som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.

"Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De
är färdigt nu", småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten
mer och mer syntes bli verklighet.

Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen
lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite
kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.

Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla
grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes
fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som
var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så
mycket de ville äta.

Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste
bordsbönen inför en sådan anrättning.

Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt
mumlande: "På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla
ha gått."

"Ska inte getmadammen vara me vid borde", sporde han, när han stötte
på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.

"Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver.
Var så go, Gullspira!"

Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af
gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.

Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.

Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i
några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i
skåpet.

Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den
kalla, men ju ändå så rara maten.

Karlen kom in med fånget fullt af halm. "De här tror jag skall förslå
för bå folk och fä."

Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med
eldgnistorna.

Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig
några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i
halmen och lägga sig till ro för natten.

Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för
maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem
halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras
hufvuden emot getens varma ragg.

"På de vise -- kluck, kluck." Glasögonkarlen stod och stirrade på de
små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina
små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.

Han drog fållen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante
höll honom tillbaka.

"Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på
kälken och kläderna, som vi ta åf oss. "

"Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni."

Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr
bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I
ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket
dricksglas.

"Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha
sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve."

Han fyllde glaset till mer än hälften. "Jag plär alltid själf supa ur
buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men
någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha,
som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en
god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog
så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i
vintertid dom å." Han såg välvilligt på de små "karlarna".

"Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!"

"Smådrängarna", Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De
torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett
storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa.
Till och med de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få smaka på
brännvinet.

Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit
anklagad för ett brott.

"Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!"

"Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att
han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme
från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va
kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup
när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten.
Jag just som trår efter sällskap åt min sup."

Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop
tänderna och steg tillbaka.

"Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert
att int bli nån supare."

"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar
en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!

Ante blef hvit i ansiktet. "Käringprat" det mor sagt, mor, som ensam
fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt
sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och
han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig
om hvarken henne eller barnen.

Tårarna kommo honom i ögonen.

"De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här
skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att
svara för å."

Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen,
som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så
ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.

Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna
näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade
innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och
svettpärlor rullade ner från hans panna.

"På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för", sade
han långsamt, liksom högtidligt. "Ja, så skall ja bli den som är rädd
för den 'sista supen' också, då jag inte var det för den första. Det
sa' Ladd-Pelle och jag med!"

Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen.
Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i
halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner,
bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det
syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om
dem.

Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
knusande öfverlägsen hållning.

  _________________________________________________________________

                           FJÄRDE KAPITLET.
                   UNDER MORGONRUSKET INNE OCH UTE.

Tidigast af alla vaknade småstintorna på morgonen. Utom glasögonkarlen
förstås, Ladd-Pelle, som han annars kallades, då han, när han var
nykter, tillverkade rent märkvärdigt fina laddar.

Han hade varit uppe länge nog, så förundrad öfver att så dags vara
redig och klar i hufvudet att han gick och småkluckade för sig själf
som i förnöjelse.

Grötvattnet stod och kokade i grytan och till och med det, så hade han
sköljt ett par näfvar pärer, så barnen skulle få smaka däraf till
saltströmmingen.

Ladd-Pelle hade inte på många år känt sig så besynnerligt lätt i
tankarna. Han rent undrade öfver att han kom att gå hem förra kvällen,
han, som annars brukade stanna öfver i krogköket på gästgifvaregården
och kunde gå i suptagen många dagar. Ja underligt var det. Nu satt han
ju redan i fullt arbete, hade väl beställning på så många par laddar,
så han kunde hålla på natt och dag, och folk ville ändå ha mer af
honom.

"Ita Tasta" -- hördes Märta-Gretas röst från halmbädden. "Opp! si ny
dotta."

"Ita Tasta", annars Brita-Cajsa, var genast klarvaken. Hon kröp på
alla fyra öfver de ändå stadigt sofvande äldre syskonen, till
Märta-Greta, som i ensamheten kraflat sig öfver dem, äfven hon, och
vidare rullat sig fram till spisen. Där hade hon fått fatt i ett
vedträ, som hon lindat i halsdukar och förklädestrasor och nu höll upp
emot systern med en min af stolt lycka. "Putta na --!"

Brita-Cajsa trutade ut sin lilla mun så mycket hon förmådde för att få
den att nå in genom de tjocka höljena till själfva vedträdet, som
riktigt nog fick en smackande kyss.

"Ha hon fått nå'n mölk", frågade Brita-Cajsa ifrigt.

"Tinnenin." Märta-Greta skakade bekymrad sitt hufvud. "Tinnenin allt."
-- (Ingenting alls).

"Vänt, ja ka ge'na ja', tom moj ga lillbjo."

Hon lade vedträdet tätt till sitt bröst, såg ner på det med stor ömhet
i blicken, vaggade sakta med kroppen och hviskade: "Sung nu Mäta-Geta,
så somna hon."

"Va ta mi Jetu ot tö mi. Millmaste tana, o åt ått då ti Tana.
Millmaste tana."

Märta-Greta var fast öfvertygad om att hon sjöng fullt korrekt sången:
"Hvad har min Jesus gjort för mig." "Millmaste tana", det betydde
Himmelska Kanan. Den som inte kunde begripa det' hade väl inte vanligt
människoförstånd.

Syskonen voro mycket stolta öfver, att lilla Märta-Greta, som inte var
två år, kunde "säga allt hvad hon ville", riktigt "tala rent".

"Dotta ha pumm." Uttydt: dockan vill ha mjölk. Att en sådan föda eller
dryck beståtts dockan när Brita-Cajsa höll henne till bröstet, tycktes
icke ingå i Märta-Gretas föreställning. "Pumm" skulle dockan ha, hon,
som Etta-Eta själf måste ju känna en våldsam hunger och törst.

"Anna-Ita opp! Etta-Eta illa ha pumm å tatta å älle."

Anna-Lisa, som sömnyr satte sig opp i halmen, förstod genast att
Märta-Greta ville ha mjölk och kaffe och välling. Hon såg upp
förlägen. Då man var ute hos främmande folk, som de nu alla voro, så
fick en be sej fram så vackert och inte kommendera sej till hvad det
så vara månde.

Ante var äfven kvickt på fötter. Hans första tanke gälde Gullspira,
som inte fanns i stugan. Det var ju hon som hade mjölk åt
småstintorna.

Han hälsade godmorgon på värden, som satt vid spisen och drog den
beckade tråden genom det styfva vadmalet, samt såg ut som han setat i
stugan alldeles ensam. Ante fick med djup tillfredsställelse ögonen på
matanordningarna i spisen.

Men så gick han ut riktigt i förskräckelse för geten. En kunde aldrig
veta hvad det blifvit af henne, då hon kommit ut ensam på så främmande
ort.

Ante hade så när icke fått upp dörren för den förfärliga västanstorm,
som sopade fram och röt som tusen vilddjur, in mellan bergen. Snö bar
stormen med sig -- snö, så man icke kunde hålla ögonen öppna och se
hvad man hade framför sig, knappt se handen.

Gråhund hade krupit in på förstugukvisten, men med ögon och öron
spända ändå. En bra hund fick vara på sin vakt just sådana
styggvädersdagar då båd' varg och räf, och uf och uggla kunde söka sig
fram till folkboningar.

I dag hade nog gråhunden äfven en annan orsak att vara misstänksam.

Den där geten, som gick och hofverade sig som hund, hade nästan retat
vattuskräck på gråhunden, när hon gaf sig till att gå in i stugan och
bli där öfver natten. En hund med hederskänsla kunde ju inte vara inne
i så'nt sällskap och höra ledt bräkande. Nu hade gråhunden legat och
tjurat och ondgjort sig hela natten. Ett så'nt där missfoster med
horn, utan svans, och med ögonstenar som stodo på längden i stället
för runda i hufvudet, hon skulle få ligga inne hon, då en så fin
gammal gråhund, som skyddat gården natt och dag och som dragit
husbonden ur tusen faror, då han var drucken och inte kunde reda sig,
fick ligga ute. I ett så'nt väder till, då ingen borde kunna köra ut
ens en hund.

Att det där missfostret bara täcktes gå in i huset! Och att sedan se
henne, när hon kom skuttande ut på morgonen, så säker och trotsig, som
om hon bott där inne för alltid. Gråhunden blef så skamsen så han kröp
under bron, för inte kunde han ge sig till att ställa sej och skälla
på någon som kom ut ur stugan. Den hund fanns väl ej skapad som skulle
ha burit sig så bakvändt och ohyfsadt åt.

Men nog för det, att man kunde ha ögon och öron med sig och se hvad
det skulle bli af den, som obekant och utan hundgåfvor att nosa sig
till allting, gaf sig utom gården i ett sådant väder.

Gråhunden skällde, kort och dämpadt skadegladt, nästan som om han
skrattat för sig själf.

Han vände bort hufvudet, ruskade på sig och morrade, lite lagom
hotande, då Ante kom ut och började ropa och regera. Gång på gång
lockade pojken på ett så tokigt ljudande namn, som "Gullspira". Om det
varit Pilona eller Snälla eller Frågvis, men "Gullspira"! Ante klef
ner från trappan, vadande i snö till midjan. Han skuggade, bländad,
ögonen med armen, som han höll upp framför sig.

"Gullspira -- kille, kille, geten. -- Hvar är du --?"

Ante tänkte på vargspåren han sett under gårdagen. Visste väl hur
hågad han var på getkött, vargen.

Inte ett spår var att se i snön af geten. Stormen röt, så att Ante
riktigt kände huru hans egen röst drunknade i dånet. Det var därför
han inte hörde huru Gullspira bräkte, till svar på hans ropande.

Ty hon hade länge sedan hört honom. Men hon tänkte som så, att hon
ville mallra i sej frukosten, som hon hittat åt sig i ett gammalt
uthusruckel, först innan hon gaf sig till känna.

Någon gång måtte där ha funnits kreatur i rucklet. Vidjebindslen
hängde ner i två större bås, och en liten räcka på hvad som varit fyra
små getbås urskiljdes i en vrå. Kolsvart och förfärligt smutsigt var
det här inne, och Gullspira skulle väl aldrig annat än i yttersta nöd
kunnat förmå sig att gå in. Men hon fann några borttorkade löfkärfvar
i en afbalkning. Till och med det så hittade hon några höstrån och
sådor, sådant fint affal af blommor och blad, som lossar ur det till
hö torkade, slagna gräset och som kreaturen så gärna förtära.

Ja, så fick då Ante kafva omkring där ute i snön så länge, tänkte
Gullspira, och ropa och locka. Inte gick han åt för det. Men i alla
fall brådskade hon på med att äta, så att munnen gick som en
hackelsemaskin. Hon hade nog litet sjukt medvetande; men tänkte också
på att hon behöfde samla på sig mjölk till de små barnkillingarna där
inne i stugan.

Ante klef i snö till armarna. Han var nu nästan framme vid landsvägen.
Ängslig, utom sig, blef han, då han ej fann geten. Hvad skulle han ta
sig till om han inte fick mjölk åt småstintorna. Och så tungt och
sorgsamt det skulle kännas att tänka på det vargen slitit sönder fina,
granna Gullspira.

"Mä-ä-ä" -- tyckte Ante sig höra. "Mä-ä-ä-ä-ä!"

Han vände sig häftigt om, fick Gullspira nästan i famnen, som hon kom
hoppande och dykande i drifvan.

"Gullspira, du få int skrämme mej så här", sade han med en betänklig
skälfning i rösten. "Du mått väl förstå att de är du och jag som stå
för alle små'en där inne och vi mått hålla ihop."

  _________________________________________________________________

                           FEMTE KAPITLET.
                        ALLE MAN TILL VERKET.

Det var oro och misstämning inne i stugan, men som vände sig till
riktig fröjd när Ante och Gullspira kommo åter dit in. Anna-Lisa fick
mer än en stopfylla med varm skummande mjölk af geten, det räckte både
till grötdoppa och till kaffe, och att blanda i vatt'vällingspadet, så
man tyckte att det blef rent kalasmat.

Men så det såg ut i främmandestugan! Gamla trasiga laddar, som Pelle
hade till lagning, slängda kring golfvet. Halmen utströdd. Hade icke
den välsignade elden brunnit på härden, och lyst opp stugan, så skulle
väl mörkret stått på där inne hela dagen, då innsidan af fönstret var
gråsvart af smuts, och yrsnön nu dessutom klumpade sig fast utanför.

Ante och Anna-Lisa togo itu med att rusta opp där en smula.

Maglena letade rätt på mässingkammen i lillkunten. Det blef i dag
hennes uppgift att kamma småsyskonen, hvilka uppgåfvo tjut på tjut
under hennes nitiska bemödande att få lockigt hår att falla slätt och
stripigt att ligga fint.

Sedan var det kylda, såriga tår och skafda små hälar, som skulle
ansas. Näfverrifvan (ask af näfver) togs fram ur kunten, den var fylld
med hemkokt såpa, en välkommen gåfva af en granne där hemma.

Det var bara roligt att få slaska och tvätta fötterna i såpa och varmt
vatten och att sen stryka på dem svingalla, som i flaska också fanns i
kunten.

Huru mycket Anna-Lisa förmanade till varsamhet, så slaskade barnen så
våldsamt, att hon ansåg bäst att blöta hela golfvet och först som sist
skura af det.

Ante, Maglena och hon fingo i hvarsin tvaga. De strödde sand öfver det
med varmt vatten spolade golfvet, satte de bara fötterna på viskorna
och gnedo så att flisorna stucko upp ur det murkna, nötta träet.

Golfvet hade väl inte varit skurat på åratal, eller sedan "de
allihopa" gingo ifrån stugan och lämnade halta stackars suparen
allena.

Småstintorna sutto uppe i gubbens bädd och gjorde dockor af vedträd
och stickor. Småpojkarna diskade vrilar och träskedar och skrapade
grötgrytan under ett öronbedöfvande oljud.

Ladd-Pelle blef alldeles förskräckt när han fick se hvilken mängd
trasiga laddar, som barnen, under vildslut slängande, hopade samman åt
honom under spisen. Han kände sig ändå bra förnöjd när han tänkte på
huru välkommen han skulle bli då han kom ut i gårdarna med dem,
färdiga. Det var annars känd sak att Ladd-Pelle hellre söp än
arbetade.

Lite emellan hötte han i dag åt lillkammarhållet till, där
bränuvinsflaskan fanns, i sällskap med en hel kutting starkvaror. "Stå
där du och blinka och vinka, och ligg där du, stinn i kräfvan. 'Sista
supen' ska ni få behålla själf! Jag skulle ha legat här i dag jag
rejelt som ett svin om jag tagit den #'ista supen', skulle bli.
Märkeligt att barna här skulle vända in hit. Alla tiggare, som gått
fram här de sista åren, så har dom nog sett att här var ett så styggt
hål, att ingen kunde ha sämre, och dom ha bara gått förbi. Men barnen,
kluck, kluck. Dom hade inte bättre vett än te gå in till en så'n
fyllkanalje. Om jag nu bara låtit bli att ta hem brännvin i går, så
hade jag haft pengar så jag kunnat köpa kakor hos bagarn te
småänglarna här."

Han reste sig mödosamt, satte kaffekokaren öfver elden, blängde utåt
rummet, småmysande.

"Ska vi inte ha oss en förmiddagstår tro? Herre gulla" mumlade han för
sig själf, "stintan har rent af vett tå sej själf te tvätte af
fönsterglaset."

Barnen logo emot honom, varma och röda, så som de fäktat. Småstintorna
i sängen sjöngo sina små till sömns med mjukt, ljufligt ljudande,
'Millmaste tana'.

Månke och Per-Erik slogo och gnisslade med knif och järnskrapa i
grytan, skrattade och skrålade:

                  "Näcken han spelar på böljan blå."

Inte nog med det. De drogo till med en visa som Ante inte likade, då
den liksom angick honom själf.

  "Ante han var en hurtiger dräng,
  flitiger som en myra,
  rask var han som den raskaste karl,
  stark var han väl som fyra."

Det var liksom att göra spektakel af honom med den där visan, så han
blef sint, och sade att de kunde gasta på en finare låt. De kunde
också låta bli att skrapa hål i botten på främmande gryta.

"Nog håll järngrytan", medlade Pelle. "Det låt så fägnesamt te höra
barna sjunge. Dom ha aldrig gjort det här hos mej förr. Bå käringen
och barna trätte då förjämnan innan dom for af till Amerika, dit jag
då int ville följa dom."

"Ja nu är de ett så'nt oväder i dag att ni tör få stanna här, för ute
hinn ni inte till landsvägen förr än ni är begrafven, sån snö som de
är! Men jag har inte mycke att bjuda på, annat än sötigt (skämdt) mjöl
till gröt, och strömming, och så kaffe."

"Ja skulle de int duga de", sade Ante, som rätade upp sig. Han hade
gått framåtböjd och skrapat golfvet med näfver för att efter
skurningen få det hvitt och torrt.

"Vi tycker att de är behändigt te få stanna här i stugan, vi", tillade
Maglena. "När vi få aldrig så lite afröjdt här, så blir de liksom
hemma i stugan hos oss, fast där hade vi blommer i fönstre."

"Ja men annars heller", fortfor Maglena. Hon riktigt hoppade till.
"Jag, som tog lillkaktusen me mej i knuten."

Hon sprang till kunten, som hängde på spiskroken, gräfde bland allt
grej de hopat samman där, och fick tag i en stor strut, ombunden med
en halsdukstrasa.

"Si ni! Ni må tro han lef den fina, granna lillkaktusen. Jorden fins
kvar på'n å. Käre få jag en näfverrifva te sätte'n i."

Pelle antydde åt henne hvar en sådan fanns.

Så satte Maglena ner den tilltufsade plantan, som då inte precis
gjorde skäl för benämningen "fin och vacker".

Hon hviskade ifrigt en stund med de äldre syskonen och gick sedan
blyg, men med högtidlig uppsyn, fram till värden.

Maglena frågade med bäfvande stämma om han ville hålla till godo med
hennes lill'grannkaktus. Hon hade fått den hos skollärarns och det
skulle bli så granna blommor på den, ellanste röda, och större än en
kaffekopp. Men den skulle stå så solen kunde lysa på den genom
fönstret, -- och vatten skulle den ha hvar dag.

Ladd-Pelle hade nog inte mycket förstånd om blommor. Den här tyckte
han såg ut mest som en bäfversvans med hvassa små nålar på. Men nog
hade han så mycket vett att han förstod att stintan gaf bort hvad hon
höll högt i värde, så han tog åt luggen, då han inte hade mössan att
ta af och bjöd henne sedan handen för att tacka.

"Håll till godo", sade Maglena, så kungligt nedlåtande som om hon
skänkt bort en hel blomsterträdgård.

"Jag vet aldrig hur vi ska bära oss åt, då jag är rent af utan bröd",
funderade Pelle och sköt glasögonen åt nacken till. "Si jag brukar
inte hålla så noga på hvad mat jag får i mej själf här om dagarna, det
är nog tokigt, men är så ändå."

"Har ni bara mjöl, så nog kan vi baka", sade Anna-Lisa öfverlägsen i
rösten. "Vi få väl elda opp bakugnen."

"Det var en sak de att jag har mjöl, men så sötigt så jag tror int
nå'n kan få bröd af de."

"De var väl värre för oss te få bröd förra vintern, och i vinter å,
när vi fick blanda bark och halm i degen", ifrade Anna-Lisa. "Ante",
återtog hon, "gå efter ved du och elda opp ugnen. Jag såg ett baktråg
i kontore här nyss, de ska jag bära hit. Och du Maglena, ta grytan tå
pojkana och sätt 'na öfver elden, så ska jag ösa dit vatten till
degspad. Vi få baka ljusugnsbröd, som int behöf stå och jäsa, och så
göra degen riktigt klinthård, då mjöle är sötigt.

"Som väl är så ha vi då krita här så vi kan hvitlimma spisen efter oss
när vi ha bakat."

"Men", fortfor Anna-Lisa med bekymrad röst, "de är farligt ledt, att
vi int ha en mattrasa te lägga öfver nyskurade golfve."

"På de vise, att här ska bli som hos fint folk. Ja, så gå in i
lill'kammarn och ta ut trasmatterna, som ligg' där. Ta fälltäcke
också, så kan vi stoppa fast det om halmen, där i vrån. Här blir rakt
som jul i stugan. Ja, bättre, för den delen. Jularna har jag int haft
mycken reda på, som jag lefvat i superi. Kom hit ni småpojkar ska ni
få lära er göra laddar."

Månke och Per-Erik fingo becktråd, vadmalsbitar och syl. Makalöst
ståtligt att dra tråden högt i vädret, få klämma sylen genom det hårda
tyget och lädret, och att i samma nu känna sig som fullgod laddmakare.

Elden flammade snart i den stora bakugnen. Anna-Lisa och Maglena
fäktade med att knåda deg och kafla ut tunna kakor på bordet. De hade
degen hård som en sten, för att den inte skulle blötna opp under
gräddningen.

Ante stod för ugnen. Han tog brödkakorna, som systrarna bakade ut, i
det de rullade dem med kafveln och sedan naggade dem med naggen af
hopfästade hönsfjäd- rar, hvilka gjorde tätt, tätt med hål i kakorna.
Sedan sköt han in kakorna i den flammande ugnen och gräddade dem en i
sänder, framme vid luckan där härden var finsopad. Han fick passa på
väl att sno och vända kakorna med träspaden så att de icke skulle
brännas af den flammande elden.

Småstintorna voro förstås också med i bakningsbrådskan. De hade sitt
eget bakbord, på en inte allt för ren trästol. Dockorna sofvo med
vedträdshufvuden på den smutsiga örngottskudden, hvilken skulle komma
med på byk innan kvällen.

Annars var det rammel och rumor i stugan, ett lif och en flit.

Middagen skulle ju också lagas.

Pelle kom upp med förslag om att grädda ärtpannkaka i den varma ugnen.
Fläskflott i en kruka hade han att hälla på den, så det blef fin
middag med det färska brödet till, grått visserligen med blänkande
"degrand", och segt, så man kunde ha slitit tänderna ur sig på det,
men ändå orimligt välsmakande, som brödet gärna blir, när barn få baka
det själfva.

Gullspira fick gå ut och plocka i sig mat där hon förut funnit på den.
Kvarlefvor fick hon sedan inne. Så hon gaf mjölk i öfverflöd. Annat
hade Pelle varit van vid. Brännvinet hade här i stugan oftast fått
ersätta både mat och dryck.

  _________________________________________________________________

                           SJÄTTE KAPITLET.
                      GLASÖGONKARLEN ÅTER ENSAM.

Barnen hade dröjt kvar hos Ladd-Pelle hela två dagar. De skrattade åt
sig själfva när de talade om för honom hur han i förstone skrämt dem.
Han som var bara god och rolig.

Ovädret hade lättat opp. Man såg karlar köra snöplogen nere på
landsvägen. Pelle och Ante voro ute och försökte trampa opp en stig
dit ned.

Morgonen därpå, i dagningen skulle barnen ge sig af och de gingo alla
till bädden i god tid. När de hade somnat, hvilket inträffade så fort
de lagt sig i halmen, gick Pelle ut. Han haltade ner åt bygden. Folk,
som sågo honom sade: "Nu går Ladd-Pelle till krogen igen. Han har väl
legat hemma, full under ovädersdagarna".

Men Ladd-Pelle gick inte till krogen!

Han köpte gryn i handelsboden för de färdiga laddar han hade med sig
dit. Socker köpte han och en bit fläsk, och så små hvetebullar,
fjorton stycken. Han tänkte på barnen, och att de skulle ha två hvar
till kaffe, innan de gingo ifrån honom nästa morgon.

När han, spik nykter, kom hem, satte han sig att sy med förtviflans
fart. Det drog långt om på natten, innan han gick till sängs.

Men då stodo där tre par nya laddar invid halmbädden på golfvet.

Småstintorna hade varit så godt som utan skor på fötterna, hvilka sett
ut som köttstycken, svullna och röda, när Ante på kvällen tog af dem
de omlindade trasorna. Och Anna-Lisa hade haft skafsår på hälarna, så
att blodet runnit om dem och hon gråtit när hon skulle lossa
kängtrasorna från fötterna.

Det var kallt och inte fritt för att inte en eftersläng af ovädret låg
kvar i luften, när barnen på morgonen skulle begifva sig af.

Pelle hade nu hyllat om dem på alla sätt. Men han tyckte det var så
ledt att se dem draga ut ur stugan. Det var som om både värme och ljus
skulle gå ifrån honom med barnskaran.

Geten, det präktiga djuret, som mjölkade så bra, om han då åtminstone
kunde få behålla henne! Det skulle gå lättare att släppa brännvinet,
tänkte Pelle om en hade söt mjölk att så där ta till när som helst,
när törsten kom efter saltströmmingsfrukost och middag. Dessutom, inte
kunde barnstackarna dra en besvärlig get med hela vägen, tyckte han,
så han frågade dem om de skulle ha lust att släppa geten och lämna den
till honom. Han skulle nog skaffa pengar för den; nu, när han börjat
arbeta skulle det inte bli svårt. Men var det likt till det, att de
ville släppa Gullspira. Hon, som gaf dem värme, mat, som de voro
go'vänner med, och som var gammal och trygg att ha med.

Far fick nog inte misstycka. Men inte för många pengar, inte för något
pris kunde de släppa Gullspira.

"På de vise, att ni är som go' vänner me na också, och liksom kan
hålla er till, na. -- Så får jag söka till att hjälpa mig utan", sade
Ladd-Pelle saktmodigt.

"Vi ha haft de så bra här, och ni ska ha så många tack för oss alle."
Ante räckte fram handen och såg så godt och allvarsamt opp till
Ladd-Pelle, att denne tyckte det han inte skulle stå ut med att bli
utan dem alla.

"Och käre, glöm int att lillkaktusen ska ha solsken på sej, och vatten
hvar dag. När vi komma igen ska jag ha en annan stor, grann blomma åt
er, far", sade Maglena. Äfven hon tog i hand och tackade.

Anna-Lisa förstås tackade, hon som inte fyllest kunde visa eller säga
huru rent belåten hon var öfver nyladdarna.

Småstintorna lyftes upp. Märta-Greta sträckte upp armarna, spetsade
munnen till en trut -- "Putta faj, -- öla dann tol te Etta Eta".

"Hon vill pussa er, säg hon, för ni ha gettna granna skor."

"På de vise! Herre gulla, att jag stackars suput inte ska vara värd
att komma när en så'n Guds ängel --."

Ladd-Pelle vände tvärt ifrån barnen, gick ensam in i tomma, men nu så
snygga stugan. Han satte sig invid spisen och snyftade som om all
glädje i lifvet flytt honom.

Gråhunden, som belåten sett det misshagliga sällskapet draga iväg och
ute på lill'trappan hviftat muntert afsked med svansen, gnällde nu
jämmerligt och deltagande, när han inne i stugan fann husbonden i så
tungsamt sinnelag.

  _________________________________________________________________

                           SJUNDE KAPITLET.
                              SKINGRADE.

Det väckte nog icke så stor uppmärksamhet hos folket i den stora
fjällbyn, när de sågo skaran af barn draga därigenom. Det var en så
alltför vanlig syn i dessa tider att se uthungrade, hela hushåll ge
sig iväg för att bedja om lifsuppehälle.

Frostmofjällsbarnen drogo enligt Ladd-Pelles råd direkt ner åt
älfkanten till. De voro ängsliga och försagda att börja med, gingo i
saknadens tal om Glasögonkarlen.

Men det var så grant med den myckna snön, och så fritt och lustigt att
komma ut, så de kände sig slutligen riktigt nöjda och muntra på
morgonkvisten. Det klarnade opp i luften och drifvorna stodo i höga
vallar längs vägkanten. Så lustiga voro de också, de tunga drifvorna.
De hade hängt sig som tjocka hvita fällar öfver taken, fällar, som
hängde ner ända emot fönstren. Enbuskar och smågranar hade höga roliga
toppmössor på sig, och längs de gamla gärdsgårdarna veko sig
snödrifvorna öfver dem, som tjocka, hvittulliga klädesplagg.

Så det var så mycket roligt att se denna dag. Röda tvåvåningshus och
små grå stugor brydde de sig inte så mycket om. I alla dessa var allt
bra likt som hemma i deras socken. Kvinnfolk, som klefvo i snön öfver
knäna för att komma ut till ladugårdarna, hvilka lågo nersjunkna i de
hvita drifvorna, barn, som sopade och skottade trappsteg och stigar,
samt karlar, som sysslade med körredskap och beredde sig till
timmerdrifning på skogen.

Framemot middagen gingo barnen in i en röd storgård i slutet af den
stora byn. Mat fingo de där, bröd och kokt strömming. En vril
kärnmjölk sattes äfven fram åt dem på spisbänken.

Men de gingo tysta och modstulna därifrån. Matmora, som gifvit dem
Guds lånet, hade sett så bister ut, slängt maten till dem och mumlat,
men så att de alla hört det, ett en blef rent uppäten af tiggare från
fjällen.

Husbonden, som kommit in, hade sett dem äta, där de stodo i rad vid
spisbänken, och han hade sagt att tocke där sällskap passade bäst i
fattighuset, och att om han inte hade hästarna upptagna af
skogskörning, så gjorde han klokt uti att ge dem bakskjuts dit.

Barnen där hade sett så buttra och sura ut, som om de bott i ett
fattighus i stället för i en så stor gård, där de voro så rika att de
hade sex kopparkittlar på hyllan öfver dörren, och granna skåp och
silfverskedar i en hel rad öfverst oppe i skåphyllan.

"Fast där va fint så tyckte jag att de va grannare hos Pelle", sade
Månke. "Si de va en rejel karl de."

"Grannare var de inte", invände Anna-Lisa. "Var de likt de, så farligt
som där såg ut när vi kom, golfve lortigt och spisen svart, han ha väl
int varit hvitlimmad på åravis, och fönsterglase så en int kunde si
igenom de, och lakan och örngottsvar bedröflige innan vi fick tvätta
dom. Nej grannare var de inte. De är int grannare nu, när golfve är
hvitt, med matter på, och spisen är fin, och fönsterglase klart, -- om
jag vet --!"

Anna-Lisa såg virrig och villrådig framför sig.

"Ja, int vet jag heller", funderade Ante. "Bröde vi fick hos dom va tå
bättre mjöl, och ljust och grant var där, mat fick vi där, och ändå är
jag just som sint på dom."

"Mor, som sa att vi fick int vara sint, Ante. Nej int är jag sint",
sade Maglena, "men när jag tänk på dom så blir jag mest rädd för
folket vi ska komma till, ut i bygden. Jag är rädd för såna, som äg
storgårdar. Dom ska ju ändå ha de så bra, me pängar te köpa för, så
nödåre gör dom ingenting, --

"Ändå har en de bättre hos Pelle."

Syskonen gingo i grupp framme hos Ante. De hade så mycket att prata
och fundera om.

"Och där fanns ändå ingen mor i gårn hos Pelle", anmärkte Månke.

"Nej, för då hade han kunna haft de behändigt ändå, å snyggt inom
knutarna", afgjorde Anna-Lisa.

"Därsom moran varit som våran mora innan hon dödde", tillade Maglena
med en drömmande blick uppåt. "Dom hade int nå roligt själf heller."

"Vi få raska på, så vi komma utöfver ån innan de bli mörkt", sade Ante
och blickade upp omkring sig. "De börjar på te snå (pinblåsa) från
nordost å de är aldrig nå'n behändig vind."

"Huru har småstintorna de nu då?" Ante stannade kälken, böjde sig ner
emot småstintorna och stoppade fast fällen om Märta-Greta, som satt
lite hankigt framför Brita-Cajsa.

"Mäta-Deta täg att hon vill ha vinga och flyda tom tatan där, tom jämt
fal bleme ott", sade Brita-Cajsa.

"Etta Eta illa ha tå toa inna --, flyda opp te millmaste tana --, moj
i millmaste tana."

Märta-Gretas stora djupblå ögon tittade allvarliga ut ur
schalöppningen.

"Ja hör på hvad hon säg. Hon vill flyga till himmelska Kanan. -- Mor
är i himmelska Kanan" bekräftade Maglena, hon sköt schalen tillbaka
för att få kyssa den lilla systern, som var så hjärtekär för dem alla.

"Se här ska du få min bulle. Jag sparde en just för den skull."

Maglena stoppade bullen ifråga, hel, som den var, in i Märta-Gretas
mun.

"Gulla heller Maglena så tokigt du bär dej åt. -- Ska du rent kväfva
lilla våran", sade Ante, han drog tillbaka bullen ur munnen på den
halfkväfda lillan och plockade in bit för bit af den i hennes
begärligt öppna gap.

"Si här få dom en mjölksvätt till att värma sej me. Hon är duktig te
mjölke nu Gullspira."

Anna-Lisa kom fram med en bra nog stor trävril fylld med varm,
skummande mjölk.

"Uj-Yla! Tappa Uj-Yla", ljöd Märta-Gretas smekande röst ut ur schalen.

"Uj-Yla" gick fram och stötte med sin smala nos in i schalöppningen.

Nu bar det iväg igen med friska krafter. Den iskalla storgården och de
harmsna känslor den väckt, var borta, ur tankarna. Vägen var redan
tämmeligen bra uppkörd. En renhjord hade dessutom tydligen nyss gått
fram där och trampat opp den. De tusentals spåren hade en lång räcka
af vägen gjort den bred och öppen. Ett trasigt ostkar af flätade
rötter, sådant som lapparna använda när de göra ost af renmjölk, låg
midt på vägen.

Maglena tog upp det, och satte det på en kvist från en af smågranarna,
som prickade ut vägen.

"Kom, och låt de ligga", murrade Anna-Lisa.

"De låg int nå bra, och lillgranen där ba mej göra'n fin", skrattade
Maglena, "men nu håll jag på te bli trött."

Det hördes på rösten att Maglena inte var så munter som hon låtsade
vara.

"Ställ dej bakpå medarna en stund, så får du hvila", sade Ante.
"Anna-Lisa och jag rår nog me er alla tre en bra bit. Jag är rädd för
snöskya där, i nordväst öfver storfjälle. -- Men det skall väl inte
dra så långt om förrän vi få gå upp från ån här och nå byn, han talade
om, Pelle."

De gingo fort fram öfver den släta väg, som på älfven gick fram öfver
isen. Småstintorna hade somnat, åtminstone voro de alldeles tysta.
Tysta voro de, som drogo också. Det låg liksom något hotande ängsligt
i luften.

En vindstöt kom farande med ett långt klagande tjut. "Hu, en kan tro
de vargarna är efter oss, så styggt låt de i vädret", sade Anna-Lisa
och drog den tunna duken bättre om hufvudet.

"Du har väl lättare för att gå nu ändå, när du fått så bra på
fötterna", frågade Ante med en blick ner på de visserligen betydligt
lunsiga, men nya, rara laddarna.

"De var en sak de. Jag kan hoppa i dom, och dom sitt fast ändå."
Anna-Lisa gjorde verkligen några inte vidare nätta skutt fram åt
vägen.

Det var som om hon med det retat en sky af snöflingor, som legat på
lur i barnens väg. Ty i ett huj kom hvass, piskande snö svepande om
dem. Den trängde med ilsket hvin inom halsdukar och schaltrasor. Den
kastade sig massvis öfver vägen, som snart blef ojämn och gick som i
vågkammar. Hade inte smågranarna stått och stakat ut den, så hade
barnen snart blifvit villade bort, på den förfärligt vida, nu obanade
älfslätten.

Det blef så tungt att dra kälken genom den hopade snön. Ante ropade
öfver till Maglena att hon fick klifva ner från medarna nu.

Maglena lydde och kom strax därpå klafsande fram till syskonen,
hvilka, med geten mellan dem, bildade en tät grupp.

Så lätt det i en hast blef på kälken!

"Det var farligt hvad du var tung. Nu är det lätt som ingenting", sade
Anna-Lisa och slet repet åt sig. Hon hade liksom fått annat humör
sedan hon fick bättre på fötterna och slapp det svidande skoskafvet.

"Jag tyck en är int god för te komma fram i snön här, jag", puttrade
Månke, som just var midt inne i en drifva.

"Men jag går efter drifbottnarna jag", flämtade Per-Erik, "det bli
lite fram och tillbaks, men jag orka rakt int med te klifva igenom för
jämnan."

"Tror du det är mycket långt kvar te bys", frågade Maglena hviskande,
och smög sin hand fast i Antes ena hand.

"Jag tror nog int de", svarade Ante, som med uppspärrade ögon försökte
tränga igenom de vildt hvirflande, piskande snöflingorna.

"Vi mått stanna och stoppa om småstintena först, så dom få de varmare,
så ska vi gå på fortare se'n."

Ante vände sig åt kälken. Han tyckte i snöskimret att det såg så
underligt tomt ut där. I ett par steg var han invid den. Han gaf till
ett skrik, ett hest, underligt utrop. Ett sånt skrik hade väl syskonen
aldrig hört ifrån Ante, som alltid höll sig så tyst och allvarsam.

"Hva i fridens dagar är de åt dej, gosse", ropade Anna-Lisa till.

"Märta-Greta --! Ni mått väl si -- Brita-Cajsa, hörer du!" Ante
skakade lif i Brita-Cajsa, som sof stadigt.

"Hvar är Märta-Greta?"

"Int vet ja, hon ha ju teta här fö jämnan."

"Kan ni gå vägen fram ensammen nu, så går jag tillbaks efter
Märta-Greta", sade Ante beslutsamt. "Gå bara så pass fort att ni håll
värmen i er, och håll er mellan granprickarna."

"Ja ni mått göra som jag säj", upprepade Ante myndigt, men med ett
djupt bedröfvadt utseende, nu till, då syskonen uppgåfvo ett tjut af
skrämsel, sorg och fasa att bli lämnade ensamma, utan Antes tryggande
skydd.

"Du Anna-Lisa må väl kunna tiga, och ni också, som är manfolk. Jag
mått gå vägen tillbaka och si efter Märta-Greta. Hon kullra nog åf
kälken straxt, när Maglena hade gått åf medarna. Kunde du inte ha fått
stå där, så hade du sett de. Jag skulle latas jag förstås, och int dra
så många.

"Ja, käre dej ampes (ängslas) int öfver de nu, int", snyftade Maglena.
"Gå och sök lill Märta-Greta våran. Vi ska gå fram som storfolk
vi. Fläskbiten ha vi te äta åf och bröd också."

"Ta dej an barna, Anna-Lisa."

"Si efter lillostkransen på grana; då jag satt dit en, så va vi med
allihop, och då behöf du int gå längre än dit", ropade Maglena efter
Ante, som halfspringande, nu med vind och piskande snö i ryggen på
sig, gaf sig iväg utåt det igenyrda snöfältet.

  _________________________________________________________________

                          ÅTTONDE KAPITLET.
                  HVART HAR MÄRTA-GRETA TAGIT VÄGEN?

Anna-Lisa tystade och lugnade Brita-Cajsa med jollrande prat, och med
en ny varm mjölkskvätt. Den lilla, nu yngsta, blef stadigt faststoppad
på kälken. Maglena gick härefter för säkerhets skull bakom och sköt
på. Hon höll de snöbländade ögonen uppspärrade för att se till det
inte äfven den här lilla skulle trilla af och bli borta för dem. Utan
all Antes uppmaning därtill pulsade de långsamt, och tungt genom
drifvorna, trötta, rädda, hungriga. De gingo i tungsam sorg efter
lill' Märta-Greta, som med sitt lustiga språk, sina roliga påhitt,
varit dem till så stor fröjd. De glömde alldeles bort huru tröttsam
hon också varit, när hon ju skrikit om nätterna och behöft ansas,
klädas och matas, bäras och pysslas om på alla sätt.

"Jag tänkte jag, att hon var ett fegbarn" (bestämd att dö tidigt),
sade Anna-Lisa med gråt i stämman.

"Ja de flög för mej å, då hon sa att hon ville till moj i 'millmaste
tana', som hon sa", tillade Maglena med en gammal människas sorgna,
bekymrade uppsyn.

"Ja bara int vargen ha tagi na", anmärkte Månke gammelmansförnumstig i
rösten, "han är farlig i vinter, vargen. Oppe i Frostviken har han
vari ända framme vi gårdarna."

"Käre dej, tig", fnyste Maglena. "Ska en gå här och tänka de vargen
rifvi lill Märta-Greta. Om int Ante finn na, sa har hon flugi opp
själf till millmaste tana, och mor har varit här efter 'na, fast vi
int såg de i snörase här."

"En kan nog int vara så säker på de heller", invände Per-Erik
betänksamt och spottade framför sig. "Boströmen opp i Långvattne lär
ha skrämt björn ur ide, så nu far han och spring svulten
förstås. Björntasse ha nog rifvi na."

"Javisst", härmade Maglena Per-Erik med gnällande röst. "Och ända från
Långvattne och hit, där jorden mest är slut, har björn sprungi för te
äta opp lill Märta-Greta våran. Storgalten hos Sven Påls har väl kommi
ut å, och fått väder åf 'na, och gamm 'brusen (gumse) hos skolärarns,
så han kan få stinga ihjäl 'na."

Maglena brast i gråt. "Ni är så otäck te hitta på de ledt är, när de
är ledt förut, så att --, så att jag bli sint. De är väl grannare då
te tänke de mor flugi hit efter lill Märta-Greta, som hon hade så
hjärtans kär. Om hon bara hade orka så hade hon nog tagi Brita-Cajsa å
mej med sej å."

"Börje int på te prata som fegbarna du nu, också", afbröt Anna-Lisa
systerns harmsna utbrott. "Jag tyck att vi ska int tänka nån'ting förr
än vi få höra hur de är, när Ante kom efter oss."

"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke.

Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen
voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara
"sint" på hvarandra.

De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om
någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.

Hade bara Anna-Lisa stannat eller satt sig ner i drifvan att hvila, så
hade hela sällskapet följt hennes exempel, småpojkarna helst, i deras
tunga, besvärliga kläder. Det var mest Gullspira, som hindrade dem att
sätta sig ner och så somna af för alltid. Bara någon af barnen vände
åt sidan i det syftet, så sprang hon iväg under högt bräkande. Och så
måste de snart efter, så rädda som de voro att förlora henne.

Men de orkade inte länge rätta sig efter henne heller. Månke, som
länge gått och stapplat, stupade omkull, och fräste ilsket när
Anna-Lisa ville hjälpa honom på fötter och få honom iväg.

Så det var då som ett under att Ante ändtligen kom, för med honom blef
det som lefvande lif i barnen igen.

Ändock kom han utan lill Märta-Greta --!

Ända fram till ostkransen i granen hade han gått, men inte sett ett
spår af lill'stintan deras.

"Vargen ta nog vara på de han får", anmärkte Månke med ett tveksamt
sidobläng på Maglena, hvilken med en lysande blick uppåt försäkrade,
att då hade hon rätt ändå, när hon sagt att mor tagit Märta-Greta upp
till himmelska Kanan. Vargen skulle väl alltid ha lämnat kvar nån
klädtrasa, påstod hon ifrigt.

"Åh -- han ha nog buri 'na med sej fullklädd", envisades Månke.

"Hva tro du Ante?" sade Maglena, och smög sig skälfvande af
förskräckelse in till brodern.

"Jag vet int. De var bara hvita snön hopdrifven hela vägen Maglena,
jag lid int te tänka de vargen rifvi lill Märta-Greta. Det är så
tungsamt -- just som jag, som rå for de."

"Du skulle hellre vara gla och känna de lättsamt, för si du mor har
tagi hill'stintan hel, opp till sej."

"Du få int gråte, Ante."

Maglena strök brodern öfver kinden med sin isstyfva vante.

Men det tröstade honom icke. Stora gossen! Tårarna droppade och smälte
samman med den piskande yrsnön, dar han gick framåtböjd och drog den i
snömodden dock nu så alltför lätta kälken. Han kände knappt lättnad af
att få nipvägen i sikte, som förde ifrån älfven upp till landmark. Och
nu först märkte Ante att snöskyn stormat bort och att himlen emot
aftonen klarnade.

  _________________________________________________________________

                           NIONDE KAPITLET.
                          "MILLMASTE TANA."

Jägmästar Kronhjort reste vägen hemöfver, just samma väg, som barnen
dagarna förut traskat fram på. Han hade farit tätt förbi deras
lill'gråstuga oppe i Frostmofjället, passerat storskogen och, liksom
barnen måst stanna öfver i första fjällbyn för ovädret.

Han tänkte minnsann inte på att taga in hos Glasögonkarlen han inte,
utan han hade bott på gästgifvargården och ätit en god frukost i
kändt, muntert sällskap. Och så hade han kommit sig rätt sent iväg.

Nu for han ner på den sneda, krångliga vägen genom nipan, som barnen
nyss gått, för att nå älfven och vägen där. Han satt i sin lilla
kappsläde, klädd i vargskinnspäls, luden mössa och präktiga
renskinnsstöflar, som nådde honom öfver knäna. Den piskande yrsnön
gjorde honom icke så mycket, hälst han snart skulle få vinden på
sidan.

Jägmästaren ämnade gina af och ta den riktning, som blott Lärkan, hans
häst, och han själf kände till, snedt öfver älfven, opp emot åsen och
till den stora kyrkby, där han hade sitt hem.

Just som han kom midt för den martall, som stod ytterst på en udde,
där vägen gick fram och där han tagit märke för sin afväg, skyggade
Lärkan och hoppade med begge framfötterna varligt öfver något, som låg
midt i den snöpackade vägen. Så ställde sig hästen mol stilla, vände
hufvudet och såg på husbonden.

Jägmästaren sprang vigt ur kappsläden. Han böjde sig ner under hästen.

Himmelens Gud hvad var detta! Ett barn, ensamt i sådan ödslighet, en
liten stackare med bleka, af gråt blänkande kinder, inhöljdt i
fattigmans trasor.

Jägmästaren stod en stund rådlös med barnet i famnen. Sof det, var det
dödt!

Nej det lefde -- det andades, började skrika: -- "Moj" -- "Ante" --
"Uj-Yla" -- "Ita-Tasta". Barnet snyftade och skrek och skakade af
köld.

Den unge mannen stod dum och rådlös. Gift var han, och hem hade han.
Men någon som helst vana vid eller erfarenhet af huru småbarn skulle
ta's, ägde han icke, då han själf inga barn hade, eller någonsin haft.

Lärkan såg ut som om hon skulle ha förstått saken bättre. Hon skrapade
med framhofvarna i snön, slog med hufvudet och såg på husbonden. Hvad
var enklare än att ta det lilla människofölet, som hon så när trampat
ihjäl med, och i ilande fart ge sig iväg hem med det, där det kunde få
värme och vård.

Som om jägmästaren förstått hästens tankegång, grep han sig plötsligt
an. Han tog den lilla skrikhalsen och trädde henne innanför pälsen.
Men med ganska stor motvilja, ty jägmästaren var en mycket fin och
prydlig man, rädd för smuts och trasor, framför allt rädd för
skrikande, osnutna ungar. Och den här var en i högsta grad skrikande
och i högsta grad osnuten barnunge.

Så, nu satt hon där fast insnurrad innanför den varma pälsen. Den
lilla ungen tystnade så småningom, under den vaggande rörelse släden
gjorde öfver obanad snö, och vid den vackra klangen af dombjällrorna,
som skramlade duktigt. Ty hur tungt det är var, att komma genom snön,
så gnodde dock Lärkan på af alla krafter. Det gällde att hinna hem med
ett utfruset stackars litet människobarn.

Jägmästaren, som först hållit den lilla som en liten timmerkloss rätt
opp framför sig, fastgjord innanför resskärpet, blef så underlig till
mods när han kände den lilla magra kroppen skälfva under småningom
aftagande snyftningar.

Hvad det skulle kännas godt ändå att kunna trösta och hjälpa en sådan
liten en. Han drog opp henne, in i pälsen, i bättre läge.

Hvad kunde ett sådant stackars litet pyre behöfva i matväg? Gud tröste
mej så visst, tänkte han. För allt hvad jag denna morgon drifvit i mej
själf af mat och dryck, har jag nu inte så mycket som den minsta
brödkant åt en så'n här liten en.

"Du får raska på, pigan min", manade han på hästen. Lärkan fnyste och
satte opp hufvudet. Hade hon inte "raskat på" kanske, mot vild
snöstorm, som slet i man och svans -- vadat i snö till buken ibland!
Men bevars, nog kunde hon öka farten ändå mer! Ja hon kunde spränga
sig, springa tills hon stöp på fläcken också, om husbonden så ville ha
det! Husbonden, som hon tjänat i tio år och färdats med i skog och
fjäll.

Vägen, opp genom den stora skog de nu nådde, var banad. Lärkan satte
iväg så att det ekade af bjällerkransen. Emot kvällningen hade hon
hunnit den stora fjällsocken, som bredde ut sig utanom den vida
dalbottnen. Uppför en duktig backe bar det. Dit upp förde en allé af
hvitstammiga björkar.

De åkte igenom den, svängde af till ett litet ljusrödmåladt hus med
balkong och veranda i grönt och hvitt. Eldsken lyste ut från fönstren,
och röken stod pilrak upp genom luften, som nu var hög och klar, med
rosenröd aftonrodnad och redan glimmande stjärnor på himmelen.

"Välkommen hem igen, Artur", ropade en ung fru oppe ifrån verandan.
Hon stod kvar där med en stor ullschal om hufvudet, som tittade ut
därur, fint och blekt med ljust hår, som snodde sig framom schalen.

"Tack lill'gumma! Bed Dordi komma och ta förningen jag har med mej."

Dordi, den gamla piga, som en gång skött jägmästarfrun som barn, kom
fryntlig ner för trappan. Det hände ibland att jägmästaren hade med
något sällsynt matnyt- tigt eller annat, en björnstek, en varghud,
eller mera vanligt, fågel af olika slag. Så Dordi var beredd att lasta
på sig. Men hon drog sig förskräckt tillbaka.

"Gulla heller, jägmästarn! Hva ska vi med tocket? Gå in frun, de är
kallt."

Men nu hördes ett skrän från släden, ett tröstlöst, öfvergifvet
lillbarnskrik.

Den unga frun slängde schalen. Hon sprang utför trapporna i några
steg, tog det skrikande trasbyltet i famnen och bar det upp. "Lilla
pyre -- stackars lilla pyre -- hvad ha de gjort åt dej. Tyst, tyst nu.
Vi ska snart komma in till värme, och få mat i den stackars lilla
kroppen."

Fru Gerda var ej rädd för skrikande, osnutna ungar. Hon var väl van
vid småbarn från sitt barndomshem, där de varit en stor syskonskara.
Till djup hemlig saknad, hade hon själf inget barn. Hennes önskan att
få ta ett fosterbarn gillades ej af mannen. Han ville ej att de skulle
"dra på sig ansvaret för andras barn", och pinades vid blotta tanken
på "elaka, olydiga, skrikande, smutsiga ungar", något annat slag af
barn kunde han ej tänka sig. Och nu var det han själf, som fört ett
litet barn till huset!

Nu, på kvällen, sedan han ätit och hvilat sig, satt jägmästaren och
såg på huru hans hustru snabbt och skickligt, ändrade om stora plagg
till små, huru hon, på ett förunderligt sätt fick ihop en liten
klädning, ljusblå till färgen, ett litet förkläde, ett par små byxor.

Hon var så ifrig, hans lilla hustru. Hennes ljusa hår lockade sig
neråt pannan, och de annars bleka kinderna voro fint röda af ifvern
och sömnaden. Hon såg upp till mannen med lysande ögon.

"Artur, vi få väl ha henne tills vidare? Du skall se henne. Hon ligger
nedbäddad i en stor klädkorg ute hos Dordi."

"Tills den som rår om henne låter höra af sig får hon väl stanna. Vi
kunna ju inte kasta ut henne på landsvägen. Ett under att icke någon
varg af dem, som strukit fram här i dagarna, kommit öfver henne."

"Hu, och du sköt ju två sådana bestar bara i förrgår. Ack, om ingen
rådde om henne, ändå! Hon heter troligen Henrietta, för hon kallar sig
själf "Etta Eta". Hon är så rar. Och vet du, hon knäppte händerna
strax hon hade fått välling och smörgås och sade "Tatt Du", och hon
pratar så lustigt."

"Ja nog kan man tänka hvad en sådan där halftårsunge, eller hvad hon
kan vara, skall kunna prata."

"Hon är mer än ett halft år, kära du, hon har ju munnen full af små
hvita tänder och går omkring så näpet. Säkert har hon en bra mor."

"Hoppas det för barnets egen skull, om det en gång kommer tillbaka
till henne."

"Åh, nej då -- Artur. Vi släppa henne inte!"

"Hon har nog någon syster eller annan god vän, som heter Ullari, och
som brukar ge henne mjölk, för när hon fick mjölk strax hon kom, så
ropade hon gång på gång "Uj Yla".

"Ita Tasta säger hon också ofta. Jag brukar kunna tyda barnprat och
gissar att hon menar "hvita katten", I morgon skall jag försöka få
fatt på en hvit katt åt henne. När hon kom i säng, sedan vi värmt upp
hennes små stackars förfrusna fötter, så knäppte hon händerna igen och
sjöng, vet du, med riktigt ren röst, en så söt melodi."

"Med ord till också?" frågade jägmästaren lite spefullt, ehuru han
inte kunde låta bli att med påtagligt nöje lyssna till hustruns
beskrifningar.

"Ord, det förstås, men jag kan inte få ut hvad de kunna betyda.
Oupphörligt sjöng hon samma ord så ljufligt, med hufvudet på sned:
"Millmaste tana."

"Åh, -- Vildmosse svanor! Det var en visa, som mor min sjöng för mej
när jag var barn och skulle somna, en visa om vildmosse svanor. Jag
tror det var af den visan jag fick skog och vildmossarna så kära att
jag blef skogsman."

"Men nog är det underligt att det lilla fattiga pyret från nordens och
nödårets värsta trakter skall komma hit till oss och sjunga den visa,
du, som är skåning, somnade vid som liten. Och så att du, som aldrig
tänkt på att tyda barnspråk, nu genast förstår hvad hon sjunger. Det
är rakt som mening i det."

"Ja det är rätt underligt, -- det nekar jag inte till", sade
jägmästaren, ganska smickrad af att hans barnspråkstydning
uppskattades af hustrun.

"Om nu ingen kommer och återfordrar henne, så nog får hon stanna för
mig. Det blir värst för dig, som skall ta henne om hand."

"För mig! Åh Artur, så som jag längtat efter ett litet barn!"

Jägmästaren drog sin hustru intill sig.

"Vet du, ibland har jag gjort så med."

Han gick ut hvisslande på "vildmosse svanor". Den visan, som han ej
sjungit sen han var liten pojke.

  _________________________________________________________________

                           TIONDE KAPITLET.
                       EN SÅ FIN LITEN STINTA.

En åtta dagar senare kommo barnen långsamt, med släpande, trötta
vandringssteg gående uppför backbranten emot det ljusröda huset, där
jägmästarens bodde. Det var ju en afkrok från den stora landsvägen och
gårdarna där invid, så egentligen hade hvarken Ante eller Anna-Lisa
varit för att de skulle ta den. Kanhända finge de knappt en brödbit i
ersättning för en så tröttsam vandring. Så mycket nödårsfolk, som
vintern igenom gått före dem hvart de kommo, så kunde en förstå att
folk skulle tröttna att ge.

Men Maglena tyckte att det ljusröda huset uppe på backen såg ut som om
det varit struket med linnbär (lingon) och fil (grädde), och att det
liksom skrattade och blinkade åt dem med små fönster, som sågo ut som
ögon upp under taket.

Gullspira var af samma mening som Maglena. Hon vände tvärt in på vägen
uppåt skogshöjden, och satte nästan i att springa, så att barnen utan
vidare betänkande måste följa henne.

Som vanligt blefvo de tysta och försagda när de kommo in mot gården.
Den stora grå elghunden, som skällde emot dem skrämde dem dock ej. Den
såg mera värdig och ståtlig än ondsint ut. Barnen vände stegen mot
kökssidan och ställde kälken utanför. Denna gång ämnade de låta
Per-Erik stanna hos Gullspira.

Rätt som det var, och innan barnen hunnit in, fingo de se en ung fin
fru, som kom åkande på kälke neråt gården från en kort, ändå högre upp
belägen backe. Hon hade en liten stinta framför sig på kälken. Den
lilla var klädd i hvit killingskinnpäls, liten hvit stickad mössa, och
hade små laddar på fötterna. Hon skrattade och hoppade i fruns knä
synbarligen förtjust öfver att få åka kälke. Frun steg upp, lyfte
henne upp till sig och kysste henne.

"Du älskade lilla Etta barn, nu ska' vi gå in, barnet skall äta, och
sofva middag, och bli mors friska duktiga flicka."

"Uj Yla", "Uj Yla", "Ante", "Ila Tasta" -- Allena!"

Den lilla sprattlade vildt, för att slita sig ur de armar, som så ömt
omslöto henne.

Fru Gerda vände sig häftigt om. Hon släppte barnet, som ifrigt sprang
ifrån henne, lät armarna sjunka och stod stilla kvar, en bild af sorg
och öfvergifvenbet.

Barnen vore som förstenade. De stodo moltysta, orörliga. Men Gullspira
var genast inne i förhållandena. Hon gaf till ett bräkande och sprang
fram till Märta-Greta. Hvad frågade hon efter att den lilla, med
undantag af laddarna, var fin som en prinsessa. Var det inte ändå
samma lilla människokilling, som hon brukat ge mjölk till och värma
med sin päls. "Uj Yla"!

Märta Greta slog armarna om getens hufvud, som böjdes ner emot henne.

Hon sträckte ut armarna.

"Putta! Tappa Ante! Ante ta Etta Eta."

Och Ante tog upp den lilla systern i famnen. Han strök hennes kinder,
hennes händer. "Lill'stinta, -- lill'stinta våran! Käre dej
Märta-Greta. Så tungsamt som vi haft de' utan dej."

Märta-Greta höll armarna fast om hans hals som om hon aldrig velat
släppa honom. Men så hade hon de andra syskonen, hvilka äfven ville
vara med, lill'Brita-Cajsa, alla hade slagit krets omkring dem och
sleto den återfunna i armar och ben för att få ta henne och smeka
henne, och klappa henne, de med.

"Märta-Greta, fina, granna lill'stintan", som de gått i tungsam saknad
efter. -- Samma lill'stinta fast hon nu var i fina herrskapskläder. De
släppte henne ej från sig, utan när de kommo som bettlande, köksvägen
in, hade de den lilla hvitklädda väl vårdade ungen med i flocken.

  _________________________________________________________________

                           ELFTE KAPITLET.
                         SMÅSTINTORNA BÄGGE.

När Forstmobarnen drogo i väg igen från jägmästargården voro de endast
fem i sällskap. Brita-Kajsa hade fått stanna hos den lilla systern.
Och så voro småstintorna åter tillsammans.

Det var jägmästaren själf som så velat ha det. Ordningsmänniska, som
han var, gaf han akt på, och blef ytterst häpen och förundrad, när den
nya lilla trasvargen, som väl i hans tanke knappt torde kunna förstå
att föra maten till munnen, kom in i hans rum för att tacka för maten,
och genast såg att hans pappersknif låg under bordet. "De ligg en knif
unde bode", pep hon med fin stämma och kröp ner efter föremålet i
fråga.

Och sannerligen, pappersknifven, som han var så rädd om och som han
förgäfves letat efter, låg under hans skrifbord, så godt som gömd
under renhuden där.

"Skulle du vilja ge mig den, du", sade han och räckte ut handen mot
henne.

Brita-Cajsa gick genast fram med knifven, och lämnade den.

Jägmästaren, som visste hur svårt det var att få hundar att apportera,
blef nästan flat. Han hade trott man skulle ha svårare ändå att få ett
barn att lyda.

"Ita Tasta tomma, ny dotta, sunna, vyssa--millmaste tana, ny dotta."

Märta-Greta, som redan var helt hemmastadd inne i jägmästarens vackra
trefliga rum, kom tultande in och drog nu Brita-Cajsa med sig. Hon
ville visa henne ny "docka", en riktig sådan med klara ögon i fint
porslinshufvud, och hon ville att de skulle sjunga och vyssa henne
till sömns, som med förra "dockor" varit brukligt.

Småttingarna bäddade åt dockan inne i symaskinslådan i sängkammaren.
Där inne hos fosterföräldrarna hade Märta-Greta numera sin egen
prydliga bädd och lilla säng. Brita Cajsa lade äfven sin docka, ett
vedträ inlindadt i trasor, i maskinlådan --.  Så sjöngo småstintorna
ljufligt och andäktigt sin sång om himmelska Kanaan för de båda
sömniga dockorna, medan de vippade lådan mellan sig.

Gerda, fostermamman, sprang efter mannen. Han måste höra och se dem,
se, och jämföra det redan rödkindade, frimodigt blickande lilla
hittebarnet i nätta, rara kläder med den andra, den lilla bleknosen
med lidande blick och tunna, utslitna paltor. Gerda visste väl hvarför
hon ville ge mannen denna anblick.

De båda makarna stodo slutna intill hvarandra och hörde på barnens
sång.

"Du Artur. -- De sjunga om "himmelska Kanan". Hör på den här lilla
nya, och det är inte om "Vildmosse svanorna", tillfogade hon skyggt.
"Du tycker väl inte att du blifvit narrad af den där lilla Guds
ängelen!"

"Nej i sanning, ej. Jag skall säga dig att nu ville jag alldeles inte
vara utan henne. Det skulle bli allt för tomt och tyst i huset igen."

"Artur mins du ordspråket, som säger: Grytan, som kokar för en, kokar
lika lätt för två."

"Säger du det. Gud vet ändå --!"

Jägmästaren såg begrundande på de små där på golfvet, som fortfarande
sjöngo och vippade med maskinlådan emellan sig. Den ena af dem skulle
och ville han ju behålla. Men den andra -- den bleka lilla varelsen
med tunna kinder och de mörka, lidande ögonen --, ja hon måste ut igen
på landsvägen. Och ingen mor eller far ägde någon af dem, det hade
hans hustru berättat.

"Ja, så låt, i Guds namn, grytan koka för två", sade han till sist.

Banen sjöngo och sjöngo, medan fosterföräldrarna, allvarliga, med
ljusa anleten gingo ut till de större barnen, som sutto i köket och
pratade med Dordi. De ville ej ta de små utan de störres medgifvande.
Och man kan förstå, att i en liten gård där själfva fönstren logo och
blinkade upp under takåsen, och där gården själf var som struken med
lingon och grädde, där skulle det ju bli godt för småstintorna att få
stanna.

  _________________________________________________________________

                           TOLFTE KAPITLET.
                 ARBETSFÖRTJÄNSTER OCH PENNINGFRÅGOR.

När de återstående barnen nu fortsatte vägen voro de icke längre så
tunga i tankarna. De hade så mycket märkvärdigt att tala om. Först om
den granna frun, som var så mild i ögonen. Om lakanen med spetsar, och
om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina
goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan.

"Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor
skulle likat", sade Ante allvarligt. "Frun hon satt vid korgsängen i
går kväll och lät småstintena läsa lill'böna deras, och så sa hon att
dom skulle be Gud bevara syskona, som gick ute, och låta oss alla bli
snällt, godt folk. De tyckte jag om och därför fick dom bli där."

"Du hade nog måtte låta dom stanna i storbondgår'n å, om dom hade
velat ha' småstintorna där, fast folke där var båd' sur och elak",
sade Anna-Lisa, lite försmädligt.

"Aldrig i världens tider", tog Ante häftigt i, "var så god du. -- Där,
som husbond svor så farligt. De kan komma hvad ondt som hällst öfver
en tocken gård, och de skulle småstintena få li' af å."

"Ja", tillade Månke, "och drängarna ute på går'n, som skulle sätta
hästarna för stöttingarna, dom ropa 'tusan djäflar' jämt. "

"Hu de är rent farligt", sade Maglena och ryste.

"Så här sa han", fortfor Månke, liksom belåten att få upprepa det
"farliga": "Ta hit yxfan, så jag får slå i spiksatan i den förbannade
stöttingen."

"Tig gosse! Är du tokig som rent drar ondt öfver oss med att säja om
så farliga ord. Mor, som var så rädd för svordomsord", sade Ante
förskräckt och bedröfvad.

"Ja för dom kom med det som ondt är, hit till jorden. De förstås de,
att onden själf kom, då man ropar efter en", tillade Anna-Lisa. "Tänk
pigan deras svor också. Hon kom in med råmjölk, för en ko hade nyss
kalfvat hos dom, och när hon stöp och spillde ut en skvätt, så sa hon,
-- 'den' -- jag vill inte säga så styggt --, mjölken."

"Ja styggt är de, och ni behöfver väl int tänka de jag hade lämnat
småstintena i en så'n gård, om dom också fått hvetmjölspankaka och
fläsk och sötkaffe (dopp) hvarenda dag."

"Ja småstintena hade kanske lärt sej svära i en sån gård, dom å",
misstänkte Per-Erik.

"Men dom hade fyra hästar där, och bössa på väggen, och husbonn, hade
en slidknif, som var grannlåt riktigt, så nog hade småstintena fått de
bra å på sitt vis."

"Nu ska ni få si slidknifven jag fick tå' jägmästarn", afbröt Ante.
Han tog fram ur barmen en knif i slida, en knif med svart glänsande
skaft och läderslida, en knif, som var blänkande hvass i eggen och
tunn i spetsen.

"Nej, gosse!"

Månke stannade midt på vägen som förstenad. "Han har väl tusen kronor
han, som kan nännas ge bort en tocken där. Hvad kom de till att han
gjorde de?"

"Jag skulle hjälpa Dordi te spänte sticker och hade bara min
gamm-knif. Jag vet int om, hon har sagt någe till jägmästarn, men då
jag var in ten och tacka för oss, sa gaf han mej knifven. Och så sa
han, att en bra Svensk, som vet att väl bruka sin knif, alltid kommer
att reda sej och gå fram med heder."

"De låt grant sånt där tal", sade Maglena drömmade.

"Frun där, som var så farligt behändig, hon gaf mej så fint garn. Si
här ska ni få si. --"

Maglena tog en pappersstrut innifrån den om lifvet tillknutna schalen.
De stannade kälken, voro nu midt i en skogsdunge, borta från ögonen på
folk. Hon satte sig på kälken.

"Si här --, rödt garn till rosor, och grönt till blad, och brunt till
stjälkar."

"Men hvar --, hvar i fridens dar skall dom sitta?" frågade Anna-Lisa,
lika förvånad i uppsynen hon, som de andra syskonen, hvilka i yttersta
häpnad togo Maglenas härlighet i betraktande. Däribland var äfven en
virkkrok af ben, samt en omgång strumpstickor, fästade i ett nystan
grått garn, som äfven höll en glänsande stoppnål.

"Så här sa' hon till mej, den där behändiga frun."

"Kan du sticka", sa hon.

"Hjälpanes, de måtte du väl kunna", fnyste Anna-Lisa.

"'Ja', sa jag också, var så god. -- Du kan väl låta mej tala till
slut! 'Ja' sa jag."

"Nå, hva sa hon då?" frågade Månke ifrigt.

"Här ska du få si' sa hon."

"Hva fick du si då", ifrade Per-Erik, som for med handen öfver det
granna garnet, som om han velat smeka det."

"Jämmerligen, ni fråga och gorma, så jag ät opp hva jag ska säga, och
int mins de'."

"Du skulle få si nånting", hjälpte Ante henne på trafven.

"Ja så var de, men tig nu. Hon viste mej ett par vantar, si ni så fina
vantar, att ni int sett slikt."

"Dom kosta mycke pengar kan en veta", sade Månke betänksamt.

"Ja, sir du, de gjorde dom, men int för den, som kan sätta ihop dom --
för då kostar de bara garne."

"Garne, ja, men de kosta väl int intvätt de häller", funderade
Anna-Lisa.

"Ni är då så farligt besvärlig med te sätta ihop ledheter, så jag vill
nätt och jämt tala slut", knotade Maglena. Hon tog dock nådigt fram en
halfstickad vante, vid hvilken det hvita ullgarnet ännu satt fast.

Den var "påtad", så som kvinnfolk opp i Norrland förr, med en liten
benkrok påtade ihop präktiga starka vantar. Och på den halfvan var
sydt med garn röda rosor, gröna blad och bruna stjälkar.

"Går de i er nu hvar rosorna och bladerna ska sitta, tro?" Maglena lät
den lilla vanthalfvan gå emellan syskonen. "Ja, men hvem ska göra de!
Int kan du få ihop sånt som är så fint och konstigt, int", sade Månke
öfverlägset, med förkrossande öfvertygelse.

"Nej det förstås", bjäbbade Maglena. "Du tro väl att du förr vore god
för te göra de, -- du, som stoppa strumper liksom man snor ihop
öppningen på en mjölpåse, bara dra ihop håle - hur stort de än är."

"Maglena akt dej, så du int blir munt" (näbbig), förmanade Ante. "De
är aldrig någe behändigt när kvinnfolke bli så".

"Ja, så kan han tiga, då han ingenting vet om de han gormar om."

"De är för en ingenting vet, som en frågar", fortfor Ante saktmodigt.
"Int vet jag häller hur du ska bära dej åt med rosorna där, eller hur
du ska få tid med sånt göra."

"Ja, men jag vet de. När du var ute i går och bar in ved åt dom och
skotta snö, så var jag inne hos frun, och hon hjälpte mej att laga
tröjan här. Och jag fick sy förklä här åt mej."

"Jag fick sy ett åt mej å", sade Anna-Lisa stolt.

"Och när de var gjordt, så visa hon mej hur jag skulle påta. -- Så här
ser ni! Men de' är farligt konstigt förstås."

Med froströda, stela fingrar, näsan rinnande och munnen högtidligt
hopknipt, förevisade Maglena sin, i syskonens ögon, förunderliga
färdighet i att påta.

"Och se'n sir ni, kom de märkligaste."

Hon trädde med viktig min rödt garn genom ögat på en tappisserinål.

"Sen, si ni -- kom de riktigt underliga. -- Att jag kan -- sy -- så
här -- grant."

Bara några stygn sydde hon, men det väckte tillbörlig respekt hos
syskonen.

Maglena sprang opp, stoppade in garnet och tog en riktig åkarbrasa, ty
platsen ute i snön i flera graders kyla, var inte den lämpligaste till
syskola.

"Efter de, sir ni, så påtar jag vantar och syr rosor på, och -- sälj
dom, sir ni, -- och får pengar -- och köper oss en liten stuga, som si
ut som linnbär å fil och har fönster, som skratta opp under taket.
Småstintena och allihop, så ska vi göra vantar. Svenska vantar --, för
frun hon sa de vi skulle göra allting just som i tanke på att Sverges
namn skulle komma med, en får göra allt en gör så en inte skämmer ut
landet förstås. Bara det blir vår, så ska jag börja på att sticka me'n
jag går, för hon sa' att så har kvinnfolke gjort här förr. Jag ska
sticka småstrumper åt er på dagarna och så på kvällen, när vi sitt ute
i nå'n björkhage, så ska jag påta och sy roser, som ska bli lika
granne som törnblommor."

"Ja, int för jag tänk te å ge mej på te påta vantar", sade Månke i det
han rätade på sig och stoppade in vid handlederna öfverflödet af de
långa, hängande tröjärmarna.

"Nej, jag för min del far te Amerika och gräf opp så mycke guld, så
jag kan köpa hela Frostmo socken och körkan me om jag vill, och
fylla'na med myrbär och mylost (rund färsk ost) och åkerbär och fläsk
och --"

Månke tumlade åt sidan. Storskrikande och förskräckt tog han handen åt
kinden. En örfil brände där. Ante, som inte hade agat barnen så länge
mor lefde, och som brukade ha ett förunderligt tålamod med dem, blef i
ett nu flygande sint.

Månke fick en örfil, och Ante gaf sig vidare till att skaka om honom
som om han hade varit en potatissäck, som man ville ha mera rum uti.

"Gosse, att du int skäms! -- Ska du hålle främmande land för mer än
vårat. -- 'Fara dit efter gull' -- som farbror våran, som bara gått
bort sej där. Å de till, att du skulle ta gulle och köpa körkan bara
för du skulle ha den granna körkan, där dom få predika om Gud, till
ett hebbere. -- De är ett ledt sinne i dej Månke, å sån't där tal lid
jag int höra."

Barnen gingo i vanlig vandringslunk vägen framåt, betydligt häpna
öfver Antes oväntade vredesutbrott.

Månke tjurande och småtjutande.

"De är bättre för en karl te göra vantar me heder än te ta opp
säckfyller me gull och ha de till sånt, som ondt är, -- kom ihåg de du
Månke", fortfor Ante ännu flämtande af harm. Han klef in i småskogen
genom drifvan, och skar med den skarpa knifven af en grantopp, som
hade grenarna sittande i så jämn krets om stammen att den lämpade sig
väl till gröttvara (kräkla). Han bjöd till att bli god igen.

"Då int småstintena sitt på kälken nu", sade han, "så har jag tänkt
forsla ämnen på'n te arbeta åf om kvällarna när vi kom in i nån gård
där dom ha eld på spisen, eller i nån bryggstuga eller drängkammare.

"Du tänk göra gröttvarer och tvagar te sälje?" frågade Anna-Lisa, med
en viss respekt i rösten gentemot den myndige brodern.

"Jag ha mest tänkt de. Träskedar å. Farfar där i Sven Påls var nog fri
(duktig) te göra skedar, men jag ha ju aldrig haft nån knif, så jag
har kunnat göra efter dom."

"Men dom ska jag måla åt dej", ropade Maglena inåt dungen, till Ante.
"Så granne små blå roser, och hvitkullen (prästkragar). Jag ska göra
färgen som mor giorde den, tå löf, blomster och rötter."

"Få jag hjälpe dej te göra skedar när jag blir stor", mumlade Månke,
när han kom i närheten af Ante ut på vägen.

"Nog ska du få de, gosse. Si här ska du få gamm knifven min, så kan
du, fast du är liten få börja på te göra ämnen."

"Vi kan sälje skedarna å Ante, och få pengar. Men jag ska int köpa
körkan, för då kan int prästen läsa där."

"Nääj, och vi kan int sitta där och höra på'n och sjunga och läsa, så
vi bli snällt folk, som mor tänkte vi skulle bli."

  _________________________________________________________________

                         TRETTONDE KAPITLET.
                         I DEN DÖDAS STÄLLE.

När barnen några dagar senare hunno så långt som ut ur värsta
fjällbygden, kommo de en kväll fram till en gård där sjukdom och sorg
gästade. Det var till en stor rik bondgård. Äldsta flickan där hade
nyss dött, bara tio år gammal. Och nu låg lillpojken, ende sonen, som
var sju år, sjuk i samma onda som systern dött utaf. Hustrun, en
ståtlig, vacker kvinna stod vid spisen och vispade kornmjöl i det
kokande grötvattnet, när den lilla barnskaran med som vanligt blyga,
försagda anleten trädde in.

Hon hade en sträng husbonde till make och fick nog sköta sitt
ordentligt och som vanligt, fast sorgen satt i hjärtat och oron i
sinnet för den lille, som nu kanske också skulle tagas ifrån henne.

Hon vände sig mot dörren, när den länge blef öppen, innan alla de fem
barnen hunnit in.

I dag knuffade de Anna-Lisa före sig. I en så här stor, fin gård var
det så grufsamt att komma in, för den som var uselt klädd och kom för
att begära mat och husrum.

Hustrun blef vid att stirra på Anna-Lisa.

"Kom fram till elden barn", sade hon med mild, tungsam stämma. Hon
räckte ut handen och hälsade god dag på Anna-Lisa, som kände detta så
både stort och högtidligt. Det var just inte vanligt att bli hälsad
så, när man kom som nödårsfolk i gårdarna.

"Hvad kan hon heta en så'n stinta", frågade hustrun och strök tillbaka
halsduken från Anna-Lisas ljusa hår.

"Anna-Lisa", svarade den tillfrågade och såg med sina ärliga blå ögon
upp i bondhustruns sorgsna.

"Nej, de är väl int sannt heller? 'Anna-Lisa', som våran Anna-Lisa,
hon som Herren tagit."

Hustrun tog sig om hufvudet med bägge händerna och sjönk ner på
spisbänken. Grötgrytan hade hon redan lyft från elden.

"Jo nog är det sant", bekräftade Ante och steg fram. "Hon het
Anna-Lisa hon, som mormor våran, som är död."

Mannen kom in i följe med de två drängarna. Snöiga voro de, fast de
ute på förstukvisten stampat af sig de värsta klumparna, som följt med
ifrån skogen, därifrån de kört fram timmer.

Unga karlen, som han var, gick han lutad, med böjdt hufvud.

"Hur går de lilldrängen vår?" frågade han hustrun i förbigående.

"Bara som med stintan. Herren ta nog gossen å."

Mannen gick tyst fram till bordet, satte sig ner och läste bordsbönen.
Han tog träskeden och åt ur samma grötfat som drängarna fast hvar och
en af dem hade sin särskilta lilla trävril med mjölk. Getost och smör
och bröd fanns äfven på bordet.

"Har Gullicksmor farit iväg", frågade han vidare lågmäldt.

"Hon for före middan och då kunde hon inte mer göra för lill'Calle. Om
vi också körde alla de femton milen ner till doktorn, så hjälp de
inte.